Getaway Rock-pepp och allmänn lördagskänsla

Bandsläpp av Getaway Rock i veckan, och nu börjar jag känna mig riktigt peppad.
Jag måste säga att det inte vore så dumt om man faktiskt höll sig i den här nivån av storlek på bokningarna, alltså att ett band som exempelvis Volbeat får vara affischnamn.
Inte för att jag älskar Volbeat - de funkar, framförallt live och på en festival - utan för att det känns precis lagom. Det är inte Iron Maiden eller Metallica som drar dit tiotusentals fans som ska trängas, utan den här nivån ger ju chansen att faktiskt komma i närheten som åskådare och få se något.
Och kvalitén på banden känns ju väldigt spännande...

Opeth. Kommentarer överflödiga, har sett dem väldigt många gånger och eftersom de körde lite chugga-chugga igen senast så blir det bra att se dem på festivalen.

Dimmu Borgir kommer kanske med nytt snart, vill jag ha för mig. Men förra given var ju strålande, och bandets symfoniska black metal faller mig på läppen live också.

Steel Panther, Arch Enemy, Airbourne är såna där band som jag ska se om det faller sig, men som jag inte kommer att springa benen av mig för. Finns fler sådana längre ner i listan också, såklart.

Kreator och Death Angel ska jag däremot se. De levererar live, liksom The Haunted och Heaven Shall Burn. Watain blir bra efter förra given, och att få se hur materialet från "The Wild Hunt" smälter ihop med äldre låtar, och Skid Row har jag inte sett förr - men vill verkligen kolla in live. De har ju en minst sagt spännande låtlista att plocka ur.

Men.
För mig var de två stora släppen två band som fick liten stil på affischen.
Kadavar (senaste given "Abra Kadavar" fortsätter växa och har blivit lite av ett monster..) och Sólstafir, där "Svartir Sandar" är en sån där som jag inte kan vara utan.
Chansen att se dem live, och att de kanske inte är de stora dragplåstren så man faktiskt kan komma i närheten av scenen, får mig faktiskt att dregla lite!

Dessutom ska jag ta en öl eller två ikväll, efter lång vit period.
Det får mig också att dregla lite.
Ska vara välja passande musik till det.
Kan bli The Devil's Blood för att hedra Selim som verkar ha gått bort i veckan, eller kanske just Kadavar för att bygga på peppen.
Vi får se.
Hur som helst känns det fantastiskt bra att det är lördag... eller hur?
Kan bli gangsterfilm ikväll också.
Lite sugen på det, på samma sätt som jag var sugen på en ubåtsfilm för ett par månader sen. Märkligt, det bara kommer på mig lite sådär ibland, suget efter en ganska smalt specificerad genre på film.
Eller så såg jag bara den här tidigare i veckan...

Hur som helst... lördag. 
Vilken känsla!
 

Recensioner av Dio, The Devil's Blood - och lite tankar om Maiden på Friends...

Måndag. Kanske jobbar du, kanske har du semester.
Tur då att det är mitt-i-månaden på Werock också, vilket betyder recensioner.
För egen del har jag presterat två stycken, en live platta med Dio och holländska The Devil's Blood med sitt farväl.
 
Diametralt motsatta upplevelser, kan man nästan säga. Tillsammans lyckas de skrapa ihop 11 betygspoäng på en 10-gradig skala, och fördelningen är inte helt jämn. 
Lindrigt sagt....

Alla recensioner för juli hittar du här, så där finns en hel del läsning om du letar efter förströelse på stranden, i hängmattan eller bara är nyfiken.

Dessutom, lite tankar om Iron Maiden på Friends i helgen.
Väldigt blandade sådana.

För bandet var grymma (Adrian Smith = coolast, Bruce = fulast scenkläder och trots fusket i "Aces High" en av de bästa rockrösterna genom tiderna - fortfarande! - live, alla spår från "Sevenths Son"-plattan magiska (framförallt titelspåret) och ett bra tempo i spelningen) medan arenan var helt jävla tvärkass.
Både Aftonbladet och Expressen har kommentaret det fruktansvärda ljudet, men förutom det...
Alltså - att infrastrukturen runt inte är klar... fine. Det vet man och fattar.
men inne i själva arenan.
Trasig huvudskärm (så nere i högra hörnet funkade inte bilderna), kilometerlånga köer till kiosker som saknad en massa saker (medan andra av oförklarliga anledningar var stängda) och dessutom bajamajjor som komplement.
Varför bygger man inte arenan rätt från början?!?
Känns ju som om den tar 55 tusen, men klarar 30.
Tyvärr verkar arrangörerna sköta kontakten med bandet glimrande, så tt de är förtjusta och återkommer, medan vi andra stackare som betalar biljetterna får stå ut med Sveriges sämsta konsertarenen (trots att den är nyast).

Nå. Det om det.
Måndag nu.
Själv har jag första dagen på semestern, och jag tänker njuta en del. Tipsar därmed också om den här, som Per i sin tur tipsade om:

 Jaipur.
En sån öl som jag ju aldrig skulle ha plockat själv. Etiketten ser rätt trist ut, och den kostar en del... men den var väldigt trevlig. Extremt ljus, men med bra svalkande!

Things that make you go "hmmm..."

Du vet.
Ibland serverar världen ett knippe saker som man bara kan notera och för sitt egna stille sinne notera att "jaha, det var fan", alternativt "hmmm...exakt hur tänkte de där?".
I sviterna av förra veckans sjukdom så är detta ett inlägg i den andan.
En samling av saker som får mig att tänka just så. Bra och mindre bra.

The Devil's Blood har kommit med sitt tredje fullängdsalbum. "III: Tabula Rasa Or Death And The Seven Pillars". Det smög sig på, tycker jag.

Jag läste inget i förväg, såg inga promos eller hörde det skvalpas om plattan innan den helt plötsligt landade. Förra skivan "The Thousandfold Epicentre" var en besvikelse för min del, speciellt med bandets extremt starka karriärinledning med både EP'n "Come, Reap" samt den lysande debuten "The Time Of No Time Evermore".
Nya skivan?
Har bara ett enda varv med den ännu, men den verkar ju inte så lite flummig. Tyvärr. 
Inleder exempelvis med 22 minuter långa "I Was Promised A Hunt"...
Kolla in plattan på Spotify själv. Full recension att vänta dock.

Nu: soppan om Queensryche. Saker som får en att verkligen fundera.
Mitt i allt verkar nämligen bandet, det ena Queensryche som finns just nu, det med Todd De La Torre på sång och nästan alla andra som ingick i ursprungsgruppen, ha lyckats släppa en oväntat bra platta.

Jag har dels tagit del av Sweden Rock Magazines recension, men framförallt tjuvläst herr Bensch recension som kommer på Werock till månadsskiftet - och det står klart att han är minst sagt imponerad.
Det är inte alla skribenter jag hyser sån respekt för som för den gode Bensch. Han har en mycket omfattande kunskap och ett brett register som han hämtar sina iakttagelser från, och när han skriver som han skriver så inser man att gubbarna har hittat tillbaka till något som gör mig nyfiken. jag har inte hört skivan ännu, mycket på grund av att jag blir så trött på hela den där soppan och att de drar det fina namnet Queensryche i smutsen, men nu... nu måste man.

Härnäst över saker som får en att fundera: Whitesnake.   

Här släpper man slltså, på samma skivbolag (Frontiers), 2 dubbellive-skivor på samma kvartal. Ett i april, ett i månadsskiftet juni/juli. Med samma band. Och typ samma låtar.
Eh?
Hur tänkte de nu?
Handlar det bara om att bli av med ett antal skivor i ett kontrakt, eller vad fan är det frågan om?

Jag recenserade "Made In Japan" för Werock, och kommer att göra detsamma med "Made In Britain". Har precis tagit hem promomaterialet och inte hunnit lyssna in mig, men man funderar ju på att utsätta sig själv för en blindtest. Är det någon skillnad på dem alls?!?

Nä. Till något roligare!

 Icon. Från USA.
Det här är en sån där sak som jag haft ett extremt vagt minne av, att jag spelade in en låt som hette något med "hammer", och att jag tror att bandet hette Icon. För typ 30 år sen, på en kassett som jag bandade radioprogram på för att sen kunna lyssna på i mitt rum (började alltid inspelningen när ex Per Fontander startade att spela låten, och om den inte var bra eller det var en av de jag redan hade så stoppade jag, spolade tillbaka kassetten för att kunna spela över med nästa låt sen... det tog låång tid att bygga upp ett C90 med bra låtar så, men som alla vet är resan halva målet och det man verkligen kämpar för mer värt än något annat).
Tappade bort dem.
Och så kom nyhetsbrev från Record Heaven, med denna remastrade version (Rock Candy, som även gett oss exempelvis Badlands). 
Kollade på den ett tag, och försökte minnas om det var rätt. Lyssnade lite på Spotify, och visst. Spår 6. "Raise The Hammer", det var låten jag minns. Jag läste bland annat Jules Verne-böcker till den och tyckte den var skitbra.
Då.
Det visar sig att... ja... den är ju inte riktigt så bra som jag minns den.
Nu.
Den går, exempelvis, alldeles åt helskotta mycket saktare än vad jag mindes den.
Och riffet är inte lika giftigt som jag trodde.

Märkligt hur det kan bli, det där med minnet och hur den nakna sanningen avslöjar saker i ett helt annat ljus.
Jag har en till sån där, som jag inte minns namnet på gruppen alls, men som jag nu undrar lite över (med denna erfarenhet i färskt minne). En cover på Beatles "Eleonor Rigby", och jag tror det bör ha varit runt samma tidsperiod. -85, -87 eller nåt sånt.
Vet du vilken det är?
Dela med dig i så fall!

Till sist - en sanning.
"The Drugs Don't Work".

The Verve-skivan "Urban Legends" är rätt bra ändå, tycker jag, men framförallt är deras stora opus sant.

Drogerna funkar inte.
Jag är fortfarande sjuk (men på jobbet, för dte funkar inte annars - och resultatet kommer antagligen bli helt bländande uselt).
Tagit hostmedicin för hostan. Den har som vanlig bieffekt att man fr huvudvärk.
Så då tar man huvudvärkstabletter mot det.
Som gör att magen kraschar.
Som gör att man får ta....

Ja. Ni fattar.
Det går runt och runt och runt.
Värdelöst.
Håller fan på bli knäpp, och undrar om det är dags att uppsöka farbror doktor igen, nu har ju febern och tillhörande skit kommit och gått i snart 10 dagar. Det kan nog inte vara normalt...

Sommarlov!

Idag är det söndag - och inte vilken söndag som helst!
Nej, idag är det den söndagen som gör att följetångerna Citatet och Besatt tar Sommarlov!

För att fira det har jag snott ovanstående bild från SVT och deras fantastiska barnprogram Sommarlov (kolla in det om du har barn, varierat enkelt men ändå kul) för att påtala detta faktum. Och det betyder att det finns uppdaterade arkiv.
Du ska kolla efter dessa symboler:

Det översta är ett bibliotek, det är där jag har gömt arkivet för långa artiklar - och där bor numera även Besatt-inläggen under en egen rubrik (de får trängas lite med Blogg I Fokus, Tvekamper, Krönikor och annat).

Den andra är en pratbubbla, och där finns numera Citatet - samt alla gamla Veckans Citat.
En hel del rätt kul läsning för den som vill och orkar.
Du hittar båda symbolerna nere till höger på bloggen, om du väljer att inte ha mobilsiten igång.

Sommarlov.
Vad kommer det innebära mer då, kan man undra?
Tidigare år har Metallbloggen exempelvis kört sommarspecial med olika böcker, festivalkollar, jämförelse mellan olika skivor och öl, eller bara en djupdykning i olika skivor som på något sätt förknippas extra mycket med just sommar för min del.
Denna sommar blir det.....

...blir det....

....inget.

Ja, alltså, det kommer att komma inlägg, men det kommer inte att bli någon speciell följetång eller artikelserie, och det kommer inte heller att bli så intensivt med inlägg.
Istället ska undertecknad skriva lite av vad som faller på, och tillåta mig att ha friheten att blogga intensivt om och när jag vill, eller att inte göra det om inspirationen tryter.
Närmast ska det dessutom levereras saker till Werock, hade jag tänkt mig. 
Recensioner, av bland annat JORN och Immolation, samt en intervju med Jörn Lande som jag håller på att preppa mig för.
Bloggen får sitt också, i form av recensioner av Black Sabbath, Dark Tranquillity och The Devil's Blood. Bland annat. Så visst kommer det att hända saker.

Men, dagens tema ändå: Sommarlov! 

Recension: Year Of The Goat "Angel's Necropolis"

Norrköpings oheliga rockers Year Of The Goat skapade med debut-EP'n "Lucem Ferre" en grannlaga uppgift för sig själva: att följa upp de massiva förväntningarna med en riktig debut.
Det tog rätt lång tid, och i slutet av året avtäcktes den.
"Angels' Necropolis" är namnet, och lika givet som en bakfylla efter julfesten kommer delar av diskussionen att handla om huruvida man lyckas infria förväntningarna man skapat.
Enklast är kanske att börja med konstaterandet att musikaliskt är bandet ute på samma resa som man inledde.
Det är rock med förförisk pop-ådra, och av ett sådant snitt att dess enkla och till synes lättsmälta låtstruktur gör den alldeles utmärkt för att lura folk i fördärvet med.
Ska andra akter inom fåran nämnas så antar jag att band som The Devil's Blood och Ghost hamnar på kartan, även om jag väl kan tycka att Year Of The Goat har en egen ton jämfört med dessa akter.
Låtarna är 8 till antalet, och personligen gillar jag sluttampen allra bäst. Den avslutande trion "This Will Be Mine", "I'll Die For You" och "thin Lines Of Broken Hopes" inger gott hopp om fortsättningen för bandet. Det får mig också att undra om det är så pass enkelt som att man initialt känner av pressen att man måste prestera, och därför är aningen mer krampaktiga i inledningen av skivan för att sedan slappna av ju mer tid som går. 
Fast å andra sidan har jag ingen aning om i vilken ordning låtarna är skrivna, så det är ren spekulation och kanske lika gärna en reflektion av min mottaglighet....

Nåväl, skivan börjar helt okej. Inledande "For The King" och tredjespåret "Spirits Of Fire" är representativa för bandet och funkar väl. Titelspåret är okej men inte så mycket mer, och mittpartiet ("Circle Of Serpents" och "Voice Of The Dragon") tappar i glans ju mer man lyssnar för att till slut hamna i ett rätt tråkigt slutskede.
Thomas sång är ju inte fantastisk, men passar ändå fint till den musik som bandet levererar, och på det hela gör man det enkla på ett bra sätt. Plus för digipacken från Van Records också, den är läcker med mattsvart papper, men ändå är en av de bestående tankarna och känslorna när skivan snurrat otaliga varv att det faktiskt saknas något. 
Det där lilla extra.
Det där som kanske fanns på "Lucem Ferre", eller som jag i alla fall tyckte mig höra då.

Werockkollegan Jarno satte fingret på delar av vad jag tycker saknas i sin recension, nämligen att det inte fäster emotionellt då det känns för producerat, för sökt, men kanske är det ändå bäst beskrivet i en av tidningarna Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine (jag minns inte vilken och orkar helt enkelt inte leta reda på svaret eller vilken skribent det var...): Det flyter ihop lite. Var för sig står sig låtarna bra, och det skulle nog lyfta vilket blandband (ja, eller spellista som man säger nu för tiden) som helst, men sammantaget så blir "Angels' Necropolis" tyvärr ganska jämntjock.
Och det är ju inget man vill skriva om när det gäller Year Of The Goat.

Med det sagt... hur bra är det då?
Nej, det är inte lika bra som "Lucem Ferre" (och, som nämnts, jag lämnar hela diskussionen avseende om det är musiken eller jag som ändrats sen dess till en annan tid och plats), men det är ju fortfarande ganska bra. Jag spelar den gärna i bilen eller hemmavid när jag vill lura hustrun att bli djävulsdyrkare. Betyget 3, med lite mersmak, känns korrekt.

Bästa Låt är nog avslutningen, "Thin Lines Of Broken Hopes".
Spotify? Visst. Här!

Year Of The Goat "Angel's Necropolis" - 3
 

Recension: Jess And The Ancient Ones "S/t"

"Sulfur Giants".
Den låten är fan inget annat än 12 minuters ren magi. Rå glädje, underbar refräng, smittande riff och en sån där låt som bara sitter från första gången man hör den. Visst, det börjar med en två minuters stämningsgrej, men sen är det ett enda brett leende hela vägen. Den låten är faktiskt ensam anledning till att den här plattan hamnade i min ägo, jag hade dissat Jess And The Ancient Ones som en finsk The Devil's Blood-wannabee när jag läst om dem till dess att Stones (som vanligt, han är skyldig till många av mina skivinköp...) hade låten som Tune Of The Day.
Dra mig baklänges - jag fastnade direkt, och när jag sprang på plattan hamnade den genast i inköpskorgen.
Totalt sett får man 7 spår av rätt tillbakalutad men ändå episk rock'n'roll. Omslaget, bildspråket och låtarnas namn vill ange ett ockult tema, men det märks inte speciellt mycket i musiken tycker jag, en sak som är av godo.
Det blir nämligen inte en kopia av just The Devil's Blood tycker jag. Här är det mer rock'n'roll kombinerat med en smålustig känsla av jazz och mindre försök att vara täckt i blod, liksom. Ändå heter spåren saker som "Prayer For Death And Fire", "Twilight Witchcraft" och "13 Breath Of The Zodiac".
Skivan öppnar också urstarkt.
De första tre-fyra spåren är en fröjd för örat både med en gång och med fler lyssningar. Så småningom tappar plattan lite av kvalitén, de två sista låtarna "The Devil In G-Minor" och "Come Crimson Death" är förstås inte dåliga... men inte heller av samma svindlande klass som exempelvis "Sulfur Giants". Just giganterna har fått mig att nynna på den refrängen så många gånger sen skivan kom i min ägo att jag inte blir förvånad om familj och grannar kan sjunga med numera. Jag kan liksom inte hjälpa det, den vägrar släppa taget om min skalle!

Det finns ändå en sak som irriterar mig.
Förpackningen.
Jag har den limiterade boxen (den enda som fanns att köpa, så man kan ju undra vilken utgåva som egentligen är limiterad...?), och jag gillar initiativ som utvecklar produkten totalt sett.
Men.
Om man nu ska tänka utanför boxen, så att säga, när det gäller CD-förpackningar så får man fan inte sluta med en box! Svart Records har skapat en kartong helt enkelt, en kartong som är helt fyrkantig. Den är för grund för att ha i hyllan och för hög för standardformatet för en CD-platta. Och det kan jag kanske leva med om man fick något i kartongen - men icket. Här ligger en bit papper so minnehåller själva disken, samt en ihopvikt affisch som föreställer det (iofs snygga) omslaget på ena sidan, samt information om bandet och låttexter på andra sidan.
Snyggt. Och så vansinnigt opraktiskt. Okej, kanske ändrar jag mig med tiden och hyllar detta eftersom jag ideligen plockar ut den felformaterade kartongen ur skivhyllan, men just nu är jag mest irriterad över den. Lite som med Pearl Jams senaste, faktiskt...

Nå, skivan är ändå riktigt bra, och det är just en sån där som växer.
Biter sig fast.
Tyvärr verkar skivna i skrivande stund inte finnas på Spotify, så du som vill lyssna får göra det via länken nästan längst upp i recensionen. Där får du å andra sidan just bästa låten "Sulfur Giants", så du borde inte klaga tycker jag.
Betyget då?
Stark fyra, vill jag påstå.
Detta är helt klart en utmanare till årsbästalistan - speciellt om det fortsätter att växa på det här sättet. Det som håller det hela från toppbetyget är väl att avslutningen är lite svagare, och min hangup med förpackningen...

Jess And The Ancient Ones "S/t" - 4

Inför Årsbästalistan T-Ö

Det tog ett tag mellan de två första genomgångarna (A-L var först ut, sen kom M-S något senare) och denna, den näst sista genomgången.
Den som täcker resten av alfabetet.
Näst sista, undrar du då?
Jo, men faktum är att det kommer en genomgång med eftersläntrarna. De där skivorna som antingen släppts precis just nu, eller som jag inte upptäckt förrän precis just nu.
Nå, det om det - nu går vi in på denna omgång, och vi börjar med bokstaven T. Där har excel sorterat in alla grupper som heter något med "The...". Bra så!
Precis som tidigare är alla omslag klickbara om du vill läsa själva recensionen...

Fyra skivor med "The" i namnet. Några var självskrivna - som The Haunted och The Konsortium, medan andra är mer överraskande. The Devil's Blood röt jag ju om senast på Werock, och kallade årets besvikelse. Sant, men ändå en skiva jag inte vill förkasta som potentiell topplistenotering. Det säger kanske en hel del om hur jäkla bra det bandet är... Dessutom, förstås, The Gates Of Slumber. En riktig växare, och har man en låt som "Castle Of The Devil" med på en skiva så blir det bra!

Sist ut är bokstäverna V och W. Sjukt bra år för dem i år!

Vallenfyre, Wolves Like Us, Wolves In The Throne Room är relativt sena upptäckter och släpp som ändå hunnit smälta in i medvetandet. En trio starka skivor som är omöjliga att bortse från i en dylik diskussion och genomgång.

De tidigare alstren av Vreid, Whitesnake och Voodoo Circle är likaledes inga skivor man kan hoppa över, oavsett om det är en av de starkare avslutningarna (?) ett band kan ge sin karriär eller en kopia av det bandet (Voodoo Circle låter verkligen stundtals mer Whitesnake än vad Whitesnake själva gör numera...). Vreid kan vara årets starkas black metal släpp, och varje år tycker jag att det kommer en sån där skiva i början av året - en sån som får mycket speltid och när året summeras sticker ut som en av de man lyssnat mest på...

Recensioner The Devil's Blood, Krisiun, THe Haunted live....

Ny månad, nya recensioner - på Werock.
För egen del har jag satt tänderna i vad som kanske är 2011 år största skivbesvikelse - The Devil's Blood "The Thousandfold Epicentre". Du hittar recensionen här om du undrar varför...
Dessutom går Martin i spinn över Moloken och Jonte gillar Krisiun. Bland annat.

Liverecension ges det också. The Haunted, från Close Up Made Us Do It!

Jävligt bra!

Idag är det onsdag.
Det är jävligt bra.
Det är nämligen den sista dagen som jag har min nuvarande tjänst på det där jobbet som betalar lönen - från och med imorgon gäller annat. På samma företag, men annat.
Ska bli skönt, längtar efter den nytändningen - även om det säkert kommer att skvalpa lite under ett tag från gamla "synder", så att säga.
Dessutom är röstningen igång när det gäller semifinalerna på vem som är världens bäste hårdrockstrummis.
Också jävligt bra.
Vilka kamper!
Mera saker som är jävligt bra...?
Jo, igår ramlade ovan fotade paket ut ur brevlådan hemmavid. Terrortory. Debuten "The Seed Left Behind" med extra godis i form av en liten poster. Snyggt!
Bra låter det också, spontant är det tummen upp - men givetvis kommer en riktig recension så småningom.
Förresten, på tal om recension... minns ni diskussionen som blommade upp i samband med 3 Röster om Opeth? Jag lovade en krönika med mina tankar om ämnet - och den är nu på gång. Kommer up på bloggen på lördag, så det är bara att hänga på låset om du är nyfiken!
Okej, jävligt bra saker var det ju. Läge kanske att notera vad som spelas mest just nu?
Den här snubben, King Diamond, till exempel.

Han loggar massor av speltid, och jag håller sakta på att sugas in i den mannens galna, förvridna, mörka och underbara värld.
Riktigt jävligt serverar också The Devil's Blood med nya "The Thousandfold Epicentre", och om jag nu hann med innan deadline så får du en recension på den plattan imorgon. På Werock.

Där är det förresten också jävligt bra saker på gång, tävlingsmässigt. Du har väl inte missat tävlingssiten för denna veckans stolligheter? Böcker och skivor en masse!

Förresten, på tal om jävligt bra.

Lucifer Was!

Otroligt förhäxande, och just den här plattan har jag verkligen tagit till mitt hjärta.

"In Anadi's Bower".

Eller, som texten på ryggen lyder: "Lucifer Was In Anadi's Bower, And Now She Is Resting".

Jag ska verkligen ge detta band full uppmärksamhet och leta mig genom hela katalogen - men jag ska försöka gå emot min natur och instinkt och INTE gå bananas och köpa rubbet på en gång.

En skiva i taget - med uppmärksamhet på den!

Och, på tal om uppmärksamhet.

De här två skivorna har fått mycket sån den senaste tiden.

Du känner, förstås, igen dem. Grymma skivor båda två, och jag har dels "återupptäckt" dem för tillfället, dels valt att lyssna på dem. Det kommer nämligen en Tvekamp mellan dessa båda, så småningom...

Onsdag. Och jävligt bra!

101, 102, 103...

Jag har under året haft ett vad med min kära hustru.
Hur många nya CD-skivor som flyttat in i min hylla.
Mitt bud - inte mer än 100, hennes... långt över.
Så vi har fört räkning.
Igår landade skivorna som ger mig dödsstöten i vadet.
nummer 101. 102 och 103.
The Devil's Blood, Lucifer Was och Fight.

Fan.
Storförlust alltså, det är ju en försvarlig del av året kvar och beställningar ligger på kommande Vektor och Vildhjarta.
Hustrun blev så glad att hon slog på stort igår.

Jo, du ser rätt.

Till världens bästa pannkakor (som undertecknad faktiskt står för, det kanske är det enda jag gör bra i köket) så serveras ett glas rött.

Vete fan om det var speciellt gott, men har man vunnit så har man...

Jävulska bilder på Watain!

Du vet ju att denna blogg publicerade en del bilder från spelningen med The Devil's Blood och Watain senast? Den som gick av stapeln på Münchenbryggeriet? Skönt stämningsfulla bilder levererade av Per, men jag antar du vill se fler?
Riktigt jävuskt snygga bilder?
Demonia har givetvis placerat sig bra, och nu har hon publicerat allt.
Fantastiska bilder från en person i rätt vinkel - hon tog helt sonika hjälp av en snubbe vid namn Viktor Kjellberg!
Kolla in dem. Genast. Du hittar Watain här, och The Devil's Blood här!

Bildspecial: Watain och The Devil's Blood på Münchenbryggeriet!

I fredags härjade Watain och The Devil's Blood på Münchenbryggeriet.
För egen del missade jag eventet, men om jag förstår det rätt så ges man chansen att "vara där" så småningom i alla fall, då det spelades in för utgivning på DVD...
Dessutom, Per var på plats och lät kameran gå.
Håll till godo!

...vill du ha mer bilder?

Mer läsning om just Watain?

Du missade väl inte Tvekampen som gick just i fredags, eller bildspecialen från förra gången bandet var här?

Till sist... tack Per. Guld värt för oss som missade spelningen!

Under construction: Machine Head...

Väntar du på bilder och text från giget med Machine Head och Bring Me The Horizon i torsdags?
Lugn, det kommer.
Ovan har du körschemat, vänligt nog fördelat av Stones innan spelningen så att undertecknad kunde tajma allt (och träffa Thetania i dörren, trevligt!)
Jag ska försöka fixa ihop det under dagen/morgondagen, och recensionen hamnar på Werock. Du märker helt enkelt, för det flaggas här också. Tills vidare får du läsa Jontes text på Gaffa om spelningen, och dessutom ta del av Werocks "bäst senaste fem åren" eller intervjun med Nepenthe i Netherbird. Veckan i övrigt kommer på den här bloggen antagligen att gå i bildernas tecken.
Bilder som "blir över" från torsdagens spelning kommer upp här, likväl som en hel del bilder från helgens resa till Tyskland.
Och ikväll bjuder Per på bilder från fredagens spelning med The Devil's Blood och Watain!

Till sist ett tips - Werocks tävlingar pågår friskt, och vad jag förstår från tävlingscentralen så är läsarantalet högt... men inte deltagarantalet i tävlingen. Det betyder förstås goda möjligheter att faktiskt vinna om man vill. Kolla in siten, nu!

This and That

Måndag igen, och denna gång har helgen varit en riktig bajsmacka.
Minstingen sjuk (igen, vad i helvete... han kommer ju ha världens bästa immunförsvar!), och äldsta kille rädd för spökena som dragit runt i kvarteret och bett om bus eller godis (tills han insåg och hörde att det var barn som var utklädda, men innan han övervunnit sin rädsla så var det riktigt läskigt och tårarna kom...).
Tillbaka på jobbet för att jobba in sina surt förvärvade slantar.
Eller, ja, egentligen inte. Jag är en av dem som egentligen har mer betalt än vad jag är värd, men säg det inte till nån... I alla fall ett tag på jobbet, vi får se hur det utvecklas.
Kan hända att det blir ännu en utryckning till SöS om inte febern går ner.
Som sagt.
Bajsmacka.

Men - lite bra har ju hänt.
Vi snickrade till en snygg pumpa.
Nya Close-Up Magazine landade i brevlådan.
Jag har lyssnat på återutgåvan av Deaths "Human".
Bara en sån sak!

Så, detta blir lite av ett this and that, blandad kompott-inlägg. Vi börjar längst upp. Festivalerna börjar ju släppa lite band nu. Först ut var ju Getaway Rock, som lanserade Manowar redan vid förra årets festival, och nu har Sweden Rock Festival släppt sina första band. Snygg blandning, och precis vad man kunde förvänta sig av just den festivalen. Metal Town har ännu inte släppt något band, men jag gissar att de också samlar på sig innan de släpper en bunt. Annars verkar ju Close-Up Båten i mars bli lovande. Graveyard, The Kristet Utseende och The Resistance klara just nu. Snygg lista, det.

Vad mer då? Tja, för dig som vill ha lite gratismusik kanske Helltrain kan vara något? Bandet bjuder på sin nya singel "Mr Cooger". Klicka på loggan nedan så kommer du helt magiskt till rätt sida och kan ladda ner spektaklet!

För övrigt var det ju det där med Close-Up Magazine.

Undertecknad noterade bland annat att de har bra smak, eftersom de gav Umeåbandet Guile titeln "Bäst I Sverige" när det gäller demos. Kul, och det känns ju ganska bra att fler än denna lilla blogg ser storheten i det bandet. Nu MÅSTE det ju komma en "riktigt" skiva snart...

Till sist några tankar från Close-Up...

• Jag är lite skeptisk till att Megadeth har döpt sin skiva till "Th1rt3n" Det känns som ett knep riktat till tonåringar, typ, och det är inte Megadeth för mig...



• The Devil's Blood kommer nog inte att upprepa en lika stark skiva som förra given. Det jag hört så långt är betydligt svagare, men det kanske tar sig med tiden?



• Grá är ett black metal band från Stockholm som absolut inte lyssnar på ny musik. Det finns ingen anledning till att lyssna på annat än exempelvis en gammal Bathoryskiva. Det firar det nya bandet med att.. ge ut en ny skiva. Det tycker jag är lite gulligt och en hel del humor!