1984 - hårdrockshistoriens bästa skivår?

...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre?
Jag vet inte om det.
Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)

 

 

Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...

• Ratt "Out Of The Cellar"
• Quiet Riot "Condition Critical"
• Queensryche "The Warning"
• Venom "At War With Satan"
• Europe "Wings Of Tomorrow")
• Anthrax "Fistful Of Metal"
• Bathory "S/t"

Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.

Bara att erkänna.
80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!

Onsdagsomslagorama

Onsdag idag, och vi ska frossa i omslag.
Ett riktigt omslag-o-rama, kan man säga, men från annorlunda perspektiv.

Jag är ute och rusar hela dagen med mitt riktiga jobb, så istället blir det hänvisning till en del externa siter där det finns roliga bilder, eller annorlunda vinklar.
Den första är "Alternate Metal Album Covers", en sida som varierar sig från såväl riktigt bra och träffsäkra skapelser till låga träffar under bältet.
Såhär kan det se ut:

Okej?
Funkar?

Vill du däremot se hur ett album ser ut "från andra vinkeln" så är det Metalsucks som gäller, där man har vänt på perspektivet så att man kan se hur ett omslag ser ut från andra hållet, liksom. Såhär:

Den där senaste länken har valsat runt på Facebook en hel del, bland annat om man har Close-Up Magazine som man "gillar", så du kanske har sett det redan.
I så fall har du också sett att Bolt Thrower är klara för Close-Up Båten i September.
BOLT THROWER.
Holy crap, det är bara att påbörja förhandlingen hemma redan nu, för det vill man inte missa! (och sen har de ju sällskap av bl a Tribulation, Katatonia och The Dagger, så övriga uppställningen funkar ju minst sagt bra den med...)

I väntan på det får man läsa om annat trevligt.
Skivåret 2014 lovar ett par riktiga kanoner, och ett av de där banden närmar sig nu släpp. Skivan heter "Once More Round The Sun", och denna gång har bandet skrivit så mycket material att när man kladdat in runt 60 minuter på skivan så har man en halvtimme över för att komma med en uppföljnings-EP.
Jodå.
Vi pratar om Mastodon!

Enligt den här intervjun med Troy Sanders så tar den nya skivan vid där "The Hunter" tog slut, och det ska bli väldigt spännande att se var bandet tar vägen nu.
Episkt?
Långa låtar i ett eget universum?
Eller raka rock-rökare som sparkar stjärt?

Vi lär få veta.
På samma sätt som vi nu vet att Opeths kommande platta heter "Pale Communion", (släpps i mitten av juni!) och väcker samma tankar om var bandet tar vägen.
Däremot vet man inte hur omslaget ser ut än.
Det hade kanske varit det ultimata slutet på en onsdagsomslagorama...

Recension: In Solitude "Sister"

Uppsalabandet In Solitude kan väl sägas ha fått sitt genombrott med 2011 års "The World, The Flesh, The Devil", och hypen fortsätter intensivt med 2013 års "Sister" - även om det är en skiva som i mina öron låter fullständigt olik sin föregångare.
Där det tidigare var Mercyful Fate och brittisk 80-talshårdrock som var mallen så låter det här snarare... poppigt. Det luktar den där speciella korsningen av goth och rock och synth som brittiska band som akter som Joy Division och The Cure.
Musiken är delvis omstyrd utan att man gör avkall på sitt egna sound, men det som antagligen gör störst skillnad är sångaren Pelle Åhmans insats. han låter inte längre som an folkölspackad tonåring, och för mig är det enbart av godo.
"Sister" är dock för min del en varannanlåts-skiva.
Varannan låt är bra, varannan är rätt trist och känns som mellanmjölk.
Uppdelat per låt så tänker jag som följer..

Sida A (som det står på konvolutet):
"He Comes". Intro. Hyggligt stämningsfullt och ganska okej, men ändå bara ett intro. Efter en fyra-fem varv med skivan så har jag hoppat över det för att gå direkt på spåret efter.
"Death Knows Where". Vilken låt, så här skriver man en hit. Träffar helt rätt, och här tycker jag att bandet har den perfekta mixen av sväng, tilltalande enkelhet och integritet.
"A Buried Sun". ...är sen trist. Det händer för lite, det finns för min del ingen krok att hänga med, alldeles oavsett hur många varv den fått snurra.
"Pallid Hands" tar oss tillbaka igen, och känns i samma anda som "Death Knows Where". Det svänger, riffet ärriktigt bra och det är så otroligt svårt att inte sjunga med.

Sida B (som jag tycker är jämnare än den första, de bra låtarna är generellt lite sämre och de dåliga låtarna lite bättre)
"Lavender" är första låten ut, och en av de som inte fastnar för min del.
"Sister" är däremot ett rätt bra spår, och en låt som känns fin som titelspår.
"Horses In The Ground" är väl egentligen rätt bra, kanske har jag valt att hålla den till de svaga för att försöka få till min poäng med varannanlåtsprincipen, men faktum är att även det är en av de låtar jag inte är riktigt säker på vilken det är om jag bara lyssnar en kort stund. Trots kanske 20 varv med plattan. Det är i min värld inte sinnebilden av en riktigt bra låt.
"Inmost Nigredo" avslutar skivan, och det är en stark låt som dessutom känns helt rätt placerad där mot slutet.

Summa summarum så är det märkligt nog så att jag faktiskt gillar den här skivan en aning bättre än föregångaren (särskilt när jag lyssnar på dem i rad nu när jag har tillgång till dem båda), men att jag egentligen kommit fram till att jag inte håller In Solitude så där vansinnigt högt som jag trodde.
Märkligt?
Jo, men såhär - bandet är hårt hypade (kolla in förstaplatsen på Metal Bastards Topp 30 för 2013, och jag kan ge mig på att den hamnar högt på flera andra årsbästalistor) och jag har ju gett dem bra betyg själv ("The World, The Flesh, The Devil" fick betyget 4).
När jag lyssnar på "Sister" så är det stundtals riktigt bra, men under långa stunder så tappar bandet mig.
Jag har i stort sett inte lyssnat på föregångaren en enda gång sen det begav sig, och jag kan nästan lova att "Sister" kommer att gå samma öde till mötes, förutom möjligtvis undantagen med de bästa spåren.
De heter "Pallid Hands" och "Death Knows Where", men egentligen gillar inte jag när en skiva förvandlas till bidrag till en spellista.
Jag håller verkligen med Metal Bastard om faktumet att ett tecken på en riktigt bra skiva är när man vill ha den representerad på en samling, men knappt kan bestämma sig vilken låt som är lämplig.
Då är skivan som helhet bra.

Allt detta sammantaget innebär att jag velar. Betyg stark 3:a eller svag 4:a, där någonstans ligger mina tankar. Till slut får det bli ett par saker som lutar över till det högre betyget.
Omslaget. Det är snyggt och stilrent.
Bandets insats, framförallt gitarrspelet av herrar Henrik Palm och Niklas Lindström är riktigt bra. Dessutom känns man fortsatt övertygande i sin kamp.
Till sist vill jag inte framstå som ett komplett arsle och tycka att den här skivan är bättre än föregångaren och sen ge den ett sämre betyg. Kalla mig fåfäng....

Kolla in "Sister" på Spotify och tveka sen inte att ge dina tankar i kommentarsfältet!

In Solitude "Sister" - 4

Besatt: King Diamond "The Puppet Master"

Vänner – vi har kommit till den sista skivan i serien Besatt. Nä, inte totalt sett, utan för våren. Och som sista skiva och nedslag i verkligheten ska vi välja den första skivan som besatt undertecknad under den tiden som Metalbloggen funnits. Visst har det funnits fler, men jag väljer att plocka just den här helt enkelt därför att King Diamond egentligen är en ny kärlek... och ändå inte.

En gång i tiden hörde jag kungen för första gången. Jag kan inte ens minnas när det var, eller var, men i något sammanhang spelades någon av skivorna (säkert med Mercyful Fate, kan jag tänka). 

Jag fastnade då inte för hans rätt speciella sångstil, och ratade under många år hela paketet. Sen var det någon som satte ”Abigail” i öronen på mig, tillsammans med texterna. Jag tror att jag lånade plattan från min morbror, men även här ska jag erkänna att minnet sviker mig en aning. Resultatet svek dock inte, och jag blev helt såld på plattan. Det riktigt konstiga i samband med det är egentligen att jag inte fortsatte min utforskning av King Diamond, utan stannade där. Det är inte likt mig, men kanske kan det bero på någon form av avsaknad av pengar eller input från annan stans? Gissningsvis var detta den enda skivan jag kunde låna kanske, men oavsett anledning så hade jag under många herrans år en riktigt konstig inställning till herr diamant. ”nja, jag gillar inte riktigt hans sång förutom på Abigail som är en suverän platta”.

Som om han skulle sjunga annorlunda på den än på någon annan.

Mitt nästa försök blev med ”Them”, men den fastnade jag inte alls för, och kanske var det en bidragande orsak till mitt stopp i diskografigrävandet. Till dess att liveskivan ”Deadly Lullabyes” hamnade i min väg. 

Med sitt polerade ljud så kan den väl betraktas mer som en samling än som en regelrätt livegiv, och den gjorde mig framförallt sällskap under många svarta nätter med familjen snarkade, framförallt på semester i Spanien. Det kunde med lätthet varit den skivan som klistrats fast i detta inlägg, men istället ledde den mig vidare till ämnet för dagen.

”The Puppet Master”, här avbildad i sin deluxemodell med digipack och extra DVD-platta. 

Det var låtarna ”The Puppet Master” och ”Blood To Walk” som var mest skyldiga, två fantastiska spår som satte ett starkt avtryck från den där liveskivan, men hela skivan är verkligen riktigt bra – och ett alldeles utmärkt exempel på när produkten som helhet lyfter alltihop. Om man ”bara” lyssnade på musiken så var det nog bra, men att samtidigt kunna följa med i illustrationer och lyrik via det lyxiga medföljande häftet gör verkligen att historien får mer tyngd i sig. Den där skivan blev därför en sån som jag släpade runt på. I bilen, i väskan fram och tillbaka till jobbet, i en ständig resa mellan skivhyllan på övervåningen och stereon på undervåningen hemmavid. Jag fick ett nästan febrigt behov av att ständigt ha möjligheten att kolla upp något, och utvecklade under ett par veckor inte bara kärlek till skivan (och, ska sägas, till King Diamond, för i och med denna tid så var det som om jag knäckte koden till hur man ska lyssna på karl’n), utan även en ganska besatthet som nog gränsar till vad som är sunt. Jag kunde liksom inte slå av mitt i en låt, utan fann mig sittandes på parkeringar lite här och var runt om i Stockholms affärsvärld, med bilen avslagen men utan att stiga ur. Jag var tvungen att höra klart på den låt som råkade spelas vid tillfället, helt enkelt. Kapitlet i sagan var tvungen att ta slut.

I samband med detta så var också ett långt kapitel i mitt affärsmässiga liv på väg att ta slut. Som vanligt är det svårt att säga exakt hur och när det startade, men under dessa intensiva veckor under hösten 2011 så föll det på plats för min del. Det var dags för uppbrott, och det  ur ett yrkesmässigt perspektiv.

Det blev totalt nästan 12 år på det IT företag som låtit mig växa från Account Manager till Key Account Manager, vidare till Sales Manager under rätt många år, för att till sist prova på att vara Product Manager samt Business Manager. Jag vantriuvdes i stort sett aldrig, men flamman falnade till att pyra lite grann, och pyrandet blev till glöd – som till sist var slut även den. Under sådana premisser presterar inte jag, speciellt inte som det roligaste som finns är kontakten med kund.. och jag är usel på att fejka. Finns inte hjärtat med så blir dte inte riktigt bra. Det funkar, men det blir inte riktigt bra. I slutänden visade det sig att jag höll arbetet under armarna medan jag hade ett öppet sinne, och hamnade som av en slump vidare i min karriär. Gick inte från, utan till något som lockade.

Den där hösten då, när jag bestämde mig.

Den perioden hade jag en chef som jag helt enkelt inte kunde med. 

Visst har jag haft allehanda chefer, och givetvis en del dispyter med dem också, men aldrig på det här sättet. Möjligtvis var det en anledning till att jag någonstans, djupt nere och undangömt, beslutade mig för att lyssna på andra erbjudanden, och möjligtvis är det en av anledningarna till att jag stoppade näsan så djupt i den här skivan.

Jag vet inte.

Det jag däremot vet är att det känns lite tveeggat varje gång jag håller i just den här skivan. Det ger glada vibbar eftersom jag fann kungen, men dåliga vibbar eftersom en del av de minnen som är kopplade till den är så pass unkna. 

På sätt och vis kanske det passar. 

Tveeggade känslor, menar jag. 

Detta är nämligen den sista skivan i serien Besatt som kommer att skärskådas innan sommaren. 

Jag tror att serien återkommer till hösten – precis på samma sätt som Veckans Tips, och fordom serierna om Live!- och Remasters har gjort efter sina sommaruppehåll – men jag är inte helt säker. Det bygger på att jag hinner skriva, planera och planera lite under sommaren. 

Tveeggat, alltså, för samtidigt som det är uppehåll så är detta en kul serie att skriva. Kul, och lite tuff ibland. Utlämnande.

Nå. Sist men verkligen inte minst: King Diamond ”The Puppet Master”. En bra skiva att bli besatt av!

Copy/Paste. Om reaktionen på kopierad musik.

Det var Jarno som startade tanken hos mig.,
Det här inlägget på A Fair Judgement spelade tyska Attic, en ren kopia av den gamle dansken King Diamond (ja, och kanske Mercyful Fate, samma karl i bandform, men det får väl räknas som samma förlaga tycker jag).

Lyssna lite på skivan på Spotify (eller klicka på länken till A Fair Judgement, jag orkar bara inte klippa in videon i detta inlägg) och försök tänka på något annat än just dansken med kastratrösten.
Nä.
Just det, det går inte.
Gör sedan samma sak med Orchid och deras skiva "Capricorn", och försök tänka på annat än Black Sabbath från den gamla goda tiden med Ozzy Osbourne på sång.

 Nä.
Just det, det går inte heller.
Där har du i o f s drag av en viss Blackie Lawless i sången stundtals, men det är ändå här vi hittar utgångspunkten till denna fundering.
Kopierandet av musik. Copy/paste, för oss som jobbar på mer eller meningslösa kontor.
För det märkliga här är att jag gillar alla förlagor - men reagerar rätt olika på härmaporna?!?
När Orchid kommer på så diggar jag det, och sväljer stölden rakt av. Jag kan till och med utlova att detta kommer att figurera som Veckans Tips vad det lider.
När Attic kommer på så drar min hjärna iväg ut i skogen och vill utbrista i uttryck som "men våga prova något som helst eget grepp".
Vad märkligt, tycker jag.

Att grupper influerar varandra och kopierar varandras sound är ju inget märkligt alls.
Ibland blir det hårda ord mellan dem (jag vill t ex minnas att jag läst en intervju med Jenssen ur The Haunted som inte skrädde orden om Lamb Of Gods efterapande efter en gemensam turné... men så var det det här med källhänvisning, jag minns inte alls var... tror det var något nummer av Close-Up Magazine genom åren), och ibland blir det mer ett konstaterande (Venom har väl inspirerat halva black metal-världen, och kopierats till leda).
Det är inte det som är grejen, det lär ju fortsätta i alla evighet, utan snarare att jag personligen reagerar så olika på två så lika upplägg?

Märkligt.
Jag får fundera på det där en del, och fortsätta lyssna på både Orchid och Attic så länge.
Kopierad musik.
Passar bra så här i kontorslandskapet. Copy/Paste.

Veckans Tips: Portrait "Crimen Laesae Majestatis Divinae"

Kristianstadsbandet Portrait släppte sin andra platta "Crimen Laesae Majestatis Divinae" (som väl betyder ungefär "Det Gudomliga Förräderiet" eller liknande) på Metal Blade 2011.
Den spelades en hel del av undertecknad, och recenserades med betyget 8/10 som resultat.
När det var dags att dela ut årets topplisteplaceringar hade jag denna strax utanför Topp 10, men väl på hedersomnämnande på bloggen.
Det är, kort sagt, en skiva som jag gillar skarpt och verkligen tycker förtjänar lite plats i ljuset - trots sin mörka och lite ockulta framtoning.
Det är dags för det nu.
Denna Veckans Tips ska vi utforska Portrait!

Bandets spelar musik som har hamnat två decennier fel, liksom. Det är 80-talsmetal med Mercyful Fate och King Diamond som två av de tydligaste lysande ledstjärnorna, och som sådant bjuds vi på både klassiskt lång episk avslutningslåt i form av "Der Todesking" likväl som en furiös inledning i "Beast Of Fire". Däremellan är det högkvalitativ lyssning hela vägen. Arvet förvaltas kanske allra tydligast på "Infinite Descension", men absolut bästa spåret är "Darkness Forever". Otroligt bra låt, och det var mycket nära att jag skulle ha med den på Hårdrockskväll 2012!

Bandet drivs av gitarristerna Richard Lagergren och Christian Lindell när det gäller att skriva låtarna, och deras gitarrspel är givetvis otroligt viktigt för slutresultatet, likväl som Pär Karlssons fantastiska stämma. Han klarar att låta ömsom som just King Diamond, ibland som Eric Adams i Manowar och ändå med en egen nerv och egen identitet. Även trummorna av Anders Persson och basspelet av Joel Pälvärinne är bra, men inte lika essentiellt för bandets sound som just tvillinggitarrerna och sången. Skivan är producerad av Tore Stjerna i Necromorbus Studio, så det är både passande och väl genomfört. (loggan är för övrigt ritad av Tyrant, men det är överkurs...)
Totalbilden är en ganska lång skiva som verkligen innehåller kvalitet för oss med en febless för denna typ av musik.
Eftersom skivan släppts av Metal Blade finns den tyvärr inte på Spotify, men du kan hitta musiken via MySpace eller bandets hemsida. Gör det. Du kommer inte att ångra dig!

Veckans Tips: Demonica "Demonstrous"

Okej, kan man bli Veckans Tips även om sista låten på skivan är så dålig att man vill klösa sig när man hör den?
Tydligen.
Det är ostigt döpta skivan "Demonstrous" ett bevis för!
Demonica är bandet som består till huvudsak av en viss Hank Shermann med förflutet i bland annat Mercyful Fate, och det roliga med den här skivan är hur den har ändrat sig i undertecknads huvud.
Läs först recensionen som jag skrev för Werock för ett och ett halvt år sen - med betyget 5/10 - och sen vidare på denna text.
Det kommer att skilja sig väsentligt i min uppskattning av den musik som serveras.
För något har hänt under denna tid. Jag har återvänt till denna skiva vid otaliga tillfällen, dragen på något märkligt sätt när jag rullat runt i iPoden.
Det har inneburit att framförallt inledningen med stänkare som "Demon Glass", "Ghost Hunt" och "My Tongue" har spelats massor, men även att fortsättningen på skivan har växt. "Alien Six" är fortfarande en kanonlåt, och jag har mer än en gång undrat hur fan jag kunde dela ut så lågt betyg på skivan?
Är jag tappad?
Kanske.
Här finns nämligen ett gäng som verkligen vet hur man skruvar ihop benhård thrash, och som kan hantera sina grejor. Bra sång, bra gitarrspel (förstås), bra arrangemang.
Att det ska ta så lång tid för eder Rebellängel att upptäcka det är nog mer på mitt minuskonto.

Och, så var det ju det där med sista låten.
"Astronomica".
Den har verkligen inte växt, utan snarare har dess uselhet cementerats.
Kollar du in skivan på Spotify så förstår du vad jag menar, men hey - man kan tydligen få en platta att bli Veckans Tips ändå. Det är ju, med denna skiva, bevisat.
Och visst är det väl roligare att fokusera på det som är bra?
Exakt. Spökjakt, för fan!

Recension: In Solitude "The World, The Flesh, The Devil"

Uppsalas In Solitude är ute på sitt andra varv med plattan “The World, The Flesh, The Devil”, och läser man Werockkollegan Stones recension av skivan så får man klart för sig att det är stora steg som tagits sedan den självbetitlade debuten för tre år sedan.

Nu ståtar bandet med ett knippe låtar som hämtar kraft från både svunna tiders hårdrock – inspirationen verkar komma från akter som Mercyful Fate och Iron Maiden – och en egen inre eld som brinner. ”The World, The Flesh, The Devil” är helt enkelt en bra skiva som växer med antalet lyssningar, mycket tack vare starka låtstrukturer och just den där övertygelsen som hörs i musiken.

Det är dock ingen fullträff, och anledningen till det är till största delen sånginsatsen av Pelle Ahman. Hans sång är helt enkelt för vacklig och för svag för att verkligen ta denna skiva till riktiga höjder, trots den inlevelse han sjunger med. Lägger man då till den mörka lyrik som präglar skivan – namnet på den är faktiskt mycket talande – så kommer man ändå undan med det anslaget. Det känns som om In Solitude vill spela i samma fack som exempelvis Ghost när det gäller texterna, och banne mig om det inte är lite Watain över avslutande episka ”On Burning Paths”? Jag får i alla fall vibbar från black metalorkesterns upplägg med avslutande ”Waters Of Ain” på senaste skivan, och båda banden räknar väl egentligen Uppsala som hemstad, så.. tja, kanske?

Nåväl, själva skivan då, den var ju bra stod det?

Jovisst. Från första stund bjuds det smällkarameller i låtform. Inledande titelspåret tycker jag faktiskt, efter ett antal lyssningar, hör till de tråkigare på plattan. ”We Were Never Here” och ”Serpents Are Rising” är däremot typiska stycken som ekar i huvudet en bra stund efter att skivan snurrat klart. Bäst av allt är ändå knippet ”Demons”, ”To Her Darkness” och just den fantastiska avslutande ”On Burning Paths”. Då lyser In Solitudes mörka själ som starkast, och det svänger redigt.

Produktionen signerad Fred Estby är klar, men ibland med lite väl mycket nostalginickar till 80-talet. Kanske hade en fetare ljudbild stundtals kunnat ge en extra dimension, speciellt som bandet har två gitarrister i Henrik Palm och Niklas Lindström som besitter ett knippe bra riff?

Nå, som sagt – detta är en skiva som dels har ganska starka kort i låtvalet, och som framförallt lyfter med antalet lyssningar. Jag startade min tankar avseende betyg runt siffran 3, men finner mig nu helt klart nödgad att dela ut en fyra. Det är nog inte tillräckligt bra för årets topplista, men det är en charmig, ärlig och bra skiva som du bör ge chansen om du gillar de referenser som droppats i den här recensionen. Dessutom är grabbarna unga som fanken, och det ska bli otroligt spännande att följa deras kommande framfart!

Bästa Spår: …får nog bli två. Jag är väldigt förtjust i både ”Demons” och ”On Burning Paths”!

Betyget blir också så småningom en fyra, men det beror ju dels på att jag gillar den här typen av musik, och dels att jag verkligen gett skivan tid. Gör man ingetdera så landar det nog ganska platt, kan jag tänka (nähä, genialisk mening det där!)...

In Solitude "The World, The Flesh, The Devil" - 4

NWOSHM - New Wave Of Satanic Heavy Metal

Tillbaka på jobbet, och givetvis försöker min lilla hjärna hitta annat att fokusera på.
Som musik, till exempel.
Närmare bestämt den ganska starka vågen av band som haft framgångar genom att ta en satanistisk och ockult framtoning och image på senaste tiden.
Ghost är förstås ett bra exempel, liksom The Devil's Blood på bilden överst.
Men det finns fler.
In Solitude, till exempel, som finns på bilden nedan.
Och Portrait.Och säkert en uppsjö fler.

Gemensamt verkar förstås vara att de vill spela klassisk hårdrock, med texter och produktion som hömtar inspiration från kanske främst det här gänget.

Mercyful Fate, med King Diamond i spetsen.

För min del har det faktiskt inneburit att jag återgått till de gamla verken, och nattetid lyssnat igen exempelvis den fenomenala "Abigail" samt en av de snyggaste skivorna i världen - "Don't Break The Oath"

Nå, totalt sett kan man ju ändå fundera hur länge det dröjer innan media kallar fenomenet ett samlingsnamn.

New Wave Of Satanic Heavy Metal, NWOSHM.

Minns var ni läste det först.
Om det nu var här. Annars är jag för sen, som vanligt!

Remasters: Mercyful Fate "Don't Break The Oath"

Somliga skivor borde man egentligen ha bara för omslaget. Gärna på vinyl, eller kanske rentav som en gigantisk väggmålning.

Danska Mercyful Fates klassiska "Don't Break The Oath" från 1984 är ju förstås en sån, och inte helt oväntat finns den med bland mina favoritomslag!

Som tur är så innehåller dne här skivan en hel del mer än bara den snygga förpackningen, så att rekommendera den remastrade versionen bereder mig inga som helst skrupler eller samvetskval.

Personligen missade jag tåget med Mercyful Fate fullständigt när det begav sig. Jag var nog inte mogen för att ta in stilen då, men som tur är så har det rett ut sig på senare år.

Danskarna var ju i stort sett först ut att skapa liksminkning, och de har nog haft en stark påverkan på hela den framväxande black metal-scenen med sin starkt satanistiska framtoning.

Grejen är dessutom den att bandet består av riktigt bra musiker, så när man lyssnar på "Don't Break The Oath" idag så hör man progressiva inslag, power metal, klassisk metal och en egensinnig black metal i en alldeles egen mix - och rubbet är välspelat och tajt!

Mina personliga favoriter på den här plattan ligger faktiskt från halva skivan och framåt. Visst, inledningen med låtar som "A Dangerous Meeting", "Night Of The Unborn" och "Desecretion Of Souls" är inte dålig, men det riktiga lyftet kommer från "The Oath" och framåt.

Herrejävlar, vilka låtar!

"The Oath" är dryga 7 minuter svartmässa med King Diamonds säregna sätt att sjunga som kryddan på toppen av det, och sen får man "Gypsy" och "Welcome Princess Of Hell". Sist men absolut inte minst ligger plattans bästa låt "Come To The Sabbath"!

Fantastiskt!

Extramaterialet består av demon på låten "Death Kiss", men den kan man liksom både ha och missta. Spelar mindre roll, i alla fall för mig som inte följt bandet slaviskt sen den tiden.

King Diamond har ju medverkat i Remastersserien förr, och tillsammans med just Mercyful Fate är detta en skatt som jag i efterhand har sjunkit djupare och djupare ner i. Sitter du i samma sits som jag tidigare gjorde, och är nyfiken på dessa akter så är just denna skönhet till platta ett mycket bra sätt att börja din efterforskning.

Bryt inte pakten!

NP: Mercyful Fate

Sjukt bra skiva.
Sjukt före sin tid.
Sjukt snyggt omslag.
Bra laddning inför kvällens ödesmatch i ishockeyn.
Mitt lag kan se det som en passning - jag har lovat livslång kärlek till dem.
Min förväntan är att de verkligen gör sitt yttersta när det väl gäller. Som ikväll.
Don't Break The Oath!

Lite blandade nyheter...

...kommer här. Håll till godo!



Megadeth släpper en härlig livesamling i september. Det är hela "Rust In Peace" som framförs, och sen adderade godbitar från karriären, och det ser ut som om det släpps som DVD, Blueray och CD. Mer info här!



Kungen på skorna? Snart så. Både King Diamond och Mercyful Fate har sålt sina klassiska omslag för att pryda... skor! Udda kanske, men håll... visst är de rätt coola?

Sanctuary är på väg att återupplivas. Warrel Dane uppges arbeta med bandet igen, och ny platta planeras till hösten - den första sen "Into The Mirror Black". Något skumt är det med Nevermore och stämningen i det bandet, kan man tro...

Iron Maiden har släppt sin senaste video, till låten "The Final Frontier" från kommande plattan med samma namn. Den kan man inte bädda in ännu, men du hittar den här!

Tja, det kan vi väl säga var alles för denna gång. Nu ska jag fixa upp lite info om intrycken av förhandslyssning av Black Label Societys kommande skiva "Order Of The Black". Håll ögonen på Werock för mer info!