Metalbloggens samarbetspartner:

söndag 30 september 2012

Remasters: Black Sabbath "Sabotage"

Black Sabbath har förstås släppt i stort sett alla sina tidiga plattor remastrade.
Ja, du behöver dem allihop.
Nej, de har inte alla förekommit i denna serien. Det går ju liksom inte, det blir kanske inte så kul att läsa 10 inlägg i rad med samma band. Typ.
Alltså blir det till att plocka ut lite av godbitarna när det är dags att skärskåda en skiva eller två ur deras serie. Sedan tidigare har du fått "Heaven And Hell", "Sabbath Bloody Sabbath" och "Born Again", tre rätt olika skivor av detta band.
Denna gång är det dags för plattan med det kanske fulaste bandfotot genom tiderna på framsidan, döpt efter alla problem i samband med inspelningen: "Sabotage", utgiven 1975.
Fronten lockar med Bill Ward i sin hustrus trikåer (!), Tony Iommi i sin ständiga mustasch (som han odlade tidigt eftersom han har ett kraftigt ärr på överläppen, och det fick honom att bli offer för spott och spe när han var yngre) och Ozzy Osbourne i sin kaftan. Geezer Butler har dagen till ära iklätt sig midjehöga vita brallor och kofta, och hela gänget har sina hemmasnickrade kors på sig.
Otroligt fult.
Och inte blir det bättre av att baksidan av skivan pryds av bandets ryggar, när de står med ansiktena mot spegeln istället.
Tur då att musiken står på en annan nivå.
Vi startar med "Hole In The Sky", och detta är nästan huvudanledningen till att det blev just den här plattan som fick bli belyst i Remastersserien.
Detta är nämligen en låt som jag och mina två grabbar har dansat och spelat luftgitarr till hemmavid, och det inte bara en gång.
Lördagmornar, på rätt så jävla väcka-grannarna-hög volym.
Sjukt sväng i den låten, faktiskt!

Sen får man ju ett fint pärlband. "Symptom Of The Universe", "Megalomania", "Am I Going Insane" till exempel. Grymt bra. Lägg till det klassiska oljud som "Supertzar" och underskattade "Thrill Of It All". Och "The Writ", döpt efter alla stämningar som bandets managers hade för sig vid den här tiden.
Fint så.
Helt klart tillräckligt för att man ska kunna beskåda det fantastiskt fula omslaget samtidigt som man över på luftgitarr. En anledning så god som någon att ha denna remastrade pärla i skivhyllan!

lördag 29 september 2012

Recension: Sideburn "IV - Monument"

Svenska Sideburn levererar musik som har sina rötter i klassisk hårdrock, anstruken av doom.
Den fjärde given är min första bekantskap med bandet, och min spontana reflektion under lyssnandet har varit att bandet liksom ligger mitt emellan Mustasch och Candlemass, men ändå helt otvivelaktigt eget. Där, i glappet mellan bluesbyggd riffbaserad muskelrock och melodiös doom har man lyckats karva ut en egen plats. Precis i samband med att denna recension skrivs så landar också Sweden Rock Magazine #96 som sinnehåller en intervju med bandets ena gitarrist Morgan Zocek, och det visar sig då att bandet faktiskt kallar sig "tyngre än Candlemass" på sin Facebooksida, samt att man kommenterar en eventuell likhet med det andra ansiktsbehåringsbandet (Sideburn betyder ju polisong, och där har vi en fin koppling till just mustaschen...) med att kollegorna lirar mer kött- och potatishårdrock.
Det är ingen dålig beskrivning, och rätt kul att läsa när man haft de tankar jag har haft under lyssningen. Bandet menar också att man haft Krux makalösa högerslägga "Black Room" i tankarna när man skrev "the Last Day", och med det i åtanke är det kanske inte konstigt att just "The Last Day" är en av mina absoluta favoriter på plattan. Ett tungt spår.

Hantverkarskapet i bandet är det verkligen inget fel på. Jani Katajas röst är omfångsrik och bra, den spänner från en spröd och fin ton i balladen "Crossing The Lines" till hårdrocksriv i inledande "Diamonds" (och kanske är det i just de ögonblicken bandet får sin liknelse med Mustasch, när Jani trycker så låter han ganska lik Ralph i sångsättet) och doom i spår som just "The Last Day". Gitarriffen sitter där de ska, och jag gillar verkligen Fredrik Haakes (jodå, det är en släkting till en viss Thomas Haake i Meshuggah... kusin)trumspel, mest i låtar som "The Saviour" då han låter härligt lik Vinny Appice, till och med den där "skräpigheten" i cymbalerna finns där. Snyggt!

Skivan i sig är bra producerad och rätt variationsrik.
Bluesiga och lite melankoliska "Fire And Water" är lika bra som glada "Tomorrows Dream" med sin härligt distade sång, men bäst tycker jag ändå om bandet när de bestämmer sig för att lira så tungt som möjligt. Det är i samband med "The Last Day" som man fällt det skämtsamma uttalandet om att man är tynge än Candlemass, men man ska inte skämmas för det tycker jag - snarare söka mer av den varan. Den låten tillsammans med "The Saviour" är plattans bästa spår, även om dte aldrig faller ur ramen. 

Betygsmässigt håller jag detta som "bra", med mersmak. Det kan mycket väl tänkas att Sideburn växer på mig, det är lite av en känsla som finns, men det återstår att se. Extra plus i kanten förstås för omslaget, det tycker jag är busläckert! Spotify finns här, för den som vill lyssna.

Sideburn "IV - Monument" - 3

fredag 28 september 2012

Veckans Tips: Black Breath "Heavy Breathing"

En av 2012 års absolut bästa upptäckter är amerikanska Black Breath.
De spelar dödsmetall som om de vore uppväxta i Stockholms förorter och spenderade sina helger med att dricka folköl på Skogskyrkogården tillsammans med Dismember och Entombed.
Min kärlek till bandet väcktes med andra plattan "Sentenced To Life", en skiva som är snäppet bättre än debuten "Heavy Breathing", men eftersom jag gillar att söka mig bakåt i fina upptäckters diskografi så finns det anledning att titta även på just debuten.
För detta är bra även det.
Inledande "Black Sin (Spit On The Cross)" visar lite av vad som ska komma, men det är i tredjespåret "Escape From Death" som man verkligen får sitt lystmäte på bisvärms-riff och klassisk döds. Efter den låten stegras insatsen och hela skivan tar ett extra kliv uppåt. "I Am Beyond" kombinerar tyngd med bra sång och fint levererade gitarrharmonier.
"Virus" sparkar stjärt, och "Children Of The Horn" samt "Whewhocannotbenamed" är precis så tuffa som de låter.
Omslaget är rätt snyggt, den subtilt infällda handen som finns bakom mannen på bilden gör hela grejen, men baksidan av skivan innehåller ett bandfoto som inte direkt andas klass. Hela gänget vid ett bord, det ser ut som om de är höga hela bunten, iklädda solglasögon och bandana och ögonsmink medan bordet pryds av kandelabrar och en dödskalle (ja, vad fan, kolla själv). Skitfult.
Som tur är spelar det mindre roll.
Det är innehållet som räknas.
Och det består av jävligt bra, ösig dödsmetall.
Som man inte behöver tänka till, utan bara kan köra på i stereon. På skall spräckarvolym!

torsdag 27 september 2012

Viktigt om Bolt Thrower!


Jo, okej.
Jag vet att det är lite efter och att det är ett tag sen den text som jag kommer att länka till publicerades, men nu är det som så... du MÅSTE läsa detta.
Det handlar om en av världens bästa dödsmetallskivor "Those Once Loyal", och bandet bakom - Bolt Thrower.

Som vanligt är det en skribent med mångfaldigat bättre flyt i texterna än undertecknad, och givetvis är analyserna och tankegångarna knivskarpa, men det fina i hela texten kommer ändå på slutet.
I alla fall för oss som faktiskt bott i gitarristen Gavin Wards (och hela bandets) hemstad Nottingham.
För oss som jobbat på Games Workshop, och som upplevt känslan av arbetarklass och infanteri som vilar över hela den staden, hela den institutionen.

Läs texten. Här. Tack, Christoffer Röstlund Jonsson!

onsdag 26 september 2012

Yngwie. Sweden Rock. Nyheter. Svammel!

 Kolla in boken ovan.
Landade i brevlådan häromdagen, Anders Tegners tegelsten om Yngwie Malmsteen. För recension på Werock, och gosse - detta är en historia jag bara längtar efter att sätta tänderna i! Säga vad man vill om strängbändaren, jag tror inte det finns någon som tycker att han är ointressant, och visst är det som man säger i förordet - gränsen mellan geni och dårskap är tunn.
Stay tuned för mer om den boken, jag lovar!

Samma dag landade för övrigt det senaste numret av Sweden Rock Magazine. 
Jag har sedan ett drygt år båda blaskorna, Close-Up Magazine och SRM.
 Oftast föredrar jag Close-Up som helhet, det känns som om man arbetar med fräschare band och mindre gamla stolliga dinosaurier som egentligen inte borde försöka sig på en comeback, men det finns fina saker med SRM också. De långa artiklarna (Martin Calrssons mästerverk om King Diamond, uppdelat på två nummer senast får en att inse att just Carlsson nog är en av de två-tre hårdrocksjournalisterna som verkligen håller högsta kvalitét. En annan kan nog vara ovan nämnda Tegner, faktiskt!) är fina om man gillar banden som skildras, och dessutom har blaskan en fantastisk nyhetssektion.
Där får man läsa mycket matnyttigt som gått i alla fall undertecknad förbi.
Nu senast, i numret på bilden ovan, så var det flera små pärlor:


  1. Soundgarden släpper comebacken "King Animal" den 13/11
  2. Soilwork kommer med nytt, dubbelplatta. Kommer 2013, produceras av Jens Bogren och får namnet "The Living Infinite". Kanske kanske kanske kan jag få några ord från nye gitarristen David där, det visar sig att han är god vän med Jolly Jonny som gaddar mig, och jag tänker i alla fall fråga...
  3. Amorphis kommer med nytt i vår. Producerar gör Peter Tägtgren, och mn undrar ju hur länge finnarna orkar hålla den produktionstakten....?
  4. Hypertension som demorecenserades med "Envenomed By Vipers" på denna lilla site ska spela in en riktig debut. De intervjuas, och kommer sedan att spela in plattan "Primeval Tyrants Prevail" i vinter. Kul - och nästa gång det blir dags att vinna torsdagstraven så kommer demon att ligga med som ett av priserna. Stay tuned varenda torsdag!
  5. Satyricon släpper nytt nästa år, med en Satyr som fått smak på musik igen. Whohaa!
  6. Vad händer med Queensryche? Bra fråga. Man strider ju om namnet, sedan sångaren Geoff Tate gått skilda vägar från resten av bandet. Nu är Tate på gång på turné, som förband åt Alice Cooper på dennes Canadasväng, och han har ett ganska spännande band med sig. Rudy Sarzo (ex Dio, Whitesnake, Ozzy Osbourne) på bas, Bobby Blotzer (ex Ratt) på trummor och kanske det mest intressanta - Glen Drover (ex King Diamond, ex Megadeth) på gura tillsammans med Kelly Gray (ex just Queensryche). Jag undrar var det där kommer att ta vägen så småningom, men helt klart vore det kul om man kunde få dubbla uppsättningar Queensryche på scen, i samma stad, samma månad...
Annars då?
Kollat klart på Sons Of Anarchy säsong 4. Bra att det finns en femma, men sen kan det nästan vara bra. Risken finns ju, om man bara rullar på, att det blir trist. Bättre att göra en fem-sex riktigt bra säsonger och stänga en serie med värdighet, tycker jag. 
Såg förresten den här också i september.
Mycket skjutande, mycket sex och naket, ganska mycket klichéer - men riktigt spännande och välgjord. En överraskning som kan rekommenderas (ja, om du nu gillar just den typen av ingridienser...).
Nu blir det väl dock lite mindre TV ett tag. Måste läsa lite. Om Yngwie!

tisdag 25 september 2012

NP: Katatonia "Dead End Kings"



Just nu spelar jag en sån där skiva som jag sparat på. En sådan som jag inte tjuvlyssnat alls på i samband med singel- och videosläpp, utan väntat på till dess att jag har den fysiska skivan samt rätt förutsättningar för att göra den rättvisa.
Ja, vi pratar om Katatonia "Dead End Kings".
Den kom i förra veckan, har snurrat hela veckoslutet och starten av denna vecka, och spontant måste jag säga att det är starkare än förra given "Night Is The New Day". Skivan har, som väntat, ett fenomenalt ljud (du har väl inte missat Ljudkrönkan på Werock?), likväl som variation, och kanske är detta det starkaste bandet gjort på ett tag. Okej, för mig är väl "The Great Cold Distance" höjdpunkten i min relativt begränsade relation med bandet (som förutom de tre nämnda plattorna också innefattar "Viva Emptiness" och "Live Consternation"), men detta är inte illa, inte illa alls. Dystopiskt så det förslår, och med rätt känsla - men sen återstår ju att se hur jag själv kan ta emot det. Katatonias musik är just sådan för mig, inte helt enkelt att ta emot om jag inte är på "rätt plats" mentalt.

För övrigt - förra veckan bjöd också på andra trevliga leveranser, och det i form av en överraskning. Från USA kom ett paket med följande tre plattor:

Skånska Mord, Wo Fat och Lord Fowl från skivbolaget Small Stone Records, och antingen har jag förträngt att jag haft kontakt med dem eller deras agent, eller så har de letat reda på undertecknad på egen hand. Kul, och hur som helst en efekt av att driva en helt meningslös liten skitblogg i den stora Cyberrymden.
Skivorna har jag bara hunnit provsmaka, men det verkar vara fuzzy rock som gäller generellt, med lite olika dialekt - och det låter bra.
Ska försöka recensera dem här på bloggen vad det lider, tillsammans - förstås - med inläggets huvudplatta. "Dead End Kings" kan förresten vara en av de bästa skivtitlarna någonsin, med tanke på den musik bandet bjuder på. Klockrent!

måndag 24 september 2012

Veckans Citat: Testament

Den är faktiskt helt beroendeframkallande.
"Native Blood" med Testament.

Veckans Citat blandar ju friskt mellan texter, rena citat och annat smått och gott.
Eftersom jag just nu inte riktigt kan få nog av just denna låt så känns det passande!

"I'm warning this world
to stay out of my way
my voice will be heard
I'm alone...

I won't be afraid
I got something to say
my voice will be heard
SO LOUD!
Native Blood!"

Testament "Native Blood"

Kloka ord, ju mer man hör och läser dem så ser man att det finns ett djup i dem.
Knytnäven på bilden passar bra och är ju rätt snygg också. Enkel, stilren, klockren.

söndag 23 september 2012

Live!: Dio "Dio At Donington"

På etiketten står det "His Music Will Live On Forever", ett citat av Geezer Butler (Black Sabbath, Heaven And Hell, GZR).
Så sant så.
Och kanske är detta ett av de bästa sätten att låta musiken leva vidare på, med en dubbellive av yppersta mått?
"Dio At Donington" är två spelningar på samma festival, tagna 1983 samt 1987.
Det innebär att den första skivan är precis när Dio har grundats, alltså som egen fristående grupp, och då enbart första plattan "Holy Diver" finns ute. Låtmaterialet innefattar då förstås rätt mycket spår från just den plattan (men ändå innan "Rainbow In The Dark" blev en dunderhit som borde avsluta showen), och det kompletteras med låtar från både Rainbow-karriären ("Stargazer", "Man On The Silver Mountain"(som delas i två delar), "Starstruck") och från åren med Black Sabbath ("Heaven And Hell", förstås, samt "Children Of The Sea").
Ändå är det Dio, med Vivian Campbell på gitarr, Jimmy Bain på bas, Vinny Appice på trummor och Claude Schnell på keyborad och inget annat.
Ljudet är bra, avskalat och rättfram.
4 år senare består bandet av samma spelare förutom att det är Craig Goldy som spelar gitarr, och det har hänt saker. Ljudbilden är mer "80-tal", med en framlyft keyboard, och materialet har fått sällskap av låtar från skivorna "The Last In Line", "Sacred Heart" och purfärska "Dream Evil".
Dessutom har en låt som "Rainbow In The Dark" fått en särställning som den största egna hiten, och ligger nu sist som avslutningslåt.
Jag gillar verkligen konceptet med dubbla spelningar på samma ställe, från två olika år.
Det ger möjlighet att jämföra bandet, ljudsättningen, sånginsatsen (klanderfritt, som vanligt...) och setlistan - precis som jag skrev när denna platta recenserades en gång i tiden.
Att man också får läckra backstagepass från dessa Monsters Of Rock-spelningar är ju bara extra strössel på tårtan, och ännu en aledning till att du behöver den här dubbelliven i skivhyllan!

lördag 22 september 2012

Bildspecial: Opeth, Gröna Lund

 Opeth. Ett band som jag har sett rätt så många gånger, och som jag dessutom haft med på bildspecial mer än en gång för. Spelningen på Grönan förra fredagen var som sagt rätt bra, och jag knäppte av en knippe bilder som blev hyggliga. Förutom de som användes i recensionen så blev det följande spektakel. Enjoy!














fredag 21 september 2012

Veckans Tips: Abigail Williams "In The Absence Of Light"

Veckans Tips brukar svänga rätt friskt mellan olika genrer. Ibland är det rock, på gränsen till pop, medan andra veckor målas i dystrare färger.
När det gäller black metal återkommer jag ofta till skivor som har distinkta låtar, inte bara stämningsfulla passager eller rättframt rens utan sväng, och när det nu är dags för Veckans Tips att landa i just black metal så är det en sådan skiva som ska få sin tid i ljuset - trots sin titel.
Abigail Williams "In The Absence Of Light" är nämligen en sådan skiva där själva låten inte dras ut i onödan, och där själva låten står i fokus, och den har både sväng ocg god produktion som gör den till nästan.... kommersiell, för att vara black metal.
Den har recenserats (med en fyra i betyg, betydligt bättre än efterföljaren "Becoming" som landade på en besviken tvåa) på bloggen, och undertecknad och BiblioteKarin har haft en liten meningsskiljaktlighet på Werock om huruvida betyget för skivan skulle landa på sju eller åtta.
Siffror kan det ju egentligen vara som det vill med, låt oss istället fokusera på själva innehållet.
Plattan öppnar med "Hope The Great Betrayal", kanske skivans svagaste spår - men ändå slås man av att detta är rätt bra. Det är bra framfört, det finns en bra struktur i oordningen, och det svänger rätt gott.
Sen barkar det åt helvete, på ett bra sätt.
Jänkarna tar oss på en resa som innefattar topplåtar som "Final Destiny Of The Gods", "The Mysteries That Bind The Flesh" och framförallt dunderhiten "What Hells Await Me", en låt som ensamt borde räcka för att sätta bandet på black metal-kartan.
Lyssna på Spotify, genast, och erkänn att detta är bra.
"In The Absence Of Light" är andra plattan för bandet, och jag hoppas att den tredje, efterföljaren som jag var lite besviken på, bara var en tillfällig formsvacka, och att bandet återgår från att förlora sig i att vara så mystiska som möjligt till att istället leverera hits.
De kan de ju, uppenbarligen!

torsdag 20 september 2012

Västerås, mästerbokarna? Halva Whitesnake på scen!

 I somras var det den osannolika bokningen av Testament som imponerade. Nu på söndag smäller man till igen, Västerås egna superbokare på Sigurdsgatan 25, och denna gång  är det typ halva Whitesnake som står på scenen! Steamroller heter akten, och innefattar Doug Aldrich, Michael Devin och Brian Tichy, en trio som beskriver sig enligt följande: 
"Where hard rock meets electric blues, where guitars are played with gritty fingers,
where the hot iron meets the pavement, this is where you’ll find SteamRoller".


Låter ju inte dumt alls, speciellt med tanke på vad mina vänner som bevistade senaste Whitesnakegiget sa om akten då - att det var bandet som höll uppe hela grejen, och stödsjöng för Coverdale hela tiden...
Med sig har man Sideburn, aktuella med nya plattan "IV - Monument", en skiva som faktiskt rullar en del just nu och jag tänker skriva lite om framöver.
Dubbel anledning att befinna sig på Sigurdsgatan 25 på söndag, alltså, för er som bor i närheten.

Dessutom tycker jag att det är intressant, det här med att en klubb kan börja boka så bra artister. Mina bästa konsertupplevelser har ju generellt varit på mindre ställen (första gången jag såg Behemoth på Klubben, eller Satyricon, eller Watain, eller Dio på Debaser, eller In Flames...eller ja, det tar liksom inte slut om man räknar på så...) och det är kul att fler och fler stora artister hittar till mindre ställen - även utanför "storstäderna".
Jag tror också att det är lite av framtiden i en hårdnande konkurrenssituation och försvinnande skivförsäljning, att hitta fler intimare arenor att spela på.
Därför - hattan av för Sigurdsgatan 25!

onsdag 19 september 2012

Recension: Opeth, Gröna Lund 14/9 2012

Det är som att återse en kär gammal vän, den här lite ruggiga gamla kvällen på Gröna Lund.
På scen står Opeth, ett Opeth som jag haft ett relativt komplicerat förhållande till det senaste året och dessutom var rejält besviken på senast det begav sig live. Då hade jag känslan av att vi i stort sett gjorde slut, jag och bandet, men det är förstås förhastat. Kärlek dör inte så lätt, och med ryktena om att vi ikväll skulle få tillbaka lite av den gamla själen ger i alla fall mig lite pirr i maggropen. Att få se detta gäng blanda nytt och lite rockigare material med äldre klassiker som bjuder på såväl chugga-chugga som growl kan fördriva vilken väta som helst.
På scen står också ett band som är relativt taggat och framförallt tajt.
Den mängd spelningar man genomfört innebär förstås att man har ett samspel som är imponerande, och av gamla keyboardisten Per Wibergs frånfälle märks intet då "nye" Joakim Svalberg gör ett habilt jobb, och resten av bandet förstås tar en hel del plats på scen.
Det gäller, som vanligt, inte minst frontmannen Mikael Åkerfeldt. Han är en av Sveriges bästa frontmän, och hanterar såväl humoristiskt mellansnack som teknisk briljans i framförandet.

De fem första låtarna är hämtade från senaste given "Heritage", och man inleder med den fullständigt makalösa "The Devil's Orchard". Oavsett mina dubier om skivan så är just den låten ruggigt bra, och det inledande riffet sätter ett brett flin i fejset på undertecknad. Ljudbilden är precis rätt, och det märks att även om Gröna Lund kanske inte är mest känt för spelningar utan sina åkattraktioner så finns här både rutin och kvalitét i grejorna. Sen får vi "I Feel The Dark" (som tyvärr fortfarande är sövande trist), Dio-hyllningen "Slither"och en pigg "The Lines In My Hand" och det börjar kännas i luften att det är på gång lite gamla godingar.
Åkerfeldt utlovar också lite annan typ av musik innan han presenterar "You Motherfucker" soim nästa låt. Det visar sig dock vara "Heir Apparent" från Watershed, och här slås jag igen av hur likt det är att återse en gammal vän. Det är bekant, men inte helt otvunget den första lilla stunden, den där lilla tiden innan man hittar tillbaka på samma våglängd.

De som undrat om Åkerfeldt fortfarande har klippet kvar i sin growl får sina svar. Det finns där. Röjet finns där också, Mendez karakteristiska sätt att spela bas bredbent med slängande huvud finns också kvar. Det är, på det hela taget, ett Opeth som verkar bekväma med att spela lite gamla hits igen, och kanske är det vad som väntar framöver för det här bandet. Bortom "Heritage". På skiva kan det ju fortsätta att experimenteras, det skulle inte förvåna mig, men jag tror att både fans och band behöver lite "gamla" Opeth till livs då och då, och varför inte i livesammanhang?
Effekten blir nämligen dubbel.
Inte bara framstår spår som "Demon Of The Fall" och "The Drapery Falls" som riktiga dunderlåtar, det innebär också att en låt som tidigare nämnda "The Lines In My Hand" samt "Windowpane" får en helt annan inramning än om de ligger som delmoment i ett helt "lugnt" set, och i den här omgivningen blir kontrasterna till en styrka. 
Det är ju en av bandets absoluta styrkor.
Kontrasterna. Skugga och ljus. Mjukt och hårt, och något jag har känt saknad över.
Dock inte denna kvällen, denna kväll på Gröna Lund finns det där igen.
Bandet gör en okej spelning, man är alltför tajta och rutinerade för att missa mycket (inte ens när det blir lite funderingar över hur spellistan egentligen ser ut, vilken gitarr som hör till kommande låt eller när pausen mellan huvudspelningen och extranumret blir löjeväckande kort hickar det till i det väloljade maskineriet), även om jag i ärlighetens namn har sett bättre gig med dem.
Det må vara hänt och spelar mindre roll.
En sån här kväll var det trevligt att återse en gammal vän, gamla Opeth igen!



Setlista (med reservation för missar av undertecknad):

The Devil's Orchard
I Feel The Dark
Slither
The Lines In My Hand
Windowpane
Heir Apparent
The Grand Conjuration
Demon Of The Fall
The Drapery Falls

Extranummer: Deliverance

tisdag 18 september 2012

Recensioner The Brimstone Days, Eclipse, Danko Jones...

 Mitt i månaden på Werock, och det innebär en hel del läsning. För egen del har jag satt pennan i två plattor, The Brimstone Days "On A Monday Too Early To Tell" samt Eclipse "Bleed And Scream".
Den förstnämnda är solskensrock, medan den sistnämnda levererar melodiös hårdrock med ganska mjuka kanter. Recensionerna är gömda bakom dessa två bilder på skivomslagen!

 Övriga recensioner som är nya innefattar Danko Jones (ett band jag aldrig egentligen fattat storheten med), Grave och Devil Sold His Soul som får höga betyg av gästskribenten Sara.
Dessutom har Martin varit i USA.
Han är tillbaka nu, sitens chefsredaktör, vilket känns bra. Och med sig har han en purfärsk recension av Decrepit Birth live på andra sidan pölen, på Gramercy Theater i New York. Länken finns i bilden nedan, och jag lovar att han var nöjd...!

Gillar man Martins texter så ska man förstås inte heller missa intervjun med bandet Chine. Den finns här, och funkar alldeles utmärkt till morgonkaffet en tisdag i september.
Själv ska jag springa, hade jag tänkt. 
Måste putsa de där återstående kilometrarna, och med mig i spåret tar jag Plector, ett stycke välljudande dödsthrash!

måndag 17 september 2012

Veckans Citat: Marduk

Veckans Citat kommer denna gång från innerkonvolutet till en skiva.
Det är Norrköpings Marduk som alltid ger köparen en fullständigt genomtänkt och påkostad historia - bildspråk, texter, glättigt papper ger en fin upplevelse tycker jag. Och, mina vänner, en sådan total enhet gynnar skivköpandet. Det är skillnad på att äga en sån sak och att besitta en elektronisk fil i datorn.
Dessutom har bandet en fin form, jag anser att de senaste tre plattorna "Rom 5:12", "Wormwood" samt "Serpent Sermon" är riktigt bra.
Denna gång hämtar vi citatet från "Wormwood" (som väl har hämtat detta i sin tur, gissningsvis är det bibeln som är avsändare....):

"And the third angel sounded,
and there fell a great star from heaven,
 burning as it were a lamp,
and it fell upon a third part of the rivers,
and upon the fountains of waters.
And the name of the star is called: Wormwood"
Marduk

Fint så. Låt oss spela lite Marduk idag också. Jag tänker köra just "Wormwood", och främst låten med det tuffaste namnet (inte bästa på plattan dock): "Chorus Of Cracking Neck"!

söndag 16 september 2012

Remasters: Ozzy Osbourne "No Rest For The Wicked"

The Prince Of Darkness, Ozzy Osbourne, tog i samband med sin femte soloplatta "No Rest For The Wicked" ett beslut som var ganska stort.
Han plockade in en då ung och okänd gitarrist vid namn Zakk Wylde. Det kan man kalla fingertoppskänsla, för inte bara lyfter denne Zakks gitarrspel den aktuella skivan ett snäpp eller två, dessutom skulle han komma att visa sig vara en kompanjon och parhäst till Ozzy under i stort sett resten av karriären.
Skivan under lupp i Remastersserien denna gång är då följdaktligen just "No Rest For The Wicked", med sitt pärlband av helt fantastiska låtar. Här avtäcks för första gången favoriter som "Miracle Man", "Devil's Daughter (Holy War)", "Bloodbath In Paradise", "Tattooed Dancer" och "Demon Alcohol".  Det är en otroligt stark låtlista bara där, och den kompletteras sen av typiska Ozzykompositioner som "Hero" och underskattade "Breaking All The Rules".
Det klarar sig gott på egen hand, speciellt med den remastrade ljudbilden (som i o f s inte är speciellt mycket bättre, men man har åtminstonde högt volymen på inspelningen lite) - men till får man ändå lite extra godis.
Den relativ såsiga balladen "The Liar" är tidigare osläppt och av den anledningen av intresse trots att den nu inte är speciellt bra. Dessutom får man en liveversion av "Miracle Man" (alltid trevligt) och en fin utökad booklet.
Såklart måste du ha denna klassiker i din hylla.
Såklart är det en bra platta tidigt i Remasterssäsongen denna höst 2012.
Det är ju att avsluta med värdighet, Ozzy Osbourne med Zakk på gura!

lördag 15 september 2012

Gästkrönika: Judas Priest, sämre på 80-talet än 70-talet!

Lördag, och givetvis undrar du lite om hur bra Opeth var på Grönan igår. Det är rätt av dig, men den som väntar på något gott och allt det där... det kommer, men inte idag. Idag har jag annat att stå i, och då får vi istället njuta av den bästa formen av inlägg - ett sådan som jag inte skrivit själv!
Det var i samband med starten av Remasters, där brittiska legendarerna Judas Priest som vanligt stod i fokus, som bloggläsaren Spriring hävdade att han inte bara vet att bandet var bättre på 70-talet än på 80-talet, utan även kunde föra det i bevis.
En utmaning för frestande för att låta bli, förstås, så erbjudandet om en gästkrönika lämnades ut. Sagt och gjort. Detta är Spirings ord!

"Varför 80-talets Judas Priest är sämre än 70-talets" skulle denna krönika handla om. Stora ord, kan tyckas. För vem är jag att bedöma detta? En medelålders kemiingenjör, vars klädkod aldrig innefattat läder eller nitar, och som inte ens var intresserad av gruppens musik på den tiden det begav sig... kort sagt: en lika bra, eller dålig, smakdomare som nån annan. Nå.
 Att Judas Priest gick från klarhet till klarhet under 70-talet är nog de flesta överens om; från hård rock nånstans i Nazareth-land till att i princip bli en definition av Metal. Att "British steel" är en klassiker är väl också ställt utom allt tvivel. Likaså att gruppen under hela 80-talet befann sig i en kvalitetsmässig bergochdalbana. Trots detta har åtminstone tre album hög status bland fans - "Screaming for vengeance", "Defenders of the faith" och "Painkiller". Med rätta, kan tyckas; på dessa tre skivor gör ju Priest vad de i de flestas öron var bäst på. Och på "Painkiller" smattrar de till och med på mer än någonsin. Men jag har ändå mina reservationer. En definition av Metal, skrev jag en bit upp. Visst. Inte nog med att soundet på de tidiga skivorna är hårt och "metalliskt", att Halford blev stilikon... man får också intrycket av en grupp som spelar precis det de vill spela, som inte ber om ursäkt, som inte kompromissar. Dessvärre skulle detta ändras i och med just "British steel". Två förhållandevis poppiga låtar blir hits på "riktigt". Kul för gruppen, men mindre kul för hårdrocksälskarna... för nu kommer man under de kommande tio åren att pendla mellan att sikta på hitlistorna och att försöka återvinna misströstande fans. Och just det här sneglandet åt olika håll ger de resulterande skivorna en lite störande bismak. Även på de mer lyckade, även på "Painkiller". Varför det? Albumen före "British steel" är i princip oantastliga. Här var Judas Priest stilbildande. Och "British steel" är på sätt och vis kulmen för detta. Men här finns också "Living after midnight" och den i mitt tycke vedervärdiga "United" med... och dessvärre skulle gruppen bli så påverkad av framgången dessa låtar rönte att man försökte sig på en hel skiva i poppigare stil. Tyvärr utan några direkt minnesvärda låtar. Samtidigt som NWOBHM, som Judas Priest i mångt och mycket banat väg för, styr upp på motorvägen och ger full gas. Så kan det gå. Men sen då?

Sen kommer ju två starka album med klassiskt Priest-stuk? Jo, men ändå inte. För det är inte en grupp som sitter i förarsätet längre. Det är en grupp som, lite förvirrat, konstaterar att fansen inte uppskattar dem lika mycket längre och som försöker att visa att "men, vänta, vi är tillbaka igen! NU spelar vi det ni vill ha igen!" Och, handen på hjärtat, hur Metal är det? Att stå och snegla lite försiktigt åt olika håll, att sätta ett blött finger i luften? För så håller man på under de kommande åren. "Turbo", med ett radiovänligt stuk som håller för exakt en låt. "Ram it down", ett tafatt försök att verka toofa igen. Och "Painkiller", där man tycks ha upptäckt att thrash blivit riktigt populärt, så varför inte köra lite dubbla baskaggar? Gruppens hårdaste skiva - men lik förbannat detta sneglande på vad som ska kunna gå hem. Judas Priest, som indirekt inspirerat hela thrashsvängen, försöker haka på i ungefär samma veva som thrash är på väg ut. *suck*
Detta hindrar ju inte att det blev en hel del hörvärt längs vägen. "Painkiller" är bra, väl värd att äga. Men personligen blir jag lite frustrerad av den. Det är aggressivt, men inte SÅ aggressivt. Det fanns redan då åtskillig annan Metal som var betydligt mer aggressiv och spännande. Fast för inbitna Priestfans var det säkert överväldigande att höra gruppen på det sättet, efter de närmast föregående pinsamheterna. I mina öron är det dock 70-talsskivorna som visar var plåtskåpet ska stå. Och hur avrundar man detta? Med att tycke och smak, det kan man mycket väl diskutera. Så länge man inte glömmer att det handlar om just tycke och smak. Alla har rätt!

Tänkvärda ord, och framförallt så rätt så rätt när det faktumet att man har olika smak och inget är fel. Det är sådana här saker som gör mig glad och stolt över att vara just rocker. Man kan ju faktiskt slå sig i slang med i stort sett vilken okänd snubbe/donna som helst under en rockkonsert och rätt snart föra en insatt och öppen diskussion om livets väsentligheter - så som om Judas Priest var bättre på 70 eller 80-talet.

Går du förresten själv och bär på en brinnande tanke eller en krönika och vill gästspela här? Bara att hojta till då! Jag finns finns på chief-rebel-angel@hotmail.com och tar mer än gärna emot bidrag till bloggen. Vill du sen ta ännu ett steg så söker på Werock alltid skribenter...!

fredag 14 september 2012

Årets Kategorier, Hårdrockskväll 2013


 Okej, jag förstår ju att ni undrar, så utan mer skitsnack - detta är de kategorier som ska avhandlas under Hårdrockskväll 2013:

1) Tack för tipset
2) Bästa Rock/Punk
3) Kvinnlig Fägring
4) Bästa Trumspel
5) Bästa Nordiska Akt (ej Sverige)
6) Bästa Liveupplevelse
7) Bästa Power Metal
8) Bäst Just Nu

Kort sagt en udda lista. Jag hade mina poäng fördelade md 2 poäng på Kvinnlig Fägring, Bästa Trumspal samt Bästa/Mest Passande Produktion, samt 4 poäng på Bästa Extraknäck/Gästspel och fick således med två av mina val. Det får man kanske vara nöjd med. Däremot har jag flera som jag redan nu tycker blir svåra.
Ska fundera lite och återkomma med ett mer strukturerat inlägg om mina tankar.

Till dessfick man ju en öl i alla fall. Eller två. Inte billigt inne på Gröna Lund, så pass dyrt att de borde skämmas, faktiskt. Vi drak på O'leary's innan istället. Inte billigt där heller, men det är bättre med 60 pix för Brooklyn Lager på fat än 75 för Mariestad på flaska.  
 ...Inte orkade jag dra på efterfesten heller, trots ovanstående frestande affish.
Febersjuk minsting hemma (kul uppgift för min hustru ikväll, inte...) så jag drog direkt hem. Det är ju därför du kan läsa detta inlägg nu, fattar du ju.
...jo. 
Och Opeth spelade ju.
Jag har ett knippe bilder och en hel del tankar, men det får vänta. Orkar inte nu. Bilden ovan är från kvällen, och jag kan avslöja att vi ju fick lite "chugga-chugga" och growl. "The Drapery Falls", "Deliverance", "The Grand Conjuration bland annat, och jodå... han har kvar klippet i rösten, Åkerfeldt...

Veckans Tips: Brazen Abbot "Guilty As Sin"

Jag gillar ju melodisk hårdrock, hårdrock som är riffdriven via gitarr och som har en bra sångare som klarar av att pressa på när så krävs, samt förmedla känsla när så krävs.
På Åland finns då en av halvdoldisarna om man gillar sådan musik, och det är gitarristen och kompositören Nikolo Kotsev.
Han har fått stå i centrum en gång tidigare i Veckans Tips, då med sin hårdrocksopera Nostradamus - denna vecka är det dags att titta på hans "riktiga" band, Brazen Abbot och plattan "Guilty As Sin" från 2003!
Här serveras just det jag suktar efter, melodisk hårdrock med bra sångare. Joe Lynn Turner, Göran Edman och Jorn Lande får sjunga 4 spår var, och det ger en varierad skiva eftersom de trots sin gemensamma faktor (hög kvalitet!) också är rätt olika som sångare.
När Turner ger sig på "One Life To Live" och "Slip Away" så låter det så jäkla mycket Rainbow runt den här tiden, när Jorn ger sig på spår som "Eyes On The Horizon" och "Mr Earthman" är det tyngre tongångar, och när Edman sjunger "Fool's Confession" eller "Like Jonah" så lyser hans förkärlek för mjukare och mer finstämd musik igenom.
Nikolo själv tar han om gitarr, fiol, piano och keyboard, men han backas av ganska erfarna herrar i övrigt. Ian Haugland sitter på trumpallen, Mic Michaeli hanterar orgel och John Leven basen.
Precis.
Typ halva Europe.
Och det är ungefär här man kan inse att detta är en högklassplatta.
Dessa inblandade herrar är helt enkelt för bra för att leverera skräp!

Sista låten är titelspåret, som först dominerar totalt i runt 4 minuter, och sedan glider över i en skön, till största delen instrumental, del innan det till slut tonar ut efter dryga 7 minuter.
"Guilty Of Sin" har möjligtvis lite taskig ljudbild (inspelningen är gjord på Åland, i Nitrax Studios), men i övrigt är det toppklass. Speciellt eftersom låtmaterialet också levererar, inte bara medlemmarna.
Kolla in Brazen Abbot på Spotify, speciellt om du gillar referenserna du läst ovan!