Tvekamp: Pantera "Cowboys From Hell" vs "Vulgar Display Of Power"

Då och då dyker den upp på den här bloggen. Avdelningen som kallas Tvekampen, då två skivor ställs mot varandra i en stenhård kamp.

Du hittar ett gäng av dem i arkivet, och precis här, och så här till Valborgsmässoafton är det dags igen.

Denna gång är det två klassiska skivor från samma band som står i fokus, två skivor som planterade Pantera som legender inom den rätt speciella amerikanska svängiga metalen.

"Cowboys From Hell" och "Vulgar Display Of Power".

Vi landar alltså i början av 90-talet, i en tid när jag gick i gymnasiet och man lyssnade på musik i en Walkman när man var portabel. Dessa två skivor hade vansinnigt mycket speltid hos mig när det begav sig, men om jag ska vara ärlig så är det något som verkligen klingat av.

Jag plockar mycket sällan fram någon av dessa två alster numera, och kollar jag i iTunes så ser jag att de har mindre än 10 spelningar var sen jag en gång i tiden skaffade programmet.

Rätt bedrövligt, faktiskt, med tanke på den larvigt höga kvalitet som skivorna innehåller.

Nåväl, nu får de i alla fall sin tid i rampljuset.

Men bara en kan vinna.

Let's get ready to rumble!

Rond 1 - Omslaget

Precis som är brukligt börjar vi med det första intrycket, det visuella konceptet. Eller, vad man nu ska kalla det i fallet med "Cowboys From Hell"... för allvarligt talat, detta kan vara ett av de fulare omslagen jag sett. Eller, fult och fult, det kanske är fel ordval... konstigt, är kanske mer rätt. En bar. So far so good. Det ser ut att vara en sydstatsbar, vilket passar med bandets sound, men sen barkar det ju åt helvete. Mitt i klabbet är bandet inklippta, och knappast någon av dem ser riktigt klok ut! Phil Anselmo hoppar från bardisken, men allt ser maximalt amatörmässigt ut.

Mer humor än klass, helt enkelt.

Det verkar dock som om de lärt sig snabbt, för precis lika "hipp som happ" som "Cowboys From Hell" är, lika genomtänkt och slående (!) i sin enkelhet är omslaget till "Vulgar Display Of Power".

Knytnäven som träffar ansiktet är ett briljant omslag.

Det speglar musiken, det sticker ut och det är ett av de klassiska omslagen genom tiderna!

"Cowboys From Hell" - 2

"Vulgar Display Of Power" - 5

Rond 2 - Inledningen

Om första visuella intrycket från "Cowboys From Hell" var tveksamt så kan man inte säga detsamma om det musikaliska. Herrejesus, vilken start! De första 4 spåren innehåller mördarriffet i titelspåret, svänget i "Primal Concrete Sledge" och de gravt underskattade "Psycho Holiday" samt "Heresy". Brutalt. Brutalt bra, och det ger mig fortfarande känslan av gåshud.

"Vulgar Display Of Power" svarar med mer råstyrka än sväng. "Mouth For War", "A New Level", dunderhiten "Walk" och riktigt elaka "Fucking Hostile" lämnar lyssnaren kippandes efter andan.

Brutalt. Brutalt bra, det med.

Efter ett gäng lyssningar på dessa två inledningar så slutar det med att jag inte kan skilja dem åt när det gäller betyg.

Jag inser att jag har fler nostalgiska känslor och minnen till den första plattan, men att de båda är fullständiga succéer om man går efter den kvalitét som presenteras.

Det får helt enkelt bli maximalt betyg på båda inledningarna, och det är inte utan att man förundras över hur bandet verkligen satte standarden för en hel subgenre!

"Cowboys From Hell" - 5

"Vulgar Display Of Power" - 5

Rond 3 - Mittpartiet

Jag undrar om inte sångsinsatsen på "Cemetary Gates" har varit det som innebar att Pantera verkligen fått en karriär? Vansinnigt bra, både den rena sången och det skrikiga. Låten i sig är förstås ett maxbetyg, något annat finns ju inte. Dessutom bjuder bandet på ett mittparti som består av "Domination", "Shattered" och "Clash With Reality", vilket förvisso inte är illa... men ändå inte lika bra som inledningen.

"Vulgar Display Of Power" har ett mittparti som möter med svängiga "This Love" innan man bjuds på "Rise" med sin smittsamma refräng, "No Good (Attack The Radical)" och "LIve In A Hole".

Också här blir ju omdömet bra, men inte lika bra som den glimrande inledningen.

Det är nästan som om man vilar sig lite efter att ha brakat loss på maxfart.

Inte så konstigt kanske...

"Cowboys From Hell" - 4

"Vulgar Display Of Power" - 3

Rond 4 - Avslutningen

"Vulgar Display Of Power" har tre spår kvar som avslutning. Inte så många, men det man får är kvalitet. "Regular People (Conceit)" är bra mycket bättre än man minns, "By Demonms Be Driven" är en riktig rykarlåt, och avslutande "Hollow" är plattans sjönsjungarstund med herr Anselmo.

Riktigt bra faktiskt, alla tre spåren, och det känns som om de allihop har hamnat lite i bakgrunden i jämförelse med bandets resterande katalog - lite orättvist, faktiskt.

"Cowboys From Hell" har 4 spår kvar, och det märks att bandet har brännt sitt bästa krut tycker jag. Visst, "Message In Blood", "Medecine Man", "The Sleep" och "The Art Of Shredding" är väl okej, men att dessa låtar bleknat bort i jämförelse med resten av bandets pärlor känns inte alls lika orättvist som de tre låtar som utgör avslutningen på efterföljaren.

"Cowboys From Hell" - 3

"Vulgar Display Of Power" - 4

Rond 5 - Bandet

Helt klart kan man inte säga annat än att bandet verkligen förtjänade sina framgångar.

Man kan faktiskt nästan höra hur de har bestämt sig för att ge järnet nu. Gå "all in". Speciellt tycker jag det är uppenbart i inledningen av "Cowboys From Hell", där Dimebag staplar mästerskapsriff på varandra, och hungern lyser igenom varenda ton som ljuder. Hela skiten ljuder av att det är ett laddat gäng, mer hungrigt och suget på sväng än ilsket och arga mot överheten.

Den känslan finns mycket mer i efterföljaren "Vulgar Display Of Power".

Då är bandet aningen tajtaree också, tycker jag, och drivs mer av ilska.

Det är mer attityd, kanske till bekostnad av svänget stundtals.

Oavsett vilken av skivorna man gillar så tror jag att det är en enkel sak att konstatera att det är ett tajt band, med bra sångare. Och gitarrspelet.. ujujuj, vad härligt!

"Cowboys From Hell" - 4

"Vulgar Display Of Power" - 4

Rond 6 - Produktion

Trots att dessa två skivor nästa satt standarden för amerikansk muskelmetal så har de, lite förvånande, inte speciellt köttigt ljud. Jag finner mig själv tänka på dessa skivor, båda två, som fläskiga knytnä'var i ansiktet, så det är faktiskt med lite förvåning man kan konstatera att det inte beror på produktionen. Den är okej, framförallt är den tydlig och ganska ren vilket framhäver Dimebags gitarrspel, men om man jämför med många av de samtida skivor som man minns som tunga så är det förhållandevis enkel produktion som gäller för Pantera.

"Cowboys From Hell" är dessutom något enklare och där lyser det igenom att producenten Terry Date fått bestämma en del. Det känns som om bandets elakare attityd gäller även i produktionen på efterföljaren "Vulgar Display OF Power".

Eller så är det bara en högre budget.

Vem vet.

Känslan är i alla fall att den senare skivan har något mer pondus i ljudbilden!

"Cowboys From Hell" - 2

"Vulgar Display Of Power" - 3

Rond 7 - Hitlåten

Egentligen kanske det är en mer eller mindre onödig rond, kan man tänka, men faktum är att dte är skillnad. Den absolut största låten kommersiellt sett på 1990 års "Cowboys From Hell" var förstås "Cemetary Gates", som med sin video på Headbangers Ball förmodligen skapade bandets lycka.

Det är en helt magisk låt, som 20 år senare fortfarande har sitt grepp om mig.

Efterföljaren "Vulgar Display Of Power" fick sin största hit med en helt annan typ av låt. "Walk" är byggd på tvärtemotprincipen jämfört med "Cemetary Gates", med en nästan hypnotisk upprepning av huvudriffet. Det är egentligen nästa lite konstigt att låten slog så hårt, för även om den är bra så är den - i mina öron - långt ifrån den bästa låten på plattan!

"Cowboys From Hell" - 5

"Vulgar Display Of Power" - 4

Rond 8 - Den bortglömda pärlan

...ja, varför inte? Har vi kollat på den största hiten så kanske vi ska se på vilka dolda pärlor som finns också? Personligen tycker jag då att det är mycket märkligt att låtar som "Psycho Holiday" och "Regular People (Conceit)" inte finns med på bandets livegiv "Official Live: 101 Proof", och jag anser at de låtarna borde ha en given plats bland de bästa tre på respektive skiva.

Lyssna på den geniala inledningen på "Psycho Holiday", till exempel. Eller svänget i refrängen på "Regular People (Conceit)".

Man kan inte annat än att spela luftgitarr och sjunga med.

Ja, om man inte är död, vill säga...

Klockrena maxbetyg, båda två. Förstås!

"Cowboys From Hell" - 5

"Vulgar Display Of Power" - 5

Rond 9 - Overall Feeling

Detta, mina vänner, är slutet. Sista ronden.

Den där luddiga där Rebellängeln försöker beskriva den generella känslan, och sen på något märkligt sätt betygssätta vad magens säger.

Och i detta fall så säger den att "Cowboys From Hell" antagligen har något högre toppar, men att "Vulgar Display Of Power" är en jämnare skiva med ett band i en senare fas av sin mognad.

Den senare är antagligen en bättre skiva, men jag plockar nästan alltid fram "Cowboys From Hell" när jag är sugen på Pantera, eftersom den har en speciell atmosfär. Speciellt den första halvan.

Däremot ska jag konstatera att det är rätt många år sen jag var totalt förälskad i bandet, och numera anser jag att skivorna är bra - och, som skrivs i inledningen, förtjänar mer spelningar av undertecknad - men inte att de är fantastiska.

Jag kan inte dela ut en maxpoängare till någon av dem.

"Cowboys From Hell" - 4

"Vulgar Display Of Power" - 3

Sammanfattning

Okej, hur blev det nu då?

Inte den blekaste egentligen, skrev den här Tvekampen i flera omgångar, så låt oss räkna!

"Cowboys From Hell" - 34

"Vulgar Display Of Power" - 36

Jaha, seger med två poängs övervikt till -92 års "Vulgar Display Of Power".

Lite oväntat kanske, med tanke på att jag oftare lyssnar på föregångaren, men ändå rätt, på något sätt. Jag kan leva med det.

Sen kan man ju fråga sig om det är den bästa Panteraskivan överhuvudtaget, men det är ju en annan femma...

Producent - diplomat eller ljudingenjör?

Jag läste att Metallica ska jobba med Rick Rubin igen.
Inte så konstigt egentligen, läser man vad många av de banden som jobbat med herr Rubin säger så är hans främsta attribut som producent att han har en förmåga att få band att hålla sams och dra åt rätt kreativa håll.
Han verkar inte lägga sig i ljudbilden speciellt mycket - om alls. Slayer är ett av de band som jobbat mest med Rick Rubin och som enligt flera intervjuer rattar sitt eget ljud, men har producenten som rådgivare och bollplank. Bra så, om nu bandet klarar av just den ljudmässiga delen själva.
Just Metallica har ju en del tveksamma plattor i bagaget (jo, jag tänker på bland annat "S:t Anger"...), så de kanske skulle behöva en fingerfärdig assistent eller hjälp med mixning och mastring av någon med fingertopskänsla för det där.
Andy Sneap är väl hetast inom metalscenen, tillsammans med våra svenska talanger Peter Tägtgren och Dan Swanö.
Vill man ha någon som klarar både den diplomatiska rollen och den att mejsla ut en snygg ljudbild så faller väl valet på Brendan O'Brien, Steven Wilson eller kanske en sån som Jens Bogren, om vi ska framhålla ännu ett svenskt namn.

Det hela är ändå intressant, och det får det att klia lite i fingrarna för att skriva klart del 4 i serien om ljudkrönikor som jag publicerat för Werock. Den handlar nämligen om just producentens och studions roll, och tar upp en del spännande lyssningsexempel. Inte alls omöjligt att fredagskvällen slutar med en god whisky framför datorn, samtidigt som jag pillar klart med den.
Till dess kan du ju alltid roa dig med att läsa de tidigare delarna.
Del ett handlar om grundläggande teknik och "Det här med ljud", medan del två är mer inriktad på hur vi hårdrockare lyssnar på musiken i dagens mediasamhälle - och vilka krav det ställer på produktionen.
Den heter "Hårdrock och HiFi" och innehåller något fler lyssningsexempel - men inte lika många som del tre. Den heter nämligen "Djävulen finns i Detaljerna" och fokuserar på just detaljer i olika skivor. Och visst, här dyker bland annat både Slayer och Metallica upp som ett exempel...

Nå, man kan julätt tro att det bara är Metallica som gått på plumpar ljudmässigt.
Så är det inte.
Låt oss ta några andra exempel där stora akter åstadkommit något som med bästa vilja kan kallas tveksamt...

Yngwie Malmsteen är en gudabenådad gitarrist (tvåa i bloggens omröstning om vem som är världens bästa hårdrocksgitarrist). Därom råder ingen tvekan. Han kan dessutom konsten att skriva låtar - men att sätta ljud, det är inte hans starkaste sida. "Trilogy" är en stark skiva låtmässigt och en riktigt dålig skiva ljudmässigt. Synd...

----------------------------------------------------------------------------

Black Sabbath är ett annat band som inte direkt gjort sig kända som HiFi-entusiastens bästa vän. De har flera tveksamma produktioner i bagaget, och allra värst är nog "Born Again". Återigen innehåller skivan starka låtar, ett fulsnyggt omslag - och en ljudproduktion som stinker!

-----------------------------------------------------------------------------

Iron Maiden. Hur många skivor som helst, de flesta med riktigt bra ljud - men det finns undantag. 2006 års "A Matter Of Life And Death" är rent av skräp om man jämför med den avvägda och rena ljudbild som bandets resterande plattor bjuder på. För mig har det inneburit att skivan spelas exakt... inga gånger numera. Jag väljer andra Maidenplattor.

------------------------------------------------------------------------

För övrigt är det fredag. Sånt gillar man ju. Och jag möter den med en annan skiva i högtalarna. "Headless Cross" från Black Sabbath. Världens bästa black metal som inte är black metal, så att säga!

Veckans Tips: Cult Of Luna "Somewhere Along The Highway"

Varje år runt Valborgsmässoafton inträffar något konstigt för mig.

Jag blir besatt av samma skiva.

En skiva som jag nästan aldrig spelar under resterande del av året, men som obönhörligen åker frma så fort det börjar närma sig Valborgseldar och Första maj.

Cult of Lunas "Somewhere Along The Highway".

Umeåbandets vårskrik har blivit mitt.

jag bor inte längre så långt norrut att jag egentligen behöver vänta så länge som till maj på våren (ja, oftast i alla fall), men det spelar ingen roll. Denna skiva är våren för mig.

Visst har jag läst i en intervju att bandet spelade in plattan mitt ute i ingenstans, i en timmerkoja (som faktiskt syns på bild inne i konvolutet också), och att det då töade från taken och att de själva kan höra hur snön droppar - men det tror jag bara var extra lök på laxen för min del.

Jag hade satt skivan i den årstiden ändå.

Inledande "Marching To The Heartbeats" är väl egentligen bara en smygande epilog innan lite bullrigare "Finland" marscherar in, för att följas av eminenta "Back To Chapeltown".

Dock är det bandets förmåga att gå från stämningsfullt vackert till extrovärt explosiva ögonblick som är det fascinerande, och varenda gång jag avslutar skivan med 15 minuter magi i "Dark City,

Dead Man" så är jag i stort sett hypnotiserad.

Jag har själv marscherat många mil med den här plattan i lurarna, och mött våren.

7 låtar tonsatta vårtecken.

Tack - det behövs i år också!

Numera har tekniken tillåtit oss att ha saker som Spotify i mobilen dessutom.

Bra det. Då kan du lyssna på skivan medan du är ute och smäller smällare eller protesterar i år du med. Eller bara möter vårsolen!

AC/DC - det nya svarta?

Egentligen är det ganska fantastiskt.
AC/DC, ett band som har så otroligt mycket i bagaget och som spelar rätt enkel rock'n'roll med relativt lite variation är fortfarande ett av världens hetaste.
När de reser runt världen så säljer de slut arenor på nolltid.
Fortfarande.
Nu har man chansen att vinna en biljett till London för att se premiären till AC/DC's "Live At River Plate" - och träffa bandet. Det är Aftonbladet Hårdrock som tillsammans med Sony Music står för tävlingen, och visar framfötterna inom vår älskade genre.
Vi som har hängt ett tag på den här bloggen har ju fått lite annan AC/DC till livs under åren. Bildspecial ett och två när bandet besökte Stadion senast, likväl som lite förhandsbilder på scenbygget. Dessutom har bandet ploppat upp i Tvekampen om Världens Bästa Svarta platta, och med både "If You've Want Blood" samt "AC/DC Live" i serien om liveskivor så måste ha, likväl som med "Flick Of The Switch" i serien om remastrade skivor som också bör ha en plats i din skivhylla.
Med andra ord, bandet har varit med bra länge, och skapat så många klassiker att det är rent av larvigt - och nu verkar man nästan ha fått en ny vår.

Efter "Ballbreaker" som kom -95 (ja, för mer än 15 år sen alltså!) så har bandet bara släppt två plattor. "Stiff Upper Lip" år 2000 samt 2008 års "Black Ice", och kollar man på antalet år de varit verksamma på skivdiskarna så innebär faktiskt att "The Razors Edge" som kom 1990 var på bandets första halva av karriären.
Helt sjukt, det ska egentligen inte gå att vara så heta med den minst sagt avklingande produktionstakten.
Men nu är ju saker lite annorlunda i AC/DC-land.
Naturlagarna gäller liksom inte.

Och det gör att det hetaste man kan ställa på en arenascen är samma sak som det hetaste man kunde ställa på en scen efter "Back In Black" 1980. Typ.

AC/DC. Back in Black - again!

Blogg I Fokus: The Great Nasuea

Vi säger väl som Hjert Fylking?
ÄNTLIGEN!
Blogg I Fokus Återvänder, och det med en högkvalitativ blogg både vad gäller innehåll och frekvens. The Great Nausea bjuder på Toms S i högform, och det är en blogg jag följer mer eller mindre slaviskt. Det blandas friskt bland personliga reflektioner, iaktagelser av omvärlden och renodlade musiktips, alltid serverat med ofelaktigt inspirerande text.

1) The Great Nasuea... det är ett vansinnigt tufft namn. Jag vill gärna tro att det kommer från At The Gates, men jag har oftare fel än rätt. Berätta, varifrån kommer namnet, och varför upphörde din förra blogg till förmån för denna?
Jag har haft en del bloggar genom åren. Ett tag körde jag en privat blogg parallellt med en där jag bara publicerade allt mitt arbete utan någon personlig förankring. Det blev lite hattigt så jag valde att slå ihop dem och skapa en tydlig trademark. Titeln kommer från en låttext jag skrev för några år sedan. Tyckte att namnet var passande även för bloggen och ett framtida kängpunkband. Det stämmer att inspirationen kommer från At The Gates men samtidigt ville jag ha en punkig och blasfemisk touch och i The Great Nausea tycker jag bägge ryms. Loggan hjälpte en designerpolare till med och ska illustrera innehållet i bloggen.

2) Jag läser personligen din blogg för att få inspiration inom musik (tack för Agalloch, till exempel!), samt läsvärda och roliga nedslag i det privata i en enda skön röra, men vad har du själv för filosofi och tanke med bloggen? Vad hittar man där?
Tanken är att bloggen ska spegla min dysfunktionella personlighet och vara kontrastrik. Det är medvetet högt och lågt mellan inläggen och följer lite av min ideologi att vi inte är en och samma människa. Jag har flera sidor jag väljer att visa upp beroende på vad för människor jag stöter på i livet. Ibland känner jag för att ge mer av mig själv och dyker ner i djupare frågeställningar. Ibland är jag bara less på allt och då blir det kortare och provokativa inlägg för att väcka reaktioner hos andra. Väldigt ofta vill jag bara dela med mig av bra musik och mitt journalistiska arbete. I mångt och mycket är det en ventil för all frustration jag känner för vår efterblivna ras och samhället i stort. Hade jag inte haft bloggen för att lufta mina åsikter hade vi fått en ny Columbine, haha.

3) Du skriver en hel del annat också, mer eller mindre professionellt. Är det inte svårt att ha "riktiga" åtaganden parallellt med en lekstuga som en blogg? Drabbas du av skrivkramp ibland, eller driver det ena det andra?
Visst kan jag drabbas av bristande kreativitet men det finns tillräckligt mycket skit ”out there” som får igång mig och jag känner mig inspirerad att skriva dagligen. Men mycket av det jag gör går hand i hand och det ena föder det andra. Just nu har jag valt att fokusera på min utbildning och mina journalistiska åtaganden och har därför lagt de poetiska inslagen åt sidan. Trist då det är en av många saker jag brinner för, men just nu är jag rätt tom på inspiration.


4) Vilket är ditt bästa inlägg, enligt egen utsago? Svårt fråga? Okej då... vilken typ av inlägg är de roligaste att skriva då?
Personligen vet jag om att jag kan vara rätt barnslig med mina provokativa inlägg och att nivån inte alltid är hög. Men jag tillåter mig själv att ha det eftersom jag får en kick av det och kan helt plötsligt kontra med någon insiktsfullt. Med det sagt så föredrar jag att skriva djuplodade inlägg. Jag blir mer inspirerad att skriva något vettigt i motgångar och mina egna favoriter är inlägget om min mormors bortgång men även om hur mycket Bukowskis böcker har betytt för mig. Jag skulle gärna vilja se lite mer kontroversiella debatter. Så, gå in och provocera mig, haha!


5) På tal om inspiration, var hittar du själv den? Vilka bojar har du i cyberrymden?
YouTube, vanliga svensk journalistik och människors bristande intelligens. Mest vanligt är nog helt triviala företeelser i vardagen som kan få mig provocerade. Det mesta kommer jag på under mina sömnlösa nätter när hjärnan går på högvarv.


6) Snart är vi halvvägs in i 2011. Perfekt läge att stanna till och fundera lite! Här följer några snabbisar...

A) Vilken skiva är bäst så här långt?
Graveyards ”Hisingen Blues” är ohotad etta so far!

B) Vilken skiva ser du mest fram emot?
Morbid Angels nya och förhoppningsvis Neurosis om de hinner släppa den innan årsskiftet.

C) Festivaldags snart... vilken av alla de svenska rock'n'roll-spektaklen har lyckats bäst med sin line-up i år?
Metaltown blir det med största sannolikhet. Peace & Love har också många intressanta band men även en hel del skit. Getaway lockar också med en relativt bra line up. Muskelrock har ju Pentagram bokade nu också. Gaaah! Så många alternativ!

D) Det är omöjligt att sätta sig in i all musik som finns. Vad har du på din "att kolla upp"-lista för tillfället?
Det är störtomöjligt. I synnerhet som jag likt en tvååring trotsar allt nytt som kommer min väg. Jag börjar bli less på att allt låter så triggat, mekaniskt och opersonligt. Graveyard och Electric Wizard är bra exempel på ”nya” band som lyckats få sin musik att låta fräsch och tidlös 2011. Annars söker jag mig bort från allt nytt och är inne i en retroperiod nu. Återupptäcker alla Black Sabbaths skivor med Ozzy bakom micken och även Led Zeppelin på nytt. Pentagram och Saint Vitus är andra band som ligger på listan. Gammal old school hardcore från Poison Idea, Suicidal Tendencies och Black Flag blir det också. Sedan har jag även en liten revival med Morbid Angel, Darkthrone och Entombed på nytt.


7) Okej, tillbaka till det där med ditt andra kneg. Alltså, det som är mer på "riktigt". Där du intervjuar folk. Låt oss säga att jag är jultomten och Jesus farsa i en och samma person, och jag kan ge dig en önskeintervju med en död eller levande person. Vem?
Efter att ha sett det ökända klippet när Henry Rollins blir intervjuad av en snorunge och beter sig lite väl mycket som ett arsle, blev jag otroligt peppad på att få prata med honom. Han är iofs lugnare på äldre dagar men jag skulle vilja vara den i den här snorungens skor och få känna på hur det kan vara att bli så duktigt stekt.


8) Okej, sist ut i frågebatteriet... vad kan vi få se på The Geat Nasuea under det kommande året?
Ännu mer juvenila utsvävningar och ännu mer djup. Ännu mer av det som jag redan gör. Så fort inspirationen kommer tillbaka och jag känner mig redo ska jag börja publicera mina dikter igen.

Förhoppningsvis kan jag bjuda på några överraskningar också…

Okej - vad väntar du på?
Gå in själv och kolla in härligheten. Siten finns här!

(Jasså, du vill veta mer om Blogg I Fokus istället? Jojo, det finns fler sådana. Jag har gömt dem i arkivet...)

I Backspegeln: Allen/Lande "The Showdown"

Ojoj, att Symphony X kommer med nytt till sommaren väckte suget efter mer Allen. Hans röst är verkligen helt fenomenal!

Nå, senast det begav sig var inte så länge sen, och då i kombionation med Jorn Lande.

Allen/Lande är kanske ett av de bästa sidoprojekten som finns, med en enorm kvalitet i produktion, låtsnickeri, musikalisk fingerfärdighet och givetvis sång, men den senaste given var ändå lite av en besvikelse för min del. "The Showdown" är lite mjukare än sina föregångare, och recensionen kammade hem en 6:a av 10 möjliga.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att Allen/Landes låtar har en förmåga att äta sig in i min hjärna, och fastna där. Varje gång jag lyssnar på en av de skivorna tycker jag att det är bra, men jag står ändå fast vid att det är lite för mjukt denna gång för att det ska bli vågen. Jämför gärna med första given "The Battle" som varit Veckans Tips på den här bloggen, så är det lite mer... ja, "kant" över låtarna. I brist på bättre ord.

Så, hur skulle betyget hamna nu då, på "The Showdown"?

Svaret är nog att jag skulle lagt mig knäppet högre. 7/10 är den värd, trots mina invändningar.

Jag får skylla på förväntningar. De kan lätt spela ett spratt ibland...

Symphony X "Iconoclast"

Symphony X ska släppa nytt, i juni. Plattan får namnet "Iconoclast", och omslaget är som synes rätt fult. Som tur är så är musiken allt annat än ful, och första spåret man kan höra finns nedan. "The End Of Innocence", och bland annat innehåller den en jävligt snygg vändning efter ca tre minuter, där Russel Allen dominerar med sin sång. Lite mycket keyboards annars, men det är för tidigt för att säga något egentligen. Jag lyssnade på den genom en laptops inbyggda högtalare, och då är det ju i stort sett bara diskant som hörs...

I övrigt ser låtlistan ut som följer:

Disc 1
1. Iconoclast
2. The End Of Innocence
3. Dehumanized
4. Bastards Of The Machine
5. Heretic
6. Children Of A Faceless God
7. Electric Messiah
8. Prometheus (I Am Alive)
9. When All Is Lost

Disc 2
1. Electric Messiah
2. Prometheus (I Am Alive)
3. Light Up The Night
4. The Lords Of Chaos
5. Reign In Madness

...härligheten släpps den 17:e juni, och är skivan i närheten av den förra given "Paradise Lost" så kommer den att vara riktigt vass.

Gillar du förresten progressiv metal så ska du kolla in här lite då och då under den kommande tiden. På mitt skrivbord ligger nämligen 4 plattor av Kalmars Cain och väntar på nya ägare. Recension av plattan fanns på Metal Central en gång i tiden, men personligen tycker jag de var snåla med poängen...
Nå, smaken är ju som baken, och vill du själv avgöra så kommer du att få chansen lite senare.
Jag ska försöka få några ord med bandet först!

Förresten, för tillfället är eder Rebellängel ganska peppad på en del inlägg. Om allt går som det ska så återkommer nog Tvekampen till helgen. Med Dimebag Darrel och Phil Anselmo i två av huvudrollerna. Och dessutom kan jag nog utlova en ny Blogg i Fokus inom hygglig närtid.
Först av allt blir det dock en backspegel.
Allt det där snacket om Symphony X har gjort mig sugen att lyssna mer på Russel Allen, då i form av Allen/Lande!

Måste. Tatuera. Arm.

Vete fan varför egentligen, men de senaste veckorna har suget efter att gadda mig vuxit till enormt. Jag och kompisen Jolly Johnny har pratat ett tag om att göra vänsterarmen till en full japanese sleeve, och nu känner jag att det är dags. Tryckte just iväg ett mejl till yidsbokningen på hans studio, så får vi se.
Det fick mig förresten att rota lite i en del gamla bilder.
Hittade dessa, bland annat.
Min "Vitruvian Devil" som finns på ryggen.

...klart inspirerad av den här...

Noterar förresten också att jag har väldigt mycket hår på huvudet.

Och väldigt lite på ryggen.

Oh, those where the days...

Nå, nu är det alltså dags att fylla vänsterarmen. Blir väl ett ganska långt projekt, men det känns peppande. Måste. Tatuera. Arm.

Bildspecial: Meshuggah på Debaser 24/4 2011

Stones och Thetania bjöd igår storartat på en kväll i tajthetens tecken... Meshuggah!
Helt sjukt band egentligen, man vet ju att de är tajta - men ändå kommer det som en chock. hur fan kan man spela sådär, samtidigt som man röjer så?
Hur kan man agera maskin samtidigt som man har sån känsla?

Galet.
Jg har ju sett bandet förr, men faktiskt aldrig på en så pass liten och intim scen som Debaser Medis, och det var en helt perfekt upplevelse. Tokpackat med folk, och riktigt bra ljud (som vanligt!) gjorde att det blev en helkväll i dur. Många tacksamma huvudbangar till er!

Tyvärr är ju jag en klåpare deLuxe. Mitt i utfodringen av tjocka släkten och ruschandet fram och tillbaka i vardagen så lämnade jag kameran hemma. Fuck.
Idag bjuds alltså lite bilder från min telefon, och... tja, ni får helt enkelt hålla tillgodo med det. Jag vet dock att Stones tog en knippe skitbra bilder, så håll ögonen öppna för mer och bättre godsaker så småningom!

...vill du ha mer bildspecialare?

Det går bra. Här finns exempelvis Candlemass, Thrashfest med Kreator, Exodus och Death Angel, Black Label Society och Watain.

Vill du istället läsa en recension om just Meshuggah live så kan du ju jämföra setlistan med den som bandet hade i Köpenhamn nyligen.

Till sist noterar jag dels att det verkar som om KK Downing hoppar Judas Priest, vilket var en överraskning, faktiskt, efter så många år, och dels att Testament är klara för Sweden Rock Cruise i oktober.

Jodå. Jag ska dit...

Veckans Citat: King Of Hell, ex Gorgoroth

Annandag påsk idag, och hur ska vi fira det på Metalbloggen? Genom ett citat, förstås. En av de mest kända personerna inom black metal-sfären är väl King Of Hell. Han var med i Gorgoroth (läs Tvekampen mellan "nya" och "gamla" Gorgoroth här), egna bandet Ov Hell (läs recensionen av skivan här, och 3 Röster om densamma här) samt sidoprojektet Sahg (som varit med som Veckans Tips här). En flitig man med lång musikkarriär, med andra ord. Under den tiden har förstås en och annan diskussion om religion och satanism dykt upp, och därifrån hämtar vi denna Veckas Citat... "Som satanist har du många krafter emot dig. En av dem är det norska skattesystemet." King Of Hell

Dubbel Sverigeelit i stan ikväll!

Det verkar som om påskdagen är en alldeles förträfflig dag för hårdrocksspelningar.
Huvudstan (ja, med omnejd då...) drabbas av dubbel Sverigeelit idag.

Eller, kanske rentav världselit?

Debaser får besök av Meshuggah, som med sin helt unika meckiga dödsthrash har lagt världen för sina fötter. De har kommit lång, Umeåpajkarna! Detta är "Bleed", med ett helt makalöst driv... lyssna på höjden av tajthet!





Beroende på hur den "övergravida" frugan mår (planerat nedsläpp var i onsdags, så vi är hyggligt över tiden nu...) så ska jag besöka Debaser tillsammans med Janne och Erica, som mycket trevligt ordnat denna överraskning i samband med att jag fyllde år.
Du läser Martins recension av den pågående Meshuggahturnén här, eller min recension av bandets senaste släpp, livegiven "Alive".

Nå, som om det inte räckte så finns möjligheten att få tänderna utslagna i Märsta ikväll.
Entombed kommer till förorten, och eftersom det är ett av världens mest pålitliga liveband så lär det ta ett tag innan Märsta hämtar sig.
Vi laddar med en av de bästa covers som någonsin gjorts. Roky Ericssons "Night Of The Vampire", men i Entombeds tappning. Grymt!





Ska försöka ta med kameran, och vem vet?
Om det inte blir något besök till BB imorgon heller så kanske det finns en bild eller två att beskåda här imorgon...

Remasters Iron Maiden "Somewhere In Time"

Denna gång landar Remastersserien i en svunnen tid. 1986.

Tiden då en platta med Iron Maiden innehöll bara bra låtar, och där de svagare spåren sparkar andra gruppers stjärt. Vi pratar denna gång om underskattade plattan "Somewhere In Time", med det fantastiska omslaget där Eddie leker terminator, och antalet detaljer och hänvisningar som Derek Riggs klämt in i stadsbilden gör skivan köpvärd bara därför.

Iron Maiden har medverkat tidigare i Remastersserien, men då ver det mer punkanstrukna titelplattan samt efterföljande "Killers" som var i fokus - denna gång rör vi oss nästan på progressiva marker under ledning av Bruce Dickinsons karakteristiska röst.

Inledande "Caught Somewhere In Time" är klassisk Maidenhårdrock, och efterföljande "Wasted Years" är med sin rock'n'roll-känsla en låt som dykt upp lite då och då i livesammanhang.

I "Sea Of Madness" får vi dock en känsla av det där progressiva inslaget, och det följs senare på skivan av låtar som "Stranger In A Strange Land" och avslutande episka "Alexander The Great". Insprängt i denna radda guldkorn hittar man en av mina personliga favoriter "De Ja Vu", likväl som finurligt döpta "The Loneliness Of The Long Distance Runner" - båda två goda exempel på låtar som räknades som lite svagare kort på den tiden - och som idag skulle dominera stort på en ny Iron Maidenskiva.

Det var helt enkelt bättre förr, inser jag. I alla fall somliga saker!

Extramaterialet är precis som vanligt i Iron Maidens fall en del multimediamaterial som känns mer plikttroget för att höja värdet på skivan än att faktiskt visa lite av vad som hänt i samband med inspelningen. Inga demos, inga outgivna spår.

Men det är okej.

Iron Maiden bjuder i "Somewhere In Time" på högklassisk hårdrock av sitt alldeles egna märke, så det är ju bara att njuta!

Idag släpps Primordial "Redemption At The Puritan's Hand"!

Idag är det den 23/4.
Det betyder att Primordials 7:e album släpps. Jag har skrivit en recension som kommer att publiceras till månadsskiftet, och om du gillar bandet har du något att se fram emot.
Det är ett löfte.
I väntan på att du ska kunna lägga rabarber på plattan så kan du alltid ladda lite.

Detta är "The Coffin Ships" från utmärkta liveDVD'n "All Empires Fall". Det är rätt häftigt va, en sång med lyrik som svälten på Irland - och ändå är slingan så vacker.

...vill du hellre läsa om annat, så här på Påskafton?

I så fall rekommenderar jag recensionen av Doro live, signerad Werock-kollegan Alexander Bergdahl. Återuppliva lite gamla minnen här! Werock-kollegan Martin Bensch slår istället ett slag för Meshuggah live här. Jag noterar att de dessutom spelade "Future Breed Machine", till skillnad från hur den här skivan är ihopskruvad. Just den skivan fick förresten en omgång i 3 Röster också. Här!

GLAD PÅSK!

The Gates Of Slumber!

Såhär ser det ut, The Gates Of Slumbers nya omslag. Vansinnigt snyggt!
Plattan "The Wretch" släpps i mitten av maj, och såhär säger bandet själva om plattan:

"This record is frustration and disappointment put to music, said THE GATES OF SLUMBER frontman and founding member Karl Simon. "No heroics this time, no swords; no sorcery. No fantasy. That stuff is OK; it's fun...whatever, but we don't feel it these days. This one is all about others let you down almost as much as you let yourself down. It might not make sense to you, but then you probably only have the last two records as a digital download. That, or your world is summed up by someone else's soundbite."

Låtlistan lyder som följer:

1.) Bastards Born
2.) The Scovrge Ov Drvnkenness
3.) To The Rack With Them
4.) Day of Farewell
5.) Castle of the Devil
6.) Coven of Cain
7.) The Wretch
8.) Iron and Fire

Med tanke på hur bra förra given "Hymns Of Blood And Thunder" var, samt hur förrförra given

"Conqueror" dominerade så är detta i stort sett en garanterad platta för årsbästalistan.

Vi lyssnar väl? "Coven Of Cain" från kommande plattan finns tillgänglig nu!

Veckans Tips: Rotting Christ "Aealo"

Idag är det Långfredag, och jag vet ingen lämpligare grupp att tipsa om just denna dag än grekiska Rotting Christ. Namnet i sig borde faktikt vara tillräckligt för att hamna som Veckans Tips just idag, men som grädde på moset så är detta riktigt jäkla bra.

Musiken är ganska egen av sig, och för mig är denna giv från 2010 den första kontakten med bandet. "Aealo" bjuder på välproducerad black metal som korsats med bandets medelhavsinfluenser och en skvätt goth metal, och mixen liknar föga annat. Skivan som sådan har snurrat bra många varv, och det lurigaste är att det efter varje lyssning har varit ganska svårt att peka ut vilka de starkaste spåren varit - hela härligheten är nämligen främst en helhet som bör avlyssnas i ett svep.

Gästinhopp av mer eller mindre kända artister som AA Nemtheanga från Primordial och Stavros från Dirty Grandy Tales lyfter låtar som "Thou Art lord" och "Fire death And Fear", men egentligen är hela plattan en enda lång uppvisning från frontmannen, gitarristen och sångaren Sakis. Han har skrivit låtarna, han dominerar.

Bäst är det ändå på något sätt i inledande titelspåret, "Santa Muerte", "Noctis era" och den enorma "Demonon Vrosis" (som jag förresten hade med i årets Hårdrockskväll!), men det är som sagt helheten som gör det.

Kolla in bandet här, eller plattan via Spotify. Det är ett bra sätt att fira påsk!

Frossa i skivomslag!

Idag är det Skärtorsdag.

Bloggen går på halvfart, och bjuder istället på några tips avseende skivomslag.

Först ut är Aftonbladet som kör en bildserie med 10 omslag som äcklar och upprör.

Några håller jag med, andra inte.

Mina, och de andra Werockskribenternas, favoritomslag genom tiderna hittar du i den här artikeln, och mitt absoluta favoritomslag är detta:

Black Sabbaths mästerverk från 1975, "Sabbath Bloody Sabbath", med sitt otroliga sväng och sina sköna vibbar får dominera dagen.

Vill du läsa mer om sköna omslag inom vår härliga genre så tycker jag dessutom att du ska kolla in den här boken:

Riktigt sköna bilder, och även om man inte får speciellt mycket information mer än själva omslaget så får man galet många roliga, äckliga, tuffa och snygga omslag. Förord av en viss Scott Ian också, Anthrax gitarrist. Jo.. det bandet får med ett och annat omslag...

Parasite Lost?

Det var 33 år sen mitt ishockeylag var i final.
Vägen dit var tuff, och i finalen såg man märkbart sargade ut.
Slutkörda mentalt och fysiskt.
Lite surt, men förståeligt. Tänkte man.

Nu visar det sig förstås att det fanns en annan anledning också.
Parasit i vattnet. Det låter ju helt bisarrt, och som världens sämsta ursäkt - men jag undrar jag hur det är att spela SM-Final med diarré?
Känns inte som om man kan göra sitt bästa då, och på något sätt känns det lite typiskt.
Vi kom inte till paradiset.
Vi kom till parasiten. Take me down to the Parasite City where the grass is green and the water's shitty.
Ja, vafan, varför inte?
Ännu en anledning att ha avsmak för Färjestad. Nu tror jag väl att de hade vunnit ändå, men det kunde väl ha blivit en rättvis match av det?

För övrigt är Mest I Spelaren uppdaterad idag. Primordial dominerar, förstås, och den recensionen är färdigskriven nu. Väntar bara på att publiceras på Werock. Bra grejor, och vill du tjuvlyssna lite så går det bra. Här hittar du en ström som spelar just "Bloodied Yet Unbowed. Om det nu funkar, jag har fått "overload" flera gånger när jag provat...i så fall kan du höra den via YouTube. Här. Som en liten extra bonus bjuder vi väl på lite mer läsning om alstret.

Såhär säger AA Nemtheanga själv om plattan:

"If I had to sum this album up I would say this is the 'death' album. Plain and simple. There isn't exactly a whole concept but many of the themes deal with mortality, how we deal with it. The spiritual structures we place around us to make sense of it. Sex, death, procreation and god. As we get older our relationship to our lives changes, the realization you will not live forever, the grand plan you hoped to uncover never materializes, food for worms and nothing more.

We are animals, beasts and making peace with that beast might be your life's work but more often than not he is never tamed.

Once a wolf always a wolf. We all seek redemption in one way or another, from lies or from truth. Those of us who are godless or faithless often envy the man of faith for his life seems to have an extra purpose, despite the fact that logic, pragmatism, science and realism should crush any sign of faith we still persist in lying to ourselves. Perhaps the alternative is too much to bear. So the themes of religion, mortality and death occur over and over again, along with continuing themes of alienation, martyrdom, sacrifice, violence and retribution. Occasionally, very occasionally a chink of light breaks through.

This is our seventh album, you know what to expect, passion, intensity, commitment and sheer bloody mindedness. Don't expect fantasy or escapism. No remorse, no regret."

För övrigt så fick jag leverans igår.
Nedanstående plattor.

Det innebär att 3 Röster kommer tillbaka inom en överskådlig framtid. Per har lovat ställa upp när det gäller just Crowbar, och jag vet att det finns fler av er som gillar konceptet.

Vill du vara med?

Leta reda på en recension av undertecknad, skriv ner en eller två rader om vad du själv tycker om skivan och sätt ett betyg mellan 1 och 5. Sen skickar du hela klabbet till chief-rebel-angel@hotmail.com så ordnar jag resten!

Ladda ner gratismusik!

Godmorgon! Idag är det dags för lite musiknedladdning. Först ut är Massive Dynamics, som behöver din hjälp samtidigt. Fred och boysen vill få spela på Metro On Stage, så först klickar du dig in här och röstar, sen ramlar du in via Fred's bloginlägg och hämtar EP'n som tack. Ett stycke skön rock'n'roll - voilá!

Vill du ha mer ny musik så kanske Black Oak kan vara något? Stockholms/Nynäshamnsbandet drog hem fina ord från BiblioteKarin när EP'n recenserades på Werock nyligen, och nu kan du ladda hem den för egen lyssning. Den finns här, och det är väl inte mycket att tveka om va?

Dessutom finns, som vanligt, din boj i nedladdningsbukten. Torture Division. Pålitliga, produktiva, kvalitativa. Här finns deras downloadagraphy-sida, där du just nu hittar hela "Evighetens Dårar", likväl som senaste minigiven "Through The Eyes Of A Dead". Bra skit, riktigt bra skit.

Tillhör du dem som vill handla grejor istället?

Det går bra det med. TrueMetalMerch har just släppt en batch nya Wataintröjor, bland annat ovanstående zip hoodie som vore fin att värma sig med på kalla kvällar under våren. Liten bild?

Klicka på den här länken då. Då hamnar du på sidan med alla tröjor. Watain. Ett bra band, det med.

Vill du handla musik så rekommenderas Record Heavens skivrea. Jävligt många titlar, och fynden innefattar bland annat senaste given med Accept för en dryg hundring, eller en specialare med Carpathian Forest.

Hepp!

Ibland hatar jag att ha rätt...

I början av året skådade jag lite i kristallkulan. En av sakerna jag förutspådde var att Färjestad skulle knipa SM-guldet i ishockey, och det har ju tyvärr visat sig att jag hade rätt. Trist. Både för att det vore bra för svensk hockey med lite mer spridning bland vinnarna, samt för att de ju faktiskt besegrade mitt lag i finalen. Till slut var det soppa torsk både mentalt och fysiskt för de svartgula, och i finalen var det aldrig något snack om vilka som skulle vinna. Surt, men med ett par dagars respit så är det precis som Fredrik konstaterade - jag är rätt nöjd med silvret ändå, som det blev. Speciellt som föreningen samtidigt knep silvret i J20, en bedrift i sig att ha sina två representationslag i final samma år. Istället dags att plocka fram den här i helgen... Eftersom vädret varit osannolikt bra om man befunnit sig i Tyresö så har helgen ägnats åt fejjande utomhus. Inga tecken på familjeutökning och BB-besök ännu, men väl en hel del bilder från helgens begivenheter. Håll till godo!

Uteplatsens stereo. Perfekt att hålla mig och grannarna sällskap när det fixas och donas. I helgen har bland annat Joe Cocker fått lov att sjunga för oss. Bra skit. "Unchain My Heart" är fenomenalt skön, till exempel, men det finns fler rockstänkare. Kolla in samlingen själv på Spotify, vettja!

Eller ta en svalkande paus..

Grillning. Spett. Och visst, du ser rätt. Längst till höger är det köttbullar. Går utmärkt att grilla, speciellt poppis om man har barn!

...pålitlig törstsläckare. 3,5%, ifall det skulel bli utryckning med bilen.

Perfekt i solen!

...Pappa, titta! Jag kan ta över efter Paul i Slipknot! Jag har både mask..

....rockstjärnestyle med solglasögon...

...och en förmåga att thrasha hotellrum/lekstugor. Det är dessutom knappt att jag kan spela bas. Jag är perfekt för rollen!

Kort sagt, helgen har varit helt perfekt.

Bättre än på länge.

Att den sen slutar med ett stycke trött liten kille och ett stycke trött Rebellängel gör inget.

Då kan man lättare leva med att ishockeysäsongen tagit slut för mitt lag, och att vi närmar oss sommaren.

Det här ser väl rätt okej ut?