3 Röster om Gojira "L'Enfant Sauvage"

Jag anser att det är en av de bästa skivorna i år. Den kommer - garanterat - att återfinnas på Topp Tio-listan, och att recensionen hamnade på maxbetyget 5 av 5 möjliga är därför inte speciellt överraskande. Därför är det extra spännande att se vad andra tycker om det hela - och det är vad det är dags för nu.
3 personer tar plats i panelen, och denna gång är det Jarno, R2 och Stones som får säga sitt!


Jarno: En vän presenterade "The Way of All Flesh" tidigare i våras. Ganska lättillgänglig men inget som jag lyssnade på mer än tre gånger. 
Nya " L'Enfant Sauvage" har oddsen emot sig redan från början och initialt vill jag lägga bort den också. Men så har jag den som kompanjon på mitt första långpass och på något sätt hamnar jag i en perfekt rytm och gör ett fantastiskt pass. 
Synd bara att musiken inte växer något. 
Skulle jag jämföra skivan med något så skulle det vara en tysk industrimaskin av borstat stål, med en extremt hög precision och tre gånger större än USS Enterprise (CVN-65). För exakt så tråkig är skivan.
Betyg 2/5 

R2: Den här skivan är med och tävlar om årets platta. För ett par år sedan tillbringade jag en dag hos Reference Audio, min kompis skulle uppgradera sig. Säljaren drog nåt som lät helt otroligt, låten Esoteric Surgery från förra plattan. Det var min första bekantskap med Gojira. Tyvärr tycker jag inte den plattan var så jämn.
 I år dök L'Enfant Sauvage upp. Och jäklar. Precis som plattan innan är det otroligt mäktigt och bra ljud (vilket jag ser som väldigt viktigt) och hela skivan är mycket jämnare.
Nästan alla låtar håller samma höga klass. Men bäst är ändå titelspåret, otroligt bra. 
Betyg: 5/5 

Stones: Fransmännen är här med sitt femte alster, en skiva där alla pusselbitar fallit på plats med deras vilt kreativa briljans. Plattan är känslomässigt intensiv, fylld med fysiskt krävande instrumentering, galopperande rytmer och väldigt harmoniserade utan att bli en levande stapelvara. Oavsett vilken metall nisch du kan hitta dig själv i dessa dagar, måste du höra det här. Om inte detta får blodet att rusa är du redan balsamerad, så somna om! Betyg 5/5

Eh, jaha? 
Två hyllningar med maxpoäng, men det hela föll inte alls i smaken hos den tredje. Snittet hamnar då på 4 i alla fall, en hög siffra - men det mest intressanta kanske är just spridningen. 
Vad säger ni övriga om skivan? 

3 Röster om Testament "Dark Roots Of Earth"

Antagligen är det väl en av de största skivorna som släppts i år, i alla fall om man ser till hur mycket det pratades och väntades på skivan som var klar länge men aldrig tycktes komma ut.
Nu finns den ju dock ute, och själv laddade jag på en 4:a i betyg när Testaments "Dark Roots Of Earth" recenserades. Dags att stå i fokus är denna gång andras tankar om plattan, då vi landar hops panelen i 3 Röster!

Jarno: Det var väl ingen som trodde att Testament så här på äldre dar skulle drämma till med ytterligare en kanonplatta. "The Gathering" som kom 1999 efter att bandet hamnat fel på "Demonic" var en frisk fläkt och alldeles underbar. Därefter tog det nio år innan fantastiska "The Formation of Damnation" kom. Så med tanke på de senaste skivorna är "Dark Roots of the Earth" lite av en miss. De inledande fyra spåren är samtliga kanon (även om refrängen i "Rise up" blir trist när man hört låten för många gånger) och förmodligen kommer dessa att spelas live. Sedan kommer svackan med nästa trio ("Cold embrace" är nog Testaments svagaste spår någonsin om man bortser från skivan "Demonic). Skivans bästa låt är "Throne of Thrones" och avslutande "Last stand for independence" har en ganska trevlig feeling. Mina åsikter går väldigt mycket upp och ner angående skivan. Jag vet inte vad jag ska tycka om den. Det är inte fantastiskt men det är inte heller katastrofalt. Gillar man Testament så blir man inte besviken på sin investering. Kom också ihåg att detta fortfarande är bättre än något av "The Big Four"-bandens senaste skivsläpp!

Betyg: 3/5 

Stones: Dark Roots of Earth är en moderniserad version av deras bästa arbete under 80-talet, en rasande Thrasher fylld med sann amerikansk hat, den är sammanhängande och innehåller tillräckligt med variation för att hålla den intressant från början till slut. Dark Roots of Earth är en solid slägga av stål. 

Betyg: 4/5 

R2: Jag hade väntat min en platta som skulle som vanligt landa på en trea, jag tycker nog de senaste Testament-plattorna förtjänar det. Jag började lyssna och ja, en trea... tills jag kom till Native Blood. En solklar femma. Efter det upp och ner, men aldrig lägre än en trea. Bra köp helt enkelt! 

Betyg: 4/5

Jaha. Snittet hamnar på strax under fyra då, 3,66, vilket väl får anses rätt bra ändå.
De flesta verkar också överens om att det är en skiva man - som Testmentfan - inte kommer att bli besviken, så egentligen kanske den stora knäckfrågan är just den.
Är du ett av Testaments fans?

3 Röster om Baroness "Yellow & Green"

Denna vecka börjar jag nytt jobb. 
Det innebär att jag har fuskat - detta meddelande är i förväg genrerat så att du ska ha något att läsa, och jag ryggen fri och ägna mig åt att gå runt och vara förvirrad på en ny plats. Dessutom, som om det inte vore nog - hela inlägget är av modellen "stulet". Eller, rättare sagt, det är av den sorten som inte jag har skrivit!
Det är dags för 3 Röster om, serien som varit borta ett tag och brukar återkomma lite sporadiskt.
Denna gång får panelen sätta tänderna i senaste dubbelgiven av Baroness, "Yellow & Green", en skiva som hamnade på betyget när den recenserades på denna site.
Häng på!

Jarno: När artister blir vuxna och erkänner att man tidigare dolt sina knackiga låtskrivartalanger genom att ställa samtliga reglage på gitarrtopparna till elva, ja då ska man ta artistens uttalande med viss skepsis. Hade jag varit ett större fan av bandet före "Yellow & Green" så kan jag tänkta mig att jag hade varit lika förbannad över vad som erbjuds som jag är över Opeths "Heritage". Tur att jag inte älskade utan bara gillade bandet sedan tidigare då. "Yellow & Green" är full av fantastiska egenheter och låtar. Det är inte hela tiden jag hänger med men det är bara bra. När jag väl tröttnat på en låt eller passage så hittar jag något nytt. Det är en skiva som du kan älska hur mycket som helst medan din vän ogillar den lika mycket. Mitt råd är att, om du likt mig tar del av skivan via Spotify, börjar med den gula sidan och tar dig an den gröna först när du känner dig redo. 
Betyg: 4/5 

Stones: Yellow & Green är en ny era av Baroness, där den tidigare lite "mer aggressiva utgång" har tonats ner mot ett mer konstnärligt tillvägagångssätt. Skivan är som veckans piller ask, där vi tar ett gult piller på morgonen och ett grönt till kvällen. Detta är en nästan 80 minuter lång tripp, där Baroness visar upp sin känsla av melodi och oförutsägbara låtskrivande med en stor vision för sitt arbete. Spendera lite tid med de två skivorna och du kommer snart att förälska dig och förstå att baronessan gör vad Baroness gör bäst: växa, utvecklas och förnyas. 
Betyg: 4,5/5 

R2: Baroness var en nyhet för mig. Har inte brytt mig om det så mycket, jag har sett Chief Rebel Angel tala sig varm om det men ändå har jag dissat det. Vet inte varför jag fick för mig att lyssna denna gång, men oj vad jag inte ångrar mig. Dessutom innehåller den en låt som tävlar om topp 5 i år, det är inte dåligt. Låten jag pratar om är fantastiska Sea Lungs. Tyvärr håller inte alla låtar samma klass, ibland långt därifrån 
Betyg: Stark 3/5

Okej, Jarno - med betygsfobi i recensioner - klämmer dit 4, Stones fegar lite och vajar mellan 4 och 5, R2 håller en stark 3:a. Totalt ett snitt på strax under 4 då, kan vi säga.
Rättvist?
Kanske. Kanske inte. Feel free att dela med dig av dina tankar.
Dessutom kan jag lova att det kommer ytterligare 3 Röster med denna panel under hösten, då med Testament och Gojira som offer. Spännande, eller hur?
Orkar du inte vänta så får du väl söka på just "3 Röster" i sökfältet till höger i denna blogg. Då hittar du fler!

3 Röster om Machine Head

Whoa!
Konsertkväll ikväll!
Alltid lika bra, och dessutom kan man ju fråga sig om det finns bättre sätt att fira det än med ett riktigt bra blogginlägg som jag inte skrivit själv?
Nä. Knappast.
Mindre tjafs alltså, mera text av andra, och då pratar vi givetvis om 3 Röster - denna gång med synnerligen ilskna Machine Head i fokus.
Senaste skivan "Unto The Locust" sopade hem en betygsfemma hos undertecknad, och är helt klart med i räcet om toppplaceringarna för årets topplista...
...men är Rebellängeln galen, eller finns det substans i detta betyg?
Det ska vi kolla in. NU!

R2: Kollar genom lite sms-historik med Rebellängen och The Woan dagarna efter Machine Head släppt Unto the locust och minns att jag var besviken. Jag tror det var mest för att det inte fanns nån Clenching the fist of dissent eller nån Halo med på plattan... Två låtar jag fullkomligt älskar. Men efter några veckor med flera lyssningar har jag insett att det finns flera fantastiska spår även på Unto the locust, för att nämna ett par: Darkness Wthin och Locust, ja jävlar ja... Dessutom tycker jag att detta är en av de jämnaste plattor MH släppt. Tar mig en till klunk rött och sätter på Locust!

Betyg: 5/5

Tom S: Att följa upp en sådan monumental skiva som ”The Blackening” är inte den lättaste av uppgifter, i synnerhet inte när plattan fått epitetet århundradets thrashalbum. Hur gör man då? Jo, man låter Rob Flynn ta lektioner i klassisk sång och gitarr och går mot det emotionella hållet istället. Trots att pressen på bandet i alla avseenden varit stort, lyckades de fenomenalt att hålla thrashfanan högt på ”Unto The Locust”. Det är ett gediget stycke metal där signumet inte bara ligger på de episka introspåren bandet blivit kända för, utan även på en låt som ”Darkness Within”. Puritanerna har slammat bandet för att göra en power ballad men i mitt tycke är det skivans höjdpunkt. Enda svagheten är det avslutande spåret ”Who We Are” som inte riktigt håller samma höga klass som övriga.

Betyg: 4/5

JonteRoyal: Förväntningar uppskruvade till elva! MACHINE HEAD skrattar åt pressen, sträcker upp ett långfinger åt säkerhetsföreskrifterna och startar på ett nytt kapitel i boken som började med "Through The Ashes Of Empire". På Who We Are är de nära att köra i diket men klarar sig med en hårsmån - och det är den enda invändningen som går att hitta på skivan. This Is The End är brutal in absurdum, I Am Hell bygger vidare på det episka anslaget som sattes av föregångaren och Be Here And Know är en rent bländande hårdrocksdänga.

Att de sedan lyckats knåpa ihop en sådan fulländad komposition som Darkness Within gör det omöjligt att dela ut något annat än full pott (när vi talar om en fem-gradig skala vill säga).

Betyg: 5/5

Okej. Två femmor, en fyra i betyg. Snittet på 4,66 alltså, svindlande högt, och läser man dessutom JonteRoyals recension på Werock så slår det liksom an mot en... detta är en väldigt väldigt stark platta.
Starkast i år?
Kanske. Då får hålla dig knappa två månader till innan du får det facit...
Men vi börjar med kvällens spelning. Machine Head, i Stockholm.
Det blir något det!

3 Röster om Mastodon

Den förra 3 Röster sparkade igång en livlig och härlig diskussion avseende hur man sätter betyg, och så småningom kommer (nog) en krönika om det. Nu är det dags igen!
I "lagret" har Metalbloggen färdiga röster om även Machine Head, men det sparar vi lite - för denna gång är det Mastodon som ska få stå i fokus.
Recensionen landade på en betygsfyra, och rent litterärt är det en recension jag känner mig ganska nöjd med. Det betyder ju dock inte ett smack - för nu är det övriga panelen som ska få säga sitt. Vad är egentligen facit när det gäller "The Hunter"?
Låt oss kolla!

R2: Kärlek vid första ögonkastet. Men kanske beror det på att jag chansköpte The Hunter för att jag var sugen på nytt med Mastodon, efter jag kämpat ett tag med Crack the sky. Jag hade börjat gilla Crack the sky efter flertalet försök men ville ha något lite fläskigare och lite lättare... Precis det fick jag. Ljudet faller mig mycket mer i smaken än tidigare, det är riktigt bra. Skivan svänger som vanligt men är lite lättare att ta till sig än tidigare släpp. För ett icke inbitet Mastodon-fan. Detta är med säkerhet ett topp 5 släpp under 2011 för mig.

Betyg: 4/5

SheerFaith: Jag har aldrig insett "hypen" kring Mastodon. Finns helt klart bättre band i samma kategori. Baroness för att nämna ett.
Det som är kul med Mastodon är ju att det verkligen finns ett koncept kring varje platta, även om man kanske måste knapra lite svamp för att verkligen sätta sig in i det.
Senaste plattan "The Hunter" bjuder egentligen inte på några störe nyheter egentligen. För min egen del så tycker jag att Stargasm och Curl of the burl är de bättre låtarna på plattan. Gillar man Blood Mountain och Crack The Sky så kommer man säkert gilla denna.

Betyg 3/5

Tom S: De episka styckena och konceptet från föregångarna är borta i förmån för en mer kommersiell gångbar produkt. Låter det orimligt? Det är det inte. Mastodon fortsätter att utvecklas. Det är mer back to basic, stundtals lite lugnare än på de förstlingsverken, melodiösare men annars lika flummigt som alltid. Bandet ville skapa en avslappnad skiva och det märks. Arenametal när den är som bäst. Trots att Mastodon redan har en omåttlig popularitet tror jag att vi kommer se bandet på de största arenorna och det kommer pratas om Atlantagänget likadant som gemene svenne pratar The Big Four, fredagssmys och Siwert Öholm. Stort plus i kanten att Brann Dailors fantastiska fills är tillbaka.

Betyg: 4/5

Jaha, två fyror och en trea ger alltså ett snitt på 3,66.
Rätt lågt ändå, med tanke på att Mastodon länge varit hela världens gunstlingar.
Frågan är ju bara - är det rätt?
Därom tvistar de lärde.
Och håller du inte med så tveka inte. Kasta dig istället in i kommentarsfältet och ge din synpunkt, eller ta det ännu ett steg... skicka din bonusröst avseende "The Hunter" till min e-post!

3 Röster om Opeth "Heritage"

Opeths "Heritage" är nog en av de skivor som jag har haft svårast att bedöma på bra länge. Recensionen vacklade en del i sitt betyg, och det är en skiva som jag fortfarande inte riktigt vet vad jag ska göra av.
Den kommer garanterat att blir en av de som jag återvänder till så småningom och tittar på i efterhand, men jag vill att det ska gå ganska mycket tid innan dess. Låta den sjunka in. Se hur pass mycket jag spelar den med tiden.
Däremot behöver du inte vänta längre på att få ytterligare tankar om plattan - det är dags att kolla vad panelen i 3Röster säger!

SheerFaith: Jag har länge varit ett troget Opeth fan. Första gången jag hörde bandet var på samlingen Candlelight Collection som släpptes strax innan debuten Orchid.
länge misstänkt att det är i denna stil som Opeth kommer att utvecklas och jag förstår varför. Mastermind Mikael Åkerfeldts kärlek till
70-talet är ju inte direkt någon hemlighet. Trots detta så kan jag inte förmå mig att omfamna denna platta. Det enda jag känner när jag lyssnar på den är tristess och jag har svårt att lyssna klart på den. Det problemet har jag verkligen inte haft med Opeths andra plattor. Borta är growlet, synd med tanke på att Åkerfeldt är en av de bättre growlarna i världen.
Trots detta så finns det ett par bra spår men en hel del sömnpiller

Betyg 3/5

Tom S: Kompetent och vackert men ack så trist. Opeth gör en pudel, vänder puritanerna ryggen (till mångas förtret) och vurmar för 70-talets progressiva era. Flörtar med svensk jazz i all ära; introspåret och ”The Devil’s Orchard” är fantastiska stycken musik och signerade ett Opeth som känns igen men ju längre skivan lider desto mer anonym blir den. Jag vill så gärna gilla detta och jag ser Mikael Åkerfeldts anledning till att göra en platta som ”Heritage” (är förvånad över att den inte kommit tidigare faktiskt) men kanske vill han för mycket eller så fattar vi andra inget. Ju mer jag lyssnar desto mer svävar tankarna bort åt annat håll. Detta kommer dessvärre bli en skiva som om några månader inte kommer få speciellt mycket speltid. Väldigt trist då jag alltid hållit bandet högt.

Betyg 2/5

JonteRoyal: Ghost Reveries" - min inkörsport till OPETH - krävde tio genomlyssningar innan den fastnade. "Blackwater Park" likaså. Förra livstecknet "Watershed" var jag tvungen att återvända till minst tjugo gånger innan det briljanta utkristalliserade sig.

"Heritage" har nu snurrat ett tjugotal varv - kanske mer - och den allmänna känslan är... nja. Det är faktiskt lite väl långtråkigt. Den progressiva ådran passar förvisso OPETH som gjutet men det saknas glöd i kompositionerna. Kompetensen är som vanligt hisnande hög men passionen lyser inte igenom ordentligt. The Devils Orchard är undantaget som bekräftar regeln då den onekligen kan kvala in som en av bandets bästa låtar i karriären.

Betyg: 3/5

För Opeth innebär det svaga 2,66 i snitt, ett betyg som jag aldrig någonsin trodde att bandet skulle hamna på. De är ju kritikernas och fansen gunstlingar, och håller så larvigt hög lägstanivå att det i förhand var en given kandidat till årsbästalistan.

Nu ser det inte riktigt så ut, men kanske ger det sig med tiden? Den som lever får se. Eller, man lär så länge man får lever, som den vegetariske köttätande växten sa!

3 Röster om In Flames

Håller du inte riktigt med Rebellängeln om det där med vilka som är de starka och svaga punkterna på In Flames senaste studiogiv "Sounds Of A Playground Fading"?
Anser du att det behövs mer än en recensent för att belysa alla aspekter av en skiva, och kanske att det utdelade betyget var alldeles för högt eller lågt?
Perfekt.
Då passar nog detta dig.
Det är dags för panelen i 3 Röster att säga sitt om alstret!

Tom S: Anders vänder in och ut på sig själv och har på "Sounds Of A Playground Fading" hittat det perfekta uttrycket för sin sångstil. Jag håller inte med övriga om att det är så mycket rensång utan att varje låt har det vokala uttryck den kräver. Daniel Svensson får briljera på trumpallen och visar på ett fantastiskt lir som jag saknat sedan "Colony". Trots att Jesper Strömblad är borta, märks inget av detta i musiken. Tvärtom, jag tycker att Björn har lyckats riktigt bra att på egen hand sköta den sysslan och visar på det inte minst i "Fear Is The Weakness", en låt där melodierna verkligen är en tidsresa till mitten av 90-talet.

Som helhet är den tionde studioplattan en fräsch upplevelse och visar på ett band som inte stagnerat de sista tio åren utan bara blickat framåt. De indignerade har sedan länge slutat bry sig om bandet och In Flames har likväl slutat bry sig om bakåtsträvarna. Jag tycker plattan är ett styrkebesked från göteborgarna och de visar att allt är lugn i lägret, trots ett viktigt avhopp i den problemfyllde gitarristen.

Enda anmärkning jag är på avslutande "Liberation" som inte gör något alls för mig, varken sedd till helheten på skivan eller som enskilt spår. Det är en låt som platsar mest i Eurovision-sammanhang och jag hade lätt kunna ta bort den från albumet."
Betyg: Stark 4/5

JonteRoyal: På Darkest Times lyckas bandet väva in hela essensen av vad In Flames är och har varit på ett sätt som ger mig gåshud. Men låt er inte luras - sen tas svängarna ut åt alla möjliga håll och det med äran i behåll. All For Me är benhård, Fear Is The Weakness bjuder på härlig melankoli, The Puzzle är en thrashstänkare från helvetet och underbara Ropes är det närmaste In Flames någonsin kommit klassisk hårdrock. Gemensamt är att alla spår håller fullkomlig världsklass. Det enda som faller utanför mallen är avslutande Liberation, som visar sig tappa en del i andrahandsvärde. A New Dawn - komplett med stråkar - borde snarare fått avsluta kalaset. "Sounds Of A Playground Fading" kom vid exakt rätt tidpunkt för att hjälpa mig genom en rejält tuff sommar och få mig ut på en bättre sida. Ett bättre betyg vet jag knappast om en skiva kan få?
Betyg: (urstark) 4/5

Kim: Som stort IN FLAMES-fan är det alltid otroligt spännande att se hur bandet utvecklas från album till album. I 2008 års ”A Sense of Purpose” vågade de utvidga sin musikaliska repertoar och resultatet blev bra. Nu går de ett steg längre och resultatet är fantastiskt!
Jag älskar vartenda spår, vartenda varv och ja, varenda ton på denna platta! Senaste månaden har albumet bara gått varv efter varv efter varv; på jobbet, hemma, i bilen, på promenaden, vid datorn…
Det enda jag inte förstår i helheten är varför man placerat den iofs underbara låten Liberation efter den fantastiska och helt naturligt avslutande låten New Dawn.

En fyra med STORT plus (9/10).
Betyg: 4/5

Okej - starka 4:or rakt över linjen där.
Snittet hamnar följdaktligen på 4:a med mersmak, ett mycket bra omdöme sett till konkurrensen.
Det ska bli väldigt intressant att se hur dessa skribenter placerar plattan när det är dags att summera det urstarka skivåret 2011...!

3 Röster om The Haunted

The Haunteds senaste alster "Unseen" har under det första halvåret 2011 varit ett trevligt sällskap för min del. Recensionen som skrevs tidigt under året landade på en fyra, en sak som sedan stärkts i samband med att skivan varit under lupp i backspegeln. Dags så att titta på vad andra tycker - och att få reaktioner på den här skivan är en sak som jag verkligen sett fram emot, då den verkar dela fansen i två läger...

JonteRoyal: På "Unseen" bortser The Haunted fullständigt från deras förra urfegade "Versus" och plockar upp den experimentella tråden från 2005 års "The Dead Eye". Det bäddar för en skiva som spretar mellan groovebaserad sydstatsmetal (No Ghost), In Flames-hitar (Unseen), Alice In Chains-flörtar (All Ends Well) och emohardcore (Them). På papperet låter det inte speciellt inbjudande men bli inte lurade - "Unseen" är ett gediget album. Koppla bort förväntningar om gamla The Haunted och ge skivan tid så kommer det bjuda på ett grymt andrahandsvärde.

Betyg: 4/5

Tom S: Peter Dolving har slutat vara arg, till mitt och många andras förtret. Istället omfamnar han kärleken och en stillsammare tillvaro. Trots att jag förstår allt detta och att bandet vill utveckla sig och spela vanlig melodiös rock (som de tydligen alltid gillat, men aldrig spelat på alla andra plattor) kan jag inte säga annat än att "Unseen" är en besvikelse från ett av mina absoluta favoritband. "Disappear" och "The Skull" är det nya The Haunted där det nya soundet låter utmärkt men det finns alltför många utfyllnadsspår. "The City" är den thrash-stänkare som jag alltid sett fram emot men "Them" och i synnerhet grooviga "No Ghost" gör mig bara trött. Den sistnämnda har en malplacerad slutvers som jag stör mig på allt oftare. Trots att jag visat på stor förståelse för bandets fortsatta musikaliska utveckling, har jag gett upp på vissa fronter och ledsamt nog måste säga att The Haunted anno "rEVOLVEr" eller "The Dead Eye" aldrig kommer komma tillbaka. Är du med? Det är inte jag längre. Skivan kommer nog inte ens hamna på min topp-10 i år". Men jag kommer aldrig sluta gilla Peter Dolving.

Betyg: 2/5

SheerFaith: Har alltid älskat The Haunted. De fyllde perfekt tomrummet när At The Gates kastade in handuken.
Tyvärr så kar kärleken svalnat något efter denna platta.
Känns lite som att The Haunted fiskar efter In Flames publik då en del låtar lika gärna skulle kunna finnas på något av deras senare alster.
Jag personligen hoppas på en mer aggressiv platta nästa gång. Som tur är så kan man ju fortfarande gå på en spelning med The Haunted
när man behöver få skallen bortblåst då de är ett av Sveriges bästa liveband...

Betyg 3/5

Jaha. Det där var ju ganska spretigt? Snittet hamnar på modest 3/5 (ja, modesta för att vara The Haunted då...), och detta är verkligen ett typexempel på varför 3 Röster är så rolig att jobba med. Olika synvinklar på samma skiva? Verkligen!

3 Röster. Ska den överleva?

Metalbloggen har en serie som heter 3 Röster om.
I den ges läsare och bloggande kollegor chansen att agera panel om en mer eller mindre aktuell skiva som recenserats på denna site.
Det är, tycker jag, en av de roligare avdelningarna att få publicera då det ger en härlig krydda med allas underbara risande, rosande och synvinklar (spana exempelvis in dessa gamla historier med Throwdown eller Dark Tranquillity så fattar du vad jag menar...)
Kruxet är bara - det är ganska svårt att hålla den vid liv.
Det kräver ju liksom tre olika bidrag, och att skriva ihop lite rader om en platta samt sätta ett betyg mellan 1-5 är något som kanske låter enkelt vid första anblicken, men som kan vara svårt att hitta tid till. Och kanske kreativitet.
Just nu har jag 2 av 3 röster till The Haunted, samt 1 av 3 till In Flames, så där har du chansen att snabbt knuffa dem över kanten till publicering om du vill - men jag vill samtidigt lyfta frågan om serien ska finnas kvar?
Gillar ni den?
Om ja, finns det en eller flera av er som kan tänka er att ingå i en "ständig" panel, och på så sätt kanske ge lite stadga till det hela?

Undrar du för övrigt lite över vilka recensioner och skivor som medverkat så rekommenderar jag att du scrollar ner lite, hittar rutan i högermarginalen som heter "Leta i denna blogg" och skriver in just 3 Röster. Då får du en hel hoper träffar som sen leder till till (tycker ju i alla fall jag) rolig läsning!

Till sist... onsdag idag. Uppdaterad "Mest I Spelaren". Som vanligt.
Den finns också här till höger!

3 Röster om Crowbar

Det var ett av villkoren för att jag skulle köpa Crowbar, att Per skulle medverka i 3 Röster. Det är dags nu. Här och nu. Själv anser jag att plattan är okej, men delade enbart ut en trea i recensionen och inser att detta var bra... men ändå inte helt min smak. Kvalitén finns där dock, så det ska bli spännande att se vad de andra genierna säger!

Per: Jag har diggat New Orleans okrönta sludgekungar Crowbar sen jag upptäckte dem typ 93, med denna platta har de dock fått till sin första fullträff i mitt tycke.
Plattan håller en mycket jämnare nivå än tidigare album och är utan svaga spår. Och sen det jag alltid gillat med Crowbar, Tyngden.
De nedstämda riffen är så löjligt feta att jag får tuppskinn varje gång jag lirar denna platta trots att jag säkert hört den 100ggr vid det här laget.
Bakom mikrofonen gör Kirk Windstein ett bättre jobb än nånsin, hans plågade vansinnesvrål låter betydligt vassare än tidigare.
Att denna platta inte finns på min top 3 över 2011 är fullständigt otänkbart!
Betyg: 5/5

SheerFaith: Crowbar är tillbaka, och det med råge. Sever The Wicked Hand är den starkaste platta som Crowbar släppt på många år och det som serveras är som vanligt musik av det tyngre slaget. Kirk Windsteins röst låter som vanligt som att han upplevt all världen misär och är beredd att bära den på sina axlar. Det som man kan ana på denna platta till skilnad från de tidigare är att man kan ana en ljusglimt bakom all mörker. Snorbra är plattan. Hoppas vi inte behöver vänta sex år på nästa.

Bästa spår: As i become one.
Betyg: 4/5

Stones: Sex år har gått sedan Kirk och hans bandkamrater släppte en skiva senast, inte så att Kirk har legat på latsidan precis, han huserar ju även i Down och Kingdom Of Sorrow. Att jag är otroligt svag för sludge och stooner rock har ju gjort att väntan på denna skiva blev extra lång, så var det med stor spänning som den nya plattan spelades upp. Plattan innehåller precis som förväntat fläskiga riff med stor pondus, härligt slöa och släpiga spår fylld med melodisk sorgsen aggression. Detta är en skiva som har spelats flitigt den senaste tiden och den växer ju mer den snurrar. Här kan man höra Sabbath riff korsas med Alice In Chains sound i "Let Me Mourn" som är riktigt bra men den absoluta höjdpunkten på plattan är "Liquid Sky and Cold Black Earth" som är otroligt känslosam och Kirk blommar verkligen ut. Jag gillar denna platta.

Betyg: 4+

Jaha.
Enligt dessa tre herrar är jag alltså en aning efterbliven och fattar inte grejen.
4,33 i snitt, med mersmak efter Stones lilla plus efter betyget.
Och, okej, om man är inne på den typen av musik så är det högkvalitativt som fan. Vi får se om plattan växer för mig, jag lovar i alla fall att återkomma till den med jämna mellanrum och så småningom skriva ihop en Backspegeln om skivan!

3 Röster om Primordial

Det var inte speciellt länge sen jag recenserade irländska Primordials 7:e platta "Redemption At The Puritan's Hand", och mitt betyg på Werock landade på hela 9 av 10.
Jag efterlyste lite hjälp inför 3 Röster, och just den här skivan verkar ha lockat fram er läsares kreativa sida. Det sa pang, så fick jag tre stycken ganska långa utlägg!
Häng på....

SheerFaith: Jag vet inte vart jag ska börja när det gäller denna platta... Jag är mållös... Så bra är den. Plattan inleds med No Grave Deep Enough och redan där är jag fast. Jag är beredd att dra bredsvärdet och följa Nemtheanga ut i krig. Alan "Nemtheanga" Averill sjunger bättre än någonsin och bakom honnom har vi ett snortight band i högform. Jag vet att världen är orättvis, men vore det inte för det så borde i rimlighetens namn Primordial bli ett betydligt större band efter detta mästerverk. Höjdpunkterna på denna platta är för många att räknas men The Mouth of Judas gav mig i allafall gåshud när jag hörde den första gången. Om det inte sker ett mindre mirakel (läs en ny platta av Bolt Thrower) så är denna platta årets bästa alla kategorier.

Betyg: 6/5

Bästa spår: Svårt att välja men måste jag begränsa mig så blir det, No Grave Deep Enough, The Mouth of Judas och The Puritan's Hand.

JonteRoyal: Primordial har ett episkt anslag som är unikt inom metalgenren. Musiken är som skapt för att ackompanjera dokumentationen av motstånd och frihetskamp och tillsammans med AA Nemtheanga plågade röst är det omöjligt att inte fängslas. Inledningstrojkan No Grave Deep Enough, magiska Lain With The Wolf och brandtalet Bloodied Yet Unbowed är fullkomligt oslagbar. Lite styrfart tappas i mitten (de black metalliknande skriken i Gods Old Snake känns faktiskt rätt malplacerade) men i slutet av skivan styrs än en gång kvaliteten upp från mycket bra till rent fantastiskt. Empire Falls från föregående skivan "To The Nameless Dead" är fortfarande den komposition som främst kommer skriva in irländarna i historieböckerna, men som helhet betraktat är "Redemption At The Puritans Hand" imponerande nog strået vassare än föregångaren.
Betyg: 4.5/5

Magnus Ö: Primordial är en relativt ny upptäckt för egen del då jag endast hört enstaka låtar från tidiga alster.
Men denna gång har jag verkligen toklyssnat på denna skiva och den har garanterat rullat 50 gånger så min bild av detta alster är väl genomtänkt.
Ska man få sig en ordentlig bild av detta album är det nog helt enkelt tvunget att skivan rullar om och om igen.
Det är sannerligen ingen mjukstart Primordial bjuder på då "No grave deep enough" öppnar detta album och vilken öppning dessutom, fullständigt briljant och pulsen går upp på max ögonaböj.

Storheten i detta verk ligger just i hur olika låtarna är och den varierande sången.
Vissa stunder är det ren black metalsång för att i nästa stund vara mer "vanlig" sång men energin finns där i varenda sekund.
Det skall också poängeras att det inte finns några svaga låtar på denna platta.

För den som inte lyssnat in denna skiva ännu så är det mer eller mindre ett måste att göra så.
Kommer bli ett rent nöje för egen del att avnjuta Primordials tidigare album.
Tvekar inte en sekund på att jag har många timmar trevlig lyssning framför mig.

När 2011 kommer summeras så är jag helt övertygad om att denna skiva kommer toppa massor av årsbästalistor runt om i världen, så även min.

Bästa låt: "No grave deep enough" & "Gods old snake"

Betyg: 5/5 Detta är så bra så jag skulle kunna ge det 6 getingar, samma betyg som Glenn Hysén fick av Expressen efter en match mellan England och Sverige på Wembley 0-0 och året var 1988.

Hoppla.

Låt mig se om jag fattat detta rätt. 2 av 3 skribenter vill spräcka betygsskalan och dela ut 6 poäng? Magiskt. Men förstås inte möjligt. I snitt blir det istället som två stycken maxpoängare (som om det skulle vara dåligt...), och en nästan max. I snitt 4,83. Svindlande högt!

3 Röster om Dimmu Borgir

Dimmu Borgir, ett av världens största och mest populära band inom extrem metal.
Dimmu Borgir, ett band som är på väg att leta sig från ytterligheten till en mer lättillgänglig mittfåra?
Åsikterna om senaste alstret Abrahadabra" går verkligen isär, och jag har hört oerhört mycket om just denna platta. Ris, och ros. Själv gillar jag plattan skarpt, och tycker att dess symfoniska vansinnesproduktion med hel storbandsorkester och körer lyfter det hela från att fastna i ett allmänt "black-metal-träsk", och jag står fast vid den fyra som jag delade ut på recensionen.
Vad är blott en enda åsikt?
Inte mycket, och därför är det med glädje jag kan släppa lös en "3 Röster om" när det gäller just den här plattan, och det är med spretig bakgrund som gästerna sätter tänderna i skivan.
Enjoy!

SheerFaith: Jag har inte hört nåt av Dimmu Borgir på ganska länge. Tror att jag kan ha lyssnat på Enthrone Darkness Triumphant när den kom. När jag nu lyssna på denna platta förstår jag varför. Jag antar att man ska "känna" nån skags ond atmosfär med alla symfoniska inslag. Det enda jag ser framför mig är Gargamel som aldrig får tag på smurfarna. Inte blir det bättre av att bilderna på bandet är i någon slags satanisk Djingis Khan stil. Plattan är klinisk ren i sin stil och innehåller ingen ondska överhuvud taget. Ett tips till bandet: Ändra stilnamnet från "symphonic black metal" till "Child friendly fluffy metal"
Betyg: 2

R2: Första gången jag hörde Dimmu Borgir hörde jag låten Dimmu Borgir (ja jag är ny inom Black Metal) och det första jag tänkte var storslaget. Kan black metal låta såhär? Jag gillar mixen av symfoni och black metal, en cool kombination. Mycket bra låtar, härlig produktion, bra ljud! Jag fick på ett bräde låna 12 black metal- plattor av Chief Rebel Angel och Abrahadabra är lätt den mest spelade, än så länge. Jag ska köpa!
Betyg: 4

Per: Det som varit på gång sedan länge har nu hänt fullt ut, gitarren har hamnat i baksätet till förmån för en hel symfoniorkester.
En mycket dålig idé om jag får tycka.
Tycker de ska satsa fullt ut och skriva en musikal istället vilket nog innerst inne kanske är vad de vill göra, vem vet.
Klanderfritt framfört med bra produktion men för mig funkar det inte.
Betyg: 2

Hehe... skön mix - en som aldrig hört bandet, en som lyssnat någon gång för urminnes tider och en som följt med deras resa och känns på väg att hoppa av den. Snittet hamnar hur som helst på 2,66, dvs precis under "bra".
Rätt?
Fel?
Allt är som sagt subjektivt. Hur som helst är det kul med flera personers åsikter, tycker jag, och vill du medverka i "3 Röster" så går det bra - panelen ändras lite hela tiden. Släpp ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com bara!

3 Röster om Soilwork

Stabil och svängig metal, tycker jag om den här skivan - Peter Wichers återkomst till Helsingborgs stolthet Soilwork. Recensionen från i somras innebar en stabil 4:a från min penna, och äntligen är det dags för en artikel av modellen "3 Röster om" igen.
Kolla in vad denna omgångs panel tycker om "The Panic Broadcast"!

SheerFaith: När första låten drar igång tänker jag "satan i gatan vilket ös". Bra driv, snygga gitarrslingor, bra sång/vrål, vad är det som saknas? Denna fråga har jag ställt mig varje gång jag lyssnat på Soilwork.
Soilwork är ett habilt gäng och Björn "Speed" Strid är en bra frontman men det är något som gör att det fastnar inte riktigt. När jag har hört igenom en hel platta så kan jag inte minnas något från den.
The Panic Broadcast är något bättre än Sworn to a Great Divide men inte lika bra som Stabbing the Drama. En platta som är ok för stunden men jag kommer förmodligen inte att lyssna på den så många gånger till.
Betyg 3/5

Metallbibliotekarien: När Peter Wichers återkomst till bandet utannonserades byggdes i alla fall mina förhoppningar upp. Nu skulle det bli bättre låtar än på "Sworn To A Great Divide". Det blev det också. Att sedan Dirk Verbeuren verkligen sätter prägel på musiken med sitt spel på ett sätt som inte kom fram lika tydligt på de tidigare plattorna gör saken bara än bättre. Det låter som om hela bandet drar åt samma håll, att spelglädjen och självförtroendet är på topp och att detta verkligen återspeglar sig i det som är grädden på mosberget - Björn Strids sånginsats som är magnifik."

En 4:a i betyg.

Kim: Soilwork är bandet jag gillar – men som jag "borde" älska. Melodisk dödsmetall av skönt och karaktäristiskt snitt möter även på årets skiva. Peter Wichers är tillbaka i bandet, men jag tycker inte detta har förändrat soundet nämnvärt från förra skivan. ”The Panic Broadcast” är Soilwork såsom Soilwork förväntas vara, varken sämre eller bättre.

Betyget blir en stark trea, eller 3,5 om halvbetyg tillåts.

Jahapp, ett snitt på 3,5 alltså.
Mitt mellan 3 och 4, och det tycks som om Soilwork delar hårdrocksdyrkarna i två läger. De som köper grejen rakt av, och de som inte fastnar för det, oavsett antal försök.
Vilket läger tillhör du?

3 Röster om Watain

Imorgon smäller det - då faller mörkret och ondskan över Stockholm.
Watain spelar på Klubben, och tanken är att undertecknad ska vara där. Så, hur ladda upp? Med en koll på senaste alstret "Lawless Darkness", förstås. Själv delade jag ut en klockren 5:a i samband med recensionen, men nu är det dags att kolla in vad panelen säger om det hela.
Kim, JonteRoyal och Stones

Kim: Ibland blir det bara lite för mycket av allt. När hyllningskörerna larmar som högst från både gammelmedia och nätsfär tappar jag en liten aning av intresset för WATAINs nya album. Bandet som jag förälskade mig i så sent som med förra plattan ”Sworn to the Dark”.

Men nu då en liten stund har gått sedan släppet av ”Lawless Darkness” i juni, har jag börjat kunna lyssna på detta album utan andra tyckares åsikter dånande i öronen. Och visst är det ett stycke välgjuten svartmetall, med en del rätt oemotståndliga låtar i arsenalen, såsom Reaping Death, Lawless Darkness och Hymn to Qayin . Avslutande 14-minuters Waters of Ain sätter en bestämd slutpunkt på en episk platta.

Något fulländat album är detta dock inte i mina öron. Kanske reviderar jag uppfattning när jag fått ytterligare distans till ”hyllningskörerna”, men nuvarande betyg, för en mycket bra platta, blir 4 av 5.
Betyg: 4/5

JonteRoyal: Lawless Darkness är ondska i musikalisk form - vilket enbart är positivt menat. Watain kan vara det mest "äkta" bandet i världen just nu och det låter förkrossande bra. Waters of Ain är ett episkt mästerverk. Dyrka!
Betyg: 5/5


Stones: Lawless Darkness är en platta som innehåller fasansfull ilska, svart skräck, eld och död. Hela ljudbilden polerande rent och förvånansvärt melodisk.
Detta är en riktigt välgjord platta, helt enkelt en perfekt release.

Betyg 5/5

Oj. Vilka lovord - 4,66 i snitt, och den "tvekande" rösten lägger in en brasklapp om att det på lång sikt kan bli en platta som höjer sig. Inte illa, minst sagt, och baserar man förväntningarna inför imorgon på dessa röster så ska man väl sikta på "magiskt" som slutbetyg...

3 Röster om Ozzy Osbourne

Ozzy Osbourne är förstås legendarisk. Vad man dessutom måste ge karl'n är att han är tjurig dessutom. I ett läge där de flesta andra skulle dragit ner på tempot till ett minimum och bara fisit sin väg mot pensionen så ger Ozzy sin parhäst Zakk Wylde sparken, plockar in en ny gitarrist och hamrar ut en ny skiva som han sen släpar sig runt jorden med. Strongt, faktiskt.
Jag recenserade skivan för Werock, och hamnade då på betyg 6, vilket kanske får motsvara en svag 3:a med den här bloggens betygssystem - och nu är det dags att kolla in vad panelen säger om den saken. Som vanligt innehåller panelen allehanda stjärnor, och denna gång får vi 2 debutanter: Grimgoth och Thetania!

Thetania: Har hört bits and pieces av Ozzy´s nya album Scream förut, så det var ganska roligt att lyssna igenom hela. Det som var utstickande på detta album var gitarristen Kostas (Gus G) Karamitroudis briljanta spel med sin gitarr.
Det är inte Zakk Wylde (som jag gillar skarpt) men det är Gus och han gör detta album till musik som jag känner igen hos få utvalda underbara gitarrister men Gus har allt.

Ozzy´s röst är förvånande bra. Plattan har flera "hooking" låtar speciellt Soul Sucker den är grymm. Tyckte mig höra en liten touch of sleeze på det andra spåret, sen började Gus ett solo som suddade ut den touchen (som tur var)

I helhet är den skitbra även om jag inte gillar Ozzy´s lugna låtar så har jag överseende med det, för resten höll måttet.

Jag ger den 4 strutsar av 5 möjliga

Betyg: 4/5

R2: Ny gitarrist med Tyresö-anknytningar (avlägsna, men ändå :)) kan ju bli spännande. Och jag är nöjd. Man förväntar sig inget av hur det lät på 80-talet. Ozzy är något annat nu, men jag gillar det. Många bra låtar med sköna sångmelodier, bra refränger och härligt gitarrspel. Bra ljud också.

Betyg: 3/5

Grimgoth: Det första man lägger märke till tycker jag är att gitarrerna inte låter som dom brukar, det kan bero på att det nu är Gus G som står bakom dom/den. Inte för det är dåligt så sätt men det märks att dom tappat den genialiska Zykk Wilde.
Sen kan man väl tycka till om Ozzy´s sång lite då och då men han är ju gammal nu och detta är trotts allt hans 10:e studio album.

Låtarna är lite pendlande från högt till lågt och "Let Me Hear You Scream" är väl den starkaste skulle jag tro, kanske för den är den man hört mest och premotas mest, vad vet jag?
Videon till "Life Won't Wait" ligger ju bland annat hans son Jack bakom, vilket jag tycker är extra skoj, sen så är det inte så mycket oväntat i den och Ozzy kör med sina väl inövade "moves" precis som han gör live, men ännu en gång får vi påminna oss om att han börjar bli gammal.

Sen att skivan i sig har sålt i ca 500,000 exemplar är imponerande i dagens läge tycker jag, detta visar också på hans fortsatta populäritet. Även när han åker på turne är han ett dragplåster konstigt vore det väl annars, eller?

Sen kan man ju så klart kanske diskutera omslaget till skivan kontra titeln "Scream", varför står han där med en fana och pekar?
Förväntade mig att han skulle skrika, men det kanske han kände var för uppenbart eller?

Sammanfattningsviss är det väl inget dåligt album det här, inte så jätte bra heller men man får det man behöver ändå, och det är bara inse att han troligen aldrig kommer släppa ett liknande album som "The Ultimate Sin" som även är en personlig favorit hos mig.
Betyg: 3/5

Jaha, i snitt strax över 3 alltså, 3,33. I ärlighetens namn så har jag satt dit betyget på Grimgoths text utifrån hans beskrivning, men jag hoppas att jag träffat rätt.. Oavsett så kan man säga att det råder ganska god samstämmighet bland panelen. Bra, inte bäst, och respekt för den gamle.
Hepp!

3 Röster om Nevermore

Progressiva Seattlebandet Nevermore berör, i alla fall den senaste given.
Under det senaste året tror jag att detta är den skiva som jag har hört mest spretiga omdömen om - det har haglat såväl ris som ros om alstret. Själv valde jag visst den lite fega vägen och landade på en trea i recensionen...
Panelen denna gång består av JonteRoyal, R2 och "debutanten" Fredrik. Såhär säger de!

JonteRoyal: Allt intressant med Nevermore är bortblåst på denna nya giv. Jeff Loomis fantastiska melodier har förpassats till förmån för tråkiga, komplexa riffstrukturer som inte ens en mor kan uppskatta. Warrel Dane håller visserligen flaggan högt med sin själsfulla sång men det räcker inte för att rädda skivan från ett magplask.
Betyg: 2/5

R2: Inför första lyssningen av denna skiva var förväntningarna ganska nedskruvade, pga av vad andra har sagt. Men återigen fick jag lära mig att man inte ska lyssna på andra. Nevermore har återigen gjort en bra skiva. Dock tycker jag det skiljer sig lite från tidigare släpp, denna är mycket jämnare. Alla låtar är bra, men ingen är jävligt bra. Så ska man spela upp Nevermore för nån som aldrig hört kommer jag inte att välja denna skiva. Betyget nedan är starkt…

Betyg: 3/5

Fredrik: Min relation med bandet Nevermore är som en svamp – den har fått fäste och växer sig starkare för varje skiva de gör. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha lyssnat på Sanctuary då det begav sig, så jag lyssnade på Nevermores debutalster då den landade i skivbutiken. Jag var besviken så det förslog, på den tiden ville jag att sångarna skulle låta som Kiske, Tate eller kanske Midnight (Crimson Glory), att då hålla på att fjanta sig med onödigt och mediokert growl var inte imponerande i min gamla bok. Det tog ända till Dreamin neon black innan vi fann varandra, och sen dess har kärleken till bandet bara blivit starkare. Jag har även börjat uppskatta de gamla skivorna.
Jag var alltså full av förväntan på The obsidian cospiracy.
Det inledande riffet golvar mig, men sen händer något – eller snarare – sen händer ingenting. Terminaton proclamation är bra, men det lyfter inte till de majestätiska höjder som det intrikata riffande från Loomis sida brukar göra. Det är lättsmält och jag märker knappt att det är en ny låt fören jag börjar undra vad felet är.
Många lyssningar senare inser jag att de gjort sin sämsta skiva på länge. Skivan är bra, men den är inte den pärla jag hade önskat. Musikaliskt är Nevermore då de är som bäst, episkt och disharmoniskt, snyggt på ett förvridet sätt. Jag har alltid älskat deras dödsmetalinfluenser som de inkorporerar i sin musik. Det är nästan bortblåsta på denna skiva. Min sambo gillar bandet mer än mig, och hennes kommentar är ganska träffande: de har blivit gamla. Det är kanske inte åldern det beror på, men det låter lite tråkigare. Bästa på skivan är första låten och titalspåret – plus coverlåtarna, som är två till antalet (Temptation av The tea party och Crystal ship av the Doors). Without morals står ut även den som en av skivans höjdpunkter, samt för en galen text.
Allt som allt är skivan ändå bra, men om man ställer bredvid Dead heart in a dead world, Enemies of reality och This godless endeavor, framstår den som ganska svag.
Om siffran 3 betyder bra, är det helt klart det betyg jag vill ge denna skiva. Den är verkligen inte dålig, den är bara tråkig, jag hade hoppats på mer efter en paus på 5 år.
Det kan ju förvisso vara så att det är jag har blivit gammal.

Betyg:3/5

Snittbetyget hamnar alltså på 2,66, och är det något man kan utläsa mellan raderna så är det väl att bandet lider lite av sitt namn. Alltså, skivan är från OK till bra, men eftersom det är Nevermore så är förväntningarna högre!

3 Röster om Grand Magus

3 Röster handlar den här gången om en skiva som Rebellängeln recenserat på Werock.se. Det betyder att den betygsskala som använts går från 1-10 istället för som brukligt 1-5.
Men det spelar ju ingen roll.
Panelen kör sina vanliga 1-5 ändå, och.. ja... ni får väl översätta Rebellängelns betygs-åtta till systemet med 1-5. Ni fattar?
Bra. Såhär säger panelen om Grand Magus heavy-metal-dänga "Hammer Of The North"!

SheerFaith: Jag antar att denna platta kommer att liga högt på många årsbästalistor.
Grand Magus är Sveriges klart bästa heavymetal pluton och även mina nävar höjs till skyarna
och hornen fälls ut när jag hör Grand Magus. Satan va bra dom är.
JB sjunger bättre än någonsin, bra starka låtar. Jag tycker dock att det är lite väl överproducerat.
Skulle gärna vilja ha ett lite ruffare ljud. Skitbra Grand Magus...ni har världen vid era fötter.

Bästa låt: The Lord Of Lies
Betyg: 4

R2: Öppnar oroväckande starkt. Kan det hålla plattan rakt genom? Ja, det kan det... Första låten är absolut bäst, men även resten håller högklass. Absolut sveriges bästa band just nu, och bästa skiva. Bra musik med bra och härlig ljudbild. Köp!
Betyg: 5

Mr MASA: Det första jag tänker är; Judas Priest! För det låter löjligt mycket som de brittiska metal gudarna. I alla fall tills att J.B. börjar sjunga. För han är inte alls någon high pitch screamer a la Rob Halford. Men detta är inte till bandets nackdel. Det gör istället att Hammer of the North får en egen identitet, trots att den ju musikaliskt är så lik Judas Priest.

Hur som helst så har Grand Magus gjort en fantastisk heavy metal platta med riktigt bra låtar. Att Grand Magus är begåvade musiker som klarar av att framföra dessa låtar på ett bra sätt gör det hela ännu bättre. Om jag nu ska hitta något att klaga på så skulle det kunna vara att det inte är det minsta originellt. Det känns som om jag hört det flera gånger tidigare. Men när det är så pass bra så spelar det ingen jättestor roll, egentligen.

Bästa låt: Hammer of the North

Betyg: 4

Sådärja, fina betyg för Sveriges blivande (?) fanbärare Grand Magus - i snitt 4,33 och en given plats på topplistan bland de skivor som skärskådats av panelen i 3 Röster. Heja!

Topplistan 3 Röster om...

Det har ju blivit en hel del genomgångar sen den här serien startade. Det verkar dessutom som om ni gillar serien och att den engagerar, och sånt är ju kul.
Därför, här kommer topplistan vad gäller snittbetyg!

1) High On Fire "Snakes For The Divine", snitt 4,66
2) Triptykon "Eparistea Daimones" och Misery Index "Heirs To Thievery", snitt 4,33
4) Airbourne "No Guts. No Glory.", snitt 3,83
5) Blowback "Eight Hundred Miles" och Khoma "A Final Storm", snitt 3,66

Det krävs alltså över 3,5 i snitt från panelen för att ta sig in bland de bästa 6 plattorna.
Dessutom tycker jag att det är synnerligen intressant hur stor skillnad det är på ens egna åsikter och andra, och hur mycket det krävs för att en skiva ska ta hem riktigt höga totalpoäng.
Årets årsbästalistor blir... spretiga!

3 Röster om Keep Of Kalessin

Epic Extreme Metal.
Så säger norrmännen själva om sin musik, och samtidigt är de kontroversiella nog att medverka i Melodifestivalen. Det sticker förstås lite i ögonen på en del traditionalister, men det spelade mindre roll i samband med recensionen som Rebellängeln skrev - resulatet blev full pott utan speciellt mycket krusiduller!
I panelen denna gång finner vi The Woan - långvarig medlem, Mr MASA - flitigt förekommande den senaste tiden, samt Kim - tillfällig gästbesökare!

The Woan: Keep of Kalessin är en ganska spretig historia. Thrash/Death med inslag av power metal. Blast samtidigt som det är syntar och sköna riff. Dom gör egentligen inget dålig jobb, men förvirrad är jag dock.
Betyg: 3


MrMASA: Detta band beskrivs som Black Metal. Efter att ha hört Reptilian förstår jag inte riktigt varför. Jag har aldrig gillat Black Metal nämligen men av någon anledning tycker jag att detta är riktigt bra! Och då KAN det ju inte vara Black Metal. Eller?

Hur som helst så tycker jag att musiken drar mer åt det symfoniska hållet och jag tycker mig höra tydliga finska influenser i detta norska band. Allt är väldigt storslaget och ljudbilden är nästan i stil med storslagenhetsmästare som Rhapsody of Fire och Nightwish. Riktigt bra låtar har plattan också! Betydligt fler än melodifestival låten The Dragontower. Helt klart värt att lyssna på även om man inte är något Black Metal fan.
Betyg: 3

Kim: "Reptilian" är ett album som golvade mig direkt - och samtidigt inrymmer så mycket, att det fortsätter imponera efter säkert hundratalet lyssningar. Med ett intrikat låtmaterial och suveräna insatser av musikerna är den så nära full poäng som den kan bli, utan att Keep of Kalessin når upp till sin högsta möjliga nivå, de fortsätter nämligen utvecklas och jag ser fram emot att få belöna dem med det absoluta toppbetyget för nästa, eller nästnästa, platta.
Betyg: 4,5

Hm.. det verkar helt klart som om panelen inte är lika överväldigad som Rebellängeln. Inte ens Kim som gillar plattan (läs förresten recensionen på Werock också) maximalt mycket delar ut full pott, med hänvisning om att det finns mer att hämta.
Vad gör jag då i så fall?
Utökar betygsskalan vid nästa skivsläpp?
Snittet hamnar i alla fall på ganska fina 3,5. Helt okej, med andra ord!

3 Röster om Misery Index

Rebellängeln kallade detta för årets bästa döds i sin recension.
Misery Index grymma käftsmäll "Heirs To Thievery" maxade betygsskalan och kammade hem en 5:a, men vad säger bloggens panel, denna gång bestående av SheerFaith, The Woan och Stones? Spana in själv!

SheerFaith: Pang! Vad var det? Jo det var en hård käftsmäll serverad av grind/death kungarna Misery Index.
Detta band har verkligen gått från klarhet till klarhet och denna platta är den bästa de släppt
hitills. Jason Netherton är en vrålare av världsklass och Adam Jarvis är förmodligen en av de bästa
trummisarna i metal idag. Jag skulle bli förvånad om inte denna platta nosar i topparna på årsbästalistan.
Bästa låt - The Carrion Call
Betyget kan inte bli annat än fem av fem möjliga!

Stones: Misery Index har alla ingredienser för att få ditt vardagsrum att se ut som en krigszon efter en timmes lyssning på dessa herrar. Tungt, Brutalt och otroligt välspelad rövspark.
Betyg 5

The Woan: Aggressiv death med sjukt mycket dubbelkaggar. Trummisen får verkligen jobba för sin lön på denna platta. Sköna, hårda låtar med bra driv, men jag efterlyser mer variation i låtarna för att det ska nå hela vägen. Första låten avslutas och den andra tar vid, eller var det bara ett break i första? Har jag lyssnat på 4 låtar eller 1? Öööh?
Betyg: 3

Två toppbetyg alltså, och en medelväg. Det räcker ju ganska långt, till ett snitt på 4,33 och helt klart är plattan bland de som sopat hem högst snittbetyg i den här serien!