Recension: Machine Head "Unto The Locust"

2007 släppte jänkarna Machine Head skivan "The Blackening". Det var inte bara en av det årets absolut bästa skivor enligt undertecknad, det har även fått kritiker och fans att ropa om att det kan vara en av de bästa thrashplattorna någonsin.

Skivan har följts av stenhårt turnerande, och bandet har belönats för sitt slit med än mer rosor för sitt liveframträdande.

Hur följer man upp en sån sak?

Det är verkligen en uppgift som kan få den mest självsäkre att skaka i skorna och svettas i hårfästet (ja, om man inte ser ut som undertecknad, då har ju hårfästet sedan länge migrerat söderut och finns numera på ryggen..).

Robb Flynn och mannar verkar ha resonerat att det bara finns en väg - framåt. Därför har man rannsakat sitt hjärta, och sedan försökt skapa perfektion på uppföljaren "Unto The Locust"!

Precis som Jonas konstaterar i sin recension för Werock så har man slängt vad som borde vara mallen överbord och följer istället helt sina egna hjärtans kompass. Till den stenhårda grund av riff, melodi och aggression adderar man helt sonika detaljer som barnkörer oc stämsång - helt enkelt för att det känns rätt.

Och man gör det genom att sträva efter perfektion.

Den här skivan har nämligen inte ett enda riff, stick, solo, vers eller refräng som ligger på fel plats.

Allt har hamnat där det passar, och där det är meningen att det ska vara - och det är inte av en slump. Säkert och tryggt guidar Flynn och Demmel oss via sina gitarrer och riff på rätt väg, medan Adam Duce och Dave McClain agerar armeringsjärnen som hela detta betongbygge förlitar sig på.

Plattan är fullpackad med riff och vändningar, och för egen del är det precis som vanligt (numera) när det gäller Machine Head - jag behöver många lyssningar för att verkligen kunna skivan, och kunna slapna av och enbart njuta.

En bra sak, för det förlänger verkligen livstiden på skivorna!

Låtmässigt då, vad är det som ges?

Bandet inleder både traditionellt och inte. Första spåret "I Am Hell (Sonata In C#)" är nämligen långt och ganska invecklat - precis som vanligt. Däremot börjar den med körsång, något som verkligen inte är vanligt i Machine Heads värld. Om det blir bra? Jo. Mycket.

Nivå är satt. Sen kommer en av mina favoriter, "Be Still And Know", med en refräng som sitter som urberget. Det är ett bra exempel på det där med perfektion.

Titelspåret likväl som "This Is The End" och "Pearls Before The Swine" är klassiska låtar av Flynn och company, fantastiska kompositioner som växer för varje lyssning - framförallt är dte leveransen av riffen som är grymt bra.

De två udda spåren är dock de som lyfter den här plattan ännu ett snäpp.

"Darkness Within" är en halvballad där Robb Flynn kombinerar sitt fantastiska textförfattarskap med bättre sång än någonsin, och eftersom låten är både fantastiskt bra (Årets bästa? Mycket möjligt!) och kommersiellt gångbar så hoppas jag så innerligt att detta blir en fullträff på alla listor runt om i världen.

Det vore en arbetsseger för Machine Head, och en som är väl värd.

Avslutande "This Is Who We Are" bjuder sedan på det mest vågade greppet på skivan.

Barnkör.

Saken är den - jag tycker att man gör det tillräckligt sparsmakat för att det ska funka, och övertygelsen som bandet sedan visar i resten av avslutslåten gör att man köper hela upplägget. Detta är verkligen vad de är!

Som bonus fick jag med coverlåtarna "The Sentinel" och "Witch Hunt", samt en akustisk version av just "Darkness Within" och en DVD med den sedvanliga studiorapporten. Smaskigt nog får att få Rebellängeln att slicka sig om munnen.

Nå - detta måste du ju ha. Det fattar du. Betyget hamnar på max, 5 poäng, och jag lovar både en framskjuten placering på årsbästalistan likväl som en kommande Tvekamp mellan denna skiva och föregångaren "The Blackening".

Bästa Spår: "Darkness With". Lyssna själv!

Machine Head "Unto The Locust" - 5