Han är bäst!

Såhär ser han ut - han som enligt Metalbloggens läsare är bäst i världen på att spela gitarr och sjunga samtidigt! (Bilden är stulen från R2's Facebook, från spelningen i Norge ganska nyss... jag antar att jag kommer att få betala royalties en masse nu...)

James Hetfield, Metallica!

Omröstningen visade sig faktiskt bli ganska jämn.
Såhär landade vi:

James Hetfield (Metallica): 7/39
Mikael Åkerfeldt (Opeth): 6/39
Dave Mustaine (Megadeth): 5/39
Nergal (Behemoth): 5/39

Resterande mellan 0 och 3 röster (hela listan här), och mest kanske jag egentligen grämer mig för en del av de namn jag missade.
Zakk Wylde, Paul Stanley, Blackie Lawless eller herr Cavalera, någon?
Det är ju så man skäms lite. De namnen borde jag kommit på.
En som inte behöver skämmas dock, det är ju Hetfield.
Snyggt jobbat!

Veckans Tips: Portrait "Crimen Laesae Majestatis Divinae"

Kristianstadsbandet Portrait släppte sin andra platta "Crimen Laesae Majestatis Divinae" (som väl betyder ungefär "Det Gudomliga Förräderiet" eller liknande) på Metal Blade 2011.
Den spelades en hel del av undertecknad, och recenserades med betyget 8/10 som resultat.
När det var dags att dela ut årets topplisteplaceringar hade jag denna strax utanför Topp 10, men väl på hedersomnämnande på bloggen.
Det är, kort sagt, en skiva som jag gillar skarpt och verkligen tycker förtjänar lite plats i ljuset - trots sin mörka och lite ockulta framtoning.
Det är dags för det nu.
Denna Veckans Tips ska vi utforska Portrait!

Bandets spelar musik som har hamnat två decennier fel, liksom. Det är 80-talsmetal med Mercyful Fate och King Diamond som två av de tydligaste lysande ledstjärnorna, och som sådant bjuds vi på både klassiskt lång episk avslutningslåt i form av "Der Todesking" likväl som en furiös inledning i "Beast Of Fire". Däremellan är det högkvalitativ lyssning hela vägen. Arvet förvaltas kanske allra tydligast på "Infinite Descension", men absolut bästa spåret är "Darkness Forever". Otroligt bra låt, och det var mycket nära att jag skulle ha med den på Hårdrockskväll 2012!

Bandet drivs av gitarristerna Richard Lagergren och Christian Lindell när det gäller att skriva låtarna, och deras gitarrspel är givetvis otroligt viktigt för slutresultatet, likväl som Pär Karlssons fantastiska stämma. Han klarar att låta ömsom som just King Diamond, ibland som Eric Adams i Manowar och ändå med en egen nerv och egen identitet. Även trummorna av Anders Persson och basspelet av Joel Pälvärinne är bra, men inte lika essentiellt för bandets sound som just tvillinggitarrerna och sången. Skivan är producerad av Tore Stjerna i Necromorbus Studio, så det är både passande och väl genomfört. (loggan är för övrigt ritad av Tyrant, men det är överkurs...)
Totalbilden är en ganska lång skiva som verkligen innehåller kvalitet för oss med en febless för denna typ av musik.
Eftersom skivan släppts av Metal Blade finns den tyvärr inte på Spotify, men du kan hitta musiken via MySpace eller bandets hemsida. Gör det. Du kommer inte att ångra dig!

Vinn Torsdagstraven!

Då och då kan du vinna en trave skivor på denna bloggen.
När jag har för trångt i hyllan, till exempel, och det börjar det vara nu. Dags att rensa ut lite dubbla exemplar av saker, samt av alla dessa roliga promoskivor som jag redan satt i mig.
Denna vecka är det just promoskivor som ligger i Torsdagstraven, bland annat sprillans nya "Metal Daze" som medföljde det Close-Up Magazine som kom igår (jojomen, färskt ska det vara!) och innehåller ny musik av Kreator, Sabaton och Grand Magus. Bland annat.
Totalt sett jääääävligt mycket musik i den här packen!

Som vanligt då, för att vinna ska du vara först att kommentera inlägget med rätt svar på denna fråga (här, inte på Fejsboook):

I Mest I Spelaren denna vecka finns bland annat Candlemass "Dactylis Glomerata".
För ovanlighetens skulle är det inte Lasse Johansson och Mappe Björkman som spelar gitarr på den skivan, utan istället får man en hjälpande hand från lite oväntat håll, från en tvättäkta gitarrhjälte.
Vem då?

Så, när du har svaret så kommenterar du nedan. Jag är envåldshärskare när det gäller facit, och är du dessutom först så skickar du din postadress via mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com, så att du kan få ditt pris i tid till Midsommarfesten!

Moby Dick. Leviathan!

 Kollade film förra helgen (och, faktiskt, i början av veckan... det där med Fotbolls-EM går mig lite förbi, även om jag brukar gilla att se Italien spela sin vackra spelförstörarfotboll, eller att se Sverige försöka dölja sina rötter som ett land vars fotboll består av tio träben och en snabb kille på topp...).
Hamilton med Persbrandt. Okej rulle, men visst är det helt fantastiskt hur jäkla dåliga svenska skådisar kan vara?
Inte Persbrandt då, men många i det övriga gänget. Speciellt om det ska pratas lite engelska.
Dessutom filmen "Moby Dick", den senaste versionen. Ethan Hawke, Kiefer Sutherland och lite annat löst folk.
Helt okej rulle, men framförallt - det var nästan omöjligt att se den utan att ha den här skivan ringande i öronen.

Ja, fiktivt då.
Kan inte fan se film av den magnituden och samtidigt lyssna på musik.
Mastodon "Leviathan" är ju en av 2000-talets vassaste skivor i mitt tycke.
Otroligt tung platta, och jag vet inte jag...men hejjar man inte lite på valen, ändå?

Hur som helst, kul med en klassisk rulle.
Old school. Fast nytt.

Förresten, det kan bli klassiskt ikväll med.
Machine Head intar Gröna Lund. Oväntad bokning, men visst lär det välta runt en och annan barnfamilj!

Intervju Coexistence

...en av de roligaste sakerna med att driva den här bloggen är alla kontakter med band och musiker därute i världen som har blivit effekten. Demorecensioner, mejlkonversationer och skitsnack runt musik, framtidshopp och musikbranchen i stort är en krydda i min vardag, och då och då springer man på folk som har den där smittande entusiasmen som gör att man funderar på hur de egentligen är navlade.
Alltså, på ett bra sätt då.
Carl Lindquist, frontman och lovande röst i Coexistence är en av dem.
Han verkar ha prick hur många järn i elden som helst (häng kvar på den här bloggen för en demorecension av snubbens soloprojekt, publiceras väl nästa vecka skulle jag tro), och framförallt en sån där ödmjuk och ruggigt trevlig inställning till allt. En sån som gör att man önskar snubben allt väl.
Därför var det med glädje jag läste att bandet nu fått ett riktigt skivkontrakt för sin debut "Flow" (recension här).
Bra folk ska ha bra resultat, så här bjuds på en intervju!

Hej Carl Lindquist, sångare och svenskt element i svenskfranska Coexistence. Vilka är ni?

Hej!
Vi är ett svensk/franskt metal band, som bildades i augusti 2008. Från början var bandet bara en duo bestående av mig och franske gitarristen Grégory Giraudo. Vi ”träffades” på YouTube, där Greg såg några av mina videos som jag hade lagt upp. Vi började prata om att göra ett projekt tillsammans, vilket till slut ledde till att vi bildade Coexistence. I juni 2009 släppte vi vår första demo, ”Carrion Comfort” och strax därefter skaffade vi också några fler medlemmar så att vi blev ett fullt band, redo att spela live. Vi har både spelat på festivaler och haft klubbspelningar nere i Frankrike de senaste åren. För drygt ett år sedan blev vi även klara med vårt första album, ”Flow”. ”The rest is history as they say”...

Ni har just skrivit på ett skivkontrakt för att få ut er debut "Flow" - kan ni berätta mer om det?
Ja, för en månad sedan skrev vi på vårt första skivkontrakt med det amerikanska skivbolaget CD Inzane LLC. Vårt album, ”Flow” kommer att släppas den 31 juli nu i sommar, över hela världen! Det är en dröm som går i uppfyllese för oss alla i bandet så det känns helt fantastiskt. Lite overkligt är det faktiskt! Vi har jobbat hårt för att nå detta mål, så det känns verkligen skönt att hårt arbete ger resultat. ”Flow” håller just nu på att distruberas runt över hela världen. Vi vet att just denna vecka håller skivan på att skickas till Tyskland och Finland. Förra veckan skickades den även till England och Australien. Att få skivkontrakt är ju en grej, men att få skivan släppt över hela världen är mer än vad vi kunnat önskat oss, haha! Man kan redan förbeställa skivan från skivbolagets hemsida:


http://www.cdinzane.com/product.php?productid=11470


Har det varit en tuff resa att komma fram till ett bolag som passar er? Vad sökte ni för typ av bolag?
Självklart har det varit en tuff resa. Många timmar av hårt arbete har lagts ned på marknadsföringen av skivan etc, flera dagar av väntan på att höra något från skivbolagen m.m. Vi visste ju inte riktigt vad som skulle kunna hända när vi började skicka runt ”Flow”, så man har ju känt en del nervositet över vad som skulle kunna hända. Vi skickade skivan till alla möjliga skivbolag och vi har fick svar från vissa av dem. Dock, det roliga är att vi faktiskt aldrig skickade skivan till CD Inzane LLC, utan det var dom som hittade oss på Internet och det känns jättekul verkligen!

Kommer "Flow" att släppas precis som den är idag, eller blir det några förändringar?

”Flow” kommer att släppas precis som den är. Självklart så kan man fixa och trixa hur mycket som helst, men till slut måste man ju säga stopp. Skivan har ju varit klar sedan drygt ett år tillbaka och vi är jättenöjda med resultatet och därför känner vi att vi inte behöver lägga något mer arbete på den. Vi har ju redan börjat skriva nya låtar för en ny skiva, så vi har redan lagt ”Flow” bakom oss kan man säga, haha!

Okej, delmål ett avklarat. Skivkontrakt med passande bolag... check. Vad innebär det för Coexistence, och vad är nästa mål?

Nästa mål för Coexistence är att komma ut och spela live mer. Vi känner att det är dags att komma ut i studion och verkligen marknadsföra ”Flow” på riktigt. Visst kan man jobba med marknadsföringen på Internet etc men det är ändå inte samma sak när man kan spela live inför en stor publik. Det är så man verkligen marknadsför sig. Ett annat mål är också att få klart en uppföljare till ”Flow”, vilket vi siktar på att bli klara med till årsskiftet.
 Hur ser resten av året ut för Coexistence?

Som jag sa så håller vi just nu på att jobba på nya låtar för en ny skiva. Vi känner oss väldigt inspirerade just nu av allt det roliga som händer för oss. Samtidigt jobbar vi väldigt hårt med marknadsföringen av ”Flow” tillsammans med vårt skivbolag. Vi vill ju att så många människor som möjligt ska kunna få chansen att lyssna på vår nya skiva och vi hoppas ju självklart på att de kommer att tycka om den också. Vi har även några klubbspelningar inplanerade i höst nere i Frankrike så det är fullt upp för Coexistence, men det gillar vi! Vi hoppas på att snart kunna spela i Sverige också, men det krävs lite mer planering, då nästa hela bandet ska ta sig från Frankrike upp hit. Jag är ju den enda svensken i bandet så det är lättare för mig att bara åka ner till dem och jobba. Hursomhelst så är det fullt fart för oss!

Okej, vi önskar er förstås all lycka framöver, och ser fram emot att få följa er framfart. Ha det bäst!
Tack så mycket för att ni tog er tid att göra denna intervju! Vi uppskattar verkligen ert stöd och vi hoppas att ni kommer att tycka om ”Flow”. Fortsätt sprida vår musik till alla era vänner! Följ oss på våra hemsidor:



Website: http://www.coexistence-project.com
Facebook: http://www.facebook.com/OfficialCoexistence
YouTube: http://www.youtube.com/OfficialCoexistence
Twitter: http://www.twitter.com/Coexistence_
Myspace: http://www.myspace.com/coexistenceproject
Åter igen, tack!
Carpe Diem..


Carl & Coexistence

Sådärja.
Inte mycket mer att orda om, tycker jag.
Bara att kolla in bandet (jag rekommenderar främst låten "Web Of Opression", men det är ju min smak det...

Recension: Storm Corrosion "S/t"

Mörkt, suggestivt, rätt vrickat och...sövande?
Helt klart är detta en upplevelse som inte riktigt följer den uppsprungna fåran jag brukar använda när det gäller musik.
Mikael Åkerfeldt & Steven Wilsons samarbete Storm Corrosion är minst sagt en udda fågel.
6 låtar med en total speltid på dryga 45 minuter bjuder på ett brett spann av musik, samtidigt som det är smalt som fasen.
Konstigt beskrivning?
Jo.
Men såhär tänker jag.
Hela skivan är lågmäld och tillbakalutad. Det finns inga distade gitarrer eller skrammel, det finns däremot ett anslag av folkvisa, gamla 70-talsvinyler och låtstrukturer som kräver tid för att veckla ut sig i sin helhet. Ändå är det variation mellan spåren.
Inledande "Drag Ropes" är stundtals prick hur konstig som helst (öppna YouTube och kolla videon!), men det funkar ändå. Efterföljande titelspåret är däremot fin folkmusik i stort sett utan inslag av "ljudsamling" (ja, i stort sett, det finns lite konstigheter här med, som partiet runt 8 minuter in i låten...).
"Lock Howl" är den mest renodlade rocklåten men saknar i stort sett sång istället, och avslutande "Ljudet Innan" är så fin, så fin. Svidande vackra gitarrer som min äldsta son fullständigt förälskat sig i, så till den grad att han vill sitta kvar i bilen och lyssna på låten efter att vi parkerat.
Däremellan finns även "Hag" och "Happy", där jag stundtals undrar om herrarna mest försökt packa in märkliga ljudfenomen i en låt.

Känslan av att min musiksmak inte är tillräckligt sofistikerad för en skiva "Storm Corrosion" ligger som en blöt filt över hela upplevelsen, och ändå finns här passager som träffar mig helt rätt.
Som gör att jag vill lyssna om och om igen på dem, även om de blandas med passager som jag inte fattar ett smack av.
Som kanske kräver att man är ett musikaliskt geni, som Åkerfeldt/Wilson.

Med sig på skivan har de Gavin Harrison på trummor och Ben Castle på "woodwinds", men det råder liksom aldrig någon tvekan om att detta är ett projekt där de två huvudmännen har bestämt sig för att testa gränser och leka med musik.
Lyssna själv, på Spotify.
Det som ändå är lite kul är att skivan är otroligt avslappnande, och riktigt skön i sin helhet.
Det är en bra paus från den stundtals hektiska värld som hårdrocken innebär, musikaliskt.
Och som sådan finns ett syfte att ha den, även för oss som lyssnare - och även om jag inte fattar allt på plattan så kommer jag att lyssna på den med jämna mellanrum.
Det är ju gott nog för en skiva, och ett kvalitetsbetyg i sig.
Att man återvänder till den.
Det avspeglar sig i betyget också, och jag tycker nog att det är en ganska klockren trea totalt sett.

Bästa Spår: Får bli avslutande "Ljudet Innan". Mycket vacker sång, som främst utmanas av inledande "Drag Ropes" och "Storm Corrosion".

Storm Corrosion "S/t" - 3

Veckans Citat: Peter Steel, Type O Negative

Type O Negatives karismatiske frontman Peter Steel finns inte i livet mer.
Han lämnade oss för en tid sedan, men bandets prestationer finns förstås kvar.
Själv har jag ett förhållande till dem som är tveeggat. Jag gillar mycket av det man gjort, men tycker samtidigt att det skulle kunna ha kunnat blivit... ja... ännu bättre, på något sätt.
Nåväl.
Karl'n lämnar en hel del roliga finurligheter efer sig dessutom.
Som Veckans Citat den här veckan (ja, och faktiskt också förra gången han medverkade).

"Jag brukade springa 8 kilometer var och varannan dag, vilket fungerade ett tag.
Problemet var att jag fick umgås med mina egna tankar i förtio minuter utan någon annan stimulans, och jag stod inte ut med vad jag tänkte."
Peter Steele, Type O Negative

Motsatsen till vad jag tycker om löpning då.
Att det faktiskt är bra att man får de där minuterna med sig själv.
Just nu ca 300 kilometer kvar till mål. Det rullar hyggligt, faktiskt, och ser ut som om jag kommer att vara på ungefär halva sträckan (250 km) vid halva året passerat....

Live!: Yngwie Malmsteen "Live!!"

Hm.
Hur avslutar man säsongen (och kanske hela sviten ,vem vet om serien återkommer efter sommaren?) av en följetång som heter Live!?
Jo, förstås med en skiva som själv har två (2) utropstecken efter sig.
"Yngwie Malmsteen Live!!"
Yngwie Malmsteen har förekommit tidigare en gång i denna serien, men detta är en rätt så annorlunda skiva, och dessutom finns ytterligare två anledningar till att lyfta fram just den här skivan, just nu:
1) Yngwie Malmsteen spelar på Getaway Rock Festival i sommar. Det tillhör verkligen inte vanligheterna att han spelar på svensk mark, och det får till och med inbitna Yngwieskeptiker som Per att erkänna att han nog ska kolla på spelningen... och..
2) På denna skiva har han en viss Mats Levén med sig för att hantera sången. Den mannen är ju för tillfället minst sagt brinnande aktuell i samband med sitt övertagande av micken i Candlemass.

Egentligen kan man ju förresten säga att det finns en tredje anledning också. Låtarna. Själva skivan, liksom. Nu är ju den lika bra när man än lyssnar på den dock, så ur just aktualitetssynpunkt är det väl inte ett helt giltigt underlag.
Nåväl.
Det här är alltså en dubbelplatta där Yngwie backas upp av Mats på sång, samt Jonas Östman på trummor, Mats Olausson på keyboard och Barry Dunaway på bas. Låtmaterialet sträcker sig från ursprungslåtar där Yngwie får glänsa ("Far Beyond The Sun", "Black Star"), till gamla låtar från en av de bästa svenska hårdrocksskivorna som någonsin gjorts, där Yngwie får glänsa ("Rising Force") och pärlor från övriga äldre klass-alster ("I'll See The Light Tonight", "Bedroom Eyes") och avslutas med pärlor från Yngwies numera mellangamla period ("7th Sign", "Facing The Animal").
Mats sjunger som vanligt bra, Yngwie är Yngwie (på ett bra sätt) och bandet fattar att deras roll är att backa på ett stabilt och snyggt sätt.
Ljudbilden är helt okej, känslan är lagom "rå" för att förmedla att detta inte är studiopolerad hårdrock, men ändå så pass bra att det funkar alldeles utmärkt (pålägg i efterhand...? kanske, men det känns inte riktigt som om Yngwie traglar igenom ett solo efteråt för att han inte tyckte att det blev bra nog live... det känns liksom inte förenligt med hans självuppfattning....).
Alltså - en skiva som är jävligt bra, helt enkelt.
Som på ett värdigt sätt avslutar Live!-serien innan sommaren.
Med dubbla utropstecken. Yngwie Malmsteen Live!!

Vem är bäst i världen på att spela gitarr & sjunga - samtidigt?

Gary Moore finns tyvärr inte längre med oss längre.

Han var - i mina öron - en man som verkligen kunde konsten att både sjunga bra och spela gitarr som bara fan. Samtidigt!

Det är en konst som jag verkligen beundrar, de där som klarar det.

Kan inte vara lätt, speciellt live.

Så frågan är nu - vem är egentligen bäst?

Nu, alltså?

Det ska vi avgöra genom omröstning på denna lilla site.

Den startade egentligen redan igår, men då hann jag inte skriva något om den och de du kan rösta på. Givetvis har jag missat en massa namn (bland annat ser jag att Blackie Lawless från W.A.S.P inte finns med, till mitt förtret, men tyvärr funkar Blogger så att det inte går att fixa i efterhand... och dessutom dyker det nog upp fler namn som jag missat nu när ni kan börja kommentera det hela!)

Okej?

Vi kör omröstning i ungefär en vecka, och de du kan rösta på är dessa:

En fet rad gubbar.
Från topp till botten:
Robb Flynn, Machine Head. Grym leverans live, tycker jag, och kanske mer av en gitarrist än en vokalist?

Mille Petrozza, Kreator. Frontman med karisma, hårt riffande och skrikande snubbe. Underskattad?

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Klarar både rensång och growl, levererar live. Men hur är gitarrspelet?

James Hetfield, Metallica. Veteran i sammanhanget, stor fanbase. Räcker det för vinst?

Nergal, Behemoth. Sjukt tajt live, levererar prick rätt hela tiden. Eller?

Joe Bonamassa, soloartist & Black Country Communion. Lite doldis i sångsammanhang, gigantisk i gitarrsammanhang. Underdog?

Dave Grohl, Foo Fighters. Trummisen som är suverän bakom micken och gitarren. Bäst av alla?

Matt Pike, High On Fire. Hes stämma och domedagsriff. Kan det hålla för seger?

Kai Hansen, Gamma Ray. Kastratsång och powermetal. Har man hela Tyskland bakom sig kanske det kan innebära seger i en sån här omröstning?

Joe Duplantier, Gojira. Suverän gitarrist, underskattad sångare - men hur okänd får man vara?

Nicke Andersson, Imperial State Electric. Låtskrivargeni, men hur är det med förmågan att sjunga och spela samtidigt. Kan han mäta sig med det tunga elefanterna?

Dave Mustaine, Megadeth. Njaej, alltså.. det finns ju lite att önska vad det gäller sången, men lira gitarr - det kan han ju. Tillräckligt bra för att vinna i alla fall?

Till sist... jag har stulit bilder från ze internetz. Denna site (bildarkivet), R2's facebook och lite varstans härifrån. Lev med det. Rösta istället för att bry dig om sånt!

Veckans Tips: Alcest "Écailles de Lune"

Franska Alcest är för mig en av de största upptäckterna detta år, ja kanske på flera år. Initieringen under årets Hårdrockskväll och kärleken till den efterföljande färska plattan "Les Voyages De L’Âme" är svår att beskriva... men jag ska försöka.
Det träffar precis rätt.
Precis i glappet mellan mitt hjärta och den delen av själen som ständigt söker, ständigt letar efter nästa musikaliska kick. Precis på den delen av mitt väsen som älskar att ligga på rygg i sängen med musiken nära inpå mig via lurar. Insupa atmosfärisk och högkvalitativ musik.
Där är Alcest.
Och efter ett vansinnigt försök att få tag i tidigare given "Écailles de Lune" (bland annat vägrade Amazon i UK att skicka den till min adress, helt klart är antingen jag eller bandets platta terrorstämplade...) så lyckades jag få hem den.
Och den är minst lika bra som sin efterföljare, skulle jag vilja påstå.
Det är fortfarande musik som egentligen inte verkar vara gjord för lyssnarens välmående och önskemål, utan mer resultatet av Nieges egna själsliga sökande och skapande, men kanske är det just det som gör att det träffar så jäkla rätt?
Att det inte är sökt, utan en effekt av livsval?

Öppna Spotify och låt dig själv sjunka ner i mästerverk som de tvådelade inledande titelspåret, totalt sett nästan 20 minuter magi, eller någon av de andra dunderlåtarna. Denna vecka ska vi nämligen inte djupdyka mer i text avseende Veckans Tips, utan låta musiken tala för sig själv.
Låta Alcest träffa sådär vansinnigt rätt på dig som de redan gjort på mig....

I wanna Rocks?!

Ännu en biter i gräset.
Skivbutik, alltså.
Rocks i Farsta lägger ner (och kör just nu 50% på allt i butiken, helt utplockat när jag kollade in.)
Synd. Men vet ni vad - jag tror inte att det är på grund av nedladdningen.
Eller, ja, det är klart att den påverkar, men inte helt och hållet.
Minst lika stor bov i dramat tror jag den här köpcenterboomen är.
Den driver ut sådana butiker.
Villkoren är rent av fruktansvärda om man vill ha butik i ett köpcentrum numera. Jag pratade med en snubbe som driver en klädaffär - inte en av de stora kedjorna - i Tyresö. Ganska liten butik, typ som en skivaffär stor. I ett centrum som är litet.
Han pröjsar - håll i er nu - 50 000 kr i månaden i hyra.
50 lök!
Och dessutom är han tvingad att ha öppet alla dagar, enligt vissa tider.
Missar han så är det vite.

Fundera nu över hur sinnesjukt mycket skivor och filmer man måste sälja om man ska kunna betala lön (för mer personer än dig själv dessutom, eftersom de där öppettiderna är omöjliga att klara på egen hand), inköp av lager, butiksinredning, marknadsföring och sen en hyra på 50 papp i månaden.

Just det.
Nedladdning som boven i dramat?
Vete fan, faktiskt.
Dessutom misstänker jag att just skivbutiker en gång i tiden startats av folk som är eldsjälar och brinner för musik, och kanske inte lysande affärsmän egentligen.

Nå, lite sorkgligt är det, och symptomatiskt nog spelades den här låten på radio när vi åkte därifrån.
I Wanna Rock. I Wanna Rocks. Twisted Sister!

Demorecension: Hypertension "Envenomed By Vipers"

Sådärja!
Det är för sådana här upptäckter som jag gillar att jobba med demorecensioner.
Från de jämtländska skogarna landar Hypertensions första demo "Envenomed By Vipers" i brevlådan, med minsta möjliga konversation innan.
Bakom skicket står en trio snorungar (ursäkta, men det är man faktiskt om man inte är 18 fyllda än) som bara skiter i trender och Melodifestivaler och annat, och istället hyllar gammal thrash av modell Sepultura och Slayer som de lät förr. I tidernas begynnelse.
Omslaget är fult som fan, fast på ett bra sätt.
Som det ska vara när det är hjärtat som styr, och när detta är musiken som serveras.
Det gör mig så sjukt glad, hela vägen in i hjärtat!
Bandet består av bröderna (antar jag...) Henrik och Agge Låsgårdh samt Axel Holmström. Axel sitter bakom trummorna, Henrik står för bas och sång (och texter) medan Agge lirar alla gitarrer och har skrivit musiken.
Inspelningen gjordes i december 2011, i Empire Studios Frösön, och den funkar. Ljudbilden är rå och med tydlig demokänsla, men budskapet och leveransen kommer fram fint ändå.
Det fejjas fint på instrumenten, och även om sången kanske inte håller toppklass så funkar det.
Det påminner mig faktiskt inte så lite om Nekromantheon, kanske speciellt den första plattan med tanke på den lite mindre polerade ljudbilden, men ändå. Det är bra betyg.

Två låtar får man på demon. Inledande "The Pandemic Has Begun" är bättre än titelspåret, även om det senare inleder med ett skönt bas-sväng. På det hela är demon över alldeles för fort, men man får hoppas att vi får höra mer av gänget.
Visst, det ska erkännas, det är en bit kvar innan vi är framme vid en kvalitét som kan innebära en riktig fullängdsskiva, men jävulen vilken potential Hypertension sitter med.
Tumme upp!
Du lyssnar och läser mer om bandet här.  Det tycker jag att du ska göra.
Då kan du sen minnas dem, och säga... "jojo, men dem hörde jag talas om för flera år sen" när de har blivit en snackis i finare rum...!

Provsmakning: Sweden Rock White Wine

Pressreleasen löd:
Nedräkningen inför Sweden Rock är igång på allvar och för att komma i rätt stämning inför festivalen lanserar Åkesson nu årets rockvin i begränsad upplaga. Nytt för i år är att rockvinet lanseras både som rött och vitt vin.
Sweden Rock Festival Edition Chenin Blanc är ett fruktigt vitt vin med äppeltoner och inslag av tropisk frukt.


Sweden Rock Festival Chenin Blanc 2011
Ursprung: Sydafrika
Alkohol: 12,5% vol.
Systembolagets beställningssortiment, nummer: 75243–01
Pris: 69 kr

Det är ju inte mycket tid kvar innan Sweden Rock Festival drar igång för i år, så.. .vad sägs om en enkel provsmakning av detta fruktiga vita vin?
Okej då. Kommer här.

Vitt vin.
Inget jag dricker ofta, faktiskt. jag har inget emot det, men föredrar ofta rött vin (eller öl) för både egen gom och sällskapets (hustruns) gom.
Med det i åtanke så tänker jag ändå såhär om Sweden Rocks Vita:

Doft: Ehh... vilken? typ ingen, känns det som.
Färg: Rätt fin, tycker. Det ser friskt ut, och har en fin lyster.
Smak:  Fruktig och rätt frisk, men för lite "smör" för min smak avseende vita viner. Lite syra = bra. Det gillas inte med för mycket syra för egen del. Mer lutande mot sött än surt.
Betyg: Rätt bra ändå. Bättre än vad man skulle kunna tro, och det lär gå åt som fan i varmt väder på festival! Till mat rätt mycket bättre dessutom. (lax, färsk potatis, räkor, stuvad spenat). Det vita vinet är nog t o m lite bättre - och har större självändamål - än det röda.


Betyg: 3. Starkare än kusinen!

Recension Moonspell "Aura Noir/Omega White"

Portugals flaggskepp när det gäller metal är Moonspell. Bandet har varit med ett bra tag nu, och "Alpha Noir" är völ nummer 8 eller 9 i ordningen, om jag räknar rätt (inte helt lätt alltid, det där med att läsa en diskografi och sedan komma fram till vad som är ett fullängdsalbum, en EP, en samling och liknande. Personligen var det med förra given "Night Eternal" som jag kom i kontakt med dem (tack Per!), en skiva som varit Veckans Tips på denna blogg - helt i kraft av sin kvalitet.
Moonspell har en blandning av industrimetal, goth och black metal som är rätt egen, och som gjorde att jag fastnade för dem.
Det verkar tyvärr inte ha varit helt bestående.
"Alpha Noir" är istället en skiva som kan komma att konkurrera om benämningen största besvikelse under 2012, i alla fall för min del.
Tyvärr.
Kanske är det mina högt uppskruvade förväntningar som ställer till det, kanske är det allt ambitiöst arbete med släppet - produktionen signerad Tue Madsen och Benny Richer är fläckfri, påkostad och snygg, paketeringen av skivan är lyxig dubbelbok med genomtänkt bildspråk och färgval som kompletterar titlarna - som luras, men i slutänden innehåller "Alpha Noir" helt enkelt ett låtmaterial som är alldeles för svagt för att locka mig i långa loppet.
Eller, "Alpha Noir" och "Omega White".
För en spottstyver extra får man nämligen paketet med en extra skiva. En bonusskiva.
På huvudskivan "Alpha Noir" serveras just den traditionella stilen som Moonspell står för. Black metalanstruken goth, med gitarriff av Pedro Paxião och Ricardo Amorim och både ren och skriksång av frontmannen Fernando Ribeiro. På "Omega White" är det betydligt snällare musik som ges, och det låter då mer som ren goth - vilket snarast för tankarna till... HIM.
Konceptet med delad skiva med lite olika stil är helt okej, men även här känns det som om låtmaterialet inte riktigt håller hela vägen.
Prestationsångest?
Överambition?
Pretentiös fälla?
Ingen aning, men jag är rätt besviken över resultatet.

Det symboliseras kanske bäst av andra spåret på "Alpha Noir". Det heter "Lickanthrope", och är rätt så bra till detaljerna av ostighet faller på plats. När Ribiero sjunger "..the clock is ticking" så tonar man mycket riktigt in... tadaa: en klocka som tickar. Kan tyckas petigt, men den detaljen sabbar låten lite.
Det är inget fel på spår som "Axis Mundi", titelspåret eller "Opera Carne" heller, men riktigt bra blir det bara i "Versus". Skivan avslutas sen med ett stycke filmmusik, typ, i "Sine Missione". Helt onödigt, faktiskt, även om det ger mig lite sug på att se Sagan Om Ringen igen.

På den vita, snälla sidan är det "White Skies" som sticker ut. Jag kan inte låta bli att tänka på Tiamat i sin bästa form av trallvänlig goth när jag hör den låten, och sådana tankar är förstås enbart av godo... annars är skivan ganska jämn, och det betyder tyvärr slätstruken.

Kanske var dte jag som hade tur som ramlade på en sådan fulträff som "Night Eternal" och det var bandets formtopp, eller så är detta en relativt svagt släpp i bandets katalog. Jag kan totalt sett Moonspell för dåligt för att säga vilket som är sant, men är du nu till bandet så tycker jag att du istället för att kolla in nya "Alpha Noir/Omega White" ska försöka kopiera min ingång.
Det borgar för en bättre upplevelse.

Bästa Spår: På "Alpha Noir" får jag säga "Versus" då, medan just "White Skies" rockar bäst på den lugnare "Omega White".

Betyget då?
Jo, men detta är en solid 2:a. Det är inte tillräckligt varaktigt och hög kvalitét för att nå en betygstrea, men det är snyggt, inte helt utan bra låtar och förpackat så lyxigt att man inte hamnar som djupast ner i fallgropen. Kort sagt, 2. För fans och samlare.

Moonspell "Aura Noir/Omega White" - 2

Mats Levén tar över micken i Candlemass!

Oj då.
Inte helt oväntat, Robert Lowe har ju haft lite problem, speciellt live, men ändå.
Jag gillar Mats Levén, som fasen, och han är nog den ende som kan hjälpa bandet att ro iland alla spelningar man bokat, men visst är det lite märkligt.
Imorgon är det releasefest för Candlemass sista skiva - men han som sjunger på den skivan finns inte med i bilden längre.
Nå, mer info här!

Veckans Citat: Ozzy Osbourne

Veckans Citat.
Enkelt, kul att skriva, och vad det verkar rätt kul att läsa också.
Denna gång ska vi hålla oss hyggligt aktuella dessutom. Med mannen på bilden ovan.
Ozzy Osbourne, fornom frontfigur i Black Sabbath.
Han har ju ett rörelsemänster på scen som vittnar om lika delar vansinne och slitenhet.
Och det kanske finns anledning till det.
Såhär säger han nämligen om inspelningen av en skiva som kom 1972. Det är lääääänge sen, och om man betänker detta så är det fan ett under att han orkar turnera ännu!

"När vi spelade in "Vol 4" var det som en romersk orgie.
Vi låg i jacuzzin hela dagen och tog kokain och emellanåt gick vi upp och spelade in en låt".
Ozzy Osbourne

Alltså... det är rätt bra jobbat då, med tanke på hur sjukt bra skivan blev.
Och spelningen för någon vecka sen gick ju inte heller av för hackor, faktiskt.
Bra jobbat för någon som körde orgier två år innan jag föddes....

Remasters: Whitesnake "Saints & Sinners"

Kolla in omslaget.
Otroligt snyggt!
Dessutom stämmer det väl med bandet och skivans namn. Du har ormen, du har ängeln som syndar. Klockrent!
Skivan "Saint & Sinners" kom 1982, och var Whitesnakes uppföljare på "Come An' Get It" från året innan. Bandet hade med föregångaren nått andraplatsen på topplistan i Storbrittanien, och pressen var hård för att kunna leverera en värdig uppföljare.
Bandet bestod då av David Coverdale (duh!) och Bernie Marsden samt Micky Moody på gitarr, Ian Paice på trumpallen och Neil Murray på bas. De samarbetade för att skriva denna klassiker, men om man läser Wikipedia så ersattes Marsden med Mel Galley, och man tog in Colin Hodginson och en viss Cozy Powell på trummor i samband med den efterföljande turnén. Det skulle inte förvåna ett smack, Whitesnake vid denna tid var en karusell av människor.
Hur som helst, "Saints & Sinners" är från tiden när bandet började röra sig sakta från en klart mer bluesinfluerad still mot mer "80-talshårdrock". Fortfarande finns rötterna tydligt synliga, men det är också nu gitarriffet blir mer markant.
Bandet har sedan tidigare medverkat på denna blogg i både skepnaden efter ("1987" och "Slip Of The Tongue") och skepnaden innan ("Live...In The Heart Of The City"), så det passar väl bra att vi tar denna skiva som motlänk, kan jag tycka.
Plattan inleder med kanonlåten "Young Blood" (vilken också ges som extramaterial i form av en tidig mix), boogiw-woogiehiten "Bloody Luxury", underskattade låten "Rock An' Roll Angels" och det mäktiga titelspåret (som också ges som extraspår, i samma råa version).
De stora stunderna - och anledningen till att skivan nådde topp 10, skulle jag tro - är väl dubbelträffen med "Crying In The Rain" och "Here I Go Again".
Den sistnämnda har ju spelats in igen i senare skede, och en rolig detalj är att låten i detta format innehåller lite en textdetalj som är pikant. Här sjunger David ..."like a hobo I was born to walk alone...", medan man senare sjunger det lite mer rumsrena "...like a drifter I was born to walk alone...". Hur som helst, jag gillar de tidigare versionerna av dessa låtar ("Crying In The Rain" spelas ju som kanske är bekant live av bandet fortfarande), då de är mer bluesiga och går lite saktare. De har känsla.

Den remastrade versionen från 2007 har slipat ljud signerat Peter Mew, och det funkar väldigt bra. Han har förvaltat originalversionen från Martin Birch på ett bra sätt, och lyft ljudet till en ganska skön och modern ljudbild utan att göra avkall på den organiska känslan. Tre extraspår serveras, förutom de råa versionerna av nämnda "Young Blood" och "Saints & Sinners" även den ofärdiga låten "Soul Survivor". De kan man väl både ha och missta.
Skivan är så bra att den står väl på egna ben, tycker jag.
Och snygg.
Eller hur?

Abbath Bloody Abbath

 ....du har säkert sett den redan, den snurrar ju runt på Facebook - men det struntar jag i. Driter i, som man säger i Norge, har jag för mig.
Abbath som fotomonterats in i Abba är humor ändå, och passar mitt humör denna lördag!
Fantastiskt kul, tycker jag, att se Immortals sångare omfamna de andra pajasarna.
Och, eftersom denna lördag redan har urartat i humor så kan vi fortsätta.
Hittade denna också på ansiktsbok.

 ...sist men inte roligast - Hellish Outcast.
Grymt spännande skiva som ska premiärspelas "på riktigt" idag.
CD-versionen landade i brevlådan igår.

Ska bli kul att höra Thebon på riktigt, inte bara via Spotify.
En skiva som man redan innan lyssning vet kommer att sparka stjärt...!

Black Bleeding Empire?

Kul grej, såhär på lördagen.
Nuclear Blast lade upp den på sin Facebook, och det är en översättare av ditt namn till ett tufft bandnamn.
Ta första bokstaven i förnamnet och få ett namn i övre raden, första bokstaven i efternamnet och få det andra ledet.
Chief Rebel Angel blir då Black Bleeding Empire.
Tufft.
Mitt riktiga namn (alltså, jag heter ju inte Chief Rebel Angel, det är mer av ett artistnamn, kan man säga...) innebär ett namn som Bleeding Angels.
Nästan lika tufft det.

Vad heter du?

Recensioner High On Fire, Black Breath, Winter's Verge...

...och lite till. Jovisst, du får en fet bibba helgläsning i regnet denna fredag, och förstås är det Werock som står för läsningen!

För egen del har jag satt öron och penna i dessa alster:

Du är väl nyfiken på om High On Fire klarar av att leva upp till förra given, om Black Breath är årets bästa dödsmetallsläpp, och om Winter's Verge har tagit ett steg till framåt...?
Bra.
Jag har gömt alla länkar under respektive bandnamn ovan.
Dessutom bjuder kollegorna på storverk, som vanligt. Recensioner av Marduk, Imperial State Electric och Tesseract, bland annat.
Trevlig helg!