Metalbloggens samarbetspartner:

onsdag 31 augusti 2011

Tvekampen: Bästa Blå Återförening. "Dehumanizer" vs "Brave New World"!




Tvekampen återvänder!

Det är, by far, den mest efterfrågade avdelningen på Metalbloggen, och alla gamla Tvekamper har frekvent mycket läsningar.

Idag är det dags att addera ännu en, och det är inte vilken som helst.

Nä, vi pratar om två tunga återföreningar av två av genrens gigantiska band - och båda är blå i omslaget!

Black Sabbath återförenads 1992 med både Ronnie James Dio på sång och Vinnie Appice på trumpallen för att prestera det tymgsta i bandets hela katalog: "Dehumanizer".

Iron Maiden sammanstrålade i sin tur med karismatiske sångaren Bruce Dickinson och hittade tillbaka till sin själ år 2000. Resultatet: ett av bandets starkaste album någonsin. "Brave New World".

Frågan är ju bara - vilken är egentligen bäst?

Precis det ska vi ta reda på.

Som vanligt presenteras Tvekampen i ett antal Ronder, och varje skiva tilldelas en poäng mellan 1 och 5, för att i slutet sammanställas och ge en vinnare.


Rond 1 - Omslag

Som brukligt är tar vi väl första ronden till att kolla hur första intrycket är? Omslaget, alltså. Och visst är det lite märkligt att båda dessa återföreningar är så snarlika? Man har valt ett blått omslag, med bandets logga längst upp, följt av skivans titel just under. Baksidan består av låtarna längst upp, med en bild på bandet under...

Nå, Black Sabbath har ju en minst sagt tvivelaktiga omslag under bältet, men här tycker jag att de lyckas ganska bra. Det är elakt, udda och ändå i linje med skivans titel och innehåll. Rätt snygg, faktiskt, och det är väl värt en fyra i Rebellängelns bok? Japp. 4:a it is!

Iron Maiden svarar, förstås, med Eddie. Som det ska vara. Denna gång hovrar han som ett ondskefullt moln över den nya världen, och även här tycker jag att man lyckats ganska bra. Bilden har en samklang med både skivans titel och innehåll, och även om det kanske inte är det snyggaste omslaget britterna har presterat så är det absolut bra. Även här känns betyget fyra som det perfekta omdömet!


Dehumanizer: 4

Brave New World: 4


Rond 2 - Inledningen

Min första kontakt med "Dehumanizer" gjorde mig faktiskt besviken. Jag tyckte att det var alldeles för hårt, elakt och lite skitigt. Jag var en mes.

Detta är nämligen hårt, elakt och skitigt - på ett bra sätt, och det förstod jag förstås med lite fler lyssningar. Denna rond kollar på inledningen av skivan, de första tre spåren, och man kan inte annat än att säga att detta är en start som krossar knäskålar. Inledande "Computer God" är brutal, Ronnie sjunger jävligt rått och hela bandet mörschar på med en tyngd som bara Black Sabbath är mäktiga. Och ändå blir det rent av tyngre i kanonlåten "After All" som följer efter. Den svaga puknten är istället singelspåret "TV Crimes", en låt som är okej... men som ändå känns som en av skivans svagare spår, såhär i efterhand.

"Dehumanizer" landar på en 4:a i inledningen, men det är en stark sådan....

...medan "Brave New World" rivstartar med en fullpoängare.

Att inleda med singeln "Wicker Man", plattans kanske bästa spår "Ghost Of The Navigator" och titelspåret är ett genidrag. Bandet känns hungrigt, reflekterande och moget på samma gång, och låtarna har alla ingridienser man vill ha av Iron Maiden.


Dehumanizer: 4

Brave New World: 5


Rond 3 - Mittensektionen

Om "Dehumanizer" startade bra men tappade lite på singelspåret "TV Crimes" så tar man igen det i mitten av skivan. Båda plattorna består av 10 spår, så mitten blir låt 4-7. Här kör Sabbath fantastiska "Letters From Earth", blytunga "Master Of Insanity", smittande "Time Machine" (som var med i filmen "Waynes World", och därmed är en av de bästa soundtracklåtarna jag spontant kan tänka mig) och "Sins Of The Father".

Tokbra. Given 5:a.

Maidens "Brave New World" har sina mittenspår i "Blood Brothers", "The Mercenary", "Dream Of Mirrors" och "The Fallen Angel" , ett knippe låtar som både risar och rosar. "Dream Of Mirrors" har jag varit svag för sedan den kom, och "Blood Brothers" är ju en allsångsfavorit - men "The Fallen Angel" är inte ett av toppspåren bandet har åstadkommit.

Vi landar på en fyra, trots alls, men inte en stark sådan...


Dehumanizer: 5

Brave New World: 4


Rond 4 - Avslutningen

De sista tre spåren är i Iron Maidens fall riktigt långa minuter. Inte för att det är dåligt, utan för att man har både "The Thin Line Between Love And Hate" samt "Out Of The Silent Planet" som avslutar, en duo som kompletteras av skivans svagaste spår "The Nomad".

Bra och dåligt alltså, precis som mittenstycket, och även här finner jag mig landa på en fyra i betyget.

Black Sabbath avslutar "Dehumanizer" med elaka "Too Late", där sedvanligt Iommi-plock växer ut till en show av Ronnie James Dio, samt snabba "I" (ett av de bästa spåren på skivan, för övrigt) och underskattade "Buried Alive".

Fortsatt snorbra.

Fortsatt maxpoäng, och skivan avslutar lite som min första kontakt med den - bättre än den börjar!


Dehumaizer: 5

Brave New World: 4


Rond 5 - Ljudmixen

Låt oss från början av den här ronden konstatera att det är två helt olika typer av musik och ljudmixar som producerats. "Dehumanizer" har Mack som producent (även om den finns remastrad av Andy Pearce så är det inte den som medverkar i Tvekampen, utan originalutgåvan) och bjuder på ett ganska rått, skitigt ljud. Trummorna låter stundtals lite.. ja... skräpiga, för att hitta ett bra ord.

"Brave New World" ljuder precis som en skiva med Iron Maiden ska göra. Klart, luftigt, med perfekt balans mellan tyngd och detalj. Kevin Shirley har med hjälp av en viss Steve Harris gjort ett storartat jobb, tycker jag, och det märks främst i de långa episka låtarna.

Dock - jag gillar båda typerna, fast de är så olika.

Rent krasst är väl "Dehumanizer" snäppet sämre kanske - det finns ju även en anledningen till remastringen - men för min smak funkar det bra. Betygsmässigt skiljer det lite dock... och det är till fördel för den åtta år nyare "Brave New World"!


Dehumanizer: 4

Brave New World: 5


Rond 6 - Sång

Varför en egen rond om just sången?

Jo, det är ju enkelt.

Båda skivorna präglas verkligen av att de är återföreningar med två av de största och mest säregna rocksångarna genom tiderna.

Ronnie James Dio och Bruce Dickinson återvände i samband med dessa plattor efter varsin solokarriär, och då blir det ju extra intressant att jämföra deras insatser - trots att de har helt olika röster och sätt att sjunga på.

Enklast att konstatera är att utan Bruce Dickinson så famlade Iron Maiden i mörkret. Hans röst är essentiell för bandets sound, och han gör en mycket inspirerad insats på "Brave New World". Allra bäst är det i de låtar där han får både sträcka ut och ge känsla, så som "Ghost Of The Navigator", "Dream Of Mirrors" eller "Out Of The Silent Planet".

Skitbra!

Ronnie James Dio gör på "Dehumanizer" en av sina råaset och brutalaste insatser som sångare. Han sjunger med mer skit i strupen, och det ger en sån tyngd att det är rent av vansinnigt. Denne lille man låter arg!

Som tur är släpper han inte helt sitt signum, och vi får lite av hans väna stämma också. Lyssna på "Too Late" för extra allt med Dio!

Betygen?

Max, för båda. Förstås.


Dehumanizer: 5

Brave New World: 5


Rond 7 - Den återförenade magin

Självklart måste det finnas en rond som behandlar hur bandet känns i samband med återföreningen. Är de hungriga? Glada över att spela ihop?

För mig lyser det om Iron Maiden på "Brave New World". Kreativiteten sprudlar, bandet verkar vara i harmoni och alla gamla stridsyxor är nedgrävda.

Det är ett band som hittat hem, och det märks i många av låtarna.

Black Sabbath imponerar med sin proffsighet, och resultatet de åstadkommit - men saknar den där kanten av glädje och lyskraft. Såhär i efterhand är i alla fall inte jag jätteförvånad att det bara blev en skiva med den återförenade sättningen, innan det bröts upp igen.

Dock - jag undrar om inte det här är Vinnie Appices bästa stund bakom trumskinnen?

Tungt, tajt, bra. Mitt i allt mörker och all tyngd.


Dehumanizer: 4

Brave New World: 5


Rond 8 - Rebellängelns känsla

Sista rond denna gång, det är rond 8.

Och det är som vanligt en koll på det där luddiga, hur jag personligen känner för skivorna.

De är ju olika gamla, men även om det skiljer åtta år mellan dem så har båda massor av spelningar - men helt olika minnen kopplade till sig. När "Dehumanizer" kom gick jag i gymnasiet och hela livet låg framför mig - när "Brave New World" kom så var mitt förhållaned som kom att bli ett äktenskap redan dömt till misslyckande utan att jag visste det då.

Helt olika perioder i livet.

Och ändå bara bra minnen och bra känslor för dessa skivor.

Jag håller "Brave New World" som den tredje bästa skivan Iron Maiden lyckats prestera (de bästa? "Powerslave" och "Piece Of Mind", förstås!), och när det gäller Black Sabbath så är "Dehumanizer" en av mina favoriter (även om den inte når samma höjder som exempelvis "Headless Cross" eller bandets bästa skiva, "Sabbath Bloody Sabbath").

Det är faktiskt ganska enkelt att dela ut maxpoäng till båda plattorna, och när jag lyssnar på dem i efterhand så njuter jag verligen massor!


Dehumanizer: 5

Brave New World: 5


Sammanfattning

Jaha.. hur blev det här då?

Jag har, när jag börjar skriva en Tvekamp, inte den blekaste hur det kommer att sluta, och jag tappar oftast räkningen mitt i allt, så det är lika roligt att addera poängen varje gång. Låt se.


Dehumanizer: 36 poäng

Brave New World: 37 poäng


Vad fan?

Bara en poängs skillnad?

Jo. Jag räknade till och med två gånger, och dessutom är det lite överraskande nog Iron Maiden som kniper förstaplatsen.

Jag tycker nog lite bättre om Black Sabbath som band, och misstänkte innan jag började skriva att det skulle färga poängsättningen, men... nä. Tydligen inte.


Nå, det är två bra blå återföreningsskivor, och de borde hyllas båda två.

Även om tydligen "Brave New World" är snäppet vassare!

tisdag 30 augusti 2011

Sommarboken: The 100 Best Heavy Metal Albums

Om du gillar att läsa, och har följt med lite under sommarmånaderna på den här bloggen så vet du att ett tafatt försök har gjorts för att presentera ett antal böcker som lämpar sig väl för just årstiden sommaren.
Böcker som man enkelt kan läsa och bläddra mycket i, utan att behöva ägna alltför mycket tid.
Vi har klarat av en kokbok (!) och en bok om citat, så att kalla det en serie kanske är en aning magstarkt - men det blir det lite ändring på nu.
Nu är det nämligen dags för bok nummer tre, och då kan man nog kalla det en svit!

Denna gång är det kanske den ultimata boken avseende de kriterier som satts upp för sommarboken som presenteras.
"The 100 Best and Absolute Greatest Heavy Metal Albums In The World, Ever" heter den egentligen, och den har plitats ihop av en viss Jaclyn Bond.
Här får vi en genomgång av 100 plattor som alltså ska tillhöra de bästa som någonsin gjorts.
En grannlaga uppgift, och Jaclyn har valt att sortera dem efter bokstavsordning på banden, något som först kanske kan tyckas är lite fegt (i motsats till en rak topplista då, alltså), men som med tiden är rätt behagligt.
Det ger möjlighet att snabbt kolla om en av dina favoritgrupper finns med, samt vilka av exempelvis Opeths skivor som kniper en plats (endast "Blackwater Park").

Varje skiva presenteras med bild på omslaget, utgivningsår, låtlista, skivans baksida, en ganska fyndig text om skivan i sig samt några extra roliga kuriosafakta i punktform.
Prick allt man behöver för att bli upprörd över avsaknad av skivor, glad över medverkan av skivor och nyfiken på okända skivor alltså.
Och det är ju det som är grejen med den här boken.
Jag har återvänt till den om och om igen under lång tid, och den har faktiskt medverkat på bloggen tidigare.
Då var det hur många svenska skivor som rymdes (10 eller 12, lite beroende på hur man räknar nationalitet på ex Yngwie Malmsteen och hans band...), men möjligheten att göra sådana övningar på egen hand eller i grupp är i det närmast obegränsade med denna bok.

Alltså.
Söker du den perfekta boken att ha på dass (om du är en sån som läser där), i väskan när du pendlar (kommunalt då, inte om du kör själv!) eller under den svenska sommarens "in och ut beroende på väder" så är detta den boken!

Till sist... vilken grupp har flest plattor bland dessa 100?
Svaret: Metallica. Alla fyra skivor i sviten från "Ride The Lightning" till svarta "Metallica".
Räät?
Fel?
Där har du charmen i boken...

måndag 29 augusti 2011

Sommarskivan: Slayer "Seasons In The Abyss"

Slayer har redan varit med en gång i serien om skivor som har en speciell betydelse för mig avseende sommarminnen – men då rörde sig om en nostalgisk tid som fick mig att minnas ungdomens dagar.
Nu är det annorlunda.
Nu rör det sig om bandets i mina öron bästa skiva ”Seasons In The Abyss”, och en platta som gör sig helt perfekt att sola och dricka öl till.
Ja, man kan säga att det är kraftigt inspirerat av den pågående Spanienresan, även om barnen nog ser till att antalet minuter som är lugna på stranden eller vid poolen kan räknas på ena handens fingrar. Det spelar mindre roll – det är inte synd om mig alls. Och bara den där känslan av hur det är att ha lyxen att dricka en iskall svalkande öl (gärna av spansk eller mexikansk modell, där syftet är att släcka törsten snarare än att ge en gastronomisk stjärnupplevelse) samtidigt som man blundar och har Tom Arayas ilskna skrik i hörlurar, nära nära.
Riktigt bra.

Så bra att jag absolut tycker att detta är bandets finaste stund.
Det kanske inte är samma rens och ilska som på exempelvis ”Reign In Blood”, men det är ett mognare band som lyckas kombinera elakheten med helt fantastiska låtar. ”War Ensemble”, ”Spirit In Black”, ”Blood Red”, ”Hallowed Point” och ”Expandable Youth” låter oss faktiskt bara toucha de riktiga tungviktarna. ”Dead Skin Mask” och titelspåret ”Seasons In The Abyss” är helt enkelt den vackraste Slayerpoesi man kan tänka sig! Adderar man sedan lite underskattade spår som ”Born Of Fire” och ”Skeletons Of Society” så inser ni att detta, mina vänner, detta är en skiva man vill ska rulla om och om igen i hörlurarna när man har semester. Solen steker, ölen svalkar – och Slayer dominerar.
Precis som det ska vara!

Veckans Citat: Brian May, Queen

Jag förstår att ni längtat.
Funderat och undrat - när kommer Veckans Citat tillbaka?
Svaret är... nu.
Varje måndagmorgon är det dags igen, och vi börjar med en klassiker från Queens Brian May!

"Jag kan spela nästan lika fort som jag tänker.
Å andra sidan tänker jag ganska sakta."

Brian May, Queen

söndag 28 augusti 2011

Live!: Morbid Angel "Entangled In Chaos"



Det finns liveskivor som börjar med maffiga intron, lockande publikljud och rop efter bandet.

Det finns liveskivor som bygger upp stämningen innan man släpper lös showen.

Det finns också liveskivor som skiter fullkomligt i sådant, och ger sig på dig med knytnävarna med en gång.

"Entangled In Chaos" av Morbid Angel är en av de sistnämnda, och passar därmed alldeles utmärkt att starta höstsäsongen av Live!-serien med.

Redan från inledande "Immortal Rites" står det nämligen klart att detta inte är någon lek. Herrar Rutan, Vincent,, Sandoval och Azagtoth vill ha ihjäl dig medelst brutalmetal, och de menar allvar.

Sen bjuds man som lyssnare på en grym resa.

Spår som "Blasphemy Of The Holy Ghost", Lord Of All Fevers And Plague", "Blessed Are The Sick" och fantastiska versioner av såväl "Chapel Of Ghouls" samt "Maze Of Torment" och "Dominate" fullbordar verket.

Detta är förpackat våld med ett inslag av finess som gör skivan självskriven i din skivhylla, och det är inte för inte som en viss Mikael Åkerfelt har uttryckt beundran över det speciella gitarrljudet på denna skiva. Eller, som jag vill minnas att han sagt i en intervju i något gammalt nummer av Close-Up Magazine: det liksom trycker mellan pungen och anus när man hör gitarren.

Bra eller dåligt med den känslan?

Det får du avgöra själv.

Helt klart är dock att "Entangled In Chaos" hör hemma i varenda skivhylla!

lördag 27 augusti 2011

I Backspegeln: Primordial och Graveyard


Höstsäsongen går ju igång på allvar snart. När det gäller skivor alltså – september ser exempelvis release av Opeths senaste mästerverk, likväl som Machine Head. Lägger man till akter som Mastodon, Testament och Gojira så vet man att det kommer att bli ett riktigt race om platserna på årsbästalistan – och då kan det väl vara läge att kolla in de två starkaste kandidaterna fram till nu?


Det råder nämligen ingen tvekan om att just Primordial och Graveyard är de skivor som står ut som lysande goda exempel så här långt in på året.

Vardera skivan har en helt egen unik identitet och ett eget sound, och trots att de är så olika så tänker jag ofta på dem i par. De är helt enkelt två kärlekar som utmärker 2011 för mig, och då kan det väl passa sig att ge en gemensam backspegel för dem, eller hur?

Irländska Primordial recenserades för Werocks räkning, och jag delade ut en solid 9:a. Hade det varit i Metalbloggens betygssystem 1-5 så är det en

odiskutabel 5:a, och det står jag fast vid. Den skrivna recensionen för ”Redemption At The Puritan’s Hand” är jag riktigt nöjd med. Och det gäller fortfarande. Detta är en lysande skiva, och inledningen är så vansinnigt stark att man baxnar. Med petighetens öga för detaljer är det kanske något spår som inte når upp till samma fantastiska höjder som de andra och håller den sista poängen från en tia, men som helhet är detta en skiva man helt enkelt inte får missa.

Det gäller faktiskt svenska Graveyard också, trots att de kanske försökte sig på en lite för stor scen under Sonisphere senast. Man får dock inte missa skivan ”Hisingen Blues”, som i min recension landade på en stensäker femma. Där ligger den kvar, och detta är en sån där skiva som jag bara vet att jag kommer att återkomma till under resten av livet. Här finns faktiskt allt, och hade den kommit för 30-40 år sedan så hade det varit en av de riktigt tunga klassikerna idag. Så är det.

Från första svänget till sista så är detta en enda lång njutning, och låtarna tycks komplettera varandra på ett sätt som alltid lyfter den närliggande kompositionen. Skivan är helt enkelt gjord för att spelas som helhet, och vinner på det istället för att styckas upp i spellistans förlovande Spotifyland.

Vilken som är bäst av de två?
Jo, men det får du faktiskt vänta på. Till årsskiftet, ungefär, då det är dags att plita ner årsbästalistan 2011. Dessutom behöver jag nog lite mer tid på mig för att avgöra det. Det är tajt, helt klart, mellan årets två bästa plattor så här långt!


fredag 26 augusti 2011

Veckans Tips: Iommi "DEP Sessions" + "Fused"

Äntligen är det dags för Veckans Tips igen – och vi börjar precis som vi slutade innan sommaruppehållet… med en dubbel.
Denna gång är det två legendarer som träffats lite då och då, lekt lite i studion och producerat två plattor under namnet Iommi. Bakom den fasaden döljer sig – förstås – Tony Iommi, legendaren från Black Sabbath, och kompisen Glenn Hughes som står för både de vokala insatserna och basspelet. Trummorna hanteras av Jimmy Copley på 2004 års ”DEP Sessions” (även om det i den första inspelningen som figurerade som bootleg vid namn ”Eight Star” var Dave Holland som satt på trumpallen, något man ändrade på till utgivningen på riktigt eftersom herr Holland dömts för sexbrott…), och för keyboards finns både namn som Don Airey och Geoff Nicholls noterade.

Skivan heter egentligen till och med ”The 1996 DEP Sessions” efter när den spelades in, men gavs alltså ut först 8 år senare, och det som serveras är förstås hårdrock av den modell man kan tänka sig. Tony Iommi snickrar ihop ett makalöst riff som verkar ha legat i luften hur länge som helst utan att någon annan sett det, och Hughes lägger vass sång på det.
Allra bäst är det i spår som går lite i halvballad, tycker jag, och låtar som ”From Another World”, ”Don’t Drag The River”, ”I’m Not The Same Man” och ”It Falls Through Me” står ut som både bra och känslosamma. Produktionen är signerad Iommi själv, och det innebär att även om det är snabbare och tyngre spår som exemplvis inledande ”Gone” så är det ju bra ändå.

Det finns ju liksom lite tyngd att luta sig mot hos den riffmakaren – av Metalbloggens läsare faktiskt framröstad som Världens Bästa Hårdrocksgitarrist. Tung titel!


Efterföljaren ”Fused” bjuder på mer av ungefär samma vara, även om jag nog personligen tycker att den har ett låtmaterial som inte riktigt når samma höga höjder.
Kanske beror det mest på att jag verkligen gillar Hughes sätt att sjunga mellantempo, och här finns det visserligen sådana spår (exempelvis ”I Go Insane”), men det är ändå mindre av den varan på denna skiva från 2005.
Trummorna hanteras denna gång av Kenny Aronoff och keyboards av Bob Marlette, och här fläskar gänget hellre på med mer klassiska Black Sabbathspår. ”Dopamine” och ”Grace” är väl mina två favoriter förutom tidigare nämnda ”I Go Insane”, och egentligen är väl kanske tipset att ta båda dessa skivor – ”DEP Sessions” och ”Fused” – och göra en av dem i din iPod eller liknande.

Den skivan knäcker nämligen det mesta!

torsdag 25 augusti 2011

Recension: In Solitude "The World, The Flesh, The Devil"

Uppsalas In Solitude är ute på sitt andra varv med plattan “The World, The Flesh, The Devil”, och läser man Werockkollegan Stones recension av skivan så får man klart för sig att det är stora steg som tagits sedan den självbetitlade debuten för tre år sedan.

Nu ståtar bandet med ett knippe låtar som hämtar kraft från både svunna tiders hårdrock – inspirationen verkar komma från akter som Mercyful Fate och Iron Maiden – och en egen inre eld som brinner. ”The World, The Flesh, The Devil” är helt enkelt en bra skiva som växer med antalet lyssningar, mycket tack vare starka låtstrukturer och just den där övertygelsen som hörs i musiken.

Det är dock ingen fullträff, och anledningen till det är till största delen sånginsatsen av Pelle Ahman. Hans sång är helt enkelt för vacklig och för svag för att verkligen ta denna skiva till riktiga höjder, trots den inlevelse han sjunger med. Lägger man då till den mörka lyrik som präglar skivan – namnet på den är faktiskt mycket talande – så kommer man ändå undan med det anslaget. Det känns som om In Solitude vill spela i samma fack som exempelvis Ghost när det gäller texterna, och banne mig om det inte är lite Watain över avslutande episka ”On Burning Paths”? Jag får i alla fall vibbar från black metalorkesterns upplägg med avslutande ”Waters Of Ain” på senaste skivan, och båda banden räknar väl egentligen Uppsala som hemstad, så.. tja, kanske?

Nåväl, själva skivan då, den var ju bra stod det?

Jovisst. Från första stund bjuds det smällkarameller i låtform. Inledande titelspåret tycker jag faktiskt, efter ett antal lyssningar, hör till de tråkigare på plattan. ”We Were Never Here” och ”Serpents Are Rising” är däremot typiska stycken som ekar i huvudet en bra stund efter att skivan snurrat klart. Bäst av allt är ändå knippet ”Demons”, ”To Her Darkness” och just den fantastiska avslutande ”On Burning Paths”. Då lyser In Solitudes mörka själ som starkast, och det svänger redigt.

Produktionen signerad Fred Estby är klar, men ibland med lite väl mycket nostalginickar till 80-talet. Kanske hade en fetare ljudbild stundtals kunnat ge en extra dimension, speciellt som bandet har två gitarrister i Henrik Palm och Niklas Lindström som besitter ett knippe bra riff?

Nå, som sagt – detta är en skiva som dels har ganska starka kort i låtvalet, och som framförallt lyfter med antalet lyssningar. Jag startade min tankar avseende betyg runt siffran 3, men finner mig nu helt klart nödgad att dela ut en fyra. Det är nog inte tillräckligt bra för årets topplista, men det är en charmig, ärlig och bra skiva som du bör ge chansen om du gillar de referenser som droppats i den här recensionen. Dessutom är grabbarna unga som fanken, och det ska bli otroligt spännande att följa deras kommande framfart!

Bästa Spår: …får nog bli två. Jag är väldigt förtjust i både ”Demons” och ”On Burning Paths”!

Betyget blir också så småningom en fyra, men det beror ju dels på att jag gillar den här typen av musik, och dels att jag verkligen gett skivan tid. Gör man ingetdera så landar det nog ganska platt, kan jag tänka (nähä, genialisk mening det där!)...

In Solitude "The World, The Flesh, The Devil" - 4

onsdag 24 augusti 2011

Live By The Sword

Okej, det är en taskig ordvits på Slayers gamla örhänge till låt som öppnar det här inlägget, men så är det ibland. Inlägget handlar ju inte om Slayer. Det handlar om bandet The Sword, och anledningen till det är förstås resan till Spanien. Förra året var vi också hit, familjen, och då föll jag totalt och fullständigt för senaste given av jänkarna, ”Warp Ride”. Lyrisk recension så småningom, vilket förstås också slutade med en framskjuten placering på 2010 års topplista.
Härliga minnen, men det är inte det som hela inlägget handlar om.
Det är istället det faktum att detta band verkligen borde vara större.



Från debuten ”Age of Winters” så har man nämligen backats upp av ett majorbolag, och haft draghjälp av TV-spelshiten ”Freya” (som för övrigt är så bra att om jag fått en dotter så hade det varit läge att döpa vederbörande till just Freya) samt ett vansinnigt bra låtmaterial i alla sina tre skivor – och ändå är det inte något kioskvältare till band.
Förra hösten var man bokade på turné men ställde in, då var lokalen här i Stockholm Göta Källare.
Det är inte jättestort.
Och jag tycker ibland att det är märkligt, att ett band som The Sword inte skulle vara större.




Lyssna bara på det här. ”How Heavy This Axe”, från mellanplattan ”Gods Of The Earth” som kom 2008. Borde vara gigantiskt, eller hur?





Vamos a la Playa, typ.




Jajamen - idag är det resdag!

Spanien hägrar, precis som vanligt den här tiden på året.


Familjen har en mycket gynnsam situation med morföräldrar till barnen som har kontakter och en lägenhet där, så det blir en vecka i sol och bad. Förra året såg det ut såhär, och jag förväntar mig en likartad upplevelse. Lär se ut ungefär såhär..


Inte fel alls. För mig.

So, what's in it for you then?

Jo, men såhär är det - det blir fullt ös på bloggen.


Jag lovar. Jag lovar att det kommer inlägg varenda dag - minst ett - som avhandlar omstarten på Veckans Tips, Live!-serien, recensioner, sommarboken, sommarskivan, omstart av Veckans Citat, allmänt förvirrat struntprat... ja, precis som vanligt, alltså.

Dessutom lovar jag att det kommer en Tvekamp.

Avslöjar inte vilken, men en ledtråd ska ni få... det handlar om två blå plattor som ställs mot varandra.

Dessutom tar jag ju med mig lite musik att lyssna in mig på. Ska bli finemang, faktiskt.


Vi ses. Här. Fast ändå inte här!

tisdag 23 augusti 2011

Fläskig Wacken-läsning

Slösurfar du runt såhär på kvällskvisten?
Söker lite efter nåt att läsa?
Bra.
Då ska du få det nu, i form av en fläskig artikel från årets Wacken Open Air!

Werock-kollegorna Ida och Mats har nämligen gått bananer och laddar på med en sammanställning av massor av spelningar.
Ozzy Osbourne? Check.
Helloween? Check.
Judas Priest? Check
Blind Guardian? Check.

Äh... vi gör såhär: jag slutar rabbla, och du ramlar in på själva artikeln istället.
Den hittar du här!

Tony Martin. Den glömda pärlan i Sabbath!



Imorgon bär det av till Spanien med familjen. Härligt.

Och vad kan väl passa bättre som laddning är lite musik?

Precis.

Jag har under de senaste veckorna kört in Black Sabbath i barnens musikaliska lektioner, närmare bestämt har vi tuggat igenom plattorna som har Tony Martin på sång.

Och, visst är det ganska märkligt att när man tänker på Black Sabbath så är det Ozzy Osbourne eller Ronnie James Dio som gäller?

Även om Tony Martin faktiskt presterat 5 plattor med gänget, och således har sjungit på fler skivor än exempelvis Ronnie? Själv har jag till och med ställt Ozzy och Dio mot varandra i en Tvekamp, men ändå måste jag säga att jag nästan glömmer Tony Martin.



Och då ska man veta att en av de mest spelade skivorna i min iPod är "Headless Cross"!

Häng med på en kort genomgång av skivorna, sortera enligt det subjektiva begreppet kvalitet...


Bandets svagaste stund var nog -95. Då kom "Forbidden", och trots att den är betydligt bättre än vad man först tror så står den sig lite slätt jämfört med de andra skivorna.

Den känns, diffust beskrivet, som svårast av dem.

Trots att "I Won't Cry For You" och "Rusty Angels" är fina stunder.

---------------------------

Näst sämst - men otroligt bra. På den nivån är vi.

Då hamnar man på "The Eternal Idol" från 1987.

KJävlar vilken sångardebut han gör, Tony M. Stänkare som "The Shining", "Born To Lose", "Lost Forever" och "Hard Life To Love" är inget som går av för hackor.

UNderskattat skiva, helt klart!

--------------------------

"Cross Purposes" från -94 kändes nästan som en eftergift till något avtal bandet hade med Tony Martin, men det här är en skiva som verkligen växer om man ger den chansen.

Lite odirekt i sin approach, men med luriga låtar som växer fast.

Igen, bra sång av Tony.

Jag gillar låtar som "I Witness", ""Cardinal Sin", "The Hand That Rocks The Cradle", men skivans mening finns i de tunga, lite doomaktiga spåren. "Virtual Death", till exempel.

Jävligt bra, och ganska snyggt omslag.


------------..

"TYR" från 1990 har varit med i serien Veckans Tips, och detta är en fenomenal skiva.

Snygg, bra hårdrock med bra sång och bra låtar som "Anno Mundi", "The Law Maker", "Sabbath Stones", "Jerusalem" och "Heaven In Black".

Orkar inte skriva mer om den, du får kolla in Veckans Tipsartikeln istället.

Kort sagt nöjer vi oss med att konstatera att detta tillhör grundkursen i melodisk hårdrock!

-----------------------------


Bäst av alla?

"Headless Cross".

Detta är så vanvettigt bra att det är rent av larvigt. Kanske ett av Black Sabbaths bästa album någosin!

Inte ett enda svagt spår, alla låtar med egen bärkraft och med toppbetyg.

Skivan lider av ett ganska svagt ljud tyvärr, och är det något man kan önska sig för framtiden så är det väl att denna klassiker från -89 får en ansiktslyftning och återutges...


Vill du ha mer läsning om just Tony Martin så kollar du in intervjun med killen här, även om den är rätt gammal.

Dessutom kan vi undvika att fundera på hur han sjöng i sitt gästföreträdande med Candlemass när de firade 20 år.

Han sjöng "Witches", och jag minns det som riktigt dåligt, speciellt med den konkurrensen han hade den dagen...


Icket desto mindre- Tony Martin borde hedras. Han får hjälpa familjen Rebellängeln family att packa!

måndag 22 augusti 2011

Blogg I Fokus: Film - och Musikbloggen

Jodå - den finns än.
Serien som kallas Blogg I Fokus.
Den där Rebellängeln kollar närmare på vad som finns på en del bloggar som jag personligen följer, och gör en liten intervju med ägaren i fråga.
Denna gång har turen kommit till en blogg som jag följer enbart för mitt eget höga nöjes skull.
Här finns alltid läsvärda, roliga inlägg.
Här finns guldkorn blandat med gråsten, en skön mix av allehanda grupper som någonsin släppt en skiva... jo, vi pratar om krångligt döpta "Film och Musikbloggen", med en viss Anders som ägare!


Film och Musikbloggen. Ett namn som talar för sig själv, egentligen, men hur kom det sig att du valde just det? Du har ju humoristisk talang, har du aldrig funderat på att döpa den till något fyndigt som innefattar dessa två element?
Tja vad ska man säga om det?

Hade lite ågren när det var dags för bloggdöpandet men eftersom den handlar om mina filmer och mina skivor (och inget annat) så döpte den sig själv så att säga.

Men varför är adressen då http://brm.blogg.se och inte typ filmochmusik.blogg.se kanske du undrar? Jo, det kommer ifrån att när jag startade bloggen 2005 (japp, det var så länge se) så tog jag helt enkelt namnet från mitt coverband vars hemsida har adressen www.brm.nu. Tänkte väl att det skulle vara kort och lätt att komma ihåg.

Sen kan ju "brm" betyda både "Bara Riktig Metal" och "Bone Rattlin´ Movies" så...

Vad hittar man som läsare på bloggen då, om vi dyker under skalet på namnet?
Kort svar: Mina filmer och mina skivor.

Ett längre svar: jag spelar trummor (i coverbandet som sagt) och vi har pulat på sedan 1992 (första giget 1993). Jag fixade hemsida till bandet direkt när internet kom (japp) och det har blivit en hel hop (läs jättemånga) olika utseenden på den under årens lopp. Har haft brm.nu som ett sorts övningsprojekt för att lära mig DreamWeaver, javascript och HTML då jag ibland har nytta av det i mitt jobb som originalare. Ibland kommer det helt enkelt in kunder som vill ha hjälp med att göra en ny - eller piffa upp - en gammal, befintlig hemsida. Till historien hör också att jag har ett onormalt stort musikintresse och redan som fjunig fjortis gjorde ett eget musiklexikon där jag skrev långa texter om band alla band jag gillade och klistrade in bilder och rapade upp diskografier och bandhistorik... Ja, ni kanske skrattar men då fanns det inget internet och inga datamaskiner för att hämta info utan då var det tejp, gamla Kerrang och skivomslag som gällde. Men det var kul att bläddra i det färdiga "lexikonet" när det var klart.

Vi hoppar framåt: ungefär 2003-2004 började jag lägga in skivtips på coverbandsidan och körde så ett tag, men då besökarantalet på en coverbandshemsida är försvinnande lågt (och jag fick ju aldrig nån feedback på mina inlägg), så då tänkte jag att kanske man skulle starta en blogg så att jag kunde sprida mina (tyckte jag) fantastiska tips till så många som möjligt. Och 2005 drog jag igång "Film- och Musikbloggen!" Observera utropstecknet i bloggnamnet, det går igen i alla inlägg, för alla skivor och filmer jag skriver om är ett litet utrop av glädje. Typ. Har dock numera betat av alla mina DVD-, VHS- och Laserdisc-filmer så bloggnamnet kanske är lite missvisande men va fan, stäm mig. Nåt litet filmtips brukar i alla fall leta sig in då och då.

Vinyl är grejen, förstår jag, när det gäller skivor - men vilken är den bästa skiva du äger - och är det samma oavsett om det är vinyl eller CD?

Min bästa skiva? det är ju som att fråga vilket av mina barn jag trycker bäst om. Älskar dock Celtic Frost av hela mitt hjärta så jag säger min vinyl av "To Mega Therion" som

jag spelat så mycket så det fattar du inte.

Film och musik, står det. Jag tycker (heja, bra där!) att det är betydligt mer musik än film. Hur ser din fördelning ut, lyssnar du mer än du kollar? Och varför?
Ja, jag lyssnar mycket mer än vad jag kollar, stereon är det absolut första som knäpps på när jag kommer hem men försöker se en film eller två i veckan om inte tröttheten efter en fläskfilémiddag med rödvin tar överhanden. Gärna en skräckis men bra skräckisar är det ont om numera...

Precis som jag skrev här ovan så har jag numera bloggat om alla mina filmer som jag har hemma och jag har även kommit till vägs ände på CD-skivorna så nu är det bara vinylen kvar. Och då jag fortfarande med glädje shoppar gammal (och ny) vinyl så är det nog ingen risk att den tar slut än på ett tag. Men ibland slinker det in ett inlägg med en nyinköpt CD, Morbid Angel var väl det senaste?
Har dock funderat på att reprisera en del vinylinlägg som jag skrev i bloggens barndom då jag på den tiden inte fotade skivorna och en del omslag är alldeles för tuffa för att inte visa igen i stora, fina bilder. Och så skriver jag bättre nu. Japp, eget beröm luktar gott.

Om du var tvungen att välja mellan att aldrig se en film mer eller aldrig lyssna på en skiva mer, vilket skulle du välja? Och, vad skulle sista "måltiden" med det bortvalda bli?
Aldrig se en film igen, och då skulle jag se "Evil Dead II" för sextifyrtionde och sista gången. Har det gjorts nån bättre film?

Alla dina inlägg osar av humor, och en hel del besatthet. På ett bra sätt, och med det menar jag att du verkligen satt dig in i en skiva, t o m om den verkligen varit usel. Har du någon filosofi avseende inlägg, och jobbar du länge på dem eller "kommer det bara"...?
Försöker verkligen få ihop ett någorlunda långt inlägg om alla skivor jag skriver om, inte bara säga "den här suger" och inget mer. Kan dock fastna på en del skivor och inte riktigt hitta inspiration men så helt plötsligt klickar det till i hjärnan, en formulering eller vinkling kommer flygande genom hjärnbarken och sen skriver inlägget sig nästan av sig själv.

Har jag tur så slinker det med nån fyndig grej också som jag själv kan sitta och småklucka åt. Surfar också runt ganska mycket på bandens hemsidor, Wikipedia, Discogs osv för att hitta trivia och annan kul info om den skiva jag ska till att skriva om för att piffa upp lite.

En del inlägg kan också blir hur långa som helst då jag bara måste få gå igenom och skriva om allt jag vet om just den skivan. Och ibland är det mycket, särskilt om det är en kär gammal skiva som hängt med länge. Men ibland fastnar jag som sagt och då är det bara att lägga ut en en Eddie Meduza-låt eller ett film- eller skivtips så att pöbeln håller sig lugn medan jag pular och filar på det andra inlägget tills det blir bra.
Flyttar på stycken, ändrar meningar, kapar och håller på till det låter bra när man läser det. Helt sjukt jag vet, men så hade jag en 4:a i svenska också.

Okej. Musik. Vad tycker du varit bäst såhär långt 2011, och vad ser du mest fram emot?
Oj, vilka är det som har släppt skivor i år? Jag är skitdålig på att hålla reda på sånt. Men Morbid Angels nya var ju bra, åtminstone halva skivan. Men å andra sidan älskar jag Dave Vincent så det skulle i princip räcka med att han rapar i tre minuter så skulle det räcka för mig.

Och Opeths kommande vet jag utan att ha hört en enda ton är kanonbra så den ser jag verkligen fram emot. Årets skiva helt klart fastän som sagt olyssnad.
Kiss nya skiva är väl också på gång i år? i så fall säger jag den med. Och Ghost! Ja, jag vet den släpptes 2010.

Sitter du på en massa guldkorn som du vill dela med dig av? Hemliga toppskivor, klassiker som du vill lyfta fram...?
Nä, jag har inga hemliga toppskivor nånstans, lägger ut alla skivor jag har på bloggen, men som jag skrev här ovan så kanske jag repriserar nåt gammal inlägg med nån alldeles särskilt cool skiva som jag tycker världen borde se i all sin härlighet. Och det är ett par stycken faktiskt.

Okej, samma frågor fast online. Den får alla, det är bara att tugga i sig. Vilka sajter följer du mer eller mindre slaviskt?

Kollar alltid igenom Blabbermouth (www.blabbermouth.net) varje morgon när jag kommer till jobbet. Sen kollar jag om Cuzz lagt upp några nya, kuliga länkar nu när Buzz verkar ha gått i graven. Och bloggar.

Din såklart (smör, smör), The Spinning Black , Musik och Mer (http://musikochmer.blogspot.com/), Hardkåre och Olles Musik . De båda filmfantasterna Trash is king och Weekend Video kollar jag också på med ojämna mellanrum. Och så kollar jag mycket på modebloggar. Jo, tjena.

Nä, nu får det fan vara nog. Herregud, vad frågor. Sista skriket blir helt enkelt detta då - varför bloggar du, egentligen?
Det är kul att skriva och försöka få ihop en bra text och så får jag ju återupptäcka alla mina skivor igen.

Jag hittar guldkorn som jag glömt bort som jag spelar om och om igen (och wow liksom) och jag hittar skit som jag glömt bort som jag skeppar iväg på loppis. Och så vill jag såklart visa upp mina skivor och tipsa alla därute om vilken bra musik som finns utöver den skit som spelas på radion. Och sen är det ju svinkul att få en kommentar eller två på det man skrivit också, kanske med lite ytterligare info, ett minne eller nån annan uppfattning.
Jag fattar dock inte hur världen är funtad då modebloggande Lisa får 167 kommentarer på sitt inlägg om ett gulligt läppstift när jag bara får typ två kommentarer när jag skriver om Mortician. Världen är sannerligen upp och ned.
Men närå, jag är inte bitter, jag kämpar på härborta i mitt lilla hörn av internet med mina jävla skivor.

Ja, vafan... du behöver väl inte så mycket mer än det egentligen va?
Masa dig över till Film och Musikbloggen nu för fasen.
Massor av skitbra läsning väntar dig!

söndag 21 augusti 2011

King Diamond - ingång sökes!

Alltså - han är ju rätt tuff, King Diamond.


Hans skivor kräver att man ger dem uppmärksamhet för att de ska funka, och dessutom säger jag nog att hans sångstil är något som kan kräva tillvänjning.


För egen del har jag förälskat mig i "Abigail", medan "Them" inte alls funkat lika bra.

När jag senast var hos skivnasaren så fanns också en hel del olika remastrade versioner av olika plattor med skräckmästaren, och det där har grott lite nu.


Nu ska jag ta mig an en eller två nya skivor, och verkligen ge dem chansen.

Problemet är bara.... vilka?


Jag vet att Seance haft en lång genomgång, och han tipsar ju om just "Them" samt "Conspiracy", men eftersom "Them" inte fastnat hos mig så söks fler tips!


Alltså - har du en bra ingång till King Diamond?

Give me your tips, please.


Helst vill jag ha en skiva med rätt bra ljud, bra låtar och en läskig historia. Finns det snygga mellanspel mellan låtarna så är det ett plus!


Som motprestation kan jag ge dig den här anekdoten, om när Mikkey Dee skulle lägga trummor i just King Diamond...

Remasters: Judas Priest "British Steel"


En del traditioner är bra. Till för att hållas.
En av dem är att Remastersserien alltid startar sin höstsäsong med en platta från Judas Priest - så även detta år!
Tidigare har bandets plattor "Painkiller" samt "Screaming For Vengeance" fått sina minuter i rampljuset, och nu är det dags för bandets kanske mest klassiska platta.
"Brittish Steel".
Plattan spelades in 1980, och bjuder på en sådan uppsjö av Priestklassiker att det är rent av löjligt. "Metal Gods", "Breaking The Law" och "Living After Midnight" såg till exempel dagens ljus för första gången i samband med utgivningen av den här skivan, och de har ju stått sig mycket bra sen dess. Hela skivan är dock fantastiskt bra, och låtar som "United", "Grinder", "Rapid Fire" och "You Don't Have To be Old To Be Wise" borde egentligen hållas högre än vad de kanske gör. Ibland kan det ju bli så, när man konkurrerar med resterande låtkatalog hos ett band som Judas Priest!

Den remastrade versionen som jag har innehåller två stycken bonusspår, det är låten "Red, White & Blue" som spelats in 1985 men inte platsat på någon anna skiva, samt "Grinder" live från USA-turnén 1980. Bra så egentligen, men denna skiva har förstås varit orsak till hyllnigar till höger och vänster. Bland annat finns en fläskig jubileeumsutgåva med massor av extra godis i form av dubbla CD-skivor och DVD-material. Har du inte skivan sen tidigare kan det ju helt klart vara värt att investera i den med en gång.

United, United, United we stand - United we never will fall!

lördag 20 augusti 2011

Recension: Rival Sons "Pressure & Time"



Då och då dyker de upp.

De där skivorna som man kommer på sig själv med att pracka på sina bekanta och vänner som man vet gillar en viss typ av musikstil.

Det här är en sån.

"Pressure & Time" från jänkarna Rival Sons har fått mig att agera ungefär som när Wolfmother kom med sin självbetitlade debut 2006 - alltså tipsa om den hejvilt, skicka spellistor och allmännt agera plattans bästa försäljare.

Här bjuds lyssnaren på flirtar med Led Zeppelins rock, The Doors avslappnade sväng och Otis Reddings soul. I riviga "Burn Down Los Angeles" luktar det till och med lite The Hives över hela kalaset - men allt sker utan att det någon känns lånat eller påklistrat, och hela tiden är det otvivelaktigt Rival Sons som står för leveransen.


Tricket är mixen, de många olika facetterna på samma sten som är just Rival Sons.

Det ger skivan en enorm livskraft, och med ett sound som minner om 70-talets fornstora dagar så breder kalaset ut sig på 10 sprakande spår.

Inledande "All Over The Road" är uppkäftig rock med Page's och Plants ande svävande över det hela, efterföljande "Young Love" luktar inspiration av Jim Morrison.


Det är bra, men det är i titellåten som det lyfter på allvar.


Lyssna på svänget som trummisen Michael Miley och basisten Robin Everhart piskar igång i den låten... jösses!!! Svårt att sitta still när den rockar igång, måste jag tillstå.

Sen får vi några riktiga pärlband. Nämnda "Burn Down Los Angeles" med punkkänslan, "Get Mine" med underfundig och smittande text. "Save Me", "Gypsy Heart" och "White Noise" osar klass, och i avslutande "Face Of Light" visar frontmannen Jay Buchanan att han även har känsla i rösten.

Att han har rock i rösten är ställt bortom allt tvivel innan dess!


Omslaget är ett sånt där trick där man ser samma bild i bilden, fast mindre.

Rätt okej, och enligt Jannes recension av plattan på Werock är det Storm Torghersson som ritat det. Snyggt är det i alla fall, men däremot stämmer inte riktigt pressmeddelandet om att detta är "årets rockalbum".

Det är riktigt bra, helt klart, men det kommer faktiskt inte riktigt upp i samma klass som Graveyards "Hisingen Blues". Det kanske man inte kan begära heller, i o f s, men det förtar ju inte faktum av att detta är ett rikitgt bra album.

Betygsfyran är stark. Mycket stark!


Bästa Spår: "Get Mine". Tror jag. Men det är lite så at det är just det spåret som spelas för tillfället som imponerar mest...


Rival Sons "Pressure & Time" - 4

fredag 19 augusti 2011

Ego United, ett annorlunda All Star Band

En kollega postade den här videon på sin Facebooksida förra veckan.






I vanliga fall struntar jag oftast i sådana här saker, men detta är ju historien om när Yngwie Malmsteen lackar ur i ett flygplan. Magiskt. Jag gillar ju Yngwie, som fan till och med (även om jag kanske är i underläge jämfört med Fredrik), men det där är ju enbart kul. Ungefär samtidigt som det där postades spelade jag dessutom "Deth Red Sabaoth" av Danzig på iPoden, av nån anledning, och det får mig ju att tänka på det där med ego.


Han fick ju inget vidare kritik för sin spelning på Getaway Rock Festival, den gode Glenn.


Och med tanke på att eder Rebellängel tidigare presenterat sina två All Star-uppställningar om jag fick plocka ihop ett eget band så kanske det är läge att göra ännu ett. (All Star Ett här, och två här)


EGO United.


Ett band som inte skulle hålla mer än kanske första repet!


Sång - Glenn Danzig.


Förstås. Det finns ju en del sångare som verkligen har egon, men detta verkar vara en av de knepigare att jobba med. Lynnig, nochalant och som de klassiska orden lyder - "med ett ego stort som Globen". Dessutom cool sångröst. Given frontman i EGO United


Gitarr - Yngwie Malmsteen

Förstås. Eftersom hela inlägget började med hans namn, och att han är bra som fan. Även på gitarristpositionen finns det bra många konkurrenter, men jag gillar ju Yngwie mest.
Både han och Danzig har en form av hatkärlek från mig.
Jag gillar deras grejer, men önskar verkligen att de kunde ta mer input från andra eftersom jag tror att det skulle bli ännu bättre då...

Trummor - Lars Ulrich



Ingen kan ju betvivla vad Metallica gjort för alla rockers runt om i världen - men deras danske trummis har väl ett rykte om sig av att vara ganska tvär. Och prestigefull. Perfekta geneskaper i EGO United. Tyvärr har han ju tappat en del av trumliret, men det gör ju bara en än mer intressant grogrund för "diskussionierna" under repetitionerna. Jag gissar att Yngwie kommer att ha synpunkter på kapaciteten som Ulrich besitter... Dessutom, visst verkar det som om trummisarna är rätt snäll överlag, om man jämför med exempelvis sångare och gitarrister?


Det finns inte alls så många kandidater, tycker jag!


Bas - ???


Och, på tal om brist på kandidater. Basister! Finns det ens någon som är känd för att vara en hopplös diva som inte alls går att jobba med, nu när Glenn Hughes verkar ha funnit frid i Black Country Communion?


Jag vete fanken. Lemmy är ju mest en kul prick, Steve Harris är väl glad (fast kanske bara så länge han får som ha vill?), Geezer Butler är en mysgubbe numera...


Vem ska vi ha här?

Vilket jävla spektakel...

...gårdagen blev. Hea familjen på Skansen (jajamen, här ska det kramas det sista ur semestern!), och det började fint. Bra väder, bra humör. Inga djur, i stort sett, men det kan man vara utan om man har småbarn. En anka och en daggmask funkar bra. Dessutom den här runstenen.





Rätt trist förstås, men det ger ju en förevändning att spela den här låten.
Klart underskattad skiva med Candlemass, det där. "Chapter VI". Han sjunger fan rätt bra också, Wikström, även om det förstås blir mer klassisk hårdrock än doom metal.
Detta är "Where The Runes Still Speak"









Nå, efter det - spektakeldags. Mitt i hela "klappa en get, åk en bil, ät en våffla" så började det droppa från himlen. No worries, tänker jag, vi har ju regnkläder med oss (my wife, FTW!), och söker mig mot lite skydd. Då låter det PANG.




Punktering. Explosionspunktering. På bakdäcket på en dubbelvagn. Det, mitt i att himlen öppnade sig är fan ingen lek. Lera. iPhone-försök att hitta en cykelverkstad som ligger inom släp-avstånd.


Fy fan. Och båda barnen somnade förstås så fort det blev ett litet uppehåll i skyfallet - så det vara bara att BÄRA vagnens bakre del mot utgången.
Där, just då, kändes det ungefär såhär.
"You Lose", av Misery Index. För övrigt en låt jag starkt funderar på att ha med till Hårdrockskväll 2012. Som öppnare!





Nå, efter att ha pratat med en tjomme på telefon som skulle kunna hjälpa mig så bar det av. De skulle finnas på Riddargatan, enligt Hitta.se. Fast det gjorde de inte, när vi kom fram. De fanns på Narvavägen med själva verksamheten, Riddargatan var bara ett kontor.


Så jag släpade tillbaka hela fanskapet till... ja, ungefär därifrån vi kom.


Sen började återupplivningsförsöken, till ord som "det här är det största hål jag någonsin sett" och "MacGyver-lagning"..

Och grejen är den - att han lyckades. Med en bit kartong, lite plast, en ny slang och issotejp så fick han ihop skiten så att vi kunde ta oss hem. Fast det egentligen bara var en uthyrningsplats för cyklar. BikeSweden - fy fan vad bra!
Cudos, tumme upp, jävligt mycket rock'n'roll över den lagningen.
Ni får en stunds gratis reklam på den här simpla bloggen, helt enkelt.

Tack för att ni fick spektaklet hem.

Idag är det fredag.
Då ska jag tydligen hitta en mer permanent lösning på det där däckproblemet.
Ny dag, nya spektakel...

torsdag 18 augusti 2011

Vafan - Deftones är ju min grej!?

Vafan har ingen sagt nåt för?
Fick med mig den här skivan hem häromdagen när jag och frugan (ja, och barnen förstås) härjade runt. Det var ta 3, betala för 2.
Funkar ju fint när vi ville ladda lite för kommande Spanienresa.
Frugan tog lite country, jag plockade "Diamond Eyes" med Deftones.
Och nu, kära läsare, måste vi nog ha ett litet snack.
Ni måste berätta för mig när jag är efterbliven och missar saker.
Jag är en klåpare som behöver hjälp och stöd här i livet.
Därför ska ni skriva... "pucko, du ska kolla in Deftones, du kommer att gilla det"

Hörlursmusik.
Mörkt rum, sovande familj.
Perfekt!

För övrigt - Testament, kära Testament.
Vad är fel?
Läste hos Tom S att man nu skjutit release av kommande plattan "The Black Roots Of Earth" till efter årsskiftet. Fan. Det verkar inte bra alls, tycker jag.

Demonia däremot, hon går i spinn över att Black Sabbath - originalsättningen då - ska återförenas och siktar på ny platta.
Det vore ju jävligt kul, men..... tänk om, tänk om, tänk om det inte blir bra?
Det kan ju få en att hålla andan.
Iommi kan ju konsten att skruva ihop ett riff i o f s, så helt värdelöst kan det ju inte bli hur de än gör...

Till sist - eder Rebellängel har kontaktats av nåt bolag i uppdrag av Arla. Det ska stunda en form av tävling där man svänger ihop en maträtt och en tillhörande spellista.
Jag är väl en av hur många som helst, förstås, och extra roligt är det ju eftersom jag inte gillar att laga mat.
Men...
...jag ska hoppa på.
Det är nämligen så enkelt att jag nog tycker att rätt dryck och rätt musik är nog så viktigt för en god måltid, och därav måste hålla denna fana högt.
Havregrynsgröt med Alleanza di Wongraven, medan Frost hamrar skiten ut trummorna på Satyricons "Repine Bastard Nation" - det kan väl inte vara fel?

Hur som helst - det ska visst vara nån form av tävling så småningom, med möjlighet att vinna grejer.
Ni får veta mer sen. Och heja på mig.
Det är det minsta ni kan göra, nu när ni inte prackat på mig Deftones tidigare!