Metalbloggens samarbetspartner:

tisdag 31 augusti 2010

Blogg I Fokus: JonteRoyals Kritiska Röst i Etern

Tada!
Det är dags för ett av bloggens populäraste inslag att återvända från sommardvalan - Blogg i Fokus är tillbaka with a vengeance!
Först ut är en blogg som för min del är ganska ny. Jag har följt den sen ägaren och skribenten återvände till ärans och hjältarnas hemland Sverige i vintras/våras, och här finner jag i stort sett alltid välskriven och eftertänkt läsning. Det är långa artiklar som lockar mig här, med resonemang att fundera på och låta sjunka in. Kvalitet kontra kvantitet, om man ex jämför med den blogg du besöker just nu... :)

Jonteroyals Kritiska Röst i Etern - eller kort och gott Jonteroyal. Var kommer namnet ifrån, och vad hittar man på bloggen?
Angående namnet är det så att jag först skapade en blogg som kort och gott hette jonteroyal.wordpress.com (den finns inte längre kvar). Där skrev jag om i princip allt. Efter ett tag ville jag ha en plats där jag enbart skrev om musik (mestadels recensioner) och så skapades bloggen med internets absolut fånigaste namn. Att jag valde namnet JonteRoyal (så ska det skrivas :)) beror på att jag, som den militanta antirojalist jag är, ville ha ett fånigt namn som jag, och mina kompisar, kunde skratta åt. Sen har jag ett rätt stort ego så royal kändes befogat.
Från början var bloggen till enbart för musik - längre recensioner - för att sedan ett tag spreta mellan musik, samhällsfrågor och mer personliga saker. Efter mitt halvår utomlands - då bloggen las på is - så bestämde jag mig för att låta den enbart handla om musik igen. Eftersom jag är en obotlig åsiktsmaskin så ledde det till att jag var tvungen att skapa en blogg till, jonteroyal.blogspot.com, där jag orerar om samhällsfrågor och annat.


Varför bloggar du? Vad är det roligaste - och tråkigaste - med att uttrycka sig på det sättet?
Jag älskar verkligen att skriva så det är det huvudsakliga skälet. Att det sedan handlar om musik, politik, religion etc. är bara naturligt då det är vad jag är intresserad av. Roligast med bloggandet är kommentarer man får, negativa kan ibland vara ännu roligare än de positiva . Tråkigaste är väl när man inte har inspiration och slänger iväg nåt skitinlägg bara för att, och sedan blir förbannad på sig själv tre sekunder efter publicering. Men det har jag försökt sluta med.

Har du någon speciell filosofi när det gäller inlägg? Bland annat kör du just nu serien 00-talet in musica... är det en "typisk" serie inlägg?
Har egentligen ingen bestämd filosofi men försöker få till lite längre inlägg, hellre än få korta. Jag uppskattar verkligen att läsa långa, nördiga, texter om musik och försöker åstadkomma det själv så gott jag kan. "00-talet in musica" är ett exempel på min fetisch för listor. Har ju tidigare gjort en om de bästa skivorna mellan 2000-2008 samt Metallicas 10 bästa låtar. Älskar att ha ett listprojekt på gång, även om det ger mig lite ångest då jag sällan har tid.

Du skriver en hel del annat också, bland annat är vi kollegor på Werock.se - hur hinner du med allt? Och var kommer inspirationen ifrån?
Jag hinner inte med! Tar mig alltid vatten över huvudet vad gäller Werock och får panik tre dagar innan deadline eftersom jag, dum i huvudet som jag är, åtagit mig att skriva tre, fyra recensioner varje månad. I de lägena får bloggen stå tillbaka, så min brist på disciplin inte ska drabba resten av skribenterna på Werock.
Inspiration har jag för det mesta, det är oftast bara en fråga om tid och ork. När man jobbat 8 timmar, lagat mat, träffat några kompisar, bråkat med CSN och letat lägenhet som en dåre så kan det ibland kännas aningen mastigt att skriva ett inlägg på bloggen . Sen är jag fruktansvärt dålig på att ta det lugnt vilket leder till att jag alltid har en miljon saker på gång. När det är frekvent med inlägg så kan man vara rätt säker på att jag är småsjuk och uttråkad till max.


...jag tycker 2010 verkar bli ett helt enormt bra musikår. Men vad är bäst so far, anser du? Och vad är hetast för stunden i det "kritiska" hemmet?
2010 har, precis som du skriver, varit ett helt fantastiskt musikår. Eftersom jag var borta till april så missade jag inledningen och fick i efterhand upptäcka guldkorn som senaste Rotting Christ och Dark Tranquillity. Tveklöst bäst detta år är självklart Khoma "A Final Storm", som också bjöd på en fantastisk konsert på Debaser i slutet av april, följt av Watain. High On Fire har också levererat en brutalt bra skiva. Kul också att Nicke Andersson är tillbaka i god form med nya Imperial State Electric.
Enda stora besvikelsen så här långt i år tycker jag Nevermore står för. Där hade jag förväntat mig mer. Även nya Kent (ja, jag är toksåld på deppkillarna) är lite av en besvikelse tyvärr.

Hetast just nu: W.A.S.P har fullständigt snöat in på igen den senaste månaden - framförallt "The Headless Children" och "The Crimson Idol". Men av årets skörd plattor är det nog Watain som spelas mest nu. Och så senaste Soilwork - som jag börjar gilla mer och mer.

Bloggande. Finns det några guldkorn du kan dela med dig av? Vilka bloggar följer du själv, och varför?
Oj, nu kommer det väl bli lite klubben för inbördes beundran här men låt gå.
Din blogg läser jag regelbundet eftersom du är engagerad, tipsar om jävligt mycket bra musik samt har en imponerande aktivitet. Jag förstår verkligen inte hur du hinner med. What is your secret?
(Rebellängeln svarar - det finns ingen hemlighet. Jag är lite störd, helt enkelt, och det i kombination med en mycket förstående familj gör att det alltid ballar ur fullständigt när jag tar mig för något. Kallas nog missbruk i andra sammanhang, kanske?)

blasphemedia.blogspot.com är en annan blogg jag följer med glädje. Väldigt bra skrivet, och en professionell touch över hela bloggen.

kimkahn.blogspot.com är en annan jag uppskattar, framförallt eftersom hon, som hon själv uttrycker det, enbart skriver om bra saker. Ganska uppfriskande då vi andra (kanske mest jag, men ändå) gärna kritiserar saker till höger och vänster. Sen var det genom henne jag blev skribent för Werock.

canthateenough.blogspot.com är en blogg som bara inte får missas. Precis allt mellan himmel och jord behandlas, ingen pardon visas någon och språket är fan det bästa i hela "bloggosfären".

Sen bör man också kolla upp: regnavrede.blogspot.com, metalbibliotikarien.blogspot.com, shadowsofthenorth.blospot.com samt massa fler som jag inte kommer på just nu. Men klicka på länkarna hos de bloggar jag nämnt så hittar ni väldigt mycket godis.

Följer även flertalet bloggar som inte har med musik att göra men de lämnar vi därhän i detta forum tycker jag.


Om du fick välja 3 band som du kunde ta med på en öde ö - vilka blev det då? (ja, de får förstås ta med utrustning för att kunna underhålla dig live så mycket du vill, after all så är det du som blir kung på söderhavsön. Ungefär som Pippis pappa!)
Haha, kungen av söderhavsön. Man tackar!
Intressant fråga förresten, har många gånger funderat över 3 skivor att ta med men inte hela band. Nu blev det svårt. Skulle nog vilja ha med Rammstein, då de kan bjuda på en show så grym att jag aldrig tröttnar. Kan vara skönt i min ensamhet. Sen skulle gärna Converge få hänga på och peppa upp mig med tokmangel från och till. Det skulle uppskattas. Sen tycker jag att man kan väcka Townes Van Zandt från de döda och ge honom en "one-way-ticket" till min ö. Då har jag någon som kan sitta vid lägerelden och leverera akustiska guldkorn.


Mindre etablerade akter då... Var hittar du information och tips om ny spännande musik för egen del?
Måste tyvärr erkänna att jag blivit ganska dålig på att leta upp oetablerade gäng. Får ju tips genom alla bloggar jag nämnde där uppe. Prenumererar även på Close-Up (som ÄR bättre än SRM, vad än folk säger) och får tips därigenom. Försöker hålla koll på metalcentral.net och ha något öga på blabbermouth när jag kommer på det. Förr gjorde jag timlånga dykningar på myspace, vilket var jävligt skoj, men har inte gjort det på länge. Bättring där Jonte!

Till sist - finns det någon fråga jag verkligen borde ha ställt till dig - och vad skulle svaret ha blivit?
Hmm... svårt. Har fått ett antal mail genom åren där man gnällt på att jag överanvänder svordomar så kanske en fråga om det? Svaret hade blivit att jag helt enkelt uppskattar kraftuttryck, gärna i skriftform, då det förstärker och gör språket mer levande. (Sen har jag läst någonstans att människor som svär har en tendens att bli tagna på mer allvar. Det borde nån berättat för mina mellanstadielärare, kan man ju tycka ;)).

Tackar ödmjukast för att jag fick vara med i serien. Grymt kul.

Tack själv JonteRoyal, härliga svar och en bra återstart av serien Blogg I Fokus, tycker jag. Se till att inte missa själva siten bara... !

måndag 30 augusti 2010

3 Röster om Grand Magus

3 Röster handlar den här gången om en skiva som Rebellängeln recenserat på Werock.se. Det betyder att den betygsskala som använts går från 1-10 istället för som brukligt 1-5.
Men det spelar ju ingen roll.
Panelen kör sina vanliga 1-5 ändå, och.. ja... ni får väl översätta Rebellängelns betygs-åtta till systemet med 1-5. Ni fattar?
Bra. Såhär säger panelen om Grand Magus heavy-metal-dänga "Hammer Of The North"!

SheerFaith: Jag antar att denna platta kommer att liga högt på många årsbästalistor.
Grand Magus är Sveriges klart bästa heavymetal pluton och även mina nävar höjs till skyarna
och hornen fälls ut när jag hör Grand Magus. Satan va bra dom är.
JB sjunger bättre än någonsin, bra starka låtar. Jag tycker dock att det är lite väl överproducerat.
Skulle gärna vilja ha ett lite ruffare ljud. Skitbra Grand Magus...ni har världen vid era fötter.

Bästa låt: The Lord Of Lies
Betyg: 4


R2: Öppnar oroväckande starkt. Kan det hålla plattan rakt genom? Ja, det kan det... Första låten är absolut bäst, men även resten håller högklass. Absolut sveriges bästa band just nu, och bästa skiva. Bra musik med bra och härlig ljudbild. Köp!
Betyg: 5

Mr MASA: Det första jag tänker är; Judas Priest! För det låter löjligt mycket som de brittiska metal gudarna. I alla fall tills att J.B. börjar sjunga. För han är inte alls någon high pitch screamer a la Rob Halford. Men detta är inte till bandets nackdel. Det gör istället att Hammer of the North får en egen identitet, trots att den ju musikaliskt är så lik Judas Priest.

Hur som helst så har Grand Magus gjort en fantastisk heavy metal platta med riktigt bra låtar. Att Grand Magus är begåvade musiker som klarar av att framföra dessa låtar på ett bra sätt gör det hela ännu bättre. Om jag nu ska hitta något att klaga på så skulle det kunna vara att det inte är det minsta originellt. Det känns som om jag hört det flera gånger tidigare. Men när det är så pass bra så spelar det ingen jättestor roll, egentligen.

Bästa låt: Hammer of the North

Betyg: 4


Sådärja, fina betyg för Sveriges blivande (?) fanbärare Grand Magus - i snitt 4,33 och en given plats på topplistan bland de skivor som skärskådats av panelen i 3 Röster. Heja!

söndag 29 augusti 2010

Remasters: Judas Priest "Screaming For Vengeance"


Den allra första skiva som skärskådades i Remastersserien på den här bloggen var Judas Priest bästa album "Painkiller". När det så är dags att starta om serien efter lite sommarlov så finns det ju ingen anledning att frångå ett vinnande koncept, alltså tyr sig Rebellängeln återigen till de brittiska giganterna. Denna gång avhandlas prästernas snyggaste skiva "Screaming Fpr Vengeance"!
Inledningen på den här klassikern från -82 är kanske det som plattan nått de breda massornas uppskattning för; "The Helion" tillsammans med ""Electric Eye" har funnits i livesättningen länge och räknas väl till en av bandets stora stunder tillsammans med låtarna "You've Got Another Thing Coming" och titelspåret som inleder b-sidan på vinylen.
Men.
Det är egentligen inte det som är grejen med "Screaming For Vengeance".
Det är alla andra låtarna.
Den här skivan är nämligen proppfull med lite mer lågmälda, högkvalitativa superba låtar.
Pärlor som kanske inte fått stå i centrum på samma sätt som bandets superhits, men som verkligen är bra och förtjänar sina 15 minuter i strålkastarljuset!
"Bloodstone", "(Take These) Chains", "Devil's Child", "Fever", "Riding On The Wind"... alla är de riktigt riktigt bra, och de tjänar verkligen på uppfräschningen i ljudet, de får en extra dimension av sväng över sig. Extramaterialet är låtarna "Prisoner Of Your Eyes", vilket är en halvballad som kanske inte platsade på skivan ursprungligen men ändå skulle ta plats på vilken som helst av bandets senaste skivor, samt en livetagning av "Devil's Child" som är helt okej.
Den gula bakgrunden på skivan, med stålfågeln på jakt ger mig dessutom alltid riktigt sköna vibbar; det är inte alls ovanligt att just den här skivan åker fram när jag är sugen på Judas Priest.
Att låtmaterialet är mycket bättre än vad gemene man kanske minns skadar ju inte heller!
Du hittar skivan här på Spotify eller så hasar du dig direkt till Record Heaven och handlar.

lördag 28 augusti 2010

I Backspegeln: Paradise Lost & The Devil's Blood


Idag är det lördag, och Rebellängeln är på semester. Espana, för att vara exakt, och varför inte fira en sån bra sak med att göra en dubbelkoll i backspegeln - på de två första skivorna som drog hem full pott på den här bloggen? Inomtvå veckor så recenserades The Devil's Blood och Paradise Lost med betyget 5, och frågan är... hur står de sig nu då, efter lite tid?


Svaret är faktiskt liktydligt i båda fallen.
De står sig mycket väl!

Holländska The Devil's Blood har en helt egen typ av musik, i mina öron, och jag har både spelat och diggat den här plattan intensivt sen den kom. Det svänger, det är lättlyssnat men ändå med djup.
De förtjänar fullpoängaren, och har du inte införskaffat den här plattan ännu så rekommenderar jag att du gör det snarast - eller ångra dig för alltid!
Paradise Lost behöver knappast någon närmare presentation.
Veteranerna med ett antal klassiska skivor i bagaget återvände 2009 till gammal god form med oerhört starka "Faith Divides Us - Death Unites Us", och det räcker att lyssna på den här plattan en gång nu för att hålla fast vid maxbetyget. Inte för att den fått lite speltid, tvärtom, den är ofta med mig i hörlurar vid träning.
Kolla in den själv, på Spotify!
Det är, tycker jag, trevligt att såhär i eferhand kunna stå kvar vid maxbetyg när det är de första skivorna som tilldelats det.
Däremot toppade ingen av dem min årsbästalista för 2009, konstigt nog!

fredag 27 augusti 2010

Veckans Tips: Cycle Sluts From Hell "S/t"


Har du någonsin funderat över vad resultatet skulle bli om man lät Lemmy & hela Mötley Crüe köra en fullständig orgie med, säg, Sahara Hotnights?
Eller hur Crucified Barbaras smutsigare storasyrror låter?
Svaret är - det blir Cycle Sluts From Hell!
Detta är den första juvelen som gnuggats fram ur skivskatten som Magnus Ö skänkte till bloggen tidigare i våras, och det är inte vilken juvel som helst. Det är en ölstinkande, svängig, pungsparkande rock'n'rolljuvel som inte ber om ursäkt för sig för fem öre, och som enligt egen utsago är influerade av (håll i er nu): "Beer, bourbon and poverty".
Jovars, det kan nog stämma.
Och det låter helt enkelt för jäkla bra!
Låtar som "I Wish You Were A Beer", "Taste The Flesh", "Conqueress", "By The Balls" och "Badass Mama" sätter liksom standarden på den musik som ges, och skivan sparkar stjärt hela vägen. Det är helt enkelt svårt att inte få ett brett glädjeflin i hela ansiktet av det här amerikanske gänget!
Personliga favoriten är nog ändå "Soultaker" som är både punkdrivig och ren old-school heavy metal i en härlig symbios, men, som sagt - hela skivan gör sig alldeles utmärkt till exempelvis bilkörning eller bara partaj.
Du hittar mer om bandet på deras MySpace, du får nog nöja dig med att leta där. Den här typen av band och musik verkar inte vara högprioriterat på Spotify, om man säger så...

torsdag 26 augusti 2010

Veckans Tips återvänder!

Imorgon är det fredag.
Det är ju helt fantastiskt bra, av flera anledningar.
Dels åker Rebellängeln på semester - Spanien, here I come! - och dels är det äntligen dags.
Veckans Tips återvänder!
Jag förstår att ni har längtat, och nu är det laddat till tänderna med spännande, konstiga, ovanliga, vanliga, hårda, mjuka och roliga tips under hösten.
Först ut är en självbetitlad platta från USA som snart har 20 år på nacken.
Den kan kanske beskrivas som resultatet av en ormgrop mellan Mötley Crüe, Lemmy och Sahara Hotnights (ja, så tänker i alla fall jag göra), men framförallt är det ett brutalt sväng som presenteras.

Sen fortsätter det med spännande, förpreparerad läsning. På söndag återvänder Remasters, och dessutom finns en del blandat godis så som Blogg I Fokus, en ny tävling och recension på Iron Maiden i pipen (du har väl inte missat att rösta på den nya omröstningen heller?). Du får helt enkelt kolla in bloggen med jämna mellanrum den här veckan...

För övrigt kan jag konstatera att det var ett rejält sug efter att få veta vad som pågår i Kongh. Över 100 läsningar av den intervjun på första dygnet, det är bra många fler av vad min intervju med Zakk Wylde hade till att börja med.


So long. Hasta la vista!

Death Angel släpper nytt - och ett bra black metal-tips!

Amerikanska Death Angel släpper tydligen nytt veckorna som kommer.
Det hade jag missat helt. På nåt sätt.
Självklart ska kommande "Relentless Retribution" inhandlas, men är du sugen på lite material redan nu så får man smakprov - och möjlighet att ladda ner lite smaskens från bandets MySpace redan idag. Du kan förstås gotta dig med lite läsning sen "The Art Of Dying" var Veckans Tips här på bloggen, och givetvis ska du hålla korpgluggarna öppna för recension & en eventuell intervju på Werock (hoppas det går vägen, det verkar så...).

Bandet har, tycker jag, visat en god form de senaste skivorna och jag är personligen rätt spänd på att se vad de åstadkommit nu. Till dess tar vi en gammal klassiker, från "Act III". Mjukisrock De Luxe... skruva upp volymen och spana in vädret utanför!




Om det här skulle vara lite för soft musik för din smak så får du ett annat tips här och nu - Abigail Williams. Bandet kommer att recenseras av Werockkollegan BiblioteKarin till månadsskiftet, och jag är riktigt nyfiken på hur hon bedömmer jänkarnas black metal eftersom jag själv lyssnar rätt mycket på detta för tillfället. Jag tycker det låter som en korsning av Dimmu Borgirs extravaganta och rätt svulstiga arrangemang, men så kommer helt plötsligt en del progressiva inslag och solon som lyfter det hela flera nivåer och får det att påminna inte så lite om Opeth - bara för att i nästa fas riffa med samma beslutsamhet som sentida Satyricon. Skivan heter "In The Absence Of Light" , och gillar du de nämnda referensera så ska du kolla in dem. Hoppa över första låten "Hope The Great Betrayal" bara, den är faktiskt svagast på skivan enligt min högst objektiva mening...
Du hittar bandets MySpace här!

onsdag 25 augusti 2010

Ajaj Nergal...

Jag har tidigare inte kommenterat Behemoths frontmans hälsoproblem på den här bloggen.
Sjukdom som tvingar bandet att ställa in pågående turné och kräver omedelbar vård på sjukhus är förstås aldrig bra, och visst låg det sanning i ryktet om leukemi.
Nu kommer tyvärr ytterligare dåliga nyheter.

Sjukdomen är så långt fortskriden att det inte längre är att tänka på strålbehandling, utan nästa steg är benmärgstransplantation enligt bandets hemsida.
Det betyder tyvärr att vår vän Nergal är rätt illa ute, om jag har mina fakta och ringa erfarenheter hyggligt rätt. 2010 ser ut att kunna bli ett ganska mörkt år, även om det förstås inte är helt hopplöst.
Hoppet ska inte överge oss, och det är värt att skicka en tanke till mannens kamp.

Bekämpa alla, Nergal!


Intervju med Kongh


För några dagar sen så kom meddelandet om att Kongh splittras på så sätt att basisten Oskar hoppar av bandet. Rebellängeln hade dagarna innan bokat en intervju med David Johansson, bandets sångare, gitarrist och frontfigur för att kolla vad status var för den tunga trion, man naturligtvis innebar avhoppet att ytterligare saker kom att avhandlas.
Till slut blev det en ganska lång intervju som avhandlade hur det är att spela live som duo istället för trio, tankarna om ersättare till Oskar samt hur tankarna om kommande platta ser ut.
Du hittar den här, och jag hoppas du gillar läsningen!

tisdag 24 augusti 2010

Grym skivbeställning!





Spana in skönheterna ovan. Det är en grym skivbeställning, om jag får säga det själv!
The Swords konceptplatta har jag smyglyssnat lite på, den kan jag nog redan säga att den kommer bli bra, och det lilla jag har hört av Spiritual Beggars pekar åt samma håll.
Att Sahg släppt nytt hade jag helt missat, den smög liksom ut - men med tanke på att jag gillar de tidigare plattorna så lovar även det gott. Avslutar man sedan leveransen med Black Label Society-skivan i fysiskt, icke-promoformat så vet man ju att det blir bra!
Hade varit trevligt att få dem i iPoden innan semestern, men det är väl tveksamt. Det får bli en sak att se fram emot istället, när man kommer hem.
Vi är verkligen inne i en skivkavalkad nu. Härligt!

I ramble on...

...som vanligt. Är lite rörigt med förändringar på jobbet samtidigt som familjen ska vara borta en vecka snart, så det blir stökigt i Rebellängelns huvud. Därav såna här inlägg, utan en enda ordning eller... ja, nån större idé. Vi kan väl börja med en bild från lördagens festvärds badrum. Tufft duschdraperi, förstås, men man kan ju undra om han har köpt det eller gjort det själv?

På tal om helgens fest, och nominering till Hårdrockskväll 2011. Fan, jag tror knappt jag fick med en enda av de kategorier jag hade röstat på! Grymt svårt, många av dem, och framförallt tror jag att det är dags för ett inriktningsbeslut. Ska jag spela lite blandat (som vanligt och som blivit fallet under tidigare år), eller ska jag välja bara lite med obskyra saker som jag vet att många av de medverkande inte har hört? Tål att tänkas på. Förslagsvis i Spanien en vecka, ska vi säga med Slayer i lurarna? "Live - Decade Of Agression" gör sig fint i solen med en bärs i näven...

För övrigt är det tisdag idag. Eftersom man dessutom kallar onsdagar för lillelördag borde det vara lillefredag idag. Kan vara värt att tänka på. I alla fall om man jobbar en massa. Som jag. På ett kontor designat av ett geni. Vi har glasväggar till alla konferensrum (utan frostat glas), så alla ser allt som händer, och en enda handikapptoalett på bygget... som ligger på andra våningen... utan hiss. Nä, den som ritade och designade har nog inte jobbat många dagar i verkligheten.

Nä, dags att ta tag i mitt dagjobb. Spelar October Tide för kontorslandskapet (recension på Werock.se till månadsskiftet), men du kan ju alltid roa dig med senaste Black Label Society som nu finns på Spotify. Finfin lyssning, och det säger även röstningen om man kollar den recension jag gjorde förra månadsskiftet!

Auf wiedersehn!

måndag 23 augusti 2010

Månadens DVD-tips: Queensryche


Såhär ser den alltså ut, den bästa musik-DVD jag sett.
Bra gjort av mig själv att spara den till nu alltså, men den här månaden var det dags. Werocks DVD-tips har nått vad som kanske aldrig kan toppas!
Queensryche intar sin hemstad Seattle och teatern Moore Theater med en ensemble av skådespelare, videoskärmar och storband som uppbackning - och lyckas balansera på rätt gräns av ambition/pretention!
Det här är helt enkelt så jäkla bra.
Kolla hela artikeln - och videoexempel - på den här länken!
Gillar du förresten DVD'er?
Då finns det lite mer läsning att gotta ner sig på samma site. Du hittar tips och genomgångar av släpp signerade Dio, At The Gates, In Flames, Opeth, Gorgoroth och Rage Against The Machine!

Det fastnar inte

I helgen hade ju Live!-serien comeback på den här bloggen, och först ut är Slipknot med en platta som jag tycker är OK och som verkligen visar ett galet band från sin bästa sida.
Men, på det hela taget så fastnar inte Slipknot.
Av någon anledning.
För det borde det egentligen göra, det innehåller ju liksom alla ingridienser för att jag ska gilla det!

Och när jag funderar så inser jag att det finns en bunt såna akter.
Alltså sådana som jag tycker är OK och ofta har en eller ett par skivor med, och verkligen kan förstå att andra gillar - men för mig lyfter det liksom aldrig. Det fastnar inte. Det blir.. ja... mellanmjölk, i brist på bättre ord.
Slipknot är ett exempel.
Disturbed ett annat (trots min sågning av bandet live på Metal Town...), liksom Rammstein och Hammerfall.

Märkligt det där. Att man har band som man borde gilla rent teoretiskt, men i praktiken funkar det inte. Bloggens läsare Per har ju lite så med Dark Tranquillity och Soilwork, och det finns säkert massor med exempel där ute. För att inte tala om de band man verkligen ogillar, men det är ju en annan sak. Eller hur, Sonic Syndicate?

söndag 22 augusti 2010

Årets kategorier klara!

Igår körde gänget omröstningen. Årets Hårdrockskväll, den vi kan benämna 2011 blev inte alls som jag hade röstat. Kluriga kategorier, och jag ser en hel del funderingar framför mig.
Såhär blir det:

  1. Bästa Detalj
  2. Spela Något Oväntat
  3. Bästa Upptäckt Senaste Året
  4. Bästa Europeiska Akt (ej Skandinavien)
  5. Bästa Titelspår
  6. Bästa Black/Death
  7. Bästa/Mest Passande Sånginsats
  8. Bäst Just Nu

Under de närmaste veckorna kommer lite fler inlägg med spontana tankar och mer uttömmande analys av respektive kategorier, men för tillfället är jag mest... fundersam.

Live!: Slipknot "9.0:Live"


Metalbloggens Live!-serieåtervänder med en skiva som jag, egentligen, inte tycker är så fantastisk men ändå anser bör finnas i varje skivhylla.
Vi pratar förstås om galningarna i Slipknot, och deras dubbelgiv "9.0: Live"!
Personligen har jag en synnerligen kluven inställning till bandet; jag gillar en del av deras material, men för det mesta går storheten i bandet mig faktiskt förbi. Av någon anledning.
Vad jag däremot ser och hör är förstås ett band som fängslar massor av folk, och det med rätta.
Speciellt live.
Då är det en upplevelse som även jag - trots min tvekan - inser är riktigt häftig.
Galenskapen bor på scen, och sprider sig rätt fort till publiken - och när bandet ändå samlar hits som "The Blister Exists", "Duality", "Three Nil", "(SIC)" och "Vermilion" på en och samma gång så är det ju bara att kapitulera.
Snyggt producerat av bandet själva - framförallt trummisen Joey Jordison - så är det här en dubbelplatta som du bör inhandla om du inte redan har den.
Oavsett vad du tycker om de maskerade männen så fångar den nämligen essensen i vad som gör en bra liveplatta - nerv, energi och närvaro. Så pass bra att även Rebellängeln faller till föga!

lördag 21 augusti 2010

Nominering, Hårdrockskväll 2011

Ikväll är det dags, då går nomineringsfesten av stapeln. Då vi bestämmer vilka kategorier som ska avhandlas under Hårdrockskväll 2011 - och jag har mina val klara.
Inte för att jag ska avslöja dem här.
De kommer inte förrän ikväll eller imorgon, så ingen av de andra kan tjuvkika!

Dessutom innebär festen att jag borde kunna lägga rabarber på den T-shirt och den ryggsäck som Opeth lovat mig, och som legat hemma hos Per sen den här dagen. Lång leveranstid, men den som väntar på något gott...

Hur som helst - kvällen blir kul. Och fullmatad med rock'n'roll, gissar jag, trots att det inte är den "riktiga" kvällen utan bara förfäktning.

Imorgon är det förresten comeback för serien Live!, där Metalbloggen tipsar dig om liveskivor du behöver ha. Och startskottet för höstsäsongen är en skiva med ett band som jag.. ja... inte ens tycker är speciellt bra, men ändå anser att man måste ha just den här plattan med. Stay tuned!

fredag 20 augusti 2010

I Backspegeln: Slayer "World Painted Blood"


...helt utan någon logik så kände jag i veckan för att plocka upp Slayers senaste platta och lyssna.
Vete fanken varför, men det kändes rätt att köra den ett par varv.
Och då kan man ju lika gärna passa på att göra en Backspegel på den, kolla om ens egna reflektioner från recensionen stämmer.
Såhär skrev jag förra hösten, och delade ut en 3:a.
i korthet kan man väl säga att jag fortfarande står kvar vid tankarna om att vissa band aldrig kan nå sina storhetstider igen - men det är ju som det är med det. man får se skivorna som en hygglig actionfilm numera. underhållning för stunden, men inte något som förändrar livet.
Och det är väl fint så?
Jag tycker fortfarande att plattan är värd en 3:a i betyg - visst saknas kanske det riktiga "bettet", men Slayer snickrar ändå riff som vi vanliga dödliga har svårt att försvara oss mot - och jag gillar en hel del låtar hårt. En bra fortsättning på förra given "Christ Illusion", på det hela.
Att det däremot inte är gjort någon "3 Röster om..." på "World painted Blood" är lite synd.
Det hade nog varit väldigt spretiga åsikter och riktigt underhållande läsning...

Tvekamper...

Som ni kanske noterat så hamnar det då och då Tvekamper på den här bloggen.
Inte med några jämna mellanrum, och inte med någon ordning alls.
Enbart utifrån vad jag råkar få för mig, när jag råkar få för mig det.
Senast i raden var som sagt en jämförelse mellan Iron Maidens liveplattor "Life After Death" och "Rock In Rio", där omröstningen visade att runt en tredjedel av er fördrar den senare.
Fint så.
Dessutom har ett gäng andra fighter körts.

Men nu är jag lite nyfiken på vad ni skulle vilja se under hösten och vintern.

Jag har en del färdiga tankar, t ex:

Diskografi -> Soilwork vs Dark Tranquillity
Återförening -> Iron Maiden "Brave New World" vs Black Sabbath "Dehumanizer"
Karriär -> Paradise Lost vs Testament

...men som vanligt vet jag att ni sitter inne med massor av grymma förslag.
Låt oss höra... vad vill du läsa för Tvekamp?

torsdag 19 augusti 2010

Kongh splittras!

Ja, det låter förstås brutalt, och som det verkar på bandets uttalande så kör David och Tomas vidare - men söker en ny basist som ersättare till Oskar.

Naturligtvis är det tråkigt och värt att kolla mer på, så Rebellängeln kommer att intervjua David för Werocks räkning - för visst vill vi alla veta vad som händer med Kongh?
Bandet har redan spelat utan Oskar, och siktar på att hitta en ersättare för kommande år, plattor och turnéer. Kan du spela bas så kanske du är vad de söker, t o m?

Minikrönika: Anders Fridén - ett varumärke?

Dagens mediabrus och informationsflöde är enormt.
För att lyckas sticka ut ur mängden och skapa sig en karriär och ett yrke inom en kreativ branch som film, konst eller musik så krävs mer idag än vad som någonsin varit fallet, och digitaliseringen av media har försatt en hel branch i problem.
Nedladdning har satt ett flertal skivbolag i klistret och tvingat fram andra former av distribution som Spotify, och det känns som om filmbranchen är nästa bricka i det enorma dominospelet som pågår. Med detta som bakgrundsfond är det då intressant att se hur de etablerade akterna och individerna agerar för att stärka sig.

Mikael Åkerfeldt skriver numera gästkrönikor i Sweden Rock Magazine, förutom sin huvudsyssla som stark man och drivkraft i Opeth. Peter Tägtgren har inom metalvärlden ett större namn som producent i sin studio Abyss än vad han har som frontman i Hypocrisy och Pain. Ralf Gyllenhammar och kollegorna i Mustasch har fått lansera en egen tappning Jack Daniels.
Mest innovativa verkar dock ett av Sveriges största band vara.
Vi pratar om In Flames.
Med en diskografi som spänner över över 15 år och 9 fullängdsskivor så har de sakta men säkert lyckats arbeta sig fram till en position som ett av de mest efterfrågade banden som vårt avlånga rike kan erbjuda (faktum är att den vanligaste söksträngen på Google och som gör att personen i fråga hamnar här sen den här bloggen startades är orden "Anders Fridén klippt sig" - det säger en hel del om hur stort genomslag bandet har), och det intressanta är att se hur de förvaltar detta.

In Flames av idag är nämligen inte bara ett band.
Det är ett företag, tydligare än i många andra fall.
Ägare av sin egen studio (IF Studio i Göteborg) så kan de agera lite som ishockeyklubbarna som hyr ut sina arenor till Melodifestivalen när de inte använder den själva, och med en hemsida som erbjuder en speciell avdelning för de fans som anmäler sig så ligger de i framkanten för hur man breddar ursprungsprodukten till att omfatta än mer.
Och ingen i bandet gör det bättre än sångaren och frontmannen Anders Fridén.

Likt sin kollega i Opeth så skriver Anders Fridén krönikor i en stor tidning som riktar sig till dem som har specialintressen, Allt Om Whisky. Hans stora intresse för denna dryck är sedan tidigare väldokumenterat, men här har man alltså tagit ett steg till. I dessa krönikor korsbefruktas ofta texterna med hänvisningar till musik - det kan röra sig om förslag på musik till en viss typ av whisky, eller "bara" en topplista för året i respektive ämne - och det kan tänkas helt naturligt och självklart.
Om det inte vore för en sak.
Anders Fridén har ett eget skivbolag.

Det heter Selective Notes, och har som ett av de allra första banden gett ut hypade Khoma och deras senaste platta "A Final Storm".
Vet man detta så infinner sig en osäkerhet.
Rekommenderar Anders en lyssning på Khoma för att de är bra, för att de ligger på hans skivbolag eller helt enkelt både och?
Personligen har jag sedan tidigare dokumenterat vad jag tycker om just det här bandet, och det är ett relativt etablerat gäng vi pratar om, men om vi nu leker med tankeövningen att byta namnet Khoma mot något annat, mindre känt.
Vad betyder osäkerheten då?
Hur långt är steget till vi får en märkning av samma typ som Svanen på livsmedel - fast på musik?
"Anders Fridén Guarantee"?
Och gör det något?

Nä, kanske inte. Det hela kanske desutom inte är ett medvetet drag, utan enbart ett resultat av - i det här fallet - just Anders Fridéns inneboende energi och kreativa skaparkraft. Ren glädje över att få dela med sig av bra musik och god whisky.

Men det är värt att fundera över när du myser hemma i soffan med ditt senaste nummer av Sweden Rock Magazine eller Allt Om Whisky.
Varför finns krönikan där?

onsdag 18 augusti 2010

1 år!




Jubel och fanfarer - idag fyller Metalbloggen 1 år!

Egentligen fattar jag inte att det redan gått ett år, samtidigt kan jag tycka att... ja, vafanken, är det bara ett år? Det har ju hänt så mycket!
854 inlägg (jo, det är sjukt mycket.... varje dag faktiskt, förutom dagen efter mitt eget bröllop!), 72 st skivrecensioner om jag räknat rätt, 40 st Veckans Tips och en försvarlig mängd Remasters och Live!-skivor.
Samarbeten har lanserats med Werock.se samt Record Heaven, och bloggen uppmärksammats av tidningen Hifi & Musik.
Dessutom har ett flertal intervjuer genomförts - där givetvis den nyligen genomförda Zakk Wylde-storyn känns störst - för Werocks räkning... men... det är inte det som är roligast, tycker jag.

Det är istället all kontakt med er läsare som är grädden på moset!

Alla underbara skivtips, kommentarer och instick.

Tack!

Hoppas ni orkar hänga med ett tag till... för det här är allt firande som ges. Själv jobbar jag som en liten iller med mitt vanlniga dagtidsjobb idag, men imorgon kör vi igen!

tisdag 17 augusti 2010

Tävling: vinn skivpaket

Just nu ligger 4 riktigt spretiga skivor på mitt skrivbord - och alla väntar på nya ägare. Det är en knippe plattor från Magnus Ö's donation, och vi pratar om följande utgåvor:
  • Morbid Angel "Abominations of Desolation"
  • Alice In Chains "SAP"
  • Olle Ljungström "Tack"
  • Weezer "S/t"

Så, hur gör man för att vinna då?

Enkelt. Du är först med att kommentera detta inlägg och svara rätt på följande fråga:

Imorgon är en speciell dag. Varför?

måndag 16 augusti 2010

Idag släpps Iron Maidens "The Final Frontier"

Idag är det måndag den 16/8 (japp, tiden går fort!), och det betyder att giganterna Iron Maiden släpper sitt sista (?) studioalbum "The Final Frontier".
Personligen har jag svängt från att vara lite skeptisk till att se fram emot det, jag tror att det kan bli en platta som växer till sig rejält med tiden, och jag kommer att försöka plocka upp mit ex så snart som möjligt - och ge det tid!
Omslaget är förstås fortfarande but-ugly, men det är ändå musiken som räknas. (du har väl dessutom läst exempelvis Aftonbladets recension, Expressens dito likväl som Jonathan Strandlunds?). Dessutom har Werock-kollegan Martin mer än en poäng om just längtan efter en Maindenskiva i sin krönika.
Ska vi ta nya videon för att fira?
Jo. Det gör vi!
Har du beställt ditt ex?


The Final Frontier - Director's Cut

Iron Maiden MySpace Music Videos

söndag 15 augusti 2010

Recension: Soulfly "Omen"


Max Cavaleras egna band Soulfly är rätt trista.
Så är min tanke om bandet, utan att egentligen ha hört dem innan åretssläpp "Omen".
Förvånande nog så visar det sig att den här skivan inte bara lurat till sig en massa spelningar, utan faktiskt är väsentligt bättre än jag förväntade mig. Visst, fortfarande finns en del rätt trista partier (när bandet bara matar på i ganska högt tempo så låter verkliga alla låtar helt likadana), men på det hela taget är detta en angenäm överraskning som jag får tacka R2 för att jag inte missar.
Bäst är det när bandet drar ner lite på tempot för att prioritera tyngd.
Då låter det närapå som när Slayer gör samma sak, en grej jag alltid varit svag för! Inledande "Bloodbath & Beyond" börjar ursinnigt och, faktiskt, lite stereotypt för mina förutfattade meningar, men runt 2 minuter in i låten så bryts allt av och blir svängigt och rätt bra, och efterföljande "Rise Of The Fallen" är nu plattans bästa spår.
Och så fortsätter det, med rätt många höjdpunkter ("Kingdom" har t ex en grymt bra vers och en ganska svag refräng) och en del dalar. Dessutom får vi gästsång som är kul... jag menar, Tommy Victor från Prong gästar på "Lethal INjection". Prong är kultigt!
Max uttalar fortfarande engelskan så att man ibland undrar vad han sjunger, men det är ju liksom en del i hela konceptet, så det kan man ta.
Skivan som helhet är kanske inte riktigt lika bra som Cavalera Conspiracy som kom för nåt år sen, men trots det så finns där något som gör att jag plockar fram den i konkurrens med en hel del annat. Fick jag önska så hade jag förstås önskat dels att låtarna var jämnare, och dels att upplägget på skivan var annorlunda (vi får ex två instrumentala låtar på varandra, liksom en cover på egna låten "Refuse/Resist" på slutet) med lite större spridning.
Nå, petitesser.
Bästa Låt är som sagt "Rise Of The Fallen", och betyget blir en ganska solid 3:a!
Du hittar Soulfly på nätet här, samt på Spotify!
Solufly "Omen" - 3

lördag 14 augusti 2010

Vinterkvällarnas nöje - Red Dead Redemption

Det händer inte superofta att Rebellängeln spelar TV-spel, men när det händer så fastnar jag för spel som Fallout 3 eller Bioshock. Så, nu är kommande höst och vinters nattliga nöje inhandlat - Red Dead Redemption.
Idag är planen på dagtid att ta med grabben på barnkalas, sen åker jag och han hem och lämnar frugan på tjejkala. Det betyder att när killen somnat ikväll är det jag som sparkar igång TV'n och ikläder mig rollen som John Marsten, på jakt efter min före detta kumpaner.
Bloggandet kan bli lidande om spelet är bra. Eller inte. Det får vi se. This head ain't big enough for both of us, you blog!

fredag 13 augusti 2010

Samkväm...

...som utlovat innehöll eftermiddagen och kvällen enbart familjesamkväm.
Startade eftermiddagen med lille M på Ben & Jerry's.
Liten kille, stor glass... :)

Sen följde, förstås lite fixande hemma på bakgården. Preppad grill, fixa dukning och annat innan T kom hem från jobbet. Black Label Society's utomordentliga "The Blessed Hellride" på stereon (du ser plattans omslag om du kollar noga till vänster om själva utomhusstereon), till grannarnas stora förtjusning. Kör en Sony NAZ utomhus - okej ljud, rätt dålig laserläsare för skivor.... men enkel att flytta in ich ut på kvällen (nä, efter att ha spelat hårdrock hela eftermiddagen och kvällen litar jag inte på att grannarna låter dne vara ifred om jag inte tar in den över natten...)

Tittar du noggrannt så ser du också att jag provsmakade ölen Number Of The Beast - Metal Edition i samband med det här. För att göra en lång historia kort så kan man säga att... tja.. den var OK. Kunde varit bättre till det priset dock, men det kunde man nästa förvänta sig...



Till sist, grill till makan, barnet och svägerskan som tittade förbi.
Bratwurst och kossa.
Riktigt gott blev det, och trots att jag fyllde min giriga buk med så mycket jag klarade av så blev det kvar mat. Härligt.. nattmacka, kanske?

För övrigt kanske du tänker - var är hårdrocken?
Ganska mesiga inlägg den här veckan!

Och ja, det kanske det är. Men det beror på två saker...
1) Jag skriver massor i bakgrunden - så som Remasters, Live! och Veckans Tips för hösten.
2) Ja, men vafaaaan? Just nu blir det så... stay tuned, snart för du en orgie i bara hårdrock!

Jaja, das war alles. Smakar just Laprhoaighs Quarter Cask. Bra kit, faktiskt. Riktigt bra...

Guilty of Love!

Idag är det fredag, och jag orkar inte blogga så mycket.
Sprang igår igen, men jag var riktigt jävla fet och långsam, och dessutom lyssnade jag på Keep Of Kalessin hela vägen så istället för att få någorlunda normal andning kom jag på mig själv med att sjunga med i texterna (den är bra, "Reptilian"!). Eftersvettades som en gris hela natten sen... värdelöst!

Däremot är jag riktigt kär idag, en skön känsla. Tror minsann familjen ska skämmas bort ikväll!
Skruva upp volymen och njut med mig.
Det blir fan inte mer fredagsglädje än såhär! :)


torsdag 12 augusti 2010

Number of the Beast - Metal Edition!

Jaha, du trodde att det här inlägget skulle handla om Iron Maiden?
Fel.
Det handlar om öl.

Närmare bestämt om flaskan på bilden. Number Of The Beast - Metal Edition är en tillfällig nyhet på bolaget, och med ett sånt namn förtjänar den förstås ett eget inlägg!

Flaskan släpptes igår på Systembolaget och är en ale med ett klart passande namn för oss rockers. Tyvärr inte helt enkel att få tag på, men hämtar man på dagis tidigt kan det gå... fast i det här fallet får jag tacka en kollega. Tack Johan!

Det coola med den här är inte bara att den ser häftig ut - den har också en alkoholhalt på 6,66%, och ett artikelnummer som heter 16 666. Det är ju häftigt!
Just nu ligger den hemma i min kyl och vilar, ska avsmakas i helgen...
Undrar du för övrigt varför det inte skrivs så mycket om whisky och öl här så beror det nog mest på att det finns en alternativ blogg där jag luftar mina tankar om sånt. Titta in där om du vill. Där kommer nog förresten också smakintrycken av just den här ölen också, vad det lider.
Gårdagskvällen ägnades förresten till det här:

Herrejävlar, vad gräset växer fort nu!

Irriterande. Jag gillar inte så mycket att klippa gräs, det är inte min grej på samma sätt som att skotta snö. Det är däremot nåt jag - på fullaste allvar - tycker är kul.

Faktum är att vinter är mer metal än sommaren in alles. Även om det är svårare att grilla...

onsdag 11 augusti 2010

Onsdagsorerande

Onsdag igen, halva arbetsveckan har passerat - och det här inlägget kommer att bli ett stort jävla orerande. En salig blandning av grejer. Deal with it!

Första ämnet att klara av blir den i går avklarade undersökningen om vilken av Metalbloggens fasta avdelningar som läsarna saknade mest. Ynka 19 röster (har ni sommarlov fortfarande?) registerades, och resultatet är ganska enhälligt - det är Veckans Tips ni ser mest fram emot. Hela 57% av rösterna hamnade där, medan resten fördelade sig hyggligt jämnt med en liten övervikt till Blogg I Fokus.
Så, den goda nyheten är att det inte är speciellt länge kvar!
Veckans Tips kommer tillbaka redan i slutet av den här månaden, och sen följer de andra som ett pärlband. Först ut blir dock Live!, den serie som inte fick en enda röst. Bara därför! Det sker nästa helg, på söndagen som vanligt, och redan nu kan jag avslöja att det blir en dubbelskiva med ett band som jag tycker är sådär...



Helgen då?
Tja, den dominerades förstås av Sonisphere. Jag såg på lokalnyheterna igår att en massa tanter är upprörda över den lervälling som blev resultatet, och ansvarig för Djurgårdens Parker - som var de som hyrt ut Stora Skuggan till Sonisphere - var upprörd och oförstående.
"Det regnar ju faktiskt i Sverige ibland, och arrangören borde ha haft mer erfarenhet av att ha så mycket människor på samma plats", sa han. Ungefär.
Ehh...? Jag ber om Burträsk?
Vad trodde han när han tog emot skitmycket stålar för att hyra ut platsen till Sveriges största festivalhändelse?

Du har väl för övrigt inte missat BiblioteKarins eminenta reportage från festivalen, med ett gäng härliga bilder? Du hittar hela rasket här!



Dessutom bjöd helgen på en lång cykeltur med familjen i söndags. Och då passerade vi den här typen. Som Lord K Philipsson skulle skrivit, en snubbe/get. Helt klart är getter coola djur, och erkänn.. om du hade en själv så skulle du ha döpt den till Bathory.
Den stora frågan är väl snarare om den skulle ha målats gul för att bli mer sällsynt och värdefull...?







I övrigt så är spellistan uppdaterad, som vanligt på onsdagar. 3 av posterna har intagits av generella grupper. In Flames har loggat mycket speltid eftersom jag har fått för mig att jag ska börja träna igen, och det är musik som rullar i gymmet på mitt jobb. (Träningen verkar förresten ha gjort resultat redan innan jag började, för de senaste två gångerna jag har besökt Systembolaget så har jag fått visa leg... måste bero på att jag ser så ung ut numera. Eller påverkad kanske? Det vore ju mindre kul...).

Intervjun med Zakk drog upp intresset för Black Label Society generellt, och helgens spelning, Tvekampen samt den kommande skivan gör att Iron Maiden spelats rätt flitigt.
De två sista posterna kommer sig från senaste leveransen signerad Record Heaven. Grymt paket med remastrade versioner av Whitesnakes klassiker, och dessutom ett fullständigt riffkalas i The Swords "Gods Of The Earth" - som faktiskt är bättre än föregångaren, hur det nu går till.
The Sword förresten.
Snacka om ett band som skulle vara världsdominerande om de hade en lite bättre sångare.
Nu kommer de till Stockholm i höst och spelar på Göta Källare.
Kolla själv bara. Tänk den här låten med riktigt bra sång...


Nå, det var väl mer eller mindre allt för den här gången.
Imorgon är en annan dag!

tisdag 10 augusti 2010

Tvekampen: Live After Death vs Rock In Rio



Såhär dagarna efter Sonisphere så kan det väl vara lämpligt att bjuda på en Tvekamp av episka mått.
Iron Maiden, huvudattraktion på festivalen är ju ett liveband med många bra skivor att plocka från, och den här gången ska vi kolla in vilken av liveskivorna som egentligen är bäst. I ena ringhörnan ställer vi "Live After Death", medan den andra domineras av "Rock In Rio".
Självklart finns det fler livegivar med bandet, men egentligen vet nog även du att detta är de två bästa och mest klassiska...
Tvekampen är enbart utförd på skivorna, trots att båda utgåvorna har filmats och släppts som DVD, och det är de remastrade versionerna som används som måttstock, så trots att det skiljer 16 år emellan släppen så är ljudkvalitén ganska jämnbördig.
Okej, nog med förutsättningar.
Nu kör vi!


Rond 1) Livekänsla
Viktigast med en liveplatta? Tja, kanske känslan som man som lyssnare får. Att få intrycket av att vara där, att ryckas med i euforin. Och, det går ganska fort att konstatera att dessa två skivor båda är föredömen inom detta. "Live After Death" har trots allt satt standarden för hela generationer med liveskivor med andra artister, och vilken hårdrockare har inte sjungit med i allsången på ex "Fear Of The Dark" som finns på "Rock In Rio"? Nä, just det.
Det är såhär liveskivor ska göras, och det är forstås därför som dessa två plattor är de bästa i bandets katalog. Maxpoäng? Jaja. Självklart!
"Live After Death" - 5
"Rock in Rio" - 5

Rond 2) Mellansnack
...scream for me Long Beach... klassiska ord, för första gången spridda på "Live After Death" och därefter ständig del i repertoaren för Iron Maiden (ja, och andra band med för den delen). Det går, faktiskt, inte att spöa den självklarhet med vilken Bruce Dickinson domderar publiken i Long Beach Arena, tycker jag, även om han gör ett gott jobb även i Sydamerika. (..a light in the black.. or just a fear.. of the dark..). Nä, "Live After Death" får här anses vara måttstocken, tycker jag!
"Live After Death" - 5
"Rock In Rio" - 4

Rond 3) Låtmaterial
Rond 3 är förstås en oerhörd tungviktare. Låtmaterialet utgör trots allt en så pass viktig ingridiens att det är omöjligt att få till en bra liveskiva om det inte håller måttet.
Och här möts vi av en riktig utmaning i vår Tvekamp.
Eftersom det skiljer 16 år mellan utgåvorna så skiljer det också en herrans massa studioalbum emellan, och vid "Rock In Rio" så har bandet betydligt fler låtar att välja på. Enbart av godo? Nä.
För med överflödet så följer också baksidan, nämligen att det smyger sig in svagare spår också!
Och då måste man fråga sig hur det ska ställas mot varandra.
Färre, enbart bra låtar eller fler bra låtar som även inkluderar någon svagare länk?
"Live After Death" är förstås precis hur klassisk som helst, men jag kan ändå inte riktigt komma ifrån att jag saknar exempelvis "Fear Of The Dark" och "The Evil That Men Do" som finns representerade på "Rock In Rio", likväl som de starka materialet från "Brave New World".
Efter moget övervägande - den här punkten har fått ligga till sig flera dagar - så har jag ändå kommit fram till att "Live After Death" besittar så pass starkt material att det inte går att dela ut något annat än maxbetyg - och det gäller faktiskt även "Rock In Rio"!
Skillnaden består förstås i åren som gått emellan, men båda skivorna är faktiskt fenomenala.
"Live After Death" - 5
"Rock In Rio" - 5

Rond 4) Bandets form
I unga dagar - Bruce Dickinson var ju faktiskt ganska ny som sångare på "Live After Death" - så var Iron Maiden ett av de hungrigaste banden som fanns. Det känns och hörs, och man ville helt enkelt ge "extra allt" till publiken, även om man kanske stundtals saknade erfarenheten. Bruce sjunger fenomenalt jäkla bra på den här skivan, men ändå är det lite samma känsla som att se juniorer spela ishockey, tycker jag. Mycket vilja och energi, men ibland satsar man allt hela tiden istället för att välja sina attacker...
På senare "Rock In Rio" visar bandet att man mognat som ett fint vin. Man har kvar hungern, men har lärt sig att styra den och sätta in sina attacker på publiken vid rätt tillfällen. Dessutom sjunger Bruce fortfarande bra trots att han inte når de riktigt högsta tonerna, och bandet är faktiskt... ja, äckligt tajt. Iron Maiden är ett världens bästa liveband, och jag tycker faktiskt att de bara verkar bli bättre med åren!
"Live After Death" - 4
"Rock In Rio" - 5

Rond 5) Betydelse
Luddigt, kanske du säger.
Jo, eventuellt, men i en sådan här Tvekamp så får man nog ändå väga in hur viktig och betydelsefull skivan varit för eftervärlden. Trots allt ska ju den bästa skivan koras, så då blir det ett kriterium - och här råder inget tvivel om vilken skiva som tar hem omgången. "Rock In Rio" må ha cementerat bandets betydelse och storhet efter återföreningen med sångaren Bruce Dickinson och skaffat britterna en hoper nya yngre fans, men i betydelse finns faktiskt få - om något - livealbum som betytt mer för hårdrockens historia än just "Live After Death".
Som nämnts i serien med Live!-album du måste ha så var det här en patta som faktiskt fanns på i stort sett varje pojkrum på den tiden det begav sig (ja, och numera flickrum antar jag, men det känns som att på den tiden så var det pojkar som lyssnade på hårdrock...). Dessutom har i stort sett alla kommentarer blivit klassiska och återanvänds av andra band (som In Flames, t ex).
"Live After Death" - 5
"Rock In Rio" - 3

Rond 6) Omslag
Som vanligt i Tvekamperna så anser Rebellängeln att omslaget är värt en egen rond. För den totala upplevelsen och förmågan att locka till lyssning så spelar det roll!
"Live After Death" har ett klassiskt omslag, som vanligt med Eddie på framsidan, och jag gillar dess blå ton. Även "Rock In Rio" har Eddie på framsidan, förstås, men här leker man med livekänslan på ett annat sätt eftersom även scenen är närvarande på omslaget.
Totalt sett är båda två riktigt bra, med tydliga anknytningar till skivans titel, och jag anser att de tillhör Iron Maidens bättre omslag båda två. Ronden blir oavgjord, och banne mig om det inte blir maximala poäng i båda fallen. Igen!
"Live After Death" - 5
"Rock In Rio" - 5

Rond 7) Känsla
Sist ut är den där svårdefinierade kategorin som heter känsla. Alltså, vad har Rebellängeln för känsla för respektive skiva, och hur påverkar det vilken av dem som lyfts ur skivhyllan när det är dags för spelning?
I detta fall så är det tydligt att det är en kamp mellan nostalgiska känslor och behovet av allsång. För, i fallet med "Live After Death" så väcks alla mina gamla minnen fram och jag känner mig som ett barn igen. Dessutom är den verkligen genombra, med en gedigen setlista utan fillers. Och den innehåller "Rime Of The Ancient Mariner", bara en sån sak!
"Rock In Rio" tilltalar däremot den sida av mig som är lite äldre. Den som togillar de nyare klassikerna som Iron Maiden presterat. "Blood Brothers", t ex, och kanske framförallt "Fear Of The Dark" (ja, för den är ju jätteny...) med sitt helt magiska allsångsparti.
Rent krasst och ärligt - jag spelar faktiskt "Rock In Rio" mer!
"Live After Death" - 4
"Rock In Rio" - 5

Sammanställning
Jaha... då ska vi se.

"Live After Death" - 33 poäng
"Rock In Rio" - 32 poäng

Hoppla. Det trodde jag faktiskt inte när jag började - att det skulle bli så jämnt. Och att jag personligen lyssnar oftare på "Rock In Rio" dök också upp som en överraskning när jag verkligen tog en funderare. Dock, segern till "Live After Death" och det är väl inget att orda om.
Det är utan tvekan en av de stora liveskivorna, från ett av de stora livebanden.

Förresten, gillar du den här formen av artikel? Då har du väl inte missat den andra Tvekamperna som Metalbloggen publicerat... de finns här, och där hittar du bland annat en uppgörelse om den bästa svarta skivan och vilken av Accepts album som är vassast.

måndag 9 augusti 2010

I Backspegeln: Job For A Cowboy "Ruination"


Brutal döds.
Det är vad Job For A Cowboy går ut på. Texterna är dessutom ganska politiskt kritiska, och låtarna har titlar som "Regurgitated Desinformation" och "March To Global Enslavement", och med förra given "Genesis" hittade bandet en plats i min skivhylla.
Recensionen av 2009 års "Ruination" överraskade således negativt när den belönades med en 2:a, och frågan är... har det här mognat på ett bra sätt?
Svaret är tyvärr... njaej. Alltså, det är ju inte dåligt. Och titellåten är fortfarande en fet, tung pärla. Men inte har jag lyssnat speciellt mycket på det här sen dess, det ska jag väl vara ärlig nog att säga. Och, dessutom, när jag är sugen på just Job For A Cowboy (det är ju onekligen musik som man måste vara upplagd för, det är ju nästan fysiskt tröttande att lyssna på) så åker alltid föregångaren "Genesis" fram. Det är helt enkelt en bra skiva - "Ruination" framstår inte som det.
2:an får bestå, tycker jag nog, och nästa giv känns som "make or break" för jänkarna!