My new (kind of) precious!

Okej - bloggen kommer att flytta till Heavy Metale, så mycket har vi klargjort.
På måndag ska det fyllas fem (ta chansen nu - det ser ut att bli näst sista inlägget på denna sidan...skicka din hälsning på chief-rebel-angel@hotmail.com) år... men jag kan liksom inte låta bli att kommentera detta.
Bilden ovan.
Letade egentligen efter en ny väska till jobbet/datorn, men jag har ett tag varit på jakt efter uppgraderat ljud till min iPod som oftast gör mig sällskap till sängen - och just dessa har jag spanat efter.
Sennheiser Momentum.
Klart bättre än mina Creative som just nu tjänstgör, framförallt måste jag säga att de äldre skivorna verkligen kommer fram fantastiskt (Rainbow "Rising" eller Deep Purple "Made In Japan" innebär nu ett jäkla åka av!) - skillnaden på episk black metal (exempelvis Winterfylleth och deras alldeles utmärkta "The Threnody Of Triumph") är mindre.. och huruvida det beror på produktionen eller att Creative-lurarna klarar sig bättre vid snabba rörelser i musiken ska jag låta vara osagt. Det är väl egentligen en lur skapad för spel, och som sådan kanske den klarar snabb eldgivning bättre än närapå analogt inspelad 8-kanalers-lir. Typ.

Jag har också testat hörlurarna i min stereo - direkt i hörlursutgången på CD-spelaren (Marantz 8006), men där är jag inte lika övertygad och är på fortsatt jakt inför hösten och vintern - och det av flera anledningar.
Dels är ju sladden fel - man måste ha en extern plugg för att nå rätt tjocklek, och den är förstås på tok på kort eftersom luren är gjord för användning i bärbart ljud och därmed saknar typ 3 meters längd för att man ska kunna ligga bekvämt i soffan och lyssna - men dessutom tycker jag att det mer direkta och den djupdimension som spelaren återger inte riktigt kommer fram som jag vill.
I alla fall inte om man jämför med om jag spelar på vanliga externa högtalarna.
Ska leta vidare där - och måste förstås också komma fram till om det krävs en separat hörlursförstärkare för att nå dit jag vill, eller om jag "borde" klara mig med direktutgången på spelaren. Tycker liksom det..

Ändå - väldigt nöjd med dem så här långt, speciellt för syftet de var tänkta.

Allra mest gillar jag kanske att man verkligen kan lyssna länge i dem utan att bli trött i öronen, och att man kan spela närapå hur högt som helst utan att det känns olidligt eller för vasst.
Och, som sagt, de gamla plattorna låter faktiskt fantastiskt bra i dem!

Mina nya precious. I alla fall nästan allt jag vill ha för tillfället...

Recension: Ronnie James Dio "This Is Your Life"

Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.

Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.

Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.

Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....

Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4

Vi måste prata om... samlingsskivor

Jag samlar ju en del på skivor.
Inte överdrivet galet (hey, jag är ju inte Stones!), men ändå.
Det blir lite inköp ibland.
Jag gillar att kunna stå och peta lite bland bandens diskografi, kolla sviterna i utgivningstakt och annat nördigt.
Helt klart föredrar jag att köpa flera skivor, de fullskaliga studioalbumen, snarare än att samla ihop allt på en samlingsskiva.
Ibland tror jag till och med att jag i stort sett inte köper eller äger samlingsskiva.

Det är självbedrägeri.
Extra tydligt blev det häromdagen när jag bestämde mig för att se efter hur det egentligen var med den saken.
Jodå.
Det finns en och annan samlingsskiva, kan man säga. Bilden ovan är när jag brett ut dem på soffan bredvid skivhyllan, och tagit ett lite taskigt foto med min iPhön. 
Tar man samma skivor och lägger dem med ryggen utåt i hyllan, samt samma taskiga telefon/fotograf så ser det ut såhär.

Det där är kanske inte en stapel som skrämmer små barn, men det är lik förbaskat en 30-40 stycken.
Det är kanske 20-30 fler än vad jag går runt och inbillar mig att jag äger.

Vi måste prata om samlingsskivor.

Varför finns de?
Varför köper jag (tydligen) dem?

Den första frågan är kanske relativt enkel att besvara.
Samlingsskivan, den klassiska, är förstås en skivbolagsprodukt.
Ett sätt att samla artistens bästa spår och nå ytterligare ett lager publik, de perifera och halvintresserade. De som köper skivan på den lokala macken när man ska på semester, eller tycker att Bob Marley är en skön snubbe men det räcker alldeles utmärkt med lite samlade grejer istället för alla skivor han klämt ur sig.
Inte sällan sammanfaller detta med att artisten ifråga har bytt skivbolag och släpper nytt material, varpå det gamla bolaget vill dra nytta av snackisen, eller att artisten ifråga helt enkelt har lite torka och förpackar om gamla låtar tillsammans med en eller två (förvånansvärt ofta ganska svaga) nya spår i ett försök att verka aktuell.
Jag fattar alltså helt klart varför de finns.
Varför köper jag dem då?
För det första - jag köper oftare, om jag vill provsmaka en artist, en liveskiva. Det är inte exakt samma sak, men påfallande ofta så kan låtmaterialet i en förevigad spelning vara påfallande likt bandets "best of", så man får då ofta såväl en överskådlighet över bandets/artistens hits såväl som hur de ter sig live (...eller, live och live.. dagens "live"-skivor är väl nästan alltid pålagda med massor av grejer i efterhand, så man kan ju diskutera hur mycket man egentligen får höra hur ett band låter på riktigt...).
De skivorna finns inte med på bilderna ovan.

Oftast får jag nog erkänna att det inte är speciellt genomtänkt att det blir en samlingsskiva.
Mer slumpens skördar, helt enkelt.
Bra tillfälligt pris kanske, eller att jag är nyfiken på en artist som jag inte riktigt vet så mycket om, eller inte skattar så högt att jag vill spendera hela klumpen pengar det innebär att sätta sig in i. Rimligtvis torde de köpen ha minskat kraftigt sen internets och streamingtjänsternas intåg, då ju Spotify och liknande tjänster möjliggör just provsmakandet på ett fenomenalt sätt, och det dessutom är så att de artister jag inte finner det värt att köpa flera skivor av kanske inte ens hamnar i hyllan alls utan stannar på just Spotify-nivå.
Dessutom finns ganska många exempel på där det startat med en samlingsskiva och sen växt vidare utifrån det eftersom jag gillade vad jag hörde.

I vissa fall har jag dessutom köpt en samlingsskiva eftersom jag liksom tycker att det borde representation från gruppen i fråga i min hylla. Bra exempel på det: är väl E.L.O och Diamond Head, medan Soundgarden och Dio kanske faller under "jag vill ha dem bara för att, och vill stötta grupperna".
Det finns dock ett fåtal gånger jag dels tycker att en samlingsskiva verkligen är väsentlig, och aktivt jagar den.
Det tangerar det här med hyllningsskiva, men dit räknar jag inte samlingsskivorna.
Nej, det rör sig om de fall där bandet ifråga har en lång karriär med väldigt olika sound.
Två exempel på det är de nedanstående:

I fallet med Rainbow ("Catch The Rainbow - The Anthology") så är det en dubbelskiva där den första tillägnas tiden när man hade Ronnie James Dio på sång, och ett ganska eget sound som sedan helt ändrades. Den andra tiden får sin plats på den andra sidan, där sångare som Graham Bonnet och Joe Lynn Turner får glänsa.
Jag gillar kontrasten, och tycker att det verkligen fyller ett syfte att få ställa en låt som "I Surrender" eller "Since You Been Gone" mot äldre takters "Stargazer" eller "Gates Of Babylon", och jag tar rätt ofta fram just den här samlingsplattan för att sträckspela.

I andra fallet är det Anthrax som bjuder på "The Greater Of Two Evils", och trots att man inte skiftar spår musikaliskt så radikalt så har man bytt sångare och därmed fått ett ganska annorlunda sound. På den här skivan låter man så nya John Bush sjunga de gamla örhängena så att fansen kan jämföra med hur det lät då sången kom från tidigare Joey Belladonna (som nu är tillbaka i bandet, men det är en annan historia).
Jag gillar det, och tycker även här att det fyller ett syfte. Det är ett lite annorlunda grepp som jag förstår inte alltid varit så populärt bland bandets fans.
Som samlingsplatta är den dock väldigt intressant.

Vilket inte kan sägas om alla som tydligen står i min hylla och samlar damm, visar det sig.
Jag som inte trodde att jag hade några.... hade visst en hel del ändå.
Samlingsskivor.
Låt oss prata om dem....

Bästa versionen av "Mistreated"?

Hemma hos Rebellängeln finns ett inbyggt logistiskt problem.
På övervåningen finns mitt rum där skivorna bor - och stereon bor på undervåningen.
Det är förstås ett problem modell "i-land", men det får rätt ofta till följd att jag hämtar ner ett knippe plattor jag är sugen  på att spela, och att dessa körs på mer eller mindre repeat en vecka innan jag masar mig upp för att byta uppsättning. Det brukar bli allt från två till tio skivor åt gången som får spelas i "finstereon" hemma (därtill kommer förstås allt som spelas i bilen och iPod och så vidare, men det är en annan femma).

Denna långa inledning av meningslöshet har den senaste veckan mynnat ut i att skivan på bilden här ovanför har regerat när det gäller speltid.
Rainbow "Live In Munich 1977".
Det är ett skapligt band på scen,l Ritchie Blackmore - Ronnia James Dio - Cozy Powell - Bob Daizley - Dave Stone, och ljudbilden är riktigt skön.
Detta är dessutom från den tiden då bandet i ena vändan kunde lira en ganska distinkt och rakt hållen "Kill The King" för att sedan fullständigt låta inspirationen flöda och spela improviserade jam som gör en låt som "Man On The Silver Mountain" nästan 15 minuter lång.
Allt som allt är det en dubbelskiva men bara 8 låtar (+ ett intro, men det räknas väl inte?), så ni fattar att det är ganska mycket fokus på instrumentala partier som fyller ut tiden.
Den här skivan har faktiskt - av någon outgrundlig anledning som jag inte är säker på själv - inte medverkat i serien Live!, men det spelar faktiskt ingen roll.
Den är riktigt bra, och du behöver ett ex i din hylla.
Så.
Med det sagt... låt oss närma oss vad rubriken på det här inlägget frågar.
Anledningen till inlägget över huvud taget.
Som spår nummer två (ja, tre om man räknar med introt men då är vi ju där igen: det räknas egentligen inte!) ligger nämligen mästerverket "Mistreated".
10.00 lång i den här versionen, och kanske kanske är det här den bästa versionen som finns bevarad i inspelad version.
Jag tycker att det är intressant att gräva lite i, för den här låten har ju en bakgrund som gör att den dyker upp i mycket spännande varianter.
Den är skriven av Blackmore och David Coverdale tillsammans, och dyker upp första gången på Deep Purples fantastiska platta "Burn".
Då får man en sånginsats av en ung Coverdale som i stort sett sjunger brallorna av samtiden. Kan man tro.
För jag undrar om inte Ronnie James Dio på just den här tagningen mästrar Coverdale?
Eller så är det kombinationen av sången och att bandet är inspirerat som gör det, men..
...min känsla är att detta är så själfullt och träffsäkert att det är rent av löjligt.
Och just "Mistreated" är ju en låt som gjorts live fler än en gång, av fler än en riktigt bra sångare. 
Whitesnake har en fin version på "Live...In The Heart Of The City" från 1980, men den står sig ändå ganska slätt mot den här versionen tycker jag.

Rainbow från 1977.
Är det den bästa "Mistreated" som spelats in?
Jag tror baske mig det!
 

Rebelängeln: 1 Lemmy: 0

Hemma igen från Tyskland läser jag att Lemmy inte släpps iväg från landets sjukhus.
Rebellängeln: 1
Lemmy: 0

Nä, egentligen. Det var lågt, och mest ett rätt löjligt försök att skaffa enkla poäng på en rubrik. Inte okej på andras olycka riktigt, speciellt som jag ju verkligen gillar Lemmy och hans Motörhead. Dessutom lider jag en del med alla som sett fram mot att se bandet i sommar (närmast på Metal Town va?), och hoppas att konvalescensen blir kortvarig. Tyvärr finns väl risken att en äldre man som inte kan röra sig riktigt åker på en del proppar och annat. Bara att hoppas att hans blod är så förtunnat att det inte riktigt gäller just Lemmy. Killed By Death, gaddämnit, det är inte dags för det än!

Nå. Det om detta. Nu - sammanfattning av min egna resa till Tyskland, och den går faktiskt också lite i sjukhussvängen. Hustrun startade nämligen resan med feber i kroppen, vilket eskalerade kraftigt när vi väl var på plats, och slutade med att hon var en hårsmån från at bli inlagd (och TÄNK OM hon hade hamnat bredvid Lemmy!!!). Hon klarade sig och fick åka "hem", veväpnad med morfintabletter och med hot om lunginflammation.
Sådär bra va?
Men, envis som man är, så tog jag mina två grabbar - numera 4och ett halvt samt 2 år gamla - på bröllop. På tyska. Lillkillen somnade direkt vi kom in i kyrkan. I farsans knä. Rätt inställning.
I övrigt skötte de sig utmärkt. Fattade väl att farsan behövde lite extra stöd och hjälp.
Och, som väntat, klämde jag av lite bilder på resans gång.
Häng på.
Det kommer, inte helt oväntat, att handla en del om musik.
Och öl.
Kanske mest om öl, då detta nog får klassificeras som i alla fall en tre-kilosresa...

Först . hyrbilshallen. Började bra, tänkte jag...

 

 ...men nej. Det var tydligen ingen Aston Martin vi hyrt (men ändå, man blir ju lite sugen, priset var nätta 169 euro om dagen i minst en vecka... det är pengar men inte såååå jävla mycket om man delar på två?), utan den undra bilen.
En Ford.
Trött som fan, men det spelade kanske mindre roll. Via Autobahn 5 från Frankfurt till målet. Bad Homburg. Väl där mötte släkten upp och man fick en bärs. En Pfungstädter.
En gång i tiden fanns en Maltblogg också, med en hel sektion om tyska öler - bland annat denna.
Nu kan jag inte för mitt liv minnas vad den smakade, efter den resan.
Kallt, typ. Tyskt.
Hur som helst, då var vi där.
Och spenderade lite dagar socialt med familjegrillmiddag hos "den andra familjen" som var med på bröllopet. Det var min hustrus kusin som gifte sig, och hans bruds familj bjöd. Trevligt, förutom på tre detaljer:
1) Det ösregnade. Grillfester blir... sådär i såna förhållanden.
2) Alla i Tyskland röker. Hela tiden.
3) Svärmoderns syster hade ett liiiiite för gott öga till undertecknad för att det skulle kännas bekvämt!

Nå. Med fest och efterföljande handling kan man sammanfatta på följande sätt:

 

 

 Överst: det finns mycket öl i Tysklands motsvarighet till ICA, men det där med pantsystemet har jag fan inte kläm på. Fel varenda gång jag ville kassera/panta en tom flaska.

Sen då... en blandning mellan weissbier och grapefrukt. Jävla märkligt, inte ens som en "riktig" radler eller shandy så man blandar öl och lösk, utan som... ja... nåt hittepå. Gott i ungefär tre slurkar, sen bara trist.

Bitte ein Bit! Enkel, men hygglig i längden.

Sist, men inte minst - offren från mitt besök i skivaffären. Jag hade bra många fler i handen, men lade bort dem i slutet. Kan fan inte tokhandla nu, så det blev två skivor med tyskt anslag (Rainbow "Live In Münich 1977" samt nya Masterplan), och en chansing i form av Orphaned Land.
Spännande!

Annars var väl nätterna nästan bäst.
Ägnades åt detta:

Välling till grabben, Carl Linneus bok om KISS till mig.
Samt musik.
Mest spelade låt: Kreator "From Flood Into Fire", en helt makalös låt som gör att jag inte tycker jag behöver besvara på om Tyskland är thrash eller power metal, eftersom detta är nästan båda. Episk thrash?
Mest spelade skiva: Amon Amarth "Deciever Of The Gods". Mer heavy metal än nånsin förr, och annorlunda produktion, men hur står den sig mot ex förra "Surtur Rising"? Recension snart...
Dessutom skulle jag vilja säga att Deep Purples "Come Taste The Band" fått ett helt knippe varv, lite oväntat...!

Så, avslutningsvis - blandade bilder...

Snickarjäveln dog i Tyskland med!

 ...här är jag på bröllopet.
Tycker du att jag ser förvånad ut?
Det är jag också.
Min 4-åring har stulit telefonen och leker kändisfotograf, typ. 
Det jobbiga är att hans bilder är bättre än mina...

...så jag tog dem till ett fantastiskt ställe och söp ner dem. Typ.

Eller, inte. Förstås. 
Detta är ett världshus som en gång i tiden var parkeringsplats för gamla zeppelinare. 
Förstås hur coolt som helst.
Schnitzel, öl i sejdlar. Är man barn får man äppelsaft i sejdel, så att man tidigt ska lära sig att hålla glaset som en blivande alkoholist.
Bra väder blev det också!

Och så brygger de sitt eget öl där.
I tankar mitt i restaurangen.
Jävligt fränt, faktiskt.

Mindre fränt är dock detta.
På herrarnas.
Ja - har du hängt i åratal p ådenna blogg har du sett det förr, men jag kan inte annat än förundras ändå.
Första bilden - en automat för kondomer. Inget konstigt egentligen, men kolla in bilden på vad som egentligen säljs. Den undre.

Exakt.
"jo, men nu har jag ju klämt i mig en schitzel här på världshuset, samt provat igenom deras egna öl. Om man skulle ta och köpa sig en lös-vagina och göra det till en heldag då?"
Allvarligt?

Rätt osmakligt, faktiskt.
Och kanske också det optimala sättet att avsluta ett inlägg som detta.
Sens moralen är alltså: 
1) Lemmy kommer nog snart loss, tyskarna har annat för sig än att hålla kvar honom.
2) Nästa gång du tycker det är ofräscht på en toalett, betänk att det kunde varit värre (för, tänk nu, vad gör det EFTER att du nu köpt och begagnat dig av denna lösvagina på ett ställe som detta...?)

Vi hoppas väl att det kvitteras snart?
Rebellängeln: 1
Lemmy: 1

Till dess säger vi... Home Sweet Home!

3 år av saknad. Idag är din dag, Ronnie James Dio!

Tiden rusar fram.
I vardagens brus, hets och aktivitet så tenderar minuter bli till timmar, timmar till veckor som sedan slutar som år. Idag är det 3 år sedan hårdrockens främsta röst lämnade oss, och Ronnie James Dio är alltjämt saknad. Av fans, kollegor och givetvis mest av familj och vänner, de enda som kanske egentligen har rätt att sörja på ett ärligt sätt (vi andra är ju perifera karaktärer som egentligen inte haft kontakt med människan Ronnie, enbart resultatet av hans skapande).
3 år.
Svårt att förstå, och även om jag spelar något med denne man bakom mikrofonen med jämna mellanrum året runt så tänker jag hedra honom speciellt idag, och ha ett Dio-marathon. Ovan har du vad som kanske får vara en försmak på Record Madness när bokstaven D kommer på fråga, men det mest intressanta är väl den signerade poster som bilder basen i bilden. Den är från när bandet var i Sverige sista gången, jag fick se giget på Debaser Medis och sen fick jag den här av Stones.
En mycket fin present.
Behöver bara köpa ett hus där den ryms att sätta på väggen!

Nå. 
Min ordning idag, tio plattor:

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hoppar alltså över ELF, och går direkt på Rainbow, sen via en blandning av live- och studioskivor från Black Sabbath, solobandet Dio och återföreningen med Heaven & Hell.
Det finns förstås så mycket mer, så många skivor fler att spela, men det får bli i mån av tid.

Vill du ha mer läsning finns det.
Krönika om Ronnie James Dio här, en underbar samling Citat om honom här, och en Tvekamp mellan "Heaven & Hell" och "Mob Rules" här.

Dessutom bjuder Werock på nya recensioner, så här mitt i månaden, för den som vill. Heaven Shall Burn, Entrails och The Storyteller, till exempel.
För mig blir det dock inget av detta nya.
Det blir en resa i min egen nostalgi.

Vila I Frid, Ronnie. Du är saknad, fortfarande...

Record Madness: R

Jaha.
Stones inte bara svarade snyggt på bokstaven L (härliga bilder, det är alltid lika kul att se ett sant fan gå bananer över sin favoritgrupp tycker jag), han passade tillbaka pucken på ett distinkt sätt.
Bokstaven R hamnade i inkorgen, och det har väl tagit ett litet tag att komma fram med ett svar, men så ska det ju vara. Hela idén med serien Record Madness är ju just det - det får ta tid, och det kommer att bli väldigt blandat i inläggen. Högt och lågt. Salt och surt. Och har man sagt A får man tydligen säga R?!

RECORD MADNESS: R

Såhär ser stora hyllan med skivor ut. 
Kollar du noggrannt så har jag markerat var bokstaven R finns, med televerksorange och lite svårtydlig färg. Rätt långt nere, lite till höger, totalt kanske en 45-50 plattor.
R.
Därunder finns en av mina absoluta svagheter. 
Red Hot Chili Peppers.
Det tror jag nog att den gode Stones visste, och vi ska återvända till dem lite senare i inlägget. All good things to those who wait.
Under R finns ju nämligen fler mer eller mindre givna husgudar, och det känns lite som om min skivsamling i just detta fall byggs upp av några få block.
Rainbow. Rage Against The Machine. Running Wild. Red Hot Chili Peppers.
Ta bort dem och bokstaven R blir skralt representerad...
Nå.
Vi kan väl börja med två av de där stora blocken jag hade tänkt belysa lite?

Längst upp - Rage Against The Machine.
Rapmetalfunkrock, typ, med attityd, och alla har väl hört den lysande självbetitlade debuten. Jag har hela sviten samt en DVD med sista livespelningen, och jag gillar bandet.
Återkommer alltid med jämna mellanrum till dem, och skulle kunna låta dem ta rätt mycket plats i detta inlägg om jag ville.
Men så blir det inte. Det blir visserligen mer än med Running Wild (som inte ens får finnas med på bild), och anledningen är rätt enkel - jag tycker inte det finns så mycket att säga egentligen. Liveskivan med Rage Against The Machine har stått i centrum såväl på CD som på DVD, och det är en essentiell del av en skivhylla värd namnet.
Running Wild-samlingen utsträcker sig till ett par fem-sex plattor på CD-format samt några till jag har elektroniska versioner av (försett mig från en inbiten Running Wild-kompis), och de jag har i hyllan har sedan tidigare fått en del tid i rampljuset (kolla in såväl Remasters- som Live!-arkiven).
Mindre intressant att skriva om.
Det gäller dock inte den andra bilden här just ovanför.
Rainbow.
Visst, det är klart att mästerverken "Rising" och "Long Live Rock'n'Roll" varit i fokus förr, men här finns det ändåp lite att reflektera över och kommentera, tycker jag.
Notera främst mittenuppsättningen av skivorna på bilden.
Tre stycken vita saker.
Den översta är klassikern "On Stage", som jag egentligen inte själv fattar att jag inte haft i Live!-serien. Den understa är hemmaritad (!), och själva skivan ett hemmabränningsprojekt.
Sådär lagom tjusigt, men ändå kul att se. Hade själv nästan glömt att det var så det var, tror jag fick en bränd kopia någon gång som jag ville ha i hyllan, därav detta spektakel.
men.
Mitten mitten.
Har du kollat den?
Det gjordes liksom häftigare promos förr...

 Specialskiva som skickades ut till radiokanalerna, med utdrag ur låtarna från dubbelgiven "On Stage" som blandats med intervjuer med Ritchie Blackmoore och Ronnie James Dio (främst den tidigare pratar). 
Ett stycke raritet och rätt kul sak, där bland annat historien om låten "Starstruck" beskrivs (texten handlar om Myriel, ett av Ritchies fans som bland annat dök upp i hans trädgård en kväll när han åt frukost...), samt hur bandet lägger upp olika spelningstyper beroende på hur publiken vill ha det och annat.
För oss som vill veta lite om vad som händer bakom bandet är det en guldgruva!

Guldgruva avseende Veckans Tips - det har däremot inte bokstaven R varit.
Ynka två stycken från hyllan so far (vilket ju är patetiskt lite med tanke på hur många tips som flödat genom bloggen nu).

Bilden är dassig, men hey - lev med det. Ibland blir det så.
Det är i alla fall Rotting Christ "Aelo" och Rwake "Rest" som avbildas, och har du missat dem får du skylla dig själv. 
Däremot gav grävandet i hyllan en del andra skivor som jag nog minsann törs utlova att vi ska titta på förr eller senare. Här ligger de och väntar på att få bli Veckans Tips!

Längst upp Red Fang, till vänster Riot, till höger Royal Thunder och längst ner Rev 16:8.
Spretigt, men bra. Alla dessa kommer under året/närmaste åren att få sin tid i solen som Veckans Tips. Det är de värda allihop.
Precis som förra gången tänkte jag också att vi skulle kolla lite på en del av de skivor som befolkar hyllan och som inte är hårdrock. Vi hoppar en del mer eller mindre väntade akter (hej R.E.M!) och tar istället fram detta knippe:

Jaha, tänker du.
Vafan är det här?
Överst har du de tre skivor jag hade tänkt plocka fram. Radiohead, samlingsskiva (jag har en del samlingsskivor ändå i hyllan, fast jag nästan inte tror det själv, och inställningen till samlingsskivor är väl generellt ganske svalt...), Dizzie Rascal (hip-hop, köpte den när jag var lite lost över vem jag egentligen är och lyssnade en del på den stilen... tror det var Per Sinding Larsen på SVT som tipsade, och det ångrar jag - detta är nämligen inte en bra platta, utan påminner snarare om förpackade fekalier) och Raising Sands (med Robert Plant och Alisson Krauss på sång, en väldigt finstämd men fin skiva som jag gillar skarpt).
Tänkte nog att det blir en bra mix att visa, och sen... igår kväll när mina grabbar badade och jag som vanligt stod och stirrade lite på skivhyllan.. så stod den ut.
På fel bokstav.
Eros Ramazotti.
Sorterad under E. Inte under R. It must be a sign, tänkte jag, och knäppte av en bild med telefonen.
Ja. Jag har en samlingsskiva med Eros i hyllan. Det är kanske inte hevvy mettall, men så är det, och nu kommer frågan.. sortera under E eller R?
Jag hade den under E, där tanken antagligen var att han kallas Eros. Lite som Kylie Minogue som heter Kylie på skivorna (jodå, jag har en skiva med henne också, men det blir under K så småningom...), men det står ju faktiskt även Ramazotti på den här plattan.
Så, nu fick han inte bara sin tid i solen på denna blogg, smörsångaren från Italien, utan även en ny bostad i skivhyllan. Under R.
R.
Där Red Hot Chili Peppers bor.
Nu ska det handla om dem.
Jag gillar nämligen dem, lite lätt sådär.
Inte så att min skivsamling är fullständigt out of this world med bandet, men ändock så att jag ska starta sektionen med denna vackra bild, tagen några jular sen (ingen tatuering på vänster arm där, men det kommer väl såna bilder också vad det lider:

Okej.
Lagom lätt illamående?
Beredd på resten?
Fint.
Så här då!

 

 

 Så, vad har vi här?
Jo, först kommer de tidigare åren med bandet.
De som gjorde att jag fastnade för dem en gång i tiden. Mer funkstök än numera, och Anthony Kiedis sjunger verkligen rätt illa - men ärligt, och hela bandet har en inställnig som blandar total glädje och av att det är på liv och död på ett helt annat sätt än de sentidare skivorna. Det var väl "Mothers Milk" som verkligen fäste bandets unika sätt att närma sig musiken hos mig, och efter "Blood Sugar Sex Magic" var det helt kört. 
På tal om Besatt, liksom.
De senare skivorna är ojämnare, även om väl "Californication" förstås får räknas till bandets höjdpunkt av gemene man, men jag kan ändå inte hjälpa det.
Bandet har för evigt en plats i mitt hjärta, och ett år med en ny skiva av bandet är ett bra år.
Liveplattorna får en egen bild.
 2 officiella, en inte så officiell. "Live Q" har inte förekommit i Live!-serien, men "Live In Hyde Park" har förstås varit i fokus. Trion ovan kompletteras av en bootleg med förvånansvärt braljud, från Holland -92 och med det småfyndiga namnet "Red Hot And Rainy".
En av de saker jag verkligen gillar med bandets livegivar är att man plockar in unikt material. Covers, olika versioner eller helt enkelt osläppta låtar som spelas live - det är att ge det lilla extra även för oss fans som har rubbet med bandet.

Till näst sist i denna dykning ner i bokstaven R så ska vi lyfta fram en udda skiva. Till skillnad från förra gången, med bokstaven "A" så är det inte en skiva som är överdrivet bra. 

Den här skivan är med tyska Rage.
"The Missing Link" är inte dålig, och hyggligt hård power metal för att vara -93, men ändå var det hela tiden en sån där skiva som aldrig riktigt fäste eller lyfte för undertecknad.
Jag borde ha älskat den, den tiden i mitt liv, men...nä.
Detta är och förblir den enda plattan med tyskarna, trots att de varit i farten så länge, och det är i sig ett faktum värt att reflektera lite över och belysa, såhär när man står och glår på en skivhylla.
Borde jag ha fler skivor med dem, verkligen?

Den frågan får dessutom avsluta kollen på bokstaven R.
Som du sett blev det ingen detaljfotografering av hur skivorna ser ut. Orkade inte, och ljuset från taklampan föll lite snett ner över hyllan när det blev så långt ner.
Det sista, det enda som återstår, det är nu att skicka utmaningen tillbaka till Stones, och denna gång ska han få en utmaning på ett annat sätt.
En bokstav som jag tror kan bli lite svår att skriva om helt enkelt för att det inte finns så många skivor där. tror jag. 
Bokstaven Q.
Det ska bli mycket spännande att se om han klarar att skriva nästan något alls om den!