På lördagen.
Det ska bli kul - men jag måste erkänna att jag nog har lite av en noja över det.
Mer än jag trodde, eller för den delen kanske vill låtsas om.
Fortfarande tror jag inte att det har med själva siffran att göra, 39 eller 40 spelar inte så stor roll, men det har blivit en anledning till att bromsa upp och granska mig själv som person.
Och det har nog gett lite noja.
Bilden som tittar tillbaka i spegeln är inte samma som den mentala bilden som bor inne i skallen på mig, i alla fall inte alltid.
Jag tänkte att vi skulle prata om det, och det kan nog hända att texten blir rätt självutlämnande...vi får se var det tar vägen.
Vi börjar ändå med skivan, den som har ett så passande namn. "Hundre År Gammal" av Khold. Det är en platta som i vanlig Khold-ordning smiskar stjärt i samma snygga toksvängiga black metal-stil som alltid.
Jag tycker att det kanske framförallt är en jämn platta, det finns nog inget spår som faller ur ramen - och samtidigt kanske inget som fullständigt skakar om världen på samma sätt som exempelvis monsterhiten "Død" från plattan "Mørke Gravers Kammer", en gång i tiden Veckans Tips på denna blogg.
Det är helt okej, det passar nog också rätt bra om man ska skruva ihop resonemanget med Rebellängelns själv (navel?-)skådan.
För det är lite så, jag upplever mig som ganska jämn.
Där Khold bjuder på spår som "Der Kulden Rår", "Rekviem" eller "Forryckt" - stabila som ett betongfundament - så tycker jag nog att jag personligen har en rätt bra grund.
Skallen känns bra, jag upplever mig som trygg i min egen person och mitt jag är samma i alla lägen. Tio år efter min skilsmässa har jag liksom hittat min fåra, där jag är trivs med vem jag är och vem jag utger mig för att vara.
Det är, på det hela, stabilt som ett betongfundament när det gäller knopp och själ.
På "Hundre År Gammal" är kvalitén på spåren av den sorten att jag gillar dem, men som nämnts så är det faktiskt inget som verkligen sticker ut, som verkligen skakar om världen och får en att fullständigt tappa hakan. Spetskompetens, som det kan kallas.
Ska vi säga att det är så jag upplever den fysiska statusen på Rebellängeln?
Alltså - jag är inte vansinnigt missnöjd, men det finns heller inget som jag kanske är supernöjd med. Och det är där någonstans jag tror min lilla noja över åldern har börjat.
Jag är tunnhårig. Har varit det rätt länge, i alla fall på huvudet. Det tycks som om samtliga hårsäckar gjort som pensionärerna och flytt söderut med tiden. De bor nu på ryggen snarare än på knoppen - men det gör mig inget. Det bryr jag mig inte om.
Benen är rätt bra de med. Gamla ishockeyben finns där någonstans, och även om jag inte tränat dem intensivt på rätt många år så märker jag att de fort får tillbaka stunsen om jag kör några pass. Finns inget att klaga på.
Armarna är väl.. inte direkt muskulösa, men de har med åren täckts med tatueringar och jag gillar dem. Alltså, förstå mig rätt, jag pussar inte mina biceps på morgonen, men symboliken för att jag hittat mig själv de här senaste tio åren syns tydligast fysiskt på just armarna och deras bläck. Därför gillar jag dem.
Bröst och rygg - funkar. Klart man skulle vilja vara Hulken (figure of speech), men det är lite som temat för kopplingen till skivan här, alltså helt okej. Jag kan leva med det.
Det som faller ur ramen är kanske magen.
Nej, jag kan nog inte betecknas som "fet", men vet ni vad?
De senaste två-tre åren har det liksom smugit sig på 1-2 kilo per år. Lite sådär i vågor, alltså i samband med löpning försvinner det nästan helt, men i slutet av året är ändå resultatet lite plus jämfört med början av året.
Och det där plusset har satt sig på magen, nästan enbart. Runt midjan.
Min mentala bild av mig själv har varit att jag är ca 183 cm lång och väger ungefär 84 kilo.
Spegeln och vågen säger att längden visserligen stämmer, men att vikten vid årsskiftet var sisådär 91 kilo, lokalt placerat som ett bälte.
Och, mina vänner, där det en gång i tiden (ja, för typ 20 år sen då) räckte att tänka på att träna för att det skulle försvinna överflödiga kilon så sitter det fan så mycket hårdare numera. Det krävs ett jävla slit och en grym disciplin för att komma nedåt igen.
Den insikten är nog grunden i min självbetraktelse och lilla... tja.. åldersnoja.
Det var också en stor orsak till mitt beslut om en vit period i början av året (2 månader blev det), i kombination med träning.
Just nu, i skrivande stund, så pekar vågens nål på ca 86 kilo, men framförallt så har en hel del av fladdret runt midjan försvunnit. Det har krävt nästan dagliga morgonbesök på gymmet, och en disciplin på kosten som innebär ett rätt inrutat liv.
Det begynnande vårljuset som är ute nu innebär att jag kommer försöka ställa om så att det blir fler mil i spåret, och förhoppningsvis hjälper det mig att få upp farten ännu mer, så att det till slut stämmer. Bilden i mitt huvud och bilden i spegeln.
Khold må tala om att vara "Hundre År Gammal", men för min del räcker det om jag kan få starta livet på mitt kommande femte decennium, när jag är Rebellängeln modell 4.0 snarare än 40 år på ett sätt där jag är lika nöjd med min fysik som med min knopp och själ...
Inlägg
