Jänkartrion Mount Carmel och deras skiva "Get Pure" ges ut på Alive Natural Sounds Records.
Det säger nästan mer i sig självt än alla ord jag kan stapla på varandra i en recension, alldeles speciellt om bolaget vill vara sanna sitt namn - och om man ska döma av denna enda kontakt jag har med dem så är svaret: ja. Såväl ljudbild som attityd och låtmaterial är organisk och jordig - kanske inte närproducerat om man bor i Sverige och bandet är från Amerika, men väl ekologiskt om man vill använda en matrelaterad term.
Paradoxalt nog eftersom omslagsbilden tycks vara tagen på en soptipp/återvinningscentral, men det är nog bara en tillfällighet.
Bandet har däremot ett sätt att närma sig musik som känns just genuin och äkta, och med det kanske liknelsen med "ekologiskt producerad" vinner legitimitet.
Här finns inget konstlat eller överdrivet krångligt.
Plugga in instrumenten så åker vi, liksom, oavsett om det är i inledande - febrigt studsiga och ganska hårt drivna - "Gold" eller i sjukt svängiga andraspåret "Back On It".
Resultatet är rock'n'roll som stundtals påminner mig om en akt som Black Crowes, även om Mount Carmel är betydligt smutsigare. Jordigare. Mindre tillrättalagt och producerat - men ändå en riktpunkt för känslan i musiken.
Skivan består av 11 spår, samtliga ganska korta och relativt rakt på sak.
Stundtals blandas relativt tempostarka spår med betydligt mer avspända saker, och personligen kan jag gilla båda för vad det är - men faller mest för det svängiga, nästan lite slarviga och nonchalanta soundet som bandet stundtals får till.
Patrick Reed (bas), Matthew Reed (gitarr, sång) och James McCain (trummor) må ha valt ett bandnamn med historiska vingslag (Mount Carmel är ett berg i Israel, Haifa), men allra bäst funkar deras musik när det talar på ett enklare plan.
Som just det inledande kompet i "Back On It" eller känslan som gungar hela "Hanging On".
Då känns det äkta.
Betygsmässigt så hamnar detta ändå inte högre än tre, trots att jag gillar skivan.
Anledningen är ganska enkel, jag kan tycka att det blir en aning grunt med tiden. Det finns - i alla fall för min del, ska jag kanske vara tydlig med att påpeka - inte mer att upptäcka efter ett par 5-10 varv med skivan, och den initiala glädjen över det naturliga soundet och den obekymrade rock'n'roll-attityden falnar något med tiden.
Det kan mycket väl bero på musikstilen, de skivor som växer på mig med tiden är oftast brötigare och med fler varv av törnen att ta sig igenom än detta, men låt inte det hindra dig.
Gillar du rock med fötterna nedkörda i myllan och en bra känsla så ska du kolla in Mount Carmel ögonabums.
Du har "Get Pure" på Spotify, och det är väl en plats så god som någon att starta!
Mount Carmel "Get Pure" - 3
Visar inlägg med etikett Black Crowes. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Black Crowes. Visa alla inlägg
tisdag 6 maj 2014
fredag 11 mars 2011
Veckans Tips: The Four Horsemen "Nobody Said It Was Easy"

Recept på grymt svängig skiva:
En gnutta Black Crowes.
Lite handklapp.
En knivsudd AC/DC.
Influeras av Lynyrd Skynyrd och lite blues.
Addera en aning gospelkör, rockabilly, steel- och slideguitar samt attityd som kan försätta världen.
Tillsätt Rick Rubin som producent.
Servera iklädd utsvängda jeans och cowboyhatt, samtidigt som du skiter i om lyssnaren gillar vad de hör eftersom hela klabbet ändå var till för din skull.
Resultat?
The Four Horsemen med plattan "Nobody Said It Was Easy", en av de skivorna som Adde i Hardcore Superstar alltid har med sig i turnébussen!
Bandet i sig klämde först ur sig en EP, och sedan denna debut, men hela karriären verkar ha kantats av problem med droger och fängelsevistelser, och det hela tog ett tragiskt slut efter att sångaren Frank C Starr avlidit efter att ha blivit påkörd av en rattfyllerist (mer om den historien här, ifall du är nyfiken).
Nå, låt oss dock inte dröja vid det och istället kolla in vad som bjuds...
Inledande titelspåret är renrasig rock'n'roll, medan efterföljande "Rockin Is Ma' Business" är ett sånt vanvettigt AC/DC-gung från fornstora dagar att man kan fundera om det inte är en cover.
"Wanted Man" är blues, och "tired Wings" är komplett glädje med handklapp och hela paketet.
Det är, på det hela taget, en bra skiva som alltid gör mig glad!
Skivan "Nobody Said It Was Easy" i sig finns tyvärr inte på Spotify, men det gör faktiskt efterföljaren "Getting Pretty Good..At Barely Getting By", så du kan ändå få lite provsmakning.
Dessutom finns ju bandets hemsida ännu, trots att bandet sedan länge gått i graven.
Mycket nöje!
Etiketter:
AC/DC,
Black Crowes,
Hardcore Superstar,
Lynyrd Skynyrd,
The Four Horsemen,
Veckans Tips
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
