And the winner is...

.. nr 2, enligt lotten.

Kolla listan - och det visar sig vara en riktigt bekant herre. R2 - du har vunnit Danzigs nya giv "Deth Red Sabaoth". GRATTIS!

Totalt sett inkom 9 stycken tävlande, vilket väl får vara ok såhär under värmeböljan. Denna tävling innebär faktiskt också att vi nått tävlingssäsongens slut på den här bloggen. Nu blir det lite stiltje under sommaren när det gäller just tävlingar, men sen kör vi igen. Det finns en hel del spännande i "skattkistan", bland annat ett signerat exemplar av en av de här skivorna, samt en skön mössa med det här bandet. Ni får väl helt enkelt hålla koll så att ni inte missar något.

Än en gång - grattis R2. Skivan är på väg!

Bullet For My Valentine - dags att köpa biljetter...

Wales stolthet Bullet For My Valentine kommer till Sverige, Stockholm, Göteborg & Malmö för att vara exakt. November, för att spika tiden, så det är väl dags att köpa biljetter om du är intresserad. Själv ska jag nog gå, det är en tisdag i Stockholm så det kan ju passa.
Speciellt med tanke på hur bra jag tyckte att senaste given "Fever" fallit mig i smaken!
Dessutom kan jag tänka mig att bandet lockar hur mycket kids som helst, så att stå en bit bak och kolla in galenskapen i publiken känns också bra.

Tråkigt däremot att jag faktiskt har biljett till danska Volbeat i oktober - men inte kommer att kunna gå! En lördag är det dessutom, i utmärkt sällskap, men det spricker alltså redan nu. Hevlete.
Nå, jag tröstar mig med en gång. Här är "The Gardens Tale" med det danska rockergänget!

Tronskifte

Satt och fillifjonkade lite vid datorn igår, och petade bland annat in lite nya skivor i iPoden.
Då upptäckte jag en sak - det har skett ett tronskifte under det senaste halvåret!

Under hösten kollade jag av vilka 25 låtar som var de mest spelade, och i toppen fanns följande 3:
1) Opeth "Ghost Of Perdition"
2) At The Gates "Slaughter Of The Soul"
3) Queensryche "Eyes Of A Stranger"

Nu är det inte längre så!
Ordningen är numera..
1) Queensryche "Eyes Of A Stranger" (65 spelningar)
2) Opeth "Ghost Of Perdition" (64 spelningar)
3) DIO "We Rock" (59 spelningar)

Ett tronskifte har alltså skett, Seattles främsta ståtar med ledningen. Att Dio kommit upp beror ju säkert på ett helt gäng spelningar efter hans tragiska bortgång, men ändå.
Lite roligt är det ju.
Tror minsann jag ska göra en större koll under hösten någon gång, med lite djupare analys (mest spelat det senaste året osv). Ja, om jag orkar.

För övrigt verkar det som om vädret gör att ni softar i solen istället för att hänga på internet. Besökssiffrorna är ungefär hälften av vad de brukar vara, och endast 6 st bidrag har inkommit i den pågående Danzig-tävlingen. (vilket ju i o f s är bra nyheter för er som är redan är med!)
Resultat i morgon!

Något mer att dryfta såhär på morgonen?
Tja, det skulle väl vara att hinta lite om de recensioner som kommer snart på Werock.
För min del laddar jag på med bland annat Grand Magus och Ozzy Osbourne, och kan avslöja att jag redan ångrat mig avseende ett av betygen, trots att det inte ens publicerats än. Tror jag var lite snål, helt enklet, kan jag konstatera när tonerna ekar över kontorslandskapet...

Sommarens Soundtrack - och "The Big Four"

Måndag igen, och idag landar ett paket från bloggens partner Record Heaven, bland annat innehållande priset i den pågående tävlingen; Danzigs nya platta! Härligt, jag är riktigt nyfiken på den själv...

Söker du läsning såhär i början av veckan så hänvisar jag förstås till Werock, som under den föregående veckan matats på med massor av bra läsning.

Sommarens Soundtrack har rullat, med exempel på olika situationer och passande musik till dessa, och nu har de avslutande delarna 3 och 4 publicerats.

Dessutom har kollegorna Martin och Henke lagt upp ett mastodontjobb, i form av dubbelrecensioner på samtliga 4 band som deltog i "The Big Four of Thrash" på Sonisphere i Prag. Ja, alltså Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica! Du får faktiskt också tre videoklipp filmade av Henrik, bland på herr Lombardo.

Ännu en ny vecka tar sin början. Härligt!

Tävling - vinn Danzigs nya platta Deth Red Sabaoth

Förra tävlingen med Danzig i huvudrollen, den som gav ett pris i form av en tavla, lockade inte så många att delta.

Det skiter den här bloggen i, helt enkelt, och fortsätter på temat med elake Elvis.

Den här gången är det sprillans nya plattan "Deth Red Sabaoth" som du kan vinna, och den här gången är det barnsligt enkelt att deltaga. Du behöver inte ens besvara någon fråga, du behöver bara skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com som säger att du vill vara med. That's it.

Det kan ju inte bli enklare. Det finns bara en hake - tävlingen är bara öppen till på onsdag! Ingen tid att förlora alltså, kasta dig över tangentbordet och delta i tävlingen. Nu. Genast!

Sommarvila för Live!-serien

Det är sommar, tid för festivaler och stora arenaspelningar.

Det är också tid för bloggens serie om Livealbum som verkligen är pärlor att ta en sommarvila, och ladda batterierna. I höst återkommer serien med en rad tungviktare så som Paradise Lost och Queensryche, samt lite mer obskyra och förhoppningsvis oväntade artister.

Saknar du ändå läsningen och är på jakt efter en liveskiva som kan göra dig sällskap i hörlurarna under sommaren så hittar du givetvis hela arkivet här, eller i publikbilden i marginalen till höger!

I Backspegeln: Behemoth "Evangelion"

Ny skiva i fokus idag - och denna gång är det inte vilken som helst. Det är polska fenomenet Behemoths senaste verk "Evangelion" som granskas, och med tanke på hur årsbästalistorna för Werock såg ut, samt hur jag själv kommenterat den livespelning som bandet gjorde i vintras så är det här en av 2009 års verkliga tungviktare. När jag recenserade plattan så fick den 4:a av 5.

Ingen toppnotering, alltså, och det berodde framförallt på att jag då ansåg att låtmaterialet var svagare allt eftersom skivan fortgick, och direkt dåligt i avslutningen.

Nu då? Såhär efteråt?

Tja, ett sätt att bedömma skivor är ju hur mycket speltid de får. Behemoth som band kräver ju en hel del av sina lyssnare, det är inget man slölyssnar på i bakgrunden direkt, utan kräver lite fokus. Jag har spelat den här skivan en del - främst kanske inledningen då, med en del härliga tips avseende mix och mastring om du gillar sånt - men den har faktiskt fått stå tillbaka för en annan skiva i bandets katalog, den grymma "Demigod".

Och här är nog min verkliga uppfattning om "Evangelion"; jag dyrkar en hel del av låtarna, och tycker att bandet helt klart har tagit intressanta kliv både tekniskt och låtskrivarmässigt, men jag saknar den där helheten som jag tycker finns på exempelvis "Demigod".

Kanske beror det på att jag själv upptäckte bandet i samband med just "Demigod" och lägger värderingar i det, kanske inte. Oavsett vilket så konstaterar jag att "Evangelion" är en bra platta med en del helt fantastiska spår, men att jag ändå står fast vid den där betygsfyran!

Glad Midsommar!

Idag är det Midsommar, och Rebellängeln ska ut på äventyr.
Picknick på dagen, grillning på kvällen.
Umgås med familj och vänner, smaka på livets goda och förhoppningsvis få lite sol på sig.

Att det är just Midsommar innebär också att Veckans Tips tar en behövlig paus.
Du hittar förstås alla gamla tips i Arkivet om du vill kika på de gamla pärlorna. 23 stycken har det blivit under 2010, en salig blandning av olika genrer och ålder.
I höst kör vi igen!

Nytt material med Spiritual Beggars

Supergruppen Spiritual Beggars har nu helt brutit med sångaren JB, som istället fokuserar all sin kraft på egna bandet Grand Magus (recension på Werock strax!).
Det har inneburit att bandet har letat efter en ny röst, och till slut föll valet på Apollo Papathanasio som till vardags hanterar vokalinsatserna i Firewind, allt enligt den här artikeln.

Men, det är ju inte det som är intressant.
Det intressanta är att det ligger ute en snutt av en ny låt på bandets hemsida - och det låter bra! Det står inte vad den heter, men man kanske kan gissa på nåt i stil med "Forever Lost In Yesterday"? Det svänger i alla fall, och eftersom bandet kommenterar att plattan - planerad till sensommaren/hösten 2010 - tilltalar folk som gillar bland annat "Demon" så är det ju inte utan att man längtar lite...
Se hösten an med en sprillans ny platta från Spiritual Beggars?
Jodå, det tackar vi ja till!

Recension: Witchery "Witchkrieg"

Svenska Witchery är - som tidigare konstaterats i samband med att deras förra giv var Veckans Tips - något av en supergrupp. Samtliga medlemmar är välkända metalmusiker, och i samband med den här given har man plockat in Legion bakom micken. Det görs för att kunna spela mer live, då företrädaren Torine inte kunnat kombinera sitt övriga liv med konserter på önskvärt sätt. Tyvärr är det här bytet inget som bandet tjänar på, inte i mina öron. Jag har inget emot Legion, men tycker att hans lite bräkande sång passar betydligt bättre i black metal sammanhang än i den här döds-thrash-grytan.

Skivan inleds med hårda titelspåret som också har ett gästsolo av ingen mindre än Kerry King. Andra spåret "Wearer Of Wolf's Skin" är även den ganska kort och hård, innan "The God Who Fell From Earth" (med gästsolo av Hank Shermann från Mercyful Fate och Demonica) lyfter plattans dynamik med sin malande tyngd och lite viskande sång. "Conqueror's Return" och "The Reaver" (med gästsolo från både Gary Holt och Lee Altus) är banala transportsträckor fram till "From Dead To Worse" (där ytterligare ett gästsolo figurerar, denna gång från Andy LaRoque) som är en av plattans höjdpunkter tillsammans med "Devil Rides Out".

Dock, den här skivan är en sån där som jag skulle vilja gilla mer än vad jag faktiskt gör.

Kanske är det för att jag blivit bortskämd med fantastiska skivor den senaste tiden, eller så är det något annat, men... nja.. den här plattan är faktiskt en besvikelse. Låtarna är inte tillräckligt bra och unika om man jämför med ex förra plattan. Och, som sagt, jag tycker faktiskt inte att Legions röst är optimal för den här typen av musik.

Du hittar mer om Witchery här, och kan lyssna på plattan på Spotify här.

Bästa Spår: "The god Who Fell From Earth" sticker ut!

Witchery "Witchkrieg" - 2

Arkiv: Långa artiklar

Tvekampen
Demonaz vs Abbaths I 
Behemoth "Demigod" vs Necrophobic "Hrimthursum"

Machine Head "The Blackening" vs "Unto The Locust"
Black Sabbath "Heaven And Hell" vs "Mob Rules"
Van Halen "1984" vs Whitesnake "1987" 
Alice In Chains "Dirt" vs "Black Gives Way To Blue"
Metallica "Master Of Puppets" vs "...And Justice For All"
Watain "Lawless Darkness" vs "Sworn To The Dark"
Black Country Communion "1" vs "2"
Bästa Blå Återförening: Iron Maiden "Brave New World" vs Black Sabbath "Dehumanizer"
Pantera "Cowboys From Hell" vs "Vulgar Display Of Power"
Yngwie Malmsteen "Rising Force" vs Talisman "Talisman"
Gorgoroth vs Gorgoroth
Helloween "Keeper Of The Seven Keys" Part 1 vs Part 2
Iron Maiden "Live After Death" vs "Rock In Rio"
Megadeth "Rust In Peace" vs "Countdown To Extinction"
Solokarriär: Ozzy Osbourne vs Ronnie James Dio
Best Black Album: Metallica "Metallica" vs AC/DC "Back In Black"
Accept "Metal Heart" vs "Restless And Wild" vs "Balls To The Wall"

Intervjuer
Coexistence.
Record Heaven/Transubstans Records.
Dozer Records.
Rock Science
Martin "Axe" Axenrot, Opeth
Rob Cavestany, Death Angel
David Johansson, Kongh
Zakk Wylde, Black Label Society
Mordechai von Renvaktar, Istapp
Miguel, Winter's Verge
Alex Impaler, Trident
Joey Vera, Armored Saint
Blowback
Jack Karlsson, Los Sin Nombre

Krönikor
Anekdoten om nycklarna och hisschaktet.
Betyg. Otyg. Satyg.
I Slutet av Regnbågen - Himmel och Helvete
Rebel Angel All-Stars, sättning 2
Rebel Angel All-Stars, sättning 1
Highway to Hell - En Musikalisk Uppfostran
"Gästkrönika" av Anders Fridén, In Flames: "Glad att jag gått den långa vägen"
Minikrönika: Anders Fridén - Ett Varumärke?
Ljudkrönika 3: Djävulen Finns i Detaljerna!
Ljudkrönika 2: Hårdrock och Hifi
Ljudkrönika 1: Det Här Med Ljud
Minikrönika: Live!
Minikrönika: Remasters

Blogg I Fokus
Seance
SpinningBlack
Film och Musikbloggen
The Great Nausea
Kim Bloggar
666 Skulls
Grimgoth
Metallbibliotekarierna
JonteRoyals Kritiska Röst i Etern
Ljudet Av Ett Hårdrockshjärta
Metalfilm
Mr MASA Made Of Metal
I Am Shit But At Least I Am Me
Demonia
Tune Of The Day
Blasphemedia - Metal 4 Life
Metal Bastard

Lördagslyx
Malt, Humle, jäst och distade gitarrer
90-talets skivförsäljning
Film och Metal
En Skivaholics Bekännelse, del 1
En Skivaholics Bekännelse, del 2
En Skivaholics Bekännelse, del 3

Besatt
Slade "The Amazing Kamikaze Syndrome"
Dio "Sacred Heart"
Metallica "...And Justice For All"
Soundgarden "Badmotorfinger"
The Haunted "rEVOLVEr"
Satyricon "Now, Diabolical"
Candlemass "Ancient Dreams"
Bathory "Hammerheart"
Garbage "Version 2.0"
Black Sabbath "The Eternal Idol"
Danzig "III: How The Gods Kill"
King Diamond "The Puppet Master"


 

Tävlingen avgjord - Danzigskallen vinner...

...ingen annan än David Jannati!





GRATTIS!





Totalt kom det in 11 bidrag, så tävlingen passade sig mycket väl att lotta genom tärningar. Slumpvis utplacering av bidragen som nummer 2-12, sen en snabb snärtig handledsknyck med de benvita domarna... och... upp kommer... SNAKE EYES! Jaha, det är säkert ovanligt, men skit i det. Vinner gör alltså David med sitt bidrag "How The Gods Kill".
David Jannati... hm... är det samme person som skriver i Close Up ibland, månne?
Jaja, skit samma. Dit går vinsten i alla fall.
Tävlingen gjordes ju i samarbete med bloggen 666 Skulls, ni har väl inte missat den?

Några reflektioner:

• Påfallande många av er gillar"13", håller den som bästa låt. Intressant, och lite oväntat tycker jag.
• Ingen hade facit. Danzigs bästa låt är "Tired Of Being Alive", men det visste ni nog innerst inne om ni tänker efter. :)

Till sist en helt vrickad sak. Jag har drömt så j***a sjuka saker nu på morgonkvisten. Bland annat att Lord K började skicka mig idolkort av sina katter. Vafan? Vad är det för nåt? Klättra ur mitt huvud, snubbe!!!

Mera malt

Snart Midsommar.

Härligt!

Då passar jag helt skamlöst på att göra lite reklam för min andra blogg, den ganska nystartade Maltbloggen. Du hittar den här, och just nu finner du lite enkla tips på vad som kan passa just på sommaren.

Skål!

Blixtar och dunder!

Werock fortsätter sommartemat idag, och den här gången har Sommarens Soundtrack kommit fram till avdelningen blixtar och dunder. Ja, vad som passar sig bäst i samband med ett gammalt hederligt hällregn och dundrande åska, alltså. Själv har jag valt 2008 års bästa platta, den oerhört varierade, hållbara och spännande "Amanethes" med svenska Tiamat.

Du hittar förstås fler inspirerande tips i artikeln som du hittar här!

Idag är det också sista dagen som du kan lämna in ditt bidrag till tävlingen om Danzigskallen. Missa inte den chansen, vinnaren lottas tidigt imorgon bitti.

Sommarens Soundtrack - del 1!

Såhär lagom till att sommaren verkligen marscherar in, Midsommarveckan, så kommer Werock till din räddning när det gäller soundtrack.
Veckan kommer att bjuda på olika situationer förknippade med årstiden, och skribenternas förslag på perfekt musik till varje situation.

Första delen finns ute nu och innefattar musik som passar sig en solig och lat dag.
Utan att förstöra spänningen helt kan jag ändå konstatera att det är spännvid på musiktipsen - från Opeth till Led Zeppelin!

Kolla in dem, genast. Det ger säkert lite sköna vibbar för egen del också...

Festivalrapporter

Så här på morgonkvisten kanske det känns lockande med lite rapportera från festivaler?
Det har ju liksom dragit igång på riktigt nu, och diverse vänner och kollegor i cyberrymden har tagit för sig av sommarens festivalbord.

Du hittar en fyllig rapport om Metal Town hos Blasphemedia, delad i del ett som innefattar Katatonia & Kreator, och del två som handlar om bl a Cynic, Sabaton, Rammstein och Nile.

Är du mer sugen på "de stora fyra" så har du en riktigt matig rapport från Sonisphere i Prag, signerad Martin & Henrik - kollegorna på Werock upplagd i del ett (innan festivalen) och del två (efter festivalen).

Werock stoltserar också med vad som väl närmast kan kallas en krigsreporter, då Manhammer riskerar liv och lem under Sweden Rock när han kollar in Unisonic!

För övrigt kan jag meddela att Ozzy Osbournes senaste platta - som väl släpps imorgon - finns på Spotify Premium för er som har det. Missa inte det!

Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka...

...i alla fall i det här fallet. Sammanstrålade med Stones, Thetania & familj.
Trevligt, och ett utbyte blev det.
Jag gav bort en påse vinyler som stått och skräpat på vinden - och fick en oväntad present.
En affish.
Med Dio.
SIGNERAD av alla i bandet som var här sista gången rockrösten satte fot i riket!!!
En spelning jag dessutom fick glädjen att kolla in, så det var extra kul. Härligt!
Ska bara lista ut var jag ska hänga den. Man vågar väl inte ha den på jobbet, där är det för stor risk att den "får fötter". Inramad hemma kanske...
Nå, angenäma problem, och det var en mycket fin gest.

Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka!!! :)

Remasters - dags för sommarvila!

Det är söndag igen, och vanligtvis innebär det ju en djupdykning i bloggens serie om Remastrade skivor som du bör placera i skivhyllan. Så icket idag dock, då vi kommit fram till något så enkelt som sommaruppehåll i den serien.
En lite paus, helt enkelt.
Ladda batterierna, bygga upp ett litet lager av artiklar.
Givetvis återkommer den här serien i sensommar eller höst, då med rätt spretande material; såväl Dissection som Badlands utlovas, givetvis med stora namn som Judas Priest och AC/DC.

Tills vidare rekommenderar jag arkivet med alla gamla artiklar. Det finns här, eller via symbolen på bilden som du hittar ute i högermarginalen. Dessutom finns det naturligtvis möjlighet att önska skivor till den här serien - har du ett tips eller önskemål så skickar du det till chief-rebel-angel@hotmail.com så ska vi se vad vi kan göra åt saken!

Mer bilder från Metal Town

Här kommer ännu en packe bilder från gårdagens Metal Town. Sammanfattningsvis kan man säga som The Woan - det var en jämn match, och Tyskland tog genom Rammstein, Kreator och Sodom (som tydligen spelade i alla fall, i motsatts till vad jag skrev igår...) ledningen med 3-0 innan övriga kastade sig in i leken...

Sodom är gamla, men levererar ändå. "Agent Orange", t e x!

Soulfly var hårda, spelade en hel del gamla Sepulturadängor, och hade snygg merch...

Witchery håller ställningarna. Missa inte recensionen av nya plattan "Witchkrieg" som kommer nu till veckan - på den här siten!

...hur man marknadsför en dåligt säljande produkt...

Det kom ett mejl från Metal Town.
Humor, tycker jag. Nån som tror detta hade landat dagen innan Pier Pressure om det varit tryck på biljetterna?

Fler tvådagarsbesökare får fritt inträde till Pier Pressure!
- 1000 armband finns nu att hämta på Shock i Göteborg.

Väldigt många frågor och stort intresse angående de 1000 tvådagarsbesökare som vi bjuder på inträdet till Pier Pressure. Därför känns det mest rättvist att fördubbla antalet som får ta del av erbjudandet.

De 1000 med Metaltowns tvådagarsband som kommer först till Pier Pressure efter öppning på söndag får fritt inträde.

Dessutom släpper vi från och med nu 1000 armband till Pier Pressure genom Shocks butik i Göteborg. Har du tvådagarsband till Metaltown, men även vill gå på Pier Pressure - bege dig då till Shock på Södra Hamngatan 49! Öppet idag, lördag, till 17.00 och imorgon 11.00-15.00.





PIER PRESSURE - 20 JUNI, GÖTEBORG
HIM (FIN)
Paramore (US)
30 Seconds To Mars (US)
Takida (S)
Johnossi (S)
The Sounds (S)
Pendulum (AUS)
Dead By April (S)
Kadawatha (S)
Destine (NL)
Neverstore (S)
Earlytobed (S)
Plan Three (S)
Her Bright Skies (S)
You Ate My Dog (S)
Ape Rape Escape (S)

Bolt Thrower får hjälpa mig

Idag är det verkligen hög tid att ta tag i saker ute i trädgården. Den är liten, men vildvuxen. Raka gräsmattan, slakta kanterna.
Och med tanke på hur det ser ut är det inte omöjligt att det krävs ett offer eller två för att nå framgång. Tar hjälp av Bolt Thrower, det känns som passande soundtrack.

Och det är ju verkligen aldrig fel med Karl Willets och gänget i högtalarna..

Bilder från Metal Town

Metal Town är ju i full gång, och ett helt gäng av blloggens läsare är på plats. Strålande sol, och jag är INTE ALLS avundsjuk...

Bland mms och sms som ramlat in kan man i alla fall utläsa att de har det bra, att Kreator gjort en tokgrym spelning, att Sodom ersatts av Unleashed och att det som vanligt finns världens roligaste chips, Habanero Black Rain. Dessutom verkar McDonalds i Göteborg ha lite annan dryck på menyn, och i vanlig ordning så inmundigas en hel del öl i solen.
Det kanske tål att upprepas. Kul sällskap, öl i solen, massor av hårdrock.. nänä, INTE ALLS avundsjuk... :)

Bring Me The Horizon rockade Metal Town

Metal Town, och jag är inte där. Det suger rätt fett, faktiskt.
Saknar resan, helt klart. Speciellt nu när det är dags. Trots min klagomål på bokningarna under våren. Jag hoppas att gänget som åker skickar lite rapporter och kanske en bild eller två, men tills vidare antar jag att jag får hitta andra sätt att tänka tillbaka på hur kul förra årets resa var.
Och vad är väl då bättre än en video med bandet som nog rockade Metal Town hårdare än något annat förra året. Jag var helt golvad av det som utspelades i Close Up-tältet när engelska Bring Me The Horizon höll på kvadda hela piren! Kanske det här bringar tillbaka minnen för fler än mig...

Veckans Tips: Amorphis "Eclipse"

Det sista Veckans Tips som publiceras för säsongen (efter denna vecka blir det sommaruppehåll, innan serien förstås återkommer till hösten) är en skiva som jag för alltid kommer att förknippa med just sommar. Det här är skivan som gjorde att jag upptäckte finska Amorphis, och det blev verkligen soundtrack till den sommaren. Sen dess har bandet kläckt ur sig två riktigt vassa skivor till, varav den senaste "Skyforger" kammade hem fina betyg när den recenserades här på bloggen, samt hamnade på min topplista för 2009 på Werock.

Musiken som Amorphis bjuder på är relativt säregen, de har lyckats med den svåra uppgiften att hitta ett eget sound inom hårdrocken. Det är melodisk metal, ibland med inslag av skriksång, ibland rent - men alltid med en fenomenal känsla av sångaren Tomi Joutsen, och alltid med en känsla av att musiken är svidande vacker och en aning vemodig. Det liksom hörs att bandet härstammar från Finland, på ett bra sätt.

Plattan ifråga är smockfull med höjdarlåtar, och här finns i princip inga svaga spår. De riktiga topparna nås dock i "House Of Sleep" och "Same Flesh", som borde blivit riktiga kioskvältare om livet hade varit rättvist...

Du hittar Amorphis plats i cyberrymden här, och kan givetvis kolla in dem på Spotify. Håll dessutom utkik efter den kommande DVD'n "Forging The Land Of A Thousand Lakes" som släpps i sommar. Kanske blir det sommarens soundtrack?

Nytt material med Black Label Society!

...i vintras trodde jag ett tag att jag skulle få chansen att intervjua Zakk Wylde över telefon innan han gick in i studion. Det blev njet, förstås, Werock är nog för liten site för det.
Men, nu börjar material från den kommande plattan komma ut.
Per tipsar om nya låten "Parade Of The Dead" som du hittar här, tillsammans med en hel del annat smått och gott.

Jodå.. det låter bra. Riktigt bra, till och med. Black Label Society kanske är tillbaka with a vengeance! Såhär låter det:

Recension: Imperial State Electric "S/t"

Imperial State Electric är ett Nicke Andersson-projekt, och det innebär förstås automatisk cred i flertalet recensioner och intervjuer. Mången skribent - ex Werock-kollegan JonteRoyal - konstaterar att Nicke Andersson faktiskt är ett musikaliskt geni, och det är inte så mycket att bråka om, det är ju faktiskt sant. Framförallt kan man imponeras av karl'ns förmåga att ge sig ut i snart sett varje existerande genre och göra musik med så oerhört hög lägstanivå; det verkar som om han inte kan göra dåliga låtar!

Med det sagt så kan vi alltså kasta oss in i min personliga åsikt om den här skivan, den självbetitlade. Musikaliskt är det ett giftermål mellan den rock'n'roll som Hellacopters stod för, och gamla storheter som Beatles och Kiss, och i soundet är det motsvarande organiska, ganska sköna laidback-mixning som gäller. Låtarna varierar från drivna "Holiday From My Vacation" till ganska släta "Resign", och helt ärligt så... nja, det här är nog inte riktigt min kopp the.

Det svänger stundtals riktigt bra, men här finns också spår som jag spolar förbi varenda gång (som "I'll Let You Down", t ex). Kanske beror det på att skivan trängs om speltiden med black metal för tillfället, eller så är jag helt enkelt inte upplagd för den här typen av musikalisk klackspark - jag har lite för svala känslor för Beatles för att det här ska gå hem hela vägen - just nu. Det kanske ändrar sig med tiden (och sommaren!), men just nu så är det här med nöd och näppe en betygstrea i min bok.

Och det är ju, som du säkert förstår, rent av illa för att vara signerat Nicke Andersson.

Du hittar plattan på Spotify här, så kan du lyssna själv och ge din mening!

Bästa Spår: Throwing Stones

Imperial State Electric "S/t" - 3

Tvekampen - "Rust In Peace" vs "Countdown To Extinction"

Det är dags för en ny Tvekamp, och den här gången sätter vi tänderna i två klassiska plattor från ett stort band - Megadeth. Vi kollar på "Rust In Peace" och "Countdown To Extinction", och det finns en anledning till att det är just dessa som hamnar under lupp.

Jag har nämligen alltid hävdat att "Countdown..." är den bästa platta Megadeth har gjort - men funnit att det är "Rust..." jag plockar fram ur skivhyllan varje gång jag vill lyssna till Mustaine och pojkarna!

Med andra ord - det är dags att gå till botten med det där, inte minst för egen del.

Vilken av de där två skivorna är egentligen den bästa Megadeth klämt ur sig?

Rond 1 - Omslag

Vi börjar lite försiktigt, värmer upp lite. Eftersom det har visat sig att jag oftast plockat fram "Rust In Peace" så undrar jag om det är något i omslaget som jag attraheras av, och får mig att välja den istället för konkurrenten? När man kikar på dem bredvid varandra så känns det som om "Countdown To Extinction" har en estetiskt snyggare bild, den är närapå konsnärlig - men helt klart sticker "Rust In Peace" ut mer. Dess blå, lite ilskna färg gör nog att den syns mer mot resterande skivor, helt enkelt, och kanske har det påverkat mitt val. På det hela taget ändå, jag vill ge båda skivorna en 4:a i betyg i denna rond - även om det är av olika anledningar!

Rust In Peace - 4

Countdown To Extinction - 4

Rond 2 - Låt 1-5

Nu är det dags att börja djupdyka i låtarna. I båda fallen jämför jag de remastrade versionerna avseende ljud och mixning, men de ursprungliga versionerna när det gäller själva låtarnas kvalitet, och man kan konstatera att "Rust In Peace" har något färre låtar (9 stycken för att vara exakt, jämfört med de 11 som finns på "Countdown To Extinction"). Rond 2 handlar om de första 5 spåren, och där hittar vi starka kort. "Rust In Peace" innehåller "Holy Wars... The Punishment Due", "Hangar 18", "Take No Prisoners", "Five Magics" och "Poison Was The Cure". En imponerande stark uppställning, och trots att ""Poison Was The Cure" kanske är det svagaste spåret på hela plattan så blir slutbetyget givetvis en 5:a. Dyrka!

"Countdown To Extinction" svarar med "Skin O' My Teeth", "Symphony Of Destruction", "Architecture Of Aggression", "Foreclosure Of A Dream" och "Sweating Bullets". Stark uppställning även här, men både "Architecture..." och "Foreclosure.." är ändå aningen vekare än de andra i mitt tycke. Det får bli en 4:a för öppningen.

Rust In Peace - 5

Countdown To Extinction - 4

Rond 3: Låt 6 & framåt
"Rust In Peace" har ju både för- och nackdelen av att ha ganska få låtar. Bra, för att det verkligen minimerar antalet dödpunkter på en skiva, dåligt för att man kanske missar något riktigt bra. Rond 3 innebär alltså att "Rust..." har 4 låtar att bidra med. "Lucretia", "Tornado Of Souls", "Dawn Patrol" och avslutande "Rust In Peace...Polaris". Bra, alltihop, men ändå kanske inte lika bra som öppningen på plattan. "Tornado.." och "Rust In Peace.." är ju tokbra, men de andra når inte lika svindlande höjder. Det får helt enkelt bli en 4:a!

"Countdown To Extinction" fortsätter på inslaget spår. Hög och jämn kvalitet, utan kanske lika höga toppar som sin kombatant - men också helt utan dalar. Faktum är att andra delen av den här plattan känns som ett rakt streck i sin nivå på låtar"This Was My Life", "High Speed Dirt", titelspåret... alla jäkligt bra utan att få mig att tappa hakan av lycka. En klockren 4:a, om man ska summera betyget.

Rond 4 - Hitlåten

Konstig titel på ronden, tycker du kanske. Ja, men det skiter ju jag i, jag tycker att det kan vara ett mått på hur bra skivan blir om man kollar in hur bra den mest framstående singeln är. Trots allt finns det ju många exempel på skivor jag lpockar fram nästan enbart på grund av en speciell låt, och det var ju så att den här Tvekampen har till syfte att reda ut varför jag säger en skiva men väljer en annan när det väl kommer till kritan... Så, hur ser det ut då?

"Rust In Peace" har väl "Hangar 18" som kandidat (vem minns inte den klassiskt fula videon som snurrade på MTV?), medan "Countdown...." svarar med "Symphony Of Destruction"... och här har vi en intressant sak: jag skulle vilja säga att båda låtarna i sina sammanhang är klockrena, men håller ändå "Symphony Of Destruction som en bättre singel- och hitlåt. Det gör jag helt enkelt för att den känns "rakare" och mer "pang-på", liksom. Det är mindre trixande med gitarrslingor och solon. Det är mer.. tja, kommersiellt. Så hur betygssätter man det då?

"Rust In Peace" - 4

"Countdown To Extinction" - 5

Rond 5 - Ljudbild

Helt klart skiljer det sig en aning mellan dessa två skivor. Där "Rust In Peace" är ganska rå och elak i sitt ljud, så vilar "Countdown To Extinction" mer mot tyngd. Personligen gillar jag både den er polerade ljudbilden som den senare skivan representerar och den härligt uppkäftiga känslan som är närvarande i den förra. Betyget är inte på topp för någon av dem, men överlag är det bra produktioner med olika styrkor. Oavgjort, förstås... 4-4!

"Rust In Peace" - 4

"Countdown To Extinction" - 4

Rond 6 - Entusiasm & känsla

Denna rond handlar om bandets form, kan man säga. Alltså, vilken entusiasm och känsla lyser igenom. Hur hungriga är Megadeth på respektive platta? "Rust In Peace" är en platta med ett band i ett gränsland, tycker jag. Mitt emellan sin gamla "tjuriga" vi-gör-som-vi-vill och en önskan om att slå på bredare front och nå större framgångar. Det ger upphov till en riktigt skön och äkta känsla som går igenom i samtliga låtar, och här tror jag att det börjar visa sig varför det oftast är just denna blåa platta som åker fram när undertecknad är sugen på att spisa Megadeth. Det är på riktigt, det är en känsla av liv och död, det är nästan lite känsla av tonåring över plattan.

"Countdown..." svarar med en mer genomtänkt och mer mogen känsla, en tonåring som har växt upp och förstått vad som fungerar och är socialt acceptabelt på ett annat sätt. Och det är ju bra det med, men genomgående så känns det som om Megadeth själva ibland inte är i förarsätet här - det är viktigare att åstadkomma ett rumsrent resultat än en fläskigt bra skiva. Förstå det här rätt - det betyder inte att "Countdown To Extinction" är en dålig platta i min bok, men själva entusiasmen som bandet visar är inte samma känslostorm som på föregångaren. Tycker jag.

"Rust In Peace" - 5

"Countdown To Extinction" - 3

Rond 7 - Kvalitet

Om jag anser att "Countdown..." har ett något eftersatt fokus på kvalitet så är det raka motsatsen avseende kvalitetskänslan. Det här är genuint ihopskruvat musikhantverk där det aldrig skramlar av lösa skruvar eller fuskas med detaljer. Hela känslan är helt enkelt att denna platta är påkostad, och att man får valuta för pengarna. "Rust In Peace" ger å sin sida mer känslan av "hemmabygge", även om man byggt så gott man kan. Det är inte samma känsla av att vara en påkostad skiva, samma känsla av att ha polerat och kontrollerat alla detaljer. Det är inte illa alls, men ändå inte i samma nivå som sin konkurrent i den här Tvekampen.

"Rust In Peace" - 3

"Countdown To Extinction" - 5

Sammanfattning

Jaha, vafan? Oavgjort blir ju resultatet, 29-29! Det kan ju tyckaas fegt, men när Rebellängeln skriver de här Tvekamperna så sammanfattar och räknas det faktiskt inte förrän som sista punkt, och jag kan snarast vara förvånad över att det inte hänt tidigare...

Nå, varför plockar jag fram "Rust In Peace" oftare då? Jag tror att det beror på Rond 6, dvs att jag lockas mer av den känslan och den ilskan som Megadeth visar upp på den plattan, snarare än den känsla av total kontroll och kvalitetsprodukt som i alla fall jag förknippar med "Countdown To Extinction". Möjligtvis förklarar det också varför jag hävdat att den senare är en bättre skiva, den talar kanske mer till hjärnan än till hjärtat, medan det är omvänt för "Rust in Peace"?

Religion eller mytologi?

Spelade lite Amon Amarth i bilen till och från kursen idag. "Versus The World", förstås, en grym platta. Och då ploppade det upp en fråga som jag vet att någon har ställt till mig. Har ingen aning om det är en av bloggens läsare, någon arbetskamrat eller vad, men någon är det (fruktansvärt irriterande förresten, att inte minnas sånt...) som kommit med denna mycket tunga fråga:

Varför heter det religion när det är kristendom, hinduism och buddism, men mytologi om man pratar om asatro och de grekiska gudarna?

Kunde faktiskt inte låta bli att fundera en hel del på det där när Johan Hegg ylade om att han ville gå över regnbågsbron och allt annat vikingasvammel. Jag har för övrigt en riktigt kluven inställning till just Amon Amarth. Jag gillar dem riktigt mycket, låtarna är bra och just "Versus The World" hade jag alltså med på min lista över de 12 bästa svenska plattorna någonsin - men ändå har jag liksom lite svårt att ta dem på allvar. Det blir helt enkelt lätt lite för mycket av det goda, lyrikmässigt. I alla fall på skiva, kollar jag in DVD:n "Wrath Of The Norsemen" så funkar det på något sätt bättre.
Konstigt.

Men, som sagt, nu var det inte det som skulle avhandlas.
Istället undrar jag vad det är för skillnad på att fantisera om Tor och Oden istället för Jesus och Den Helige Ande? Varför kallas det ena religion och det andra mytologi?

I Backspegeln: Megadeth "Endgame"

Dave Mustaine och pojkarna fick ganska mycket cred för senaste given "Endgame". Hamnade på bra många årsbästalistor, och kritiken var allmänt bra. Själv satte jag i mig den här skivan i huvudsak i hörlurar, liggandes på rygg i Spanien.. inte hel fel, faktiskt. Och visst gillade jag det jag hörde, men några saker stack ut för min del - dels saknade jag den där riktiga toppen till hitlåt, och dels hade jag och proffskritikerna olika favoritlåtar (ex fick "This Day We Fight" massor med ros, medan jag tyckte den var okej men inte mer)

Du hittar hela recensionen här, och det är rätt så samstämmigt med mina åsikter idag - fast jag har spelat den här ganska mycket sen dess, och den har vuxit en hel del. Kanske inte till en klockren 4:a i betyg, men mycket närmare än när recensionen skrevs i alla fall! Ljudbilden är dessutom fortfarande mycket bra, och det här är en skiva som jag liksom skulle vilja gilla ännu mer än vad jag faktiskt gör. Det vore lite kul att få hylla Megadeth reservationslöst...

Tävling: vinn målning med Danzigskallen!

Såhär ser det ut.

Det tuffaste priset som den här bloggen lyckats skramla fram i en tävling so far - och du kan vinna den i ett unikt samarbete med Slusk som har ett vansinnigt mastodontprojekt på gång i bloggen 666 Skulls!

Det är alltså en målning som avbildar Danzigskallen, och för att vinna den och skapa en dirty black summer i ditt hem så skickar du din mejladress & vilken din Danzig-favvosång är till chief-rebel-angel@hotmail.com.

Lätt som en plätt, eller hur?

Det ex du vinner saknar namn på undersidan tavlan, och du hittar mer bilder och mått på tavlan etc här!

Tävlingen är öppen till och med tisdag i nästa vecka, den 22:a alltså.

Du vet att du vill ha den.

Du vet att du har en favoritsång med elake Elvis.

Gör slag i saken, nu, så kan denna unika tavla bli din!

Recension: Keep Of Kalessin "Reptilian"

Det här är en av de plattor som jag varit mest nyfiken - och haft mest onda aningar om - under året. Norska Keep Of Kalessin har sen utmärkta "Armada" haft en stående plats i alla spellistor och hållits högt hos mig, men deras medverkan i norska melodifestivalen gav mig kalla kårar. Inte för att låten, "The Dragontower" var dålig, utan för att jag var rädd att kommande plattan skulle vara ett hafsverk ihopspikat snabbt och så enkelt som möjligt för att surfa på en framgångsvåg skapad av TV-genomslaget.

Resultatet "Reptilian" ger mig dock snabbt anledning att andas ut och dra en lättnadens suck. Här finns inget hafsverk, inga kompromisser eller försök att rida på någon kommersiell våg. Här finns bara en enorm portion av det som bandet kallar epic extreme metal, något som håller på att växa fram till ett helt eget sound som funkar bra för Obsidian C, Thebon, Vyl och Vizziac.

Inledande "Dragon Iconography" är hård blästrande black metal med en fantastisk refräng och "The Awakening" och "Judgement" är typiska Keep of Kalessin-dängor. Tidigare nämnda "The Dragontower" är representerad av en annan version än i den anpassade melodifestivalen, och funkar här finfint. Tunga och lite långsammare "Dark As Moonless Night" har en smittande refräng och funkar som avbrott från de högre tempot på ett mycket bra sätt (låten är dessutom mycket bra, så bra att Werock-kollegan BiblioteKarin utnämnde den till bästa spår i sin eminenta recension av plattan). Det får också till följd att efterföljande "The Divine Land" och avslutande "Reptilian Majesty" når fantastiska höjder, och avslutningen på plattan är helt enkelt magnifik.

Är det här lika bra som "Armada"? Kanske. Inte just nu, i mina öron, men det kan bero på något så enkelt som att "Armada" haft mer tid att växa. Jag ser mycket fram emot att se hur "Reptilian" mognar!

Keep Of Kalessin har sin sajt på internet här, och plattan finns för lyssning på Spotify om du är nyfiken. Och det borde du vara - för det här är verkligen mycket bra.

Jag har spelat den här plattan 10 gånger på raken utan att tröttna, och varje gång jag stuckit emellan med något annat så har den växt till sig lite till nästa gång jag återvänt.

Det finns inget svagt spår på skivan, och gott om höjdpunkter, helt enkelt!

Bästa Spår: Oj.. det är lurigt. Men, jag får nog säga avslutande titelspåret "Reptilian Majesty", som på ett utmärkt sätt fångar det som är Keep Of Kalessin. Det är stundtals hårt, det svänger, det finns avbrytande stick.... det är verkligen eoic extreme metal!

Keep Of Kalessin "Reptilian": 5

Måndagshumor...

...brorsan tipsade om det här klippet.
Det är ett bra sätt att starta måndagen, humor på hög nivå.
Videon går inte att klippa in här, om jag fattar rätt, så du får följa länken och sen kolla in trummisen. Sätter garanterat ett flin på läpparna, så här i början av veckan.

Vill du ha mer av varan humor så tipsar också R2 om den här länken. Det är lanseringen av Ozzy Osbournes nya platta, där han leker vaxdocka som plötsligt vaknar till liv, hehe..

Själv ska jag parkera stjärten i utbildningsstol måndag till onsdag. Det kanske kan behövas efter helgen... avslutar dock med ännu en ledtråd inför kvällens tävling: 666!

Slut på helgen

Och den här gången känns det bara bra, faktiskt. Jag är genuint ledssen över att jag var så krasslig att jag missade allt det roliga igår, och idag har jag varit seg som en odöd - men ändå snäppet bättre än min sambo, som fick "spy-och-feber"-racet natten till idag.
Värsta helgen på länge.

Däremot hände lite bra saker på slutet av helgen.
2 mejl damp ner.

Det ena ville ha min åsikt om det här med mosh-pits, och det är i ett sammanhang som är intressant tycker jag. Sladda in hos CrimsonAnna du med och ge din mening.

Det andra är hemligt till imorrn kväl, men så mycket kan jag säga - det rör sig om en gryyyyym tävling. Jag tycker nog att det är det bästa priset den här bloggen skramlat fram hittills!
En enda ledtråd: Danzig...

Live: At The Gates "Purgatory Unleashed - Live At Wacken"

Hur avslutar man en säsong av tips på bra liveskivor?

Med en fet smäll, förstås, och med en skiva som är aktuell.

At The Gates avskedspaket till fansen är inget annat än en "måste-ha"-produkt, då det fångar en av modern metals viktigaste influenser i tillfällig återförening, fast beslutna att visa för världen vad de egentligen är kapabla till.

Spelningen är fångad på Wackenfestivalen, och det finns en dubbelrecension av den här skivan att läsa om på Werock ifall du vill fördjupa dig mer.

Här nöjer jag mig med att rapa upp några låtar. Det borde räcka...

"Slaughter Of The Soul"

"Cold"

"Terminal Spirit Disease"

"The Burning Darkness"

"Nausea"

"Unto Others"

"Blinded By Fear"

"Kingdome Gone"

Missat några? Jo, förstås. Men det spelar ingen roll - köp skivan och kolla själv!

Taskig tajming

Idag har inte varit en bra dag.

Det började med att lillkillen, M, spydde ner hela köket vid kvart över fem i morse. Sen följde jag efter en timme senare, och därefter har jag legat i nån form av frossa. Värdelöst vilken dag i veckan som helst - men idga visar det sig att det skulle ha varit svensexa dessutom.

Min egen.

Vem faaan missar sin egen svensexa, det är ju hur patetiskt som helst?!

Nå, det är tur att det finns saker som kan pigga upp. Som bilden av KISS scenbygge som Stones delade med sig av. Och att du nu kan lyssna på alla nya Grand Magus-låtar från kommande "Hammer Of The North" gratis!

Det kanske alltid är nåt.

Crap fucking saturday..

KISS på Stadion

Ikväll smäller det igen på Stockholm Stadion - legendarerna Kiss står på scen!
Personligen ska jag inte dit, så jag tar tacksamt emot bilder och intryck från spelningen om du ska dit. Däremot hjälper jag ju förstås gärna till med uppladdningen.
Ska vi säga med en av de bästa öppningslåtarna man kan ha på en spelning?

"Detroit Rock City". Jävligt bra!



Dessutom skadar det knappast att kolla in lite bilder från förra veckan när AC/DC var här. Det ger ju sköna vibbar från just Stadion, menar jag. De finns här och här!

Maltbloggen!

..kände för att skriva lite mer om whisky och öl. Det växer fram som ett allt mer särpräglat intresse, som det verkar, för undertecknad. Det har resulterat i en ny blogg, Maltbloggen.
Hur mycket som kommer hända där återstår verkligen att se, jag tar det med en liten klackspark.

Du är förstås, trots klacksparkandet, välkommen att kolla in. Just nu ligger lite läsning om buteljen som är avbildad uppe, Glenrothes Robur Reserve!

Hela siten finns här!

Veckans Tips: Los Sin Nombre "Blind Leading Blind"

Sugen på melodisk döds med inslag av hardcore?

Less på att bli hänvisad till Göteborg hela tiden?

Goda nyheter - den här Veckans Tips är precis vad du söker! Los Sin Nombre är bördiga från Linköping, och debutplattan "Blind Leading Blind" är en riktig pärla i all sin enkelhet!

Här finns enorma melodier, bra med sväng och en attityd som säger "what you see is what you get" som verkligen tilltalar.

Det som verkligen är tydligt med den här skivan är jämnheten. Alla elva låtarna är bra, och det finns inget svagt spår. "Bleed", "Breaking Silence", titelspåret, "Ashes To Ashes"... man kan nästan rabbla upp alla låtar när man vill leta efter höjdpunkter!

Använder du Spotify så är det denna länk som gäller, och bandets hemsida finns här. Dessutom finns ganska mycket mer läsning om du är sugen, då jag för Werock's räkning både recenserat den här skivan, samt intervjuat bandet. Kolla in De Namnlösa, det är musik för dig som gillar akter som Lamb Of God, In Flames och Soilwork. Till exempel.

Fimbulvinter mitt i sommaren - Istapp är här!

Jag har för Werocks räkning det stora nöjet att kolla in nya svenska black metal-bandet Istapp.
Naturligtis ska jag inte avslöja alltför mycket innan själva recensionen - det vore väl dumt - men jag kan ändå säga att det här är alls inte illa.

Black metal på ärans och hjältarnas språk svenska, med ett jäkla driv och sväng.

Sladda in på bandets MySpace och spela titellåten "Blekinge" eller plattans öppningslåt "Vinterriket" så hör du ju själv... Lyriken kretsar - som titlarna kanske skvallrar om - enbart om kyla, död och evig vinter.

En skön kontrast till den prunkande sommaren för oss som är norrlänningar i hjärta och av ohejdad vana. Det känns... hemma!