Veckans Citat: om Ronnie James Dio, R.I.P

Idag är det två år sedan Ronnie James Dio gick bort. Han var i mitt tycke världens bästa hårdrockssångare, och jag lyssnar intensivt på hans musik än idag. Klickar du på bilden ovan så kommer du till förra årets minneskrönika, och vill du läsa mer om varför just denna man har namngivit webzinet Werock.se så hittar du skribenternas minnestexter här.
Det är dock inte så vi ska minnas Ronnie idag.
Det ska vi istället göra genom en specialversion av Veckans Citat, där vi gör nedslag i flera av hans mer eller mindre kända medmusikers tankar och minnen av mannen.
Samtliga dessa guldkorn är hämtade från Sweden Rock Magazine #89, och gillar du just Dio så är det ett absolut köp. Det numret innehåller allt du behöver, och ger både historien ur ett objektivt och mångfacetterat sätt såväl som varma minnen och tankar.
Okej - då kör vi!

I samband med första Rainbowskivan spelade Craig Gruber bas. Det var skivan som skulle komma att definiera Rainbow, och citatet hämtar vi avseende Craigs minne när det gäller textförfattande och låten "Man On The Silver Mountain".

"Jag frågade Ronnie vad fan han sjöng om och han svarade "Bruce Payne och pengar". Bruce Payne var Ritchies manager som Ronnie inte alls gillade. Han pratade alltid om alla pengar som vi skulle tjäna och texten skildrar honom som en bakslug man på ett silverberg, uppbyggt av våra pengar, som han inte kan komma ner ifrån.
Bruce fattade aldrig piken."

Craig Gruber, Rainbow

...även nästa citat är från tiden med Rainbow. Det är keyboardisten Tony Carey som får äran denna gången, en man som alltås medverkade på en av de absolut bästa plattorna som Dio har sjungit på - "Rising". Även denna gång är det textförfattande vi tittar närmare på, och då i låten "Stargazer", men nu är det inte riiiiiktigt lika fina ord som yttras...

"No Sun In The Shadow Of The Wizard? Alltså, seriöst?
Ronnie hade många talanger, men att skriva texter var inte en av dem.
Det blev bara "Drakar & Demoner" av alltsammans."

Tony Carey, Rainbow

Från mindre kända namn till mycket känt namn. Tony Iommi, och förstås landar vi då i Black Sabbath-eran med skivorna "Heaven and Hell" och "Mob Rules". I detta fall den förstnämnda, och där Tony ska få beskriva känslan de hade avseende samarbetet med Ronnie.

"Ronnie och jag kunde slå oss ned i ett rum, börja skriva och veta att vi skulle komma ut därifrån med en ny låt. Vi var ett suveränt team, helt enkelt."
Tony Iommi, Black Sabbath


Nästa man till rakning är en man som spelade med Ronnie på slutet, trummisen Vinny Appice. Läser man allt han har sagt om Ronnie så är det tydligt att de var nästan som släkt - det finns lika delar kärlek och frustration i uttalandena. De man har närmast är ju också de man kan bli mest upprörd över. Här är det kärleken som lyser, och det berör mannens röst i samband med solodebuten.

"Han sjunger givetvis fenomenalt i alla låtar, men "Holy Diver" var hans baby."
Vinny Appice, Dio

Om föregående citat var kort så är det tvärtom med detta, som vi hämtar från "Last In Line"-tiden och keyboardisten Claude Schnell.

"På det området var Ronnie ett geni. En gång testade jag ljudet av marimba, ett xylofonliknande instrument. Ronnie ville genast veta vad det var, även om jag avfärdade det som ovidkommande. När vi sedan gjorde mittpartiet i "One Night In The City" sa Ronnie till mig "spela den där marimbagrejen över det här". Ensamt lät ljudet idiotiskt, men men på sitt magiska vis uppfattade Ronnie att det skulle passa perfekt just där och det gjorde det ta mig fan.
Det var samma ska med introt till "Egypt (The Chains Are On)".
Ronnie skrev det på min lilla synt. Jag trodde jag skulle få skämmas ihjäl över att spela det partiet. men... ljudet kommer från en barnleksak och ändå passar det in. Mer än så, utan det introt skulle låten ändå vara stark men inte lika stark."
Claude Schnell, Dio

Nu ska vi kolla in en svensk. Det är ju inte speciellt många svenskar som spelat med Ronnie genom åren, men det finns en. Jens Johansson, keyboard. Det var under soloeran, med plattan "Lock Up The Wolves" - en skiva som jag anser är gravt underskattad i katalogen.

"En kväll gick Ronie och jag ut själva.
Jag drack Jägermeister tills jag spydde genom näsan. Vad värre var försökte Ronnie dricka lika mycket, trots att han var mindre.
Han låg i sängen i två dagar efteråt utan att kunna röra sig. Schemat var ganska tajt och vi hade bara tre veckors studiotid för hela plattan.
Jag fick skulden för de där två förspillda dagarna.
Det hjälpte inte att jag sa vadå, det var Ronnie som drog med mig ut"
Jens Johansson, Dio

Vem fasen är snubben ovan då? Bandana, det går ju inte ihop med Dio?
Nä. Det kan man nog säga.
Detta är Tracy Grijalva, gitarrist under de där skivorna som inte riktigt var Dio. "Strange Highways" (som ju faktiskt är jävligt bra egentligen) och floppen "Angry Machines". Citatet kommer från den förstnämnda, och det handlar om det annorlunda sättet som Ronnie sjöng på vid denna tid.

"Att musiken var så arg så tror jag fick honom att ta i ännu hårdare.
Han var lika suverän vad han än sjöng, men själv gillade jag honom allra mest när han pressade sig till låta ännu mer förbannad. Det lät så bra att jag ville klippa till honom."
Tracy Grijalva, Dio

Det sista sista citate vi ska fånga är från killen på bilden ovan. Det är Craig Goldy, en snubbe som faktiskt lirade gitarr på plattorna "Dream Evil", "Magica" och "Master Of The Moon" och ändå räknas som en parantes i Dios gitarristhistoria (i alla fall av undertecknad). Intressant är dock att det var på väg att komma en "Magica II" om man får tro vad han säger, och förutom förstasingeln "Electra" från den så verkar det finnas substans i just detta. Får vi höra nytt eller halvfärdigt material från Ronnie, trots att han inte finns bland oss längre? Vem vet, förutom Wendy Dio....

"Ronnie och jag hann skriva en del innan han dog, före en annan turné som jag hade inbokad. Då hade Ronnie just lämnat sjukhuset med en hoppfull diagnos och när Wendy frågade vad han ville göra sa han "skriva med Craig".
När jag kom hem från turnén var Ronnie på sjukhuset igen och den här gången kom han aldrig tillbaka."
Craig Goldy, Dio

Fan, jag saknar Ronnie rejält, fast jag kan njuta av hans musik varenda dag och jag aldrig kände honom personligen. Märkligt det där. Som en tonåring som förälskar sig en jävla affisch, typ.
Nå, det blir till att hylla honom denna Dio-day.
Konstant spelning av Rainbow, Black Sabbath, Dio.
The world is full of Kings and Queens. Who blind your Eyes and Steal your Dreams.
It's Heaven And Hell!

Live!: Heaven & Hell "Neon Nights"

Det finns egentligen tre huvudorsaker till att du behöver den här liveupptagningen från Wacken:
1) Det är en chans att höra liveversioner av låtar från Heaven & Hells sista skiva. Spår som "Fear", "Bible Black" och "Follow The Tears" finns inte representerade på andra liveupptagningar.
2) Legendarerna på scen - Vinny Appice på trummor, Geezer Butler på bas, Tony Iommi på gitarr (av bloggens läsare framröstad som världens bästa hårdrocksgitarrist!) samt sångaren Ronnie James Dio - visar både tajthet och förvånansvärt mycket hunger och spelglädje.
3) Det är frontmannens sista inspelning, och som sådan når den förstås kultstatus.

Låtmaterialet innehåller ett axplock av bandets gemensamma skivor genom historien. Klassiska låtar som "Mob Rules", "Children Of The Sea" "Die Young" och förstås "Heaven And Hell" samt "Neon Knights" varvas med material från mellantiden ("Dehumanizer") och helt nya låtar.
Det hela sitter ihop på ett riktigt fint sätt, och man märker att när övergången sker mellan "Time Machine" (i vilken sångaren förresten får jobba hårt för att klara av sina uppgifter, ett faktum som gäller för allt det hårdare materialet från just "Dehumanizer") till "Fear" så växer det sentida materialet ett snäpp. "Fear" var inte så här bra i sin originalversion, riffet och drivet i den låten är betydligt bättre här.
Gamla örhängen som "Falling Off The Edge Of The World" är förstås aldrig fel heller, och det är väl lite av bandets iutmaning när man väljer att fästa en Wacken-spelning live: hur väljer man låtmaterial med en relativt kort speltid? När man har den låtskatten att välja på?
Oavsett hur man prioriterar så saknas det förstås höjdarlåtar, och egentligen tycker jag att man ska komplettera detta släpp med den tidigare "Live At Radio Music City Hall", då det är en helt fantastisk upptagning som är längre och innehåller fler låtar.
Det var ju dock det där med att detta är det sista materialet med den nu bortgångne Ronnie James. Tyvärr.
Och det ger denna skivan både en extra lyster och ett stänk av melankoli.
Visst är det en bra skiva och bra sätt att sätta punkt, men det går inte att komma ifrån... när man hör Dios stämma i en låt som "Children Of The Sea" så är det ofrånkomligt att inte tänka på att bandet egentligen ville fortsätta.
Nu blir det inte så, och vi får minnas dem via "Neon Nights"!

Veckans Tips: Carpe Wade "Evidence"

Stardog var först ut på nostalgiresan hemifrån Skellefteå. Från den där tiden när livet var i stort sett bekymmersfritt och låg utbrett som en tom motorväg i nattljuset en sommar.
Nu är livet fortfarande ganska bekymmersfritt men jag har tvingats till otaliga depåstopp för att proviantera och möta medpassagerare.
Båda har sin charm, men det är ändå en speciell känsla när musik slår an den där strängen inombords. Den som gör att man för ett ögonblick - om än aldrig så kort - förflyttas till samma plats mentalt och emotionellt.
Den där känslan av att allt bara kommer flyta.
Ungdomens odödlighet.
Carpe Wade gör det för mig.
Återigen är det skivbolaget A West Side Fabrication som står som avsändare, och detta är bandets andra platta. Den första är okej, men för stökig och punkig i min smak, medan "Evidence" är riktigt själfylld, bra hårdrock/lättpunk med inte så lite anstrykningar av den då pågående starka Seattle-eran. Det luktar Alice In Chains ibland, det luktar Pearl Jam stundtals (lyssna på "Captain Nemo" så är du nog med på vad jag menar), och det är dessutom tydligt att bandet lyssnat många timmar på akter som Bad Religion och Green Day (den lokala minihiten "Spots Before My Eyes" är väl ett exempel så gott som något). I den smältdegeln av inspirationer har man lyckats klämma ur sig en riktig fullträff till platta. 14 låtar med egen identitet och smittande glädje parad med närmast panikartad önskan av att säga något viktigt, komma någonstans i livet.
Den där känslan som bara en gymnasiebo i en småstad kan identifiera sig med.
Och, tro't eller ej, denna skiva finns faktiskt att lyssna på på Spotify. Det ska du göra.
Samtidigt kan jag berätta att bandet i sig var något äldre än undertecknad, och att sångaren Fredrik var en tuff skejtare. Som hängde i riggen när de spelade live.
Sånt imponerade vansinnigt på en nörd som Rebellängeln, vars liv mest bestod av att spela ishockey och att på avstånd tycka att sådana killar var tuffa.
Det är en del av livet jag inte saknar.
Faktum är... den där motorvägen som låg öppen - den har tagit mig på en fantastisk resa, och jag är ändå glad att det bara är känslan som kommer tillbaka lite kort.
Totalt sett vill jag inte alls återvända.
Men lite Carpe Wade i högtalarna funkar ju fint ändå!

Vinn Torsdagstraven - demospecial!

Det var ju sjukt länge sen, men nu är det dags. Torsdagstraven återkommer, och det är inte vilken torsdagtrave som helst. Det är en trave med 10 demos (nåja, Preach är kanske ingen demo men ändå..) som ligger på kontoret och skräpar!
Skivorna ifråga är alltså följande - med länkar, så vill du läsa mer om dem klickar du helt sonika på själva namnet nedan. Otroligt finurligt, om jag får säga det själv.

Black Barrel Smoke
Stoneload "Pre"
Headsic "Trials"
Preach "Path To Solace"
Eyes Front North
Dethrone
In Dispute "S.T.A.I.N.S"
Armless Alice "All Gods Children Go To Heaven"
To Dust "Fragments"
Saved By Insanity

Som vanligt då... för att vinna så ska du vara först att kommentera med rätt svar på denna fråga:

Ett av ovanstående band har lyckats knipa en plats i på demoscenen på Metal Town, den som drivs av Close-Up Magazine. Vilket?

Dagens ord: stök

Stökiga ungar i natt. Vaknade hela tiden.
Stökig första SM-final igår. Stryk så det sjöng om det dessutom.
Stökigt att ta sig till jobbet idag.
Stökiga uppgifter att ta sig an.
Dagens ord: stök.

Istället kan du ju fokusera på sammanställningen av vad som spelats mest denna vecka, den som finns till höger.
Ut från förra listan har Game Of Thrones åkt (klar med den serien nu, och undrar lite om det var någon som började kolla på "Alcatraz" i söndags...och om den verkar bra?), tillsammans med Red Fang, Nekromantheon, Shiftlight och Job For A Cowboy.
Nya på listan är Mythological Cold Towers och Van Halen, Vektor och Heaven & Hell. De sistnämnda kommer ju att belysas lite extra till helgen och efteråt - på måndag är det två år sedan Ronnie James Dio gick bort. Det blir lite tema på det, gissar jag, eftersom jag tänker en hel del på det. Är faktiskt fortfarande rätt nöjd med den krönika jag skrev förra året, så den kan du ju läsa så länge. I väntan på det andra.

Sist på listan över vad som spelas är ju SM-slutspelet i ishockey - men med tanke på hur jävla illa mitt lag agerade igår (och bra motståndarna var...) så kanske det är sista veckan.
Surt.
Man får peppa sig med annat då. Som att In Flames klubbturné dragit igång. Här har du Aftonbladets tankar om premiären, tillsammans med setlistan!

Back in the vardag

Påsken är slut. Det är dags för vardag igen. Inte så länge för min del, ska vara ledig på fredag också (besök från modern norrifrån), så det är verkligen en kortvecka. Men ändå. På schemat står kundbesök, offertskrivande, SM-finaler i ishockey och navelpillande. Springa borde jag också, speciellt efter den här påsken.
Godis en masse.
Vin en masse (förresten, visst blir man lite sugen på att köpa in en låda av Slayers nya egna vin?).
Och vad är väl ett bättre sätt att starta vardagen med än att blicka lite tillbaka på ledigheten?
Just det. Inget.
Helgen har i stort sett sett ut som minsta killen E demonstrerar på bilden längst upp.
Eller som min hustru böjde ordet häromdagen: "sov-sovare-sovast".
En riktigt slapp helg för hela familjen.
Äldsta killen fick en skattkarta...

...som ledde till ett godisägg.

Själv har jag som sagt också petat i mig en hel del godis. Och vin. Och öl. Och lite whisky. Och sett semifinalerna i ishockey. Och bitit naglarna. Och sett lite film ("I am number four" = skitfilm, "In Time" = skitfilm, "Thor = riktig skitfilm).

Musik har det spelats också.

Talismans självbetitlade platta (du har väl inte missat den Tvekampen?) bland annat. Och "The Devil You Know" med Heaven & Hell - men mest av allt har denna skiva snurrat:

Fantastisk platta som gjort mig sällskap i flera flera varv i lurarna medan jag har avslutat varje kväll med att läsa i sängen. Och en skiva som dessutom gjort mig sällskap
sent på kvällen när familjen somnat.

Mythological Cold Towers "Immemorial" är döds/doom som påminner mig en hel del om Paradise Lost när det gäller gitarrslingorna, men det är vackrare och mer skirt. På något sätt.

Verkar tyvärr inte finnas på Spotify dock. Synd för alla er som inte har skivan.

För oss som har den spelar det mindre roll...

Annars är jag inne i en läsperiod. Är ju lite av periodare när det gäller böcker, ibland blir det inget alls - ibland sveper jag i mig flera stycken i månaden.
Denna påsk har jag avslutat dessa två historier...

GW Person-boken var udda. Det hände fan inget i 500 sidor, och ändå ville man läsa vidare och vända bladet. Uselt slut dock. Lee Childs böcker om Jack Reacher är ju motsvarigheten till en film med Steven Seagal. Simpla saker utan något som helst djkup och ett våldsförhärligande som heter duga.

Jag läser dem för att slippa tänka. Och de går rätt fort att gnugga igenom. Korta kapitel, inga svåra ord...

Påbörjade denna bok nu. Första delen av tre, vad jag förstår.

Vampyrhistoria. Verkar helt okej efter de första hundra, hundrafemtio sidorna. Jag gillar fiction som ligger i gränslandet mellan verklighet och skräck/fantasy. När vardagen punkteras av det otänkbara, så vi får se var detta tar väghen. Risken finns att det går överstyr och att jag tycker att inledningen är bättre än slutet. Skulle jag förresten skriva en egen bok någon gång så skulle det vara precis så - en blandning av verklighet och skräck.

Det får bli en annan gång i så fall. Just nu ska jag jobba. Skriva offerter. Funkar inte riktigt att blanda verklighet och skräck då, misstänker jag...

Veckans Citat: King Of Hell och Billy Corgan

Som en fortsättning på påsken - det är ju annandag påsk idag - så fortsätter bloggen med religiöst tema på Veckans Citat. Denna gång får du dessutom två stycken, det ena från God Seeds King Of Hell och det andra från Smashing Pumpkins Billy Corgan. De är avbildade ovan - men du får själv lista ut vilken av bilderna som föreställer vem av dem..

"Jag har inte hittat Jesus. Det behövdes inte.
Han fanns där hela tiden."
Billy Corgan, Smahing Pumpkins

"Satanism handlar om frihet och vilja till makt, men folk i USA och Norge omhuldar tanken att folk är jämlika och att svaga människor ska behandlas som kungar.
Vi tror mer på att hylla dom starka."
King Of Hell, Gorgoroth

..ja. Nu trakterar ju inte King Of Hell längre i Gorgoroth, men det spelar kanske mindre roll. Tanken var snarare att belysa det faktumet att det är stor spännvidd på musikernas inställning till det här med religion. Själv ska jag väl proppa i mig det sista av påskgodiset och fortsätta min ignoranta färd genom livet. Inte lägga nämnvärt mycket energi på tankar runt det där alls...

Remasters: Artillery "By Inheritance"

Danska Artillery har härjat i en herrans massa år, låt gå för att de haft lite uppehåll.
Jag har bara en skiva.
En platta jag fullständigt förälskade mig i på den tiden det begav sig, och hade på vinyl.
Jag köpte den hemma i Skellefteå, enbart för at jag hade hört låten "Don't Believe" på radion, och det visade sig ju vara en fullständig fullträff.
Nu, en jädra massa år senare, har jag gett bort vinylen till Stones och valt att återköpa skivan som remastrad CD.
Ursprungsplattan kom på Roadrunner Records 1990, och den limiterade remasterplattan (jag har ex 1712 av 2000) har släppts av Metal Mind Productions - redigt laddad med bonusmaterial.
Förutom själva plattan, med ett nostalgiskt och ändå vasst ljud numera - så får man nämligen inte mindre än 6 stycken extra spår!
Bandet bestod av bröderna Stützer på gitarr, Flemming (bara i Danmark barn, bara i Danmark heter man Flemming...!) Rönsdorf bakom micken och Peter Thorslund samt Carsten Nielsen på bas respektive trummor.
Skivan är bandets tredje, och innehåller vad man skulle kunna kalla för "intelligent thrash".
Alltså, det är inte bara mosh pits som eftersöks.
Istället får vi låtar som "Bombfood", "By Inheritance" och "Don't Believe", där bandet blandar lugnare partier med klockrena thrashriff. "Life In Bondage" öser på, "Khomaniac" svänger rätt bra och en coverversion av Nazareths "Razamanaz" visar var skåpet ska stå.
Det är överlag en ruggigt bra skiva, med ruggigt bra sång och ett starkt naterial.
När man dessutom får de sex extra låtarna - med olika sångare som Per Onink och Carsten Lohmann på spår som "Day Of Doom" samt "Blessed Are The Strong" så är det inte mycket att bråka om.
Detta är ett givet köp.
Oavsett om du köper skivan av nostalgiska själ eller för att du vill höra hur dansk thrash i världsklass lät i början av 90-talet!
Artillery "By Inheritance" är nämligen just det!

...come to the dark side...

Snubben här ovanför heter Darth. Darth Vader, tydligen. Jag har aldrig brytt mig nämnvärt om Stjärnornas Krig, men till och med jag fattar att det är logiskt att ha en bild på honom om man döper ett blogginlägg till "...come to the dark side..."
Undrar man hur han ser ut under masken så tror jag att det är såhär.

Eller, nej. Det här är Cronos. Från Venom. Det är nog inte han som är Darth V.

Men det spelar kanske mindre roll, för jag tycker det hade varit kul.

Dagens inlägg handlar lite om det där med att "lära sig" gilla extrem musik i allmänhet, och black metal i synnerhet. Gårdagens Veckans Tips var som bekant Dissection, och deras avskedsplatta "Reinchaos", en skiva som verkligen kan lura in vilken rocker som helst på de mörkare stigarna.

Och det där fick mig att fundera lite.

Och sätta ihop en spellista med black metal som skulle kunna lura fler.

Du ska få den i detta inlägg.

Men bara för att det är lördag och påsk så ska du få lite annan bonus också. Ett bonuscitat som handlar om just han på bilden ovan.

Nej, inte Darth. Cronos!

"När vi träffade Cronos insåg vi att vi var tvungna att ha med honom i bandet.

Han jobbade i en studio och vi hade inga pengar att spela in plattan för".

Abaddon, Venom

Precis det där tycker jag är ganska viktigt att ha i baktanke när man närmar sig extremmetal och inte är van.
Humor.
För det är helt livsviktigt. Alla fattar att man inte går från att lyssna på Darin till Behemoth med en gång. Det kräver tillvänjning och träning för att man ska kunna förstå och uppskatta detaljerna och angreppssättet i den extremare musikkonsten. Jag har själv skrivit en krönika om min jävulska plan för mina egna barn (en krönika som det faktiskt finns folk som tagit på 100% allvar, och velat starta en diskussion med mig om det här med att som förälder tvinga barnen till saker... alltså, allvarligt talat...visst skulle jag önska att barnen blir rockers - men inte fan är jag 100% dödsallvarlig. Det fattar man väl?), och bland det viktigaste då är att ha lite distans och humor.
Lyssnar man på dödsmetall så är det bra att fatta det där med att även om texterna handlar om att gräva upp en grav och kalasa på liket så är det liksom inte på riktigt.
Istället är man kanske ute efter att få sitta på ett ställe med atmosfär och dricka folköl.
Det finns nästan bara ett undantag.
Det är när black metal blir på riktigt.
När den där gränsen mellan musik och svartmässa blir så tunn att den i stort sett suddas ut, och bandet ifråga är helt allvarliga.
Det kanske inte är där man börjar sin resa som black metal-nybörjare.

Därför.
Idag får du "Metalyze Come To The Dark Side Extravaganza" på Spotify. Den börjar visserligen med Dissection som menade allvar - men ändå är den perfekta starten eftersom det är så lockande musikaliskt. Sen blir det mer eller mindre snälla akter.

Du hittar lite text om plattorna ovan om du klickar på bilderna. Det är Keep Of Kalessin som varit med i norska Melodifestivalen, Khold som besjunger döden och Dimmu Borgirs senaste alster som mer kan kallas white metal, nästan. Dessutom Satyricon och Abigail Williams innan vi avslutar med att faktiskt mena allvar... Watain och den mäktiga "Waters Of Ain".

Du fattar va?

"Metalyze Come To The Dark Side Extravaganza", för dig som antingen är sugen på lite lättlyssnad lockande black metal. Eller bara bra musik denna påskafton!

Veckans Tips: Dissection "Reinkaos"

Långfredag. Dagen D för mer Jesus.

Denna blogg har en tradition (kan man kalla det så efter enbart två tidigare år?) av att presentera ett Veckans Tips med koppling till just det, på just denna dag. Du har fått veta hur det går till att dö i "The Art Of Dying", samt hur det går till när Kristus Ruttnar i "Aelo".

Detta år tar vi en lite annan approach.

Vi ska nämligen ta ett tips som inte är direkt okänt för de flesta, men som är den ultimata skivan om man vill lura in folk i black metal-träsket.

Dissections farväl-epos "Reinkaos".

Ni kan historien antar jag, så vi kör en extremt kort version. Bandets starke man och frontfigur Jon Nödtveidt startade Dissection för länge sedan. De släppte 2 plattor av ypperlig klass och med stark traditionell black metal: "The Somberlain" och klassikern "Storm Of The Light's Bane". Jon gav sig dock in i dumheter och dömdes till fängelse för medhjälp till mord.

Inte så bra, förstås. Och när han kommer ut så startar bandet med en hypad spelning som säljer ut fullständigt, tror det var på Fryshuset. Hybris slår in, och man bokar sedan Hovet för en spelning som - enligt dem som var där - är en av de bästa man sett. Någonsin.

Rapporterna skvallrar om att det, i efterhand, är en uppenbar avskedskonsert, och så småningom tar Jon sitt eget liv. Går in i den natt han tror på.

Mitt i röran i slutet så producerar bandet "Reinchaos", en skiva som skiljer sig markant från tidigare alster, och som enligt undertecknad är just den perfekta skivan att sätta i öronen på folk som "inte gillar black metal".

Detta är nämligen black metal fast ändå inte.

Det är snarare Iron Maiden-slingor och melodier med black metal-sång som fokuserar på att orden ska höras. Det är musik som sällan eller aldrig går fort, utan som använder sväng och harmonier för att locka.

Mitt exemplar har vackert relieftryck på den extra papersleeve som omger skivan, men skivan i sig har bara den nakna 11-uddiga stjärnan som omges av en cirkel på sig.

Det återkommer mycket i texten.

Dessutom är ALLA låtar på skivan bra.

Det finns inga utfyllnadsspår (utom möjligen introt "Nexion 218"). Spår som "Beyond The Horizon", "Starless Aeon", "Maha Kali", "God Of Forbidden LIght" och framförallt duon "Black Dragon" och "Dark Mother Divine" håller helt enkelt världsklass.

Sätt just de två sistnämnda i lurar på någon som inte gillar black metal och iakta reaktionen.

De kommer att dras till den mörka sidan, helt enkelt.

Bandet består på denna skivan av herr Nödtveidt på gitarr och sång, Set Teitan på gitarr och Tomas Asklund på trummor. Att Set skulle går vidare och utöva sin tonkonst med Watain efter att Dissection uppgått i det eviga mörkret känns rätt naturligt, men på just "Reinchaos" är inte musiken speciellt lik arvtagarnas prestationer. Det är snarare hängivelsen som är den gemensamma nämnaren.

Okej, slutsvamlat nu.

Du hittar skivan här på Spotify, och det är väl ett lämpligt sätt att fira uppspikandet av snickaren?

Bra musik OCH ett verktyg för att dra fler med dig in i black metalvärlden?

Hårda godisar!

...påsk. Ledigt från jobb, ledigt från dagis. Förhoppningsvis blir det hyggligt väder så man kan få njuta lite av det. Kanske grillen åker fram på premiär rent av.
Hur som helst lär det bli en del godis. Och kanske en öl. Och lite skadeglädje över snickarns öde.
Något som verkligen kommer att hända är förstås musik.
Så mycket som möjligt, hoppas jag.
Har haft lite fina stunder den senaste månaden, såna där där man lyckas hitta prick rätt i den musik som man är sugen på. Då musiken verkligen kommer till sin rätt, oavsett om det är för att man behöver bli lite glad eller släppa ut lite aggressioner.
Senaste veckan har det rullat fin musik i form av:

Heaven And Hells avskedslive är redigt bra. Bra ljud, lite annorlunda versioner av låtarna. Man får höra Ronnie James Dio (snart två årsdagen sedan han gick bort, tyvärr...) kämpa lite med versionerna av "I" och "Time Machine". Uppenbart är det inte helt enkelt för honom att sjunga materialet från "Dehumanizer", det märks att det frestar på. Ganska kul att få höra låtar från sista studiogiven "The Devil You Know" också. "Fear", "Bible Black" och "Follow The Tears" funkar bra live.

Förresten, Nicke tipsade om ett par "måste ha"-skivor. Dioplattorna "Holy Diver", "Last In Line" (en av världens fem bästa skivor genom alla tider!) och "Sacred Heart" i remastrat format. Eller, "deluxe"-format som de kallas. Inte helt billiga, men som jag ser det är de prisvärda. Bara att hala fram lädret och beställa...

I övrigt då?

The Wrethed End. För dig som saknar nytt material med Behemoth, helt enkelt. Shiftlight, för dig som vill ha en lite gråare vardag. Vektor, för dig som vill ha en ny värld att lära känna och som har tiden för det. Asphyx, för dig som inte orkar bry dig om nya världar utan hellre satsar på högkvalitetsdöds.

Roligast av det var att The Bjorn hörde av sig via mejl, efter att ha läst recensionen av Shiftlight. Vänliga ord och en fråga om inte undertecknad kan recensera även The Bjorn.

Såklart.

Och sånt där är nästan det roligaste med bloggen. Att det kommer en massa knasiga, vänliga, udda och spännande tankar och förslag på sidan av de vanliga kommentarerna.

Utan dessa mejl som ni skickar - både band och läsare - så skulle inte denna lilla blogg vara mycket att ha. Tack, och fortsätt gärna!

Andra ställen att hitta inspiration på är förstås andra bloggar - och en av de bästa för att plocka upp fantastisk ny muysik är Kim Bloggar. Som du drivs av BiblioteKarin, förvirrande nog. Mina egna inskränkta förutfattade meningar fick mig faktiskt att ta "Kim" för en han första gången vi hade kontakt. Illa, men sant. Nåväl, Karin som vi kan kalla henne har i alla fall en osviklig förmåga att hitta och hålla koll på akter som verkligen kan gå under epitetet "hårda godisar". Välsmakande, smaskiga stenhårda karameller som avnjuts om och om igen - och nu har hon gjort det igen.

Förra gången var det Nekromantheon, även denna gång är det norskt på menyn.

Hellish Outcast!

Debutskivan "Your God Will Bleed" ser ut som följer och kan avlyssnas på Spotify här.

Bandet frontas av Keep Of Kalessins Thebon, och det borgar förstås för en viss kvalitet...men detta är så mycket mer än bara bra sång.

Annars väntar jag mest på den här skivan:

High On Fires uppföljare till 2010 års bästa platta "Snakes Of The Divine" kommer nu i början av April. Eller, ja, det står dne 3/4 vilket redan varit, men det verkar inte vara helt lätt att lägga vantarna på den riktigt än. Den landar väl på diskarna när som helst dock!

I väntan på den funderar jag på att ge mig på Meshuggah. "Koloss" är ju färsk, men samtidigt är det ett band som jag alltid vill kunna ge tid och uppmärksamhet. Annars känns det liksom inte värt det, på något sätt, och just nu vet jag inte om jag orkar med bandets relativt invecklade och meckiga stil.Vi får se.

Motsatsen till invecklad kan man nästan säga att det var en gång i tiden. Hemma har TV'n rullat någon av musikkanalerna litegrann, och hux flux har en del gamla godingar dykt upp. Eller, gamla godingar... bra låtar med fruktansvärt usla videor.

Det var inte bättre förr.

Först är det Red Hot Chili Peppers som leker mimare i öknen, eller vad de nu gör. Vad i helvete tänkte de när de skapade den videon? Flea har tröjan över huvet hela tiden, typ, och det ser inte klokt ut. Någon gång.

Ozzy startar hyggligt, men det spårar ur allt eftersom. Slut idéer halvvägs, och sen blir det hashpåverkad surrealistisk värld där The Prince Of Darkness vandrar runt genom speglar som svävar, typ. Herrejävlar...!

Man kan ju tro att det är ett aprilskämt. Fast det var det inte. Det var däremot det här:

Ett av de roligaste jag läst också. Det gick ut på att Björklöven skulle bli farmarklubb till Skellefteå AIK. För er som inte kan historien mellan lagen så är det lite som om Palestina skulle bli farmarklubb till Israel, eller att SD skulle blir farmarklubb till V - utan att jag lägger någon vikt vid politik eller åsikter. Det är helt enkelt två rivaler och motsatser som aldrig kommer att göra en sådan sak, men det som gör det så roligt är att just nu har Björklöven problem och befinner sig långt ner i seriesystemet...och skulle verkligen må bra av ett samarbete av en klubb som befinner sig högre upp...men stark ungdomsverksamhet... som Skellefteå AIK. Och Skellefteå har lånat ut en massa spelare till Sundsvall..som håller på att åka ur Allsvenskan...så man skulle kunna tänka sig en annan klubb för utlåning...som Björklöven. Alltså - på papperet helt möjligt. I verkligheten helt omöjligt. Ett klart kul aprilskämt!

GLAD PÅSK!

Recension: Shiftlight "Distance"

Boråstrion Shiftlight målar musik i gråskala. Bandets sludge/post-rock ger mig känslan av grå gryning, glåmig och svagt ljusnande i samband med att solen försöker leta sig ur sin dvala. I detta inbäddade landskap där konturer inte är skarpa och det är svårt att avgöra avstånd och perspektiv så trär man toner och trådar som sakta skapar konturer. Svart mot grått. Vitt mot grått.
Det är musik som skapt för att avnjutas i lurar, nära inpå och som sällskap på obefolkade skogsstigar.
Det påminner om band som Cult Of Luna när det gäller känsla och stundtals musik, men för egen del hör jag även andra akter med liknande tankar. Ghost Brigade i sina explosivare och mer episka stunder, och de första 30 sekunderna av skivan "Distance" och dess öppningsspår ""Blinded" är jag beredd att ta gift på att det är gamla Fireside som återuppstått.
Det är det förstås inte.
Det är Shiftlight, hela tiden. Trots att det stundtals ekar andra akters namn så är "Distance" en skiva som slutligen är ett resultat av bandets helt egna sätt att närma sig musiken.
Mattias Lindström står för basspel och sång, och det är inga glada toner som hamras ut.
Tillsammans med Nicklas Sverén på trummor utgör rytmfundamentet en betonggrund som skriksången och Andreas Wiiks gitarrharmonier och ackord kan bygga vidare på.
Skapelsen reser sig som ett ryskt miljonprojekt. Grå betong med sprickor och karaktärsfylld flagnad fasad. Ångest, men ändå en plats där kärlek och hopp ryms inuti fasaden.

I Shiftlights fall består den inre glöden av 7 låtar. Inledande "Blinded" är relativt kort och enkel, avslutande "Mountain Under The Sea" består av nästan 4,5 minut instrumental målning innan vi får sång i den låten också och den sätter på ett värdigt sätt punkt för skivan.
Mellan dessa spår händer allt det andra.
Det som gör skivan bra.
Bäst är "End" och "Subways".
Det är låtar som griper tag och stannar med lyssnaren, och som pockar på uppmärksamhet efter avslutad lyssning. Som kräver att du spelar dem en gång till.
"Endeavour", "Black River" och "Wound" gör inte bort sig heller, även om de inte når samma höjder.

Skivan som sådan har släppts i elektroniskt format till att börja med. Man arbetar med en fysisk skapelse som ska se dagens ljus under 2012, och personligen ser jag verkligen fram emot en sådan sak. Att få följa dessa spår i ett konvolut. Att få se text och bildspråk sammanfogas till musiken. Till dess kan du lyssna på Spotify, tycker jag.

Bästa Spår: Till slut säger jag andra låten "End". Den är relativt lång, men har både en stämning och en direkthet i riffet/slingan som jag gillar. "Subways" är klar andraplacering.

Betyg: Jaaaa... vad säger man? Egentligen ligger denna skiva precis mellan 3 och 4. Jag tycker det finns en tendens att det flyter ihop lite efter många lyssningar som gör att jag inte riktigt vill hissa det till det högre betyget - och samtidigt så har skivan lockat mig tillbaka flera gånger trots hård konkurrens om speltid. Dessutom är helheten riktigt bra (sånär som på att det inte finns en "riktig" skiva då...). Frågan är då... att fria eller fälla?
Jag väljer nog att fria till slut. Vem vill vara en surgubbe?

Shiftlight "Distance" - 4

Recensioner av Job For A Cowboy och The Wretched End

Månadsskifte - det betyder recensionsdags på Werock! För egen del har jag satt tänderna i två plattor med ganska intensiv musik. Amrikanska dödsmetallarna Job For A Cowboy (namnet kan vara ett av de tuffaste i branchen!) samt norsksvenska trion The Wretched End (som för övrigt också varit Veckans Tips här på bloggen, då med debuten "Ominous"). Bra plattor, båda två, och skönt att rensa hörselgångarna. Du hittar båda recensioneran genom att klicka på respektive omslag ovan.

Nu är jag ju, tack och lov, inte ensam som skriver på Werock. Kollegorna har som vanligt dominerat genom att ge oss recensioner på Dragonforce, Meshuggah, Naglfar och Jeff Loomis soloplatta. Bland annat. Dessutom recenserar Martin en spelning med återförenade Skintrade.

En bra start på veckan!

Veckans Citat: Vince Neil, Mötley Crüe

..bara för att jag är lite inne på Mötley Crüe för tillfället så tar vi ett citat från den enda riktiga frontmannen - Vince Neil. Jo, jag vet ju att Corabi hanterade micken på en platta, men för mig är inte det Mötley Crüe. Det ska vara Vince som sjunger/gastar/kraxar. Nej, han sjunger inte bra, men det är liksom i linje med musiken...

"När vi dök upp var vi mer ett gäng än ett band.
Vi söp oss fulla, tog sjukt mycket kokain och snubblade omkring i stilettklackar."
Vince Neil, Mötley Crüe

Mera Mötley? Jo, förstås "Carnival Of Sins" som just nu har sina två veckor i ljuset som den liveplatta bloggen belyser. Dessutom ska det erkännas... jag tycker fan att "Saints Of Los Angeles" är rätt så skitbra för tillfället. "Motherfucker Of The Year" är ju finfin musik på kontoret...

Funderar för övrigt på att skriva en Tvekamp mellan "Shout At The Devil" och Hardcore Superstars självbetitlade svarta platta. Vilken av dem är egentligen den bästa party-sleaze-hårdrocksplattan med svart omslag..?

Live!: Mötley Crüe "Carnival Of Sins Live"

...Mötley Crüe är ju knappast okända för någon rocker. De galna sleazekungarna gjorde sig ett namn med sina vansinniga upptåg och sina urspårade turnéer. Denna livetagning - som också finns på DVD - är alltså perfekt döpt. "Carnival Of Sins". Det sammanfattar vad bandet har åtsadkommit under åren.

Själv har jag en lite kluven inställning till Mötley.

Jag gillar dem, absolut, och deras bästa låtar är jävligt bra. De pressade ur sig ett par riktiga klassiker (kolla in exempelvis "Dr Feelgood" och "Shout At The Devil"), och en samlingsplatta med dessa jänkare sätter fingret på hur hög nivå de har hållit.

Ändå älskar jag inte bandet, då jag alltid ändå tyckt att de ibland haft en lite skämtsam inställning till musiken, i alla fall när jag var i tonåren och ville att det skulle vara allvarligt. Viktigt det, för en pretentiös yngling som inte riktigt klarade balansgången mellan glädje och hån i något så viktigt som hårdrock.

Det har nog satt lite prägel på min inställning.

Innan dess, när jag var riktigt liten, så fick jag av någon anledning stå upp för att Mötley Crüe (av alla band!) INTE var djävulsdyrkare.

Det var plattan "Theatre Of Pain" som jag hade med mig i skolan. -85. Jag gick alltså i trean.

Och denna rosa skapelse med sånger om att röka på toaletten hade ju - gubevars! chocken! - ett pentagram i pannan på en av teatermaskerna!!

INTE OKEJ på Bureskolan, denna hemvist för Hem- och Skola, denna religösa högborg. Stället där Jocke som kom ny från Stockholm fick gå och träffa rektorn eftersom han nu bar en t-shirt med Iron Maiden på. Allvarligt brott.

Allvarligt talat... "Theatre Of Pain"? Djävulsdyrkande?

Helt otroligt egentligen, men man kanske inte ska bli förvånad.

En annan skiva som fick en släng av sleven var Slade "The Amazing Kamikaze Syndrom". Jag frågade min lärare vad det betydde, men han visste inte. Det automatiska svaret: "Det är nog en referens till något med djävulen".

Kvalitet i undervisningen? Jodå, så att...

Men.. vänta nu. Detta spårade visst iväg.

Det skulle handla om en skiva du verkligen behöver i din hylla. En liveplatta. Och där är "Carnival Of Sins Live" helt självskriven. Mötley Crüe är ett band som verkligen kommer till sin rätt live, och på den här skivan drar man låtar från hela paletten.

Spårlistan är, faktiskt, rent av otäckt bra - och det gäller oavsett om du håller de gamla öärhängena som "Looks That Kill", "Too Young To Fall In Love" och "Red Hot" eller om du vill höra bandets andra sida i form av låtar som "If I Die Tomorrow" eller en coverlåt som "Anarchy In The U.K".

Du kan nog nästan nämna vilken låt som helst med Mötley Crüe - den finns här.

Och givetvis är det den klassiska sättningen som står på scen.

Mikk Mars.

Nikki Sixx.

Tommy Lee.

Vince Neil.

Ett knippe djävulsdyrkare enligt mina gamla lärare.

Ett knippe livsälskande, dekadenta gubbar som fortfarande sparkar stjärt på scen enligt Rebellängeln.

Klart du måste ha "Carnival Of Sins Live" i din hylla!

Lördag, FTW!

Lördag idag. Gabba gabba hey!
Härligt, ska det bli. Heldag i familjens tecken. Dessutom den sista mars, dvs slut på kvartalet. Om det kan man säga följande... det är Nekromantheon och Alcest som imponerat mest på mig musikaliskt under detta 2012. Än så länge. Ja, av de skivor som släppts under året då, jag har ju som vanligt gått på återtåg i tiden en del, men det räknas inte just nu. Dessutom innebär det att vi snart är inne i april. Den månaden står som avsändare för två av de mest emotsedda plattorna 2012:

Accepts "Stalingrad" och Paradise Lost "Tragic Idol". Det ska bli mycket intressant att se hur de kan följa upp sina senaste alster, såväl "Blood Of The Nations" som "Faith Divides Us - Death Unites Us" var ju mycket starka alster...

I väntan på det dock - vad ska du ta dig för denna lördag? Läsa Martins intervju med Cannibal Corpse, eller släcka lampan i Earth Hour?
Båda är bra, även om jag nog personligen tror mer på konstanta små förändringar till det positiva än en stor "nu släcker vi".
Hur som helst, sist ut i dagens inlägg blir ett tips. Ett vintips.


Gnarly Head. Mycket bra vin, och inte så lite rock'n'roll-känsla över det. Av någon anledning.
Och sånt funkar ju en dag som denna. Lördag, FTW!

Veckans Tips: Stardog "Champions"

Titta på den pyttelilla bilden till vänster.

Det är allt jag kunde hitta i bildväg på den här skivan. På hela internet.

Det säger kanske en del om hur spridd den är.

Och det är ju synd.

Denna vecka ska vi nämligen ta en redig tur längs memory lane när vi kollar in Trästocksfestivalens mesta akt, Skellefteås Stardog och deras fullängdsdebut "Champions"!

Bandet bildades -91, och släppte först EP'n "The Godrats" på det lokala skivbolaget A West Side Fabrication. Det var ett bolag som den här tiden täljde guld, då hela Norrlandskusten bestämde sig för att gå bananer när det gäller att producera bra rock och pop, och de fick hjälpa fram akter som exempelvis The Bear Quartet, A Shrine, Hardy Nilsson, The Wannadies, Carpe Wade och This Perfect Day. Om jag förstod medias rapporter från den tiden så sålde det som smör, framförallt i Asien och Japan.

Det gick som det gick i alla fall.

Bolaget hade förstås ingen chans att behålla dessa akter när de slagit igenom, och de seglade iväg till andra större etiketter - inte mer med det. Skivbolaget verkar faktiskt finnas kvar idag också, men givetvis är det helt andra akter som jag inte längre har koll på.

Nå, den här tiden då.

Början av -90.

Det var min gymnasietid. Och Stardog var något/några år äldre än mig, samtidigt som de gjorde hårdrock med själ.

Och var från Skellefteå.

Det räckte långt då, och jag var helt betagen av bandet. Debutskivan "Champions" (snygg nickning till Mother Love Bone, antar jag, som ju har en låt vid namn "Stardog Champion") är fortfarande en platta som jag återvänder till med jämna mellanrum, eftersom den är så pass bra.

Det blev till slut 3 fullängdare, vill jag minnas, och jag har dem allihop hemma i hyllan.

Bra, hela högen, men ändå är det debuten som sticker ut.

Kombinationen av bra låtar och den där brinnande passionen som ibland kan lysa igenom på just debutalbum gör att detta är en skiva du ska plocka upp om du får chansen. Det är inte så lätt att få den jämnt, tror den är slutsåld i stort sett överallt... och inte finns den på Spotify, förstås.

Vill du absolut ha den i alla fall får du släppa ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com så ska vi se vad vi kan göra.

För låtar som "All I Want", "Precious", "Heal Me", "Open", fantastiska "Patience" och "Drift Away"... det är ren och skär njutning.

Undrar du hur bandet utvecklades så finns faktiskt en MySpace-sida. Den innehåller lite musik från senaste (och sista) plattan "In Order To Disorder", som i mina öron är snäppet sämre... men, hey, det är bra ändå.

Även så här pass långt efteråt!

Ruggigt bra!

...idag är jag redigt trött. Hade tänkt skriva en recension på Shiftlights "Distance" idag - men eftersom matchen igår drog ut på tiden och jag själv ägnade mig åt sportande under gårdagen så orkar jag inte. Jag sparar den. Den som väntar på något gott, och allt det där!

Istället, en kort uppdatering av hur gårdagen förlöpte. Företagsturnering i ishockey... vi vann. Man fick sätta några kassar. Det var svettigt. Alla möten på eftermiddagen däremot... nja... inte så bra. Eftersom jag knappt rört mig på hela mars pga feber och förkylning så var jag grymt slut.
Inte min bästa dag i jobbarskorna, kan man säga.
Kvällen däremot.
Ruggigt bra ishockeymatch. Lång, jämn, spännnade och det hade verkligen kunnat gå hur som helst. Nu är matchsserien kvitterad, och det där kommer att bli en holmgång.

Mera ruggigt bra saker... Vektor. Närmare bestämt "Outer Isolation"! Har haft den liggande ett tag utan att ge mig in i den, men igår var det dags. Har bara rullat den ett varv, men spontant... ruggigt bra. Vilka riff! Den är nog fan bättre än debuten...!

NP: En hel del...

Det är onsdag idag. Vill det sig väl lyckas jag kombinera lite företagshockey på förmiddagen med besök på Hovet och slutspelshockey på kvällen. I stort sett samma kvalitet på mitt lag om Skellefteå AIK inte lyckas skärpa sig ikväll.
Däremellan - jobb.
Fast, det skiter väl kanske du i. I stort sett.
Däremot är det ju onsdag, och sporadiskt innebär det att det är dags att uppdatera "Mest I Spelaren". Ja, det görs inte varje onsdag. Det görs nog inte ens varannan onsdag.
Skit i det nu.
Just nu spelas nämligen en hel del musik och annat.
Låt oss börja med översta bilden.
Game Of Thrones, säsong 1.
Briljant serie. Naket & våld, what's not to like?
Det enda jag inte gillar är att det blir till att vänta på en fortsättning. Annars är det kvällsnöjet för mig och min kära hustru numera. Eller, ja, de dagar jag inte är besatt av SM-slutspelet.
Hon är bra, min hustru.
Låter mig hållas just nu.

Annars då?
Musikaliskt?
Ja, vi kan ge hedersomnämnande till Moloken med plattan "Rural", Marduk "Dark Endless", Thin Lizzy "Live And Dangerous", banden Amorphis och Ghost Brigade och Misery Index "Traitors". De får bara hedersomnämnande dock, för mest i spelaren är nedan plattor:

Boråsorkestern Shiftlight, jänkarna Job For A Cowboy, skäggiga snubbarna i Red Fang och norska dominanterna Nekromantheon.

Nekromantheon är kanske min bästa upptäckt för året. Senaste given var ju briljant, och deras debut står inte långt efter. Red Fang är fläckvis briljant och jag ångrar att jag missade dem i samband med Mastodons spelning. Shiftlight kommer det en recension på snart, på denna site, medan Job For A Cowboys nya väsen ska recenseras för Werock.

Dubbelt spännande skivor!

Recension: Abigail Williams "Becoming"

Egentligen skulle man nog kunna sammanfatta den här prestationen med ett enda ord:
Onödigt.
Jänkarna Abigail Williams imponerade på mig med sin förra giv "In The Absence Of Light", en platta som lätt skulle kunna dyka upp som Veckans Tips och som faktiskt kändes som en skiva som la grunden för en kommande storhet. Det var en skiva med variation och med en ramstarkt knippe låtar som levererades med känsla, precision och med ett precis lagom producerat ljud.
Av det finns på uppföljaren "Becoming" nästan intet kvar.
Helt i onödan så tar bandet ett kliv tillbaka i anonymiteten och skuggorna, istället för att fortsätta fram som ett riktigt black metal-hopp.
Produktionen är rent av anskrämlig - det är anpassat för datorhögtalare och datorhögtalare enbart. Resultatet är att det låter ok på rätt billiga och klena produkter, men är i stort sett olyssningsbart i bilen eller på en vanlig stereo. Varenda gång bandet ska smiska upp tempot så låter det torktumlare på denna skiva. Typ.

Den andra orsaken till att detta är en stor besvikelse är att bandet valt att gömma sina låtar i åt helskotta för mycket tjafs. Så kallade "stämningspartier" kan fungera väl, men det får liksom inte bara vara sånt. Det måste också finnas låtar på en skiva, och av de 6 spåren så är det i stort sett inte ett enda som är en vanlig, snyggt levererad låt. Bandet har tagit hjälp av Sarah Chaffee på cello, och det funkar ibland men blir lätt lite för mycket av varan totalt sett.
Och det är ju så synd, för i sina stunder så visar Sorceron (sång, gitarr), Ian Jekelis (gitarr) och Zach Gibson (trummor) att man har den där kvalitén i sig.
Den som skulle lyfta hela klabbet till nästa nivå.
Den som skulle etablera Abigail Williams i elitserien för black metal.
Om man nu bara vågade vara lite enklare och rakare.

Inledande "Ascension Sickness" klockar in på dryga 10 minuter, avslutande episka "Beyond The Veil" är dryga 17, och båda låtarna innehåller delar som är riktigt bra - men blir helt enkelt för långa. Ordet pretentiös ligger alltför nära till hands för att det ska kännas bra.
"Three Days Of Darkness" är en instrumental parantes, och även "Infinite Fields Of Mind" är en sån tiominutershistoria som hade mått bättre av att kortas av.
Det blir, till sist, "Elestial" som räddar dagen för bandet.
Det är det närmaste vi kommer hur bandet lät och betedde sig på förra given, och det mest raka spåret på skivan. I övrigt finns det detaljer som imponerar på hela skivan, men de ligger utspridda överallt och med för långa mellanrum för att detta ska bli en bra helhet.

Synd. Onödigt. Men kanske är BiblioteKarin något på spåren när hon kommenterar sin recension av förra plattan på Werock? Alltså - bandet har förmågan att skriva bra material, men saknar smak. Valet av singelsläpp och öppningslåt på förra plattan kanske tyvärr inte var en tillfällighet?
I så fall kommer Abigail Williams att gå en mycket anonym framtid till mötes.
Tyvärr, istället för att kliva fram.

Nå, du hittar mer info och en välskriven recension även på "Becoming" på Werock, denna gång signerad Henrik, här. Där får du lite mer bakgrundsinfo och mer nyanser av skivan.
Här återkommer vi till ordet onödigt, och hänvisar istället till "det allsmäktiga Spotify" så att du får bilda dig en egen uppfattning.

Bästa Spår: "Elestial".
Betyg då? Mja... jag vacklar mellan en etta och en tvåa. I ärlighetens namn kommer jag knappast att lyssna mycket på den här plattan i framtiden, men bandet beströr ändå skivan med så pass mycket bra passager och detaljer att en fullständig sågning känns fel. Tvåan ska dock ses som blek och synnerligen svag...

Abigail Williams "Becoming" - 2