Recension: Bring Me The Horizon "There Is A Hell...."

Brittiska slynglarna i Bring Me The Horizon hamnade bra till hos mig i samband med deras spelning på Metal Town, något som är väl dokumenterat i samband med att förra given "Suicide Season" varit Veckans Tips på den här bloggen.

Det står således klart att bandet redan innan given av "There Is A Hell Believe Me I've Seen It, There Is A Heaven Let's Keep It A Secret" (phhuuu...lång låttitel!) har en god utgångsposition hos undertecknad, men trots det så är det här en skiva som överraskar mig positivt.

Bandet visar nämligen en vansinnig utvecklingskurva, och jag tror att den här skivan kommer att lysa upp deras karriär som en fyrbåk.

De kommer att ta steget från "lovande" till "ledande" inom sin genre som bäst kan beskrivas som någon form av metalcore.

Bandet har äntrat Studio Fredman i Göteborg helt proppfulla med idéer, experimentlusta och brinnande entusiasm, och tillsammans lyckats snickra fram ett alster som inte låter som något annat idag. Inledande "Crucify Me" är ett utmärkt exempel på det, där bandets moderna och tunga metal får ett inslag av nästan trance och ambient när scramblade kvinnoröster sjunger titeln på skivan i bakgrunden, och kontrasten mot sångaren John Sykes karakteristiska skriksång är fenomenalt bra. Udda och eget, men bra.

Och så fortsätter det. "Anthem" är ursinne i en underbart ren form, "It Never Ends" är episk Bring Me The Horizon av samma snitt som de absolut bästa spåren på föregångaren , "Home Sweet Hole" bjuder på ett grymt sväng i röran av ben och armar som är moshpiten bandet piskar upp, och "Don't Go" börjar som en ballad innan den sväller till en mäktig koloss.

Just den låten innehåller dessutom en av årets snyggaste detaljer, lyssna på paniken och stämningen i Sykes röst och inandningen som kommer 2:05 in i låten, precis när han rasat ut sitt skrik och hämtar andan i en flämtning/gråtning... gåshud varenda gång.

Ett riktigt "moment" som jag har spelat om och om igen.

"There Is A Hell...." är en jämn skiva som faktiskt innehåller både bredd och topp. Det är egentligen bara "Fuck" som jag tycker känns lite banal, övriga låtar har samtliga sin plats och funktion på skivan, och det är inte vanligt idag. Att omslaget dessutom är passande till den musik som visas är ett extra plus. Fronten på bookleten är nämligen delad på mitten, så man viker ut den som om man öppnade två dubbeldörrar, och sen kommer texterna åt varsitt håll - men sammanfogar man dem får man den tvådelade bilden av en kvinna till hälften stadd i förruttnelse och till hälften frisk.

Precis som hela skivan.

Fantastiskt bra!

Du hittar mer om bandet på deras MySpace, eller så kollar du Spotify. Du kan också kolla in Werocks recension av plattan om du är sugen på att jämföra.

Bästa Spår: Det blir denna gång en tredelad historia, alla ganska olika. "Crucify Me", "It Never Ends" och "Don't Go" är alla nödvändiga till vilken spellista som helst.

Betyget då? Ja, har du läst såhär långt så blir det ju ingen överraskning direkt. Årsbästalistan, here we come...

Bring Me The Horizon "There Is A Hell..." - 5