Veckans Tips: SpiralArms "Freedom"

Ibland är det märkligt hur en del tips kommer för en. Det verkar gå en våg av amerikansk ny rock/hårdrock där antalet pärlor man kan gräva upp ser ut att vara många (Crobot, Carousel är bara två exempel), och i detta fall var det ett av dessa som ledde mig till SpiralArms (ja, det ska skrivas så, hopskrivet).
Scorpion Child lirade i Västerås, och i pressreleasen som gick ut så stod det en rad eller två om att man hade med sig detta band som förband.
Här får man ändå tacka en tjänst som Spotify, för enkelheten i att provlyssna på en platta man är nyfiken.
För min del gick skivan ett varv, sen la jag en beställning.
Fysiska exemplar regerar, trots Spotify.

Nå.
Detta är en riktigt bra skiva.
Den innehåller allt från ganska pang-på-rödbetan-svängig hårdrock som öppningsspåret "Dropping Like Flies" till fantastiskt skönt häng som ger Eagles-vibbar i "Exit 65".
Dessutom är bandet stundtals blytungt, och påminner i sådana stunder om en akt som Soundgarden. Lyss till "Blackmoon Morning", "Drugs & Alcohol" eller "Dealer" så förstår du nog vad jag menar. Eller den andra delen (efter finplocket) i den avslutande och episka titellåten "Freedom". 
Riktigt bra.

Bandet består av sex snubbar med långt hår och utsvängda jeans, och man presenterar sig på traditionellt sätt.
Tim Narducce hanterar "voxals, lead & rythm guitar", Brad Barth hanterar "keyboards", Cornbread (!) spelar "bass", Craig Locicero spelar "lead & rythm guitar", Ron Redeen "drums" och Anthony Traslavina "ryhm guitar".
Korrekt noterat, det är tre gitarrister, och kanske är det därifrån tyngden kommer. När hela bandet kastar sig in groovet och fläskar på så känns varenda en av de där strängarna...Skivan har förstås varit hyperaktuell i samband med mitt hemliga projekt.
Denna text skrivs i början av december 2013, och som läget är i skrivande stund så letar eder Rebellängel efter den sista åttonde pusselbiten.
Det är låtarna "Blackmoon Morning", "Exit 65" och "Drugs & Alcohol" som skulle kunna vara den. Tror inte att "Freedom" är det, eftersom jag bestämt mig för att avsluta min hårdrockskvällsskiva med ett annat spår, och jag anser att "Freedom" verkligen passar bäst som avrundning.
Hur det gick vet vi ju, när du läser det här.
Oavsett kan man konstatera en sak: SpiralArms "Freedom" är en svettigt bra platta, och du bör kolla den omedelbart om du inte redan har koll på dem!

Vi måste prata om... samlingsskivor

Jag samlar ju en del på skivor.
Inte överdrivet galet (hey, jag är ju inte Stones!), men ändå.
Det blir lite inköp ibland.
Jag gillar att kunna stå och peta lite bland bandens diskografi, kolla sviterna i utgivningstakt och annat nördigt.
Helt klart föredrar jag att köpa flera skivor, de fullskaliga studioalbumen, snarare än att samla ihop allt på en samlingsskiva.
Ibland tror jag till och med att jag i stort sett inte köper eller äger samlingsskiva.

Det är självbedrägeri.
Extra tydligt blev det häromdagen när jag bestämde mig för att se efter hur det egentligen var med den saken.
Jodå.
Det finns en och annan samlingsskiva, kan man säga. Bilden ovan är när jag brett ut dem på soffan bredvid skivhyllan, och tagit ett lite taskigt foto med min iPhön. 
Tar man samma skivor och lägger dem med ryggen utåt i hyllan, samt samma taskiga telefon/fotograf så ser det ut såhär.

Det där är kanske inte en stapel som skrämmer små barn, men det är lik förbaskat en 30-40 stycken.
Det är kanske 20-30 fler än vad jag går runt och inbillar mig att jag äger.

Vi måste prata om samlingsskivor.

Varför finns de?
Varför köper jag (tydligen) dem?

Den första frågan är kanske relativt enkel att besvara.
Samlingsskivan, den klassiska, är förstås en skivbolagsprodukt.
Ett sätt att samla artistens bästa spår och nå ytterligare ett lager publik, de perifera och halvintresserade. De som köper skivan på den lokala macken när man ska på semester, eller tycker att Bob Marley är en skön snubbe men det räcker alldeles utmärkt med lite samlade grejer istället för alla skivor han klämt ur sig.
Inte sällan sammanfaller detta med att artisten ifråga har bytt skivbolag och släpper nytt material, varpå det gamla bolaget vill dra nytta av snackisen, eller att artisten ifråga helt enkelt har lite torka och förpackar om gamla låtar tillsammans med en eller två (förvånansvärt ofta ganska svaga) nya spår i ett försök att verka aktuell.
Jag fattar alltså helt klart varför de finns.
Varför köper jag dem då?
För det första - jag köper oftare, om jag vill provsmaka en artist, en liveskiva. Det är inte exakt samma sak, men påfallande ofta så kan låtmaterialet i en förevigad spelning vara påfallande likt bandets "best of", så man får då ofta såväl en överskådlighet över bandets/artistens hits såväl som hur de ter sig live (...eller, live och live.. dagens "live"-skivor är väl nästan alltid pålagda med massor av grejer i efterhand, så man kan ju diskutera hur mycket man egentligen får höra hur ett band låter på riktigt...).
De skivorna finns inte med på bilderna ovan.

Oftast får jag nog erkänna att det inte är speciellt genomtänkt att det blir en samlingsskiva.
Mer slumpens skördar, helt enkelt.
Bra tillfälligt pris kanske, eller att jag är nyfiken på en artist som jag inte riktigt vet så mycket om, eller inte skattar så högt att jag vill spendera hela klumpen pengar det innebär att sätta sig in i. Rimligtvis torde de köpen ha minskat kraftigt sen internets och streamingtjänsternas intåg, då ju Spotify och liknande tjänster möjliggör just provsmakandet på ett fenomenalt sätt, och det dessutom är så att de artister jag inte finner det värt att köpa flera skivor av kanske inte ens hamnar i hyllan alls utan stannar på just Spotify-nivå.
Dessutom finns ganska många exempel på där det startat med en samlingsskiva och sen växt vidare utifrån det eftersom jag gillade vad jag hörde.

I vissa fall har jag dessutom köpt en samlingsskiva eftersom jag liksom tycker att det borde representation från gruppen i fråga i min hylla. Bra exempel på det: är väl E.L.O och Diamond Head, medan Soundgarden och Dio kanske faller under "jag vill ha dem bara för att, och vill stötta grupperna".
Det finns dock ett fåtal gånger jag dels tycker att en samlingsskiva verkligen är väsentlig, och aktivt jagar den.
Det tangerar det här med hyllningsskiva, men dit räknar jag inte samlingsskivorna.
Nej, det rör sig om de fall där bandet ifråga har en lång karriär med väldigt olika sound.
Två exempel på det är de nedanstående:

I fallet med Rainbow ("Catch The Rainbow - The Anthology") så är det en dubbelskiva där den första tillägnas tiden när man hade Ronnie James Dio på sång, och ett ganska eget sound som sedan helt ändrades. Den andra tiden får sin plats på den andra sidan, där sångare som Graham Bonnet och Joe Lynn Turner får glänsa.
Jag gillar kontrasten, och tycker att det verkligen fyller ett syfte att få ställa en låt som "I Surrender" eller "Since You Been Gone" mot äldre takters "Stargazer" eller "Gates Of Babylon", och jag tar rätt ofta fram just den här samlingsplattan för att sträckspela.

I andra fallet är det Anthrax som bjuder på "The Greater Of Two Evils", och trots att man inte skiftar spår musikaliskt så radikalt så har man bytt sångare och därmed fått ett ganska annorlunda sound. På den här skivan låter man så nya John Bush sjunga de gamla örhängena så att fansen kan jämföra med hur det lät då sången kom från tidigare Joey Belladonna (som nu är tillbaka i bandet, men det är en annan historia).
Jag gillar det, och tycker även här att det fyller ett syfte. Det är ett lite annorlunda grepp som jag förstår inte alltid varit så populärt bland bandets fans.
Som samlingsplatta är den dock väldigt intressant.

Vilket inte kan sägas om alla som tydligen står i min hylla och samlar damm, visar det sig.
Jag som inte trodde att jag hade några.... hade visst en hel del ändå.
Samlingsskivor.
Låt oss prata om dem....

A Magic Weekend!

Egentligen hade jag tänkt presentera en recension av Lustre "Wonder" idag, men det får skjutas till i morgon. Anledningen är enkel - detta har varit en så jävla magisk helg att jag istället väljer att dela med mig en del av den.
Vädret har, i Tyresö, varit rent av löjligt bra.
Bilden längst upp är tagen på badplatsen vi har rätt nära. 
Folk badar, alltså. I september. I ett land som ligger... ja, långt upp i snön, mörkret och kylan.
Det är riktigt häftigt!
Nå.
I helgen har det samkvämats med familj och grannar så galet mycket, och vi har kramat det sista ur helgen. Hade möjligheten att få plåtar till Soundgarden av Stones, men istället gick jag som utlovat på just sådant samkväm. Det var lite beroende på väder, och när dte nu blev som det blev så.. ja. Visst verkar man ha missat något, men ändå. Så är det.
Nå - helgen då.
Vi börjar väl med de klassiska sommarbilderna?

 

 

 ...från toppen förstår du vad du ser.
Bad i poolen, en riktigt bra öl (Laguitas Pale Ale), en okej öl (Napa Smith), ett äppeltråd som har gått bananer (hahaha... jodå, så att, humorn är på topp på måndagarna...) och har huuuuur mycket äplen som helst i sig, en äppelpaj blev resultatet - och sist men inte minst hur trött man blir av att vara ute hela dagen.
Lillkillen är fullkomligt väck på soffan strax innan middagen på söndag!
Enormt härligt. faktiskt.
Till det har jag hunnit läsa in mig & lyssnat in mig på dessa alster:

 

 

 Det är alltså mindre än en vecka till Elitserien startar (jo, jag vet, det har officiellt bytt namn till SHL, men det låter så skitnödigt att jag faktiskt vägrar säga det, i alla fall ett tag till), och på lördag är det nedsläpp. Då kommer denna bloggs vanliga "Så slutar Elitserien" att publiceras... bra läsning i alla fall, trots att Hockeysverige besitter betydligt mer kunniga skribenter i ämnet än Expressen.
Nästan läst klart andra delen av Hjort Rosenfeldt-serien också.
Banalt men spännande.
Och lyssnat in mig på Sammy Hagars jubileumsplattan "Sammy Hagar & Friends".
Recension på Werock till mitten av månaden, tänker jag.
Dessutom har jag denna helg etablerat ett nytt samarbete, med The Metal Detector Music Promotions, och därigenom kommer bland att recension av lite mindre etablerade akter som Stone Magnum och Taketh snart på den här siten. 
Dessutom fick jag en inbjudan av Mäbe till Twitter.
Vad betyder det, ni som vet?
Om jag tackar ja, alltså?
Måste man twittra då?
Det vet jag inte om jag orkar...eller kan man automatlänka, lite som med Fäjsbook?
 
....och ska sanningen fram så har jag tjuvlyssnat lite på nya Satyricon den här helgen med, fast jag brukar försöka vänta till dess att jag har skivan i min hand när det är ett släpp jag verkligen väntar på. Kunde inte hålla mig denna gång bara...!

Nå. Det om det - film, härnäst!

 

"Oblivion" var rätt kass, faktiskt, men ändå kunde vi liksom inte sluta kolla på den.
Märkligt.
"The Walking Dead" säsong 3 har däremot startat lika bra som förväntat.
Gillar den serien så jäkla hårt, faktiskt!
Postapokayptiskt, lite läskigt ibland, blod. Fint så!

Allt som allt - en riktigt bra helg. Ätit gott från grillen (laxpaket enda dagen, kossa andra dagen), druckit lagom gott, njutit av solen och hunnit med att läsa & kolla på film.
Verkligen inte alla helger man kan bocka av samtliga dessa saker!

Till sist - ni vet mina försök till musikalisk utbildning av knattarna?
Det verkar som om det börjar bära frukt, i alla fall delvis.
Den äldsta killen kan vara lost cause ur det perspektivet - han går runt och sjunger "Euphoria" - men den yngsta har jag förhoppningar om.
Han envisades med att gå och lägga sig med den här sängkamraten igår kväll:

 

Gitarrhjälte i vardande?

Man kan ju hoppas....

Recension: Gozu "The Fury Of A Patient Man"

I ena ringhörnan: ett skönt sväng och helt magiskt bra låttitlar.
I andra ringhörnan: det faktumet att jänkarna Gozu trots sina uppenbara lockelser inte riktigt lyckas få fäste.
Matchen slutar, efter otaliga varv, med en seger för det lite tråkigare slaget, för det är svårt att lura sig själv att man gillar något när hjärnan i stort sett vid samtliga gånger skivan spelas vill koppla bort musiken och bli mindre närvarande ju längre in på skivan och låtarna man kommer.
Tyvärr.
För det här är en sån där skiva som jag egentligen vill gilla.
Det är rock'n'roll som minner om öken (Queens Of The Stone Age) lika mycket som det känns som en buffel som mest är ute efter att välta mer eller mindre allt i sin väg (Soundgarden).
Starten på nästan alla spår är dessutom av sådan karaktär att jag påfallande ofta finner mig tänka att "nu, nu kommer en riktig höjdarlåt som möblerar om världen för mig" - och innan låten är slut har jag tappat intresset och slutat lyssna.

Bandet som sådan sparkade igång verksamheten runt 2008, och debuten "Locust Season" ramlade ut på världens skivdiskar 2010. Uppföljaren har alltså fått den ganska passande och lite finurliga titeln "The Fury Of A Patient Man", något som känns väl valt om man lyssnar på musiken. Det känns som om det är en återhållsam ilska och risk för utbrott som sjuder under ytan ganska stora delar av tiden.
Och, som sagt - på tal om titlar.
Det är en stor del av behållningen med skivan.
Låtarna heter saker som "Snake Plissken" (du har väl koll på dina post-apokalyptiska filmer så du vet vem det är?), "Irish Dart Fight" (som nog är bästa spåret på plattan, vill jag påstå, tillsammans med "Salty Thumb"), "Disco Related Injury", "Signed, Epsteins Mum" samt "Bald Bull".
Bandet med frontmannen Marc Gaffney på sång och gitarrljud av Doug Sherman, samt rytmsektion med basspel signerat Jay Cannava och trumspel av Barry Spillberg gör det bra, och klarar av att leverera såväl High On Fire-minnande bitar som "Charles Bronson Pinchot" som halvflummigt instrumentalt fribasande i "The Ceaseless Thunder Of Surf".
Ljudbilden matchar dessutom dessa titlar på ett bra vis, och läser man texten ovan så är det egentligen glasklart att jag verkligen vill att detta ska vara skitbra.
En ny, hittills oupptäckt, pärla som man kan gotta sig åt.

Så blev det inte denna gång, inte för min del i alla fall - men du kanske fastnar?
Kolla in Gozu på Spotify, tycker jag, speciellt om du tycker att referenserna och stilen verkar intressant.

Bästa Spår: "Irish Dart Fight" och "Salty Thumb". Dött lopp!

Gozu "The Fury Of A Patient Man" - 2
 

Record Madness: S

Vet du vad Record Madness är?
Alltså, serien där jag och Stones dyker ner i våra skivhyllor och rotar fram mer eller mindre oväntade alster. Varje inlägg fokuserar på en bokstav, och i slutet så passar man utmaningen vidare till den andra genom att berätta vilken bokstav som ska skärskådas. 
Förra gången tittade vinylfantasten på bokstaven U, och sen avslutade han med att passa en av skivhyllans största utmaningar min väg.
Detta är historien om...

Record Madness: S
Detta är en väldigt konstig bokstgav i min skivhylla.
Både väl representerad och misshandlad på samma gång. Den har... hål. Massor av hål, som inte borde finnas där men ändå gör det.
Vi återkommer dock till det lite senare.
Först - själva spektaklet. S.

Som du ser så ryms inte alla skivor som de ska, egentligen. Några ligger i en trave på sidan (de gömmer bland annat Soundgarden-plattorna), och det är förstås en helt förkastlig lösning. Tittar du dessutom noggrant ser du att det ligger skivor inpetade i det minimala utrymmet ovanpå de andra, och eftersom det är så hårt ihoptryckt blir resultatet att man nästan inte får loss någon skiva alls om man vill lyssna på den. Skådebröd, typ. 
Inte bra, men jag kan berätta att en ny lösning på hela skivhylle-problematiken är på gång. Beställt, hemleverans i början av juni.
Nog om det.
Bokstaven S kan sägas vara motsatsen till utmaning om man jämför med den förra bokstaven jag fick från Stones, U. Då fick jag skrapa ihop skivor för att ha något att skriva om, medan det nu är tvärtom - jag kommer att hoppa över en hel del för att nånsin komma till publicering!
En sak som slår en när man kollar på skivhyllan är att det finns en hel del thrash under just bokstaven S. Kolla:

Överst, förstås med tanke på Jeff Hannemans frånfälle här senast, är en av genrens grundare. Slayer. Det är väl en hyggligt komplett samling det där, lite halvslarvigt uppställd. Ofats lyssnar jag nog på livegiven "Decade Of Aggression", den är ju nån form av best of med bandet.
men det stannar ju inte där.
Jag tycker inte man kan slarva över vare sig Sepultura eller Sacred Reich om man ska prata thrash på bokstaven S. Två bra grupper som har olika sound men ändå ryms i samma lilla ask. De två vänstra Sacred Reichskivorna är från en box, så de är matade med lite filmmaterial och grejor också. Fint så.
Ändå har jag sparat en riktig pärla till sist, med en viss Andy Sneap (producenten) i settningen. Udda, avig och bra:

Sabbat "The History Of A Time To Come" är en skiva jag tycker du ska kolla in om du gillar gamla, nya upptäckter och inte känner till dem sen innan.
Därifrån ska vi gå till en del helt logiska och kända akter.
Hårdrock som vi städar av, liksom, eftersom du ju fattade att de skulle finnas i hyllan.

Överst Soilwork, via Soundgarden och sen landar vi i både Spiritual Beggars och Sahg.
Jag har inte allt banden har släppt (Soundgarden och Sahg är väl närmast), men ganska tillräckligt för att stilla min hunger om andan faller på.
Funderar på att införskaffa den alldeles nya Spiritual Beggars-plattan, men har liksom inte fått tummen ur än, och jag vet inte jag. Jag tycker nog att de var bättre med JB på sång än med nuvarande Apollo Papathanasio, så det känns som en sån där platta som jag sparar till dess att den dyker upp till riktigt bra pris om nåt år...
Sista bilden är Symphony X och The Sword. Två helt olika grupper, med helt olika musikalisk inriktning. Jag tycker nog The Sword är bättre, och det avspeglas ju också i att den samlingen i alla fall innehåller samtliga det bandets fullängdare.

Okej. 
Ska vi lämna hårdrocken ett tag?
Det betyder att jag inte kommer peta upp bilder på Slipknotskivor, Saxon- eller Stardogplattor, trots att de finns där. Du får helt enkelt föreställa dig hur det där ser ut.
Istället tar vi de här.

 Jag gillar Sahara Hotnights. Tjejerna har attityd och går sin egen väg, och trots att de nog var mer punkig stökighet i början av karriären så tycker jag att de är som bäst när de går lite mer mot mittfåran och levererar pop/rock. Spelar dem rätt ofta, och det är inte bara för att de kommer Robertsfors.
Bruce Springsteen är ju rykande aktuell efter sina Sverigespelningar, men nu ska ni få höra något märkligt - jag har aldrig varit på någon Springsteenkonsert!?!
Fast jag borde, och skulle vilja, så tycks jag aldrig ha koll så pass att jag hänger på låset för att skaffa plåt. Lite märkligt, men det syns också i skivhyllan.
En samlingsplatta (igen, det där med samlingsplattor är egentligen inte så kul tycker jag, men ibland har det blivit så...), sen "Human Touch" som väl köptes till en spottstyver nån gång, och fina "The Rising" som behandlar 9/11-händelserna.
På tal om hål.
Inte i marken efter att tornen rasat, men på tal om skivor som saknas i samlingen.
"Born In The USA"? "The River"? "Darkness On The Edge Of Town"?
Nä.
Saknas. 
Och det är lite som med de där konsertbiljetterna, jag gillar Springsteen men är inte tillräckligt biten för att verkligen göra något åt saken, verkar det som.
På samma bild finns också Supertramp.
"Crime Of The Century" är en helt fantastisk låt, och var en av den som spelades mest när jag provlyssnade på stereon på Audio Reference. Snacka om att göra sig väl på hög volym... 
Vi fortsätter väl på icke-hårdrock?
Nästan till och med icke-rock?
En blandad kompott, detta...

Rörigt, minst sagt. Santana bredvid September, Rod Stewart bredvid Sting och Sweet Chariots, The Streets uppe till höger som samsas om platsen med svenska Snook, Will Smith och Snoop Dogg.
Som står sorterad under S.
Inte under D.
Jag kan inte rent logiskt förklara varför, mer än att jag inte skulle hitta den annars. jag skulle inte kolla under D om jag ville lyssna på Snoop (även om det nu i ärlighetens namn sker väldigt sällan, och de gånger jag spelar skivan så är det nog på iPoden, ansluten till extern ljudkälla på baksidan av huset eller så...).
Det är säkert fel, men hey... I call'em like I see'em när det gäller min skivhylla.
För övrigt känns det väl som om just ovanstående bild är lite oväntad för många av er läsare. Den innehåller både en och två skivor som ni kanske på förhand inte skulle gissa på.

Detta är nog också en bild man kanske inte skulle gissa sig fram till:

 Jaha, tänker du.
Vad är det för konstigt med den?
Och vad gör Rod Stewart på den bilden också?
Det ska jag tala om - detta är bilden med alla hål i skivhyllan.
Alltså, det finns fler hål med grupper jag inte har alls, men nu är vi framme till hålstegen i bokstaven S. Samtliga ovanstående grupper/artister är nämligen rätt stora - men där detta är den enda skivan som finns i min hylla. I alla fall i fysiskt format.
Är inte det lite konstigt?
Uppifrån vänster är det Swans, Soundtrack Of Our Lives, Stone Temple Pilots, Rod Stewart, Sodom, Stone Sour, Scorpions.
En skiva var. I Roddans fall en samlingsplatta, i Sodoms och Scorpions fall en liveskiva.
Det är egentligen inte okej.
Det borde finnas bra mycket mer av detta. Egentligen.
Men det är det jag menar med att "S" är lite skum.
För jag tror att jag skulle kunna handla i alla fall ett hundratal plattor av artister jag redan har enbart för att komplettera om jag ville.
Trots att det redan finns relativt många skivor sorterade under bokstaven i fråga, och att många av dem är sådana som verkligen hängt med (faktum är att jag själv blev helt förvånad över att det till exempel bara fanns en platta med just Scorporna).

Till sist en hög med pärlor.
Enstaka skivor som egentligen allihop skulle kunna vara Veckans Tips (och kanske blir det vad det lider...). Här har du att kolla in om du saknar något att lyssna på!

Det blandas friskt i stil. Längst ner till vänster är det Soen, sen kan man se The Solution (med Nicke Andersson i soulstass), Sven Gali, Stench, Spiders, Soil och längst ner till höger Sanctuary.
Nå.
Det där, mina vänner, ska faktiskt ta oss hela vägen i mål när dte avser bokstaven S och Record Madness. Man skulle som sagt kunna hålla på i stort sett hur länge som helst, men jag väljer att inte göra det.
Istället ska bollen passas vidare, och efter det snart är den 16:e maj, den dagen när Ronnie James Dio togs från jordelivet så ska vi be den gode Stones att titta på just bokstaven D.
En sån där smygstor bokstav, tror jag. Det finns nog en hel del där...!

Besatt: Soundgarden "Badmotorfinger"

Nu ska vi gå i gymnasiet.
Förstås har jag ett knippe skivor som jag varit Besatt av under högstadiet och efter det, men just nu ska vi landa i tiden vid gymnasiet, och närmare bestämt i min första bil. Min första alldeles egna bil.
En grön Volvo 242E, med B21-motor och skogsgrön rätt risig lack. Den hade gått 30 000 mil när jag köpte den, var från -76 (bara två yngre än mig), och jag köpte den för 5 000 kronor.
Den första tiden hade jag inte råd med någon stereo utan pendlade fram och tillbaka till sommarjobbet som vaktmästare på HSB med min freestyle som sällskap.
Såg helt stört ut, förstås, med hörlurar på huvudet i väntan på grönt ljus för att svänga vänster.
Så småningom fick jag lön för detta jobb, och köpte där och då en bilstereo.
En Panasonic, med två 6x9 bak i hatthyllan. Pris för stereo: 6 000 spänn, men det var det förstås värt.
Ingen CD i stereon, men väl löstagbar front och en funktion som innebar att om man dubbeltryckte på att spola fram eller bak så hittade maskinen själv glappet på kassetten och stannade för att spela upp nästa låt. Magiskt!
Egentligen innebar stereon att jag skulle välja en av två skivor, som intimt förknippas med den här tiden. Den ena är Slayer "Decade Of Aggression", som jag och kompisarna knarkade så fort vi åkte med den här bilen, men det känns mindre kul att skriva om.
Ja, det är världens bästa liveskiva. Ja, det finns massor av stories att dra om det.
Nej, det är inte den skivan vi ska kolla på idag.
Det är istället den andra skivan, den jag spelade när jag var själv i bilen.
Soundgarden "Badmotorfinger". Jag har den med "Somms" som extramaterial, men det är huvudplattan som är grejen.
Ruggigt bra platta, faktiskt en av de bästa alla kategorier. Det var ju några som kom där, med samma region som avsändare och som förändrade världen. Pearl Jam "Ten". Alice In Chains "Dirt". Stone Temple Pilots "Core". Nirvana "Nevermind" (även om den aldrig blev en personlig favorit), och så denna.
Låtlistan är rena rock'n'roll-porren.
"Rusty Cage". "Outshined". "Jesus Christ Pose". "Face Pollution". "Room A Thousand Years Wide". "Mind Riot". "Holy Water". Typ alla spår är tokbra, och sitter som berget i mitt minne och i mitt hjärta. Jag har kvar klistermärkena på skivan, köpte den visst för 149 kr på Thylins inne i Skellefteå, och jag har märkt den med mitt namn och att det är skiva nr 52 i samlingen.
Den kommer alltid att vara så hårt förknippad med frigörelsen som bilen innebar att det finns liksom inte. Där andra hör moll hör jag hopp.
Den där bilen.
Jag hade ju inte så mycket pengar, studiebidraget räckte till att tanka en tank. Då körde man bil i två veckor ungefär, sen fick den stå till nästa utbetalning.
Och vilka grejer man gjorde!
Klistrade på egen solfilm på bakrutorna. Det blev... sådär. Jag är väldigt ohändig av mig, och hade inte riktigt handlaget för att få det helt jämnt. Dugligt, men inte så snyggt.
Målade sommardäckens text med vit hobbyfärg eftersom jag ville ha såna däck men inte hade råd med riktiga, nya. Istället för Bridgestone hette dessa Firestone och var någon slags kopia.
Tvättade och vaxade hela bilen hur noggrant som helst, och tyckte att jag skulle avsluta allt med att spola av den en sista gång.
Resultat - hela den nyvaxade bilen torkade och blev fläckig. Man ska tydligen inte blöta ner en nyligen vaxad bil.... bara att börja om.

Och jag bodde i den.
Oj, vad jag bodde i den. Sov en vecka i sträck i den när det var dags att gå ut gymnasiet, en filt i baksätet. Sov varje lunchrast i den när jag var vaktmästare. Reste över Västerbotten nattetid, slukade spräcklig asfalt när pengarna fanns...

Så småningom fick jag jobb på Posten. Konstiga arbetstider, på sorteringen (där, barn, kan man förstå exakt hur länge sen det här är - posten sorterades manuellt!). Konstiga tider, men jag kunde ta jobbet tack vara bilen och möjligheten att pendla.
Enda problemet var att jag var så trött när jag kom fram där vid halv fyra på morgonen att det hände mer än en gång att jag låste in nyckeln i bilen (sånt gick att göra då, men tryckte ner låsknappen och slängde igen dörren). Ridå.
Som tur är låg polisstationen inte långt bort, så jag gick dit och sa att jag var tvungen att bryta mig in i min bil... och fick låna ett sånt där brytjärn som man kunde sticka in i skarven på dörren och tvinga upp låsknappen på insidan (lita på mig, jag loooooooooovar att det är min bil?).
Härliga tider!

Så småningom slutade den där bilen som en översnöad hög på parkeringen när vi flyttat till ett radhusområde. Den funkade då inte, och hade förstås gått än längre. Jag skulle rycka in i lumpen, och använde bilen som kylskåp för all öl jag inte ville och vågade ha hemma (jag kan dock berätta att det INTE är smart att förvara en back Spendrups Old Gold glasflaskor i en bil när det är -25 ute... det ser ut som ett fryst fyrverkeri då, när ölen fryst uppåt i flaskan och korken sitter kvar längst upp på den där spretiga bruna frusna pinnen, pekandes åt 20 olika håll från 20 olika flaskor...).
Så hände det magiska... grannen Peter muckade och ville ha något att göra.
Och han kunde bilar.
Jag fick behålla stereon (den ligger nog någonstans i en kartong på vinden fortfarande) och högtalarna, men han tog den som den var. Rostig och hopfrusen och full av underbara minnen.
För 5 000 kronor, samma summa som jag lagt ut på den.
Värdeminskning = 0 kr.
Värde för mig och mitt liv = ovärderligt.
Hoppas att Peter fick samma glädje av den gamla skorven, och att jag glömde kassetten med Soundgarden i bilen någonstans. Det vore ett fint sätt att skicka friheten vidare.

Musikåret 2012: De gamlas år?

Jaha, okej.
Igår var det rock'n'roll-skivorna som stod i fokus - och idag ska vi kolla på en massa gamlingar. Eller, kanske fel sagt, en massa rutinerade grupper som detta år har smaskat ur sig rent löjligt starka alster.
Denna klump av skivor som ska nagelfaras inför sammanställningen av Årsbästalistan är sådana. Veteranernas år!

Här har du dem, i bokstavsordning, med bilder först och lite text sen.
Som du kanske märker så saknas en del akter. Marduk, till exempel, och Tiamat och Soundgarden. Det beror egentligen på enkla saker. Marduk kommer i vevan med extrem metal, och de andra två är...ja...helt enkelt inte tillräckligt bra. Tycker jag. Lite av besvikelser, rent av, men det kanske är fog för ett annat inlägg...

Accept "Stalingrad"
Accept har med nya sångaren Mark Tornillo fått värsta uppsvinget och går från klarhet till klarhet. "Stalingrad" innehåller dessutom en av de bästa låtarna bandet lyckats klämma ur sig...ja....någonsin, i form av "Shadow Soldiers", så det är full respekt på den insatsen. Räcker det till Topp Tio ändå?
Nä, säger jag. Inte riktigt. 

Candlemass "Psalms For The Dead"
Svenska doomhjältarna har levererat sin svanesång, i alla fall på skiva. Och om man får tro bandets starke man Edling. Man går dessutom ur skivsvängen med en praktsmäll, jag tycker att detta är en riktigt stark skiva. Just utom de magiska tio, skulle jag vilja påstå!

High On Fire "De Vermis Mysteriis"
När den här skivan kom tyckte jag att den var skitbra, omän inte lika bra som sin föregångare. Sen dess har jag knappt lyssnat på den, framförallt inte i sin helhet. De bra låtarna åker på ibland när jag rullar runt i min iPod, men det säger väl en del om skivan ändå. Den är fortfarande bra, men kommer förstås inte att klarar av bedriften som "Snakes Of The Divine" lyckades med; den placerade jag allra överst på årsbästalistan. Detta är inte i närheten av den placeringen.

Katatonia "Dead End Kings"
Svidande vackert och beckmörkt. Depparnas nationalsångare levererade starkt år 2012, och jag tycker att skivan är både bra som helhet och i enstaka spår. Helt klart en kandidat till Topp 10 när det ska migreras till en enda lista!

Kreator "Phantom Antichrist"
Överraskande nog en av årets absolut bästa - om inte den bästa - thrashplattan. Tyska gamlingarna levererar här ett knippe urstarka låtar, och även om man kanske inte är lika ilsken som en gång i tiden så verkar man ha mognat lite som ett fint vin. Med värdighet, och med effekten av djupare lyster. Bra skiva - men inte tillräckligt bra för Topp Tio ändå, skulle jag tro. Det är i alla fall inte känslan just nu.

Paradise Lost "Tragic Idol"
Britterna fortsätter sin formtopp, och lägger ännu en sten i högen av grymma skivor på ålderns höst. Sen 2005 och den självbetitlade skivan har man stegrat sig i kvalitét, och "Tragic Idol" är inget undantag. En bra skiva som nog ändå inte klarar av att i årets konkurrens knipa en placering på Topp Tio. Om jag ska vara ärlig.

Testament "Dark Roots Of The Earth"
På tal om gamlingar med formtopp - Testament kom äntligen ut med sin platta som det ryktats om så länge. Den var bra. Den innehöll moment som var mycket bra, men den var inte så bra att det räcker ända fram. Inte i år.

Så.
Var är vi med detta då.
Jo, med en hel klump skivor av rutinerade herrar som nog levererat inspirerade insatser allihop, och som faktiskt gör att man kan fundera på om 2012 var de gamlas år.
Nästan.
Ändå är min känsla så här när sammanställningen närmar sig att det inte kommer att räcka till en placering på Topplistan för någon enda av dem?
Vi får som sagt se när det är dags att slå samman alla fina plattor...

Veckans Citat: Soundgarden

....otroligt bra platta, detta. "Badmotorfinger" med Soundgarden.
Sången är fantastisk, låtarna är magiska - och jag har ett helt speciellt förhållande till denna skiva och min första bil, en skogsgrön Volvo 242. Friheten när jag tog lappen och fick och kunde köra själv (ja, så länge pengarna räckte till bensin då, vilket inte var så länge eftersom jag ju gick i skolan) är helt obeskrivlig.
Nåväl, härifrån hämtar vi citatet denna gång, och kanske är de två sista stroferna de tuffaste som någon gång skrivits!

"I got up feeling so down
I got off being sold out
I've kept the moving rolling
But the story's getting old now
I've just looked in the mirror
And things aren't looking so good
I'm looking California
But feeling Minnesota"
Soundgarden, "Outshined"

Jodå. Jag ser ut som Kalifornien men känner mig som Minnesota.
Sug på den ett tag, så inser du nog hur fantastiskt poetisk och smart den enkla raden är!

Recencioner Tiamat, Soundgarden och Vivid Remorse...

 Såhär ser de ut, denna månads skörd på recensionsfronten avseende mina åtaganden för Werock.

Ja, vi pratar om två stycken legender, Soundgarden som återvänder med "King Animal" och svenska Tiamat som också är tillbaka (om än inte efter lika lång tids frånvaro som sina amerikanska kollegor) med "The Scarred People".
Två stycken rätt stora besvikelser på det hela taget, om jag ska vara ärlig.
Till det läggs spanska Vivid Remorse, med sin thrash som är allt ifrån egen.
På dte hela en rätt medioker månad avseende mina recensioner, helt enkelt. Det är tur att du kan få alternativ. Propagandhi, Year Of The Goat och Aeon till exempel. Tunga och bra namn. Dessutom ny omröstning om den bästa debuten för året samt intervju med Deathening, Jodå, det är på Werock det händer den här lördagen, den första i december!