Full sprutt på Werock: Vanhelgd, Pallbearer, Astral Doors, the Order Of Israfel, Ironbird...!

Detta månadsskifte har eder Rebellängel gått fullkomligt bananas på Werock.
5 (!) recensioner från mitt tangentbord, samtliga av riktigt bra skivor. Medelbetygen är höga, och du hittar dem här:

Vanhelgd "Relics Of Sulphur Salvation"
Pallbearer "The Foundation Of Burden"
Astral Doors "Notes From The Shadows"
The Order Of Israfel "Wisdom"
Ironbird "Black Mountain"

2 stycken betygsnior, en betygsåtta och två sjuor på dem. Dessutom har redaktör Martin hunnit med Xerath "III" med en betygsåtta, detta trots vardagsutmaningar med VAB och annat. 
Du fattar. Bra skivor recenseras på Werock!

Sanningens ögonblick närmar sig!

Idag är det den 11:e juni.
Från idag kan man lyssna på Black Sabbaths nya verk "13" på Spotify.
Själv ämnar jag beställa skivan så att jag kan ha den i nävarna och kolla bilder, text och annat samtidigt, men faktum kvarstår oavsett - sanningens ögonblick närmar sig (och är väl redan här om du vill lyssna via Spotify). Hur ska det bli?
Hur kommer det att låta?
Håller skivan så att bandet undviker att bli en parodi på sig själva?

Fan vet.
Men det är lite bävan inblandad för min del. Skräckblandad förtjusning.
Sen blir det nog svångremmen ett tag avseende skivor.
Måste förstås köpa även dessa två, men sen måste det sparas pengar ett tag. Juni har inneburit renovering av tvättstuga, betalning av sommarens all-inlcusive-resa till Grekland med familjen och ombyggnad av kontoret hemma. Billigt... det är tur att jag har lite beställningar liggande som redan är betalda...

Annars har helgen som gick varit bra. Inte som planerad (getaway med hustrun, till Mariefred och med outsourcade barn) stod på agendan. 
Om det blev intet, istället feber på yngsta killen och den äldsta balanserandes på kanten till sjukdom och därmed rätt kinkig.
Men det blev bra ändå.
Gav lite tid att fundera på saker.
En av dem är detta:

Kolla in mängden böcker det finns om hårdrock.
Biografier, livsstil, gitarrlektioner... det där är ämne för en hel del funderingar.
Framförallt undrar jag lite om denna flora av böcker som kommer från journalister som visserligen kan skriva (verkligen, ingen kritik där), men som antagligen inte har en officiell roll av gruppen, eller möjlighet att skriva "från insidan" av artistens upplevelser.
Kanske bästa exemplet är Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen, som visserligen är bra och intressant - men inte alls vad huvudpersonen personligen skulle ha sagt.
Ska klura lite på det där, kanske är det stoff för ett längre inlägg.

Och på tal om journalister så kan man nästan göra en TV4:isk övergång till Sweden Rock Magazine och de band som väljer att skicka med en hel platta till oss prenumeranter.
Senast i raden: Civil War. 

Avhoppare från Sabaton, med en av de där sångarna jag är lite svag för bakom mikrofonen: Nils Patrik Johansson, med huvudsyssla Astral Doors.
Petade in plattan i bilens stereo igår för att lyssna, och... nja.
Alltså, visst är det stundtals bra. Bandet klarar att skriva en del riktigt bra melodier, och just Johanssons röst ger det lite mer smuts i soundet, men... jag klarar inte riktigt av när det blir för mycket drag av schlager.
Föredrar nog Astral Doors... men man kan ju undra hur hårt ett band som just Civil War satsar. Kan inte vara billigt att skicka med hela debutgiven till ala prenumeranter på Sweden Rock Magazine - i det nummer som förmodligen pushas på festivalen dessutom!

Okej, ska vi säga så?
Sanningens ögonblick är... här. 

Three Hearts Stockholm Blodbath

Okej.
Förra veckan hade vi en skiva, flera öl (samma sort på dem, men ändå - flera flaskor).
Denna vecka har vi en öl, två olika skivor - och du undrar förstås vad kopplingen är. Hur i all världen kan man koppla ihop Krönleins Bryggeris (Halmstad) med både Trident och Astral Doors??
Enkelt, sägert jag.
Svaret ligger i titeln, men inte på skivorna. "World Destruction" respektive "Requiem Of Time" (recensioner klurigt gömda bakom respektive namn, utan istället för sina låttittlar.
Båda skivorna har ett spår döpt till "Stockholm Bloodbath", och det ger förstås en given koppling likväl som ett intressant tema. Vilken skiva är, egentligen, den som främst förmedlat tanken och känslan av Stockholms Blodbad?
Själv är jag ganska kluven, men efter det är ett extraspår hos Borlängeborna Astral Doors får jag nog hålla dödsskvadronen högre.
Trident har dessutom hunnit med att både vara Veckans Tips och bli intervjuade för Werock.se).
Ölen är svamlig, vanlig lager.

Bryggeriet försöker med fina ord få oss att tro mer om det hela: En hyllning till vår vackra huvudstad ett ljust helmaltsöl av yppersta kvalitet, naturbryggt till rätt styrka och smak, av speciellt utvalt halländskt kornmalt, en blandning av de finaste humlesorter och vårt kristallklara källvatten.

Vi som smakat ölen vet bättre.
Detta är öl som funkar om det är varmt eller fint att bli redigt berusad till, inte om man söker en fin smakupplevelse... egentligen kanske dess främsta funktion är för dem som vill bli rejält packade.
Skivorna är detta fall betydligt bättre än den öl som erbjuds, och såväl Astral Doors som Trident erbjuder några riktiga höjdpunkter.
Den förstnämnda avslutar egentligen sin skiva med tunga "When Darkness Comes" (om det nu inte var för det extra bonusspåret som ger oss dagens koppling), en låt som är riktigt bra, medan Trident inleder med ursinniga "Jaws Of Satan (Spawn Of Hell)".
Det roligaste kanske är att jag verkligen gillar båda sångarna i dessa band, trots att de är helt väsensskiljda.
Patrik Johansson är den klassiska hårdrocksrösten som ger Astral Doors sin stil, medan Tobias Sidegård gör ett stortartat jobb med growlen i Trident (hans insatser i Necrophobic är förövrigt riktigt bra anser jag, främst "Hrimthursum" är en riktig höjdarplatta).
Nå, denna fredag avslutar vi tydligen i blodbadets tecken. Stockholms blodbad!!

Veckans Tips: Astral Doors "Evil Is Forever"

Borlänges största hårdrocksexport Astral Doors spelar klassisk hårdrock. De har bestämt sig för att förvalta arvet från band som Rainbow och Dio, och de två senaste plattorna "Requiem Of Time" samt "Jerusalem" har recenserats av undertecknad (lite finurligt har jag gömt dessa recensioner som länkar på respektive skivtitel ovan...), men vi har faktiskt inte pratat om bandets absolut största stund.
Deras, i mina öron, magnum opus.
Andra skivan från 2005 "Evil Is Forever".
Detta är skivan för dig som gillar klassisk hårdrock och som letar en ny kärlek.
Du som vill att alla låtar på plattan ska vara bra, och att både sången och bandets insatser ska vara bra. Som vill att skivan ska vara varierad med både snabba och tunga låtar, men som aldrig gör avkall på melodin.
Allt det finns här. Nils Patrik Johansson sjunger bra, både "rent" och med sin lite skitigare elakare stämma. Nordlund och Haglund levererar sina riff med perfekt känsla och timing. Roberg låter keyboarden bli en perfekt del av arrangemanget, och Itäranta och Lindstedt ger en perfekt grund att stå på som rytmsektion. Ljudbilden är i stort sett perfekt för sådan här hårdrock. Omslaget är lika klassiskt ostigt och ändå snyggt som texterna.
Och.
Framförallt är det så att låtmaterialet vida överstiger mycket annat av det bandet lyckats åstadkomma.
Inledande och snabba "Bride OF Christ" (som faktiskt har just kristi brud och Knutby som ledstjärna...) är faktiskt plattans svagaste stund, och det säger en del. Sen blir det hitkavalkad. "Time To Rock", titelspåret och tokmäktiga "Lionheart" är de efterföljande dunderlåtarna.
Totalt 11 låtar ges, och det är bra hela vägen. Låtar som "Praise The Bones", progressiva "Stalingrad", svängiga "From The Cradle To The Grave" och tunga "Fear In Their Eyes" skulle med lätthet sticka ut som topplåtar på många av de andra skivorna som Astral Doors gjort.
Du har skivan här på Spotify.
Det är inte en skiva för alla, men för dig som gillar vad du läst so far kommer det vara perfekt!

Dags igen. Ångest!

Det är den där tiden på året nu.

Den som kommer varje år.

Som börjar med ett enkelt litet mejl från Martin.

Tjena!

Ångesten och glädjen närmar sig folk! Vi ska ju ha årsbästalistor även i år - kan det vara så att 2011 har varit aningens bättre än 2010? Ja, det har i vart fall inte varit sämre tycker jag. Därför känns det viktigt att vi ger oss tid till att fundera, ändra, fundera lite till och till slut sätta LOCK UPs "Necropolis Transparent" på minst plats nummer 3 ;-)

Det är nu 6 veckor till julafton, och som tidigare år är det den 24 december som är deadline för att lägga upp sin personliga årsbästalista för 2011. Tidpunkten är kl. 24.00

Martin

Fan.

I år känns det nämligen extra lurigt. Kollar man bara början av alfabetet så kommer man till bokstaven "A" innan man får räkna upp Amon Amarth, Amorphis, Arch Enemy, Astral Doors och August Burns Red som riktiga kandidater till den där listan. Hur fan ska det här sluta innan alla riktigt bra skivor är sammansatta i en rålista???

Ångest. Fast, i ärlighetens namn, på ett ganska bra sätt.

Det är ju kul samtidigt...

Du minns väl förra årets lista?

Och Werock-skribenternas samlade lista, med kommentarer från artister och rockkändisar?

Snart är det alltså dags att se hur 2011 står sig!

Mest I Spelaren...

Såhär ser de ut.

De skivor som rullat mest i spelaren den senaste veckan. Till ovanstående ska man dessutom lägga gruppen Watain, där jag spelat dem en hel del i samband med skrivandet av den kommande Tvekampen (publiceras nog på fredag, som det ser ut... för dig som undrar...)

Ganska hård vecka, alltså, med undantag för lite glättiga Chickenfoot (och, faktiskt Astral Doors som jag inte har med ovan, även om de inte är glättiga direkt...) så är det brutal musik.

Vallenfyre, Death (tack för tipset Fredrik, denna Re-Issue var riktigt riktigt bra, och du kan lita på att den kommer att dyka upp i Remasters-serien vad det lider...) och Vomitory har härjat i lurarna på undertecknad.

Passar bra denna lite mörkare månad!

Werock 5 år - recensioner med Astral Doors...

...med mera. Det är alltså november nu, och det kommer Werock att fira hela månaden. Först ut är dels en omröstning om vilket av musikåren som varit bäst under sitens levnadstid, samt ett helt knippe recensioner. Senare idag kommer också den första tävlingen av helt galet många (jo, jag har sett lite av priserna och det är VÄRT att hänga på siten för att vinna...), men morgonens läsning är räddad.
Kollegorna har satt tänderna i akter som Devin Tonwsend Project, Siena Root, Apostacy och Librah bland annat, medan undertecknad har ägnat sig åt följande alster:

Svenska akterna Chillihounds samt Astral Doors har fått sina fiskar varma i varsin recension, båda med relativt goda resultat. Just Astral Doors har ju medverkat på den här bloggen ett par gånger, och att jag har lite av en sweet spot för bandets klassiska hårdrock är ju inte direkt okänt. Förra given "Testament Of Rock" har både recenserats och medverkat i 3 Röster, och att jag har en favorit i skivan "Evil Is Forever" är i bekantskapskretsen inte heller någon hemlighet.

Hur nya "Jerusalem" står sig i konkurrensen bland de egna plattorna - det är trots allt bandets sjätte fullängdare - får du kolla själv. Recensionen fanns alltså här.

För övrigt.... 5 år. Inte så lång tid, kanske du tänker, men häng med under november så ska du se att det hunnit hända en hel del ändå!

3 röster om Astral Doors

Borlänges stolthet Astral Doors fortsätter sin resa med musik som hyllar hårdrock av samma snitt som Rainbow, Yngwie och Dio. I alla fall enligt Metalbloggens recension - men vad tycker andra? 3 röster om "Requiem of Time" säger följande:

Per:

Att här finns kvalitet råder ingen som helst tvekan om men min kopp te är det inte direkt.
Sen kunde de ha kapat bort 5 låtar.
Finns ingen mening med att göra skivan längre med låtar som inte håller måttet.
Betyg: 3

The Woan:

Detta är egentligen inte dåligt. Det finns melodier och det är bra producerat. Men det är fruktansvärt tråkigt, oinspererat och själlöst. Bra för sömnlösa nätter.
Betyg: 2

R2:

Hade ingen aning om vad detta var när jag satte skivan i spelaren. Vilken chock jag fick efter introt, verkligen min kopp te. Vilken sångare! Svängiga låtar. En solklar 4:a hade det varit om det hade hållt genom alla 15 låtar.
Betyg: 3

Totalt sett ingen superhit bland den lilla panelen alltså, och Astral Doors stannar på ett snittbetyg på 2,66. Noterbart är att även panelen tycker att antalet låtar skulle ha minskats till förmån för den totala kvaliteten på skivan. Värt att fundera på kanske -för rent krasst, många av de odödliga klassikerna har inte speciellt många låtar. Det kanske finns en anledning till det?

Ny avdelning på Metalbloggen - 3 röster om...

Förra helgen sparkade Metalbloggen igång en återkommande rubrik som efterfrågats av Johanna, den som kallas "Blogg i Fokus" och ger en närmare titt på andra bloggar i cyberrymden. Nu är det dags för ännu en läsarförfrågan att få sitt svar - Per ville se flera personers kommentarer om samma skiva.

"3 Röster om...", får den heta, och vi börjar med att bloggens läsare R2, Per och The Woan får säga sitt om ett gäng alster som är aktuella. För att få extra skjuts i det hela så får du en hel del sådant godis den här veckan - vi ska avhandla bland annat Astral Doors, Throwdown, High On Fire och dagens recension Dark Tranquillity. Vi börjar dock med ett stycke black metal, Ov Hell!

Är du själv sugen på att delta som en av rösterna?
Skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com i så fall!

Skivleverans!

Igår väntade paket 1 av 2 från Record Heaven i brevlådan.
Innehöll bland annat nya High On Fires "Snakes For The Divine", och redan efter de inledande 2 lyssningarna kan jag ju säga att detta är bra. Början är riktigt riktigt bra, t o m, och har du tvekat på om det är värt tiden och pengarna så kan du sluta med det nu..!
Dessutom godbitar som Death Angel live, 1349 och Jupiter Society.
Med andra ord kommer den kommande veckan att domineras av ny musik i spellistan - men tills vidare får ni hålla till godo med förra veckans vanligaste:

• Astral Doors
• Dark Tranquillity
• Badlands
• Bolt Thrower
• Ov Hell

En rätt blandad kompott, med andra ord.

För övrigt präglas tiden för eder Rebellängel av arbete. Det börjar komma igång efter pappaledigheten nu, på riktigt. Dessutom har den senaste tiden inneburit lite avslut här på bloggen - tävlingen med Dark Tranquillity är klar, samarbetet med Record Heaven är lanserat, Tvekampen mellan AC/DC och Metallica - med efterföljande omröstning - är avklarad.

Det är med andra ord dags att ta ett djupt andetag och börja jobba lite bakom kulisserna med nya idéer och nytt material. Jag ska bara, som Alfons Åberg sa, och jag gör det till de krossande tonerna av High On Fire!

Recension: Astral Doors "Requiem of Time"

Astral Doors gör musik med Ronnie James Dio som förebild. Det minner om alla hans projekt - Rainbow, Black Sabbath & solokarriär - och precis som all sådan musik så innebär det att låtarna är byggda på melodi, sköna riff, bra sång och smittande refränger. Det är lätt att ta till sig och kräver inte speciellt många lyssningar, och det som ofta avgör kvalitén är snarare hur hållbar skivan är i längden. "Requiem of Time" är Borlängegrabbarnas femte fullängdsalbum, och man besitter både erfarenhet och en bra sättning - förutsättningar finns alltså för att göra en riktigt bra platta. Så - hur lyckas man?

Svaret är - ganska bra! Sången sköts som vanligt av Nils Patrik Johansson, och han besitter helt enkelt en av Sveriges bästa röster för heavy metal. Backar man upp det med ett knippe bra låtar så har man halva framgången hemma, och det som egentligen hindrar mig från att hylla den här skivan oreserverat är två saker - dels är det helt enkelt för många låtar, alla spår håller inte riktigt måttet och totalresultatet hade blivit bättre om gruppen slopat de svagaste bidragen, och dels har jag hört högre toppar med bandet.

Med det sagt, gillar du den här typen av musik så är plattan ett givet köp. Inledande "Testament of Rock", svängiga "Call Of The Wild", härligt geezer Butler-basiga "S:t Peters Cross", allsångsvänliga "Blood River" och avslutande episka "When Darkness Comes" är alla bra exempel på klassisk heavy metal när den regerar.

Astral Doors finns förstås på nätet via en MySpace-sida, men i skrivande stund verkar inte den aktuella plattan ligga ute på Spotify - eller så letar undertecknad inte tillräckligt bra... Gillar du den här skivan så rekommenderas också en koll på backkatalogen, speciellt förtjust är jag personligen i "Evil Is Forever" från 2005.

Bästa Spår: Majestätiska "When Darkness Comes"!

Betyget då? Svårt, det här balanserar verkligen mellan en 3:a och en 4:a, och hade jag haft halva betygssteg så hade det varit självklart med 3,5. Således tvingas jag fundera framförallt över hur mycket jag kommer att återvända till detta, och hur det står sig mot andra liknande släpp - exempelvis Heaven And Hells "The Devil You Know" från förra året - och efter att ha velat en massa fram och tillbaka stannar jag på det lägre betyget, om än ett starkt sådant. Det kan hända att detta är en av de domar jag får anledningen att ifrågasätta senare dock, det återstår att se!

Astral Doors "Requiem Of Time" - 3

Metal DJ Lyrics

En av de saker undertecknad håller på med är att lyssna in mig på Astral Doors nya "Requiem of Time". Som vanligt ges traditionell hårdrock, och visst kommer en recension så småningom - men redan nu känner jag att jag måsste delge er texten till ett av plattans spår, "Metal DJ".
Låten i sig är inte en av de bättre på plattans, men texten är en härligt ostig sak som med kärlek blickar tillbaka i tiden och hyllar gamla legender, och med tanke på min minikrönika om remastersfenomenet så är det inte utan att jag får ett leende i mungipan när jag hör låten.

"Metal DJ", Astral Doors:

He played Sabbath Bloody Sabbath
in the basement people worshipped in stereo
Best friend was Uriah, I tell you loud and clear
Boys get ready to fight, all right we are princes of the night
Weekend warriors, disciples of hard rock radio

Chorus:
He was a Metal DJ
Metal DJ: once and forever
Metal DJ
Like children we learned, he took us to burn

Black night and star struck
With a whole lotta love at space station number 5
Charlotte the Harlot saw when Rosie broke the law
Boys get ready to fight, tonight we are hungry like before
Vinyl renegades; destroyers of public radio

Chorus

Our tables have turned

Metal DJ: I raise my glass
Metal DJ: I fill my cup
Metal DJ: I drink to you

He played Heavy metal songs
He was our mentor
With lessons in rock

Chorus

Kan man få in fler passningar till hjältar som burit fram hårdrocken - både avseende låtar samt genom olika radioprogram och kamp mot det befintliga etablissemanget?
Knappast.
Lagom lökig är den som sagt också.
Och den stora frågan kanske ändå är vem det handlar om.
Vem tror ni?
Anders Tegner? Pär Fontander? Någon annan?