Metalbloggens samarbetspartner:

måndag 31 oktober 2011

This and That

Måndag igen, och denna gång har helgen varit en riktig bajsmacka.
Minstingen sjuk (igen, vad i helvete... han kommer ju ha världens bästa immunförsvar!), och äldsta kille rädd för spökena som dragit runt i kvarteret och bett om bus eller godis (tills han insåg och hörde att det var barn som var utklädda, men innan han övervunnit sin rädsla så var det riktigt läskigt och tårarna kom...).
Tillbaka på jobbet för att jobba in sina surt förvärvade slantar.
Eller, ja, egentligen inte. Jag är en av dem som egentligen har mer betalt än vad jag är värd, men säg det inte till nån... I alla fall ett tag på jobbet, vi får se hur det utvecklas.
Kan hända att det blir ännu en utryckning till SöS om inte febern går ner.
Som sagt.
Bajsmacka.

Men - lite bra har ju hänt.
Vi snickrade till en snygg pumpa.
Nya Close-Up Magazine landade i brevlådan.
Jag har lyssnat på återutgåvan av Deaths "Human".
Bara en sån sak!



Så, detta blir lite av ett this and that, blandad kompott-inlägg. Vi börjar längst upp. Festivalerna börjar ju släppa lite band nu. Först ut var ju Getaway Rock, som lanserade Manowar redan vid förra årets festival, och nu har Sweden Rock Festival släppt sina första band. Snygg blandning, och precis vad man kunde förvänta sig av just den festivalen. Metal Town har ännu inte släppt något band, men jag gissar att de också samlar på sig innan de släpper en bunt. Annars verkar ju Close-Up Båten i mars bli lovande. Graveyard, The Kristet Utseende och The Resistance klara just nu. Snygg lista, det.


Vad mer då? Tja, för dig som vill ha lite gratismusik kanske Helltrain kan vara något? Bandet bjuder på sin nya singel "Mr Cooger". Klicka på loggan nedan så kommer du helt magiskt till rätt sida och kan ladda ner spektaklet!


För övrigt var det ju det där med Close-Up Magazine.


Undertecknad noterade bland annat att de har bra smak, eftersom de gav Umeåbandet Guile titeln "Bäst I Sverige" när det gäller demos. Kul, och det känns ju ganska bra att fler än denna lilla blogg ser storheten i det bandet. Nu MÅSTE det ju komma en "riktigt" skiva snart...


Till sist några tankar från Close-Up...



  • Jag är lite skeptisk till att Megadeth har döpt sin skiva till "Th1rt3n" Det känns som ett knep riktat till tonåringar, typ, och det är inte Megadeth för mig...


  • The Devil's Blood kommer nog inte att upprepa en lika stark skiva som förra given. Det jag hört så långt är betydligt svagare, men det kanske tar sig med tiden?


  • Grá är ett black metal band från Stockholm som absolut inte lyssnar på ny musik. Det finns ingen anledning till att lyssna på annat än exempelvis en gammal Bathoryskiva. Det firar det nya bandet med att.. ge ut en ny skiva. Det tycker jag är lite gulligt och en hel del humor!

Veckans Citat: Watain

Okej, detta är Veckans Citat, men det hindrar ju inte från att vi startar med en härlig bild, eller hur? Ovanstående stämningsfulla skott är hämtat från Bildspecialen när svenska Watain gästade Klubben förra november, och eftersom det snart är dags för bandet att bringa sin dödsmässa till huvudstaden igen så peppar vi upp lite nu. (jo, det finns ju en recension från spelningen också, om du vill läsa. Notera gärna att den också kommenterats av crewet runt bandet när det gäller just avsaknaden av än mer blod, och att det var Klubben som satte lite stopp... måhända väntar ett redigt kalas på Münchenbryggeriet på fredag...!)
Citatet i sig är hämtat från låten "Satan's Hunger" som finns på plattan "Sworn To The Dark", och lyder som följer...

"Into the starless night
I must go."

Erik Danielsson, Watain

Kort. Effektivt. Slagkraftigt.
Elakt.
Precis rätt uppladdning för denna vecka...

söndag 30 oktober 2011

I Backspegeln: Vreid "V"


Nästa helg smäller det i Stockholm.
På fredagen intar Watain Münchenbryggeriet, och på söndagen kommer Gorgoroth till stan.
Det är Halloweenfirande med mörkrets makter för den som känner sig manad (och befinner sig i stan, själv ska jag tyvärr ut på resa...), och för att peppa lite extra så kommer det på den här bloggen att bli lite extra fokus på just black metal ett tag.
Vi börjar med ett släpp som kom tidigt på ret, och ett som för undertecknads del landade in på en stensäker betygsfyra. Norska Vreids femte album är döpt till just "V", och för egen är det första kontakten med bandets lite meckigare och svängigare typ av black metal.
Och - detta är faktiskt, såhär på höstkanten - en definitiv kandidat till årsbästalistan.
Jag har spelat den här skivan riktigt mycket under året, både enstaka spår i "lösnummer", så att säga, och skivan som helhet.
Anledningen är förstås att detta är jäkligt egen och tilltalande musik som sätter klorna i sin lyssnare.
Låtar som "Wolverine Bastards", "The Blood Eagle", "Welcome To The Asylum", "Then We Die" och "The Sound Of THe River" har växt... och växt... och växt.
Betygsfyra känns alltås helt klockren och stundtals nästan svag.
Ändå vill jag inte höja den riktigt, för trots att detta är en riktigt bra skiva är det inte världsklass på den. Den får mig inte in i den maniska, besatta zonen som black metal ibland lyckas åstadkomma.
Den stora frågan är snarare - varför har jag fortfarande inte utforskats bandets backkatalog?

Remasters: KISS "Creatures Of The Night"

För ungefär ett halvår sedan föddes min andra son. Han är en mycket snäll och glad krabat, och det är på det hela taget synnerligen få nätter jag varit tvungen att vaka med honom än så länge (peppar peppar, ta i trä...), men i början var det förstås några sådana.
Han var ändå cool även när det var sådana vaknätter, och nöjd med att ligga i sin pappas famn och gå runt och titta på ljuset utifrån och dansa och sjunga lite till musik. Den musik vi valde var enbart baserad på titeln på skivan, men det är förstås ingen dålig skiva allas, och en klockren platta att genomlysa i Remastersserien.
KISS "Creatures Of The Night".
KISS har medverkat en gång tidigare i denna serie, då med "Destroyer", och det är ju kanske en skiva som innehåller fler uppenbara hits än vad "Creatures Of The Night" gör - och ändå tycker jag nog att den sistnämnda är nog så bra. Egentligen är det väl bara "I Love It Loud" som är en sån där dunderhit som slagit utanför KISS-fansens krets, och kanske är det så att jag påverkas av de fina minnen jag numera har till skivan - men visst svänger det brutalt mycket om låtar som exempelvis det fantasiska inledande titelspåret?
Paul sjunger som vanligt grymt bra - han har ett jäkla skönt sätt att sjunga som är så där rent och klart och ändå lite New York-smutsigt lurande i bakgrunden - och det är en speciell känsla när den låten öppnar skivan, tycker jag.
Sen följer "Saint And Sinner", "Keep Me Comin'", "Rock And Roll Hell" - alla bra rockstänkare som liksom verkar lite bortglömda i den totala låtskatt som bandet besitter (det är klart, har man så sinnessjukt mycket bra plattor under bältet så blir ju effekten just denna...).
Jag gillar särskilt den sistnämnda, med sin enkla låtstruktur.
"Danger" ökar tempot lite, liksom "Killer" - men coolast av alla kanske "War Machine".
Vilken avslutning, och sjukt cool låt!

Ljudbilden är dessutom bra, lite sådär skönt råbarkad utan att göra avkall på kvalitén. Är dte något man kunde önska så är det mera extra godis, här finns inget sånt. Man får originalskivan, remastrad and that's it.
Fast då får man skapa sitt egna extramaterial. Som fantastiska minnen från nätter med ett nyfött barn i famnen, ett mörkt hus och "Creatures Of The Night" i högtalarna...

lördag 29 oktober 2011

Tvekamp: Black Country Communion



Jaha, det är lördag- och naturligtvis serveras en slev text för dig som orkar masa dig hit till bloggen även idag.
Denna gång är sleven ganska rejält tilltagen också, då det rör sig om en Tvekamp, avdelningen där två skivor eller grupper ställs mot varandra och skärskådas intensivt.
I ett gäng ronder delas poäng ut i spannet 1-5 för att sedan sammanräknas och ge en total segrare, och den här lördagen ska vi kolla på något så intressant som Black Country Communion. Debutskiva och uppföljningsskiva inom nio månader, det är ett fenomen som få grupper matchar i dagens musikindustri, och det är i sig en anledning till att ställa skivorna mot varandra. Håller verkligen kreativitet för så snabb utgivningstakt - eller blir det rent av bättre med tiden?
Ursprungsrecensionerna på skivorna hittar du för debuten här (som i fortsättningen för enkelhetens skull kommer att få heta "1"), och för uppföljaren här (som då, med samma logik, får heta "2").
Båda sopade hem betyget 4 när det begav sig.
Men...
...vilken är bäst? Egentligen?
Låt oss kolla!

Rond 1 – Omslag
Precis som vanligt börjar vi med det visuella. Det första som möter ögat när man plockar fram skivan – och det går i detta fall faktiskt ganska fort att inse en sak. Ingen av skivorna är direkt någon skönhet. Omslagen går i samma tema, och påminner kraftigt om varandra även om de inte är exakt lika. För egen del attraheras jag inte av något av dem speciellt mycket, men skulle jag tvingas välja ett som ”bättre” så är väl första plattan någon snyggare. Betygsmässigt spelar det ingen roll dock, jag ger dem båda en tvåa och konstaterar att vi inte har någon raketstart på denna Tvekamp!



"1" - 2 poäng
"2" - 2 poäng

Rond 2 – Inledningen
Enligt vanlig praxis så radas nu de riktigt tunga kategorierna upp. Låt för låt ska vi börja med att kolla på inledningen, och eftersom första plattan består av 12 låtar och den andra av 11 så är det väl lämpligt att vi låter inledningen vara de första fyra spåren.
Första skivan öppnar med snabba och nerviga ”Black Country”, en okej låt som känns som Deep Purple rakt av innan man dyker in i sköna ”One Last Soul”, där det svänger mer och visar mer av den där egna unika sammanflätade musiken vi vill ha av bandet. ”The Great Divide” är bluesdriven skön sång där Glenn Hughes får spänna musklerna, och ”Down Again” fullbordar en stark start på skivan. Betygsmässigt vacklar jag mellan en femma och fyra, det som känns tveksamt är faktiskt öppningsspåret som trots ett högt driv är det sämsta kortet i leken. Till slut ger upprepade lyssningar dock facit, det här är en albumöppning som heter duga och som ska belönas. 5? 5!

Andra plattan svara på det med knippet ”The Outsider”, ”Man In The Middle”, ”The Battle For Hadrian’s Wall” och ”Save Me”. Precis som på föregångaren väljer man att öppna skivan med en snabb låt som driver på tempot – men jag tycker att man gör det aningen bättre här. Det är mer Black Country Communion-känsla i ”The Outsider”, och jag håller dne högre än sin motsvarighet på första skivan. Motsatsen gäller då för ”Man In The Middle”, som visserligen svänger skönt men ändå inte riktigt når samma höjder som ”One Last Soul”, främst i refrängen. ”The Battle For Hadrian’s Wall” inleder med countryinspirerat gitarrplock och fantastisk sång av Joe Bonamassa. ”Save Me” är en nästan åtta minuter lång halvballad/funk/rock-stycke (!) med fantastisk refräng, och ett värdigt avslut på inledningen, om man kan skriva så. Svaret från uppföljaren är bra, men ändå känns det faktiskt lite, lite sämre, och om den tidigare balanserade på gränsen mellan fyra och fem så känns detta mer givet som en betygsfyra.

"1" - 5 poäng
"2" - 4 poäng

Rond 3 – Mittpartiet
Okej, nu är vi alltså en bit på väg in i skivorna. Låt oss då kolla vad som serveras i mitten av plattan. Huvudrätten, if you will. Första skivan radar då upp funksoulrockiga ”Beggarman”, skivans bästa spår – den fantastiska flygande, känsliga och magiska ”Song Of Yesterday” – och avslutar sektionen med ösiga ”No Time” som är enkel men ack så effektiv, samt starka ”Medusa”. Svårslaget, faktiskt, speciellt när man lutar sig mot en så stark låt som just ”Song Of Yesterday” – men ändå finner jag mig tänka på precis samma sätt som vid inledningen. Detta är fantastiskt bra, men är det tipptopp-bra? I detta fall vill jag dock stanna på en fyra i betyg, det känns helt enkelt inte riktigt lika glimrande som inledningen.

Skiva nummer två – kan man behålla kursen? Kanske. De spår som radas upp är ”Smokestack Woman” – med ena benet i svängig rock utan dess like och andra benet i klassisk Hughes-sång – samt en mycket inspirerad insats i ”Faithless”, en låt som för övrigt har ruggigt skönt basspel samt en otroligt snygg refräng. Kanske plattans bästa spår, såhär med lite perspektiv och tid från recensionen. ”An Ordinary Son” gör också anspråk på den titeln, med laidback känsla i låten och snygg sång av Bonamassa igen. Det känns som en sån där låt som man skulle kunna köra bil en hel natt till! Avslutningen är den i knippet svagaste låten ”I Can See Your Spirit”, och nu är det åter dags för Hughes att ta i så brallorna spricker. Lite synd, för knippet i mitten är ruggigt bra och dras ner lite av denna sista låt där det känns lite som om bandet går en aning på tomgång… betyget hamnar till slut på en solid fyra, tycker jag. Stabilt, är ordet!

"1" - 4 poäng
"2" - 4 poäng

Rond 4 – Avslutningen
Slutspurten kvar nu då. Kämpa!
Den första skivan som kom avslutades med ”The Revolution In Me”, ”Stand (At The Burning Tree)”, ”Sista Jane” och ”Too Late For The Sun”. Det första spåret är relativt enkelt och bluesbaserat med Bonamassa på sång, men det funkar främst eftersom refrängen är bra. Sen kommer mastodonterna in. ”Stand (At The Burning Tree)” är 7 minuter lång soulrock med nervigt gung, ”Sista Jane” nästan 7 minuter rocksmocka som funkar lite halvtaffligt förutom den sköna växelsången mellan Hughes/Bonamassa innan vi får en avslutning i dryga 11 minuter långa och vackra ”Too Late For The Sun”. Tyvärr är den vackrare än intressant hela vägen, och det som räddar låten är faktiskt delvis att det är just sista spåret som avslutar den här kreativa smältdegeln. På något sätt känns det inte opassande då, och betyget landar på en fyra även för avslutningen.

Räcker då bensinen hela vägen när man släpper skivor så nära inpå varandra? Svaret på den frågan, när vi tittar på låatarna som avslutar ”2” är väl… nja.
Raden stavas ”Little Secret”, ”Crossfire” och ”Cold”, och där kan man konstatera att ”Little Secret” är snygg bluesrock som skickar minnen av Gary Moore nerför ryggraden, samtidigt som Glenn sjunger riktigt bra (som vanligt när det rör sig om halvballader). Refrängen svänger dessutom härligt, men sen tar det liksom lite slut. ”Crossfire” och ”Cold” är väl okej, men känns roligare för bandet som spelar dem än för oss som lyssnar på dem. Det är inte dåligt – men det är heller inte lika glimrande bra som resten av materialet, och betyget hamnar till slut på en trea för avslutningen.

"1" - 4 poäng
"2" - 3 poäng

Rond 5 – Sången
Jamen, säger du. Kan man ha en kategori som heter sång när det är samma sångare och bara ett par månader emellan skivorna?
Klart man kan. Det är min Tvekamp, så jag bestämmer.
Och, då är det såhär – Glenn Hughes sjunger helt förjävligt bra på dessa skivor, båda två. Jag gillar ju hans sätt att sjunga, det är allom bekant, men jag undrar om han någonsin har presterat bättre än så här? Tveksamt, faktiskt. Ändå vill jag ge extra plus för skiva nummer två, och det beror på endast en sak: att vi får höra mer av Joe Bonamassa. Han sjunger också bra, men totalintrycket när de båda sångarna varvar och till och med växelsjunger i låtarna gör att hela rubbet skruvas upp ännu en liten bit. Det blir en skönare grej att återkomma till Hughes sångsätt när man fått lite omväxling emellan.
Därför sker nu något som aldrig skett förr i Tvekamspssammanhang…
Jag halvfuskar.
Båda skivorna är nämligen EGENTLIGEN värda fempoängare för den sånginsats som presteras, men jag lägger på än extra poäng på ”2”. Den får alltså omöjliga 6 poäng!

"1" - 5 poäng
"2" - 5+1 poäng

Rond 6 – Bandet
Larvigt bra musiker, hela högen.
Joe Bonamassa lirar gitarr på ett sätt som sätter leenden i ansikten, Hughes ser till att basens gång svänger fett, Derek Sherinian bidrar med fantastisk stämning på keyboard och Jason Bonham visar farsan hur man ska lira trummor.
De gör det otroligt bra, tajt och på ett sätt som gör att det verkligen lyser igenom hur kul gänget har. Man väntar liksom bara på ett ”whooopie”-rop mitt i allt, för stundtals känns det nästan som om man är en fluga på vägen som tjuvlyssnar på ett rep.
Det finns förstås inget att säga om denna kategori. Det blir en mycket kort text, och vi delar istället ut maxpoängen till båda skivorna. Fattas bara annat…

"1" - 5 poäng
"2" - 5 poäng

Rond 7 – Förstasingeln
Det första livstecknet som Black Country Communion släppte officiellt var första singeln från första skivan, ”One Last Soul”. Första singeln från andra skivan var öppningsspåret ”The Outsider”, och även om vi sedan fått musikvideo från till ex ”Man In The Middle” så säger just första singeln från en skiva en del. Därför ägnar vi rond 7 till att skärskåda singelns kvalitet, likväl som hur vettigt valet är.
”One Last Soul” är som låt betraktat mycket bra, det står ju klart efter att den belysts en del i rond 2. Det är dessutom en väl vald låt när det gäller att visa på vilken typ av musik som serveras på skivan, likväl som att den är lagom klistrig – dvs, den behöver inte tgogtals med spelningar för att verkligen komma till sin rätt. Det är inte bästa låten på debutskivan, men det är ändock kanske det mest uppenbara och bästa valet för en förstasingel. Betyget hamnar på 4!

Dags för uppföljare alltså, och då väljer bandet (ja, eller skivbolaget, det där kan man ju inte alltid veta så noggrant vem som bestämt) upptempolåten ”The Outsider”. Okej låt, men det är väl långt från en av de starkaste på skivan, och dessutom tycker jag inte att den speglar vad Black Country Communion handlar om. Den saknar hela lagret av blues och sväng som gör projektet och bandet speciellt. Dock, det är ju andra skivan, och kanske räknar man med att de fans man redan har vet vad man får och därmed inte behöver blidkas i samband med första singeln? I så fall framstår valet som mer logiskt, tycker jag, men jag stannar nog ändå på en betygstrea – och det är inte en stark sådan!

"1" - 4 poäng
"2" - 3 poäng

Rond 8 – Känslan
Sist och minst är då ronden som kallas för lite olika saker beroende på vilken Tvekammp det är, men som alltid går ut på samma luddiga sak. Att beskriva Rebellängelns känsla för skivan, och om formkurvan pekar upp eller ner. Svårt att konkretisera oftast, men låt oss se vilka ord som kan döljas i denna förvirrade lilla hjärna!
Den första skivan lever i princip på hela gängets fantastiska glädje och eufori över att ha hittat en så kreativ grupp och miljö. Att de alla är fantastiska musiker med goda kvaliteter som låtskrivare ger en bubblande, spännande och rolig situation där bandet leker med allt från raka snabba rocklåtar till långa och lekfulla nästan jammande spår. Det är tydligt att man har kul, och bjuder med vem som helst på resan – men priset är att det inte alltid blir spännande för oss som lyssnare. Bandet känns nästan förblindade över sin nyvunna vänskap stundtals, och man hade kanske kunnat önska mer sång av Bonamassa, t ex, för en mer dynamisk helhet?

Det får man däremot på den andra skivan. Där känns det som om bandet har kommit förbi lite av sin ”smekmånad” och letat lite mer med hjärnan än bara hjärtat – och då får vi resultat som exempelvis ger rakare låtar och mer sång av just Bonamassa. Det är mer ”traditionellt”, om man så önskar – och baksidan är förstås att det istället kan saknas lite av den där euforin. Totalt sett kan man säga att det ska verkligen bli spännande att se var bandet tar vägen från dessa två skivor, och hur lång tid det tar. Har man tröttnat på varandra och behöver en längre paus? Blir det mer genomtänkta och analyserande försök att skapa låtar?

Jag har lite olika typer av känslor för skivorna och bandets inställning på de två skivorna, men trots att de är olika gillar jag båda. Den totala spelglädjen och helhjärtade insatsen i den första plattan samt den lite mer genomtänkta och spretigare insatsen på den andra skivan visar att det ändå hänt lite på de nio månader som skiljer – och ändå delas det ut två betygsfyror.

"1" - 4 poäng
"2" - 4 poäng

Sammanfattning
Totalt hamnar alltså slutställningen enligt följande:

Black Country Communion ”1”: 34
Black Country Communion ”2”: 31


Till slut visar det sig ganska klart att den första skivan står sig starkare, och tittar man på varför så kan man analysera det relativt enkelt – den har ett bättre grundmaterial när det gäller låtarna. Nio månader emellan plattorna visar sig vara lite för kort tid för att prestera bättre den andra gången än den första, även om det är långt ifrån dåligt!

Gillar du förresten den här typen av läsning?
Det finns fler Tvekamper. Du hittar dem i Arkivet för Långa Artiklar.
Dessutom lovar jag att plita ihop ännu en redan till nästa vecka. Då kommer Watain att skärskådas när skivorna "Lawless Darkness" ställs mot "Sworn To The Dark"...

fredag 28 oktober 2011

Throwdown, Hard Rock Cafe, Las Vegas - baby!

Bröderna och kompisarna Per och Magnus Ö är på resa till Las Vegas. Njuter av gigantiska drinkar, dragracing, spelande och mat. Och konserter, tydligen.
Fem minuter innan klockan skulle ringa igår landade följande sms hemma hos Rebellängeln...

"Tänk att jag tror att precis när du ska gå till jobbet så blir det Throwdown här"
Straffbart, förstås.
Som tur är så följde killarna upp det med dels ett mess om att de säkrat en snygg tee till undertecknad, likväl som ett knippe bilder från spelningen.
Finns väl inget att tveka på, det är bara att dela med sig av härligheten.
Spelningen var tydligen ett jättepaket med 8 band, och även om de för egen del saknade en del låtar i setet så gav just Throwdown järnet och gjorde en bra spelning.





Vill du ha mer Throwdown så rekommenderas väl Veckans Tips "Venom & Tears" eller recension samt 3 Röster om senaste släppet "Deathless".

Vegas, baby!

Veckans Tips: Melechesh "The Epigenesis"

Det var Kim som först började prata om Melechesh så att jag registrerade det. Ett black metalband med härkomst från Jerusalem...?
Recensionen på Werock var positiv, och någonstans väcktes intresse nog för att jag skulle lägga bandets femte platta "The Epigenesis" på listan att kolla upp - men det tycktes aldrig komma tid eller ork för det.
Så blev det dags för Hårdrockskväll 2011, och hux flux spelade Stones låten "Ghouls Of Nineveh" (som Bästa Detalj", tror jag, med just faktumet att gänget kommer från Jerusalem som detaljen...), och JÄVLAR!
Sällan har jag suttit så förhäxad av musik i ett rum fullt med folk!
På insidan av skivan står det "This is Sonic Magick", och det var precis vad det var. Köpte skivan via nätet veckan efter, och sedan dess har den varit en ständig följeslagare samtidigt som jag förbannar mig själv för att jag inte kollade in det tidigare.
Nu ska du få chansen att undvika mitt misstag.
Detta är nämligen musik med en unik ton.
I denna svängiga och melodiska - ja, rent av lättlyssnade, utan att vara tillrättalagd - black metal finns nämligen spår av bandmedlemmarnas ursprung.
Det orientaliska ligger där likt, mer eller mindre närvarande. Ungefär som rester av rökelse i ett rum, lurande med en doft i bakgrunden.
Bandet är numera bosatta bland annat i Amsterdam (frontmannen Ashmedi, som även gjort ett storartat jobb med produktionen på denna platta) och Frankrike (Moloch), men fortfarande har man ett tema som bygger på summerisk och mesopotamsik mytologi, och det serverar oss låtar som tidigare nämnda "Ghouls Of Nineveh" (plattans bästa spår, förhäxande bra!), "Grand Gathas Of Baal Sin", "Mystics Of The Pillar", "The Magickan And The Drones", "Negative Theology" och avslutande episka kolossen "The Epigenesis".

Skivan är lång.
Det är mycket musik att absorbera, men eftersom det aldrig för en enda stund är tråkigt eller svagt så går det lätt. Skivan kom 2010, och hade jag haft vett nog att upptäcka den i tid så hade den garanterat knipit en plats på årets topplista.
Jämn och hög kvalitet med unikt sound. Det räcker långt som Veckans Tips.
Kolla själv.
Melechesh "The Epigenesis" på Spotify!

torsdag 27 oktober 2011

3 Röster om Mastodon

Den förra 3 Röster sparkade igång en livlig och härlig diskussion avseende hur man sätter betyg, och så småningom kommer (nog) en krönika om det. Nu är det dags igen!
I "lagret" har Metalbloggen färdiga röster om även Machine Head, men det sparar vi lite - för denna gång är det Mastodon som ska få stå i fokus.
Recensionen landade på en betygsfyra, och rent litterärt är det en recension jag känner mig ganska nöjd med. Det betyder ju dock inte ett smack - för nu är det övriga panelen som ska få säga sitt. Vad är egentligen facit när det gäller "The Hunter"?
Låt oss kolla!

R2: Kärlek vid första ögonkastet. Men kanske beror det på att jag chansköpte The Hunter för att jag var sugen på nytt med Mastodon, efter jag kämpat ett tag med Crack the sky. Jag hade börjat gilla Crack the sky efter flertalet försök men ville ha något lite fläskigare och lite lättare... Precis det fick jag. Ljudet faller mig mycket mer i smaken än tidigare, det är riktigt bra. Skivan svänger som vanligt men är lite lättare att ta till sig än tidigare släpp. För ett icke inbitet Mastodon-fan. Detta är med säkerhet ett topp 5 släpp under 2011 för mig.

Betyg: 4/5

SheerFaith: Jag har aldrig insett "hypen" kring Mastodon. Finns helt klart bättre band i samma kategori. Baroness för att nämna ett.
Det som är kul med Mastodon är ju att det verkligen finns ett koncept kring varje platta, även om man kanske måste knapra lite svamp för att verkligen sätta sig in i det.
Senaste plattan "The Hunter" bjuder egentligen inte på några störe nyheter egentligen. För min egen del så tycker jag att Stargasm och Curl of the burl är de bättre låtarna på plattan. Gillar man Blood Mountain och Crack The Sky så kommer man säkert gilla denna.

Betyg 3/5

Tom S: De episka styckena och konceptet från föregångarna är borta i förmån för en mer kommersiell gångbar produkt. Låter det orimligt? Det är det inte. Mastodon fortsätter att utvecklas. Det är mer back to basic, stundtals lite lugnare än på de förstlingsverken, melodiösare men annars lika flummigt som alltid. Bandet ville skapa en avslappnad skiva och det märks. Arenametal när den är som bäst. Trots att Mastodon redan har en omåttlig popularitet tror jag att vi kommer se bandet på de största arenorna och det kommer pratas om Atlantagänget likadant som gemene svenne pratar The Big Four, fredagssmys och Siwert Öholm. Stort plus i kanten att Brann Dailors fantastiska fills är tillbaka
.

Betyg: 4/5

Jaha, två fyror och en trea ger alltså ett snitt på 3,66.
Rätt lågt ändå, med tanke på att Mastodon länge varit hela världens gunstlingar.
Frågan är ju bara - är det rätt?
Därom tvistar de lärde.
Och håller du inte med så tveka inte. Kasta dig istället in i kommentarsfältet och ge din synpunkt, eller ta det ännu ett steg... skicka din bonusröst avseende "The Hunter" till min e-post!

NP: Vomitory "Carnage Euphoria"

Det var Metallbibliotekarien som förklarade det hela för mig.
Att det är brottsligt att missa Vomitory generellt, och just "Carnage Euphoria" mer specifikt.
Sagt och gjort - man ska lyssna på auktoriteter.
Beställde skivan.
Lyssnade.
Fast.
Vilken dödssmocka!
Det påminner mig faktiskt en hel del om facit:



..och som vi alla vet KAN MAN JU INTE vara dålig om man påminner om Bolt Thrower!
Nä, detta var bra skit som förgyller högtalare as we write. Vomitory. "Carnage Euphoria". Lyssna på Metallbibliotekarierna från syd och sparka lite stjärt med denna klass-platta! Bättre torsdagsnjutning kan nog vara svår att hitta just nu. Trots att omslaget i sig är... rätt fult, faktiskt.

Demorecension: Armless Alice "All God's Children Go To Heaven"

Gävlebandet Armless Alice spelar något så - för undertecknad - uppfriskande som industri-metal. Det minner stundtals inte så lite om Deathstars på den tre låtar långa demon "All God's Children Go To Heaven", och det är förstås bra. Allra störst är liknelsen i låten "(R)Evolution", som verkligen har den där lite skitiga ljudbilden och hårdheten som gör att tankarna far iväg mot nästan industridöds, och att nacken börjar knycka när huvudet vill skaka med i takten.
Bra det!
Bandet som består av starke mannen Hyde (sång, piano, låtskrivande), M2 (gitarr), Voodoo (bas) och Zerum (trummor) har varit i farten sedan 2007, och detta är deras fjärde demo.
Det märks också initialt att bandet börjat hitta sin fåra, och de två första spåren är bra.
Inledande "Deadstar Boulevard" kan ibland kännas lite långsam i versen (och, stundtals tycker jag faktiskt att det låter David Bowie, runt hans smutsiga tid...), men den har en smittsam och bra refräng som väger upp. Andraspåret "(R)Evolution" har vi konstaterat är demons vassaste, och jag gillar när industrimetal får den där lite smutsigare och hårdare kanten.
Den sista låten "The Great Dead Heart" är en ballad, och även om låten i sig inte är dålig så faller den ganska platt. Anledningen till det är att sången helt enkelt är för svag för att bära en låt av den sorten, tyvärr.
Utan att ha hört bandets tidigare demos så undrar jag lite om det är första försöket med en ballad, och om man var nyfiken på om det är något man ska lägga sig till med.
Svaret är i så fall nej - om man inte kan lägga sången i en annan tonart eller ta in en gästsångare - främst i versen.
Nå, en liten plump i protokollet, och man kan istället ge en tumme upp för modet att ge sig på det!


Bandet är annars rätt samspelta och gör musikaliskt en god insats. Man ska också absolut ha en eloge för hur demon är utformad. Snygg tryckt skiva, obigatorisk bandbild med gasmasker på (vilket förstås i en del fall kan bli ostigt, men i fallet med musik som denna är precis och prick enligt plan) och snygg omslagsbild.

Förmågan att skriva låtar finns uppenbarligen också, och är det något jag personligen skulle kunna önska så vore det mer tyngdpunkt på stämning av keyboard, kanske.

Fast det kanske också skulle förta något av bandets hårdare sound, så lite kluven är jag.

Det rätta spåret kanske är att fortsätta framåt. Onwards, Onwards?


Du hittar i alla fall bandets MySpace här, och där kan man konstatera att det är en stadig och seriös satsning som man gör, inklusive musikvideo (med obligatorisk armémössa, FTW!) av låten "Where The Stars Grow".

Kanske i Gävle?

Inte omöjligt.

Industri-metal med potential verkar kunna växa där, och att vi får se mer av Armless Alice känns helt självklart!

onsdag 26 oktober 2011

Tjuvläs från Kee Marcellos biografi

I november fyller Werock 5 år.
Fantastiskt kul, och en av de saker som kommer att hända är att man går bananza vad gäller tävlingar och utlottningar. På spel kommer bland annat två exemplar av boken om Kee Marcello stå. Den gamle Europe-gitarristen levererar en riktig "skandalbok" med "Rockstjärnan som Gud glömde", eller vad sägs om följande avsnitt som inledning och teaser?

Los Angeles, hösten 1990
Jag vaknar.
Nån skrattar. Vem? Jag vet inte.
Jag ligger i en sunkig soffa i en lägenhet någonstans. Det dunkar
i skallen. Huvudvärken strålar ner i käkbenen.
Torr i munnen. Kallsvettig. Skakig.
Var i helvete är jag? I en lägenhet i San Fernando Valley, tror
jag. Vilka är människorna? Ingen aning. Men alla verkar veta
vem jag är.
Solen har gått upp, men festen är i full gång.
På bordet ligger en stor spegel full av linor. Jag drar i mig fyra.
Två i varje näsborre. Jag känner den välbekanta smaken i munnen.
Ser mitt American Express Gold på bordet. Skulle kunna
köpa en Lamborghini på kortet, men använder det mest för att
hacka upp kola.
Går ut i köket. Häller upp frukost. Ett dricksglas med Johnnie
Walker Black Label.
Jag sveper halva glaset.
Whiskyn bränner i halsen. Den bränner tio gånger mer då den
ger näring åt magkatarren. Luftvägarna är helt avdomnade. Jag
känner ingenting när jag andas. Knappt någon känsel i ansiktet.
Jag märker att det rinner vätska från näsan.
Näsblod igen.
Jag torkar bort det. Ovansidan av handen blir blodröd.
Skit samma. Jag är van.
Drar två linor till. Klarvaken. Whiskyn gör vad den ska: alkoholen
börjar strömma upp i axlarna. Tack, Johnnie W.
Nån ger mig en joint. Jag drar långa drag.
Hjärtat dunkar i bröstet på mig. Rusar i 180. Jag ser svarta
fläckar. Jointen kickar in. Hjärtat saktar ner. Saliven rinner till.
Jag springer till toaletten. Spyr hejdlöst.
Jag blaskar av ansiktet med iskallt vatten. Går ut i köket. Tömmer
resten av whiskyn. Drar ett par linor till.
Hur länge har jag varit här? Två dagar? Tre? Ingen aning.
Borde egentligen åka hem till Barham Boulevard och duscha.
Jag stinker som fan. Marijuana, cigaretter, kokain och svett.
Nu är det dags igen. Saliven rinner till. Jag måste spy. Jag springer
in på toaletten. Det svartnar för ögonen. Jag ramlar ihop.
Jag vaknar upp ömt kramandes en toalettborste som jag äcklad
kastar ifrån mig när jag upptäcker vad det är. Var fan är jag? Just
ja.
Det känns som om jag har varit borta länge. Det är kväll. Jag
tvättar mig i ansiktet och under armarna, och kammar håret med
fingrarna.
När jag kommer ut från toaletten ser jag välbekanta ansikten.
Jeff, Ash och Yan.
”Hey, Kee, whazz up, dude … want a line?”
Fan. Klarar jag mer?
”Sure thang! Bring it on, dude!”
Drar fyra linor blixtsnabbt.
Hjärtat dunkar i bröstet. Snabbare. Snabbare. Sedan lugnar det
sig. Går saktare. Ännu saktare. Fan. Kan inte andas. Jag får inte
luft. Det snurrar i skallen. Tar pulsen på mig själv. Jävlar. Ingen
puls. Hjärtat har stannat.
Kört.
Jag dör nu.



Ganska brutalt. Stämma bandet har han visst tänkt också, den gode Kjell. Förresten, gillar du inte Europe och drar åt det tuffare hållet musikmässigt så är antagligen den här boken mer din smak.

Själv ska jag försöka klämma in den till jul (eller, spara godbiten till dess...), men innan dess har du väl inte missat den recension som publicerats i Aftonbladet?
Riktigt bra läsning.
Hepp!

Världens Bäste Trummis - Kvalgrupp 3 & 4

Okej, sen tidigare har vi alltså röstat fram Thomas Haake, Gene Hoglan, Tommy Aldridge och Tim Yeung till "slutspel" avseende vem som egentligen är Världens Bäste Rock/Hårdrockstrummis. Två kvalgrupper avklarade, och nu är det dags att sätta tänderna i nästa gäng. Där hitar vi bland annat snubben på bilden ovanför, men mer specifikt följande:


KVALGRUPP 3

Nicko McBrain, Iron Maiden

Paul Bostaph, Testament

Frost, Satyricon/1349

Daniel Svensson, In Flames

Scott Rockenfield, Queensryche

Brann Dailor, Mastodon

Dariusz Brzozowski, Dimmu Borgir

Shawn Drover, Megadeth


KVALGRUPP 4

Igor Cavalera, Cavalera Conspiracy

Dave Grohl, Them Crooked Vultures

Taylor Hawkins, Foo Fighters

Zbigniew "Inferno" Prominski, Behemoth

Mikkey Dee, Motörhead

Jens Fjellström, The Wretched End

Dirk Verbeuren, Soilwork

Chad Smith, Red Hot Chili Peppers


Som vanligt gäller att det är de två skinnpiskare som får flest röster i varje gruppering som går vidare, och de kommer sedan att rankas efter sina totala antal röster (kolla aktuell ranking till höger, längre ner på sidan...).

Dessutom är det värt att INTE lägga så mycket tid på vilken grupp respektive trummis står noterad för. En del är verksamma i flera, andra - så som en viss Grohl - spelar i sitt huvudband inte ens trummor... men, det är du som avgör vem du, enligt dina kriterier, tycker är bäst!

Mastodon Rocks Stockholm!

Det smäller rejält i januari.
Mastodon kommer hit.
Den 14:e januari är det dags för spelning på Annexet, och det är väl bara att hala upp lädret och tjacka plåt. Det kommer att bli bra. Det vet man efter senaste plattan och bandets överkörning på Sonisphere i somras.

Andra saker som händer då?
Tja, Metallica fortsätter sin resa i sitt egna universum. Nu är det dags för 3D-film (eller, egna och egna universum, är inte Nightwish på gång med en film också... "Imaginarium", eller nåt sånt...) som uppföljare till "LuLu".
Jag vet inte jag.
Jag är rent av skeptisk, om jag ska vara ärlig...

I Backspegeln: Bring Me The Horizon

Nästa torsdag kommer de hit, britterna Bring Me The Horizon. Visserligen får de finna sig i att spela en biroll eftersom de åker i sällskap med Machine Head (och bland annat DevilDriver, men jag tror de unga britterna rankas näst högst i paketet...).
Nå, förra gången just Bring Me The Horizon var här så var jag besviken. Med Veckans Tips "Suicide Season" och den färska spelningen på Metal Town i minne hade senaste plattan med omöjliga namnet "There Is A Hell Belive Me I've Seen It, There Is A Heaven Let's Keep It A Secret" hade drivit upp mina förväntningar till 11.
Ni blev det inget vidare, tyvärr, mest för att bandet i sig kändes ganska... avslagna. Nå, det om det, om en dryg vecka får vi se om de är mer laddade nu när de får slå lite ur underläge och inte vara största akten på papper.
Perfekt läge att alltså göra en I Backspegeln på den skiva som jag placerade på plats nummer 6 när det kom till Årsbästalistan 2010. Hur har den egentligen stått sig detta år?

I ärlighetens namn är det ganska sällan jag har lyssnat på hela skivan från början till slut - något som oftast är ett tecken på att skivan inte riktigt håller.
Å andra sidan har jag lyssnat på mina favoritspår väldigt ofta, utbrutna i spellistor eller via scrollande i iPod. Denna skiva präglas nämligen fortfarande av sina extrema toppar.
"Don't Go", "It Never Ends", "Home Sweet Hole", "Blessed With A Curse" och "Crucify Me" är bara några av dessa fantastiska spår, och när jag nu tuggar igenom hela plattan i ett svep så är det tydligt: jag borde göra det oftare.
Nä, jag gillar inte metalcore speciellt mycket, men ibland kan jag tydligen inte värja mig.
Till exempel när det är mycket bra. Som det här.
I den ursprungliga recensionen skrev jag att detta kommer att bli en definierande skiva för bandet, ett tillfälle att se tillbaka på och konstatera att det var denna skiva som lyste upp deras karriär.
Betyget får stå kvar.
Detta är tillräckligt bra för maxbetyget fem, banne mig!

tisdag 25 oktober 2011

Världens Bäste Hårdrockstrummis...

..kan mycket väl bli en av nedanstående killar:

Thomas Haake, Meshuggah - 26 röster
Gene Hoglan, Testament - 16 röster
Tommy Aldridge, Whitesnake - 15 röster
Tim Yeung, Morbid Angel - 11 röster

Det är nämligen dessa fyra herrar som tagit sig förbi första hindren i omröstning avseende vem som är just bäst.
Utslagna makter innefattar Georg Kollias från Nile (som var närmast med 10 röster) och Adrian Erlandsson från Paradise Lost med 6 röster.

Passa på att kolla in hur rösterna fördelades i kvalgrupp 1 (totalt 54 röster) och kvalgrupp 2 (totalt 60 röster) innan imorgon. Då byts de nämligen, och upp på siten kommer kvalgrupp 3 och 4. De innehåller storheter som Paul Bostaph, Daniel Svensson, Mikkey Dee, Brann Dailor och Jens Fjellström. Bland annat...

Hong Faux - "Feign Death To Stay Alive"

Eder Rebellängel har tidigare skrivit lite om Stockholmsbandet Hong Faux - ett gäng jag gissar kommer att slå rätt stort. Du har haft chansen att lyssna på den streamade 3-spårs-EP bandet började med, men den stora frågan har ju varit när bandet kommer med sin fullängdsdebut...
....och svaret är: denna höst.
Skivan kommer att heta "The Crown That Wears The Head", och idag släpps första smakprovet från plattan, singeln "Feign Death To Stay Alive".





Jodå.
Det finns ingen anledning till att tro att bandets satsning kommer på skam av deta här. Inte den bästa låt jag hört med gänget, but then again... hur ofta är singlar just det?
Nog så viktigt att låten har rätt längd, är lagom klistrig och kan spelas i radio - vilket inte nödvändigtvis betyder att det är den vassaste låten på plattan.
Nå, det ska blir spännande att se hur fullängdaren ter sig.
Snart vet vi ju!

NP: Hardcore Superstar

Körde lite musik för hjärtat i gymmet imorse.
Hardcore Superstar och deras fantastiska självbetitlade giv från 2005.
Snacka om att de fick till det där, göteborgarna!
Egentligen inte så konstigt att man inte nått den nivån på vare sig "Dreaming In A Casket", "Beg For It" eller "Split Your Lip", det är ju liksom förbannelsen med att få till en sån där magisk fullträff med en platta.
Att det inte är så lätt att följa upp. Fråga Slayer hur många gånger deras skivor efteråt jämförts med "Reign In Blood" (som ju för övrigt inte ens är bandets bästa platta egentligen, det är ju istället "Seasons In The Abyss"...)?
Nå, hur som helst.
Dagens möte med klassiska spår som "Bag On Your Head", "She's Off-Beat", "We Don't Celebrate Sundays", "Wild Boys" och "Kick On The Upperclass" gav mig mersmak, så nu är det vad som serveras till frukost.
Och det är magiskt bra.
Nästan så att man blir sugen på att lämna en röst på Adde i den pågående omröstningen om vem som är den bästa rocktrummisen - men bara nästan. Vore skumt att rösta på sin egen omröstning.
Du har dock chansen. Ett litet tag till.
Ta den.
Och så kan du ju alltid spela lite Hardcore Superstar med mig. Här!

måndag 24 oktober 2011

3 Röster om Opeth "Heritage"

Opeths "Heritage" är nog en av de skivor som jag har haft svårast att bedöma på bra länge. Recensionen vacklade en del i sitt betyg, och det är en skiva som jag fortfarande inte riktigt vet vad jag ska göra av.
Den kommer garanterat att blir en av de som jag återvänder till så småningom och tittar på i efterhand, men jag vill att det ska gå ganska mycket tid innan dess. Låta den sjunka in. Se hur pass mycket jag spelar den med tiden.
Däremot behöver du inte vänta längre på att få ytterligare tankar om plattan - det är dags att kolla vad panelen i 3Röster säger!


SheerFaith: Jag har länge varit ett troget Opeth fan. Första gången jag hörde bandet var på samlingen Candlelight Collection som släpptes strax innan debuten Orchid.
länge misstänkt att det är i denna stil som Opeth kommer att utvecklas och jag förstår varför. Mastermind Mikael Åkerfeldts kärlek till
70-talet är ju inte direkt någon hemlighet. Trots detta så kan jag inte förmå mig att omfamna denna platta. Det enda jag känner när jag lyssnar på den är tristess och jag har svårt att lyssna klart på den. Det problemet har jag verkligen inte haft med Opeths andra plattor. Borta är growlet, synd med tanke på att Åkerfeldt är en av de bättre growlarna i världen.
Trots detta så finns det ett par bra spår men en hel del sömnpiller

Betyg 3/5

Tom S: Kompetent och vackert men ack så trist. Opeth gör en pudel, vänder puritanerna ryggen (till mångas förtret) och vurmar för 70-talets progressiva era. Flörtar med svensk jazz i all ära; introspåret och ”The Devil’s Orchard” är fantastiska stycken musik och signerade ett Opeth som känns igen men ju längre skivan lider desto mer anonym blir den. Jag vill så gärna gilla detta och jag ser Mikael Åkerfeldts anledning till att göra en platta som ”Heritage” (är förvånad över att den inte kommit tidigare faktiskt) men kanske vill han för mycket eller så fattar vi andra inget. Ju mer jag lyssnar desto mer svävar tankarna bort åt annat håll. Detta kommer dessvärre bli en skiva som om några månader inte kommer få speciellt mycket speltid. Väldigt trist då jag alltid hållit bandet högt.

Betyg 2/5

JonteRoyal: Ghost Reveries" - min inkörsport till OPETH - krävde tio genomlyssningar innan den fastnade. "Blackwater Park" likaså. Förra livstecknet "Watershed" var jag tvungen att återvända till minst tjugo gånger innan det briljanta utkristalliserade sig.

"Heritage" har nu snurrat ett tjugotal varv - kanske mer - och den allmänna känslan är... nja. Det är faktiskt lite väl långtråkigt. Den progressiva ådran passar förvisso OPETH som gjutet men det saknas glöd i kompositionerna. Kompetensen är som vanligt hisnande hög men passionen lyser inte igenom ordentligt. The Devils Orchard är undantaget som bekräftar regeln då den onekligen kan kvala in som en av bandets bästa låtar i karriären.

Betyg: 3/5


För Opeth innebär det svaga 2,66 i snitt, ett betyg som jag aldrig någonsin trodde att bandet skulle hamna på. De är ju kritikernas och fansen gunstlingar, och håller så larvigt hög lägstanivå att det i förhand var en given kandidat till årsbästalistan.


Nu ser det inte riktigt så ut, men kanske ger det sig med tiden? Den som lever får se. Eller, man lär så länge man får lever, som den vegetariske köttätande växten sa!

Veckans Citat: The Presidents Of The United States Of America...

Veckans Citat är denna gång hämtad från en låttext - och inte vilken som helst.
Det är från "Peaches" med skruvade bandet The Presidents Of The United States Of America och deras självbetitlade fantastiska platta (jodå, räkna med att den kommer att dyka upp som Veckans Tips så småningom...)
Hela skivan är smockfull med pärlor till texter, knasiga saker som driver med hela musikscenen, bandet själva och ett allt för seriöst förhållande till musik.
Det valda citatet hamnar här eftersom det klistrar sig fast som tugummi under skon.
Hör man låten med detta citat en enda gång så sitter den hela dan.
Minst.

"Moving To The Country, I'm Gonna Eat A Lot Of Peaches.
Peaches Come From A Can
They Where Put There By A Man
In A Factory Downtown"

The Presidents Of The United States Of America

Sugen på att lyssna?
Du har skivan här. Det svänger, ju katten!

söndag 23 oktober 2011

Demorecension: Dethrone

Det band som varit överlägset mest "på" när det gäller att få sin demo recenserad är Värnamos Dethrone. Ovetande av varandra så har flera bandmedlemmar kontaktat undertecknad för att få sin sprillans nya debut bedömd.
Sånt tycker jag är lite kul, och det visar på en härlig glöd!
Bandet som sådant är också nytt, och har rest sig ur resterna av lokala förmågor som Rawride, Deathgate och Silence Unbroken. Redan ett kvartal efter bildandet gick man in i studtion Hoborec och klämde ur sig fem spår som utgör EP´n.
Bandet består av Mattias Vestlund på sång, David Hartikainen och Jonas Carlsson på gura, Kenni Öjebrant på bas och Simon Lundh på trummor, och den musik som levereras är enligt egen utsago ett steg bort från den nya vågen av deathcore och metalcore, och istället inspirerad av exempelivs tidiga The Haunted, The Crown, Defleshed och Witchery. Själv tycker jag absolut att man kan addera Slayer till mixen, låten "Facebreaker" låter stundtals väääldigt mycket av just den akten.
Man kan ju - som bekant - aldrig få för mycket Slayer, men i just "Facebreaker" är tyvärr en riktigt tråkig låt samtidigt, och det svagaste spåret på skivan. Den stilen har gjorts 100 gånger förr, och i bättre versioner.
I andra spektrat så är inledande "Chemical Apathy" riktigt bra, och bjuder både på knogmacka och en riktig fullträff när vi kommer till refrängen. Där har bandet hittat sin optimala träffyta, anser jag, när man lyckas kombinera det lite episka - närapå black metal i ljudet - med det melodiska som bryter av thrashandet. Riktigt bra.
Det händer även mot slutet av "When I Decide", runt 2, 2:30 in i låten så tuggar gitarristerna snyggt på E-strängen, typ, och träffar den där punkten som lyfter låten.
"The Global Profit" är skön och rak smocka som funkar okej, medan avslutande "Forced Paranoia" är ganska svag och med en grövre growl i refrängen som jag personligen inte riktigt tycker funkar med bakgrund av det övriga materialet.

Bandet ska ha en extra tumme upp för två saker.
Det ena är sin kunskap instrumentalt och vokalt. Det funkar fint, och jag tycker att man presterar på en jämn och bra nivå - speciellt är jag förtjust i samspelet mellan gitarristerna och tajtheten i trumspelen. En stabil grund att bygga vidare på.
Det andra är demoskivans utformning. Bra ljud, och även en snygg layout och bild.
Smått färgblind som jag är så har jag lite svårt att läsa låttitlarna i röd text på den mörka bakgrunden, men det är ett genomarbetat och snyggt koncept i övrigt.

Alltså - får vi då höra mer av Dethrone?
Absolut.
Detta är en vass start, och jag skulle vilja säga att om bandet klarar att hålla den här takten på låtskrivande och produktion så har vi ett skivkontrakt om ett år, sisådär.
Till det krävs dock fler låtar, och att bandet kan välja och vraka av kanske 15-20 stycken till en "riktig" debut.
In i replokalen, alltså, och låt den där glöden flamma upp igen!

Du hittar bandets MySpace här, och som vanligt är det upp till dig att avgöra om det är svammel från undertecknads del, eller om det finns några korn av sanning i alla påståenden ovan...

Live: Candlemass "Live At Stockholm"


Denna söndag kollar vi in en gammal skiva i serien om liveskivor du behöver i din hylla, och varför inte ta fasta på att svenska doompionjärerna Candlemass aviserat att det nu är slut?
1990 kom denna pärla, inspelad på Fryshyset i Stockholm, och det är den gamla "klassiska" sättningen med Messiah Marcolin bakom mikrofonen som doomdansar i Stockholmsnatten.
Säkert finns det några av bloggens läsare som faktiskt var på giget, det var inte undertecknad tyvärr - det hade ju gett extra krydda till den här skivan.
Dock, den står bra på egna ben ändå, och det är framförallt genom det låtmaterial man slänger sig med.
Det är verkligen exceptionellt bra!
13 låtar avhandlas, och inte ett enda spår är utfyllnad.
Tagna från bandets första mästerverk "Epicus Doomicus Metallicus", "Nightfall", "Ancient Dreams" och "Tales Of Creation" hämtar man upp låtskatt efter låtskatt.
"Bewitched", "Well Of Souls", "Samarithan", "Mirror, Mirror" - och då skrapar vi ändå bara på ytan.
Detta är nog en av de liveskivor som jag har där jag anser att man valt det absolut bästa materialet, givet vilka skivor man sedan tidigare släppt och därmed har tillgång att välja låtar från.
Jag saknar i stort sett ingen låt.
Dessutom gör bandet en finfin insats, och jag gillar Janne Lindhs trumspel lika mycket som Edlings betongfundament till basgångar. Ovanpå detta allt det snygga gitarrarbetet av Johansson/Björkman, samt galningen Marcolins operaliknande sång.
Extra intressant blri det förstås om man jämför en sån här skiva, med mer än 20 år på nacken, med förra sommarens "Ashes To Ashes".
Rob Lowe är i mitt tycke en lång bättre sångare än just Messiah, och jag gillar den vändning Candlemass tagit sedan det definitiva uppbrottet med sin förra sångare - men ändå råder det ingen tvekan om att "Live At Stockholm" är en mycket bättre skiva än sin efterföljare.

Till sist - du har väl inte missat min rapport och alla bilder från när bandet firade 25-årskjubileum på Debaser Medis häromvintern?
Riktigt härlig kväll det, och trots att det inte är samma sångare så klingar "Live At Stockholm" verkligen igång de minnena!

lördag 22 oktober 2011

Way Up North!

Lördag, och familjen är på besök hemmavid. Skellefteå.
Home of the brave, origin of heroes.
Skönt.
Som lördagsunderhållning kommer dock något helt annant än familjesamkväm med Rebellängeln.
Nämligen det här.




Fredrik tipsar om Sen kväll från Norge, och lyssna på va fan de här två snubbarna har för sig. De spelar Led Zeppelins "Whole Lotta Love" med... en akustisk gitarr. Fast det låter som ett helt band. Helt sjukt. Och sådär lagom komplicerat en lördagkväll.
Hepp!

Gästtipset: YOB "Atma"

Det roligaste med att skriva en blogg är helt klart interaktionen med läsarna.
Idag tar vi just den aspekten ännu ett snäpp, och bjuder på ett gästtips från ingen annan än
SheerFaith.
YOB!

YOB kommer från Eugene Oregon och består av Mike Scheidt på gitarr och sång, Aron Reisberg på bas och Travis Foster på trummor. Bandet bildades 1996 och spelade in sin första demo 2000. YOB har släppt sex plattor och den senaste heter alltså Atma.

Atma har ett lite skitigare ljud än den förra plattan "The Great Cessation" (årets platta 2009 enligt mig) men det passar YOB som handen i hansken. Plattan inleds med Prepare the ground. Ett tungt repetetivt riff maler på i drygt en och halv minut. Hypnosen sätter in. 1,38 övergår den i huvudriffet. 2,18 kommer det repetativa riffet tillbaks. 2,35 kommer sången in:

One hundred thousand
Repetitions
Recite the mantra
Flowers unfold
Loosen the grip
Undo the fiction
Release the power
Trapped in the story

Jag är golvad! Egentligen så beskriver dessa ord allt vad YOB handlar om, att släppa lös känslorna. De Hinduistiska och Buddistiska inslagen är tydliga i nästa låt Atma som bryts av med en röst som förklarar vad Atma betyder och ett riff som verkligen låter orientaliskt.

Av de sex låtarna på Atma så tycker jag att den verkliga heliga graalen av låtar är den avslutande Adrift in the ocean. Den är kort och gott något av det underbaraste jag någonsin hört. Scheidt smeker försiktigt på gitarrens strängar, det känns som han exponerar alla sina känslor för världen. Det är försiktigt ömt och vackert. Detta pågår nästan i tre minuter innan trummorna kommer in. Den verkliga explotionen kommer vid 4,15 när ett snuskigt snyggt riff gifter sig med bas och trumma. Man får känslan av att Scheidt tämjer sin gitarr och tvingar den att leverera riff efter riff för att efter dryga sex minuter ställa sig vid micken och vi får höra sång. Det är så sjukt jävla bra! I min värld så är han kungen av riffologi!

En sak som jag alltid gillat med YOB är att man får en känsla av att Mike Scheidt hela tiden improviserar sig fram i låtarna, det låter spontant. Givetvis så är det inte så, det har Scheidt själv sagt i intervjuer. Jag förstår att det kan vara svårt att ta till sig YOB för det är ingen lättsmält musik. Den kortaste låten på Atma klockar in på drygt sju minuter och den längsta på sexton. För mig så handlar YOB om känslor. När jag sätter mig ner och lyssnar och sluter mina ögon så plötsligt ser jag vackra landskap, jag flyger, jag lär mig mer om mitt inre, jag ser sanningen, meningen med livet. Stora livsfrågor, jag vet. Det är vad YOB handlar om. Men, och ett stort men. Det gäller att ta sig tid och verkligen lyssna.

Anders/SheerFaith






Härligt med skribenter som verkligen brinner för en platta, eller hur?
Sitter du förresten själv och ruvar på en hemlig pärla och vill ge ett gästtips?
Plita ner dina rader och skicka dem till chief-rebel-angel@hotmail.com då!

fredag 21 oktober 2011

Bonustipset - Tribulation!

Det allra första av alla Veckans Tips som den här bloggen bjöd på var svenska Tribulation.
Otroligt snyggt omslag (så pass att undertecknad hade med det i sviten över de läckraste totalt sett) och en skiva som är en fullständigt klockren 5:a i betyg.
Dessa unga grabbar har verkligen lyckats knåpa ihop en skiva som inte bara bjuder på fantastisk döds, men också på snyggare kopplingar och övergångar än nästan någon annan skiva.
Att lyssna på den i sträck ger verkligen känslan av att vara i en skräckfilm!
Låtar som "Crypt Of Thanatophilia", "Curse Of Ressurection", "The Vampyre" och "Seduced By The Smell Of Rotten Flesh" (vilken titel!) har gjort mig sällskap på otaliga löprundor och bussresor.
Riktigt bra, och mixen av rå, svängig och melodisk dödsmetall blir inte bättre än såhär.
Hoppas bandet kommer med en uppföljare snart, det vore mumma!

Kolla in den gamla, synnerligen modesta texten till Veckans Tips, samt bandet på Spotify. Detta är nämligen alldeles för bra för att missa...

Veckans Tips: Blowback "Eight Hundred Miles"

Retrorocken har ett mycket starkt år 2011.
Graveyard firar stora triumfer, och det plopar upp band som vill rida på vågen lite varstans. Dessutom återkommer gamla favoriter med starka alster för att lägga än mer ved på brasan.
Ett band som fått oförtjänt lite uppmärksamhet och framgång är Örebros Blowback, vars platta "Eight Hundred Miles" är denna Veckans Tips.
Själv hade jag prick ingen koll på bandet innan Transsubstance Records satte ett ex i nävarna på mig, och tur var väl det.
Detta är nämligen "släpp alla hämningar, ge dig hän"-rock'n'roll som svänger farligt mycket.
Dessutom kan jag förutom denna artikel bjuda på inte så lite extraläsning för dig som gillar den här typen av musik.
Börja med att spela igång plattan på Spotify (även om den faktiskt är konstig, och inte har hela låtarna?!?) så ska vi se... först ut - en recension förstås. Du kan då välja mellan en svensk på Werock, eller en engelsk på denna blogg. Sen följer du upp med "3 Röster" om plattan som finns här, samt en ganska fläskig intervju med bandet.
Borde täcka en hel del av din fredag om du vill.
Räcker inte det så har vi ju förstås själva skivan.
Musik man verkligen inte behöver tänka till, utan bara kan njuta av.
Inledande "The Only Thing I Have" sätter tonen, sen följer svänget med "The Big Black Hole", "No Soul" och den finfina avslutningen med sköna "Away From The Planet" och "Water In My Wine".

Varje gång jag lyssnar på denna giv så undrar jag till och med lite varför den inte lett till större framgångar för bandet.
Speciellt med tanke på retrovågen som går just nu.
Fast å andra sidan.
Det är inte fel att kunna bjuda på en lite småhemlig pärla heller, som Veckans Tips!

torsdag 20 oktober 2011

Recension: Machine Head "Unto The Locust"

2007 släppte jänkarna Machine Head skivan "The Blackening". Det var inte bara en av det årets absolut bästa skivor enligt undertecknad, det har även fått kritiker och fans att ropa om att det kan vara en av de bästa thrashplattorna någonsin.

Skivan har följts av stenhårt turnerande, och bandet har belönats för sitt slit med än mer rosor för sitt liveframträdande.

Hur följer man upp en sån sak?

Det är verkligen en uppgift som kan få den mest självsäkre att skaka i skorna och svettas i hårfästet (ja, om man inte ser ut som undertecknad, då har ju hårfästet sedan länge migrerat söderut och finns numera på ryggen..).

Robb Flynn och mannar verkar ha resonerat att det bara finns en väg - framåt. Därför har man rannsakat sitt hjärta, och sedan försökt skapa perfektion på uppföljaren "Unto The Locust"!

Precis som Jonas konstaterar i sin recension för Werock så har man slängt vad som borde vara mallen överbord och följer istället helt sina egna hjärtans kompass. Till den stenhårda grund av riff, melodi och aggression adderar man helt sonika detaljer som barnkörer oc stämsång - helt enkelt för att det känns rätt.

Och man gör det genom att sträva efter perfektion.

Den här skivan har nämligen inte ett enda riff, stick, solo, vers eller refräng som ligger på fel plats.

Allt har hamnat där det passar, och där det är meningen att det ska vara - och det är inte av en slump. Säkert och tryggt guidar Flynn och Demmel oss via sina gitarrer och riff på rätt väg, medan Adam Duce och Dave McClain agerar armeringsjärnen som hela detta betongbygge förlitar sig på.


Plattan är fullpackad med riff och vändningar, och för egen del är det precis som vanligt (numera) när det gäller Machine Head - jag behöver många lyssningar för att verkligen kunna skivan, och kunna slapna av och enbart njuta.

En bra sak, för det förlänger verkligen livstiden på skivorna!

Låtmässigt då, vad är det som ges?

Bandet inleder både traditionellt och inte. Första spåret "I Am Hell (Sonata In C#)" är nämligen långt och ganska invecklat - precis som vanligt. Däremot börjar den med körsång, något som verkligen inte är vanligt i Machine Heads värld. Om det blir bra? Jo. Mycket.

Nivå är satt. Sen kommer en av mina favoriter, "Be Still And Know", med en refräng som sitter som urberget. Det är ett bra exempel på det där med perfektion.

Titelspåret likväl som "This Is The End" och "Pearls Before The Swine" är klassiska låtar av Flynn och company, fantastiska kompositioner som växer för varje lyssning - framförallt är dte leveransen av riffen som är grymt bra.


De två udda spåren är dock de som lyfter den här plattan ännu ett snäpp.

"Darkness Within" är en halvballad där Robb Flynn kombinerar sitt fantastiska textförfattarskap med bättre sång än någonsin, och eftersom låten är både fantastiskt bra (Årets bästa? Mycket möjligt!) och kommersiellt gångbar så hoppas jag så innerligt att detta blir en fullträff på alla listor runt om i världen.

Det vore en arbetsseger för Machine Head, och en som är väl värd.

Avslutande "This Is Who We Are" bjuder sedan på det mest vågade greppet på skivan.

Barnkör.

Saken är den - jag tycker att man gör det tillräckligt sparsmakat för att det ska funka, och övertygelsen som bandet sedan visar i resten av avslutslåten gör att man köper hela upplägget. Detta är verkligen vad de är!

Som bonus fick jag med coverlåtarna "The Sentinel" och "Witch Hunt", samt en akustisk version av just "Darkness Within" och en DVD med den sedvanliga studiorapporten. Smaskigt nog får att få Rebellängeln att slicka sig om munnen.


Nå - detta måste du ju ha. Det fattar du. Betyget hamnar på max, 5 poäng, och jag lovar både en framskjuten placering på årsbästalistan likväl som en kommande Tvekamp mellan denna skiva och föregångaren "The Blackening".

Bästa Spår: "Darkness With". Lyssna själv!

Machine Head "Unto The Locust" - 5

Vinn Torsdagstraven - Middagsbiljetter!

Siten 225Grader skulle egentligen ha kört en tävling där man fick skapa ett recept med fokus på sin favoritmusik.
Det var till och med tänkt att jag skulle ha medverkat, men det blev inget av tävlingen av en massa anledningar. Inte ens den här boken kunde inspirera till att man kom i mål, så istället får du som läsare en fantastisk chans att vinna lite mumsig mat.
Eller, rättare sagt - två av bloggens läsare kommer att vinna varsitt häfte med kuponger som ger möjlighet att äta två för en. Typ. Varje häfte innehåller tre sådana erbjudanden, så det är ju en kul grej såhär i höstrusket!
Så... hur gör man då?
Enkelt.
Du blir en av de två första att kommentera detta inlägg med rätt svar på frågan nedan, och sen skickar du din postadress till chief-rebel-angel@hotmail.com
Frågan lyder... hur många bultar finns det i Ölandsbr.. nej.
Jag bara skojade.
Den lyder såhär:

I September släppte Roadrunner Records under en dryg vecka en trio skivor som samtliga på förhand var favoriter till årsbästalistan. Två av dem, Opeth och Mastodon, har recenserats på denna blogg - men vilken är den tredje skivan?

För dig som inte är så intresserad av mat och tävlingar kanske det däremot kan locka med recension av just den där tredje gruppens platta.
Kommer upp här senare idag, så du får vänta lite!