Record Madness: S

Vet du vad Record Madness är?
Alltså, serien där jag och Stones dyker ner i våra skivhyllor och rotar fram mer eller mindre oväntade alster. Varje inlägg fokuserar på en bokstav, och i slutet så passar man utmaningen vidare till den andra genom att berätta vilken bokstav som ska skärskådas. 
Förra gången tittade vinylfantasten på bokstaven U, och sen avslutade han med att passa en av skivhyllans största utmaningar min väg.
Detta är historien om...

Record Madness: S
Detta är en väldigt konstig bokstgav i min skivhylla.
Både väl representerad och misshandlad på samma gång. Den har... hål. Massor av hål, som inte borde finnas där men ändå gör det.
Vi återkommer dock till det lite senare.
Först - själva spektaklet. S.

Som du ser så ryms inte alla skivor som de ska, egentligen. Några ligger i en trave på sidan (de gömmer bland annat Soundgarden-plattorna), och det är förstås en helt förkastlig lösning. Tittar du dessutom noggrant ser du att det ligger skivor inpetade i det minimala utrymmet ovanpå de andra, och eftersom det är så hårt ihoptryckt blir resultatet att man nästan inte får loss någon skiva alls om man vill lyssna på den. Skådebröd, typ. 
Inte bra, men jag kan berätta att en ny lösning på hela skivhylle-problematiken är på gång. Beställt, hemleverans i början av juni.
Nog om det.
Bokstaven S kan sägas vara motsatsen till utmaning om man jämför med den förra bokstaven jag fick från Stones, U. Då fick jag skrapa ihop skivor för att ha något att skriva om, medan det nu är tvärtom - jag kommer att hoppa över en hel del för att nånsin komma till publicering!
En sak som slår en när man kollar på skivhyllan är att det finns en hel del thrash under just bokstaven S. Kolla:

Överst, förstås med tanke på Jeff Hannemans frånfälle här senast, är en av genrens grundare. Slayer. Det är väl en hyggligt komplett samling det där, lite halvslarvigt uppställd. Ofats lyssnar jag nog på livegiven "Decade Of Aggression", den är ju nån form av best of med bandet.
men det stannar ju inte där.
Jag tycker inte man kan slarva över vare sig Sepultura eller Sacred Reich om man ska prata thrash på bokstaven S. Två bra grupper som har olika sound men ändå ryms i samma lilla ask. De två vänstra Sacred Reichskivorna är från en box, så de är matade med lite filmmaterial och grejor också. Fint så.
Ändå har jag sparat en riktig pärla till sist, med en viss Andy Sneap (producenten) i settningen. Udda, avig och bra:

Sabbat "The History Of A Time To Come" är en skiva jag tycker du ska kolla in om du gillar gamla, nya upptäckter och inte känner till dem sen innan.
Därifrån ska vi gå till en del helt logiska och kända akter.
Hårdrock som vi städar av, liksom, eftersom du ju fattade att de skulle finnas i hyllan.

Överst Soilwork, via Soundgarden och sen landar vi i både Spiritual Beggars och Sahg.
Jag har inte allt banden har släppt (Soundgarden och Sahg är väl närmast), men ganska tillräckligt för att stilla min hunger om andan faller på.
Funderar på att införskaffa den alldeles nya Spiritual Beggars-plattan, men har liksom inte fått tummen ur än, och jag vet inte jag. Jag tycker nog att de var bättre med JB på sång än med nuvarande Apollo Papathanasio, så det känns som en sån där platta som jag sparar till dess att den dyker upp till riktigt bra pris om nåt år...
Sista bilden är Symphony X och The Sword. Två helt olika grupper, med helt olika musikalisk inriktning. Jag tycker nog The Sword är bättre, och det avspeglas ju också i att den samlingen i alla fall innehåller samtliga det bandets fullängdare.

Okej. 
Ska vi lämna hårdrocken ett tag?
Det betyder att jag inte kommer peta upp bilder på Slipknotskivor, Saxon- eller Stardogplattor, trots att de finns där. Du får helt enkelt föreställa dig hur det där ser ut.
Istället tar vi de här.

 Jag gillar Sahara Hotnights. Tjejerna har attityd och går sin egen väg, och trots att de nog var mer punkig stökighet i början av karriären så tycker jag att de är som bäst när de går lite mer mot mittfåran och levererar pop/rock. Spelar dem rätt ofta, och det är inte bara för att de kommer Robertsfors.
Bruce Springsteen är ju rykande aktuell efter sina Sverigespelningar, men nu ska ni få höra något märkligt - jag har aldrig varit på någon Springsteenkonsert!?!
Fast jag borde, och skulle vilja, så tycks jag aldrig ha koll så pass att jag hänger på låset för att skaffa plåt. Lite märkligt, men det syns också i skivhyllan.
En samlingsplatta (igen, det där med samlingsplattor är egentligen inte så kul tycker jag, men ibland har det blivit så...), sen "Human Touch" som väl köptes till en spottstyver nån gång, och fina "The Rising" som behandlar 9/11-händelserna.
På tal om hål.
Inte i marken efter att tornen rasat, men på tal om skivor som saknas i samlingen.
"Born In The USA"? "The River"? "Darkness On The Edge Of Town"?
Nä.
Saknas. 
Och det är lite som med de där konsertbiljetterna, jag gillar Springsteen men är inte tillräckligt biten för att verkligen göra något åt saken, verkar det som.
På samma bild finns också Supertramp.
"Crime Of The Century" är en helt fantastisk låt, och var en av den som spelades mest när jag provlyssnade på stereon på Audio Reference. Snacka om att göra sig väl på hög volym... 
Vi fortsätter väl på icke-hårdrock?
Nästan till och med icke-rock?
En blandad kompott, detta...

Rörigt, minst sagt. Santana bredvid September, Rod Stewart bredvid Sting och Sweet Chariots, The Streets uppe till höger som samsas om platsen med svenska Snook, Will Smith och Snoop Dogg.
Som står sorterad under S.
Inte under D.
Jag kan inte rent logiskt förklara varför, mer än att jag inte skulle hitta den annars. jag skulle inte kolla under D om jag ville lyssna på Snoop (även om det nu i ärlighetens namn sker väldigt sällan, och de gånger jag spelar skivan så är det nog på iPoden, ansluten till extern ljudkälla på baksidan av huset eller så...).
Det är säkert fel, men hey... I call'em like I see'em när det gäller min skivhylla.
För övrigt känns det väl som om just ovanstående bild är lite oväntad för många av er läsare. Den innehåller både en och två skivor som ni kanske på förhand inte skulle gissa på.

Detta är nog också en bild man kanske inte skulle gissa sig fram till:

 Jaha, tänker du.
Vad är det för konstigt med den?
Och vad gör Rod Stewart på den bilden också?
Det ska jag tala om - detta är bilden med alla hål i skivhyllan.
Alltså, det finns fler hål med grupper jag inte har alls, men nu är vi framme till hålstegen i bokstaven S. Samtliga ovanstående grupper/artister är nämligen rätt stora - men där detta är den enda skivan som finns i min hylla. I alla fall i fysiskt format.
Är inte det lite konstigt?
Uppifrån vänster är det Swans, Soundtrack Of Our Lives, Stone Temple Pilots, Rod Stewart, Sodom, Stone Sour, Scorpions.
En skiva var. I Roddans fall en samlingsplatta, i Sodoms och Scorpions fall en liveskiva.
Det är egentligen inte okej.
Det borde finnas bra mycket mer av detta. Egentligen.
Men det är det jag menar med att "S" är lite skum.
För jag tror att jag skulle kunna handla i alla fall ett hundratal plattor av artister jag redan har enbart för att komplettera om jag ville.
Trots att det redan finns relativt många skivor sorterade under bokstaven i fråga, och att många av dem är sådana som verkligen hängt med (faktum är att jag själv blev helt förvånad över att det till exempel bara fanns en platta med just Scorporna).

Till sist en hög med pärlor.
Enstaka skivor som egentligen allihop skulle kunna vara Veckans Tips (och kanske blir det vad det lider...). Här har du att kolla in om du saknar något att lyssna på!

Det blandas friskt i stil. Längst ner till vänster är det Soen, sen kan man se The Solution (med Nicke Andersson i soulstass), Sven Gali, Stench, Spiders, Soil och längst ner till höger Sanctuary.
Nå.
Det där, mina vänner, ska faktiskt ta oss hela vägen i mål när dte avser bokstaven S och Record Madness. Man skulle som sagt kunna hålla på i stort sett hur länge som helst, men jag väljer att inte göra det.
Istället ska bollen passas vidare, och efter det snart är den 16:e maj, den dagen när Ronnie James Dio togs från jordelivet så ska vi be den gode Stones att titta på just bokstaven D.
En sån där smygstor bokstav, tror jag. Det finns nog en hel del där...!

Veckans Tips: Nekromantheon "Divinity Of Death"

Detta år har bjudit på ett flertal fantastiska nya upptäckter. Såna där som man blir genuint glad över att de ramlat in i samlingen, och som spelats mycket. Några av upptäcktsskivorna har redan fått sin stund i glansen som Veckans Tips (kolla in Mythological Cold Towers och Alcest, till exempel), och nu är det dags för en norsk trio att beskådas.
Vi pratar om Nekromantheon, bandets vars andra giv "Rise , Vulcan Spectre" var den skiva som fick mig att upptäcka (och falla för) dem.
Den skivan är ruggigt bra, och bättre än debuten som vi ska titta på nu - men det betyder verkligen inte att debuten "Divinity Of Death" är dålig, och det är helt enkelt ett värdigt sätt att starta Veckans Tips-säsongen för denna höst.
Här är ljudet aningen mer oborstat och mindre polerat än på efterföljaren, men hjärtat i musiken är densamma. Hård thrash med en svag färg av döds, och med förebilder som stavas tidiga Slayer och Sepultura. Trion består av Christian Holm på trummor, Sindre Solem på sång och bas samt Anld M Torp på sång och gitarr, och efter att man tonat in första låten "Gringo Death" i femton-tjugo sekunder så lägger man av ett riktigt grisskrik och trampar gasen i botten.
Svängig, ösig och jävligt bra vecklar sedan hela "Divinity Of Death" ut sig.
Låtar som "The Point Of No Return", "Cry Havoc" och kanske framförallt titelspåret sätter sig som naken hud på solbakade lädersitsar - med ett fräsande och brännande som är svårt att ignorera.

Totalt får man 11 låtar, och alla är bra. Ingen faller ur ramen, inte ens sista låten som döpts till "Alcoholy Terror", spetsfundigt men samtidigt kanske lite på fel sida humorgränsen när bandet i övrigt ger ett så hängivet intryck.
Hur som helst, du har "Divinity Of Death" på Spotify, och har du inte upptäckt Nekromantheon ännu är det bara att kasta sig in. De kommer att ta världen med storm. "Rise, Vulcan Spectre" är kanske snäppet lättare att ta till sig som startpunkt om du aldrig har hört bandet (lite bättre ljud, en del riktigt riktigt bra låtar), men bara en sån sak som att debuten är stämplad med "Kolbotn Thrashers Union" gör ju att du behöver kolla in den med!

Demorecension: Hypertension "Envenomed By Vipers"

Sådärja!
Det är för sådana här upptäckter som jag gillar att jobba med demorecensioner.
Från de jämtländska skogarna landar Hypertensions första demo "Envenomed By Vipers" i brevlådan, med minsta möjliga konversation innan.
Bakom skicket står en trio snorungar (ursäkta, men det är man faktiskt om man inte är 18 fyllda än) som bara skiter i trender och Melodifestivaler och annat, och istället hyllar gammal thrash av modell Sepultura och Slayer som de lät förr. I tidernas begynnelse.
Omslaget är fult som fan, fast på ett bra sätt.
Som det ska vara när det är hjärtat som styr, och när detta är musiken som serveras.
Det gör mig så sjukt glad, hela vägen in i hjärtat!
Bandet består av bröderna (antar jag...) Henrik och Agge Låsgårdh samt Axel Holmström. Axel sitter bakom trummorna, Henrik står för bas och sång (och texter) medan Agge lirar alla gitarrer och har skrivit musiken.
Inspelningen gjordes i december 2011, i Empire Studios Frösön, och den funkar. Ljudbilden är rå och med tydlig demokänsla, men budskapet och leveransen kommer fram fint ändå.
Det fejjas fint på instrumenten, och även om sången kanske inte håller toppklass så funkar det.
Det påminner mig faktiskt inte så lite om Nekromantheon, kanske speciellt den första plattan med tanke på den lite mindre polerade ljudbilden, men ändå. Det är bra betyg.

Två låtar får man på demon. Inledande "The Pandemic Has Begun" är bättre än titelspåret, även om det senare inleder med ett skönt bas-sväng. På det hela är demon över alldeles för fort, men man får hoppas att vi får höra mer av gänget.
Visst, det ska erkännas, det är en bit kvar innan vi är framme vid en kvalitét som kan innebära en riktig fullängdsskiva, men jävulen vilken potential Hypertension sitter med.
Tumme upp!
Du lyssnar och läser mer om bandet här.  Det tycker jag att du ska göra.
Då kan du sen minnas dem, och säga... "jojo, men dem hörde jag talas om för flera år sen" när de har blivit en snackis i finare rum...!

Recension: Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre"

Norska trion Nekromantheon spelar musik som kommer rakt från hjärtat. Det är inspirerat av tidiga Sepultura och Slayer, och samtliga 8 spår på andra given "Rise, Vulcan Spectre" är av modellen "inga-krusiduller-nu-kör-vi".
Och det är förstås bra när det är sådan typ av gammal thrash med undertoner av döds och black metal vi pratar om.
Framgången ligger i att kunna kombinera just musik från hjärtat utan alltför mycket analys och tanke med starka låtbyggen.
Det lyckas man riktigt bra med på denna skiva, och den senaste tiden har plattan snurrat väldigt intensivt hos undertecknad, något som också inneburit att låtarna borrat sig fast obönhörligt hårt med tiden.
Det är helt enkelt bara att kapitulera för prestationen!
Bandet själva säger sig hämta inspiration från i stort sett all musik och alla genrer, men lyssnar på ljudbilden som presenteras så är det svårt att tro. Det är nämligen med precis lagom mycket skit under naglarna, rätt dosering reverb på sången och en perfekt avvägd balansgång i ljudbilden som presenteras. Nej, det är inte "bra" ljud på denna skiva - men det är "rätt" ljud. Det ska låta så här, helt enkelt.
Trion består av Arild M Torp på gitarr och sång, Sindre Solem på bvas och Christian Holm på trummor, och redan från nedsläpp ger man järnet. Inledande "Cast Down To The Void" är motsatsen till proggressiv musik och påminner mer om hur man kör dragracing. Full fart, rakt fram.
Charmen är att låten i sig är rätt bra, och att det kliar på nostalginerven på ett sådant sätt att det är svårt att värja sig. Lagom till efterföljande "Blood Wisdom" är man inne i ett humör som gör det omöjligt att inte uppskatta gitarrarbetet och det flinka vävandet av små riff/slingor som kryddar versen (lyssna på gitarrspelet som dyker upp efter ca 40 sekunder, innan bandet kastar sig in i det som ska bli versen, så förstår du nog vad jag menar). Den slingan har det spelats luftgitarr till numera, vill jag lova..!
Överlag är materialet ganska jämnt, och det är inte helt enkelt att välja ut de riktiga topparna på skivan. Nämnda "Blood Wisdom" gillar jag för gitarrdetaljen, medan svänget i "Embrace The Oracle", refrängen i titelspåret och lekfullheten i "Raised By Dogs" också står högt upp. Mittsektionen med "Coven Of The Minotaur" och "The Usurper Command" sätter ett brett flin på läpparna varenda gång även de, och kanske är det skivans riktiga styrka - att den är så jämn?
Den har ganska kort speltid, men det gör också att det inte finns några döda stunder.
Och sånt gillar man ju!

Werock recenserade skivan förra månaden om du vill ha en alternativ version, och du kan förstås provlyssna på plattan på Spotify. Det tycker jag att du ska göra...

Bästa Spår: Ja.. vilket ska man välja då, till slut? Det blir nog "Rise, Vulcan Spectre". Ett bra val avseende titellåt som verkligen visar hur bandet låter. Och ett grymt driv och sväng i kombination med bra refräng!

Betyget hamnar på 4, och det är med lite övervikt. Skivåret 2012 startar bra, kan man konstatera, och är det något som saknas till den där maxpoängaren så är det kanske en riktig superhit. En låt som verkligen höjer sig över den annars högkvalitativa mängden.
Eller så är det bara tid som behövs. Kanske ändrar jag mig och reviderar betyget så småningom.

Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre" - 4

Recension: Cavalera Conspiracy "Blunt Force trauma"

Bröderna Cavalera har ett band ihop. Inte Sepultura, men väl fantasifullt döpta Cavalera Conspiracy, och nu är det snart dags för andra plattan "Blunt Force Trauma". Den släpps i slutet av mars, men jag har haft den som promo ett tag, och nu är den recenserad på Werock.

Skönt va, att kunna läsa recensionen så tidigt?

I korta ordalag kan man säga att den är bättre än debuten "Inflikted", men vill du veta mer får du vackert läsa hela recensionen!

Givetvis finns en del annat mumsigt på siten också. Recension av exempelvis Deicide, The Haunteds kommande giv samt The Project Hate. För att nämna några!

Exodus: A-, B-eller C-lag?

Som ni vet så pratar man ju ibland om "de 4 stora" inom thrash, och avser då Slayer, Metallica, Anthrax och Megadeth.
Jag fattar nog inte riktigt det där. Dels känns inte Slayer som thrash, och dels fattar jag fasen inte varför Anthrax skulle räknas dit, men ok. Låt oss för det här inläggets resonemang säga att det är så. För en av bloggens läsare (han kanske vill vara anonym, men låt oss kalla honom för Magnus) kläckte för säkert en månad sen frågan om hårdrockens A-, B- eller C-lag.
Det var i samband med att han köpt plåtar till kommande thrashfesten på Debaser Medis, med Exodus, Kreator och Death Angel som han började fundera på hur de där banden kämpar.
Att det faktiskt finns ett C-lag inom thrashen också, som består av band som är bra och har funnits länge - men som det aldrig verkar "lossna" på riktigt för.

Bra fundering, och värt att lyfta till alla, tycker jag.
Jag menar, var placerar man Exodus?
Eller för den delen Testament, Machine Head (som ju är minst lika mycket thrash som Metallica eller för den delen nån av de andra in "de stora fyra"), Sodom, Annihilator, Sepultura, Overkill och Sacred Reich för att bara nämna några?

Hur ser er A-, B- och C-division ut?

Mer bilder från Metal Town

Här kommer ännu en packe bilder från gårdagens Metal Town. Sammanfattningsvis kan man säga som The Woan - det var en jämn match, och Tyskland tog genom Rammstein, Kreator och Sodom (som tydligen spelade i alla fall, i motsatts till vad jag skrev igår...) ledningen med 3-0 innan övriga kastade sig in i leken...

Sodom är gamla, men levererar ändå. "Agent Orange", t e x!

Soulfly var hårda, spelade en hel del gamla Sepulturadängor, och hade snygg merch...

Witchery håller ställningarna. Missa inte recensionen av nya plattan "Witchkrieg" som kommer nu till veckan - på den här siten!

De två sista kvalgrupperna!

2 grupper till ska ju vaskas fram till Hårdrocks-VM, och detta kommer att ske i 2 stycken kvalgrupper, där vardera artist representerar sitt land.
Det blir, med andra ord, en salig röra!

Jag har lottat vilka grupper som ska hamna i Kvalgrupp 1 och 2, och dina val blir som nedan...

Kvalgrupp 1
Moonspell, Portugal
Bullet For My Valentine, Wales
Primordial, Irland
Volbeat, Danmark
Lacuna Coil, Italien
Triptykon/Celtic Frost, Schweiz
Dir En Grey, Japan

Kvalgrupp 2
Behemoth, Polen
Annihilator, Kanada
Deathspell Omega, Frankrike
Rotting Christ, Grekland
AC/DC, Australien
Sepultura, Brasilien
Belphegor, Österrike

Stenhårda fajter för de grupper som ska ta sig vidare, och det är bara att kasta sig röstknappen!

Live: Sepultura "Under A Pale Grey Sky"

Detta är den sista (?) tagningen med de brasilianska legenderna i originaluppsättning - och vilken tagning det är!

Låtskatten bandet sitter på är helt brutal, och nerven som denna liveplatta bjuder på är något i hästväg. Inledningen med det lite skumma introt som leder ut i vrålet "greetings from the third world" innan "Roots Bloody Roots" brakar loss sätter standarden. Sen följer hit efter hit på den här dubbel-CD'n.

"Territory" med ett helt fantastiskt trumspel och trumljud, "Beneath The Remains/Mass Hypnosis" leder oss så småningom in i sviten "Refuse/Resist", "Arise/Dead Embryonic Cells", "Slave New World" och "Biotech Is Godzilla" och det är bara att kapitulera.

Sepultura är ett av metalhistoriens viktigaste band, och detta är ett värdigt sätt att hylla dem. Det är en skiva som både bjuder på bra låtar och den där speciella känslan som bara en riktigt bra liveplatta kan få till - att man nästan är där, nästan kan få vråla med i refrängerna.

Kolla upp den - den finns hos Record Heaven... här!

Guns'N'Roses till Sweden Rock - en drömbokning?

Sweden Rock gjorde igår klart med vad som får anses som deras största bokning - Guns'N'Roses, och det beskrivs bland annat i en del text-TV-rapporter som "en drömbokning".
Grejen är ju den att man kan fråga sig - är det verkligen Guns'N'Roses som kommer stå på scen?
Är det inte egentligen "bara" Axl Rose?

För allvarligt talat, visst skulle jag kolla in bandet om jag lika var där, men inte lockar det mig att köpa biljett enkom därför.
Förstå mig rätt, jag tycker nog att "Chinese Democracy" - när den väl kom - var ganska bra.
Och jag gillar Guns'N'Roses big time.
Det är bara det att det inte ÄR Guns mera.
Det är Axl Rose med bihang!
(Om nu inte minnet sviker hade väl just denna konstellation rätt svårt att sälja ut Globen för nåt år sen? Jämför det med de stora akterna, typ AC/DC, Metallica, Iron Maiden...)

Ett återförenat Guns'N'Roses däremot... herrejävlar, vad hett det skulle vara!

Topp 3 på återföreningslistan är väl ungefär:
1) Guns'N'Roses
2) Sepultura
3) At The Gates

Bra bokning av Sweden Rock, absolut.
Men drömbokning?

Njaej...

Khold!

Hårdrockskvällen 2010 startade ju som bekant med kategorin Bästa Text, och förutom alla sköna anekdoter och förklaringar om varför så fick vi ett härligt spann på musiken. Katatonia, Hammerfall, Alice In Chains, Slayer och bandet som nog imponerade mest på undertecknad under hela kvällen: Khold!
För mig var det en helt ny erfarenhet, men när låten "Död" brakade loss så föll jag pladask.
Vilket sväng! Vilken känsla! Precis så vill jag att min black metal ska låta!

Jag kommer absolut att kolla upp detta gäng, och tackar för uppvisningen.

Nästa kategori var "Låt som blir bättre Live", och där är jag personligen riktigt nöjd med mitt val av Sepultura. Extra mycket då en av mina andra alternativ var Satyricons "Repined Bastard Nation" - och den dök upp från en av de andra deltagarna! Även den här kategorin spretade rätt rejält, till allas stora glädje.

Kategori nummer 3 var en som fick utstå ganska mycket spott och spe: Bästa Cover. Ganska vanlig kommentar var .."en riktig skitkategori, men jag lyckades hitta en rätt bra låt til slut..." Till slut kom vi nästan ner till en viktig diskussion - vilken av följande Michael Jackson-covers är bäst: Chris Cornells "Billie Jean" eller Alien Ant Farms "Smooth Criminal"?

Hårdrockskväll 2010 - min val!

För det första - detta är ett automatgenererat meddelande, schemalagt. Jag är heeeeelt säker på att vara trasig dagen efter Hårdrockskvällen, så detta är författat i förväg! Hur som helst - här har du mina val för årets höjdarkväll:

1) Bästa Text: Alice In Chains "Junkhead". Inte deras bästa låt, men JÄVLAR vilken tung text. Den gör hela låten, tycker jag!

2) Låt som blir bättre live: Sepultura "Territory", plockad från plattan "Under A Pale Grey Sky". En lite oväntad sak, tror jag det ska visa sig. Grymt coolt trumljud dock, och de ständiga "Fuck shit up"-vrålen gör det till en skitskön livedänga!

3) Bästa Cover: Chris Cornell "Billie Jean". Mera oväntat, men... dels är låten i denna tappning rätt annorlunda och bra, och dels sjunger karl'n så inihelskotta bäst att det förtjänar speltid!

4) Bästa/Elakaste Riff: Behemoth "Ov Fire And The Void". Grymt riff, elakt riff, skitbra låt. Du har väl inte missat videon här i högerkanten?

5) Bästa Träningsmusik: Dark Tranquillity "Terminus (Where Death Is Most Alive)". Springer och tränar alltid bäst till dödsmetall, om detta nu kan kallas det. Gillar också just inledningen av sången "..this is a ghost town...", det ger mig alltid en extra skjuts! Ja, och så kan valet reta Per också... ;-)

6) Bästa Gitarrsolo: Yngwie Malmsteen "Crystal Ball". Givet val. Lyssna på känslan i inledningen... shit pommesfrites..

7) Snyggast Omslag: Primordial "Gallows Hymn" från "To The Nameless Dead". Nä, det kanske inte är snyggast egentligen, men jag hade visst inte Sabbath Bloody Sabbath på vinyl som jag trodde, och då valde jag ett omslag som framförallt är passande. Det ser ut som det låter, det till och med luktar som det låter!

8) Bäst Just Nu: Amorphis "Silver Bride". ingen överraskning här inte, men vaddå? är det bra så är det!

Det var alles, allt klockade in på just under 39 minuter. Rätt kort skiva, faktiskt.... uppdatering om kvällen följer när (ja, eller kanske om?) jag blir hel igen...

Vinnare i tävlingen Fulaste Omslag!

Så var det klart, vinnare (?) av epitetet "Fulaste Omslag" inom metallhistorien går till inga mindre än Black Sabbath med plattan "Born Again". Förslaget kommer från Lenny, som därmed kammar hem ett stycke kalender med alternativa omslag för rockplattor. Bra att ha när man ska skriva upp alla dessa koncerter år 2010!

2 saker var avgörande för vinsten. Dels var det väldigt få förslag, och dels är den röda djävulsbebisen riktigt ful - och ändå charmig. Alltså allt man vill ha av metal, det där fulsnygga som bara en mor kan älska. En värdig vinnare!

Kul kuriosa: Min vän MadAxeMan valde den här skivan när han skulle få köpa sin allra första LP, och hade följt med mamma och pappa till "stan" och skivaffären. Mamma och pappa tittade ungefär en microsekund på djävulsbebisen och sa... "eeeeeeehhh... nej". MadAxeMan plockade sen ett antal andra skivor i försök att vinna (däribland Killer med Iron Maiden, ett annat föräldrarvänligt omslag). Svaret blev ...."eeeeehhh.... nej".

Han gick hem med Michael Jackson, och jag undrar om inte det där förbudet bidrog till att göra snubben till hårdrockare resten av livet...

För att ge er mera ögongodis så visar även metalbloggen runners-up. The Woan föreslog Sepultura, och Pär hade Ozzy Osbourne som förslag. Båda är riktigt fula, men bloggen tycker att de saknar den där fulsnyggheten som gör ett album till en legend.

Alltså - grattis Lenny, kalendern ligger i posten alldeles strax!

Besöksstatistik

Har du hängt med ett tag på den här bloggen så vet du att då och då kommer lite siffror.
De första två veckorna i november har bloggen haft en uppräkning av de 12 bästa & viktigaste svenska plattorna, så takten på inlägg har väl varit närmast hysterisk, känns det som.
Kommande vecka sker dessutom massor av roliga saker - bloggen lanserar en riktigt bra tävling som sker i samarbete med ett svenskt metallband i ropet just nu, Behemoth kommer till stan och spelar - och dessutom ser det ut som om det blir klart med ytterligare en liten bomb under veckan.

Alltså - vad passar då bättre än att ladda batterierna lite med att kolla lite på statistik?
Nä, just det, inte mycket.
Tycker du det är trist så kan du ju alltid roa dig med att läsa de senaste recensionerna istället. Eller spela någon av Sepulturas eller Soundgardens videos som ligger i högerkanten...

Nåväl, statistik.
Den här bloggen har de senaste 2-3 veckorna konstant haft 20-40 besökare om dagen som hittar hit via Google.
Det är rätt kul, för jag antar att detta inte är den största hårdrockssiten i världen.
Vad är populärast då?
Här är listan på sökord, populärast först:

1. Metalyze
2. Igneous Human
3. Fulaste omslag metal
4. WASP recension
5. Mustasch recension

Tittar man dessutom vidare så avspeglar det sig i vad som är mest läst också. Följande artiklar är populärast, och har visats flest gånger (undantaget startsidan då, som naturligtvis är överlägset störst...):

1. Recension WASP Babylon
2. Nu kör vi (alltså det allra första inlägget...)
3. Recension Mustasch Mustasch
4. Men Gud Förb**at!
5. Igneous Human

En reflektion över det är egentligen... Igneous Human har varit väldigt eftersökt, speciellt med tanke på att de inte figurerat så länge på denna blogg. om nu inte bandet sitter och smyg-googlar sig själva massor så visar det att gänget har nåt på gång... Dessutom verkar det ha varit intressant att följa iTunes-strulet.

Och. Den kanske viktigaste reflektionen - recensioner är populära. Det ska sägas att i stort sett plats 6-10 på "mest lästa" är recensioner på skivor, så det är tydligt att dessa drar intresset till sig.

Skönt att det kommer recensioner på Slayer, Katatonia, KISS och The Gates of Slumber så småningom då!

Klassiker i videomaterialet!

Soundgardens "Spoonman" och Sepulturas "Refuse/Resist" ligger nu ute i marginalen till höger.
Riktigt bra låtar, bägge två, och väl värda en spelning medan du surfar runt lite!