Veckans Citat: Ozzy Osbourne

Han var ju alldeles nyss i Norje, Prinsen av Mörker.
Spelningen verkar ha varit helt okej, och varför inte följa upp det med att välja just Ozzy Osbourne som avsändare av Veckans Citat?

"Att vara nykter på en buss är helt annorlunda än att vara full på en buss."

Ozzy Osbourne

Fast numera är väl mannens bussresande dagar över, kan man tänka. Det är väl flyg som gäller.
Första klass.
Det kan han vara värd efter alla dessa år!

Ladda ner Veckans Tips Killer Dwarfs

Denna Veckas Tips med kanadensiska Killer Dwarfs, "Dirty Weapons", finns inte på Spotify.
Däremot kan du nu ladda hem skivan.
Anledningen är att detta är en skiva som är knepig att få tag i, och som är så bra att alla borde ha den. Kanske blir det inkörsporten till en långvarig kärlek med bandet!

Kom ihåg att betala för din musik. Are you a part of Killer Dwarfs and have an oppinion about this - pls contact chief-rebel-angel@hotmail.com for further discussions!

Med det sagt.
Här finns skivan!

Live!: Black Sabbath "Reunion"

5:e december 1997.

Birmingham, N.E.C (en stor jävla lokal som används för konserter och mässor).

Ozzy Osbourne står återigen på samma scen som de gamla vännerna Geezer Butler, Tony Iommi och Bill Ward.

Black Sabbaths klassiska originaluppsättning spelar ihop igen.

Det kan tyckas banalt med snart 15 år på nacken, men det var en enorm sak när det begav sig i slutet av 90-talet, och att bandet dessutom valde att fästa "Reunion" i hemstaden Birmingham (i en arena som jag faktiskt besökt) är förstås inget annat än ren och skär nostalgi för alla inblandade. Det var nog en fullständig omöjlighet under många många år, med allt bråk och alla hårda ord efter Ozzy's avhopp från det övriga gänget.

Naturligtvis är detta en skiva som du behöver i din skivhylla, och trots att Black Sabbath medverkat i Live!-serien innan (likväl som förstås Ozzy Osbourne) så liknar denna skiva ingen av de andra.

Här kan man nästan känna hur laddat ögonblicket är, och när Ozzy berättar om sina känslor över att få stå på scenen med kompisarna så känner man att han menar det.

Dessutom väljer bandet ett låtmaterial som visar att man menar allvar.

Här finns verkligen inga genvägar eller några kompromisser. Brutalt tunga versioner av låtar som "Behind The Wall Of Sleep", "N.I.B", "Into The Void", "Snowblind", "Lord Of This World" kompletterar klassiker som "Iron Man", "Children Of The Grave", "Black Sabbath" och "Sweet Leaf". Det roligaste är nog ändå att man ger sig på "Sabbath Bloody Sabbath" också, en låt det numera var länge sedan Ozzy klarade av att sjunga eftersom den ligger så högt i sångens tonart, samt att vi får mer udda nummer som "Electric Funeral" och "Spiral Architect".

Härligt!

Som bonus på skivan får man studiospåren "Psycho Man" och "Selling My Soul", men det är väl mest en parantes.

Det är ju själva återföreningen som är grejen här.

Black Sabbath "Reunion". Ett måste i din skivhylla!

Tävling: Vinn Nevermores "Enemies Of Reality"

Igår kväll rotade jag ju runt i skivhyllan för att hitta alternativ till SRM's lista över de 50 bästa skivorna släppte 2001-2010. Av en slump hittade jag då två ex av Nevermores remastrade "Enmies Of Reality".

Ett felköp jag glömt.

Men det kommer ju väl till pass nu, för uppenbarligen behöver god musi spridas..

Du läser mer om plattan här, och vill du vinna skivan så skickar du ett mejl med en motivering om varför just du ska ha skivan (och din adress!) till chief-rebel-angel@hotmail.com.

Vinnaren presenteras fredag den 17/6!

Recension: Amorphis "The Beginning Of Times"

De ligger verkligen inte på latsidan, finska Amorphis. Sedan sångaren Tomi Jutsen anslöt så har bandet lyckats prångla ut "Eclipse" 2006, "Slient Waters" 2007, "Skyforger" 2009, återinspelningen av en massa äldre låtar "Magic & Mayhem" år 2010 samt dubbelliven och DVD'n "Forgin The Land Of A Thousand Lakes" år 2010.

2011 ser ännu ett nytt album av den blivande storgruppen, "The Beginning Of Times", och är det något man kan slås av så är det den enormt höga kvalitét bandet lyckas hålla på sitt låtskrivande trots den snabba utgivningstakten. På ovanstående uppräkning finns i stort sett inte ett enda svagt spår, och det kulminerade för min del i förra given "Skyforger" som en av de absolut bästa skivorna på bra länge, och en hög placering på 2009 års topplista.

Musiken är modern metal med melodi och melankoli i centrum, och stor styrka av bandet består i frontmannens förmåga att leverera både bra growl och rensång med känsla.

Dessutom lyckas man alltid att införliva gitarrslingor som få andra band - det är nästan samma känsla som jag personligen kan få av Greg Macintosh' spel i Paradise Lost.

Närapå gåshud ibland!

Nå, hur står sig då den senaste given i en så hård konkurrens som de senaste skivorna?

Svaret är att det går bra. Det är ett mindre direkt album är föregångaren "Skyforger", tycker jag, och låtarna känns mer arrangerade. Ibland får jag känslan av att man lyssnat mycket på sina landsmän Nightwish. Skivan är dessutom ganska fullmatad, så totalt sett tar det sin tid att smälta helheten.

Totalt sett står man ändå där med en kvalitetsprodukt, och den här gångenn finns låtar som är aningen mer lutande mot folkmusikinfluenser, så som "Song Of The Sage" och "Soothsayer".

Det innebär inte att det bara är så, förstås, men jag tycker nog att det höjer skivans totala kvalitet, och ett rakt och flirtande spår som "Three Words" eller "Reformation" vinner i sin enkelhet när det finns tydligare kontraster.

"You I Need" känns som en given singel, och avslutande titelspåret är mäktigt.

Ändå är det inte samma fullträff som i tidigare nämnda "Eclipse" eller "Skyforger".

Jämnare än kanske "Silent Waters", men för min del är det här "bara" riktigt bra.

Inte fantastiskt.

Inte en kärlekssaga.

Även om jag lockas av bandets sound, och verkligen har en svag punkt för dem.

Det känns som ett band som jag unnar framgång, men samtidigt kan man kanske erkänna att en eventuell baksida av att hålla så hög och jämn nivå i sitt låtskrivande är att det ibland kan bli lite för snyggt. Lite för lite hjärta och experimentlusta, kanske.

Ja, lite som att klaga på att det är jobbigt att växla när man bara har femhundringar i plånboken alltså. Det är bra som fan, ändå kan det finnas känslan av att det ibland inte vore så dumt med någon enstaka annan sedel ibland.

Skivan finns här på Spotify, och gillar du hårdrock med melodi och känsla så gillar du sannolikt detta.

Bästa Spår är nog avslutande "Beginning Of Time", men det har för min del tagit många lyssningar att sålla ut.

Amorphis "The Beginning Of Times" - 4

SRM's lista över de 50 bästa skivorna. Eller: "Hur fan tänkte ni där"?

...förra inlägget var tänkt att vara det sista innan helgen - men så kom jag hem. Till slut. I lådan ligger Sweden Rock Magazine, med en framsida som lockar med en lista över de 50 bästa skivorna som släppts 2001-2010.
En del gillar listor, andra inte.
Jag gillar dem.
Förstås.

Men så börjar jag läsa, och det blir förstås krav på ett inlägg.
Såhär ser läsarnas och skribenternas listor ut!

Alltså - vafan?

Okej, jag ska inte säga något om att folk t ex tycker att Mastodons "Crack The Skye" är bättre än "Leviathan". Sånt känns som petitesser.

Jag ska inte ens säga något om att läsarnas inte har med en platta som "Morningstar" med Entombed. Jag ska inte heller börja orera om Iron Maidens egentlige form, och huruvida de förtjänar sina placeringar eller går på gamla meriter.

Petitesser.

Jag ska däremot säga såhär - Ghosts debutskiva är INTE en av de tio bästa skivorna som gjorts under de sista tio åren. Den är bra, men nog fan har man tappat perspektivet lite?

Jag var helt enkelt tvungen att ställa mig vid skivhyllan och bara spåontant plocka fram 10 plattor som inte finns med alls, på någon av listorna. Jag orkade inte ens bemöda mig vid att fundera på vilken av Behemoths skivor som är nummer ett, utan greppade en i farten. Jag orkar inte ens kommentera att den enda platta The Haunted fått med var senaste "Unseen", eller att svenska band som Candlemass eller Katatonia inte finns representerade. Jag noterar att personliga favoriter som är lite smalare inte ryms, och kan ha förståelse för att ex Keep of Kalessin eller Tiamat inte röstas fram.

Men.

Hur kan man missa samtliga nedanstående skivor?

...saknar du band? Testament, Kreator, Dimmu Borgir, Lamb of God, förra årets bästa skiva med High On Fire? Alice In Chains återkomst?

Jag med. Tror jag. Men såhär är det:folk har uppenbarligen dålig smak.

Rent objektivt, alltså! :)

Vill du läsa en annan lista med lite mer tanke och mer lyssning kopplad till den så kollar du in Metal Bastards nedräkning över de 30 Bästa skivorna under samma tidsperiod.

Själv ska jag nog ta en öl och lugna mig lite. Kanske slappna av med Aftonbladets recensioner av Morbid Angel, Judas Priest, Saxon, Queensryche eller Accept. Till exempel. Trevlig helg. Igen!

I Backspegeln: Black Country Communion

Idag släpper supergruppen Black Country Communion sitt andra alnbum, fantasifullt döpt till "2". Det är synnerligen raskt marscherat, måste jag säga, för det är inte länge sedan den självbetitlade debuten dök upp. Hughes, Bonamassa, Bonham måste gilla att jobba ihop, och personligen är jag mycket spänd på var detta tar vägen. Så spänd att jag spelat förra given en hel del, och då är det väl läge för en Backspegel?

Just det. Recensionen landade på en fyra, och redan där konstaterar jag att det är möjligt att detta växer vidare. Det har det till viss del gjort, jag är helt förälskad i svänget som bjuds i "Down Again", "Beggarman" och det febriga basspelet som driver "Black Country".

Bäst av alla är dock "Song Of Yesterday", det har Stones helt rätt i!

Nu då. Är det en femma?

Nej. Inte riktigt. Men det är förbannat bra, och det sätter ett lyckligt flin på mina läppar varje gång. Speciellt i bilen, på morgonen. Och det ska gudarna veta att det behövts den här veckan...

Veckans Tips: Killer Dwarfs "Dirty Weapons"

Det har redan konstaterats - Killer Dwarfs kan vara det fulaste bandnamnet i historien. "Dirty Weapons" har dessutom besmyckats med ett av de mest misslyckade omslagen, och när titellåten ligger först av alla låtar är det lätt att döma hunden efter håren och avfärda detta som småhumoristiskt skräp.

Men - vi säger väl som Farbror Frej, Galenskaparnas gamla figur?

"Hej alla barn nu blir det rockprogram, titta nu här vad Farbreor Frej tar fram.

4 små dvärgar och nu ska ni höra, vad man med dvärgar och glädje kan göra.

Sätt i studion, tryck på record - vips har vi gjort oss en skiva så hård."

Eller - ja, den är ju verkligen inte hård, men orkade inte rimma bättre. Däremot är det en skiva som är jäkla proppfull med spelglädje och bra insatser på sång och spel, och gillar man musik som exempelvis Badlands så är det ett mindre tjänstefel att inte kolla in detta (hör du det Zappzott?!)

Skivan är inspelad 1990, och även om ljudet är rätt bra så låter förstås trummorna precis som du kan tänka dig. Dvägarna själva består av Russ på sång, Darrel på trummor, Bad Ronald på bas och Mike på gitarr, och hela bunten är kanadicker. "Dirty Weapons" är bandets fjärde platta, och jag kom i kontakt med den via en gammal barndomsvän med smeknamnet "Hålan" (alla hette fan Robert där jag växte upp, hockeylaget bestod av 50% Robertar så alla fick namn som Lungan, Lunken, Hålan, Gus och liknande... Hålan hette alltså Holmgren i efternamn).

Tur det!

Det här vill man inte vara utan, och skivan i sig har nästan varit lite undangömd i min egen skivhylla rätt länge innan den hux flux fick en massa speltid under våren. Låtar som "Last Laugh", "Comin' Through", "Nothing Gets Nothing" är helt enkelt riktigt bra melodiös hårdrock - och powerballaden "Doesn't Matter" borde blivit bandets hit, om världen varit logisk.

Nå - veckans tips denna gång gräver djupt i skivhyllan och kommer upp med den fula ankungen som egentligen är en svan. Killer Dwarfs. Vilket jävla namn...!

Vad sa du?

Om skivan finns på Spotify?

Hahahahahahahahahahahahahahaha.. knappast.

Däremot finns det faktiskt en MySpacesida. Här!

Sweden Rock Festival under lupp

Vad är väl en bal på slottet?

Den kan ju vara...

Ja, ni fattar.

Just nu är festivalsommarne igång - och jag kommer detta år att medverka extremt sparsamt.

Familjesituationen gör att jag har andra prioriteringar detta år.

Inte mycket att bråka om, men en dag som denna - när Sweden Rock Festival är i full gång, vädret är hur glassigt som helst ocg tidningarna fylls med recensioner av band som Hardcore Superstar.

Så - hur tacklar man det?

Genom att tycka en massa, förstås.

Those who can't do - teach.

Those who can't teach - reviews.

Alltså är detta startskottet för en mycket liten och enkel bedömning av de olika större festivalerna vi har i Sverige. Nästa vecka sätter vi tänderna i Metal Town, men.. som sagt... just nu är det SRF som är under lupp!

Fem olika kategorier kommer att belysas, och poängsättas från 1-10. Kategorierna kommer uteslutande att hanlda om musik, och ingen bedömning kommer att göras av alla andra detaljer som arrangemang, mat eller annat.

Spets

Vad menas med det då? Spets? Jo, med det menar jag de band som festivalen själva skyltar med i fetast stil. Dragplåstren. SRF skyltar först och främst med en viss Ozzy Osbourne, men även Whitesnake, Judas Priest, Accept, Saxon, Joan Jett, Down, The Cult, Helloween, Styx, Kansas, Thin Lizzy och Rob Zombie får stora texttypsnittet.

Idel beprövade akter.

Idel klassiska akter.

Rätt bra, men samtidigt lite.. trist, faktiskt, och det är inte samma kittlande nerv som när man förra året blåste på med exempelvis Watain som ett av de stora namnen.

Visst finns det spännande akter i år med, men inte med samma säljande push från festivalen.

Fast - å andra sidan.

Man kanske inte behöver så mycket mer.

Det är ingen dålig uppställning man skrapat ihop direkt...

Nå - vi delar ut 8 poäng till spetskategorin!

Bredd

Härnest - motsatsen till spets. Bredd.

Och här är det svårt att slå SRF.

Med fyra dagar och en enorm budget så packar man verkligen området till bredden med intressanta akter, och personligen hittar jag här mer exempel på band jag skulle vilja se just nu än vad spetsen lockar med.. Black Label Society, The Haunted, Nifelheim, Morbid Angel, Queensryche, Moonspell, Ghost... snygg bredd, även om festivalen drar in en hel del band som är lite för mycket på AOR-sidan för min smak.

Sånt är ju ändå smått personligt.

Poängen får ändå landa på 10. Ska man hinna med att se alla akter får man ligga i....!

Rock

Kategorin rock innebär alltså hur rustad festivalen är med lite snällare musik, och hur bra akter det rör sig om.

Kanske är detta SRF's trumfkort, man har en policy att hålla även AOR-folket och rockgubbarna under armarna, och bokningar som Mr Big, The Hooters, Molly Hatchet, FM, Houston och Joan Jett kan jag ju tycka vad jag vill om... det tillgodoser ändå en viss typ av fans.

Saknas något så är det kanske en del nytt blod? En bokning av exempelvis Graveyard, Blowback, Crystal Caravan eller liknande retrorock hade väl inte varit fel....

I rockkategorin blir det 9 poäng, och jag har redan nu svårt att se någon annan festival nå liknande poäng. Detta är en av de starkaste korten SRF har, och jag tror det är en av anledningarna till att man år efter år lockar så mycket publik. Bland fansen i denna kategori finns en hel del köpstarka män...

Hårdrock

Kategorin hårdrock är allt i "mittfåran". Här trängs alltså klassiska akter som Whitesnake, Accept och Judas Priest till lite modernare hårdrock av det snitt som The Haunted representerar. SRF har lyckats klämma in lite powermetal med Iced Earth och Helloween, och har en enorm bredd i de gamla trygga klassiska akterna som nämnts som dragplåster - men man saknar ändå i stort sett hela den moderna metallen. Den där som ligger på gränsen till extremmetal. In Flames är väl det stora namnet, men visst hade en bokning av band som Kreator, Testament, Lamb Of God, Soilwork, Killswitch Engage, August Burns Red, Bring Me The Horizon, Amorphis eller liknande gett denna kategori ännu en dimension?

Vi delar ut 8 poäng ändå, eftersom man lyckats med så många klassiska akter med ett grundmurat rykte som bra liveakter.

Extremmetal

Det är inget att sticka under stol med - detta är SRF's akilleshäl. I år drar man med i stort sett med Morbid Angel och Nifelheim.

Det duger förstås inte, och jag gissar att folket som gillar när det river i hörselgångarna på ett brutalt sätt har valt andra festivaler i år.

Antagligen ingen slump.

Det är en nisch som SRF inte valt att bygga stark, även om jag trodde att de skulle utveckla förra årets Watainspelning. Kanske läge för en liten festival i festivalen?

Nå, med årets uppställning får poängen landa på 2. utan att säga något ont om de band som dyker upp, förstås!

Sammanställning.

Sweden Rock Festival landar alltså totalt på 37 poäng (av 50 möjliga) i denna lilla sammanställning. Om det är bra?

Ingen aning.

Vi får väl se när vi kommer till de andra festivalerna Metal Town, Getaway Rock och Sonisphere!

Är du på Sweden Rock Festival nu förresten?

I så fall kan du ju alltid förklara för mig vad jag missar. Även om jag inte är säker på att jag vill veta...

På tisdag släpper Machine Head singeln "Locust"!

Nä - men dra mig baklänges!
Det var inte länge sen vi hörde att Machine Head trivdes i studion och arbeta som bäst på låtar. Nu smäller det dock, och som Per tipsat (och Metal Bastard så påpassligt noterat) så släper bandet första singeln redan nu på tisdag.
"Locust", heter den, och den kommer via iTunes.
Holy bananas.
Hela skivan - som ännu inte fått något namn - kommer den 27:e september, och man kan ju inte annat än att konstatera att det blir en stekhet september. Sedan tidigare har ju även Opeth aviserat att de släpper sin "Heritage" samma månad...

Provsmakning på nya Machine Head finns i ett 30-sekunderssklipp nedan...





...klarar bandet att följa upp fullständigt briljanta "The Blackening", ett av 2000-talets bästa album?
Det blir oerhört spännande att höra!

Charmoffensiv från media

Riksmedia går på charmoffensiv, såhär i dagarna när festivalsommaren drar igång.
Aftonbladet lanserar sitt magasin idag, med dels ett test med frågor samt en exklusiv intervju med Ozzy Osbourne. Stort och brett basunerar man att man minsann är bäst på hårdrock bland de stora medierna - och det kanske är sant. Att de däremot är betydligt sämre än många andra lite mindre medier är förstås en annan sak.

TV4 körde förresten en egen liten rock'n'roll-övning idag. Blindside besökte Nyhetsmorgon, och framförde låtar från nya plattan "With Shivering Hearts We Wait". Du hittar "Our Love Saves Us" och "Withering" på länkarna i respektive låttitel.
Gillar du mer okomplicerad rock så kanske du gillar Bullet. Då har du, om jag inte minns helt galet, chansen att se frontmannen Hell Hoofer i "Du är vad du äter" på torsdag.
Han ska tillsammans med Anna Skipper - Sveriges mest icketajta kostrådsexpert - försöka få ordning på maten. Och drickandet, kan man tänka... kan du inte hålla dig innan dess så läser du istället Metalbloggens recension av senaste given "Highway Pirates".

Nå, det är helt enkelt kul att vara rocker i Sverige nu. Överallt syns och hörs hårdrocken, och det är nog ingen tillfällighet. I en värld där sann trofasthet och lojalitet är alt mer sällsynt så framstår förstås hårdrockarnas kärlek till sina idoler och sin livsstil som både lockande och lukrativ för media.Själv ska jag plocka upp papperskopian av Aftonbladets bilaga, lägga den bredvid senaste Close-Up Magazine och sätta i mig hela klabbet med en gång!

Åkessons nya rock'n'roll vin!

Det kom ett mejl i min inkorg nyss.
Det handlade om vin - och att Sweden Rock och Åkesson nu lanserar ett speciellt vin lagom till att festivalen drar igång.

- Vinet passar perfekt till Ozzy Osbourne och Judas Priest, två av årets festivalartister. Eller varför
inte prova det hemma tillsammans med en gammal Mötley Crüe eller klassisk AC/DC. I våra provningar har vi märkt att det passar till nästan all rockmusik, PET-flaskan gör det dessutom perfekt till sommarens grillfester, säger Pernilla Wadmark, produktchef Åkesson Vin.

Sista meningen i mejlet var av innebörden..."vill du provsmaka? Skicka dina uppgifter till mig!".
Sagt och gjort. Återkommer med rapport om hur det smakar tillsammans med alla de föreslagna artisterna...

Recension: Arch Enemy "Khaos Legions"

Svenska Arch Enemy har två mediala trumfkort i sin lek.

De frontas av Angela Gossow, en kvinna vars growl skrämmer de flesta fullvuxna karlar och som utgör ett unikum inom denna typ av musik.

De leds av legendariska gitarristen Mike Amott (ja, och hans bror Chris också, inte att förglömma) med ett förflutet i Carcass och en fingerfärdighet som slår det mesta.

Till detta ska läggas ett tajt band och en förmåga att skriva och framföra bra melodiska dödsmetalldängor och det borde ge ett band som återfinns högt på min lista över akter jag diggar.

Så har, av någon anledning, inte varit fallet.

Arch Enemys tidigare alster har för mig varit god underhållning för stunden (bland annat funkar det mycket fint att ha i lurarna vid motion), men det har aldrig fastnat på riktigt.

I alla fall inte så att dte har lämnat några bestående men.

Sprillans nya "Khaos Legions" kan dock vara plattan som ändrar på det - för detta är, i mina öron, det bästa och mest genomarbetade som bandet har släppt ifrån sig.

Den mängd tvära vändningar, ruggiga gitarrdueller och sköna riff som gänget har lyckats klämma in på skivan lyfter ett bra låtmaterial en extra nivå.

Inledande instrumentala "Khaos Overture" öppnar skivan på ett makligt och ganska snyggt sätt innan bandet lyckas balansera precis på rätt sida av "nörd/cool-strecket" med den talade rösten som förkunnar att detta är "the Khaos Legions". Sen kastas man in i "Yesterday Is Dead And Gone" och "Bloodstained Cross" - två låtar som fungerar alldeles utmärkt som försmak för vad som komma skall.

...och det som komma skall är bandets två bästa spår.

"Under Black Flags We March" och "No Gods, No Masters" är två klockrena hits, helt enkelt.

Allsångsvänliga, liksom, och man kan inte mer än att konstatera att In Flames får jobba för att spöa dessa två pärlor när de släpper sin platta snart...!

Skivan fortsätter sedan med en hög nivå, och även om låtar som "City Of The Dead", Through The Eyes Of A Raven" och "Cult Of Chaos" inte når riktigt lika högt som mina två favoritspår så är ändå känslan att detta är den klart jämnaste skivan som i alla fall jag har hört med bandet.

Dessutom är tajmingen på texterna och temat helt oklanderlig, med tanke på alla uppror inom arabvärlden bland annat.

Dessutom är det värt att nämna det där med gitarrspelet en gång till.

Det är ju något extraordinärt, och på den här skivan så gillar jag alla delar i det. Solona, växelspelet, riffandet, ljudmixen.. riktigt riktigt bra!

Nå, den här skivan är som sagt solid, och den kommer antagligen att logga en hel del spelningar hos undertecknad - kanske framförallt i löpspåret.

Bästa Spår får bli dött lopp mellan tidigare nämnda "Under Black Flags We March" och "No Gods, No Masters". Båda är riktigt bra, och kommer helt klart hamna i en hel del av mina spellistor...

Betyget då?

Klockren fyra, tycker jag.

Vad tycker du själv? Skivan finns på Spotify så du kan lyssna. Här!

Arch Enemy "Khaos Legions" - 4

Skivhylla, min sköna!

Natten gick som sagt i vankandets tecken.
Mitt i alltihop kom jag på att jag egentligen är lite kär i min skivhylla.
Jag fattar bara inte hur jag ska hinna lyssna på alla dessa fantastiska plattor som bara väntar på att släppas fria. Alla pärlor med fantastisk musik som förtjänar att spridas i luften.
Ovan ett nedslag i bokstaven M. Marduk, Bob Marley, Masterplan, Mastodon och Mayhem.
Vilken röra, egentligen.
Samtidigt är det skönt med en grej som den här bloggen.
Då vilar man ju inte direkt på hanen när det gäller musik.

Dessutom kom jag nog fram till (jajamen, det finns goda möjligheter att lösa världsproblemen när man vankar av och an på nätterna och försöker förklara saker och ting för en fyra veckorsbebis) att ett av kriterierna vid ett eventuellt nytt boende är att det finns ett eget rum för pappan i familjen.
Där skivorna, stereon och den vansinniga besattheten av musik kan få breda ut sig.
Ska bara sälja in den tanken till resten av fmailjen....

Het - hetare - Morbid Angel?

Ja, kanske inte.

Men de är i alla fall rejält i ropet, de gamla pionjärerna, och trots att de numera ser helt förjävliga ut (precis som JonteRoyal så påpassligt kommenterat) på de nya bilderna så kan man inte bortse från att det är Morbid Angel.

Ett av de bästa bandnamnen någonsin.

Numera aktuella med nya "Illud Divinum Insanum", en skiva som jag inte har hört än - men som enligt mångas utsago utmanar de traditionella stigarna.

Ännu mer intressant kanske är att Earache återutger de första fyra skivorna "Altars Of Madness", "Blessed Are The Sick", "Covenant" och "Domination" både på limiterad färgad vinyl och remastrad CD. Det, mina vänner, är en albumsvit som heter duga...! Såhär skriver de själva:

Well with the arrival of summer our big news is that Morbid Angel's first four seminal albums are to be released on limited edition gatefold coloured vinyl LPs and digipak CDs with exclusive posters.

Needing little introduction these albums were the definition of trailblazers within the vibrant Death Metal scene of the late 1980's and early 1990's with 'Altars Of Madness' laying the foundations for the majestic, feral masterpiece that is 'Blessed Are The Sick', before 'Domination' cemented Morbid Angel's legendary Death Metal status following on from the mighty 'Covenant'. The only albums to feature the classic line up of Trey Azagthoth, Pete Sandoval and David Vincent these four records are essential to every extreme metal fans collection!

Of course with the ultra limited 'Formulas Fatal To The Flesh' LP selling out in under 20 hours last year we advise you to make your order now to avoiding missing out on these stunning collectors editions.

Du hittar mer om det hela här.
Dessutom påminner detta mig om när jag var en snorunge.
Då jag inte vågade lyssna på såna arga band som Morbid Angel.
Då hade min kompis Robert den här tröjan:



Snacka om skitsnygg.
En sån man önskade att man vågade ha själv.
Men det gjorde inte jag.
Jag var mer mammas gosse, som hade huvet fullt av hockey.
Ja, och hårdrock också, men mer av den klassiska modellen.
Det har ju liksom ändrat sig...

Så, nu ska jag spela "Entangled In Chaos", Morbid Angels eminenta liveplatta, på skithög volym här på kontoret. Dags att försöka jaga bort nattens dimmor och vakna till liv.
Hej kaffe!

NP: Black Sabbath "Headless Cross"

Det är märkligt.
Det känns nästan som om kidsen i familjen känner på sig när det är på väg att gå från helg till vardag. Då stökar man lite extra. Förra gången det begav sig var det KISS "Creatures Of The Night" som spelades när lillkillen E väl lugnat sig så pass att det var tröstande med lite musik - denna gång lite mer riv i det. Black Sabbaths "Headless Cross" är egentligen helt perfekt musik för natten, den med. Lagom soft men ändå lite klös. Och Tony Martin sjunger jävligt bra på den här skivan.
"Nightwing flies agaaaaaaaaaiiiiiiiin....."

Tuff dag

En del dagar är tuffa.
Andra inte.
Ölen är en San Miguel.
Poolen en barnpool.
De slutna ögonen äkta.

Imorgon är det vardag igen. Då ska vi prata om Morbid Angel!

Veckans Citat: Dave Grohl, Foo Fighters

Det kan inte vara helt enkelt att vara trummis i Foo Fighters.
Som frontman har man Dave Grohl, en av de absolut yppersta rock'n'roll-trummisarna som finns... det är bara det att han inte spelar trummor i bandet.
Han sjunger och lirar gura. Och skriver låtarna.
Undrar hur det kan låta när det är dags att spela in trummorna... "nja, ganska bra, men jag hade tänkt mig lite mer såhär..."

Hur som helst, då kan det ju vara kul att veta att även supertrummisar har drömmar.
Såhär säger kar'ln själv om Led Zeppelin...

"Jag lärde mig trumma genom att lyssna på Zepelin. Om dom nånsin gör en återföreningsturné ska dom veta att jag är den lämpligaste personen att ta John Bonhams plats.
I ärlighetens namn hade jag skurit av kuken för att få det giget."

Dave Grohl, Foo Fighters

Mera läsning om Foo Fighers? Då kollar du recensionen av senste alstret "Wasting Light"!

Omröstningen slut - så vad händer i sommar?

För en tid sen undrade jag lite över vad ni läsare ville se under sommarperioden på denna blogg.
Det blev en omröstning av det, och utfallet landade som följer...

• Dagens Skiva - 4 röster (12%)


• Fokusera runt festivaler - 4 röster (12%)


• En titt på klassikerna - 4 röster (12%)


• Tävlingar och omröstningar - 4 röster (12%)


• Skivbolagsgenomgång - 2 röster (6%)


• Spelar ingen roll, jag kommer ändå inte att läsa på sommaren - 1 röst (3%)


• Spelar ingen roll, jag läser ändå - 5 röster (15%)


• Färre men längre artiklar - 8 röster (25%)

Hm... okej. Tack för att de flesta (utom en enda!) läser ändå, och i övrigt var det ju jämnt så det förslår. Ganska många vill se färre artiklar och inlägg, men att det ska vara längre saker. Tvekamper, gissar jag, exempelvis.
Så - vad hände då under sommaren på denna site?

Jo, det blir lite fasta avdelningar som bara går under sommaren. Sommarskivan, sommarläsning (med fokus på rock'n'roll förstås!) och en följetång där jag startar på en skiva i samlingen och genom en rocklänk tänker se hur många man kan rada upp innan det tar stopp.
Dessutom ska jag försöka göra som ni vill.

Skriva lite längre artiklar.
Tack för din röst!

Remasters: Manowar "Battle Hymns"

1982. Det året var antagligen året jag blev hårdrockare på riktigt, och ansvariga för det var Manowar. Låten "Metal Daze" slog undan benen på mig och sopade allt eventuellt motstånd under mattan, och trots att jag idag faktiskt småskäms lite för det så kan jag inte tacka min morbror Anders tillräckligt.

Jag var 8 år då, och han hade en grym skivsamling med en massa spännande band som Black Sabbath, KISS, Rainbow och annat.

Men inget kunde mäta sig med just "Metal Daze"!

Eric Adams ylande, det arga gitarrspelet, melodin.. allt var helt fenomenalt. Jag gillar låten som fan fortfarande, men tycker tyvärr att Manowar begett sig ut på en löjeväckande resa de senaste decenniet eller så, så det är inte utan att jag tycker det är lite pinsamt.

De en gång i tiden stenhårda låtarna har numera ersatts av oljud, sagor eller samma låt på flera språk. Det är inte så jag vill ha mitt Manowar. Jag vill ha dem lite primitiva och på fotbladen, på väg framåt. Som på utmärkta "Battle Hymns".

Låtmaterialet på denna remaster är ju helt odödligt. Jag ska inte tjata mer om min favoritlåt, utan konstaterar krasst att det dessutom bjuds på "Shell Shock", "Battle Hymns" och "Death Tone". Till exempel. Skivan kan också sägas innehålla dubbla titelspår, eftersom både skivans namn har en låt likväl som bandets egna "Manowar"!

Extramaterial?

Nä.

Precis som jag vill ha mitt Manowar alltså. Inga krusiduller.

Bara skitbra stenhårda hårdrockskarameller!