Recension: Opeth "Heritage"

Vissa recensioner är enkla att skriva.

Andra svåra.

Det här är en av de sistnämnda.

Inte för att det saknas saker att säga, utan helt enkelt för att det är svårt för undertecknad att veta vad jag ska göra av Opeths tionde giv.

Det är, i det mesta, väsensskiljt från allt vad bandet presterat hittills (även inräknat den lugna "Damnation") - samtidigt som det helt otvivelaktigt är Opeth.

Det nya spåret som Åkerfeldt och mannar har växlat in på innebär att man gräver sig djupt ner i den progressiva 70-talsmyllan, och sedan sammanfogar alla bandets egna inspirationsfäder till sitt egna sound.

Det innebär för undertecknads del att detta är en skiva som växlar mellan fantastiska spår och helt meningslösa sådana.

Skivan inramas av de instrumentala "Heritage" och "Marrow Of The Earth" som ligger i början respektive slutet, och dessa två låtar är goda exempel på hur det kan vara vackert.. fint.. och rätt trist i längden.

Titelspåret som ligger först är en hyllning till Jan Johanssons "Jazz på svenska", och tanken var att Jans son Jens Johansson skulle spela klaviatur på den. Jens är som bekant en fena på det, och har ett förflutet med bland annat Yngwie Malmsteen och Dio, samtidigt som han nu härjar runt med Stratovarius. Tyvärr var han på världsturné under den tiden det var dags för inspelning, för om han hade spelat så kanske relevansen för låten höjts lite.

Som det är nu hoppar jag över den varje gång.

Inte för att den är dålig, men för att det blir... tja, trist.

Och det gäller lite samma med avslutningen. Bedårande, men hur många gånger gäller det?

Det lämnar oss med 8 riktiga låtar mellan dem (om man bortser från extraspåren "Pyre" och "Face In The Snow"), och dessa bjuder verkligen på berg- och dalbana.

"The Devil's Orchard" är helt otrolig, och låter PRECIS som jag hoppades att hela skivan skulle vara när rapporterna om det nya soundet började ramla in. "Häxprocess" och "The Lines In My Hand" svänger bra, men det finns också besvikelser.

"Nepenthe" är mest seg efter många lyssningar.

Dessutom blir det ibland konstigt. När man härmar gamla Deep Purple och Rainbow i en låt som "Slither" så är det bäst man gör det riktigt bra - det finns liksom lite att leva upp till.

Och visst gör man det bra - men det är inte unikt.

Det är inte så intressant, innovativt och kreativt som Opeth brukar vara.

Jag kan absolut leva utan growl.

Det jag finner mig själv sitta och vänta på - lyssning efter lyssning - är att bandet ska släppa tyglarna och ge järnet. Chugga litegrann.

Musikaliskt får de bekänna färg hela bunten, mest kanske trummisen Martin "Axe" Axenroth som verkligen får göra själ för pengen, men ändå saknar jag lite av den där brutala briljansen.

Det kanske är mitt tillkortakommande som supporter som talar.

Kanske inte.

"Heritage" är nämligen bra, men jag kan fan inte förstå när jag kommer att lyssna på den.

Allra minst i sin helhet.

Och det är en fråga jag aldrig behövt ställa mig förr när det gäller Opeth.

Plattan finns här på Spotify, och där kan du roa dig med att försöka bilda din egen uppfattning. Själv kommer jag nog att hoppas att det här var något bandet behövde göra för att kunna gå vidare. Att de vid nästa släpp går tillbaka till sitt tidigare sound, för det här stannar i min bok på "bra". Så lågt trodde jag aldrig att jag skulle betygssätta skivan innan den kom, och det ska bli väldigt spännande att återgå till den här recensionen så småningom för att se om jag står fast vid betyget...

Bästa Spår: "The Devil's Orchard"

Opeth "Heritage" - 3