Uppbrott som inte förvånar

Jag läste i senaste numret av Sweden Rock Magazine att sångaren Howard Jones lämnar Killswitch Engage. Det förvånar mig faktiskt inte ett smack, och det fick mig att fundera lite på om man faktiskt kan höra ett uppbrott innan det sker?
På skiva, alltså?
Howard Jones är nämligen i teorin den perfekte sångaren för ett band som Killswitch Engage. Han har varit med länge, är en god scenpersolnighet och framförallt - en bra sångare i både skrik- och rensångsmode. Han passar alltså bandets material väl.
Ändå är jag inte förvånad över uppbrottet, inte efter senaste blodfattiga och självbetitlade given som kom 2009. Där står det klart att något inte är som det ska i huset Killswitch, helt enkelt. Låtarna går på kryckor, lyriken osar livskris och 40-årsfunderingar, och fan vet hur usel plattan hade blivit om man inte haft Brendan O'Brien som producent?
Den recenserades på bloggen, och trots att det var ganska tidigt i bloggens leverne så känns det som om den enkla texten satte fingret på vad som skulle komma att hända (ja, du hittar recensionen genom att klicka på bilden av omslaget nedan).

Nu ska bandet åter sammanstråla med Jesse Leach som sångare, men jag vet inte jag... jag spår nog faktiskt att bandets saga är all. Nä, de tvärdör väl inte, men jag tror att Killswitch Engage kommer att tyna bort och bli ifrånkörda av hungrigare konkurrenter. Och det innebär att skivan ovan, "The End Of Heartache", står som deras höjdpunkt i karriären.

Den plattan borde jag skriva mer om. Som Veckans Tips, kanske, eller bara allmänt. Vilket år som helst. Vänta bara. Inte nu dock.

Nu ska vi nämligen avhandla ännu ett band där man i stort sett kan höra att något inte står rätt till.

Eller, i detta fall, att allt inte står lika bra till som vanligt.

Vi pratar om Nevermore.

Bandet med så löjligt hög lägstanivå att när "The Obsidian Conspiracy" får dassig kritik i jämförelse med resterande av bandets diskografi så är det ändå bättre än mycket annat.

Men ändå.

Med facit i hand - det dröjde ju faktiskt inte speciellt länge från släppet av skivan innan Jeff Loomis aviserade sitt avhopp från bandet. Rent krasst känns det alltså som om det kommer att dröja innan dessa två herrar står på samma scen igen. I alla fall samtidigt...

Kanske är det ingen fara på taket, men man undrar ju hur man ska kunna ersätta en gitarrist som Loomis i Nevermores intrikata låtar? Det är ingen lätt uppgigft alls. Och inte hade det varit lättare att ersätta Warrel Dane heller, om det varit han som lämnat. Den sångstilen växer ju inte på träd, direkt.

Det finns väl dock inget att göra. Är man inte överrens så är man inte, och det går helt enkelt inte att gå igenom livet och lägga allt energi på att upprätthålla något som inte är bra.

Då är uppbrott bättre.

Men - inget av dessa två uppbrott förvånar mig faktiskt. Inte med det senaste materialet i lurarna.

Kan man höra att ett uppbrott är på gång?

Och, i så fall... vilken blir nästa akt att spricka?