Recension: Triptykon "Eparistea Daimones"

Det händer inte speciellt ofta, men då och då korsas mina vägar av en skiva som inte riktigt kan placera, och som jag knappt vet vad jag ska tycka om. Triptykons förstlingsverk "Eparistea Daimones" (betyder väl nåt i stil med "Vänster, mina demoner"?) är en sån platta.

Skivan var en gåva från min sambo T (jajamen, det är kärlek det!), och pryds av konstnären H R Gigers eminenta verk "Vlad Tepes", en målning som fångar musiken på den här skivan på ett perfekt sätt - mörkt, förvridet och med ett ganska stort stänk vansinne. Vad det däremot är för musik som spelas är inte lika lätt att sätta fingret på... Black metal? Doom metal? Svårt att säga, och själv tycker jag stundtals att dte är såhär det skulle ha låtit om Paradise Lost och Satyricon korsades - bara för att några takter senare förkasta en sån tanke. Kvar står man med faktum att detta är något eget.

Bandet som sådant är Tom G Warriors nya skötebarn efter att han lämnat Celtic Frost under bittra omständigheter, och lyriken behandlar till största delen det uppbrottet. Tack och lov är det för det mesta omarbetat något, så det är bara på några ställen som han låter som en tjurig och försmådd tonåring istället för en blasphemisk hämnare.

Låtmässigt så kan man säga att inledande "Goethia" startar med dryga 2 minuters dissonant, förvridet intro innan låten släpps loss med ett sådant ursinne och en sådan svärta att jag nästan ryggar tillbaka. När låten sen avslutas 10 muniter senare med mässandet av textraden "Lie upon lie, mankind must die" så är jag beredd att dyrka detta förbehållslöst och utropa att detta kommer bli årets bästa platta - men tyvärr håller det inte.

Efterföljande "Abyss Within My Soul" är rätt okej men blir efter ett tiotal lyssningar tyvärr lite....tja..trist. Sen kommer en av skivans höjdpunkter, ""In Shrouds Decayed" som börjar lugnt och växer sig starkare och starkare för att sen avsluta med ett blytungt riffande som får mig att vilja dyrka igen.

Så hur följer man upp det?

Med helt meningslösa oljudet "Shrine", och sen aggressiva "A Thousand Lies" som drivs av ett ganska banalt riff i versen (refrängen är däremot en annan femma, och den gillar jag bättre), och här lyser Toms ilska igenom på ett lite barnsligt sätt, tyvärr.

Och så fortsätter det. "Descendant" och "Myopic Empire" är bra, lite långsammare stycken som funkar, balladen "My Pain" börjar vackert men urartar sen fullständigt och låter efter ett tag mest som den där pratlåten av Gert Fylking, den där han talar till en avgångsklass i en skola. Avslutande "The Prolonging" är i sig så lång och komplex att den skulle kunna behöva en egen recension, men jag gillar den.

Man kastas verkligen fram och tillbaka, och jag har lyssnat massor på den här skivan för att få grepp om den. Det är samtidigt en mastig bit, och att sätta i sig så mycket mörker på en gång är en uppgift som antagligen kommer ta mer tid i anspråk än vad jag har avsatt såhär långt.

Det är alltså mycket troligt att jag återvänder till den här skivan under upprepade tillfällen senare, och kanske kommer jag att vilja revidera betyget. Det återstår att se!

Du hittar mer info om bandet här och kan givetvis handla skivan omedelbums. Dessutom finns den på Spotify om du vill tjuvlyssna, och jag utlovar också en "3 Röster..." om den här plattan, antagligen i början av nästa vecka.

Bästa Spår: Både "Goethia" och "In Shrouds Decayed" är fantastiska kompositioner!

Triptykon "Eparistea Daimones" - 4