Metalbloggens samarbetspartner:

onsdag 30 april 2014

Recension: California Breed "S/t"

California Breed är resultatet av att Joe Bonamassa fimpade Black Country Communion och satsade helhjärtat på sin solokarriär. Detta fick nämligen de två starkast övriga lysande stjärnorna från den forna högprofilerade gruppen att starta eget - och detta är resultatet. California Breed består således av Glenn Hughes (bas och sång) samt Jason Bonham (trummor), och med sig har man sällskap av hittills mer eller mindre okände Andrew Watt på gitarr, och denna självbetitlade debut har producerats av Dave Cobb som bland annat står bakom Rival Sons framgångsrika alster.
För att sammanfatta: detta är en ask med godbitar i, och mest handlar inlyssningen om att konstatera hur helheten harmonierar.
I alla fall om man - som jag - är svag för den typ av svängig, bluesig rock/hårdrock som Glenn Hughes oftast representerar.

Tidigt in på lyssnande kan man fastställa att bandet som sådant, denna trio, har hittat såväl kemi som en kreativ stark ådra vad gäller låtskrivandet. Man har delat på den sistnämnda sysslan, och resultatet är riktigt starkt och över skivan ganska varierat. Man får stänkare som "The Grey" och inledande "The Way", man får Rolling Stones-minnande rocknummer som "Midnight Oil" och snygga smittande spår som "Spit You Out", "Strong" och "Chemical Rain", och även om det å ena sidan kanske är lite mindre blues och just "Bonamassa-spel" i skivan så är det påfallande bra spänst i materialet och dess variation.
Dessutom har man fäst materialet live i studio, och det tillsammans med musikernas skicklighet och redan nämnda samspel och kemi lyser faktiskt igenom på ett snyggt sätt på skivan.
Den andas spelglädje, oavsett om det uttrycker sig genom hur Bonhams trumspel gifter sig med Hughes basgångar eller hur spännande Watt tråcklar riff till höger och vänster. Som vanligt sjunger dessutom herr Hughes bra, men med tanke på hans insatser de senaste åren känns det lite som att konstatera att det är väder ute. Det är liksom som att sparka in en öppen dörr... 

Så.
California Breed, debutanterna som inte alls är debutanter och ändå har så pass mycket debutantentusiasm, ligger bra till för att leverera "årets debut". För att nu ställa ordet debutant på sin spets. Dessutom skulle jag faktiskt inte bli ett smack förvånad om det här bandet hinner släppa såväl denna självbetitlade debut som ytterligare en skiva innan året är slut (eller, nja, det kanske är lite väl kort mellan ändå - planerat releasedatum för "California Breed" är 16:e maj), eftersom det verkar finnas en nästan febrig skaparglädje i bandets DNA. Man kan ju i alla fall hoppas!

Skivan släpps på Frontiers Records, och finns i skrivande stund inte på Spotify, men du kan kolla lite på bandets hemsida för att se en del videor, och så ska jag se om jag kan uppdatera den här texten så snart man kan lyssna på skivan via andra sätt.
Du lär hur som helst veta om det här är något för dig, baserat på referenserna Black Country Communion, Rival Sons och Glenn Hughes, och om så är fallet - håll öronen öppna!

Mina personliga favoriter på skivan är de låtar som faktiskt drar ner lite på tempot och lutar sig mer mot känsla, mot sväng. Jag finner det otroligt svårt att värja mig mot spår som "Midnight Oil", som med sin bakgrundssång av kvinnlig körmodell är en hit, eller ett spår som "Spit You Out" som nästan har lite boogiewoogie-känsla. Det sticker ut, men som du säkert läst mellan raderna tycker jag att skivan som helhet har en bra spännvidd, och jag har lyssnat från pärm till pärm varje gång jag spelat den.

California Breed "S/t" -

tisdag 29 april 2014

Fantastiska rock'n'roll-presenter!

I lördags sparkade vi Rebellängeln över den sista kanten, nu finns ingen återvändo.
40-årsstrecket är såväl passerat som firat - och vilken fest det var!
Jag är fortfarande nästan bedövad över den kärlek och givmildhet som vännerna visade.
Fantastiskt!
Bilden ovan är enbart ett exempel på det, en fantastisk bild (titta noga på montaget, ansiktet är mitt...), och jag tänkte bjuda på en liten bildkavalkad på just gåvorna!

 


Från topp till botten kan man konstatera att temat är rock och sprit.
Bra så! 
Rocksprit (notera black metal-ölen i översta bilden!) , finsprit, tröjor & DVD samt världens läckraste hemmasnickrade kartong.
Helt fantastiskt!

Idag ska jag bara njuta av efterdyningarna, dvs att inte vara trött som en liten gris och liksom sola mig i kärleken från alla som dök upp.TACK!

Imorgon - recension av den här plattan..

 

söndag 27 april 2014

Citatet: Bon Scott, AC/DC

Meh?!?
Det där är ju inte Bon Scott på bilden?
Nej.
Precis.
Det är Malcolm Young, en av grundarna i AC/DC och som nu lämnar bandet efter en tids sjukdom som gör honom oförmögen att fullfölja sina plikter.
Jag tycker det är lika delar trist och snyggt om detta skulle innebära slutet på den australiensiska rock'n'roll-maskinen, och tänker att det väl är passande att Citatet landar hos just dem den här gången.
Tyvärr är det allra bästa citatet redan utspelat (detta, av en viss Angus Young), så vi ska ta hjälp av den här killen istället. Och denna gång stämmer bilden med namnet!
Den numera framlidne Bon Scott, primus motor i den riktiga rock-skabbiga lyriken som dominerade än starkare i bandets unga år. Såhär säger han själv om sin författarförmåga:

"Jag är poeten i det här bandet"

"Alla våra låtar handlar om en av tre saker: sprit, sex eller rock'n'roll"

"Nu för tiden är jag mer förälskad i rock'n'roll än något annat. Det växer liksom."

Bon Scott, AC/DC

Läs dem i rad. Följ dem.
Det finns en poetisk röd tröd i det, tycker ni inte?
Med det sagt kan man öppna diskussionen... borde AC/DC lägga ner nu, och gå till historien som de är? Jag tycker faktiskt det, trots avsaknad av bandet framöver.
Det avslutet dock, när en av grundarna inte längre kan vara med, efter att man lagt världen för sina fötter....?

Episkt.

lördag 26 april 2014

Partaj pågår!

Idag smäller det.
Det blir inget annat inlägg idag.
Jag är upptagen.
Måste fixa i ordning allt, för ikväll smäller det.
Partaj.
För undertecknad. Lite sent, fyllde ju gubbe för en dryg månad sen, men nu blir festen av.
Bilden ovan är en försmak, det är den t-shirt som tjejerna som fixar baren kommer att vara iklädda (tack Magnus!), och.. ja. Det kommer att finnas Jack Daniels.

Vi ses en annan dag. Imorgon, till exempel, då det som vanligt ligger ett Citatet planerat.
Till dess: SKÅL!

fredag 25 april 2014

Veckans Tips: Soreption "Deterioration Of Minds"

Långfredag, och idag ska vi göra nedslag i musik av hårdare slag.
"Soreption är absolut världselit inom teknisk dödsmetall, och är live, förstås, tajtare än gaffatejp".
Orden kommer - mer eller mindre ordagrant, jag skriver från minnet här - från Werocks chefsredaktör Martin Bensch, tillika den ursprungliga Metallbibliotekarien.
Och det ska ni ha jävligt klart för er: när en sådan förebild och kännare på området uttalar sig i sådana ordalag, då är det  bäst att man lyder vinken och ser vad det är man missat.
Jag kan inte säga något huruvida bandet klarar sig väl i duell med gaffatejp avseende tajthet live, men jag kan säga att man på skiva sparkar stjärt å det grövsta, och rätt och slätt gör själ för de superlativ herr Bensch strör runt sig.
"Deterioration Of Minds" från 2010 är helt enkelt en överkörning och en lektion i hur den här typen av musik ska levereras. Herrar Anton Svedin (gitarr), ony Westermark (trummor), Rickard Persson (bas) samt Fredrik Söderberg (sång) må se rätt alldagliga ut på bilderna i den med CD'n följande bookleten, men de har minsann repat tills kroppen inte klarar mer, och eftersom man parar det med talang och en förmåga att skriva låtar så är skivan en njutning. I skrivande stund (detta skrivs i juli 2013) så talar spår som "The Hypocrite, Undying", "...A Wolf Among Men", titelspåret och framförallt avslutande "March Of The Tyrants" (vars inledning är av sorten som får rysningar av välbehag att löpa över hela kroppen) för att just Soreption finns med när Rebellängeln presenterar sin skiva med godsaker på Hårdrockskvällen i början av 2014 (Vilket alltså är rätt långt innan du läser det här, och därmed finns facit redan. En aning förvirrande men om du inte fattar får du fråga i kommentarsfältet så ska vi se om vi inte kan reda ut det hela).
Det som däremot talar lite mot är att skivan som helhet är halva grejen.
Produktionen är vackert knastertorr, där detaljerna framträder med kuslig tydlighet, och eftersom skivans 8 låtar passar så fint ihop utan svaghet så är halva behållningen just... skivan.
Som helhet.
Det känns närapå lite respektlöst att karva ut en av dessa pärlor från tablån och presentera den mol alena....

Lyssna själv på plattan, så förstår du nog vad jag menar.
Och vad herr Bensch menar. 
Tajtare än gaffatejp...!

onsdag 23 april 2014

Recension: Ancient Ascendant "Echoes And Cinder"

Jag har ett par personer vars musikaliska rekommendationer jag i stort sett litar blint på, särskilt om de samtidigt gödslar med referenser till andra favoriter.
Werocks chefsredaktör, tillika primus motor på Metallbibliotekarierna, är en sådan, och direkt jag hade läst hans recension av brittisk/svenska Ancient Ascendant och deras färska giv "Echoes And Cinder" fanns bara en sak att göra.
Hala upp lädret och handla. Direkt.
Med referenser till bland annat Ne Obliviscaris och den besatthet just en sådan platta kan ge utfall i så är resterande del av Martins recension en strålande fin sammanfattning av den musikaliska prestationen som bandet ger, men jag ska ändå försöka plita ner några egna ord om "Echoes And Cinder".
För det första - ett mått på kvalitet är förstås den mängd speltid en skiva kapar åt sig i dagens snabba mediabrus. Högen med skivor som jag ska/vill lyssna in mig på (en del för mitt egna höga nöjes skull, andra för att skriva om) är monumentalt hög, men lik förbaskat så är det den här plattan som snurrat i stort sett varenda gång senaste tiden.
Jag tycks välja den mer eller mindre omedvetet.
Det beror. förstås, i all enkelhet på att skivan är väldigt bra och lockar mig till att lyssna om och om igen, och rent krasst känns detta som en av två hittills under året utgivna skivor som blir mycket svåra att peta från en årsbästalista så småningom (den andra är förstås Behemoth "The Satanist").
Musikaliskt är detta en häxbryg av black metal, rock'n'roll, klassisk heavy metal och thrash, och det låter i brist på andra ord framförallt väldigt eget. Låtmaterialet är genomgående väldigt starkt, det är egentligen bara instrumentala "Embers" som jag ibland hoppar över när jag tränar - i övrigt är det en "streck-spelar-skiva". (...och "Embers" är i ärlighetens namn precis perfekt placerad för att få lite kontraster om du bara vill lyssna på en bra skiva snarare än att pressa dig i gymmet eller löpspåret).
Från inledande "Crones To The Flames", via "Patterns Of Bane", "Riders" (kanske skivans bästa låt över tid, även om det inte är den som fastnar absolut först), "Fueling The Flare" och hela vägen till avslutningen med trion som ligger efter "Embers", dvs "To Break The Binds", "The Toll Of Mourning" och "Caged In Tunnels Of Time" så är detta material som har bearbetats och hamrats fram i replokalen till dess att de är klara.
Det finns inga hafsverk, det finns inga svaga spår, och sällan har väl det engelska uttrycket "no fillers, just killers" känts mer passande.
Särskilt förtjust blir man i detaljer så som hur man avslutar "Riders" med ett enkelt pukslag och direkt kastar sig in i efterföljande "Fueling The Flare" med samma metod, det får låtarna att flyta ihop på ett snyggt sätt samtidigt som de står markerade var och en för sig, med sin egna identitet. Och svänget som följer i begynnelsen av "Fueling The Flare" är i stort sett omöjligt att värja sig mot! Detsamma gäller egentligen hur man smyger igång trumspelet och tonar upp det i samband med att man går från "Embers" till "To Break The Binds"... magiskt - och jag kan ge mig den på att producenten Dan Swanö har haft ett finger med i spelet...

Nå. Bandet består till tre fjärdedelar av britter (Dave Moulding på trummor, Alex Butler på sång och gitarr samt Alan Webb på bas) samt en fjärdedel svenskt inslag (Nariman Poushin, gitarr), och man ligger på smarta etiketten Candlelight.
Alla tecken säger alltså att Ancient Ascendant är nästa stora grej, och jag håller såväl tummar som tår för att man får chansen att se dem live snart.

Riktigt bra skiva, "Echoes And Cinder", och snygg sober digipack i svart och grått.
"Gilla", som det heter på Facebookiska.

Bästa Spår är inte helt enkelt att avgöra, den stora styrkan med skivan är ju jämnheten och att alla låtar är bra, men med tiden tycker jag nog ändå att duon "Riders" och "Fueling The Flare" utkristalliserar sig som favoriter.
Lyssna själv, tänker jag, det är nog enda sättet - men ge det ett par varv så det sätter sig. 
Du kommer inte att ångra dig!

Ancient Anscendant "Echoes And Cinder" - 5

tisdag 22 april 2014

GULD!!

Ja.
Vad ska man säga.
Egentligen hade jag tänkt skriva en recension på Ancient Ascendants ruggiga "Echoes And Cinder", men.. jag har liksom tappat fattningen.
Skrattat, gråtit en skvätt, nypt mig i armen.
GULD.
Igen.
Det trodde man inte när man åkte runt på bortamatcher och hejade på laget i Huddinge, Nyköping och Uppsala för vad som inte alls känns länge sen.

Ni får vänta på mer begåvade texter (?) och mer hårdrocksinriktning till imorgon.
Idag ska jag njuta...

söndag 20 april 2014

Vi måste prata om... The Gates Of Slumber

Den 6:e April drabbades hårdrocksvärlden av ett mycket trist besked, ett besked som sånär gick obemärkt förbi. Jag upptäckte det enbart genom att Stones på Tune Of The Day uppmärksammade saken i ett inlägg veckan som gick, och genast insåg jag att detta måste reflekteras även p den här siten.
Det blir lite av en dödsruna och en hyllning till ett band som tyvärr inte fått den uppmärksamhet man förtjänar, och det passar väl fantastiskt väl till påskens stämning.
Det som startade allt var dessa rader:

Karl Simon announce;

"My best friend died last night. There will be no reunion - no more of TGoS. It's dead beyond dead, and I've lost a brother. Please be respectful or silent. It's a small world and I'm still alive. Remember that shit."


Det handlar alltså om TGoS. The Gates Of Slumber, och dess frånfälle och avsked.
Jason McCash, bandets basist sen 2003, lämnade bandet i september, och som ett resultat av detta valde de övriga två medlemmarna Karl Simon (sång, gitarr) samt Bob Fouts (trummor) att lägga ner bandet.
Nu blir det aldrig tal om återförening, eftersom man inte vill arbeta vidare med bandet.
Jag tycker det är respekt och att hedra sin vän.
Jag tycker det är sorgligt på samma gång, för jag önskar verkligen att det här bandet fick chansen att slå igenom och njuta frukterna av sina förmågor.
Man väljer också att ta avsked genom att släppa avskeds-EP'n "Stormcrow" för nedladdning.
Jag har, faktiskt, i skrivande stund inte ens hunnit lyssna på bandets avsked och ämnar göra det så fort jag får ett tillfälle som lämpar sig bra.
Istället vill jag prata en del om de andra skivorna, de som gjorde att jag upptäckte bandet och verkligen diggade dem. De som rullar frekvent fortfarande, och som förtjänat bandet en slot som Veckans Tips. Bland annat.

Min första erfarenhet var den här skivan.
"Hymns Of Blood Of Thunder".
Jag köpte den blint efter att ha varit på besök i Stockholms bästa skivaffär, Sound Pollution i Gamla Stan. Som en av skivorna i deras provlyssningsställ (ni minns dem va, de där CD-växlarna med tillhörande hörlurar som man kunde stå och tjuvlyssna på spännande nya skivor i, på den tiden när det fortfarande fanns skivaffärer), men jag behövde aldrig använda den möjligheten.
Omslaget gjorde halva grejen, killen i kassan resten.
Det "Conan barbaren"-inspirerade fantasyanslaget är tokläckert, och eftersom snubben som prånglade skivor den dagen i stort sett propsade på att jag skulle ha med den hem så slutade den med att detta faktiskt var en av de skivor jag höll i när jag gick därifrån.
The Gates Of Slumber hade brakat in i mitt liv, och det där slutade med att jag skrev en recension för Werocks räkning som såhär i efterhand framstår som... ja.. klart modest.
I efterhand önskar jag att jag hade gett skivan betydligt mer ros, eftersom den faktiskt är en dunderplatta.
Lite försökte jag kanske kompensera det genom att ge föregångaren "Conqueror" lite plats i ljuset på Metalbloggen
Den här skivan är - trots att den fantastiska trenden med omslag a la fantasy och minnen från en svunnen tid när jag var helt insnöad på rollspel och liknande - faktiskt lite sämre än just "Hymns..".
Det betyder förstås inte att den är dålig, det är redigt vacker och bra heavy metal som presenteras, men ändå.
Jag tror att det var bra att detta inte var min första kontakt med bandet, för jag undrar om jag hade blivit så betuttad som jag nu blev i så fall?
Kanske.
Det vet man inte.

Sen kom det som skulle bli den sista fullängdaren, och då var receptet lite annorlunda musikaliskt sett - även om omslaget, igen, var svinsnyggt.
Igen resulterade den här skivan i en recension på Werock, och med samma betyg som föregångaren trots en notering om att den egentligen inte är riktigt lika stark.
Det är den inte, den är framförallt ojämnare.
Dessutom är det mindre heavy metal och mer doom, och det var nog inte riktigt vad jag ville ha av bandet.
Därför är det märkligt nog så att min favoritlåt med bandet, så här i backspegeln och med alla releaser jag har hört i bagaget, är en av de som INTE är heavy metal, utan släpig klassisk doom.
Det förvånar mig lite, men jag fullkomligt älskar låten "Castle Of The Devil", och jag kan nog inte hålla räkningen över hur många gånger jag har spelat den liggande på rygg i sängen, med resten av huset mörkt och med hörlurar kopplade till iPoden.
Den är... magisk.
Tung.
Svängig.
Och med ett fantastiskt basspel.
Det känns bra, såhär när vi konstaterar att just Jason McCash inte längre finns bland oss.

Jag ska spela den låten på repeat ett tag nu, som hyllning och som ett sätt att påpeka att bandet förtjänar en plats i rampljuset, trots att man lagt ner.
Vi måste prata om The Gates Of Slumber!

fredag 18 april 2014

Veckans Tips: Diabolical "Neogenesis"

Det har verkligen funnits tillfällen när det varit riktigt svårt att försöka hålla vårsäsongen med Veckans Tips lite hemlig.
När jag ångrat konceptet.
I samband med Martins recension av Diabolical "Neogenesis" vacklade jag och var verkligt nära att brista ut i lovord, för bara någon vecka innan jag läste hans text så hade jag fullständigt kärat ner mig i denna svarta historia.
Det här är svärtad dödsmetall producerat i ett par hundra kanaler och där bandet - sång och gitarr från Sverker Widgren, gitarr Carl Stjärnlöv, bas av Dan Darforth, leadgitarr av Tobias Jansson och trummor av Pär Johansson - verkligen hällt sin själ i resultatet.
Från start till mål är det en superintressant resa, där varenda låt fyller ett syfte.
Och sen är det förpackningen.
Den går verkligen inte av för hackor, och gillar man sånt - hej skivnördar! - kan man nog handla den här enbart på förpackningen.
I samma format som en pocket, med tjock svart pärm och tryck i guldrelief (bilden här gör den verkligen inte rättvisa) kommer skivan. Och boken.
För det medföljer en novell om ca 100 sidor med kapitel som matchar varenda låt.
Man hinner nästan läsa kapitlet i samma takt som låten (jag sackar efter en aning, men så kanske jag läser sakta också, det vet jag inte), och det är en mycket mörk och dystopisk historia som målas upp.
Öde landskap.
Död. Svält. Misär.
Och någon form av hopp av att i det raserade ska det resa sig en ny och bättre tillvaro.
Om det sker eller inte råder jag dig att lista ut själv, men en sak är säker - det här är en hållbar produkt.
Givetvis får man med texterna också, så vill man kan man spendera hiskeligt mycket tid på att utforska och läsa in sig på detaljer.
I centrum står ändå låtarna och musiken, för givetvis hade inget av detta funkat om det inte varit för att det är en riktigt bra platta.
Personligen heter mina favoritspår "Into Oblivion" (som med ett rent frenetiskt piskande drar igång skivan), "World In Silence" (med en refräng som sitter sig som tuggummi under skon), "Wolves' Choir" (med sitt sköna driv) och episkt mörka och tunga "The Age To Come" (som är så dyster så dyster och ändå lyckas vara så vacker så vacker).
I skrivande stund är jag bensäker på att jag kommer att ha med just den sistnämnda i samband med att det ska spelas musik på Hårdrockskvällen, och egentligen är den stora frågan om jag kommer att avtäcka min kärlek för skivan innan dess i samband med årsbästalistan eller inte.
Det ska bli spännande att se hur det blev.

Nå, vill du provsmaka 2013 års bästa dödsplatta så kan du göra det på Spotify, men rent krasst så borde du köpa hela paketet, hela skivan.
Diabolical "Neogenesis" är en sån där produkt du vill ha allt av!

onsdag 16 april 2014

Recension: Black Label Society "Catacombs Of The Black Vatican"

Zakk Wylde med mannar är ju inga duvungar direkt, och när Black Label Society släpper nytt så vet man vad man får: svängig, snyggt levererad och muskelpumpad hårdrock där några av låtarna är snygga ballader.
Trots det lockande omslaget och namnet på denna den nionde fullängdaren så har receptet inte ändrats nämnvärt,även om första intrycket är att tempot i skivan är aningen lägre än på exempelvis föregångaren "Order Of The Black".
Det köttas mindre, och istället drar man ner en aning på riffens hastighet och fokuserar på tyngd.
Det är både si och så med den långsiktiga effekten, kan jag tycka.
Å ena sidan är bandet i sina tunga och träffsäkra stunder riktigt jäkla bra (lyss till ett spår som "Empty Promises", där trumintrot verkligen leder in till en galet svängig och tung låt), å andra sidan kan jag tycka att när skivan når tionde, tjugonde spelningen så kan det kännas lite grunt, det faktumet att går i mellantempo mest hela tiden.
Det skulle inte skada med lite mer kontrast, helt enkelt.

Som helhet är "Catacombs Of The Black Vatican" (namnet är för övrigt en nickning till egna studion "The Black Vatican" där skivan spelats in, även om påfallande många av texterna har en religiös anknytning, och behandlar frontfigurens tro på en högre makt) jämn och bra.
Till sin hjälp har Zakk som vanligt John DeServio på bas, och had Szeliga på trumpallen.
Låtmaterialet innehåller starka kort som "My Dying Time", "I've Gone Away", "Fields Of Unforgiveness" och "Believe" när det gäller de tyngre spåren, och framförallt "Angel Of Mercy" som främsta ballad. Det fina är dessutom att i stort sett samtliga spår klockar in runt 3-5 minuterstrecket, vilket gör att låten i sig står i fokus snarare än gitarrsolo en masse.
Förstå mig rätt - det är Zakk Wylde vi pratar om - det saknas inte direkt gitarrsolon eller maffiga riff, men det tillåts inte att gå överstyr såhär på skiva. I alla fall inte som det kan göra live, stundom.
Man vet alltså vad man får, och det man får är bra. 
Däremot lider ju Black Label Society, liksom de flesta band som närmar sig tvåsiffrigt i antal fullängdsskivor, av att det är enkelt att jämföra med bandets finaste stunder.
Och där kvalar nog tyvärr inte "Catacombs Of The Black Vatican" riktigt in, ty ställer man den jämte skivor som "The Blessed Hellride", "Mafia" eller faktiskt även för den delen just föregångaren "Order Of The Black" så är den inte riktigt lika vass, lika spännande.
Trots det goda hantverket.

Till sist - jag tycker det är mycket spännande att en man som just Zakk Wylde, som i intervjuer är nästan tvångsmässigt undflyende och tar till humor och en närapå aldrig sinande svada med floskler (Strength Determination Merciless Forever - SDMF, aldrig ge upp, kämpa hårt, besegra allt motstånd och alla svårigheter) istället för att dyka riktigt djupt i sina tankar - presenterar så pass kärnfulla och tankvärda sångtexter.
Här ryms religiösa frågeställningar, kärleksförklaringar och en generell förmåga att faktiskt skala bort det oväsentliga för att med ett fåtal rader (och med sångarens stundtals Ozzy Osbourne-lika kväksång) presenteras för lyssnaren.
Jag vet inte om det är hans sätt att kommunicera just sådant, att han valt att nöja sig med detta som kommentar till djupsinnigare tankar och därmed inte tycker att det passar sig i andra sammanhang, eller om det är andra anledningar. Förstås. Det kan man inte vet - man jag finner det icke desto mindre notabelt och intressant.
Fast det kan ju i sin tur bero på att just Zakk Wylde, antagligen, är den mest prominenta person jag haft glädjen att telefonintervjua...

Nå.
Betyg på en Black Label Society-platta av detta slag kan ju för dte första aldrig bli lågt. Därtill är bandet för slipat, lägstanivå för hög, och jag är dessutom en aning partisk.
Däremot balanserar jag däremot denna gång mellan siffrorna tre och fyra, och finner mig aningen oförmögen att sätta ner fötterna.
Hellre fria än fälla?

Ett sista varv innan utslaget avgör saken, och till tonerna av en av vår tids riktiga gitarrhjältar och svänget han leder sina mannar i när de presenterar skivans bästa spår "Empty Promises" avgör saken.
På Spotify, så kan du själv säga ditt!

Black Label Society "Catacombs Of The Black Vatican" - 4

tisdag 15 april 2014

NP: Be'lakor "Stone's Reach"

Igår Mantar och Ancient Ascendant, idag Be'lakor (ska tydligen uttalas baylakor, om min tipsare R2 har rätt).
Guldkornen ramlar tätt på Metalbloggen för tillfället, för även detta är en skiva som du absolut bör kolla in, speciellt om du har en förkärlek för lite progressivare smaker i din extremmetall, och gillar att låtarna tillåts veckla ut sig i tid.

R2 tipsade om detta band ganska tidigt, men det var precis under en sån där period när det bara rasade in material som skulle lyssnas på, så jag orkade inte riktigt ta till mig det.
Första gången.
Andra gången han tipsade så orkade jag, och det var väl tur det - detta är, så här efter primärvarvet hemma istället för provsmakande via Spotify och jobbdatorns högtalare, mycket lovande.
Det påminner mig faktiskt stundtals om Amon Amarth, men det beror nog mest på fraseringen som George Kosmas har i sin sång och sättet att vispa fram verserna stundtals mer än att det är likt rent musikaliskt. Där är uttrycket kanske en aning mer draget åt "natur"-hållet, med folkmetal svagt förnimbart i bakgrunden.

Bandet är från Australien, och namnet kommer tydligen från Warhammer Fantasy (hey, se där en referens - jag har ju faktiskt jobbat på Games Workshop i England som ger ut just Warhammer...) och är taget från en av figurerna i spelet.
Bandet har släppt tre plattor, och jag har köpt de två senaste.
Har dock valt att lägga en av dem på hyllan så länge för att ge dem tid, en i taget.
Och jag började med den här, helt enkelt för att jag tycker omslaget är riktigt läckert.
Precis i min smak.
Sobert, med mening, genomtänkt.

Så "Stone's Reach" (nej, inte den Stones!) ligger just nu och rullar.

Du kan väl lyssna med, så får vi se vad du säger?
På Spotify här då.

NP. Now Playing. Be'lakor "Stone's Reach"!

måndag 14 april 2014

Weekend warrior. Blod, intervju och skivor!

Helgen har bjudit på en sedvanlig gegga av blandade insatser.
Blod, lemlästning, skivspelande och annat.
Vi kan väl kika lite på det hela, i en blandad kompott? Potpurri, liksom?

Överst: mitt skämt med min hustru.
Hon blev... arg.
Kanske mest eftersom även mina barn var med på tricket (det var dessutom min äldsta som hittade leksaksfingret i en av sina lådor), men jag gissar att preppandet med extra ketchup kanske gjorde att det tog extra skruv.
I efterhand tycker hon nog att det var lite kul (det har hon erkänt), men just du... inte så kul. 
En bra start på helgen annars, lite blod och kroppsdelar.
Det fortsatta stundtals.
Såg "Seven", det var länge sen. Det är verkligen en smutsig film, men jäkligt bra.
Är lite sugen på den typen av filmer just nu, så har du bra tips inom den genren så är du välkommen med dem!

Annars då?
Helg.
Har haft rätt ont i en skinkan och vänster knä. Tror att jag har sprungit efter att jag sparkat tån i roten, och säkert kompenserat för att inte belasta den. Och istället belastat snett på muskelfästen. Så jag har varit lite ynklig, och man kan ju liksom inte marinera sig helt med Voltaren. Det duger inte.
Istället har jag druckit lite öl och umgåtts med tjocka släkten som varit på besök.
Och lyssnat på musik.
Just nu är jag inne i ett stim med ny fantastisk musik, såna där skivor som man liksom fullständigt kärar ner sig i.
Hetast just nu:
Ancient Ascendant "Echoes And Cinder" är en häxblandning av black metal, thrash, döds, doom, sludge och lite rock som britterna kört i mixern för att skapa en galet lockande skiva.
Kolla in Martins recension på Werock, prova att sparka igång Spotify för att lyssna på en riktig resa. Recension kommer, och jag kan redan nu utlova höga poäng.
Lite samma som med den här, faktiskt:
 Mantar "Death By Burning" är också den helt egen, med ett mörkt uttryck.
Thrash/döds/häxframkallande duo från Tyskland som dessutom ska spela på Getaway Rock. Du lyssnar på Spotify.
Om du nu kan hitta skivan i den nya layouten och det nya interfacet. Jag är inte säker på vad jag tycker om det, Spotify är numera väldigt... mörkt och grått. Jag som har lite problem med färgseendet tycker inte det är helt optimalt vid första anblicken, men man kanske vänjer sig. Även Mantar ska väl recenseras här.
Nästa recension här lär det dock bli Black Label Society och "Catacombs Of The Black Vatican", som snurrat friskt sen den kom. Ska försöka få ihop det så att det blir lite läsning i påsk. Senast.

I helgen publicerades dessutom min mejlintervju med Werocks vinnare av "Bästa Svenska Debut 2013", System Annihilated.
Umeåbandet och jag har haft minst sagt strul i kommunikationen, och det beroende på just intervjuformen mejl. Låt oss bara säga en sak: skräppostfilter.
Så nu, sådär ett par månader sent, kommer i alla fall intervjun.
Publicerad här!

Så.
För att summera för tillfället:
Bra helg, snart påsk, mycket ny musik som är fantastisk.
Stay tuned...

söndag 13 april 2014

Citatet: Jus Oborne, Electric Wizard

Ibland tycker jag att Citatet ska vara långt, ha en mening och en aktuell bakgrund.
Då väljer jag något som känns hett, antingen för att en händelse just skett eller för att det är viktigt för mig.
Ibland inte.
Detta är en sån gång.
Jag hittade helt enkelt en bild på hur Black Sabbath gjorde sitt omslag till skivan "13", samtidigt som jag råkade befinna mig i en period där jag konstaterar att just Black Sabbath med Ozzy Osbourne är så jävla bra, och då passar detta Citat alldeles ypperligt. Tycker jag.

"Vi lyssnade på Black Sabbath och käkade svamp, och tänkte "Vad i helvete håller vi på med? Detta är det bästa bandet som någonsin funnits"
Jus Oborne, Electric Wizard

Electric Wizard har jag i stort sett enbart detta förhållande med, "Black Masses", men det gör ju inte deras svampinfluerade sanning mindre sann...

Ja, just ja. 
Hur bilden såg ut när man skapade omslaget till "13"?
Såhär!
 

lördag 12 april 2014

Jävla katt...!

En bild säger mer än tusen ord.
Två bilder says it all.
 

Ändå hade jag petat ner dem i träningsväskans ena sidofack så att de inte stack upp.
Skulle uppenbarligen ha dragit igen dragkedjan också, för katten har alltså hittat dem, pillat upp dem och bitit av kabeln.
Fan.

Man får trösta sig...


fredag 11 april 2014

Veckans Tips: Life "S/t"

När man som jag vill hålla en serie med Veckans Tips lite hemlig från mina bekanta så blir det antagligen rätt naturligt så att det är nyare skivor som hamnar i potten. De äldre har man nog redan hunnit tipsa eller prata om, allt som oftast, och för att man ska kunna hitta en gammal pärla som man så att säga kan hålla hemlig och presentera som "ny" musik så krävs ju att man själv upptäckt den relativt nyligen, samtidigt som det inte får vara en sån där platta som alla i bekantskapskretsen har.
Inte helt enkelt, alltså.
Men ibland så dyker en sådan upp, och denna gång är det efter att en viss Mikael Åkerfeldt, Opeth, tipsat om plattan i sin krönika på extrasidorna till prenumeranterna av Sweden Rock Magazine.(Gissningsvis har väl Stones koll på det ändå, men... man kan inte vinna över hela Hårdrockssamfundet!)
Vi snackar om svenska Life från 1970, ett stycke progressiv klassiker vars nyutgåva med både den svenska och den engelska versionen av plattan jag nu besitter!
Namnet är, förstås, lika bra som det är hopplöst.
Blir man inte världsherraväldestor så att namnet blir ett faktum och en standard så finns så sjukt många andra grupper, företag och projekt med just det namnet att slåss emot så att om man söker på internet efter Life kan man knappt sålla det vettiga från det... mindre vettiga.
Som om det var viktigt på den tiden, då, när man valde namnet.
Skulle inte tro det...

Jag har i alla fall haft turen att kunna lägga beslag på ett nyutgivet remastrat ex som innehåller både den svenska och den engelska versionen av skivan (samt lite bonusmaterial).
Det ger en alldeles fantastisk dimension, att kunna konstatera att den engelska titeln "Experience Of Life" motsvaras av den svenska "Punda' Vidare", och möjligheten att höra texterna på såväl svenska som engelska.
Jag har, i ärlighetens namn, mest lyssnat på den engelska versionen, och jag tror det har att göra med att det känns... bättre. Mer seriöst, för att försöka förklara det enkelt.

Hur som helst, den här trion (Paul Sundin, Thomas Rydberg och Anders Nordh) levererar en skiva som är fullkomligt egen. Här blandas en del hippiepsykedeliska instrumentala spår med skirande vacker pop samt helt vansinnigt svängig och klockren rock'n'roll som seglar under progressiva förtecken.
Det är verkligen inte utan att man tänker på ett band som Lucifer Was, och då vet ni att det här är bra.
Allra bäst är inte den som kom att bli singeln "Living Is Loving" ("Att Leva Är Att Älska"), även om den svänger bra.
Bäst är istället duon "Many Years Ago" (De Va'så Längesen!") samt framförallt Sailing In The Sunshine" ("En Bit Av Evigheten").
Den låten plågar vid skrivande stund (det är mitten av juli när det här skrivs, anno 2013) grannskapet om och om igen.
Den gör mig sällskap till grillningen.
Till maten efter.
Till solning, till allmänt småplock och till spontan dans med yngste grabben.
Det är, med andra ord, en extremt stark kandidat för att plocka med som lite ruffig och rockig överraskningspärla när det är dags att sammanstråla med övriga hårdrocksnördar, och det är verkligen en bra låt att locka folk till att lyssna på denna Veckans Tips.

Öppna Spotify.
Höj volymen.
Låt denna udda, egna, underbara sak från så många år sedan hänföra dig!

torsdag 10 april 2014

Recension: Brood Of Hatred "Skinless Agony"

Dödsmetall med lika delar tekniska och episka drag från Tunisien... kan det vara något att gå en omväg för?
Tack vare ett erbjudande från norska Crime Records (se banner högt på den här sidan) där de bjuds på lite plats på denna blogg i utbyte mot ett exemplar av Brood Of Hatred-debuten "Skinless Agony" så kan jag i alla fall detta fall svara: ja.
Ett rungande och bastant ja!
Detta är faktiskt ännu ett bevis på hur ens egna (i alla fall mina) förutfattade meningar hade snuvat mig på konfekten om jag inte fått den fysiska skivan i nävarna, för ärligt talat... jag hade knappast - i den skivflod som flödar förbi idag - plockat upp just den här skivan i första taget, och hade den kommit som vanlig elektronisk promo så hade den blivit liggande ett bra tag innan den hamnat i spellistan.
Som tur är blev det inte så, för det som herrarna Melik Melek Khelifa (gitarr), Hazem Jaziri (trummor), Muhammed Mélki (bas och sång) samt Muhammed Bouchir (gitarr) levererar är en urstark debut.
Inledande "Deconstruction" ger en försmak av det, men känns i sammanhanget en aning odistinkt i sitt riffande och i sin utformning. I fokus ligger det tekniska, men bandet är som bäst när man lyckas kombinera det med träffsäkra riff.
Det sker ett flertal gånger på skivan, och redan som spår nummer två ligger skivans kanske starkaste spår, "The Mind That Emerged".
Den låten är en symbios mellan drivet spel på samtliga händer och en förmåga att knyta ihop helheten till just en stark låt. Riffen sitter som hullingar, och jag har redan (även om jag bara haft skivan i min ägo i runt en vecka) sprungit och lyft skrot till just den låten ett tiotal gånger, ofta flera gånger under samma träningspass eftersom jag återvänder och spelar den igen.
Sen får man några rätt bra och  dugliga spår i "Technological Genocide", "Cacphony In The Creation" och "Predestined Suicide", samt två riktiga höjdare i episka och långa "Obsession" samt det svängiga titelspåret, vars refräng innehåller ett sånt där riff som är helt omöjligt att få ur skallen, jag har nynnat på det otaliga gånger efter att skivan tagit slut under den här senaste veckan. Kompletterar skivan gör korta instrumentala spåren "The Singularity Is Near" och "Disbelief Grows", vars syfte enbart är att bära stämningen framåt.
Brood Of Hatred håller över dessa totalt 9 spår ihop såväl sitt hantverk som låtarna, och trots att vi pratar om döds som ofta kräver ett par varv för att verkligen komma till sin rätt så anser jag att ett par av låtarna besitter "hitpotential" eftersom de fastnar redan vid första lyssningen.

Skivan är inspelad i Marsch Studios i Nouvelle Medina, Tunisien, och man har tillsammans skruvat ihop en fin ljudbild som bär såväl atmosfär som instrumenten, och det är inga som helst problem att plocka ut exempelvis trumspelet eller basgången och följa den genom låtarna. 

Kort sagt: "Skinless Agony" är en riktigt bra debut, och jag har flera gånger under inlyssningen slagits av hur nära det ligger till hands att plocka upp en skiva som Diabolical "Neogenesis" som referens när det gäller hur bandet låter. 
Mörkt. Hårt. Med känsla och atmosfär, även om jag väl tycker att svenskarna har hunnit lite längre i sin utveckling.
Det ska bli mig ett sant nöje att följa Brood Of Hatred framöver, och jag rekommenderar dig som gillar referenserna att sparka igång Spotify genast för att lyssna.

Bästa Spår: ...tre spår sticker ut. "Obsession", "Skinless Agony" och ovan hyllade "The Mind That Emerged". Det sista håller jag nog högst, men det är inte med mycket.

Betyget då? 
Fyra. Ganska gjuten sådan, och det som saknas för att ta snäppet upp ett steg är kanske lite mer finess och takt. Jag tycker, till exempel, att det hade varit snyggt att låta "Obession" avsluta skivan snarare än ett spår som "Disbelief Grows", och för ett maxbetyg skulle jag ha velat att något eller några av de övriga spåren var lite lite vassare.
Petitesser ändå, det är ett jäkla fint debutalbum som du borde kolla in helt enkelt!

Brood Of Hatred "Skinless Agony" - 4

onsdag 9 april 2014

Onsdagsomslagorama

Onsdag idag, och vi ska frossa i omslag.
Ett riktigt omslag-o-rama, kan man säga, men från annorlunda perspektiv.

Jag är ute och rusar hela dagen med mitt riktiga jobb, så istället blir det hänvisning till en del externa siter där det finns roliga bilder, eller annorlunda vinklar.
Den första är "Alternate Metal Album Covers", en sida som varierar sig från såväl riktigt bra och träffsäkra skapelser till låga träffar under bältet.
Såhär kan det se ut:

Okej?
Funkar?

Vill du däremot se hur ett album ser ut "från andra vinkeln" så är det Metalsucks som gäller, där man har vänt på perspektivet så att man kan se hur ett omslag ser ut från andra hållet, liksom. Såhär:
Den där senaste länken har valsat runt på Facebook en hel del, bland annat om man har Close-Up Magazine som man "gillar", så du kanske har sett det redan.
I så fall har du också sett att Bolt Thrower är klara för Close-Up Båten i September.
BOLT THROWER.
Holy crap, det är bara att påbörja förhandlingen hemma redan nu, för det vill man inte missa! (och sen har de ju sällskap av bl a Tribulation, Katatonia och The Dagger, så övriga uppställningen funkar ju minst sagt bra den med...)

I väntan på det får man läsa om annat trevligt.
Skivåret 2014 lovar ett par riktiga kanoner, och ett av de där banden närmar sig nu släpp. Skivan heter "Once More Round The Sun", och denna gång har bandet skrivit så mycket material att när man kladdat in runt 60 minuter på skivan så har man en halvtimme över för att komma med en uppföljnings-EP.
Jodå.
Vi pratar om Mastodon!
Enligt den här intervjun med Troy Sanders så tar den nya skivan vid där "The Hunter" tog slut, och det ska bli väldigt spännande att se var bandet tar vägen nu.
Episkt?
Långa låtar i ett eget universum?
Eller raka rock-rökare som sparkar stjärt?

Vi lär få veta.
På samma sätt som vi nu vet att Opeths kommande platta heter "Pale Communion", (släpps i mitten av juni!) och väcker samma tankar om var bandet tar vägen.
Däremot vet man inte hur omslaget ser ut än.
Det hade kanske varit det ultimata slutet på en onsdagsomslagorama...

tisdag 8 april 2014

Recension: Ronnie James Dio "This Is Your Life"

Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.

Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.

Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.

Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....

Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4

söndag 6 april 2014

Vi måste prata om... samlingsskivor

Jag samlar ju en del på skivor.
Inte överdrivet galet (hey, jag är ju inte Stones!), men ändå.
Det blir lite inköp ibland.
Jag gillar att kunna stå och peta lite bland bandens diskografi, kolla sviterna i utgivningstakt och annat nördigt.
Helt klart föredrar jag att köpa flera skivor, de fullskaliga studioalbumen, snarare än att samla ihop allt på en samlingsskiva.
Ibland tror jag till och med att jag i stort sett inte köper eller äger samlingsskiva.

Det är självbedrägeri.
Extra tydligt blev det häromdagen när jag bestämde mig för att se efter hur det egentligen var med den saken.
Jodå.
Det finns en och annan samlingsskiva, kan man säga. Bilden ovan är när jag brett ut dem på soffan bredvid skivhyllan, och tagit ett lite taskigt foto med min iPhön. 
Tar man samma skivor och lägger dem med ryggen utåt i hyllan, samt samma taskiga telefon/fotograf så ser det ut såhär.
Det där är kanske inte en stapel som skrämmer små barn, men det är lik förbaskat en 30-40 stycken.
Det är kanske 20-30 fler än vad jag går runt och inbillar mig att jag äger.

Vi måste prata om samlingsskivor.

Varför finns de?
Varför köper jag (tydligen) dem?

Den första frågan är kanske relativt enkel att besvara.
Samlingsskivan, den klassiska, är förstås en skivbolagsprodukt.
Ett sätt att samla artistens bästa spår och nå ytterligare ett lager publik, de perifera och halvintresserade. De som köper skivan på den lokala macken när man ska på semester, eller tycker att Bob Marley är en skön snubbe men det räcker alldeles utmärkt med lite samlade grejer istället för alla skivor han klämt ur sig.
Inte sällan sammanfaller detta med att artisten ifråga har bytt skivbolag och släpper nytt material, varpå det gamla bolaget vill dra nytta av snackisen, eller att artisten ifråga helt enkelt har lite torka och förpackar om gamla låtar tillsammans med en eller två (förvånansvärt ofta ganska svaga) nya spår i ett försök att verka aktuell.
Jag fattar alltså helt klart varför de finns.
Varför köper jag dem då?
För det första - jag köper oftare, om jag vill provsmaka en artist, en liveskiva. Det är inte exakt samma sak, men påfallande ofta så kan låtmaterialet i en förevigad spelning vara påfallande likt bandets "best of", så man får då ofta såväl en överskådlighet över bandets/artistens hits såväl som hur de ter sig live (...eller, live och live.. dagens "live"-skivor är väl nästan alltid pålagda med massor av grejer i efterhand, så man kan ju diskutera hur mycket man egentligen får höra hur ett band låter på riktigt...).
De skivorna finns inte med på bilderna ovan.

Oftast får jag nog erkänna att det inte är speciellt genomtänkt att det blir en samlingsskiva.
Mer slumpens skördar, helt enkelt.
Bra tillfälligt pris kanske, eller att jag är nyfiken på en artist som jag inte riktigt vet så mycket om, eller inte skattar så högt att jag vill spendera hela klumpen pengar det innebär att sätta sig in i. Rimligtvis torde de köpen ha minskat kraftigt sen internets och streamingtjänsternas intåg, då ju Spotify och liknande tjänster möjliggör just provsmakandet på ett fenomenalt sätt, och det dessutom är så att de artister jag inte finner det värt att köpa flera skivor av kanske inte ens hamnar i hyllan alls utan stannar på just Spotify-nivå.
Dessutom finns ganska många exempel på där det startat med en samlingsskiva och sen växt vidare utifrån det eftersom jag gillade vad jag hörde.

I vissa fall har jag dessutom köpt en samlingsskiva eftersom jag liksom tycker att det borde representation från gruppen i fråga i min hylla. Bra exempel på det: är väl E.L.O och Diamond Head, medan Soundgarden och Dio kanske faller under "jag vill ha dem bara för att, och vill stötta grupperna".
Det finns dock ett fåtal gånger jag dels tycker att en samlingsskiva verkligen är väsentlig, och aktivt jagar den.
Det tangerar det här med hyllningsskiva, men dit räknar jag inte samlingsskivorna.
Nej, det rör sig om de fall där bandet ifråga har en lång karriär med väldigt olika sound.
Två exempel på det är de nedanstående:

I fallet med Rainbow ("Catch The Rainbow - The Anthology") så är det en dubbelskiva där den första tillägnas tiden när man hade Ronnie James Dio på sång, och ett ganska eget sound som sedan helt ändrades. Den andra tiden får sin plats på den andra sidan, där sångare som Graham Bonnet och Joe Lynn Turner får glänsa.
Jag gillar kontrasten, och tycker att det verkligen fyller ett syfte att få ställa en låt som "I Surrender" eller "Since You Been Gone" mot äldre takters "Stargazer" eller "Gates Of Babylon", och jag tar rätt ofta fram just den här samlingsplattan för att sträckspela.

I andra fallet är det Anthrax som bjuder på "The Greater Of Two Evils", och trots att man inte skiftar spår musikaliskt så radikalt så har man bytt sångare och därmed fått ett ganska annorlunda sound. På den här skivan låter man så nya John Bush sjunga de gamla örhängena så att fansen kan jämföra med hur det lät då sången kom från tidigare Joey Belladonna (som nu är tillbaka i bandet, men det är en annan historia).
Jag gillar det, och tycker även här att det fyller ett syfte. Det är ett lite annorlunda grepp som jag förstår inte alltid varit så populärt bland bandets fans.
Som samlingsplatta är den dock väldigt intressant.

Vilket inte kan sägas om alla som tydligen står i min hylla och samlar damm, visar det sig.
Jag som inte trodde att jag hade några.... hade visst en hel del ändå.
Samlingsskivor.
Låt oss prata om dem....

lördag 5 april 2014

Så nära men ändå så långt ifrån..

Torsdagkväll.
Kallt ute, lite ljus kvar på vårhimlen men på väg att bli mörkt.
Med andra ord - inte alls som på bilden ovan.... men i alla fall samma aktivitet.
Jag skulle springa, och jag skulle springa fort.
Hade jag tänkt.
Siktar närmast på att göra milen på 45 minuter, vilket innebär att man måste hålla 4:30 per kilometer, och att man kan tänka i "kvartar", dvs att första kvarten måste man ha avverkat 3,33 km, efter en halvtimme måste man ha knäckt av 6,66 km.
Så. 
Jag tryckte play på den här skivan:
Blind Guardian "Imaginations From The Other Side" (tack R2!) och startade GPS-klockan.
Gick bra.
Gick faktiskt riktigt bra, trots att spåret stundtals är riktigt kuperat och innehåller ett helt knippe tuffa uppförslöpor så hade jag klart häng på det.
Efter ganska precis 30 minuter hade jag klämt av 6,75 km, och återstoden av rundan är egentligen ganska flack och lättsprungen. Dessutom kände jag mig inte urlakad, och med ett bra flyt.
Klart häng på den där tröskeln som är nästa jag ska över, med andra ord.
Vad jag däremot inte kom över var en rot som jag inte såg i ett lite mörkare parti av spåret.
JÄVLAR vad jag stöp!
Smällde alltså vänster fot rakt in i den här roten, med stortån först.
Du vet hur det känns, du har garanterat sparkat foten rakt in i en tröskel någon gång.
Tappade nycklarna, skrapade knät och låg lite som en trasdocka i mörkret.
Det tog förstås ett tag att plocka upp nycklar och kropp, men framförallt... så kändes det lite som om tån hade gått av.
Helt förjävligt.
Linkade till slut in på 48:30.

Så nära nästa nivå men ändå så långt ifrån.

Fredagen kändes tån märkligt nog ganska bra (marinerad i Voltaren), och jag tänker försöka jogga lite i helgen för att se.
Otroligt irriterande dock.
Jag hade verkligen häng på vad som för mig är en bra tid, och en mental spärr som jag vill förbi...