Recension: Ronnie James Dio "This Is Your Life"

Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.

Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.

Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.

Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....

Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4

Veckans Tips: Killswitch Engage "The End Of Heartache"

Det var nog Per som kom med tipset om Killswitch Engage till mig. Hade inte hört dem när han sa "häng med på spelning nu, du kommer att gilla dem" - och det gjorde. Hängde med på spelning, alltså.
Det var på Debaser Slussen, och bandets vanlige gitarrist Adam Dutkiewicz var inte med, han hade problem med ryggen vill jag minnas, utan ersattes av Peter Wichers från Soilwork.
Kanske var det tur, för jag har efteråt förstått att sagde Dutkiewicz är en figur som inte alla gillar.
Han klär sig i slängkappa och alla möjliga grejor på scen, ett faktum som fått exempelvis R2 (en annan vän) att inta en mycket skeptisk hållning till bandet.
Kanske kommer pajaserierna ibland ivägen för musiken?
Bandet har sedan dess sakta men säkert befunnit sig på en slippery slope nerför i karriären (och, kanske framförallt vad gäller kvalitet på skivorna), och gick till slut skiljda vägar med en av huvudanledningarna till att jag den där kvällen, fick ett nytt band på min radar.
Sångaren Howard Jones.
Han är (eller kanske var, han har ju som bekant brutit med bandet) nämligen en av de som faktiskt klarar att både sjunga rent på ett bra sätt, och köra skriksvängen. Jag gillar det, och har rätt svårt för band som försöker åstadkomma den effekten men via två sångare.
På den här skivan, "The End Of Heartache" från 2004 så träffar bandet alla rätt.
Låtar som "When Darkness Falls", "A Bid Farewell" och titelspåret är riktigt bra, och hela skivan andas klass.
Andy Sneap har mixat, och detta är fin "Göteborgsdöds" som inte är från Göteborg.
Bandet kanske är mest känt för sin cover på "Holy Diver" med Dio, men det är egentligen rätt stört. Den covern spelas en del på radio och har sina poänger, men är ändå - på det hela taget - en slakt av en klassisk och fantastisk låt. Det borde inte vara därför man har koll på Killswitch Engage.
Det borde istället vara för sådana här här skivor.
"The End Of Heartache", bandets höjdpunkt enligt mig, finns här på Spotify!

Citatet: Björn Strid, Soilwork

Denna gång landar Citatet i en rykande färsk och aktuell historia.
Björn "Speed" Strid, huvudfigur sångare och frontman i Soilwork intervjuades i senaste numret av Close-Up Magazine, nummer 148. Inte så konstigt kanske, bandet är väldans aktuella eftersom man släpper nya dubbelgiven "The Living Infinite", utan av-och-till-historien Peter Wichers på gura.

Ett dubbelalbum med Soilwork vet jag faktiskt inte hur det kommer att landa hos mig.
Jag gillar bandet.
De är smygstora, och funkar verkligen. I sina bästa stunder är de briljanta, till och med - men jag är samtidigt rädd att det kommer bli lite väl mycket av det goda.
Att ett dubbelalbum blir för lika, och att resultatet blir en skiva som är rätt bra när man lyssnar på den men som jag nästa aldrig plockar ur skivhyllan efter den initiala smekmånaden.
Vi får se, vad det lider kommer väl en recension.
Men det är inte det vi ska prata om idag.
Vi ska istället prata om frontmannens sång.
Jag anser nämligen att Björn Strid är en av metallvärldens mest mångfacetterade röster, och med konkurrens av kanske bara Howard Jones (numera ex Killswitch Engage) och Tomi Joutsen (Amorphis) kanske den manliga sångare som bäst klarar att både leverera ren sång och growl. 
Bra så.
Sen kom den här skivan min väg.

Sidoprojektet The Night Flight Orchestra.
Rock'n'roll med en metallkant, och en riktigt bra skiva.
Så småningom känns den given som Veckans Tips på den här bloggen (hmmm... listan över skivor jag lovat ska bli Veckans Tips börjar vara ganska lång nu... undrar om jag verkligen kommer att orka dra allt i mål...?) - men helt plötsligt får man en annan uppfattning om Björn Strids röst.
Den innehåller inte längre guld.

Missförstå mig rätt - han sjunger inte dåligt... men den här skivan hade kunnat lyfta från mycket bra till alldeles fantastisk med en vassare sångare. Jeff Scott Soto, typ.
Det hade kunnat bli så sjukt bra att det kanske är förbjudet att tänka på.
Man få kanske inte öppna den dörren. "tänk om den och den hade sjungit på den och den skivan". I så fall hade många skivor fått en uppfräschning.

Så.
Efter många om och men så kommer vi då till Citatet från intervjun, och det handlar förstås om sången på nya "The Living Infinite". Håll till godo!

"Det är David som skrivit den låten, men jag tror han utgick från en melankolisk känsla snarare än att han bestämde sig för att göra specifikt en ballad. Jag är väldigt stolt över sången på den låten. Demoinspelningen var helt instrumental så jag prövade mig fram i studion och använde rösten på sätt som jag inte tidigare gjort. Det var en utmaning."
Björn Strid, Soilwork (om låten "Antidotes In Passing")

Jaha.
Ballad, alltså.
På en Soilworkplatta. Med Björn Strid på sång, en insats som han själv är nöjd över.
Var tar det här vägen, egentligen?

Uppbrott som inte förvånar

Jag läste i senaste numret av Sweden Rock Magazine att sångaren Howard Jones lämnar Killswitch Engage. Det förvånar mig faktiskt inte ett smack, och det fick mig att fundera lite på om man faktiskt kan höra ett uppbrott innan det sker?
På skiva, alltså?
Howard Jones är nämligen i teorin den perfekte sångaren för ett band som Killswitch Engage. Han har varit med länge, är en god scenpersolnighet och framförallt - en bra sångare i både skrik- och rensångsmode. Han passar alltså bandets material väl.
Ändå är jag inte förvånad över uppbrottet, inte efter senaste blodfattiga och självbetitlade given som kom 2009. Där står det klart att något inte är som det ska i huset Killswitch, helt enkelt. Låtarna går på kryckor, lyriken osar livskris och 40-årsfunderingar, och fan vet hur usel plattan hade blivit om man inte haft Brendan O'Brien som producent?
Den recenserades på bloggen, och trots att det var ganska tidigt i bloggens leverne så känns det som om den enkla texten satte fingret på vad som skulle komma att hända (ja, du hittar recensionen genom att klicka på bilden av omslaget nedan).

Nu ska bandet åter sammanstråla med Jesse Leach som sångare, men jag vet inte jag... jag spår nog faktiskt att bandets saga är all. Nä, de tvärdör väl inte, men jag tror att Killswitch Engage kommer att tyna bort och bli ifrånkörda av hungrigare konkurrenter. Och det innebär att skivan ovan, "The End Of Heartache", står som deras höjdpunkt i karriären.

Den plattan borde jag skriva mer om. Som Veckans Tips, kanske, eller bara allmänt. Vilket år som helst. Vänta bara. Inte nu dock.

Nu ska vi nämligen avhandla ännu ett band där man i stort sett kan höra att något inte står rätt till.

Eller, i detta fall, att allt inte står lika bra till som vanligt.

Vi pratar om Nevermore.

Bandet med så löjligt hög lägstanivå att när "The Obsidian Conspiracy" får dassig kritik i jämförelse med resterande av bandets diskografi så är det ändå bättre än mycket annat.

Men ändå.

Med facit i hand - det dröjde ju faktiskt inte speciellt länge från släppet av skivan innan Jeff Loomis aviserade sitt avhopp från bandet. Rent krasst känns det alltså som om det kommer att dröja innan dessa två herrar står på samma scen igen. I alla fall samtidigt...

Kanske är det ingen fara på taket, men man undrar ju hur man ska kunna ersätta en gitarrist som Loomis i Nevermores intrikata låtar? Det är ingen lätt uppgigft alls. Och inte hade det varit lättare att ersätta Warrel Dane heller, om det varit han som lämnat. Den sångstilen växer ju inte på träd, direkt.

Det finns väl dock inget att göra. Är man inte överrens så är man inte, och det går helt enkelt inte att gå igenom livet och lägga allt energi på att upprätthålla något som inte är bra.

Då är uppbrott bättre.

Men - inget av dessa två uppbrott förvånar mig faktiskt. Inte med det senaste materialet i lurarna.

Kan man höra att ett uppbrott är på gång?

Och, i så fall... vilken blir nästa akt att spricka?

Söndagssvepet

Vaddå?
Ingen Liveskiva idag?
Nä. Precis. Det närmar sig helgerna, och det betyder som vanligt att de rullande artikelserierna tar lite ledigt. Serien med live- och Remastersskivor som i vanliga fall turas om att stå i rampljuset på söndagarna vilar lite nu (du får kolla i arkiven om du vill läsa lite sånt ändå, de finns i högermarginalen på denna sida), och istället får du ett litte svep denna söndag.
Som börjar med min yngste son.
Han tar verkligen efter sin far. Kan inte packa alls.
Notera också det oskyldiga utseendet. "nädå, det var inte alls jag".
Säkert, puttefnask.
Jag vet att det var du som stökade till det!

Och, på tal om stökigt. Dessa två skivor är sådana. Rwake "Rest" och Vildhjarta "Måsstaden" är två kolosser som vid första lyssningen avslöjar att här finns oerhörd kvalitet, men att det krävs att du lyssnar dedicerat och under en längre tid. Sjunker in i dem. Rwake är fulsnygg sludge, typ, och Vildhjarta spelar något de kallar djent metal.

Djent metal. Vad fan? Det låter ju prick hur larvigt som helst. Tydligen härstammar det från gitarrljudet som Fredrik Thordendahl fick fram i en av låtarna på "Destroy Erase Improve" (vi pratar Meshuggah nu, om du undrade), och som han beskrev som djent. Det verkar ha utveckltas till en for mav subgenre som låter...ja...som Meshuggah. Typ. Avig thrash som är motsatsen till lättlyssnad. Läs Henriks recension av skivan på Werock, så förstår du mer. Själv ska jag försöka bortse från det töntiga genrenamnet och tränga igenom alla snår och törnen på skivan "Måsstaden". Jag tror det är en riktig skatt som döljer sig för den som orkar lyssna!

Metal Town släppte artister förra veckan också.

Bra sådana. Ett lovande första släpp som innefattar Lamb Of God (förväntningar på kommande plattan är enorma från mitt håll), Marylin Manson (ja, han skiter jag ju i själv, men det drar väl folk), Killswitch Engage (alltid bra live, även om senaste skivan var rätt så jälvla dålig), Within Temptation (ger mig inget), Anthrax (kul bokning), Sabaton (inga favoriter), Trivium (tonårsfavoriter?), Vader (yess!) Devildriver (stabil bokning) och Skeletonwitch (som Stones pratar gott om). Och vid ett senare tillfälle: Slayer! (Whoa!)

På det hela godkänt, och vi gissar väl att Lamb Of God och Marylin Manson headlinar var sin dag?

Det stora problemet för Metal Town är väl ändå platsen.

Jag kommer... inte att åka, känns det som.

Hela charmen med den festivalen var ju att det var mitt i stan, typ, när de var på piren.

Nu är det inte det.

Camping eller busstransport = går bort.

Men så är jag ju en gammal gubbe också.

Till sist - har du köpt Paradise Lost "Draconian Times MMXI" än?

I Backspegeln: Killswitch Engage "S/t"

Killswitch Engage är ett band som gjort riktigt bra skivor.

Jag gillar "The End Of Heartache" som fan, och det är alltid bra röj på bandets spelningar (säga vad man vill om gitarristen Adam Dutkiewitcz outfit...).

Sångaren Howard Jones är dessutom en av de bästa inom "härma-Göteborgsdöds-genren" när det kommer till att blanda ren sång och skrik. När den självbetitlade plattan släpptes år 2009 så var det alltså en rejäl besvikelse då recensionen hamnade på en tvåa, och nu är det dags att kolla hur den stått sig.

Och nu pratar vi ambivalens!

Jag har nämligen lyssnat ganska mycket på den här skivan även efter recensionen skrevs, utan att jag kanske vill erkänna det riktigt - men jag tycker lik förbaskat att det inte är bra?!? Med andra ord.... har jag lyssnat en massa på en skiva jag inte tycker är bra?

Puckat.

Vid närmare eftertanke så skulle jag fortfarande vilja hålla detta som en av de sämsta plattorna bandet släppt. Helt meningslös, egentligen, men samtidigt så besitter gänget en sådan kvalitet att det aldrig spårar ur. Det blir tryggt och lugnt hela tiden dock. Mellanmjölk, hushållsost och Skogaholmslimpa, typ. Det fungerar, men det är ingen festmåltid.

Ahhh.... så vad säger man då?

Tror jag står fast vid betygstvåan, faktiskt. Men på ett förvirrat sätt!

Recension: Throwdown "Deathless"

Omslaget på Throwdowns nya skapelse "Deathless" är rätt fränt - den lilla skuggan av liemannenh i pupillen gör att hela det uppspärrade ögat får en annan mening än vad som annars skulle varit fallet. Det känns smart och genomarbetat - stundtals ungefär som musiken som bjuds. Den är dock ibland så pass smart och genomarbetad att det ibland balanserar på slak lina mot en avgrund av kommersialism, där det är så lätt att hamna om allt blir för smart och tillrättalagt.

Krångligt?

Jo, men häng med så ska vi se om det klarnar!

Throwdown är ett band som haft båda fötterna fast rotade i amerikansk muskelmetall. Aggression, groove och riff av samma slag som tagit band som Machine Head, Pantera och Lamb Of God till stjärnorna har även varit ledstjärna för dessa herrar. Förra släppet "Venom & Tears" var inget undantag, och agerade mer än en gång träningskamrat för undertecknad.

På "Deathless" tar dock bandet den ena foten och flyttar mot nya marker. Det låter t ex förvillande likt Killswitch Engage i refrängen på "This Scythe", det minner om band som Godsmack på "Pyre & Procession" och det är allsång a lá Bullet For My Valentine på avslutande "Burial At Sea". Däremellan hinnar jänkarna med att skicka passningar som liknar Black Label Society, likväl som de tidigare kusinerna Pantera och Lamb of God.

Kort sagt - det är en smal väg att vandra om man som band vill sammanfoga samtliga dessa delar till något eget, och jag kan tänka mig att det finns mer än ett av bandets äldre fans som är lite frågande till detta.

Jämför man framförallt förra given med denna så tycker jag att man dragit ner lite på tempot och ilskan för att ge mer plats till melodi och sväng - något som förstås kan vara kontroversiellt för vissa, men för mig funkar det.

Låtar som "This Continuum", "The Blinding Light", "Skeleton Vanguard" och "Black Vatican" är helt enkelt så pass bra att jag inte behöver högre tempo i dem, och jag undrar om inte detta tilltalar en bredare massa. Rent spontant känns detta som en skiva som skulle gå hem hårt hos många av de som håller Metallica som nummer ett inom metalvärlden. Inte för att musiken mer än stundtals påminner om giganternas, men för att här finns ett anslag som är lite påminnande - jag tror helt enkelt att det tilltalar den breda massan, och trots att det är en vansklig och smal väg att vandra (att försöka tilltala många) så tycker jag att Throwdown klarar sig i stort sett hela vägen utan att trampa i diket.

Mer info om bandet finner du via MySpace. Föredrar du att lyssna via Spotify så ligger hela skivan ute - här!

"Deathless" är ingenting banbrytande, trots sina många olika referenser, men det är aldrig dåligt - och i sina bästa stunder riktigt bra. Personligen tvekade jag rätt länge över betyget, men varje gång jag haft en paus från lyssnadet på den här skivan så har återkomsten fyllt mig med glädje - det svänger, helt enkelt, och jag väljer således det högre betyget!

Bästa Spår: Antagligen är "Burial At Sea" den bästa låten, men det känns lite för lite som just Throwdown - så jag väljer en annan; "This Continuum"!

Throwdown "Deathless" - 4

Skivtips från Hifi & Musik

Den här bloggen följer sporadiskt tidningen Hifi & Musik - speciellt efter att just den här bloggen nämnts i tidningens förra nummer.

Senaste alstret innehöll inga recensioner avseende hårdrocksskivor, men väl en hel sida godis i form av skribenten Göran Johanssons lista över skivor som är något utöver dte vanliga under 00-talet.

En kul idé, och helst hade jag velat länka till sidan - om den fanns. Tyvärr lever tidningen enbart i pappersform, med en hemsida som lämnar... ja, en hel del att önska.

Därför - här kommer en upprabbling av samtliga album - med Spotifylänkar i de fall de existerar och kommentarer från undertecknad!



Pain Of Salvation "The Perfect Element Pt 1"
En platta jag aldrig hört - och ett band som medverkade i årets Melodifestival.



Iron Maiden "Brave New World"
En grym platta, en av Iron Maidens största stunder - någonsin! Jag håller den faktiskt på par med de gamla klassikerna som "Piece Of Mind" och "Number of the Beast". Så bra är den...



Evergrey "In Search Of Truth"
Ännu en skiva jag inte hört, men min egen erfarenhet av Göteborgarna är att de är..meningslösa. Trista, men ändå inte dåliga.



Avantasia "The Metal Opera Pt 1"
...och vi fortsätter med ännu en skiva som är ohörd för mig - men ännu ett band jag har hört. Jag gillade senaste given "The Scarecrow" rätt mycket, och stundtals var den riktigt bra, så kanske ska man kolla in denna platta.



The Flower Kings "Unfold The Future"
Inte den blekaste, faktiskt, men Göran Johansson säger att det en mycket stor stund för alla som gillar progg rock. Med andra ord - är det du så är det bara att kolla upp!



Dimmu Borgir "Death Cult Armageddon"
Norsk black metal av högsta snitt. Brutal platta!



Angra "Tempel Of Shadows"
Powermetal från Brasilien - helt okänd för undertecknad. Värd att kolla in, tror jag ändå, då recensionen är smått lyrisk...



System Of A Down "Mezmerize"
Skitband. Tycker jag.



Metallica "Death Magnetic"
En rätt bra comeback, som har växt en hel del med tiden. Jag har också förstått att die hard-fansen verkligen diggar den!



Opeth "Watershed"
Tja, den gode Göran skriver att han hade kunnat ta i stort sett vilken som helst av skivorna med detta svenska band. Så sant så... :)



Cirkus Maximus "Isolate"
Progg från Norge - helt utanför min radar!



Killswitch Engage "As Daylight Dies"
Nä, Göran, det är inte den bästa plattan jänkarna fått ur sig - även om den är ganska bra, och jag håller med dig om att Howard har en bra "kombinationspipa" som klarar både growl och clean sång. Deras största stund är dock "The End Of Heartache"!



Dream Theater "Octavarium"
Tja, vad ska man säga? Inte helt oväntat att Drömteatern har en representant med i en tidning vid namn Hifi & Musik. Det är ju musik för ljudfinsmakare, bland annat!



Seventh Wonder "Mercy Falls"
Svenskt på listan, men inte fanken har jag hört det för det. Det verkar lovande dock, och är ett band jag absolut ska kolla in...



Kamelot "The Black Halo"
Jag har faktiskt helt missat Kamelot. Jo, jag vet. Jag är rätt trög.



Katatonia "Night Is The New Day"
Bra skiva, absolut, mer som en lång nattsvart resa. Recension hittar du här!



Tribulation "The Horror"
En platta Göran höll på att missa och upptäckt först i sista stund.
Du är förlåten, så länge du upptäckte dem - de är Sveriges framtid när det gäller döds, helt enkelt!



Min egen lista skulle inte sett ut såhär, det är ju ett som är säkert.

Rolig idé dock. Och rätt svår uppgift.

Det där var inte mindre än 17 plattor. Vilka 17 plattor som verkligen utmärkt sig under 00-talet finns på din lista? Och på min? Värt att fundera på...

Betyg 2!

Här har du dem, alla recensioner som publicerats på denna blogg med betyg 2 under 2009.
Gemensamt för samtliga är väl att skivan som helhet inte riktigt håller måttet - men alla har sina ljusglimtar.
Varför finns det ingen med betyg 1, kanske du frågar?

Helt enkelt för att jag köpt mina skivor. Och inte fanken köper jag medvetet en skiva jag tror är usel!
Förutom det - det har inte varit något bra år för självbetitlade plattor i år...

Chickenfoot "S/t"
Killswitch Engage "S/t"
Job For A Cowboy "Ruination"
Corroded "Eleven Shades Of Grey"
JORN "Spirit Black"
W.A.S.P "Babylon"

Håll till godo - imorgon kliver vi upp ett steg och kollar på betygs-3:orna!

Årets största besvikelse...

....kommer knappast som en överraskning om du hängt med den här bloggen ett tag.

Killswitch Engage levererade en blodfattig, känslokall standardiserad platta med ett band som går på tomgång, och det gör mig lite ledsen. Jag gillar ju exempelvis "The End Of Heartache" som fasen, och det får mig att undra vad fanken det här är? Självbetitlat dessutom. Usch...

Som god tvåa får jag nog nämna W.A.S.P också, "Babylon" var inte alls vad jag förväntat mig.

Skillnaden här är väl dock att jag har skyhöga förväntningar på Blackie och grabbarna, och även om Babylonskivna är hygglig (stundtals mer än så, riktigt bra bitvis) så ville jag ha mer. Mycket mer!

2004

2004 var för min del ett hårt år. Mycket privata krångel, och det avspeglar sig till stor del i musiken som letade sig in i mitt hjärta det året.

Bäst var Mastodons "Leviathan", ett verk som golvade mig så hårt att jag ibland undrar om jag rest mig än - kanske bedömmer jag just det bandets plattor lite annorlunda och fortfarande i skimret av "Leviathan" och de känslor den skivan släppte fram...

Sen ligger de tätt efter, som en svärm elaka arga bålgetingar. Behemoth "Demigod", The Haunted "rEVOLEr", Bloodbath "Nightmares Made Flesh", Bolt Thrower "Those Once Loyal" var alla grymma verk av de hårdare slaget. Dessutom släppte In Flames "Soundtrack To Your Escape", Killswitch Engage sitt starkaste verk "The End Of Heartache" och Death Angel "The Art Of Dying", alla riktigt bra plattor.

Som kuriosa kan också nämnas att jag numera inte klarar av att lyssna på Nightwish "Once", efter att ha haft den i bilen varenda gång jag var på väg till ett av de där jobbiga privata tillfällena. Så det kan bli!

Bästa rock: Velvet Revolver "Contraband". Jävulen, vad den plattan svängde!

Bästa döds: Behemoth, men det gavs ut grymt bra döds det året. Bolt Thrower & Bloodbath, till exempel.

Bästa black: Deathspell Omega "Si Monumentum Requieres, Circumspice". Fast det upptäckte jag inte förrän ett par år senare, om jag ska vara ärlig. Är lite trög ibland...

In Flames & Killswitch Engage på Hovet ikväll!

Fet föreställning på Hovet i Stockholm ikväll, In Flames och Killswitch Engage är båda riktigt bra liveband.
Själv ska jag inte dit - men jag vet att några av bloggens läsare kommer närvara.

Får man hoppas på lite synpunkter om hur det hela var?

Detta händer i December!

Bloggens vana trogen försöker vi hålla koll på vad som händer den kommande månaden - men december är i ärlighetens namn inte en speciellt stor månad för metalreleaser. Några koncerter finns det, men i huvudsak kommer december att vara inriktad på sammanfattning av det gångna året.
På den här bloggen får du en snabb titt i backspegeln (2004-2008) under de fem sista dagarna innan jul, sen sparkar nedräkning av årsbästalistan igång just efter jul. Är du sugen på att få en "julkalender" redan nu så tipsas istället om En Portion Musik, som kommer att avhandla årets 24 bästa låtar från och med idag och fram till julafton. Kul koncept, men jag tror inte jag skulle vara mäktig att genomföra det - det känns verkligen som en grannlaga uppgift!

Nåväl, december! (och som vanligt är dte rätt hård Stockholmsvinkling på det spelningarna, undrar du över något av gigen i en annan stad eller tycker att bloggen saknar någon viktig händelse så hojta till!)

• 4/12 Avatar, Within Y & Degreaded spelar på Klubben i Stockholm
• 8/12 Doro spelar på Göta Källare
• 9/12 30 Seconds To Mars släpper albumet "This Is War"
• 11/12 In Flames, Killswitch Engage, Dead By April, Every Time I Die spelar på Hovet
• 15/12 Sonata Artctica spelar på Klubben
• 28/12 Europe & Crucified Barbara spelar på Hovet

Med andra ord - December kan du gott och väl stanna inne och läsa en massa. Själv tänker jag försöka lyssna ikapp på en del plattor som förtjänar massor mer speltid!

Recension Pearl Jam "Backspacer"

Herrejisses, det här trodde jag inte om bandet! Visst visade förra självbetitlade plattan från -06 att det fanns en del torrt krut i bössan, men att Pearl Jam på sitt nionde album skulle hitta så rätt... nä, det trodde jag inte att de var kapabla.

Det som serveras är inte längre någon form av grunge eller ens hårdrock, så hoppas du att bandet ska återuppfinna succén "Ten" så kan du sluta leta. Nä, denna giv består istället av rak, varmhjärtad rock med finurliga texter och en ärlig ton. Som om Pearl Jam mognat under en massa år och nu äntligen kommit ifatt sig själva och vågar stå för det.

Bandet har jobbat med Bredan O'Brien (hur många plattor har han producerat i år? I alla fall Killswitch Engage och Mastodon som jag vet om...), och tillsammans har de skapat ett alster som passar perfekt en höstdag med sol i träden och hög, klar luft. Spela den i bilen eller på promenaden, det passar lika bra oavsett. Låtarna är - som sig bör på en rockplatta - föredömligt korta. Ingen är över 5 minuter, de flesta håller sig runt 3 minuter, och här finns ingen låt som är utfyllnad.

Alla spår står helt på egna egna ben och förtjänar sin plats på skivan. Sången är bra, förstås, och hela bandet verkar mer inspirerade än på år och dar. Dessutom finns en skön blandning av låtar att leka med, från enkla men genialiska "Force of Nature" till episka "Amongst the Waves".

En liten plump är dock omslaget. Bandet envisas med att göra konstiga format som knappt går att placera i en skivhylla (som tidigare "Vitology", exempelvis). Detta är inget undantag, en pappförpackning som är större än en CD-skiva, samt med konstiga inlägg för själva skivan. Fult och opraktiskt.

Det hindrar ändå inte bloggen att ropa ut: Årets bästa rockplatta så här långt. Med råge!

Bästa Spår: "Force of Nature"

Pearl Jam "Backspacer" - 4

Recensioner - en snabbgenomgång!

Snart är vi inne i årets sista kvartal, och skivåret 2009 är inne i sista fasen.
Bloggen bjuder därmed på en snabbrepetion av alla recensioner som klarats av så här långt, allt för att vi gemensamt ska kunna kasta oss över den slutspurten med alla spännande releaser så här på höstkanten.
Dessutom är det ju lönefredag idag, så vem vet vilken du skiva du står och håller i under eftermiddagen... här har du svaret på om du ska köpa eller inte!

Betyg 4

• Behemoth "Evangelion"
• Candlemass "Death Magic Doom"
• Hardcore Superstar "Beg For It"
• Amorphis "Skyforger"
• Necrophobic "Death To All"
• Ghost Brigade "Isolation Songs"

Betyg 3

• Ex Deo "Romulus"
• Heaven and Hell "The Devil You Know"

Betyg 2

• Killswitch Engage "Killswitch Engage"
• Job For A Cowboy "Ruination"
• Chickenfoot "Chickenfoot"
• Corroded "Eleven Shades of Black"

Med andra saknas både skivor med betyg 5 och betyg 1. Än så länge, hösten bjuder ju som bekant på en hel del spännande släpp...

Vill du läsa mer om recensionerna så rekommenderas sökfunktionen här på bloggen!

Recension - Killswitch Engage "S/t"

Visst, Killswitch Engage är ett kasst bandnamn, men det har inte hindrat amerikanerna från att bli en av de stora i genren. Detta är deras 6:e album, och märkligt nog deras andra som är självbetitlat (det andra var debutalbumet år 2000). Receptet är detsamma nu som tidigare - blanda clean och skriksång, addera fläskiga riff och starka refränger. Tänk Göteborgssoundet, helt enkelt, så är du på rätt spår!

Nå, denna gång har man tagit välkände Brendan O'Brien till hjälp med produktionen, och ska man vara helt ärlig så var det nog tur. Bandet själva känns nämligen som om de stampar på samma fläck, och som att de är på väg att stagnera. Självklart finns fortfarande en del sköna riff och svängande partier, men... nja. Faktum är att extramaterialet är det som lockar mest (1 annars outgivet stuiospår samt 3 livespår - däribland mästerliga covern på Holy Diver). Så ska det väl inte vara?

Nä, den här gången tycker jag inte Killswitch är så vassa som de kan vara. Gillar du bandet är det värt att investera i, har du aldrig hört dem så tycker jag du kan ta plattan "The End of Heartache" från 2004 istället. Den är väsentligt bättre.

Info om Killswitch hittar du här http://www.killswitchengage.com/index.php och dessutom finns möjlighet att se dem här i Stockholm i December, då de agerar förband till In Flames på Hovet.

Bästa Spår: Snärtiga "Reckoning" har ett bra driv!

Killswitch Engage "Killswitch Engage" - 2

I Spelaren denna vecka

Onsdag, alltså dags att uppdatera vad som snurrat mest den här veckan. Känns som om det blivit en lite sn'llare vecka rent spontant, vilket också visar sig på listan...

IN DENNA VECKA .....................UT FRÅN FÖRRA VECKAN
Gojira "Way of All Flesh" ..........Ghost Brigade "Isolation Songs"
Accept .....................................Ronnie James Dio
Kataklysm "Crippled & Broken" ..Amorphis "Skyforger"
Phenomena "S/t" .....................Behemoth "Evangelion"
Killswitch Engage "S/t" ............Lamb of God "Wrath"

Har tyvärr varit lite vek & krasslig, så springandet har fått vänta - och därmed har även en del brutalmusik fått stå på paus. Ghost Brigade byttes mot Gojira, ett album som funnits med på massor av topplistor i tidningar och liknande, men som jag nog aldrig gett chansen om inte Per vurmat för det. Och det tackar vi för, det är helt enkelt en grym platta! Accept har jag lyssnat en hel del på i samband med ett kommande projekt för bloggen - det jag förr benämnde Duellen, men som nu går under arbetsnamnet Tvekampen... förhoppningsvis kan bloggen lansera den första Tvekampen redan till helgen!

Recensioner, en snabbgenomgång

Gårdagens recension av Behemoth markerade på sitt sätt en brytpunkt på bloggen.
Alltså att vi klarat av de plattor som kom i början av sommaren och nu är inne i "modern tid", där alltså "Evangelion" var den första. De närmaste 2 veckorna ligger även alster från Killswitch Engage, Job For A Cowboy, Ex Deo och Ghost Brigade redo för recension, men sen är det slut på plator som finns ute - därefter blir det recensioner allt eftersom nya plattor släpps. Och det blir nog bra - det ser ju ut att vara en späckad höst på skivfronten!

För att summera 2009 kommer här också en snabb kort kommentar om en del andra plattor som bloggen tagit del av i år. Kanske har jag missat någon, men vafanken... håll till godo!

Mastodon "Crack the Skye" - otrolig platta, kandidat till årets bästa.
Napalm Death "Time Waits For No Slave" - nja, denna gång orkar inte ens jag sätta mig in i manglet...
Tribulation "The Horror" - Ojoj...vilken debut! Stordåd förväntas i framtiden.
Queensryche "Americn Soldier" - Nja, det här är för slätstruket. Vissa ljusglimtar, men... nej.
Lions Share "Darkest Hours" - okej, men för ojämnt för att hålla en hel platta.
Lamb of God "Wrath" - riktigt bra, en helgjuten skiva
Kongh "Shadows of the Shapeless" - bra platta, men inte direkt lätt att ta till sig
Crucified Barbara "Til Death do us Party" - skön rockstänkare, helt ok platta

Vilken platta tycker du är bäst 2009, så här långt?