Metalbloggens samarbetspartner:

torsdag 28 februari 2013

EP: Terrortory "City Of Ghosts"

Jag gillar Skellefteåbandet Terrortory.
Deras mix av melodisk och progressiv döds faller mig väl i smaken, och när de själva skriver att detta är för fans av exempelvis Opeth, At The Gates och Dark Tranquillity så tycker jag att man träffar mitt i prick.
Första given, "The Seed Left Behind" föll mig väl i smaken, och det som gjorde att bandets beskrivning höll var ett eget uttryck i skärningspunkten mellan de tre akter man själva anger som referensramar.
Ganska långa låtar de flesta, som getts tid att växa klart - både avseende hur lång tid det tagit att skapa dem och hur länge de tillåtits breda ut sig på själva plattan.
EP'n "City Of Ghosts" är färskare, och innehåller låtar som har kortare tid från skapelse till dess att de ser dagens ljus - och det som slår mot öronen är vid första anhöringen ett band som utvecklats.
Kvar är ett eget uttryck, men som nytt element hittar vi ett rakare angreppssätt.
Inledande "New World Order" har en refräng som blandar ren sång med närapå blastbeats, och förutom den kanske uppenbara referensen med Opeths "Watershed"-platta så tänker jag osökt på Keep Of Kalessin och spåret "The Divine Land" - på ett bra sätt.
Inte för att det låter lika, utan för att det ger mig samma varma känsla i kroppen.
Refrängen sitter som gjuten, och är en sån där sak man vill spela på hög volym så att man kan sjunga med.
Enligt egen utsago startade egentligen denna EP som ett experiment.
Medlemmarna är utspridda över stora delar av vårt avlånga land, och ville prova sig fram huruvida man kan skapa musik på ett enkelt sätt med de förutsättningarna. Trummorna är lagda i Norrköping, basen i Stockholm, gitarrerna i Skellefteå och sången i Umeå.
Man kan kanske spekulera i om det är detta faktumet som gjort att man kanske trampar i lite rakare stigar än tidigare, men oavsett vilket svaret är så tycker jag att det är väldigt passande. Anledningen är ganska enkel - man släpper nämligen inte sin identitet för det.
Det är fortfarande "avantgardistisk melodisk dödsmetall" som serveras, och det är bra.
Samtliga spår (förutom nämnda "New World Order" består EP,n av titelspåret, "Dead Eyes In A Dying World" samt "Beheading The Serpent") är riktigt bra, och jag förstår bandets beslut att göra sitt experiment publikt.
Lyriken behandlar frågor om avfolkning och individens försvinnande i mängden, allt satt i en öde stad, en spökstad, och passar fint till musiken.
"Beheading The Serpent" är kanske det hårdaste spåret jag hört med bandet, och bjuder ändå på mer av denna raka, i-ansiktet-attityd.
Jag gissar också på att det som gitarristerna Emil & Stefan kallar som "jobbiga riffet" i min långa intervju med dem har det officiella låtnamnet "City Of Ghosts", då den bjuder på en del meckighet - men här är jag ute på tunn is. 
Jag kan ha fel. Jag har ofta det.
Det jag däremot inte har fel om är detta: Terrortory har just nu utvecklats till ett av de mest spännande akterna i det här landets hårdrocksklimat. 
Ett eget sound, gott hantverksskap och en riktigt bra dödssångare (Johan Norströms growl är på denna EP riktigt bra, snäppet bättre än på debutskivan) har just kombinerats med förmågan att skriva låtar som är lätta att ta till sig utan att de tappar djup.
Det är verkligen inte dåligt, och den stora frågan är väl... hur länge dröjer det till nästa giv?

Nyfiken?
EP'n släpps digital i slutet av mars, men du har teaser här. Den är egentligen inte talande för hur EP'n låter, men du får smyglyssna på sångslingan i refrängen till "New World Order" och får en inblick i känslan som omger EP'n. Vill du istället lyssna på hur Terrortory låter så kollar du ursprungsplattan på Spotify!

onsdag 27 februari 2013

NP: Kongh "Sole Creation"

...försöker hinna med en recension på den här plattan innan deadline för Werocks månadsrecensioner.
Kongh har med sin tredje giv "Sole Creation" verkligen flyttat fram positionerna, och den fyra låtar långa skivan är något jag hoppas att du inte missat.
På Spotify här, så kan du göra mig sällskap i lyssnandet.
Vill du ha mer läsning idag så rekommenderar jag Veckans Tips med samma band, eller min intervju med huvudfiguren David Johansson!

tisdag 26 februari 2013

Rime Of The Ancient Mariner. Ett inlägg om whisky...

Det var faktiskt ett tag sen vi hade ett inlägg med fullt fokus på annat än musiken på den här bloggen. Dags för det nu då, och vi gör det med bilder och tankar från helgens tur med Birka. Familjeresa, så fredagskvällen var väldigt lugn och sansad, avslutades med att undertecknad satt i halvmörkret i hytten medan resten av familjen snarkade i de övriga sängarna, hållandes en fisljummen Karhu och med hörlurarna på skallen. Ghost Brigade och Dawnbringer i öronen, och livskvalitet rakt av, tycker jag.
Förutom det så bjöd lördagen på en hel del fin whiskybotanisering.
Bilden ovan var en lite dryck jag gav mig på, det visade sig att det var båtens dyraste - en Dalmore 40 YO, dvs äldre än mig. 350 kr/cl (!), och en riktigt bra historia.Snygg flaska för övrigt, men drycken var ännu bättre. Såhär skriver The Dalmore själva:
Astrum is the Latin word for constellation. As the stars glint and gleam in the night sky so will The Dalmore Astrum shine with an unmatched brilliance among whiskies. This exceptional 40 year old vintage recently emerged from the darkness of a lengthy maturation with a glorious lustre. One sip and you’ll agree; the stars have truly aligned to create a stellar malt.
Set to cask on the final day of the year 1966, this spirit spent most of the ensuing four decades in American white oak casks from Kentucky before being transferred for a final 18 month flourish to 30 year old Matusalem casks from the majestic house of Gonzalez Byass.

Värmde innan dess upp med en Strathisla 1968, som man valt att ge till extrapriset 175 kr/2 cl, faktiskt ett riktigt bra pris. Tyvärr måste jag säga att lika bra som de är på whiskyutbudet, lika svaga är de på utbudet av öl. Till detta kunde man då välja på olika blaskig lageröl, i stort sett, samt Innis & Gunn- Det blev det senare, visserligen en bra öl, men ändå rätt så.. ja.. trist, med tanke på hur mycket kul whisky det fanns.

Nå.
Tax Free nästa, och denna gång tog jag med mig två flaskor hem. En som får agera brukswhisky eftersom den var okej och till ett bra pris (349 kr för litern): Glenlivet Master Destillers Editiion, samt en specialare fron Chieftains (som buteljerar en hel del lite mindre destillerier): Ben Nevis 12 YO.


Jag har sedan tidigare provat mig lite fram hos just Chieftains olika tappningar, och tycker att det är spännande saker, dessutom ganska svårt att få tag i förutom vid tillfällen som detta så det gör det extra kul. Dyrare flaska, men inte så blodigt, strax under 600 spänn.
Ingen av dem öppnade än, och i skrivande stund ser då hyllan (lite av Record Madness i detta inlägg, fast med fokus på whisky då!) ut på följande sätt:




Överst - hyllan som helhet.
Innehåller kanske en sisådär 15 flaskor eller så just nu.
Detaljer i underliggande bilder, där man kan konstatera att en sådan sak som Longmorn 16 YO är snygg som attan men smakar trä, att min karaff Dallas-style innehåller irländska Jameson, prisvärt för det ändamålet (och visst är den snygg, speciellt med de stora tumlarglasen?). Dramglasen står på annan platsoch får inte vara med på bild, till skillnad från de två Chieftainsbuteljerna som står längst fram (och faktiskt gömmer en av mina finaste saker, en Glenmorangie Signet som nu knappt syns i mörkret på bilderna).

Vad innehåller de då, dessa specialbuteljeringar?


 Tre stycken bor i hyllan just nu.
Överst den angivna Ben Nevis 12YO, sedan en Rosebank 20YO och sist en Mannochmore -91.
Extra kul när man får chansen att vara med å¨en sån där specialare, och kanske ska jag ställa fram dem alla för allmän bedrickning ungefär den här tiden nästa år.
Då fyller undertecknad 40 år.
Precis som whiskyn längst upp i inlägget, Dalmore Astrum.
Tror bara att den är i lite bättre skick än mig - den var riktigt fin...

söndag 24 februari 2013

Besatt: Soundgarden "Badmotorfinger"

Nu ska vi gå i gymnasiet.
Förstås har jag ett knippe skivor som jag varit Besatt av under högstadiet och efter det, men just nu ska vi landa i tiden vid gymnasiet, och närmare bestämt i min första bil. Min första alldeles egna bil.
En grön Volvo 242E, med B21-motor och skogsgrön rätt risig lack. Den hade gått 30 000 mil när jag köpte den, var från -76 (bara två yngre än mig), och jag köpte den för 5 000 kronor.
Den första tiden hade jag inte råd med någon stereo utan pendlade fram och tillbaka till sommarjobbet som vaktmästare på HSB med min freestyle som sällskap.
Såg helt stört ut, förstås, med hörlurar på huvudet i väntan på grönt ljus för att svänga vänster.
Så småningom fick jag lön för detta jobb, och köpte där och då en bilstereo.
En Panasonic, med två 6x9 bak i hatthyllan. Pris för stereo: 6 000 spänn, men det var det förstås värt.
Ingen CD i stereon, men väl löstagbar front och en funktion som innebar att om man dubbeltryckte på att spola fram eller bak så hittade maskinen själv glappet på kassetten och stannade för att spela upp nästa låt. Magiskt!
Egentligen innebar stereon att jag skulle välja en av två skivor, som intimt förknippas med den här tiden. Den ena är Slayer "Decade Of Aggression", som jag och kompisarna knarkade så fort vi åkte med den här bilen, men det känns mindre kul att skriva om.
Ja, det är världens bästa liveskiva. Ja, det finns massor av stories att dra om det.
Nej, det är inte den skivan vi ska kolla på idag.
Det är istället den andra skivan, den jag spelade när jag var själv i bilen.
Soundgarden "Badmotorfinger". Jag har den med "Somms" som extramaterial, men det är huvudplattan som är grejen.
Ruggigt bra platta, faktiskt en av de bästa alla kategorier. Det var ju några som kom där, med samma region som avsändare och som förändrade världen. Pearl Jam "Ten". Alice In Chains "Dirt". Stone Temple Pilots "Core". Nirvana "Nevermind" (även om den aldrig blev en personlig favorit), och så denna.
Låtlistan är rena rock'n'roll-porren.
"Rusty Cage". "Outshined". "Jesus Christ Pose". "Face Pollution". "Room A Thousand Years Wide". "Mind Riot". "Holy Water". Typ alla spår är tokbra, och sitter som berget i mitt minne och i mitt hjärta. Jag har kvar klistermärkena på skivan, köpte den visst för 149 kr på Thylins inne i Skellefteå, och jag har märkt den med mitt namn och att det är skiva nr 52 i samlingen.
Den kommer alltid att vara så hårt förknippad med frigörelsen som bilen innebar att det finns liksom inte. Där andra hör moll hör jag hopp.
Den där bilen.
Jag hade ju inte så mycket pengar, studiebidraget räckte till att tanka en tank. Då körde man bil i två veckor ungefär, sen fick den stå till nästa utbetalning.
Och vilka grejer man gjorde!
Klistrade på egen solfilm på bakrutorna. Det blev... sådär. Jag är väldigt ohändig av mig, och hade inte riktigt handlaget för att få det helt jämnt. Dugligt, men inte så snyggt.
Målade sommardäckens text med vit hobbyfärg eftersom jag ville ha såna däck men inte hade råd med riktiga, nya. Istället för Bridgestone hette dessa Firestone och var någon slags kopia.
Tvättade och vaxade hela bilen hur noggrant som helst, och tyckte att jag skulle avsluta allt med att spola av den en sista gång.
Resultat - hela den nyvaxade bilen torkade och blev fläckig. Man ska tydligen inte blöta ner en nyligen vaxad bil.... bara att börja om.

Och jag bodde i den.
Oj, vad jag bodde i den. Sov en vecka i sträck i den när det var dags att gå ut gymnasiet, en filt i baksätet. Sov varje lunchrast i den när jag var vaktmästare. Reste över Västerbotten nattetid, slukade spräcklig asfalt när pengarna fanns...

Så småningom fick jag jobb på Posten. Konstiga arbetstider, på sorteringen (där, barn, kan man förstå exakt hur länge sen det här är - posten sorterades manuellt!). Konstiga tider, men jag kunde ta jobbet tack vara bilen och möjligheten att pendla.
Enda problemet var att jag var så trött när jag kom fram där vid halv fyra på morgonen att det hände mer än en gång att jag låste in nyckeln i bilen (sånt gick att göra då, men tryckte ner låsknappen och slängde igen dörren). Ridå.
Som tur är låg polisstationen inte långt bort, så jag gick dit och sa att jag var tvungen att bryta mig in i min bil... och fick låna ett sånt där brytjärn som man kunde sticka in i skarven på dörren och tvinga upp låsknappen på insidan (lita på mig, jag loooooooooovar att det är min bil?).
Härliga tider!

Så småningom slutade den där bilen som en översnöad hög på parkeringen när vi flyttat till ett radhusområde. Den funkade då inte, och hade förstås gått än längre. Jag skulle rycka in i lumpen, och använde bilen som kylskåp för all öl jag inte ville och vågade ha hemma (jag kan dock berätta att det INTE är smart att förvara en back Spendrups Old Gold glasflaskor i en bil när det är -25 ute... det ser ut som ett fryst fyrverkeri då, när ölen fryst uppåt i flaskan och korken sitter kvar längst upp på den där spretiga bruna frusna pinnen, pekandes åt 20 olika håll från 20 olika flaskor...).
Så hände det magiska... grannen Peter muckade och ville ha något att göra.
Och han kunde bilar.
Jag fick behålla stereon (den ligger nog någonstans i en kartong på vinden fortfarande) och högtalarna, men han tog den som den var. Rostig och hopfrusen och full av underbara minnen.
För 5 000 kronor, samma summa som jag lagt ut på den.
Värdeminskning = 0 kr.
Värde för mig och mitt liv = ovärderligt.
Hoppas att Peter fick samma glädje av den gamla skorven, och att jag glömde kassetten med Soundgarden i bilen någonstans. Det vore ett fint sätt att skicka friheten vidare.

lördag 23 februari 2013

EP: Zephyra "Kämpaglöd"

Zephyra har attityd.
Kvinnlig frontfigur som levererar growl? Check.
Kaxighet i inställningen? Check.
Tuff byline? Check.
Just den sistnämnda låter ""A badass high five. In The face. With a chair."
Bra så, jag gillar den typen av inställning och därför tänker jag att det blir spännande att kolla in EP'n "Kämpaglöd", utgiven digitalt under 2013 och bandets andra EP efter den enda demon som startade historien år 2010.
Tyvärr har inte bandet låtarna att riktigt backa upp sin kaxiga attityd, i alla fall inte riktigt än.
Paradoxalt nog är det nästan kaxigheten som ibland sätter en del käppar i hjulet, en sak som märks allra tydligast i inledande spåret "Route 611", bandet försöker här tränga ihop så många idéer och tankar och sätt att visa sin önskan om att uttrycka sig att det blir alldeles för mycket av det goda. Det är som 4 låtar kladdats ihop i ett.
Bästa låten är andra spåret "Forced Family", och bandet har överlag i de 5 vanliga spåren (skivan avslutas med det instrumentala titelspåret) då och då fina refränger som sitter bra (förutom "Forced Family" är "Imprisoned Queen" ett bra exempel på det).
På det hela känns det dock lite för rörigt för min smak. 
Det blandas mellan growl och rensång, rena Nightwish-pasticherna och dubbeltrampande dödstrash på ett halsbrytande sätt.
Min absoluta känsla är att bandet, egentligen, befinner sig på demostadiet snarare än att man ska bedömas som ett flygfärdigt band med officiella releaser - helt enkelt av anledningen att det känns som om man fortfarande söker efter vilket form av band man vill vara. 
Jag har, för säkerhets skull, frågat dem om hur de ser på sig själva, och de anser att EP'n är en riktig produkt som bör bedömas med de glasögonen på, och då blir också kraven högre.
I alla fall i mina öron.

Bandet då.
Det är de två starka krafterna Åsa & Tony Netterbrandt som hanterar sång, growl och gitarr. Med sig har man Tobias Oja som står för basleveransen, och dessutom söker man efter en trummis (mer info o det på bandets hemsida, om du är sugen)
Som helhet klarar sig gänget hyggligt musikaliskt.
Det är absolut inget fel på kunnandet, och man känner att bandet är viktigt för alla inblandade. Det hamnar förstås på plussidan, om man nu ska väga upp lite av kritiken för att man är för spretig. 
Du hittar "Kämpaglöd" på Spotify om du vill lyssna själv, och det tycker jag att du ska göra så att du har koll på bandet. 
Attityd är trots allt kanske det viktigaste av allt när det gäller att ta sig någonstans, och även om det här inte passade mig än så kan det mycket väl lyfta med tiden. 
Renare låtar, lite mindre rörigt och lite vassare spår där man hittar timingen i när man ska växla från ren sång till growl så är Zephyra ett band som på allvar kommer att uppvaktas av skivbolagen.
Fram till dess är det nog bra om bandet står lite på tillväxt!

fredag 22 februari 2013

Veckans Tips: Crossfade "Secret Love"

Göran Edman.
Allt är egentligen hans fel.
Crossfade är nämligen musik som i vanliga fall inte riktigt faller så väl ut hos undertecknad. Duons AOR är exempel på sån musik som oftast känns för slätstruken och tillrättalagd för min del, men så var det ju det där med Göran Edman, mannen med Den Där Rösten.
Han sjunger på skivan "Secret Love" från 2011, den andra som Crossfade klämt ur sig, och eftersom man dessutom spenderat (vad det verkar) äckligt mycket tid i studion på att få till en skön ljudbild så sitter vi helt plötsligt här nu.
Med den snällaste och mjukaste skivan som Metalbloggen haft som Veckans Tips.
Här är det nämligen akter som Toto som går igen i låtar som "Closer To The Fire" och "Waiting For A Miracle", eller Dan Reed Network som ekar över "Heart Of A Hero".
Inte riktigt den typ av referenser du brukar få läsa här, men det struntar jag i.
Detta är nämligen bra, och över det hela så dominerar Edman.
Det måste vara en av de mest underskattade sångarna vi har i det här landet.
Träffar perfekt i alla lägen, och oavsett om det är en gammal Yngwie Malmsteen-låt eller en snygg åka-bil-AOR-historia som "In My Mind" eller "Brave New World" från den här skivan så lyfter han låten ett extra snäpp.
Crossfade är väl egentligen Lasse Hallbäck och Richard Stenström, om jag förstår hemsidan rätt. Man tar hjälp av Edman för sången och bröderna Lindvall (Per och Sven) för vad man själv kallar "the groove". Gästartisterna räknar in Mats Ronander och Calle Moreus (se där, två namn du ALDRIG trodde du skulle få läsa på denna site!), och totalt sett är detta en bra platta som jag har smyggillat sen den kom.

Jag fattar att den här plattan inte faller alla Metalbloggens läsare i smaken, men för dig som inte räds de referenser som nämnts så väntar en stunds skön easy listening här!

torsdag 21 februari 2013

Förhandsbeställ Tribulation "The Formulas Of Death"

Bara så du vet - det går nu att förhandsbeställa Tribulations kommande giv "The Formulas Of Death" direkt från skivbolaget Invictus Productions. 
Jag har gjort det.
Du gör det här

Bara för att vara tydlig - jag är riktigt till mig vad det gäller detta.
Debuten var helt enkelt läskigt bra, och själva skriver bolaget såhär om uppföljaren:
It has been a long wait between 'The Horror' and 'The Formulas of Death' and there has been a lot of maturation and development within the ranks of Tribulation. While 'The Horror' went straight for the jugular in terms of it's aggression, intensity and snappiness, 'Formulas...' is a considerably more measured and developed affair, reflecting the band's interest in the arcane and the occult as interpreted through their musical expression and prowess.

Those expecting 'The Horror' part two will have to search elsewhere. 'The Formulas of Death' is much, much more...


Bara att kapitulera och plocka fram lädret va?

Dessutom känns det bra att få dela lite såna där saker med er.
Annars är ju hemlighetsmakeriet gällande, och jag har lite svårt för det. Fick hem 2 st plattor tidigare i veckan som jag gillar som fan, och egentligen vill skriva en hel del om... men ska försöka hålla till att bränna av Veckans Tips 2014 med ett jäkla fyrverkeri!

onsdag 20 februari 2013

Recension: Stilla "Till Stilla Falla"

Promomaterialet säger såhär om Stilla "Till Stilla Falla": A carefully and passionately written album with a touch that reminds of great elder Scandinavian acts such as Kvist, Isvind, Tulus among others but not without a strong identity of its own. “Till Stilla Falla” proves once and for all that it is still possible to capture the spirit reminiscent to the eerie old northbound magic that this kind of music invoked in the past - which is something very seldom seen these days.

With transcendental riffing, immense keyboards, stargazing bass lines & and ghastly vocals STILLA will bring you back to the mystifying days of when “Black Metal”  was imbued with the mysteries of the northern nature!
Intressant, eller hur?
Lägger man dessutom till det faktumet att bandet vill säga sig fortsätta i de spår som plöjts upp av akter som Dodheimsgard och Old Mans Child så innebär det förstås en platta som lämpar sig alldeles utmärkt för kalla, mörka och snöiga vinterkvällar. Omslaget fångar på ett fint sätt den musik som serveras, och kanske främst stämningen som är närvarande på den sex låtar långa skivan.

Personligen tycker jag om plattan. Den har en skevhet som skaver och gnager på nerverna och gör att den passerar lite utanför min normala norm för black metal. Första passet med plattan var snarast obekväm - första spåret "Tidlösa Vindar" har både ett driv och ett riff som beskrivs bäst som just skevt, och sången är stundtals mer pratad än skriken.
Långa "Aldrig Döden Minnas", "Hinsides Dagen" och avslutande titelspåret utgör de stora byggblocken på den här skivan, de klockar alla in på strax under eller runt tio minuter och runt dem finns tre lite kortare spår.Det är de kortare spåren som faller mig bäst i smaken, främst "Askormen" men även "Allt Är Åter" är bra black metal med både starka traditioner och en egen identitet. 

Bandet har väl antagligen samma känsla, då man lagt en video på YouTube av just "Askormen", vilket är det du får av bandet i lyssningsväg så länge. Plattan finns i skrivande stund inte på Spotify, men släpps i början av mars så det kanske löser sig med tiden.


Du märker ju ganska fort på denna text om detta kan vara din typ av musik, och om du nu vill utforska Stilla närmare så är mitt tips att ge skivan lite tid.
Det är inte en slit-och-släng produkt som passar som bakgrundsbrus, i alla fall inte i mina öron. Den behöver lite tid och uppmärksamhet för att fästa, och det leder oss in i tankarna avseende betyg.
Jag kommer att landa ut denna recension med betyget 3, men jag är inte säker på att detta står fast över tiden. Jag har en känsla av att skivan kommer att fortsätta växa, och att det finns anledning att återkomma till den med ett reviderat betyg när mer tid förflutit.
Oavsett så är det en trevlig ny bekantskap som klingar lite gammalt - igen, lite som omslaget.

Bästa spåret är som sagt "Askormen", men en av skivans riktiga styrkor är ändå helheten. Att materialet faller på plats på ett naturligt sätt.

Stilla - "Till Stilla Falla" - 3

måndag 18 februari 2013

Record Madness: R

Jaha.
Stones inte bara svarade snyggt på bokstaven L (härliga bilder, det är alltid lika kul att se ett sant fan gå bananer över sin favoritgrupp tycker jag), han passade tillbaka pucken på ett distinkt sätt.
Bokstaven R hamnade i inkorgen, och det har väl tagit ett litet tag att komma fram med ett svar, men så ska det ju vara. Hela idén med serien Record Madness är ju just det - det får ta tid, och det kommer att bli väldigt blandat i inläggen. Högt och lågt. Salt och surt. Och har man sagt A får man tydligen säga R?!

RECORD MADNESS: R
Såhär ser stora hyllan med skivor ut. 
Kollar du noggrannt så har jag markerat var bokstaven R finns, med televerksorange och lite svårtydlig färg. Rätt långt nere, lite till höger, totalt kanske en 45-50 plattor.
R.
Därunder finns en av mina absoluta svagheter. 
Red Hot Chili Peppers.
Det tror jag nog att den gode Stones visste, och vi ska återvända till dem lite senare i inlägget. All good things to those who wait.
Under R finns ju nämligen fler mer eller mindre givna husgudar, och det känns lite som om min skivsamling i just detta fall byggs upp av några få block.
Rainbow. Rage Against The Machine. Running Wild. Red Hot Chili Peppers.
Ta bort dem och bokstaven R blir skralt representerad...
Nå.
Vi kan väl börja med två av de där stora blocken jag hade tänkt belysa lite?
Längst upp - Rage Against The Machine.
Rapmetalfunkrock, typ, med attityd, och alla har väl hört den lysande självbetitlade debuten. Jag har hela sviten samt en DVD med sista livespelningen, och jag gillar bandet.
Återkommer alltid med jämna mellanrum till dem, och skulle kunna låta dem ta rätt mycket plats i detta inlägg om jag ville.
Men så blir det inte. Det blir visserligen mer än med Running Wild (som inte ens får finnas med på bild), och anledningen är rätt enkel - jag tycker inte det finns så mycket att säga egentligen. Liveskivan med Rage Against The Machine har stått i centrum såväl på CD som på DVD, och det är en essentiell del av en skivhylla värd namnet.
Running Wild-samlingen utsträcker sig till ett par fem-sex plattor på CD-format samt några till jag har elektroniska versioner av (försett mig från en inbiten Running Wild-kompis), och de jag har i hyllan har sedan tidigare fått en del tid i rampljuset (kolla in såväl Remasters- som Live!-arkiven).
Mindre intressant att skriva om.
Det gäller dock inte den andra bilden här just ovanför.
Rainbow.
Visst, det är klart att mästerverken "Rising" och "Long Live Rock'n'Roll" varit i fokus förr, men här finns det ändåp lite att reflektera över och kommentera, tycker jag.
Notera främst mittenuppsättningen av skivorna på bilden.
Tre stycken vita saker.
Den översta är klassikern "On Stage", som jag egentligen inte själv fattar att jag inte haft i Live!-serien. Den understa är hemmaritad (!), och själva skivan ett hemmabränningsprojekt.
Sådär lagom tjusigt, men ändå kul att se. Hade själv nästan glömt att det var så det var, tror jag fick en bränd kopia någon gång som jag ville ha i hyllan, därav detta spektakel.
men.
Mitten mitten.
Har du kollat den?
Det gjordes liksom häftigare promos förr...

 Specialskiva som skickades ut till radiokanalerna, med utdrag ur låtarna från dubbelgiven "On Stage" som blandats med intervjuer med Ritchie Blackmoore och Ronnie James Dio (främst den tidigare pratar). 
Ett stycke raritet och rätt kul sak, där bland annat historien om låten "Starstruck" beskrivs (texten handlar om Myriel, ett av Ritchies fans som bland annat dök upp i hans trädgård en kväll när han åt frukost...), samt hur bandet lägger upp olika spelningstyper beroende på hur publiken vill ha det och annat.
För oss som vill veta lite om vad som händer bakom bandet är det en guldgruva!

Guldgruva avseende Veckans Tips - det har däremot inte bokstaven R varit.
Ynka två stycken från hyllan so far (vilket ju är patetiskt lite med tanke på hur många tips som flödat genom bloggen nu).
Bilden är dassig, men hey - lev med det. Ibland blir det så.
Det är i alla fall Rotting Christ "Aelo" och Rwake "Rest" som avbildas, och har du missat dem får du skylla dig själv. 
Däremot gav grävandet i hyllan en del andra skivor som jag nog minsann törs utlova att vi ska titta på förr eller senare. Här ligger de och väntar på att få bli Veckans Tips!
Längst upp Red Fang, till vänster Riot, till höger Royal Thunder och längst ner Rev 16:8.
Spretigt, men bra. Alla dessa kommer under året/närmaste åren att få sin tid i solen som Veckans Tips. Det är de värda allihop.
Precis som förra gången tänkte jag också att vi skulle kolla lite på en del av de skivor som befolkar hyllan och som inte är hårdrock. Vi hoppar en del mer eller mindre väntade akter (hej R.E.M!) och tar istället fram detta knippe:

Jaha, tänker du.
Vafan är det här?
Överst har du de tre skivor jag hade tänkt plocka fram. Radiohead, samlingsskiva (jag har en del samlingsskivor ändå i hyllan, fast jag nästan inte tror det själv, och inställningen till samlingsskivor är väl generellt ganske svalt...), Dizzie Rascal (hip-hop, köpte den när jag var lite lost över vem jag egentligen är och lyssnade en del på den stilen... tror det var Per Sinding Larsen på SVT som tipsade, och det ångrar jag - detta är nämligen inte en bra platta, utan påminner snarare om förpackade fekalier) och Raising Sands (med Robert Plant och Alisson Krauss på sång, en väldigt finstämd men fin skiva som jag gillar skarpt).
Tänkte nog att det blir en bra mix att visa, och sen... igår kväll när mina grabbar badade och jag som vanligt stod och stirrade lite på skivhyllan.. så stod den ut.
På fel bokstav.
Eros Ramazotti.
Sorterad under E. Inte under R. It must be a sign, tänkte jag, och knäppte av en bild med telefonen.
Ja. Jag har en samlingsskiva med Eros i hyllan. Det är kanske inte hevvy mettall, men så är det, och nu kommer frågan.. sortera under E eller R?
Jag hade den under E, där tanken antagligen var att han kallas Eros. Lite som Kylie Minogue som heter Kylie på skivorna (jodå, jag har en skiva med henne också, men det blir under K så småningom...), men det står ju faktiskt även Ramazotti på den här plattan.
Så, nu fick han inte bara sin tid i solen på denna blogg, smörsångaren från Italien, utan även en ny bostad i skivhyllan. Under R.
R.
Där Red Hot Chili Peppers bor.
Nu ska det handla om dem.
Jag gillar nämligen dem, lite lätt sådär.
Inte så att min skivsamling är fullständigt out of this world med bandet, men ändock så att jag ska starta sektionen med denna vackra bild, tagen några jular sen (ingen tatuering på vänster arm där, men det kommer väl såna bilder också vad det lider:
Okej.
Lagom lätt illamående?
Beredd på resten?
Fint.
Så här då!
 
 
 Så, vad har vi här?
Jo, först kommer de tidigare åren med bandet.
De som gjorde att jag fastnade för dem en gång i tiden. Mer funkstök än numera, och Anthony Kiedis sjunger verkligen rätt illa - men ärligt, och hela bandet har en inställnig som blandar total glädje och av att det är på liv och död på ett helt annat sätt än de sentidare skivorna. Det var väl "Mothers Milk" som verkligen fäste bandets unika sätt att närma sig musiken hos mig, och efter "Blood Sugar Sex Magic" var det helt kört. 
På tal om Besatt, liksom.
De senare skivorna är ojämnare, även om väl "Californication" förstås får räknas till bandets höjdpunkt av gemene man, men jag kan ändå inte hjälpa det.
Bandet har för evigt en plats i mitt hjärta, och ett år med en ny skiva av bandet är ett bra år.
Liveplattorna får en egen bild.
 2 officiella, en inte så officiell. "Live Q" har inte förekommit i Live!-serien, men "Live In Hyde Park" har förstås varit i fokus. Trion ovan kompletteras av en bootleg med förvånansvärt braljud, från Holland -92 och med det småfyndiga namnet "Red Hot And Rainy".
En av de saker jag verkligen gillar med bandets livegivar är att man plockar in unikt material. Covers, olika versioner eller helt enkelt osläppta låtar som spelas live - det är att ge det lilla extra även för oss fans som har rubbet med bandet.

Till näst sist i denna dykning ner i bokstaven R så ska vi lyfta fram en udda skiva. Till skillnad från förra gången, med bokstaven "A" så är det inte en skiva som är överdrivet bra. 
Den här skivan är med tyska Rage.
"The Missing Link" är inte dålig, och hyggligt hård power metal för att vara -93, men ändå var det hela tiden en sån där skiva som aldrig riktigt fäste eller lyfte för undertecknad.
Jag borde ha älskat den, den tiden i mitt liv, men...nä.
Detta är och förblir den enda plattan med tyskarna, trots att de varit i farten så länge, och det är i sig ett faktum värt att reflektera lite över och belysa, såhär när man står och glår på en skivhylla.
Borde jag ha fler skivor med dem, verkligen?

Den frågan får dessutom avsluta kollen på bokstaven R.
Som du sett blev det ingen detaljfotografering av hur skivorna ser ut. Orkade inte, och ljuset från taklampan föll lite snett ner över hyllan när det blev så långt ner.
Det sista, det enda som återstår, det är nu att skicka utmaningen tillbaka till Stones, och denna gång ska han få en utmaning på ett annat sätt.
En bokstav som jag tror kan bli lite svår att skriva om helt enkelt för att det inte finns så många skivor där. tror jag. 
Bokstaven Q.
Det ska bli mycket spännande att se om han klarar att skriva nästan något alls om den!

söndag 17 februari 2013

Citatet: Björn Strid, Soilwork

Denna gång landar Citatet i en rykande färsk och aktuell historia.
Björn "Speed" Strid, huvudfigur sångare och frontman i Soilwork intervjuades i senaste numret av Close-Up Magazine, nummer 148. Inte så konstigt kanske, bandet är väldans aktuella eftersom man släpper nya dubbelgiven "The Living Infinite", utan av-och-till-historien Peter Wichers på gura.
Ett dubbelalbum med Soilwork vet jag faktiskt inte hur det kommer att landa hos mig.
Jag gillar bandet.
De är smygstora, och funkar verkligen. I sina bästa stunder är de briljanta, till och med - men jag är samtidigt rädd att det kommer bli lite väl mycket av det goda.
Att ett dubbelalbum blir för lika, och att resultatet blir en skiva som är rätt bra när man lyssnar på den men som jag nästa aldrig plockar ur skivhyllan efter den initiala smekmånaden.
Vi får se, vad det lider kommer väl en recension.
Men det är inte det vi ska prata om idag.
Vi ska istället prata om frontmannens sång.
Jag anser nämligen att Björn Strid är en av metallvärldens mest mångfacetterade röster, och med konkurrens av kanske bara Howard Jones (numera ex Killswitch Engage) och Tomi Joutsen (Amorphis) kanske den manliga sångare som bäst klarar att både leverera ren sång och growl. 
Bra så.
Sen kom den här skivan min väg.
Sidoprojektet The Night Flight Orchestra.
Rock'n'roll med en metallkant, och en riktigt bra skiva.
Så småningom känns den given som Veckans Tips på den här bloggen (hmmm... listan över skivor jag lovat ska bli Veckans Tips börjar vara ganska lång nu... undrar om jag verkligen kommer att orka dra allt i mål...?) - men helt plötsligt får man en annan uppfattning om Björn Strids röst.
Den innehåller inte längre guld.

Missförstå mig rätt - han sjunger inte dåligt... men den här skivan hade kunnat lyfta från mycket bra till alldeles fantastisk med en vassare sångare. Jeff Scott Soto, typ.
Det hade kunnat bli så sjukt bra att det kanske är förbjudet att tänka på.
Man få kanske inte öppna den dörren. "tänk om den och den hade sjungit på den och den skivan". I så fall hade många skivor fått en uppfräschning.

Så.
Efter många om och men så kommer vi då till Citatet från intervjun, och det handlar förstås om sången på nya "The Living Infinite". Håll till godo!

"Det är David som skrivit den låten, men jag tror han utgick från en melankolisk känsla snarare än att han bestämde sig för att göra specifikt en ballad. Jag är väldigt stolt över sången på den låten. Demoinspelningen var helt instrumental så jag prövade mig fram i studion och använde rösten på sätt som jag inte tidigare gjort. Det var en utmaning."
Björn Strid, Soilwork (om låten "Antidotes In Passing")

Jaha.
Ballad, alltså.
På en Soilworkplatta. Med Björn Strid på sång, en insats som han själv är nöjd över.
Var tar det här vägen, egentligen?

lördag 16 februari 2013

Metalbloggens hemliga projekt!

Kolla in bilden.
Sådär hemlig känner jag mig just nu, eftersom denna veckan sett starten på ett litet projekt i all hemlighet.
Eller, ja.. så hemligt är det kanske inte eftersom jag berättar att det finns just nu, men innehållet är mystiskt - och det tar lång tid innan det avslöjas.
Jag planerar nämligen att nästa Hårdrockskväll, Trettondagsafton 2014 gå all in på att presentera ny musik.
Och, mina vänner, det där ska göras så att det blir lite spännande även för mig.
Det betyder att jag nu har startat att skriva Veckans Tips för början av 2014 (!) och schemalägga dem när jag hittar en skiva som jag nog kan tänka mig att plocka en låt från när det drar ihop sig, och i övrigt hålla skivan hemlig under resten av året 2013. 
Det roliga här är att jag kommer skriva inlägget, schemalägga det och sen glömma det till dess att det publiceras. Det blir alltså lite lucköppning för mig med då, och väldigt spännande att se om det jag tänker nu under året håller hela vägen till Hårdrockskväll 2014.
än så länge har jag samlat på mig 4 plattor.
En finsk grupp, en jänkarsammansättning och två svenska.
Har bara börjat skrivandet dock, så alla är inte planerade.

Det betyder ju också att Metalbloggen finns kvar i början av 2014, i alla fall i form av Veckans Tips.
Ett sådär lagom hemligt projekt att pyssla med i bakgrunden.

I förgrunden finns lite annan läsning för dig som letar sådan.
Werock har laddat på med två recensioner mitt i månaden.
Martin förvånas över Alpha Tiger, och Karin  uttrycker besvikelse över Hatriot.
Annars är nog mitt bästa tips den här intervjun. Terrortory!
Varför det då?
Jo:
Ikväll. I hufvudstaden.
Jag tänkte gå, men vabruari ställer till det. Lillkillen är sjuk, hustrun ärä sjuk och resultatet har varit ett knippe vaknätter i veckan och en knäckt Rebellängel.
Du borde gå dock.
Verkligen.
Bandet har nämligen låtit rykta om avtäckandet av nytt material....

Annars kan jag berätta att jag lyssnar på den här skivan en del just nu:
Black metal på svenska från Stilla.
låter lite som omslaget ser ut, och tanken är väl att jag ska kunna klämma ur mig en recension av "Till Stilla Falla" vad det lider. 
Du som vill gissa vilka skivor som ligger i "hemliga högen" kan alltså stryka just Stilla. Den är härmed outad...

Trevlig lördag på er!

fredag 15 februari 2013

Veckans Tips: High On Fire "Blessed Black Wings"

"Du kan ju för faaaaan inte sätta på värsta hårdrocken på skithög volym och sen gå från ditt skrivbord!"
Orden yttrade av min dåvarande arbetskollega Sara, sen jag hade piskat på inledningsspåret "Devilution" som öppnar 2005 års "Blessed Black Wings" från High On Fire.
Hon var redigt förbannad, och det kan man väl kanske förstå.
Man gör ju inte så, egentligen, i ett kontorslandskap. Jag kunde ju bara inte riktigt hjälpa det, det där är en låt med drivet och smutsigheten hos Motorhead och ändå stöpt i en helt egen form, och jag hade läst om High On Fire i Close-Up Magazine innan jag plockade upp skivan. Den låten satte sig direkt hos mig, och det här var en sån där morgon som Stockholmstrafiken hade visat sig från sin obästa sida. Jag behövde, med andra ord, en rejäl spark i fejset för att komma igång.
Hence, "Devilution" på hög volym.
Inte så poppis kanske, men egentligen tycker jag att hon borde diggat med istället!

Nå. När jag först köpte skivan så var det egentligen bara den låten som satte sig. Resten av plattan var lite för... ja.. brötig, i brist på andra ord, för mig. Lyssnade på den men inte helhjärtat.
Det var först efter att jag fallit fullständigt för tokhiten "Snakes For The Divine" år 2010 som jag fattade grejen och gick tillbaka för att lyssna på den här plattan med lite nya öron.
Hoppla - tydligen hade jag missat något då!
Låtar som "Cometh Down Hessian" och "Blessed Black Wings" är ju faktiskt grymma, och så kan jag numera leva med den lite skitigare ljudbilden på ett helt annat sätt.
Riff som kan försätta berg.
Raff som kan tumla om grunder.
Riff raff som skulle få Lemmy att önska han hade skrivit dem, så som "Devilution".

Ja. Inte mycket att snacka om.
Du har "Blessed Black Wings" här. Så kan du också spela värsta hårdrocken på skithög volym!

torsdag 14 februari 2013

Ofta vs bra

Hardcore Superstar släpper nytt.
Igen.
"C'mon Take On Me" blir gruppens femte fullängdare sen den självbetitlade omstarten 2005, och det gör mig både imponerad och lite tveksam.
Bandet levererar skrämmande hög nivå med tanke på hur ofta man klämmer ur sig en ny skiva, men samtidigt har jag på senare tid fått känslan av att det egentligen är lite för ofta man gör just det.
Klämmer ur sig en ny platta.
Det hinner inte mogna emellan.
Lite som Jorn.
Herr Lande är extremt produktiv, men jag är verkligen inte säker på att det blir bra alla gånger. Ibland hade det nog inte varit så dumt att fundera på om alla låtar verkligen platsar på skivan, istället för att rusa mot release.
Det är en sida av saken.
Å andra sidan vet man ju att när band som KISS och Whitesnake skapade sina klassiska alster när det väl begav sig så laddade man ju upp två skivor per år, typ.
Lite som Black Country Communion gör nu då. Med hög kvalitet hela vägen.
Ändå...
..hur länge kan man hålla i det?
Ofta eller bra?
Ofta och bra?
Ofta = bra?
Det där kan man fundera på. 
Jag vet inte om det finns ett motsatsförhållande, eller om det till och med kan vara bra att en grupp är aktiv. Jag vet bara att jag i Hardcore Superstars fall har börjat reflektera över det.
Lite som med den här bloggen, kan man nästan säga.
Ofta eller bra?
Ofta och bra?
Ofta = bra?

Det känns som en relevant fundering här med.
Min tanke detta år har varit att hellre skriva om något läsvärt och i så fall lite längre snarare än att skriva ofta. Metalbloggen 2.0, no filler only killers, liksom....
...men det går väl sådär med det, i ärlighetens namn.
Visst, Besatt-serien är ett bra exempel, och Citatet har utvecklats en hel del, men just nu kommer det ändå upp saker i stort varje dag.
Det blir stundtals på bekostnad av längre artiklar.
Bland annat ligger jag och småtuggar i bakgrunden med en Tvekamp (inspirerad av ett Facebookinlägg från Jarno) samt min liggande utmaning på bokstaven R i Record Madness.
Och kanske borde jag bara skriva på dem istället för ett sånt här inlägg?!

Ofta eller bra?
Ofta och bra?
Ofta = bra?

Hur som helst.. i väntan på det så kan den uppmärksamme se att det nu finns möjlighet att "pluss-etta" denna lilla blogg, om man nu tycker att den är bra.
Det kanske är kul.
Annars kan det vara värt att veta att denna blogg ingår som material i en forskning också.
Den räknas som vanligt folk, typ, och man är intresserad av hur lingvistiken fungerar, om jag förstår det rätt. Räknar vanligaste ord och sånt.
Mindre kul är däremot antalet spam-kommentarer.
Jag försöker rensa dem, men det är inte alltid jag ser dem.
Med andra ord, ser du en kommentar från en anonym användare som raderast är det inte censur utan ett spam som blivit borttaget...och, för the love of satan, om du ser ett kryptisk svar från någon anonym och som avslutas med en länk du tycker ser skeptisk ut... klicka inte på den!

onsdag 13 februari 2013

Recension: Nox Vorago "Obsidian Stonemirrors"

Göteborgarna i Nox Vorago fick fin kritik när de recenserades av Martin på Werock, och de sopade hem en speltid på Metal Town eftersom de vann Close-Up Maganizeplatsen i nummer 148.
Kombiinerar man det med det faktumet att bandet själva säger sig vilja hitta bra element från alla olika hårdrockens subgenrer och smälta samman dem till ett eget sound så har man förstås ingredienserna till en aning förväntansfull recensent.
Skivan anlände i promoformat, men snyggt levererad från bandet, och rent generellt är en av de utmaningarna undertecknad har haft att bedöma hur recensionen ska landa.
Inte mitt tyckande, utan om detta ska bedömas som en demo eftersom bandet är osignade, eller som en regelrätt recension.
För mig är det en skillnad, och kraven är högre i det senare fallet.
Resultatet blev helt enkelt som en vanlig recension, eftersom detta är så löjligt mycket bättre än den vanliga inspelningen man förknippar med demo, och som sådan förtjänar skivan att bedömas och mätas med övriga "riktiga" skivsläpp.
Nå.
Det om det, vad är det då Nox Vorago serverar på "Obsidian Stonemirrors"?
Atmostfärisk och filmliknande black metal, skulle jag vilja påstå, där ett band som Dimmu Borgir känns ganska nära till hands om man vill ge en referens som är enkel att förstå sig på. Allra bäst är sångaren, Johannes "Ûduun" Nyström imponerar i sin variationsrikedom och sin förmåga att trycka ur sig såväl kraftfull som känslig skriksång.
Bra. 
Även övriga delar av bandet gör ett habilt jobb och levererar riff där riff ska levereras, smattrande trummor där man vill ha det och så vidare, men den stora behållningen är egentligen helheten.
Bandet är noggranna där, och lämnar inget åt slumpen - hela skivan hänger ihop.
Enligt egen utsago vill man se det som en film, och det är ingen dum beskrivning. Åtminstone när det gäller känslan, och det vore rätt kul att se hur bandet klarar att leverera det på scen.
På skivan funkar det nämligen ganska bra.
Jag tycker inte riktigt att det håller precis hela vägen, faktiskt så blir vissa av de instrumentala inslagen lite av dalgångar, på samma sätt som jag tycker att avslutningen är en riktig topp. Från titelspåret, låt nummer sex, och hela vägen in i mål (dvs även låtarna "The Plateu Of Unicarnation" och framförallt avslutande "Ad Cinereo", om man bortser från mellanbiten och instrumentala "II") lämnar skivan ett fint avtryck.
På det hela är skivan en sådan som tjänar på repetitiv spelning, och växer med tiden.
Kanske är det så att låtmaterialet är bättre mot slutet av skivan, eller så vaggas man som lyssnare in i bandets sätt att uttrycka sig och tar enklare till sig låtarna mot slutet - det låter jag vara osagt.
Det blir bra till slut i alla fall, det kan vi konstatera, och allra bäst är det i sista spåret "Ad Cinereo" som står ut på den här skivan.

Betyg då?
Jo... eftersom jag nu gjort bedömningen att detta ska hanteras som en "riktig" skiva så får den bedömas som en sådan. Det betyder att jag är imponerad av vad bandet har spikat ihop ur ett debutsammanhang, men att skivan inte riktigt klarar att hålla mitt intresse låst hela vägen och i konkurrens med andra plattor i skivfloden. 
Vi stannar på betyget 3, men det ska bli väldigt spännande att se var Nox Vorago tar vägen framöver. Helt klart är man på scenen för att stanna!

Du hittar skivan på Spotify, och jag lånar kollega Martins slutord till även denna recension: Gillar man episk progressiv svärtad dödsmetall tycker jag verkligen att man gör sig själv en stor tjänst att kolla in ”Obsidian Stonemirrors”. Man kommer inte att ångra sig.

Nox Vorago "Obsidian Stonemirrors" - 3