Bildspecial: Bring Me The Horizon på Arenan

I torsdags var de ju här och spelade. Bring Me The Horizon och Machine Head.

Texter och de fina bilderna är levererade till Werock, men det blev lite över - och det passar sig väl att dela med sig av?

Denna knippe bilder är slynglarna från Sheffield i högsta hugg, och man kan konstera att den gode Ollie Sykes gör sitt bästa för att agitera publiken.

Klättrar på dess händer, på basketkorgar (då stod jag just under, höll fasen på att bli nersprungen av tonärstjejer som ville ha min plats!) och högtalarstackar.

Bra så va?

Nästa knippe bilder blir Machine Head, men de kommer nog inte förrän imorgon. Vill du istället se mer av just Bring Me THe Horizon så kollar du in bilderna från förra gången bandet var här!

Bildspecial: Watain och The Devil's Blood på Münchenbryggeriet!

I fredags härjade Watain och The Devil's Blood på Münchenbryggeriet.
För egen del missade jag eventet, men om jag förstår det rätt så ges man chansen att "vara där" så småningom i alla fall, då det spelades in för utgivning på DVD...
Dessutom, Per var på plats och lät kameran gå.
Håll till godo!

...vill du ha mer bilder?

Mer läsning om just Watain?

Du missade väl inte Tvekampen som gick just i fredags, eller bildspecialen från förra gången bandet var här?

Till sist... tack Per. Guld värt för oss som missade spelningen!

Dave Lombardo krossar!

Slut på omröstningen av Kvalsgrupp 5 & 6 nu.
Det gäller förstås vem som är Världens Bästa Trummis, och denna omgång kan sammanfattas med en enda mening.
Dave Lombardo, Slayer, krossade allt motstånd.
25 röster tar honom näst högst på rankingen inför slutspelet, och då föräras man med en bild såhär (för fler hårdrockskarikatyrer, kolla in denna sida...)

Han får sällskap av Ian Paice, Tommy Lee och Snowy Shaw, och du hittar den aktuella rankingen i högermarginalen här på bloggen.
Kvalgrupp 7 och 8 kvar nu, sen är uppställningen för slutspelet komplett.
Imorgon öppnar den omröstningen, och där återfinns skinnpiskare som Dave McClain (just det R2!) från Machine Head, Jason Bonham från Black Country Communion och Tobben Gustafsson från Vomitory.
Det är bara att hänga på låset imorgon alltså, så du verkligen får fram din favorit till slutspelet!

Under construction: Machine Head...

Väntar du på bilder och text från giget med Machine Head och Bring Me The Horizon i torsdags?
Lugn, det kommer.
Ovan har du körschemat, vänligt nog fördelat av Stones innan spelningen så att undertecknad kunde tajma allt (och träffa Thetania i dörren, trevligt!)
Jag ska försöka fixa ihop det under dagen/morgondagen, och recensionen hamnar på Werock. Du märker helt enkelt, för det flaggas här också. Tills vidare får du läsa Jontes text på Gaffa om spelningen, och dessutom ta del av Werocks "bäst senaste fem åren" eller intervjun med Nepenthe i Netherbird. Veckan i övrigt kommer på den här bloggen antagligen att gå i bildernas tecken.
Bilder som "blir över" från torsdagens spelning kommer upp här, likväl som en hel del bilder från helgens resa till Tyskland.
Och ikväll bjuder Per på bilder från fredagens spelning med The Devil's Blood och Watain!

Till sist ett tips - Werocks tävlingar pågår friskt, och vad jag förstår från tävlingscentralen så är läsarantalet högt... men inte deltagarantalet i tävlingen. Det betyder förstås goda möjligheter att faktiskt vinna om man vill. Kolla in siten, nu!

I Backspegeln: Symphony X

I somras släppte virtuoserna i amerikanska Symphony X sin kanske mörkaste platta "Iconoclast", och när den recenserades här på bloggen var nog de bestående tankarna:
1) Jävlar, vilket bra ljud de har fått till på skivan...
2) ...och visst är den lite sämre än förväntat, trots att den är bra?
Sen dess har den rullat lite då och då, och det har faktiskt kliat lite i fingrarna när det gäller önskan att göra en Backspegel på skivan.
Ovillig att låta det bli för nära i tid så har jag ändå hållit mig.
Till nu.
Nu är det dags, känner jag!
För det är ju såhär - Symphony X levererar.
Skivan är en liten koloss, och dte tar sin lilla tid för låtarna att smälta in. Dels för att de är så fyllda med detaljer, men även för att de faktiskt är jäkligt intensiva denna gång (ja, utom avslutande "When All Is Lost" då, en låt som för min del gått från att vara riktigt bra till att bli.. ja, lite tråkig och en av de låtarna jag oftast inte lyssnar klart på).
Och inledande titelspåret är helt enkelt makalöst bra och har lyft än mer med tiden.
När det begav sig balanserade skivan på fel sida av gränsen mellan betyget 3 och 4.
Idag vill jag nog lägga skivan på andra sidan det strecket, och diggar med på ett annat sätt.
Tiden läker alla sår, kanske?
I alla fall de som åtsadkoms av höga förväntningar, verkar det som, och nu håller jag nog skivan högre än vad jag först gjorde.
Så det kan gå...

Veckans Citat: King's X

Om förra Veckans Citat (ja, hela förra veckan, kanske) var black metalessensen fångad i text så ska vi röra oss bort från det lite nu. Istället ska vi kolla in ett gäng som kämpat järnet för att slå igenom på bred front men ändå inte lyckats så stort som de vill.
King's X (som för övrigt varit Veckans Tips en gång i tiden, med skivan "Dogman").
Detta citat säger faktiskt en hel del om hur mycket frustration det kan finnas trots att bandet är en relativt stor sak...

"Vi har gjort allt vi kan för att slå igenom,
men ingenting hjälper. Under Woodstock '94
spelade vi för 300 000 personer, och veckan
därpå sålde vi två hundra album."

Doug Pinnick, King's X

Jo, Doug. Livet är hårt ibland!

I afton - Gorgoroth!

I fredags var det svensk svartmässa med Watain i Stockholm - ikväll får du chansen att ta del av den norska varianten när Gorgoroth kommer till stan (och ja, jag är fortfarande i fel land... snacka om att boka resa "fel" helg!) och ska härja lite.
Personligen har jag faktiskt aldrig sett Gorgoroth, så det svider lite extra. Jag gillar bandet, i båda versionerna så att säga, och som pepp för er som ska dit (och läsning för er som inte ska dit) så kommer en hel del att sätta tänderna i detta inlägg!

Först ut - du vet väl att bandets skandalomsusade DVD "Black Mass Krakow" varit Månadens DVD på Werock? Den artikeln hittar du här, och vill du inte läsa det så rekommenderas istället den Tvekamp som publicerades förra julafton, den mellan bandets två senaste skivor.

Du hittar också länkar till när dessa skivor var Veckans Tips respektive recenserades om du klickar på bilderna nedan.

Och, som om inte det räckte... så ska du faktiskt få en intressant intervju med Infernus också.

Den är riktigt lång, och har publicerats på siten rocknballs, på både franska och engelska, och för den som är intresserad av Infernus version av varför bandet splittrats så är det väsentlig läsning.

Så kan du peppa dig inför kvällen - eller sörja för att du inte ska dit.

Som jag...

Här finns den i alla fall.

Mycket nöje!

Live: Running Wild "Ready For Boarding"

Eftersom eder Rebellängel personligen befinner sig i Tyskland känns det passande med ett tyskt band i fokus när det gäller liveskivor du måste ha i skivhyllan. Sedan tidigare har vi ju haft Scorpions, och vill du istället fortsätta black metal-frossan så kanske Marduks livegiv "Warschau" är mer passande... för idag ska vi kolla in Rock'N'Rolfs skapelse Running Wild!

Naturligtvis kan det vara frestande att titta på en modern inspelning, främst bandets avskedskoncert från Wacken...

....men det ska vi inte göra, helt enkelt för att den spelningen dras med en ljudbild som inte är perfekt samt en sångare som inte riktigt orkar med sina egna alster. Klippet i rösten är svagt, och det gör att man trots ett mycket bra låtmaterial inte riktigt fastnar för skivan. (Den kan ju komma att dyka upp i den här serien vad det lider i alla fall, för även om kvalitén är bristande så innebär det ju inte att man kan undvara en del skivor).

Istället ska vi gå bak i tiden.

Till tiden innan bandet verkligen stog på sin topp.

Vi ska kolla på första liveplattan gruppen gav ut, "Ready For Boarding" från 1990, en tid då bandet flaggar med det oreleasade spåret "Purgatory" som lockbete på klistermärket på skivans framsida (man får för övrigt med texten på den låten i bookleten, men inga andra texter...!)

Förutom starke mannen/diktatorn Rock'n Rolf (Rolf Kasparek, alltså) så består bandet av Maik på gitarr, Jens på bas och Stefan på trummor, och låtmaterialet är ruffare än vad det skulle komma att bli senare i karriären.

Spelningen startas förstås med "Hymn Of Long John Silver" och "Under Jolly Roger", men sen får man låtar som "Gengis Khan", "Raise Your Fist", "Mordor" och Adrian Son Of Satan (S.O.S)".

Av de lite mer berättande, episka slaget finns nästan bara just "Under Jolly Roger" och avslutande "Prisoner Of Our Time", men på något sätt är dte charmen med denna plattan.

Det är ganska tidigt i bandets karriär, när de ändå fortfarande är ett band, och när rötterna ligger blottade.

Även om man kan höra att detta kommer eskalera in i en fullständig piratorgie av klassisk tysk power metal så känns det på något sätt lite smutsigare vid den här tidpunkten.

Bra är det i alla fall.

Och tyskt.

Passande en sån här helg, när man själv är i just Tyskland!

Bonustipset: Novembers Doom!

Bonustipsen fortsätter, och denna gång ska vi kolla på en sån där fantastisk skiva som jag nu ångrar att jag brände av så tidigt i serien Veckans Tips, innan bloggen fick lite fler läsare samt jag själv hittade min rytm i skrivandet.
Novembers Doom, passande nog i denna månad, och plattan "Pale Haunt Departure".
Det ursprungliga tipset var som alla andra tips i början mycket knapphändigt beskrivna (men, å andra sidan, man kan ju också låta musiken tala istället för att gödsla med text...), men detta är verkligen en skiva som tål att skärskådas.
Bandets brutala cross-over mellan doom och döds är ganska säregen, men träffar lyssnaren rakt i solar plexus. Inledningen med titelspåret är som att bli överkörd av en ångvält, och man vill egentligen bara vråla med. "Life escapes this shell of mine!", för bövelen.
Riktigt passande i denna månad, och en sån där guldklimp som du som inte haft koll på innan kommer att få mycket glädje av.
Skivan i sig finns inte på Spotify, men väl lite andra av bandets alster.
Kollar man denna länk så hittar man i "relaterade artister" namn som Rotting Christ, Demonaz och October Tide. En del av det håller jag inte alls med om, men.. .tja.. visst, jag tror nog att gillar man till exempel Rotting Christ - eller för den delen Moonspells senaste giv - så kan nog detta falla på läppen också.
Fast mest tycker jag att det är eget.
Det låter för min del inte som något annat.
Lyssna på "Autumn Reflection" till exempel, och inse att det ju.. faktiskt... är en ballad. Fast ändå inte. Eller häng med på svänget i "Dark World Burden".
Som sagt... riktigt jäkla bra, och ett Veckans Tips från bloggens barndom värt att lyfta igen ifall du nu hade missat det första gången!

Recension: Taake "Noregs Vaapen"

Hoest, ensam styrande och presterande i norska black metal-projektet Taake verkar vara en besynnerlig man. En mångsidig och kompetent musiker och artist, och en man med bestämda och ganska udda åsikter. Intervjun som publicerats på Werock är mycket intressant läsning, likväl som den efterföljande recensionen av förra självbetitlade given.
För egen del har jag sedan innan ingen erfarenhet av Taake, och även om jag ibland har svårt med alltför mörk och framförallt realistisk black metal som skärskådar mänsklighetens svaghet så finner jag omdömen om bandets black metal för lockande för att motstå. Detta måste kollas, för om musik kan vara så nattsvart men ändå oändligt vacker att det drar lyssnaren tillbaka om och om igen som en ond drog... då vill jag veta vad det är för något.
Sagt och gjort - senaste given "Noregs Vaapen" är inhandlad och intensivt belyssnad under de senaste veckorna. Nu är det dags att ge de egna tankarna ord!

Det första som verkligen är uppenbart med den här skivan är att den kommer från Norge. Visst, det står "True Norwegian Black Metal" på baksidan av skivan, men det är inte det som gör det så uppenbart. Inte heller är det faktumet att alla titlar och all text är på norska. Det är istället själva musiken som är den tydligaste vägledningen. Detta kan verkligen inte komma från någon annanstans än Norge!
Inledande "Fra Vadestad Til Vaandesmed" bjuder på snygg, melodisk och förförisk black metal av typisk snitt från vårt västra grannland. För sången står förutom Hoest även en viss Nocturno Culto från Darkthrone, och detta är ett av skivans vassaste spår. Låten drivs av en bra gitarrslinga, och mot slutet får vi även lite mellotron som ytterligare fördjupar spårets hållbarhet.
"Orkan" är okej, likväl som "Dei Vil Alltid Klaga Og Kyta", men vi ska prata mer om de andra spåren.
Det finns totalt 7 låtar på den relativt korta skivan, och det är verkligen en salig blandning.
"Helvetesmakt", "Du Ville, Ville Vestland" (med gästvokaler av bland annat Demonaz) och framförallt singelspåret "Nordbundet" (som gästas av Attila Csihar från Mayhem) är riktigt bra och smittsamt svängig black metal - allt snyggt levererat och producerat av Hoest och Bjoernar E Nilsen. I "Helvetesmakt" inleder man med talad röst - något som jag oftast är allergisk mot - men styr sedan upp skutan under resten av låten, men i låten "Myr" låter man det gå åt motsatt håll.
Snygga riff blandas med ett banjosolo (!) och talad kvinnoröst, och det slutar med en låt som jag inte på något sätt kan ta på allvar.
Vafan?
Supit till lite i studion eller vad var anledningen till det där, egentligen?

Till slut är dte ändå stabil och bra black metal som levereras, och låtarna håller bra kvalitet.
Det blir för min del inte den där totala förälskelsen, och det beror oftast på lyriken.
Inte för att den är genommörk - det är den väl stundtals - men för att det helt enkelt låter bisarrt ibland när man tror att Hoest vrålar "gummistövlar", typ.
Det är svårare att värja sig mot Shinings självmordstexter på svenska, tycker jag, för även om norska är närbesläktat så blir det nästan lite komiskt ibland.
I alla fall i mina öron.
Men det bästa är väl om du lyssnar själv, skivan finns på Spotify.

Bästa Spår: "Nordbundet". Ett bra val som singelspår, faktiskt. Dessutom extra plus för att man får med videospåret till den låten på skivan.

Betyget då?
Efter en hel del velande så väljer jag en stark trea snarare än en svag fyra. Det är bra och väl värt tid och pengar, men för mig slutar det mer med "nice to have" än "need to have". I alla fall än så länge.

Taake "Noregs Vaapen" - 3

Tvekamp: Watain "Sworn To The Dark" vs "Lawless Darkness"

WATAIN “Sworn To The Dark” vs “Lawless Darkness”
Få akter är lika engagerade i sin sak som svenska black metal-orkestern Watain. En total övertygelse om att deras väg är den rätta dominerar såväl livespelningarna som bandets skivor, och för egen del lockas jag väldigt av den svärta och känsla av mörk magi som omger såväl låtarna som gruppen. Jag har flertalet gånger hävdat att bandets senaste giv ”Lawless Darknes” inte riktigt är lika stark som föregående skivan ”Sworn To The Dark” (trots att just ”Lawless Darkness” sopade hem en klockren betygsfemma i sin recension…) men egentligen har jag kanske inte fog för det.

Det kanske bara beror på att den äldre plattan har hunnit med fler spelningar och har lyxen av att få mogna (ja, eller ruttna kanske, med tanke på den mängd kadaver bandet brukar omge sig med på scen) under längre tid.

Med tanke på att bandet spelar hemma i Sverige för tillfället kan det alltså vara läge att verkligen gå på djupet med detta, och ställa dessa två episka skivor mot varandra i en Tvekamp.
Som vanligt går vi in på ett antal olika kategorier som ställs mot varandra i ett gäng ronder, och där varje skiva föräras ett betyg mellan 1 och 5. I slutänden är det dags att summera hela rasket för att se hur Rebellängeln egentligen tycker – en sak som inte sällan överraskar skribenten själv!
Redo?
Bra. Då kör vi!

Rond 1 – Omslag
Den allra första ronden är också det första intrycket skivorna ger. Förpackningen, och det visuella som är omslaget. Enklast att konstatera när det gäller just Watain är förstås att bandet har en osvikligt god känsla för design och hur de vill gestalta både sig själva och sin image. Det gäller oavsett om man tittar på merch eller om man tittar på skivomslagen, och dessa två skivor är förstås inga undantag från den höga kvalitén.
”Sworn To The Dark” är en snygg scetch som verkligen passar musiken, och jag gilalr kombinatinoen och stilrenheten av den svarta bakgrunden, den röda treudden och djävulen målad i vitt. Enkelt, avskalat och effektivt, och dessutom får man ett helt knippe läckra bilder på bandet i den medföljande bookleten. Något maxpoäng blir det ändå inte, eftersom omslaget trots att det är bra inte riktigt är ett sånt man minns efter ett par år – i alla fall inte som ett av dem man vill rabbla upp som ett av de klassiska. En fyra får vi stanna på.
”Lawless Darkness” har ett helt annat tema på omslaget. Där föregångaren var uppenbar och enkel så är eferföljaren tvärtom ganska komplex och suggestiv, och trots att det ser ganska uppenbart ut så växer detta omslag ju mer man tittar på det. Den malström som drar ner betraktaren i det svarta djupet är snyggt och detaljrikt målad, och det här är faktiskt ett klassiskt omslag. Kreativt och innovativt, och just detta omslag känns helt naturligt Watain. Egentligen önskar jag bara att man hade struntat i att skriva ut skivans titel på omslaget, det känns lite synd att förstöra en så pass bra bild med lite futtig text…

”Sworn To The Dark” – 4
”Lawless Darkness” – 5

Rond 2 – Inledningen
Vad händer efter den visuella kontakten?
Ljud, förstås. Och inledningen på ”Sworn To The Dark” innehåller knippet ”Legions Of The Black Light” (skivans starkaste spår i mitt tycke, och en av de bästa black metal-kompositioner som skrivits), ”Satan’s Hunger”, oljudet ”Withershins” samt ”Storm Of The Antichrist”. Fall på knä och tillbe, för det blir inte så mycket bättre än så. Perfekt arrangemang, alla riff på rätt plats och ett drypande mörker som kombinerar både piskande och stämning. Svagaste spåret är sistnämnda ”Storm Of The Antichrist”, men det räcker ändå till maxbetyget 5 för den inledningen.
”Lawless Darkness” svarar med ”Death’s Cold Dark”, ”Malfeitor” och ”Reaping Death”, en knippe låtar med helt olika karaktärer. Inledande ”Death’s Cold Dark” är i mina öron lite trist och ett betydligt svagare öppningsspår än sin konkurrent ”Legions Of The Black Light” (vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på de superlativ jag just strödde över den låten…), men efterföljande ”Malfeitor” väger upp det med råge. Även ”Reaping Death” är mycket bra, och på det hela är även öppningen på det laglösa mörkret väldigt bra, och det finns ingen anledning till inte dela ut maxpoängen.

”Sworn To The Dark” – 5
”Lawless Darkness” – 5

Rond 3 – MIttpartiet
Skivorna innehåller 12 respektive 10 spår, men av de tolv låtar som finns på ”Sworn To The Dark” så är två av dem relativt korta instrumentala partier, så tittar man på mittpartierna blir det följande spår som serveras:
”Sworn To The Dark” bjuder på ”The Light That Burns The Sun”, titelspåret, ”Underneath The Cenotaph” och ”The Serpent’s Chalice”.
“Lawless Darkness svara på det med “Four Thrones”, “Wolves Curse”, titelspåret och ”Total Funeral”.
Inga dåliga uppställningar alls, och tittar man på ”Sworn To The Dark” så anser jag att det är ännu en femma som ska delas ut, och det ganska enkelt. Här finns inga svaga spår i den uppställningen, och en låt som exempelvis ”Underneath The Cenotaph” är helt enkelt jäkligt mycket bättre än vad man minns innan man lyssnar på den – det verkar nästan vara en förbannelse att släppa en skiva med bara bra låtar, det får även kanonspår att falla i skuggan av andra, mer framstående, låtar.
”Lawless Darkness” inleder sitt mittparti strålande. ”Four Thrones” och ”Wolves Curse” är förstås två kanonlåtar, men sen tycker jag att skivan går in i en liten dipp. Det instrumentala titelspåret är förstås inte dåligt, men det håller inte samma klass som de spår man serverats fram till dess, och ”Total Funeral” är i mina öron skivans sämsta låt. Totalt hamnar vi på en fyra ändå, då låtarna totalt sett balanserar ut varandra.

”Sworn To The Dark” – 5
”Lawless Darkness” – 4

Rond 4 – The End
Slutet är nära, kan man kanske säga. I alla fall på skivorna, och det är just slutet vi ska skärskåda nu.
”Sworn To The Dark” tar sin slutspurt med ”Darkness & Death”, mellanspelet ”Dead But Dreaming” och episka ”Stellarvore” – som bland innehåller gästsång från likasinnade så som Tobias Sidegård (Necrophobic) och Peter Stjärnvind (så sjukt många band att det har väl knappt han själv koll på). Slutet är inte riktigt lika överjävligt som tidigare skiva, men ändock bra, och en fyra känns som det naturliga betyget här. Även om det nog är med mersmak…
Slutet på ”Lawless Darkness” är för många synonymt med den episka och fantastiskt långa ”Waters Of Ain”, med gästsång av Carl McCoy från Fields Of The Nephilim, men det finns ju faktiskt fler spår. ”Hymn To Qayin” och ”Kiss Of Death” gör sällskap i den här fantastiska sprakande avslutningen, och att det ska bli maximal utdelning är egentligen helt självskrivet. Det är så vansinnigt vackert och mörkt och elakt och magiskt att håret reser sig på armarna när man lyssnar på det här. På ett bra sätt!

”Sworn To The Dark” – 4
”Lawless Darkness” – 5

Rond 5 – Produktionen
Dessa två skivor har båda kommit till liv i den numera legendariska Necromorbus Studio här i Stockholm, där Tore Stjerna sitter vid spakarna. Trots att det bara är ett par år mellan skivorna så tycker jag ändå att det skiljer sig en del mellan skivornas ljudbild.
”Lawless Darkness” känns mer kompakt, och som om man haft ambitionen att fylla varenda skrymsle med ljud. Med tanke på hur bandet har framställt sig och sin skapandeprocess i intervjuer så får man känslan av att ”Lawless Darkness” är mer av en vrålande malström, en storm av röster och ljud medan föregångaren är mer inställd på att lyssna på mörkret. Tomma ekon, svart hål.
Båda skivorna har bra ljudbilder för black metal och kan nog stå som föregångare för hur man levererar både rensande och känsla med en lagom skitig ljudbild utan att göra avkall på klarheten som gör att man faktiskt kan urskilja de olika instrumenten, men personligen gillar jag stämningen som råder på ”Sworn To The Dark” mer.
Istället för en rytande storm så får jag känslan av att sakta gå i en mörk katakomb, droppande vatten på avstånd och helvetets makter som andas i bakgrunden. Tystnaden ger en extra dimension av ondska, och jag anser att den produktion och ljudbild bandet och producenten hittade på just denna skivan är en av de bästa som någonsin producerats på en black metalskiva.

”Sworn To The Dark” – 5
”Lawless Darkness” – 4

Rond 6 – Titelspåret
Med ett band som lägger så mycket vikt vid låtarnas titlar, skivans utseende och hur musiken har kanaliserats till dem så anser jag att det är värt att titta noggrannare på hur man väljer att döpa sitt verk. Båda skivorna har titlar som kan ses som större än ”bara” ett namn, då de mer liknar en manifestation, men extra intressant är det att det finns ett titelspår på båda skivorna. Man har alltså valt att låta hela verket få namn som samklingar med en av låtarna, något som egentligen inte alls är självklart – och som därför berättigar till en egen kategori i denna Tvekamp.
”Lawless Darkness” är en instrumental historia, och på sätt och vis känns det mycket passande att just ett sådant spår får ge sitt namn till skivan. Samtidigt grå det inte riktigt att komma ifrån, detta är inte ett speciellt bra spår om man jämför med resterande skiva, och jag skulle faktiskt vilja dela ut det hittills lägsta betyget i denna Tvekamp… 3, alltså, även om det är med mersmak.
”Sworn To The Dark” är en helt annan historia, och känns stundtals nästan som en kampsång. Det är ett bra val av titellåt, en riktigt bra låt som har ett budskap som sätter sig. Eller, hamrar in budskapet. Dessutom smittar refrängen av sig sådär så att man går runt och nynnar på den felra timmar efter att man hör låten…

”Sworn To The Dark” – 5
”Lawless Darkness” – 3

Rond 7 – The Epic End
De två skivorna som ligger under lupp just nu har en liknande struktur i slutet – en relativt lång och episk avslutning som ger känslan av fortsättning bortom skivan. På ”Lawless Darkness” är det ”Waters Of Ain” som avslutar, medan ”Stellarvore” avslutar ”Sworn To the Dark”, och det är lite intressant att det är dessa båda spår som tilldragit sig gästspel från andra sångare än Erik Danielsson. Knappast någon slump (det känns ju faktiskt överhuvudtaget inte som om det finns något som heter slumpen när det gäller just Watain…), och därför föräras just detta sista episka stycke en egen kategori i denna Tvekamp.
Och. Den klara fullpoängaren är förstås ”Waters Of Ain”. Sällan eller aldrig har ett black metal-band hittat så rätt i ådran över svart energi, och avslutningen med denna låt i samband med spelningen på Klubben för ungefär ett år sedan är fortfarande bland det bästa jag någonsin sett live. Dit upp når inte riktigt ”Stellarvore”, trots att det är ett mycket bra spår som känns som en lämplig avslutning av ”Sworn To The Dark”. Den låten har där hamnat på rätt plats, och det är rätt pusselbit på skivan.

”Sworn To The Dark” – 4
”Lawless Darkness” – 5

Rond 8 – Bandets prestation
I samband med recensionen av ”Lawless Darkness” så skrev jag följande: Att följa upp kritikerrosade och allmänt hyllade "Sworn To The Dark" var något som jag undrade hur bandet skulle kunna mäkta med, men det står efter den här uppvisningen helt klart att de har kontakt med makter som släpper lös en kreativitet och ärlighet som lyser som en fyrbåk över en hel värld.
Watain är ett band på uppdrag, och med ett mål i livet. De vill fördärva världen och ser kommersiell framgång som ett bra sätt att nå fler förtappade själar – utan att de behöver kompromissa med vilka de är. Ett faktum som ju t o m tagit bandet till en Grammis, hur märkligt det än kan tyckas. Så, intressant är alltså att se hur bandets insats på de två skivorna ter sig, och då menar jag både den faktiska prestationen rent musikaliskt likväl som den känsla man lyckas förmedla.
”Sworn To The Dark” känns som en enklare skiva rent musikaliskt. Det beror både på att låtarna är mindre kompakta, och att de snirklar sig fast lättare hos lyssnaren, medan efterföljnde ”Lawless Darkness” vilar tungt på sin episka känsla och totala övertygelse. Jag tycker som nämnts att de två skivorna är relativt olika i sina styrkor och eventuella svagheter, men gillar dem förstås riktigt många ändå. Man kan, i båda fallen, känna den inre glöden och att detta verkligen var det absolut bästa bandet kunde prestera, och även om jag har hört bättre musiker rent tekniskt så är just känslan oerhört svår att slå på fingrarna.
Den totala insatsen avseende musik, lyrik och att brinna för sin sak ger förstås maximala poäng till båda dessa skivor!

”Sworn To The Dark” – 5
”Lawless Darkness” – 5

Rond 9 – Rebellängelns Känsla
Den sista ronden är, som brukligt, en luddig historia som mest handlar om vilken känsla jag personligen har för respektive kombattant. I detta fall tänker jag inte lägga ut texten så speciellt mycket, det står redan i inledningen klart att jag har för mig at det är ”Sworn To The Dark” som jag tror är min favorit – men båda skivorna framstår som moderna klassiker och ger mig rysningar av välbehag när de spelas. Givetvis ska de båda belönas med det maximala betyget 5, och om det sen finns små skiftningar inom det betyget så är det av underordnad betydelse…

”Sworn To The Dark” – 5
”Lawless Darkness” – 5

Sammanfattning
Okej, dags att räkna. Som vanligt har jag inte någon som helst koll under tiden jag skriver (det tar dessutom ofta ett par dagar för en sådan här Tvekamp att växa fram, jag skriver någon kategori lite då och då), så slutresultatet är alltid spännande.
Och, det slutar…

”Sworn To The Dark” – 42
”Lawless Darkness” – 41

Vafan? Nästan oavgjort, men en liten liten övervikt till den tidigare skivan? Jag trodde nog innan att det skulle skilja mer poäng, faktiskt, speciellt som det blev en hel del kategorier denna gång. Nå, där ser man – det är väl helt enkelt så att ”Lawless Darkness” är bättre än vad jag tänker när jag inte lyssnar på den…!

Veckans Tips: Stench "In Putrescence"

Längtar du efter äkta, slemmigt ruttnad dödsmetall som svärtats av ondskan krafter till att även lukta lite black metal?
Skulle du vilja upptäcka en sån där pärla till skiva som fäster sig direkt och inte vill släppa taget?
Då ska du fortsätta läsa nu, för Veckans Tips bjuder på precis just det. Svenska Stench har nämligen med debutskivan "In Putrescence" lyckats pricka rakt på bullseye när det gäller dessa saker, och för egen del så har det här blivit en sån där skiva som jag återvänder till med jämna mellanrum och njuter i fulla drag varenda gång.
Det har blivit musik som under det året som gått sen skivan släpptes (och recenserades här på bloggen) har fungerat som avslappning. När eder Rebellängel varit ute efter musik som inte krävt mer än att man drar på sig lurarna i sängen, trycker "play" och slappnar av i mörkret.
Låter sig omsvepas av likstanken och ljudet av kannibalism.
Sjunker in i låtar som "Breath Of The Rottenness", "Ghosts" (fantastisk låt, vilken känsla den förmedlar...), "Drenched In The Light" och "the Ones Who Rot".
När man inte behöver fokusera så vansinnigt mycket för att hänga med i alla vinklingar och vrår, utan kan slappna av och låta reptilhjärnan sköta butiken.

Kolla själv.
Spotify funkar fint denna gång, och jag gissar att om du tilltalas av alla konstiga beskrivningar ovan så kommer du att hitta en ny, maskäten och ruttnande vän i Stench!

Tyskland, FTW!

Tidigt idag, men så är det. Packar in hela familjen och reser till Tyskland över helgen. Frankfurt, ungefär (ja, du får väl förstora bilden ovan som satan eller googla lite på egen hand för att hitta det på kartan...).
Helt okej, även om det ju förstås innebär att jag missar spelningen med Watain ikväll. Och med Gorgoroth på söndag. Rumpa.
Man får hel enkelt göra det bästa av situationen, och istället tar jag med mig en hel del ny och bra musik som ska få rulla runt i spelaren. Megadeth och Vallenfyre till exempel.
Och telefonen som är en kamera som är en dator som är en almanacka men som man knappt kan använda som telefon... iPhone.
Det betyder att det kommer bilder, förstås, så småningom.
Vi ses. Här. På bloggen.
För givetvis kommer det att matas på grejer som vanligt.
Veckans tips på morgonen idag, som sen följs av en Tvekamp mellan kvällens huvudakt Watains båda senaste skivor. Kommer upp runt lunch, ungefär.
Räcker inte det så har du ju alltid Werock.
Där laddas det med tävlingar en masse, likväl som mer material att läsa.

Sehr gut, gummisnodt!

Pepp! Machine Head och Bring Me The Horizon i stan!

Ikväll är det dags för ett riktigt fläskigt paket att träffa huvfudstaden med full kraft - och undertecknad har plåt!
Darkest Hour, DevilDriver, Bring Me The Horizon och Machine Head!
Pepp som fanken, speciellt som jag räknar med bra leverans av de sistnämnda tre (Darkest Hour har jag faktiskt aldrig hört, och vi får se om man hinner dit i tid för att ändra på det... )
Nåväl, vi ska väl peppa, eller hur?
Först ut - bilder.
DevilDriver var här tillsammans med bland annat Behemoth och Scar Symmetry för något drygt år sedan, och de bilderna hittar du här. Bring Me The Horizon var också här förra vintern, med Architects och Devil Wears Prada - och de bilderna finns här!
TYvärr finns (ännu) inga bra bilder på Machine Head, men där kommer det att ändras. Personligen ska jag så småningom försöka knåpa ihop en text från kvällen för Werocks räkning, och ladda på med lite extra bilder på bloggen.
Det där så småningom kommer sig dock av att det är dags för minisemester imorgon bitti. Tyskland.
Mer om det imorgon dock, nu fortsätter vi peppen.
Och det gör vi genom läsning!

Machine Head har förekommit en hel del på bloggen under dess korta livstid. Dels har skivan "Hellalive" varit med som en av de där essentiella skivorna du behöver i din livesamling, och dels har givetvis den senaste given "Unto The Locust" hamnat i recensentfokuset.
Du hittar dessa texter genom att klicka på omslagens bilder nedan!

Även Bring Me The Horizon har hunnit figurera relativt mycket, och i det fallet har bandet hunnit med att vara "Veckans Tips" samt att recenseras. Även här hittar du texterna genom att klicka på omslagen av skivorna.
Så, sugen på lite musik nu då? Bra. Som sista del av peppen kör vi lite videos, helt enkelt. Här har du färska "Locust" med Machine Head samt "It Never Ends" med Bring Me THe Horizon. Ville även klippa in den geniala videon till DevilDrivers kanske bästa låt "Clouds Over California", men den inbäddningskoden var inaktiverad och jag orkar fan inte leta efter en version där det funkar... du får den på länk istället, om du är nyfiken!








Ses vi där då?
Bra. PEPP!

3 Röster om Machine Head

Whoa!
Konsertkväll ikväll!
Alltid lika bra, och dessutom kan man ju fråga sig om det finns bättre sätt att fira det än med ett riktigt bra blogginlägg som jag inte skrivit själv?
Nä. Knappast.
Mindre tjafs alltså, mera text av andra, och då pratar vi givetvis om 3 Röster - denna gång med synnerligen ilskna Machine Head i fokus.
Senaste skivan "Unto The Locust" sopade hem en betygsfemma hos undertecknad, och är helt klart med i räcet om toppplaceringarna för årets topplista...
...men är Rebellängeln galen, eller finns det substans i detta betyg?
Det ska vi kolla in. NU!

R2: Kollar genom lite sms-historik med Rebellängen och The Woan dagarna efter Machine Head släppt Unto the locust och minns att jag var besviken. Jag tror det var mest för att det inte fanns nån Clenching the fist of dissent eller nån Halo med på plattan... Två låtar jag fullkomligt älskar. Men efter några veckor med flera lyssningar har jag insett att det finns flera fantastiska spår även på Unto the locust, för att nämna ett par: Darkness Wthin och Locust, ja jävlar ja... Dessutom tycker jag att detta är en av de jämnaste plattor MH släppt. Tar mig en till klunk rött och sätter på Locust!

Betyg: 5/5

Tom S: Att följa upp en sådan monumental skiva som ”The Blackening” är inte den lättaste av uppgifter, i synnerhet inte när plattan fått epitetet århundradets thrashalbum. Hur gör man då? Jo, man låter Rob Flynn ta lektioner i klassisk sång och gitarr och går mot det emotionella hållet istället. Trots att pressen på bandet i alla avseenden varit stort, lyckades de fenomenalt att hålla thrashfanan högt på ”Unto The Locust”. Det är ett gediget stycke metal där signumet inte bara ligger på de episka introspåren bandet blivit kända för, utan även på en låt som ”Darkness Within”. Puritanerna har slammat bandet för att göra en power ballad men i mitt tycke är det skivans höjdpunkt. Enda svagheten är det avslutande spåret ”Who We Are” som inte riktigt håller samma höga klass som övriga.

Betyg: 4/5

JonteRoyal: Förväntningar uppskruvade till elva! MACHINE HEAD skrattar åt pressen, sträcker upp ett långfinger åt säkerhetsföreskrifterna och startar på ett nytt kapitel i boken som började med "Through The Ashes Of Empire". På Who We Are är de nära att köra i diket men klarar sig med en hårsmån - och det är den enda invändningen som går att hitta på skivan. This Is The End är brutal in absurdum, I Am Hell bygger vidare på det episka anslaget som sattes av föregångaren och Be Here And Know är en rent bländande hårdrocksdänga.

Att de sedan lyckats knåpa ihop en sådan fulländad komposition som Darkness Within gör det omöjligt att dela ut något annat än full pott (när vi talar om en fem-gradig skala vill säga).

Betyg: 5/5

Okej. Två femmor, en fyra i betyg. Snittet på 4,66 alltså, svindlande högt, och läser man dessutom JonteRoyals recension på Werock så slår det liksom an mot en... detta är en väldigt väldigt stark platta.
Starkast i år?
Kanske. Då får hålla dig knappa två månader till innan du får det facit...
Men vi börjar med kvällens spelning. Machine Head, i Stockholm.
Det blir något det!

I Backspegeln: Rev 16:8 "Ashlands"

Till helgen väntar spelningar med Watain och Gorgoroth för dig som befinner dig i huvudstaden. Det innebär att denna lilla blogg fokuserar lite extra på black metal just nu, och som ett led i detta så får du en I Backspegeln på ett av de jämnare släppen som kommit i år. Svenska Rev 16:8 kammade med plattan "Ashlands" hem en stark betygstrea med mersmak när den recenserades, och en av detaljerna som noterades var att detta är en skiva som växer med tiden.
Frågan är då - har den verkligen gjort det?
Växt ?
Svaret är faktiskt - ja.
Jag har spelat plattan sporadiskt sen den kom, men det är en sån där skiva som jag reagerar över varje gång. Den är högkvalitativ, helt enkelt, och det är en mycket skarp insats av bandet. Dessutom har inledningen växt på mig extra mycket, och jag spelar gladeligen lufttrummor till "Agenda" och titelspåret "Ashlands" numera.
Pepp, alltså, och i dagsläget skulle jag nog ha landat på den positiva sidan när jag väger gränslandet 3 eller 4.
Varför bandet heter som de heter?
Du får läsa recenensionen, helt enkelt. Den fanns ju här!

Världens Bästa Trummis - Del 5 & 6!

Okej, onsdag - och det innebär ju just nu att det är dags att släppa lös nya röstningsgrupper i försöken att vaska fram "världens bästa hårdrockstrummis".
Sedan tidigare har 8 förhoppningsfulla snubbar lyckats knipa en plats u slutspelet (du hittar dem och deras ranking i högermarginalen på denna blogg), och nu ska vi ta fram 4 till.
2 i varje Kvalgrupp.
Precis som tidigare gäller att många av de namn man kan rösta på är namn som föreslagits av er läsare, och dessutom är det som så att den grupp de står noterade vid är mindre viktigt.
Det står till och med inget på en del namn, och i de fall det står så ska det mer ses som en guide till läsaren.
Okej, vilka kan man nu rösta på då?
I denna näst sista kvalomgång ser grupperna ut som följer...

Kvalgrupp 5
Ian Paice, Deep Purple
Chris Adler, Lamb Of God
Dave Lombardo, Slayer
Horgh, Immortal
Felix Bohnke, Edguy
Phil Rudd, AC/DC
Grant Hart, f.d Hüsker Dü
Peter Wildoer, Darkane

Kvalgrupp 6
Danny Walker, Intronaut
Anders Jakobsson, Nasum/Coldworker
Mike Portnoy, "in between jobs..?"
Snowy Shaw, "in between jobs..?"
Tommy Lee, Mötley Crüe
Nick Barker, "in between jobs..?"
Lars Ulrich, Metallica
Martin "Axe" Axenroth, Opeth

Jaha, hur känns det där då?
Jo, det står "in between jobs..?" på en del namn. Det beror på att jag inte är helt säker på vilket som är det aktuella uppdraget för tillfället - och i vissa fall verkar inte trumslagaren själv ha det riktigt klart för sig heller, om man bara surfar lite grundligt på deras namn...
Det är ju ändå skitsamma och mindre viktigt.
Det viktiga är ju kompetensen de besitter.
Okej, rösta nu. Ju fler röster, desto högre ranking inför utslagsröstningen i "slutspelet"!

Mest I Spelaren...

Såhär ser de ut.

De skivor som rullat mest i spelaren den senaste veckan. Till ovanstående ska man dessutom lägga gruppen Watain, där jag spelat dem en hel del i samband med skrivandet av den kommande Tvekampen (publiceras nog på fredag, som det ser ut... för dig som undrar...)

Ganska hård vecka, alltså, med undantag för lite glättiga Chickenfoot (och, faktiskt Astral Doors som jag inte har med ovan, även om de inte är glättiga direkt...) så är det brutal musik.

Vallenfyre, Death (tack för tipset Fredrik, denna Re-Issue var riktigt riktigt bra, och du kan lita på att den kommer att dyka upp i Remasters-serien vad det lider...) och Vomitory har härjat i lurarna på undertecknad.

Passar bra denna lite mörkare månad!

Fläsksmäll!

Allvarligt talat - även om jag nu vet allt som varit på gång inför Werocks 5-årsjubileum så blir jag lite överkörd och knockad när jag ser allt som kommer.
En riktig fläsksmäll.
Du hittar veckans tävlingsschema här, men dte kan jag säga... detta är bara början.
Jag LOVAR att det kommer en grym krönika signerad Tom S, likväl som en mustig intervju av BiblioteKarin. Bland annat. Själv ska jag bidra med glada tillrop och texter efter bästa förmåga...
Du hänger väl med?

Mera skinnpiskare!

Såhär ser han ut, den trumslagare som snodde åt sig flest röster i Kvalgrupp 3 och 4 när det gäller omröstningen över vem som egentligen är världens bästa trumslagare.
Det var för övrigt två grupper som bjöd på en hel del överraskningar, tyckte jag.

Kvalgrupp 3 fördelade sig enligt följer...
Nicko McBrain - 21 röster
Brann Dailor - 20 röster
Frost - 8 röster
...resten, 11 röster tillsammans.
Lite överraskande att det blev så stor marginal mellan de två första och resten, och personligen trodde jag nog inte att NIcko McBrain skulle knipa förstplatsen - eller ens en kvalificering till slutspelet.
Nåväl, det är herr McBrain och herr Dailor som vi skickat vidare, och du hittar deras ranking i marginalen till höger.

Kvalgrupp 4 slutade såhär:
Mikkey Dee - 23 röster
Chad Smith - 9 röster
"Inferno" - 7 röster
Dave Grohl - 5 röster
Dirk Verbeuren - 4 röster
Igor Cavalera - 3 röster
Jens Fjellström och Taylor Hawkins - 2 röster vardera
Jämnt så det förslår om andraplatsen, och det innebar att Chad Smith tar sig vidare med inte ens tvåsiffrigt antal röster?
Märkligt, även om jag ju personligen gillar hans trumspel så överraskade det mig. Trodde nog att någon av "INferno", Verbeuren, Fjellström eller Grohl skulle klara sig förbi detta första hinder.
Så blev det inte, och vi har herr Dee och herr Smith i slutspel!

Imorgon är dte onsdag.
Då kör vi näst sista kvalgruppsomröstningen, nummer 5 och 6. Där kommer du att återfinna storheter som exempelvis Chris Adler, Tommy Lee och Martin "Axe" Axenroth....!

Werock 5 år - recensioner med Astral Doors...

...med mera. Det är alltså november nu, och det kommer Werock att fira hela månaden. Först ut är dels en omröstning om vilket av musikåren som varit bäst under sitens levnadstid, samt ett helt knippe recensioner. Senare idag kommer också den första tävlingen av helt galet många (jo, jag har sett lite av priserna och det är VÄRT att hänga på siten för att vinna...), men morgonens läsning är räddad.
Kollegorna har satt tänderna i akter som Devin Tonwsend Project, Siena Root, Apostacy och Librah bland annat, medan undertecknad har ägnat sig åt följande alster:

Svenska akterna Chillihounds samt Astral Doors har fått sina fiskar varma i varsin recension, båda med relativt goda resultat. Just Astral Doors har ju medverkat på den här bloggen ett par gånger, och att jag har lite av en sweet spot för bandets klassiska hårdrock är ju inte direkt okänt. Förra given "Testament Of Rock" har både recenserats och medverkat i 3 Röster, och att jag har en favorit i skivan "Evil Is Forever" är i bekantskapskretsen inte heller någon hemlighet.

Hur nya "Jerusalem" står sig i konkurrensen bland de egna plattorna - det är trots allt bandets sjätte fullängdare - får du kolla själv. Recensionen fanns alltså här.

För övrigt.... 5 år. Inte så lång tid, kanske du tänker, men häng med under november så ska du se att det hunnit hända en hel del ändå!