Kentuckys stolthet Black Stone Cherry är framme vid den svåra tredje skivan. De kristna ynglinngarna har sen tidigare jämnat marken med den självbetitlade debuten och asfalterat vägen med efterföljaren "Folklore & Superstition", för att denna gång bara ha uppgiften att köra iväg mot nästa steg i karriären.
Enligt uppgifter i intervjuer har de valt att lämna hemmets lugna vrå för att lyckas skruva ihop fordonet som ska ta dem på resan, och istället låsa in sig med producenten Howard Benson för att skapa "Between The Devil & The Deep Blue Sea" - och personligen tror jag att det var ett misstag.
Visserligen tror jag att detta är en skiva som kommer att ta bandet till en extra nivå av kommersiella framgångar (exempelvis har inledande singeln "White Trash Millionaire" redan spelats flitigt i radio), men för mig är plattan lite av en besvikelse.
Jag gillar nämligen när bandet bejakar sina rötter, och att man kan höra att de kommer från den amerikanska myllan i Kentucky.
För mig är den här skivan överproducerad, och det låter stundtals alltför mycket amerikansk standardmusik av samma modell som exempelvis Nickelback (jo, jag vet att det bandet är kanadicker, men ni fattar nog ändå...), och jag undrar om det inte beror på just det faktum att man inte släppt in vänner och släkt i processen?
Det hade inte skadat om någon sagt att "nej, det där är inte ert sound" om låtar som "Let Me See You Shake" och för all del "Blame It On The Boom Boom".
"Between The Devil & The Deep Blue Sea" innehåller förstås inte bara skräp dock. Refrängen i "Killing Floor" och "In My Blood" gillar jag, och i "Like I Roll" och "Can't You See"(som inte ens är skriven av killarna själva) låter det precis som jag vill ha bandet. Dessutom är avslutande bluegrassdoftande "All I'm Dreaming Of" precis en sån där låt som lyfter skivan och bejakar rötterna.
På mitt exemplar finns dessutom inte mindre än 3 extraspår, och av dessa är i alla fall två ("Staring At The Mirror" och "Fade Away") så pass bra att de med lätthet hade petat andra svagare låtar på ordinarie skivan.
Är denna, den tredje skivan, plattan som kommer att ge bandet större erkännande bland gemene man? Antagligen.
Bandet gör goda prestationer musikaliskt och sångmässigt, och produktionen är finpolerad för att passa mittfåran. I det medföljande konvolutet har man missat att skriva ut vad bandet heter, medan samtliga ljudtekniker, producenter, assistenter, gitarr- och trumtekniker fått sina namn förevigade.
Det säger en del om vad man får här.
En produkt där hjärtat gått förlorat.
Jag gillar Black Stone Cherry. Skarpt.
Det är ett av de band jag verkligen vill se live, men jag kommer att välja någon av de två tidigare skivorna när jag vill lyssna på bandet.
Du hittar skivan för lyssning här, om du vill bilda dig en egen uppfattning, men jämför gärna med exempelvis debuten i så fall.
Betyget blir svagt, förstås, och detta är än så länge årets största besvikelse. Min förhoppning är att detta blir en kort plump i protokollet och att bandet hittar åter till den höga nivå de haft tidigare!
Bästa Spår: "Like I Roll"
Black Stone Cherry "Between The Devil & The Deep Blue Sea" - 2
Inlägg
