Årets Bästa - Del 2. Musiken

I vanliga fall så är detta ett av de roligaste inläggen att skriva på hela året.
Sammanfattningen av musikåret.
Det som varit bäst, som varit häftigast eller störst besvikelse.
Detta år är en aning annorlunda, och det har med hemlighetsmakeriet att göra. 
Det är lika delar frustrerande och spännande, speciellt när det är såhär nära att man ska få avtäcka hemligheterna (Hårdrockskvällen går av stapeln på Trettondagen, därefter är det fritt fram), men..
...det blir knepigt att skriva en sådan här sak då.
Därför kommer du att få se rubriker som "Årets Näst Bästa Rock" och kanske en del andra konstigheter. Lev med det, så kommer väl en uppdatering vad det lider. 
När allt är officiellt.
 
Med det sagt - nu kör vi.
Såhär var musikåret 2013!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Comeback: Black Sabbath "13"

Inte mycket att snacka om egentligen. Carcass närmast men sen är det rätt tomt. Vad jag förstår har ju Deep Purple klämt ur sig en riktigt bra platta också (kan man ens säga att det är en comeback när de aldrig var "borta" på riktigt?), men i form av såväl medial uppmärksamhet, kvalitet på materialet och betydelse så kan man liksom inte bråka med den här given.
Nej, Bill Ward spelade inte, men i övrigt var det alltså originaluppsättningen, och jag är fortfarande nästan tagen av hur bra det blev.
Både resultatet på skivan i fråga ("13" håller väldigt väl, även med ett par månader på nacken), men även hur bandet skötte sig på den efterföljande turnén, då man trotsar även cancerbehandling på Iommi.
Och ja, det är lite av en feg start på detta inlägg, för om man nu ska mjukstarta så är väl det här definitionen av just det.
Given kategori, given vinnare.
Men det gör dem ju inte mindre värda för det, vill jag påstå!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Låt: Satyricon "Phoenix"

Det här är däremot inte en fegisutnämning.
Det här är nog snarare en aning kontroversiellt.
Som bekant kan man nog se det som en aning av en trend, det där med att svartmetallare sjunger rent i år. Watain kanske fick störst genomslag och var mest oväntade - överlag är ju "The Wild Hunt" ett lite oortodoxt steg för att vara black metal - men allra bäst var helt klart Satyricon. Satyr insåg att för att göra låten rättvisa skulle han inte klara att axla den vokala manteln själv, så han tog hjälp av Sivert Høyem från Madrigal för att kunna realisera sin vision. Resultatet är en låt som inte är black metal alls, men ändå - i kärnan och uppbyggnaden - är just det.
Resultatet blev årets bästa låt.
Det här är en låt som definierar hela bandets självbetitlade skiva, och som jag tror kommer att spelas i många år framöver, på alla möjliga ställen och i alla möjliga sammanhang.
Videon är inte årets bästa (..scrolla neråt, det finns förstås en sådan kategori med...), men det är ett bra sätt att ge er chansen att verkligen förstå och höra på storheten i låten.
Magiskt!



Övriga låtar som varit sådär fantastiskt jäkla bra finns det förstås, och ska några nämnas så tycker jag att exempelvis Red Fang "Dawn Rising", Anciients "Raise The Sun" eller Avatarium "Moonhorse" kan vara värda att framhålla lite extra.
I slutet var det ändå rätt enkelt att sätta vinnaren i den här kategorin!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Liveskiva: Kreator "Dying Alive"

Det är med glädje jag noterar att det släppts en hel del liveskivor detta år. Jag gillar liveskivor.
Det är med mindre glädje jag noterar att jag liksom missat de flesta, eller i alla fall inte hunnit med att sätta mig in i dem än.
Synd det, men det innebär ju att jag har det roliga kvar, kan man säga!

En skiva som jag hann med att sätta mig in i och som jag dessutom gillar som fan (oavsett fuskande med pålägg) är den här. Kreator "Dying Alive" är nog egentligen mer av en best of, men det är ju vad man vill ha av en live. Från Turbinenhalle i Oberhausen spelar tyskarna ut ett högt kort när man river av klassiker efter klassiker.
Det är välspelat och välregisserat, och jag kan inte riktigt få nog.
Bra som fasen, och jag vete tusan om inte den här hade legat väldigt bra till som segrare i kategorin även om jag nu hade hunnit med att absorbera alstren från Testament, High On Fire och Black Sabbath...
---------------------------------------------------------------------------------------------------- 
Årets Bästa Musikbok: Carl Linnaeus "KISS - Den Osminkade Sanningen"

 Ärligt talat - jag är inte helt fanatisk när det gäller KISS.
Har aldrig riktigt blivit biten.
Men den här boken fick även mig som relativt perifert fan att sjunka djupt in i historien, låtarna, skivorna.
Det är en bedrift, och jag jag tycker att författaren Carl Linnaeus ska sträcka rejält på sig för sin insats. 
Boken i sig fick en helt egen recension på den här siten, och där står förstås en hel del mer om du vill läsa, i övrigt kan jag här konstatera att det inte var speciellt svårt att utnämna årets vinnare i år.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Näst Bästa Rock: Dead Lord "Goodbuy Repentance"

Den här skivan har jag spelat så sjukt jäkla mycket när jag har grillat i sommar.
Det är en platta som ger den där känslan av att hitta Hellacopters igen, om ni fattar.
En ny, helt magiskt svängig, rock'n'roll-akt som bara väntar på att gripa tag i en och ta med en på äventyr.
Det är så lättlyssnat och ändå så hållbart att det är löjligt.
Det är Årets Näst Bästa Rock.
Den bästa ska jag inte avslöja, men jag kan säga att det är en amerikansk akt.
Du får vänta på att få reda på vilken som var bäst, men låt inte det nedslå dig.
Tvåan är ingen dum ersättare!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Roligaste Intervju: Jörn Lande

Den här kategorin är förstås sedd ur mitt högst egna perspektiv.
Det har inget att göra med "riktiga" intervjuer som "riktiga" journalister skrivit, eller som jag läst någonstans.
Nej, det har enbart att göra med hur kul eller inte kul det varit från min sida att intervjua en en eller annan rocker på uppdrag från Werock.se.
Och detta år har det varit minst sagt skralt med dem.
Trodde ett tag att jag skulle få till ett samtal med David Coverdale, men det visade sig att Werock var för små. Vi föll bort, och det var väl inte helt oväntat egentligen.
Däremot var samtalet med norrmannen Jörn Lande en hel annan grej.
Han pratade.
Och pratade.
Och pratade.
Så pass att jag till slut var tvungen att avbryta eftersom jag hade andra åtaganden, och en aning kramp i händerna (som skrev) och öronen (som lyssnade).
Jag har så här i efterhand egentligen ingen aning om jag fick med allt som sas, men jag försökte verkligen, och när jag läser intervjun (den blev ganska lång även utskriven) så inser jag att fast den slutade ganska rörigt så var den rolig att göra och blev ändå till slut rätt bra.
Det kommer i alla fall fram en hel del roliga detaljer.

Nästa år ska jag ändå försöka få till någon fler intervju. Det är roligt att göra sådana, om man har lite tid att förbereda sig.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Black Metal: Watain "The Wild Hunt"

Ja.
Det är egentligen rätt trist, men jag har i år inte riktigt hittat någon sån där magiskt bra black metalskiva, och lite i brist på konkurrens så blir det Watain som kniper titeln. Även om jag ju faktiskt tycker att "The Wild Hunt" inte är lika bra som sina närmaste föregångare - en åsikt som enbart lutar sig mot låtmaterialets kvalitet, och inte det faktum att man gett sig på att sjunga rent eller testa gränserna. Det funkar rätt bra tycker jag, men skivan känns mer ojämn än sina föregångare. 

Detta resonemang bygger också på att Satyricon inte längre gör black metal, för det kan man inte kalla årets självbetitlade album. Närmast i övrigt kan nog Stilla ha kommit med "Till Stilla Falla" samt Djevel med "Besatt Av Moone Og Natt", om du nu vill springa vidare inom black metal-spåret.
För övrigt får du ju gärna tipsa lite om just bra black metal också, för även om Gorgoroth kommer med nytt snart så är det få saker som verkligen spöar känslan av att bli spöad av en riktigt bra black metal-platta.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Debut: Anciients "Heart Of Oak

Givet, givnare, givnast.
Typ.
Har du hängt med en aning under året så vet du att jag föll helt pladask för den här plattan, och att det är årets bästa debut är för mig helt odiskutabelt.
Frågan är inte om den återfinns på årsbästalistan, utan hur högt upp (ja, jag vet ju redan det eftersom deadline för Werockskribenterna har varit), för det tillhör väl inte vanligheterna att en debut är så här... komplett.
För precis det är kanske det mest påtagliga mitt i Mastodon/Baroness-mecket, att skivan känns fullständigt komplett.
Det är inga känna-sig-för-på-debuten, det finns ingen utfyllnad.
Allt är snorbra och moget, hela tiden.
Då kan jag leva med den lite ostiga stavningen av namnet (dubbla ii ska visst inte uttalas om jag fattar saken rätt, utan bara se udda ut), och leva i andaktig väntan på att Anciients ska följa upp den här debuten!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Uppföljare: Ghost "Infestissumam"

2013 var året då tre uppföljare skulle släppas.
Tre uppföljare där respektive band skapat enorma svallvågor med sina debuter, och där det i två av fallen rör sig om i stort sett genreskapande akter.
Kvelertak.
Ghost.
Och som sista akt, Tribulation.
Den svenska dödsakten gick från klassisk old school-döds till annan form, mer svävande sak som jag har kämpat med hela året. Jag vet nog innerst inne ännu inte vad jag ska tycka om Tribulations andra platta "The Formulas Of Death".
Kvelertak gjorde tvärtom.
Ändrade prick inget, och kastade istället bara in en växel till.
"Meir" betyder väl just "mer", och det var vad man fick.
Det fungerade förvånansvärt bra för min del, men man kan se att skivan inte återfinns ens i diskussionerna över årets album trots att den rent objektiv nog är lika bra som debuten
Där ser man vad förväntningar kan göra.

Helt klart är vinnaren i denna kategori svenska Ghost. Eller Ghost B.C som de tvingats kalla sig på andra sidan pölen.
Jag trodde aldrig att de skulle klara av att följa upp sitt koncept så starkt som de gjort, och jag anser att "Infestissumam" är väsentligt bättre än föregångaren.
Det genslag bandet har nått är också monumentalt, med förstaplatser på listor, intervjuer i media och stora spelningar.
Där står jag med skämsmössan på för att jag trodde att det inte skulle gå att ta allt vidare ett steg, och i förväg dömde ut dem en del.
Så kan det gå.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Video: Behemoth "Blow Your Trumpets Gabriel"

Gammal promobild (som jag gillar så det skiter jag i), alldeles sprillans ny video från kommande skivan "The Satanist".
Polska Behemoth går liksom inte att slå när det kommer till att göra videos, och när det blev premiär på första singeln "Blow Your Trumpets Gabriel" såhär mot slutet av året så blir resultatet liksom lite game over.
Det är ingen idé att hålla på att dalta.
Detta är den snyggaste videon i år, fast skivan i sig inte släppts än.
Och vad jag egentligen tycker om själva låten får du vänta på...


---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Näst Bästa Döds: Amon Amarth "Deciever Of The Gods"

Okej, så var vi där igen då.
Det där med "näst bästa" istället för "bästa".
I genren döds så blir det så, och näst bäst är svenska Amon Amarth, som håller en rent löjligt hög lägstanivå i sitt låtskrivande. "Deciever Of The Gods" är mer heavy metal än kanske någonsin förr, men det är en skiva som är svår att värja sig mot. 
Den fäster hårt efter ett par varv, och såklart är det trevligt att höra Messiah sjunga igen.

Ska man förresten ta en skiva som inte är "döds light" så kan vi ju utse en till tvåa. Typ.

I så fall väljer jag jänkarna Immolation.När man drar åt tumskruvarna sådär som bara de kan, i en kombination av frenetiskt pisk och riff och melodi och tyngd så är det bara att som lyssnare luta sig tillbaka och låta sig dras med.
Det är bra, även om "Kingdom Of Conspiracy" kanske - med ett par månader på nacken - inte är riktigt lika bra som föregångaren "Majesty And Decay".

I den här kategorin har jag för övrigt valt att diskvalificera progressiv döds. Jag har inget rationellt skäl, mer än att jag inte ville ha med det, och skulle så ha varit fallet så hade jag bytt ut ovanstående mot understående:

Du kan se det som ett bonuspris, där bästa progressiva döds går till Witherscape "The Inheritance", men det var inte meningen.

Bäst alla dödskategorier är däremot en hemlig platta. Med en svensk grupp!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Festival: Metallsvenskan

Okej då, det blev ju faktiskt bara en festival för min del, så konkurrensen var inte direkt stenhård detta år. Tänkte mig Getaway också, men då blev det istället begravning.
Nå, man ska inte gråta över det som inte blev av, istället glädjas över det som faktiskt hände.
Och där var Metallsvenskan riktigt bra, dels för resesällskapet som gjorde resan fantastisk, dels för den gemytliga stämningen (ganska litet, man kom nära och dessutom fick man träffa en sån som Jarno irl), och dels för att bokningarna var bra.
Primordial, Graveyard och King Diamond-gigen var väl höjdpunkterna.

 

 

Du hittar ett ganska långt inlägg med bilder och text från hela besöket här, och nu återstår bara att se vad som blir det kommande årets festival. Tror det bara blir en, trots krigandet.
Har plåt till Getaway!
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Snyggaste Omslag: Witherscape "The Inheritance"

Ska vi vara brutalt ärliga - och det ska vi väl - så är det egentligen inget omslag som verkligen tagit mig med storm i år. Inget som jag liksom dreglar över, eller ser som en framtida klassiker. I brist på sådana så tycker jag att det här omslaget förtjänar att lyftas fram, dels för att det är vackert som sådan, men kanske främst för att det avspeglar det musikaliska innehållet så bra.
Det ser ut som skivan låter.
Och dessutom är hela paketet laddat med mycket läsning (förklarande text som berättar hela historien eftersom detta är ett konceptalbum som extra bonus till texterna), och den digipack jag har känns... lyxig. 
Den är helt enkelt lite sexig att hålla i, och känns påkostad.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Spelning: Amorphis, Klubben & Satyricon, Debaser

Jag hade alltså inte ens tänkt att gå.
Hade inte plåt, eftersom helgen varit fullspikad ändå (bland annat med Amon Amarth & Carcass-giget dagen innan).
Sen ändrade sig allt med bara några minuters varsel där på söndagskvällen, fick skjuts med The Woan och Hellan, Stones satte mitt namn i dörren och hux flux var jag inne.
Det var en jäkla tur, för dra mig baklänges vilket bra gig finländarna levererade som turnéavslutning!
Stenhårt, känsligt, kanonljud, med inlevelse och en av metallvärldens främsta frontmän som sjöng rent av svettigt bra.
Årets bästa gig.
Och jag höll på missa det (!).

Kolla in bilderna och inse att det var bra. Som fasen!

Till sist då. Spelningen med Satyricon såhär på årets elfte timme.
Jag har faktiskt redan bestämt mig för att ge priset till Amorphis när den här spelningen ägde rum - och hur nekar man den här killen?

 Det går ju inte.
Lösningen - de får dela på priset detta år.
jag kan fasen i mig inte välja en av dem i alla fall, inte efter den fullständiga hitkavalkad norrbaggarna drog på.

Förresten.... det var också en turnéavslutning.
Hmm... kan vi vara nåt på spåren här?
Är det det som är grejen?
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Träningsplatta: System Annihilated "Furor"

Som Magnus Ö beskrev det: "joodå, Robert, lite till orkar du allt".
Så enkelt är det faktiskt.
Dene är sådär lagom lång, ilsken men med djup.
Årets favorit som träningssällskap är System Annihilated "Furor", och det beror till viss del på att det varit ett år där löpspåret fått stå tillbaka för gymmet.
Den gör sig bra där.
Mycket bra...!

Det här med springandet förresten. Eller det som inte blev av i år, det vet ni numera.
Vad hade passat bäst då?
Vete fan, men jag hade antagligen gått för något äldre.
Kanske den här:

Jag vet inte, men det känns i alla fall som om det är en av årets mest spelade skivor för min del.
Den har verkligen gått varm, och lika naturligt som System Annihated får sina åsikt framförd på kort tid så är In Mourning ett band som tjänar på lite tid på att veckla ut sina låtstrukturer.
Det passar väl för löpning.
De få gånger jag lyckats komma ut då, vill säga!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets "Still Going Strong": Bad Religion "True North"

 ...man kan egentligen bara buga, bocka och tacka.
Att farbröderna i Bad Religion fortfarande rockar så sjukt hårt, skriver så sjukt bra låtar och visar sån hunger är egentligen bara magiskt, och vi kan bara tacka och ta emot.
Nä, för min del räcker det denna gång inte till Topp 10, men det är med minsta möjliga marginal jag håller dem utanför.
Den här skivan, "True North", är så pass bra att den faktiskt håller närapå samma nivå som de gamla klassikerna. Ja, jag snackar "Generator". "No Control". "Suffer". 
Även nya klassiker som "New Maps Of Hell" eller "The Empire Strikes First". 
Bandet har en vansinnigt bra form!

Runners-up?
Den här skivan då, med lite "gamla" gubbar som verkligen hittat formen som trio:

The Winery Dogs självbetitlade debut är en härlig rockrökare, med såväl sköna ballader som snygga stänkare.
Men åt de gamla punkrockarna i Bad Religion står de sig ändå ganska slätt...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa EP: Terrortory "City Of Ghosts"

Jag gillar ju Skellefteå/Umeå/Norrköpingsbandet Terrortory, och jag anser att man på den här EP'n har tagit ett rejält kliv framåt från den redan högkvalitativa debuten "The Seed Left Behind". Med "City Of Ghosts" visar man att det finns en förmåga till att skriva storartade låtar, och jag ska erkänna att jag faktiskt gillar formatet EP.
Det ger ett band rätten att verkligen prova sig fram och släppa material ganska tätt.
Gissningsvis kommer det att öka också, med dagens vacklande skivindustri som inte längre baserar sig på fullängdare på samma sätt.
En digital EP kan bli ett sätt att kommunicera med fansen på ett enklare sätt.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Sludge: Inter Arma "Sky Burial"

Sludge.
Svårt att genrebestämma ibland, det blandar sig ju med doom och postrock och annat, men det finns i alla fall en klart lysande stjärna detta år: Inter Arma.
Man har med "Sky Burial" inte bara skapat ett toksnyggt omslag, man har även skapat en mäktig upplevelse för oss lyssnare.
Och detta är sludge när den är som bäst, tycker jag, när den träffar ömsom med stenhårda och blytunga riff, och ömsom smeker i de närapå andäktiga partierna.
Trots det - kommer skivan att ta en placering på årsbästalistan?
Nja. Inte så himla (hehe... du fattar va? Sky - himla...) högt upp, och det beror helt enkelt på att jag faktisk inte är klar med den.
Den har, trots att den snurrat friskt många varv och varit veckans tips, inte vecklat ut sig i sin helhet än. Jag håller plattan på par med en skiva som exempelvis Rwake "Rest", och eftersom jag är en periodare när det gäller sludge är jag så säker på att den kommer att växa ytterligare.
Och det är ju också ett tecken på en bra skiva, en som klarar att ge sken av sin storhet så att man som lyssnare vill höra den, men tar tid att absorbera helt!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Jubileum: Sweden Rock Magazine, 100 nummer

I början av året, januari, ställde Sweden Rock Magazine till med party.
100 nummer, och som huvudakt hade man de band som framröstats som de två största svenska banden genom tiderna: Candlemass och Entombed.
Du har bilderna här, och artikeln som blev resultatet på Werock finns här.
Framförallt Candlemass med Levén på sång var riktigt jävla bra, och man har verkligen fått en rejäl nytändning live med en så pålitlig och stabil sångare. I hemlighet hoppas jag att man kommer med nytt material, trots att man förkunnat att bandet är pensionerat vad gäller nya skivor...
Det passar också mycket bra att avsluta årets sammanfattning på detta sätt.
Dels spelar faktiskt Candlemass ikväll, på samma ställe, och framför "Ancient Dreams" i sin helhet, dels kommer väl bloggen att ha ett eget jubileum det kommande året: 5-årsjubileum.
Det blir något det!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Pust!
Det blev ganska långt det här året, sammanfattningen av 2013. 
Hoppas ni gillade den.
Nästa anhalt - årsbästalistan för just 2013.
Publiceras, med Topp 25, på Nyårsafton som vanligt!

Veckans Tips: Ark "Burn The Sun"

Det här bandet upptäckte jag i samband med att jag läste Anders Tegners utmärkta bok "Yngwie J Malmsteen - Så Som I Himmelen, Så Ock På Jorden". Där beskrivs hur i stort sett hela Yngwie Malmsteens kompband (kan man säga så om det även innefattar sångaren?) har ett eget äventyr på sidan av. Ark innehåller Jorn Lande på sång, John Malacuso på trummor, Randy Coven på bas, Mats Olausson på keyboards samt Tore østby som gitarrist istället för nämnde Yngwie. Jorn har ju medverkat ofta förr som Veckans Tips (Allen/Lande, Jorn, Masterplan och Nikolo Kotsev's Nostradamus), men jag har aldrig förr hört honom sjunga på det sätt som uppvisas här. Musiken som levereras är progressiv och utforskande hårdrock, och det innehåller en hel del jazzelement. Grabbarna har helt enkelt kastat alla regler överbord och plitat ihop en skiva som är rolig att spela, antagligen både för dem vid inspelningstillfället, och för oss som lyssnare. Det betyder att vi får höra en sångare som Jorn anstränga sig för att leverera, och han klarar att låta både som isländska Björk och en calypsoinfluerad version av Seal (!) i spåren "Absolute Zero" respektive "Just A Little". Mycket märkligt, och ändå bra.
Bäst är nog spåren "Torn", "Noose" och inledande stökiga "Heal The Waters", men hela plattan är riktigt spännande. Man vet helt enkelt inte alls vad som väntar, och avslutningen är dryga 9 minuter musiker som vill briljera. Jag förstår att det var lite jobbigt för Yngwie Malmsteen, det där att bandet verkade ha så kul och vågade exprimentera så mycket i en konstellation som innehöll hela gänget utom honom, men för oss som tar del av resultatet är det bara att njuta.

2001 släpptes skivan "Burn The Sun", och har du inte upptäckt Ark innan så är det väl dags nu, speciellt om du gillar referensramarna som rabblats upp. Öppna Spotify och njut, helt enkelt, så kan du dessutom läsa min intervju med Jörn på Werock. Fin fredagsunderhållning!

Intervju Jörn Lande - och liverapport Iron Maiden!

Såhär mitt i fredagshetsen har Werock levererat.
Du hittar från undertecknads penna resultatet av mitt långa samtal med Jörn Lande, en rätt surrealistisk upplevelse.
Först gick intervjun i stöpet eftersom han hade missat tiden, sedan pratade vi i närmare 1,5 timme varpå jag var tvungen att avbryta eftersom andra förpliktelser (mitt riktiga jobb, det som betalar hyra mat och kläder!) kallade... och då hade jag kvar typ hälften av alla de frågor jag hade förberett.
Samtalet flödade fritt på ett kul sätt, men jag är långt från säker på att jag fick ihop dte på åpapper sen.
Det kändes bättre just när intervjun var klar, som om jag skulle få ihop en fantastisk text, än nu när det är klart. Nu känns det en aning ostrukturerat och fladdrigt, samt att nyanserna i samtalet har försvunnit en aning.
Hur som helst, du hittar en intervju med Jörn Lande om hans uppväxt, vikten att vara ärlig och följa sin känsla, varför han är både som Lemmy och Obelix, samt en mängd intressanta detaljer om alternativa låttitlar och omslag här.

Från redaktör Bensch penna finner du med osviklig timing en rapport om Iron Maidens spelning i Malmö igår. 

Han är nöjd, den gode Martin, och det kan man ju förstå.
Själv laddar jag upp en fläskig dos läsning avseende just Iron Maiden imorgon, så till dess får du härja antingen på Werock, eller Aftonbladets rapporter om hur bandet laddar.

Trevlig helg!

Sommarlov!

Idag är det söndag - och inte vilken söndag som helst!
Nej, idag är det den söndagen som gör att följetångerna Citatet och Besatt tar Sommarlov!

För att fira det har jag snott ovanstående bild från SVT och deras fantastiska barnprogram Sommarlov (kolla in det om du har barn, varierat enkelt men ändå kul) för att påtala detta faktum. Och det betyder att det finns uppdaterade arkiv.
Du ska kolla efter dessa symboler:

Det översta är ett bibliotek, det är där jag har gömt arkivet för långa artiklar - och där bor numera även Besatt-inläggen under en egen rubrik (de får trängas lite med Blogg I Fokus, Tvekamper, Krönikor och annat).

Den andra är en pratbubbla, och där finns numera Citatet - samt alla gamla Veckans Citat.
En hel del rätt kul läsning för den som vill och orkar.
Du hittar båda symbolerna nere till höger på bloggen, om du väljer att inte ha mobilsiten igång.

Sommarlov.
Vad kommer det innebära mer då, kan man undra?
Tidigare år har Metallbloggen exempelvis kört sommarspecial med olika böcker, festivalkollar, jämförelse mellan olika skivor och öl, eller bara en djupdykning i olika skivor som på något sätt förknippas extra mycket med just sommar för min del.
Denna sommar blir det.....

...blir det....

....inget.

Ja, alltså, det kommer att komma inlägg, men det kommer inte att bli någon speciell följetång eller artikelserie, och det kommer inte heller att bli så intensivt med inlägg.
Istället ska undertecknad skriva lite av vad som faller på, och tillåta mig att ha friheten att blogga intensivt om och när jag vill, eller att inte göra det om inspirationen tryter.
Närmast ska det dessutom levereras saker till Werock, hade jag tänkt mig. 
Recensioner, av bland annat JORN och Immolation, samt en intervju med Jörn Lande som jag håller på att preppa mig för.
Bloggen får sitt också, i form av recensioner av Black Sabbath, Dark Tranquillity och The Devil's Blood. Bland annat. Så visst kommer det att hända saker.

Men, dagens tema ändå: Sommarlov! 

Dubbelfel

En bra sak på sommaren är att de stora blaskorna tycks flöda över av information och stoff som rör hårdrock. Tror det har att göra med alla festivaler, men bryr mig egentligen inte speciellt mycket om varför. Det är ju bara att tacka och ta emot.
Aftonbladet är ett bra exempel, med extra teman om olika spelningar och liknande (ja eller så är det så hela tiden och jag ser det bara nu för att det är sommar, vi ska väl låta det vara lite osagt).
Idag hade de en artikel som egentligen bara kan få mig att uttrycka detta:

FEL.

DUBBELFEL.

Ja, vi pratar förstås om att Sabaton har lyckats uppnå platinastatus på skivan "Carolus Rex", dvs 40 000 sålda ex här i Sverige.
Det är så fel.
Dels att skivindustrin är i så usel form att platina är 40 000 exemplar (hur många besökare är det på Sweden Rock Festival, Metal Town, Getaway tillsammans?), dvs att det krävs mindre än en halv procent av den svenska befolkningen som köper en skiva för att det ändå ska räknas som en platinahit. Som jämförelse fick Sverigedemokraterna 5,7% av rösterna i Riksdagsvalet 2010. Visst, det är inte direkt jämförbart - det bor fler i landet än vad som får rösta - men det är ju ett bevis på att det inte saknas lättlurade suckers i landet direkt.

Vilket för oss till det andra felet.
Det att Sabaton tydligen är första svenska hårdrocksbandet som lyckas med det.
Det är ju inget annat är förskräckligt - med tanke på hur fantastiskt många ruggigt bra band vi har i det här landet så känns det ju mest sorgligt att fanan ska hållas högst av ett knippe pajasar.
Men det kanske har med det där med lättlurade suckers att göra...

Eller så är det bara för att jag fortfarande är sjuk som är trilsk.
Kanske är jag för hård mot schlager-metallarna?

Bäst att gå vidare.

Noterar att Demonia tagit ner skylten. Trist. Hon bjöd på rätt bra material och insights bakom kulisserna. Tack för 5 år!

Själv ska jag försöka tota ihop ett knippe bra frågor för en planerad intervju med Jorn Lande någon gång de närmsta dagarna/veckorna. 
Har du bra tips eller något du vill veta?
Lämna det i så fall som kommentar eller skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com så ska vi se om vi kan ta med dina tankar och frågor.. 

Avslutningsvis - två bilder.

 Den första är uppföljaren på inlägget "lika som bär" häromveckan, med tipset Hexenhaus och Morbid Angel. Tack för det, Kristian och Järnbrallan!

Den andra är promo för Haninge Rock Festival.
Jaha, säger du, det var ju inte speciellt märkvärdigt.
Kanske inte.
Men eftersom jag bor nästgårds i Tyresö så kanske jag rent av får rita in det där i kalendern. Och eftersom en viss Jorn tydligen ska spela så kanske man helt enkelt får skaka tass med karl'n efter intervjun. Det vore ju lite kul.

Nu - painkillers. Inte den version Judas Priest tillhandahåller, utan medicinska.
Måste bli frisk till Midsommar...

Ofta vs bra

Hardcore Superstar släpper nytt.
Igen.
"C'mon Take On Me" blir gruppens femte fullängdare sen den självbetitlade omstarten 2005, och det gör mig både imponerad och lite tveksam.
Bandet levererar skrämmande hög nivå med tanke på hur ofta man klämmer ur sig en ny skiva, men samtidigt har jag på senare tid fått känslan av att det egentligen är lite för ofta man gör just det.
Klämmer ur sig en ny platta.
Det hinner inte mogna emellan.
Lite som Jorn.
Herr Lande är extremt produktiv, men jag är verkligen inte säker på att det blir bra alla gånger. Ibland hade det nog inte varit så dumt att fundera på om alla låtar verkligen platsar på skivan, istället för att rusa mot release.
Det är en sida av saken.
Å andra sidan vet man ju att när band som KISS och Whitesnake skapade sina klassiska alster när det väl begav sig så laddade man ju upp två skivor per år, typ.
Lite som Black Country Communion gör nu då. Med hög kvalitet hela vägen.
Ändå...
..hur länge kan man hålla i det?
Ofta eller bra?
Ofta och bra?
Ofta = bra?
Det där kan man fundera på. 
Jag vet inte om det finns ett motsatsförhållande, eller om det till och med kan vara bra att en grupp är aktiv. Jag vet bara att jag i Hardcore Superstars fall har börjat reflektera över det.
Lite som med den här bloggen, kan man nästan säga.
Ofta eller bra?
Ofta och bra?
Ofta = bra?

Det känns som en relevant fundering här med.
Min tanke detta år har varit att hellre skriva om något läsvärt och i så fall lite längre snarare än att skriva ofta. Metalbloggen 2.0, no filler only killers, liksom....
...men det går väl sådär med det, i ärlighetens namn.
Visst, Besatt-serien är ett bra exempel, och Citatet har utvecklats en hel del, men just nu kommer det ändå upp saker i stort varje dag.
Det blir stundtals på bekostnad av längre artiklar.
Bland annat ligger jag och småtuggar i bakgrunden med en Tvekamp (inspirerad av ett Facebookinlägg från Jarno) samt min liggande utmaning på bokstaven R i Record Madness.
Och kanske borde jag bara skriva på dem istället för ett sånt här inlägg?!

Ofta eller bra?
Ofta och bra?
Ofta = bra?

Hur som helst.. i väntan på det så kan den uppmärksamme se att det nu finns möjlighet att "pluss-etta" denna lilla blogg, om man nu tycker att den är bra.

Det kanske är kul.
Annars kan det vara värt att veta att denna blogg ingår som material i en forskning också.
Den räknas som vanligt folk, typ, och man är intresserad av hur lingvistiken fungerar, om jag förstår det rätt. Räknar vanligaste ord och sånt.
Mindre kul är däremot antalet spam-kommentarer.
Jag försöker rensa dem, men det är inte alltid jag ser dem.
Med andra ord, ser du en kommentar från en anonym användare som raderast är det inte censur utan ett spam som blivit borttaget...och, för the love of satan, om du ser ett kryptisk svar från någon anonym och som avslutas med en länk du tycker ser skeptisk ut... klicka inte på den!

Veckans Tips: Brazen Abbot "Guilty As Sin"

Jag gillar ju melodisk hårdrock, hårdrock som är riffdriven via gitarr och som har en bra sångare som klarar av att pressa på när så krävs, samt förmedla känsla när så krävs.
På Åland finns då en av halvdoldisarna om man gillar sådan musik, och det är gitarristen och kompositören Nikolo Kotsev.
Han har fått stå i centrum en gång tidigare i Veckans Tips, då med sin hårdrocksopera Nostradamus - denna vecka är det dags att titta på hans "riktiga" band, Brazen Abbot och plattan "Guilty As Sin" från 2003!
Här serveras just det jag suktar efter, melodisk hårdrock med bra sångare. Joe Lynn Turner, Göran Edman och Jorn Lande får sjunga 4 spår var, och det ger en varierad skiva eftersom de trots sin gemensamma faktor (hög kvalitet!) också är rätt olika som sångare.
När Turner ger sig på "One Life To Live" och "Slip Away" så låter det så jäkla mycket Rainbow runt den här tiden, när Jorn ger sig på spår som "Eyes On The Horizon" och "Mr Earthman" är det tyngre tongångar, och när Edman sjunger "Fool's Confession" eller "Like Jonah" så lyser hans förkärlek för mjukare och mer finstämd musik igenom.
Nikolo själv tar han om gitarr, fiol, piano och keyboard, men han backas av ganska erfarna herrar i övrigt. Ian Haugland sitter på trumpallen, Mic Michaeli hanterar orgel och John Leven basen.
Precis.
Typ halva Europe.
Och det är ungefär här man kan inse att detta är en högklassplatta.
Dessa inblandade herrar är helt enkelt för bra för att leverera skräp!

Sista låten är titelspåret, som först dominerar totalt i runt 4 minuter, och sedan glider över i en skön, till största delen instrumental, del innan det till slut tonar ut efter dryga 7 minuter.
"Guilty Of Sin" har möjligtvis lite taskig ljudbild (inspelningen är gjord på Åland, i Nitrax Studios), men i övrigt är det toppklass. Speciellt eftersom låtmaterialet också levererar, inte bara medlemmarna.
Kolla in Brazen Abbot på Spotify, speciellt om du gillar referenserna du läst ovan!

I Backspegeln: Masterplan

Det var ju inte direkt oväntat.

Efter att ha botaniserat lite i hyllan förra veckan så hamnade ju bland annat bokstaven "M" i skottgluggen, och där var jag ju sen tvungen att börja plocka lite. En av skivorna som loggat en hel del speltid efter det inlägget är senaste given från tyska Masterplan, med en inte helt okänd herre vid namn Jorn Lande vid mikrofonen.

För inte allt för länge sen recenserade jag skivan för Werocks räkning, och landade då på ett betyg som sa 7/10.

Nu då?

Jo, detta är faktiskt en av de recensioner som jag är riktigt nöjd med, poängmässigt. Texten kanske hade kunnat bli bättre, men jag tycker att betyget 7/10, eller en stark 3/5 är precis rätt.

Ska man lyssna på Masterplan så rekommenderar jag debuten istället, men detta är inte oävet. Och detaljen med strängglidningen som kommer runt 2:45 in på "Far From The End Of The World" är sinnessjukt snygg!

Hail Norge!

Tre norrmän var ute och gick i naturen, när de fick se spår i snön.

"Helt klar är detta björnspår", sa den första.
"Nej, det står klart att det är älg", sa den andra.
"Ni må ikke snacke så mye skit, det är hare", sa den tredje.
Sen kom tåget och körde över dem.

Så lyder en av mina favorithistorier (den absoluta favoriten är förstås klassikern "Kom nu ketchup så går vi", fast på engelska. "Catch'up." Fullständigt briljant i sin enkelhet.)
Idag är det dock den 17:e maj, så vi glädjs med våra grannar i väst, som slog sig fria.
Och som de gjorde det!

Norge, Norge, ni kan.
Tack för Gorgoroth, Immortal och Satyricon. Tack för Artch, Jorn Lande och Sahg. Tack för Khold och Kvelertak.
Ni regerar, ofta på min skivtallrik, ofta på mina önskelistor över artister som ska komma på besök.
Det är ingen Norgehistoria - det är bara vi sura svenskar som försöker komma underfund med hur ni kunde ta med er så mycket kreativ musikalisk kraft när vi delade på oss.
Och som ändå tacksamt tar emot den.

Inte mycket att göra, förutom att konstatera att ni är kungar.

Hail Norge!

Veckans Citat: Dio

Idag är det förstås International Dio Day.
Det är prick ettt år sedan ikonen gick bort, och naurligtvis blir det lite mer om det på bloggen.

Vi börjar dock enkelt.
Med det kända citat som herr Ronnie James Dio klämde fast på baksidan av Rainbowklassikern "Long Live Rock'n'Roll", efter att inspelningarna störts av ett övernaturligt väsen.
Baal.

"No thanx to Baal"

Rainbow

Vill du läsa mer om Dio?
Det finns en hel del. Hyllningen som Werock gjorde, min egen uppräkning av de bästa plattorna med Ronnie del ett och två , sammanställningen av liveskivorna "Evil Or Divine" samt "Live Evil" eller recensionen av Jorns hyllningsplatta med namnet... "Dio".
Eller så kan du bara söka på Ronnie James Dio i sökfältet på den här sidan!

Veckans Tips: Jorn "The Duke"

Ibland känns det som om jag är lite orättvis mot norrmannen Jorn Lande. Jag var skeptisk till hans hyllning till Ronnie James Dio, jag lyckades utse hans senaste studioalbum med egna gruppen Jorn till det fulaste omslaget det året, och var inte speciellt positiv i recension av plattan "Spirit Black" heller.

han har visserligen fått förekomma som Veckans Tips två gånger, men aldrig under egen flagg. Då har det varit antingen Allen/Lande, eller som frontman i Masterplan.

Det är, med andra ord, lätt att tro att jag faktiskt nte gillar karl'n speciellt mycket.

Inget kunde vara mer fel.

Jag anser att han är en av de bästa hårdrockssångarna vi har i livet, och jag spelar gladeligen mycket av hans musik, hårdrock ur den klassiska skolan.

Det kan alltså vara läge att låta honom få stå lite i rampljuset, under eget namn.

"The Duke" är Jorns överlägset bästa giv, och en av anledningarna är att här är låtarna både bra och samstämmiga med hans röst. Inledande "We Brought The Angels Down" är en bra öppnare, men tillhör trots det albumets svagare spår.

Det blir genast bättre i efterföljande "Blacksong" och "Stormcrow", två riktiga höjdare som behållit sin plats i livesetet sen de kom på denna platta. Hela skivan är sen tung, svängig och jävligt bra hårdrock för oss som gillar akter som Dio och Whitesnake.

Och det är ju inte fel.

Lyssna också på sången. Riktigt bra.

Öppna Spotify och lyssna på plattan själv vettja!