Uppbrott som inte förvånar

Jag läste i senaste numret av Sweden Rock Magazine att sångaren Howard Jones lämnar Killswitch Engage. Det förvånar mig faktiskt inte ett smack, och det fick mig att fundera lite på om man faktiskt kan höra ett uppbrott innan det sker?
På skiva, alltså?
Howard Jones är nämligen i teorin den perfekte sångaren för ett band som Killswitch Engage. Han har varit med länge, är en god scenpersolnighet och framförallt - en bra sångare i både skrik- och rensångsmode. Han passar alltså bandets material väl.
Ändå är jag inte förvånad över uppbrottet, inte efter senaste blodfattiga och självbetitlade given som kom 2009. Där står det klart att något inte är som det ska i huset Killswitch, helt enkelt. Låtarna går på kryckor, lyriken osar livskris och 40-årsfunderingar, och fan vet hur usel plattan hade blivit om man inte haft Brendan O'Brien som producent?
Den recenserades på bloggen, och trots att det var ganska tidigt i bloggens leverne så känns det som om den enkla texten satte fingret på vad som skulle komma att hända (ja, du hittar recensionen genom att klicka på bilden av omslaget nedan).

Nu ska bandet åter sammanstråla med Jesse Leach som sångare, men jag vet inte jag... jag spår nog faktiskt att bandets saga är all. Nä, de tvärdör väl inte, men jag tror att Killswitch Engage kommer att tyna bort och bli ifrånkörda av hungrigare konkurrenter. Och det innebär att skivan ovan, "The End Of Heartache", står som deras höjdpunkt i karriären.

Den plattan borde jag skriva mer om. Som Veckans Tips, kanske, eller bara allmänt. Vilket år som helst. Vänta bara. Inte nu dock.

Nu ska vi nämligen avhandla ännu ett band där man i stort sett kan höra att något inte står rätt till.

Eller, i detta fall, att allt inte står lika bra till som vanligt.

Vi pratar om Nevermore.

Bandet med så löjligt hög lägstanivå att när "The Obsidian Conspiracy" får dassig kritik i jämförelse med resterande av bandets diskografi så är det ändå bättre än mycket annat.

Men ändå.

Med facit i hand - det dröjde ju faktiskt inte speciellt länge från släppet av skivan innan Jeff Loomis aviserade sitt avhopp från bandet. Rent krasst känns det alltså som om det kommer att dröja innan dessa två herrar står på samma scen igen. I alla fall samtidigt...

Kanske är det ingen fara på taket, men man undrar ju hur man ska kunna ersätta en gitarrist som Loomis i Nevermores intrikata låtar? Det är ingen lätt uppgigft alls. Och inte hade det varit lättare att ersätta Warrel Dane heller, om det varit han som lämnat. Den sångstilen växer ju inte på träd, direkt.

Det finns väl dock inget att göra. Är man inte överrens så är man inte, och det går helt enkelt inte att gå igenom livet och lägga allt energi på att upprätthålla något som inte är bra.

Då är uppbrott bättre.

Men - inget av dessa två uppbrott förvånar mig faktiskt. Inte med det senaste materialet i lurarna.

Kan man höra att ett uppbrott är på gång?

Och, i så fall... vilken blir nästa akt att spricka?

Live!: Nevermore "Year Of The Voyager"

Warrel Dane.
Jeff Loomis.
Jim Sheppard.
Van Williams.
Så lyder laguppställningen på denna fläskiga uppvisning i gott hantverk.
Seattles progmetallare Nevermore har fångat "The Year Of The Voyager" på dubbel-CD (och, tror jag, trippel- LP för dig som vill snurra den svarta vinylen!), och det är en mastig spelning från oktober 2006, i Bochum, Tyskland som också finns att beskåda via DVD om så önskas.
Hela paketet är dessutom producerat av Andy Sneap, och med dessa förutsättningar märks det - allt andas klass på den här skivan.
Ljudbilden är perfekt.
Genomförandet fläckfritt.
Låtmaterialet?
Mycket bra.
Eftersom bandet ges tid att breda ut sig så får man allt från gamla örhängen som "The River Dragon Has Come" till senare spår som "This Godless Endeavor".
Det är förstås en måste-ha-skiva.
Här får man nämligen Nevermore när de är som bäst.
Lyssna exempelvis på versionerna av "I, Voyager", Dreaming Neon Black", "Enemies Of Reality", "Born" och "The Politics Of Ecstacy" så förstår du.
Med tanke på hur snyggt allt levereras så är det dessutom en alldeles utmärkt inkörsport för dig som tidigare inte gett bandet så mycket tid eller uppmärksamhet - på det hela taget kan det nästan liknas vid en "best of", och det är inte utan att man undrar lite över vad som sedan hände - bandet har väl numera splittrats efter senaste "The Obsidian Conspiracy", och istället pratas det om återupptagande av Sanctuary.
Uppenbart har något av magin och samspelet som är så uppenbart på "The Year Of The Voyager" försvunnit. Synd - men det ändrar inte på historien och det faktum att detta är en monumental liveupptagning som tillhör de där skivorna jag ofta återkommer till!

Jävlart, vad bra smak ni har!

Den här skivan fanns i potten.
Nevermores bästa. En grym platta.
Hur många bidrag kom då?

0. Zero.
Inget.
Och det måste väl bero på att ni har skivan. Något annat känns obehagligt att tänka på.
Så det är ju bara att gratulera. Jävlart vad bra smak ni har!

Skivan i sig då?
Den åker tillbaka i högen med promoplattor och dubletter som ska tävlas och lottas ut, och får en ny chans senare.
Jo. Jag har en sån hög.
Stay tuned...

Tävling: Vinn In Flames "Sounds Of A Playground Fading"

Idag släpps en av årets största hårdrocksreleaser - In Flames 10:e studioalbum "Sounds Of A Playground Fading". Bandet spelar på kommande Sonisphere, och medverkar tydligen i en fet intervju i Aftonbladet (även om man nog behöver betala för att komma åt den, om jag fattar det rätt...), och det är ingen vågad gissning att just denna skiva kommer att vara en snackis i mitt kopmisgäng.
Är den bra?
Är den dålig?
Var det bättre förr?
Det återstår att se. Idag får vi i alla fall ta del av den - och befinner du dig dessutom i Stockholm så kan du få den signerad vid 16:30.
Eller så deltar du i Metalbloggens eminenta tävling och vinner skivan!

Jag har ett extra exemplar som får ny ägare, och för att delta i tävlingen så skickar du ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com där du besvarar följande frågor..

1) Vilket är In Flames bästa album - och varför?
2) Vad heter du (nick går bra)
3) Vilken adress skickas skivan till om du vinner (e-post för kontakt funkar också).

Rätt enkelt va?
Tävlingen pågår till torsdag nästa vecka, alltså dagen innan Midsommarafton, då vinnaren annonseras på den här platsen.
Innan dess kan du ju alltid delta i tävlingen om en platta från Nevermore. Den pågår till på fredag!

Tävling: Vinn Nevermores "Enemies Of Reality"

Igår kväll rotade jag ju runt i skivhyllan för att hitta alternativ till SRM's lista över de 50 bästa skivorna släppte 2001-2010. Av en slump hittade jag då två ex av Nevermores remastrade "Enmies Of Reality".

Ett felköp jag glömt.

Men det kommer ju väl till pass nu, för uppenbarligen behöver god musi spridas..

Du läser mer om plattan här, och vill du vinna skivan så skickar du ett mejl med en motivering om varför just du ska ha skivan (och din adress!) till chief-rebel-angel@hotmail.com.

Vinnaren presenteras fredag den 17/6!

Live: Alice In Chains "MTV Unplugged"

Seattle var en gång kokpunkten för ny musik. Det verkade spruta ut intressanta band därifrån, och det är stundtals rätt fränt att beakta att det är hemstaden för band som Pearl Jam, Soundgarden, Nirvana, Queensryche, Nevermore och Alice In Chains. bland andra. Och nu ska vi kolla in en udda liveskiva från de sistnämnda, från den tiden då det trendkänsligaste som fanns var MTV.

De fattade att här finns kidsens intresse, och körde bejublade spelningar med stora band som fick lira akustiskt. Opluggat.

Nirvana har en riktigt bra spelning fäst på tape (jodå, så småningom dyker den sannolikt upp som en "måste-ha-liveskiva" den med, men inte just nu), likväl som just Alice in Chains.

Alice In Chains kanske var hårdast av alla band som kom i samband med grungevågen, men på något sätt passar ändå deras musik nästan bäst för denna typ av arrangemang.

Det blir dystert, vackert, vemodigt på ett slående sätt.

numera bortgångne Layne Staley låter fantastisk på sång, och resten av bandet gör en inspirerad spelning.

Dessutom så har bandet ett fantastiskt material att ta av.

"Nutshell", "Brother", "No Exuses", "Down In A Hole", "Would?", "Heaven Beside You", "Rooster"... pärlorna kommer på rad! Mindre erkända låtar som "Killer Is Me" och "Over Now" gör sig dessutom alldeles utmärkt i den här tappningen!

Gillar du lite softare musik med själ så är det här en alldeles klockren skiva att ha hemma. Det är inte första gången en akustisk liveplatta rekommenderas på den här bloggen, men just kombinationen av sväng, själ och vemod är det nog ingen annan skiva som kommer i närheten av!

Remasters: Nevermore "Enemies Of Reality"

Den här bloggen har ju en hel serie om remastrade skivor som du verkligen behöver i skivhyllan. Oftast är det äldre alster, klassiska, som fått en fräschare ljudbild och matats med extragodis för att säljas på nytt, men det finns undantag.

Dagens Remaster är en sådan.

Seattles Nevermore är nämligen ett band med alldeles egna definitioner av perfektion.

Så pass att deras "Enemies Of Reality" som släpptes 2003 inte fick mer än 2 år på nacken innan bandet helt enkelt bestämde sig för att ljudbilden inte dög, och underkände det arbete som Eddie Schreyer hade gjort till förmån för en ny mastring av en viss Andy Sneap.

2 år, i modern tid. Det är ingenting, och det gör den här skivan till något rätt så ovanligt i serien.

Så, är det bara därför du behöver den här skivan då?

Nä, förstås inte.

Den råkar ju också vara sprängfylld med bandets rätt egna progressiva thrash (eller vad man nu ska kalla det...), och några av deras främsta kompositioner återfinns på den här given. Halvballaderna "Tomorrow Turned Into Yesterday" samt "Who Decides" är goda exempel på där Warrel Dane får glänsa med sin sångröst och där den där speciella Nevermorekänslan av att vara större än livet infinner sig, men för min del är plattans guldkorn Jeff Loomis gitarrspel och dominans i spår som "I, Voyager", det inledande titelspåret samt avslutande "Seed Awakening" (som på ett snyggt sätt sluter an lyrikmässigt till den inledande titeln "Enemies Of Reality" genom att ha en uppepad textrad som lyder ungefär "there is no stronger drug than reality").

Extramaterialet som fins med är ett gäng videospår, med videoclipen till "Enemies Of Reality" och "I, Voyager", likväl som en livetagning från Wacken av den förstnämnda låten, men i ärlighetens namn kollar jag aldrig på dem. Det behövs liksom inte när resten av skivan är så bra.

Ljudet blev dessutom riktigt bra när det rattades av Andy Sneap, så jag kan inte säga att de gjorde fel när de valde att göra om allt!

Det är hårt, det är hittigt, det är hållbart och invecklat men ändå direkt. Det är, kort sagt, Nevermore. Kolla in!

3 Röster om Nevermore

Progressiva Seattlebandet Nevermore berör, i alla fall den senaste given.
Under det senaste året tror jag att detta är den skiva som jag har hört mest spretiga omdömen om - det har haglat såväl ris som ros om alstret. Själv valde jag visst den lite fega vägen och landade på en trea i recensionen...
Panelen denna gång består av JonteRoyal, R2 och "debutanten" Fredrik. Såhär säger de!

JonteRoyal: Allt intressant med Nevermore är bortblåst på denna nya giv. Jeff Loomis fantastiska melodier har förpassats till förmån för tråkiga, komplexa riffstrukturer som inte ens en mor kan uppskatta. Warrel Dane håller visserligen flaggan högt med sin själsfulla sång men det räcker inte för att rädda skivan från ett magplask.
Betyg: 2/5

R2: Inför första lyssningen av denna skiva var förväntningarna ganska nedskruvade, pga av vad andra har sagt. Men återigen fick jag lära mig att man inte ska lyssna på andra. Nevermore har återigen gjort en bra skiva. Dock tycker jag det skiljer sig lite från tidigare släpp, denna är mycket jämnare. Alla låtar är bra, men ingen är jävligt bra. Så ska man spela upp Nevermore för nån som aldrig hört kommer jag inte att välja denna skiva. Betyget nedan är starkt…

Betyg: 3/5

Fredrik: Min relation med bandet Nevermore är som en svamp – den har fått fäste och växer sig starkare för varje skiva de gör. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha lyssnat på Sanctuary då det begav sig, så jag lyssnade på Nevermores debutalster då den landade i skivbutiken. Jag var besviken så det förslog, på den tiden ville jag att sångarna skulle låta som Kiske, Tate eller kanske Midnight (Crimson Glory), att då hålla på att fjanta sig med onödigt och mediokert growl var inte imponerande i min gamla bok. Det tog ända till Dreamin neon black innan vi fann varandra, och sen dess har kärleken till bandet bara blivit starkare. Jag har även börjat uppskatta de gamla skivorna.
Jag var alltså full av förväntan på The obsidian cospiracy.
Det inledande riffet golvar mig, men sen händer något – eller snarare – sen händer ingenting. Terminaton proclamation är bra, men det lyfter inte till de majestätiska höjder som det intrikata riffande från Loomis sida brukar göra. Det är lättsmält och jag märker knappt att det är en ny låt fören jag börjar undra vad felet är.
Många lyssningar senare inser jag att de gjort sin sämsta skiva på länge. Skivan är bra, men den är inte den pärla jag hade önskat. Musikaliskt är Nevermore då de är som bäst, episkt och disharmoniskt, snyggt på ett förvridet sätt. Jag har alltid älskat deras dödsmetalinfluenser som de inkorporerar i sin musik. Det är nästan bortblåsta på denna skiva. Min sambo gillar bandet mer än mig, och hennes kommentar är ganska träffande: de har blivit gamla. Det är kanske inte åldern det beror på, men det låter lite tråkigare. Bästa på skivan är första låten och titalspåret – plus coverlåtarna, som är två till antalet (Temptation av The tea party och Crystal ship av the Doors). Without morals står ut även den som en av skivans höjdpunkter, samt för en galen text.
Allt som allt är skivan ändå bra, men om man ställer bredvid Dead heart in a dead world, Enemies of reality och This godless endeavor, framstår den som ganska svag.
Om siffran 3 betyder bra, är det helt klart det betyg jag vill ge denna skiva. Den är verkligen inte dålig, den är bara tråkig, jag hade hoppats på mer efter en paus på 5 år.
Det kan ju förvisso vara så att det är jag har blivit gammal.

Betyg:3/5

Snittbetyget hamnar alltså på 2,66, och är det något man kan utläsa mellan raderna så är det väl att bandet lider lite av sitt namn. Alltså, skivan är från OK till bra, men eftersom det är Nevermore så är förväntningarna högre!

Efterlysning!

En av den här bloggens roligaste inslag att jobba med är helt klart 3 Röster om...
Det är faktiskt också det jobbigaste, helt enkelt för att jag inte kan styra själv.
Lite läskigt är det att vara i händerna på andra... och för tillfället behöver jag lite hjälp.

Jag har ett par som är närapå klara, men behöver den eller de sista rösterna för att bli kompletta och kunna publiceras.
Det rör sig om:

Watain (saknar 1)
Nevermore (saknar 2)
Ozzy Osbourne (saknar 2)

Känner du att du vill medverka så är det enkelt. Skriv några korta meningar eller ord om vad du tyckte om skivan och sätt ett betyg mellan 1 och 5, och skicka sen ditt bidrag till chief-rebel-angel@hotmail.com

Vill du se hur det ser ut så hittar du länkar till 3 Röster om en massa band i arkivet som samlar recensionerna!

Lite blandade nyheter...

...kommer här. Håll till godo!



Megadeth släpper en härlig livesamling i september. Det är hela "Rust In Peace" som framförs, och sen adderade godbitar från karriären, och det ser ut som om det släpps som DVD, Blueray och CD. Mer info här!



Kungen på skorna? Snart så. Både King Diamond och Mercyful Fate har sålt sina klassiska omslag för att pryda... skor! Udda kanske, men håll... visst är de rätt coola?

Sanctuary är på väg att återupplivas. Warrel Dane uppges arbeta med bandet igen, och ny platta planeras till hösten - den första sen "Into The Mirror Black". Något skumt är det med Nevermore och stämningen i det bandet, kan man tro...

Iron Maiden har släppt sin senaste video, till låten "The Final Frontier" från kommande plattan med samma namn. Den kan man inte bädda in ännu, men du hittar den här!

Tja, det kan vi väl säga var alles för denna gång. Nu ska jag fixa upp lite info om intrycken av förhandslyssning av Black Label Societys kommande skiva "Order Of The Black". Håll ögonen på Werock för mer info!

Recension: Nevermore "The Obsidian Conspiracy"

Nevermore förknippas för de flesta metallskallar framförallt medgitarristen Jeff Loomis och sångaren Warrel Dane. Rätteligen så, det är dessa två som gör bandet unikt och intressant, då de står för ett blistrande gitarrspel och ett känsloregister i sången som är mycket svårslaget.

Det finns förstås människor som inte riktigt tål bandet, vilket antagligen alltid är fallet med grupper som inte riktigt håller sig i mittfåran. Det får man ta. Personligen gillar jag gruppens musikstil, och håller tidigare släpp som "Enemies Of Reality" och för all del också förra given "This Godless Endeavor" högt. De spelas tillsammans med briljanta liveplattan "The Year Of The Voyager" rätt frekvent hemma hos Rebellängeln. Alltså - en ny platta med Nevermore, det kan väl bara bli bra?

"The Obsidian Conspiracy" visar sig dock vara en platta som lovar mer än den håller. Jag känner mig faktiskt lite lurad; inte för att jag tycker det här är dåligt, utan för att det borde vara.. ja...bättre.

Inledande riffet på "The Termination Proclamation" får det visserligen att vattnas i munnen på mig, och "Moonrise (Through Mirrors Of Death)" samt "And The Maiden Spoke" är klassiska Nevermoredängor, men ändå. Var är den där balladen som är så bra att man nästan skiter på sig? "Emptiness Unobstructed" och "The Blue Marbel And The New Soul" är väl de som kommer närmast, men det är lite samma sak där; det är bra men inte så bra som man vet att Nevermore kan göra det. Och det kanske är lite där som hela kruxet är.

Bandet har helt enkelt gjort så fantastiskt bra grejer tidigare att det är svårt att toppa, och kanske är det lika mycket mina egna förväntningar som sätter bandet i klistret. Fast, det finns ju band där jag har likaledes höga förväntningar och dessa infrias, så någon universalursäkt kan gänget inte få på grund av det.

Helt klart är i alla fall att herr Loomis kan konsten att hantera en gitarr, och att herr Dane fortfarande besitter en av metallvärldens mest spännande och unika röster, och gillar du bandet sen tidigare så fins ingen anledning att hoppa över "The Obsidian Conspiracy" - även om det kanske är bra att inte hissa förväntningarna genom taket...

Nevermore har sitt hem på internet här, och finns givetvis på Spotify.

Bästa Spår: "Moonrise (Through Mirrors Of Death)" eller "Emptiness Unobstructed" tycker jag nog.... men, som skrivet, det är överlag ganska jämntjockt.

Betyget för den här skivan blir en klockren 3:a i min bok. Det är bra, men kanske inte så bra att du måste ha den. Dock - i ärlighetens namn - det här är en skiva som jag redan nu känner kan ta vägen var som helst. Det kan blir en sån som växer sig monumentalt stark, eller en som parkerar i hyllan och aldrig spelas. Det är med andra ord en alldeles perfekt kandidat för att göra en backspegel på senare under året!

Nevermore "The Obsidian Conspiracy" - 3

Semester - mot Rom

Idag lättar jag och hustrun mot Rom för en minisemester. Smekmånad, som inte är en månad utan bara en långhelg. Vi lämnar lillkillen hemma med sin gudmor, vilket känns både lite läskigt (första gången vi åker bort flera dagar, och så pass långt utan honom) och ganska skönt.

Sen väntar en helg av rätt lata dagar, sightseeing, gott vin, god mat och kärlek.
För att komma i rätt stämning tror jag minsann att ovanstående skiva gör susen i lurarna på planet ner. Marduks finfina "Rom 5:12" är black metal precis i min smak, och med en känsla som är svår att slå. Snyggt omslag har den också!

Kommer det att bli dött på den här siten medan jag är borta, undrar du kanske?
Nä. Inte då. Här finns en del laddat, som vanligt. Redan imorgon får du till exempel en recension på Nevermores nya platta. Stay tuned...

Månadsrecensioner på Werock

...och inte bara några. Tror faktiskt att det är rekord för siten i antal recensioner, dryga 20 stycken ligger uppe här!
Ett flertal riktigt stora släpp behandlas, så som Burzum, Danko Jones, Hole, Keep Of Kalessin (som får en ruggigt lång och träffsäker recension), Misery Index och Nevermore.

För egen del har jag satt tänderna i Bullet For My Valentine, Coheed And Cambria och Candlemass. En fläskig trio, och jag kan avslöja att den innehåller både en positiv och en negativ överraskning...!
Med andra ord - här finns mycket läsning för dig som undrar vad du ska använda kvällen till. Hugg in!

Jäkligt bra musikperiod

Egentligen är det helt galet just nu.
Musikperioden alltså.
Utan att avslöja för mycket om kommande recensioner på bloggen och Werock (där det är på gång tidernas stjärnsmäll när det gäller recensioner, tror det är rekordantal som laddas upp när som helst... håll ögonen öppna!) så kan jag ju säga att det är en extrem bra musikperiod nu.

Khoma, Keep Of Kalessin, Misery Index, Bullet For My Valentine, Coheed & Cambria...
Riktigt jäkla bra. Och då står Grand Magus, Nevermore, Ozzy, Watain och Soilwork runt hörnet och knackar. Det är nästan så att jag tycker lite synd om ett band som Exodus, vars platta "Exhibit B: The Human Condition" är bra - och lik förbannat förbisprungen i den nu stenhårda konkurrensen!

Undrar om inte 2010 kommer att gå till historien som ett av de vassaste skivåren någonsin.
Bäst hittills?
High On Fire. Tror jag. I alla fall av de som hitills recenserats...

Passande fredags-Spotify

Ni vet - fredagar känner jag mig alltid lite extra levande.
Sprudlande.
Dagens Spotify känns därför rätt passande... Metalyze Live Clip Extravaganza finns här, och innefattar godbitar som Nevermore, Opeth, WASP och Ozzy Osbourne!

Weekend, here we come. Whooohooo!

Soft kväll...

...i soffan hos R2 denna afton. Planering & arbete med förfesten till Hårdrockskväll 2010 (mer om det i kommande inlägg!), och...förstås en massa prat om musik och spelande av metal.
Det slutade med att jag fick med mig bland annat en gammal pärla på lån - Sanctuary "Into The Mirror Black", som sedan kom att utgöra stommen till Nevermore. Hade inte koll på det, men Warrel Danes röst är förstås avslöjande... och bra!

Snart sängen för mig ikväll, men imorgon är en annan dag. Då kommer det mer på bloggen, Veckans Tips och mer info om Hårdrockskväll 2010. Missa inte det, det kommer vara perfekt läsning för en fredageftermiddag eller kväll!

En bra musikdag!

Lillgrabben vaknade tio i sex i morse, efter en natt av stökande. Lite surt - men inte alls bara av ondo.
Dagen har varit lång, och bjudit på en härig blandning av musik...
Vi startade lite lugnt i morse. Amorphis nya platta "Skyforger" och Allen/Landes senaste giv "The Revenge". Mjukt och fint. Sen ett löppass med Nevermores sköna "Year of the Voyager" i lurarna, och under eftermiddagen har jag hunnit med att avverka 2 plattor med Black Sabbath, en Badlands och en avrundning av Behemoth, Dissection & Kongh. Inte illa alls, tycker jag...

Men, nu till själva funderingen, själva tanken.
Träningsmusik.
Som sagts, liveplattan med Nevermore är fantastisk - men den går fan inte att springa till. Alldeles för progressivt, fick inget flyt alls (nääääää...det kan säkert inte alls bero på min kondition...).
Då flyter det bättre för mig med ex Bolt Thrower i lurarna.
Vad tipsar ni om?