Metalbloggens samarbetspartner:

måndag 29 april 2013

Recension: Vidunder "S/t"

Svenska Vidunder ställer sig i ledet av retrorockare som levererar snyggt förpackad och inspirerad rock'n'roll. i en genre där de största namnen heter saker som Graveyard och Witchcraft kan man inte annat än förundras över den mängd band som finns i skiktet under, och som uppvisar stundtals häpnadsväckande kvalitét. Vidunder är definitivt av samma kaliber som Blowback, Captain Crimson, Horisont, Spiders och varför inte ett band som Ginger Trees. Med ett band som just Spiders delar man inte bara skivbolag (Crusher Records), utan lånar även in en viss John Hoyles för att gästspela gitarr.
Ändå är det som verkligen står ut och som gör att Vidunder blir ett namn att hålla koll på den sprakande inledningen av denna självbetitlade debut.
Herrejösses, där sparar man inte på krutet!
Duon "Summoning The Not Living" och "Into Her Grave" är sån där rock som träffar på prick rätt, så att håret närapå står rakt ut på armarna. Det är svängigt, det är bra och det är med rätt nerv. Tredjespåret "Trees" lugnar ned en aning, välbehövligt, och bjuder stundtals på lite Deep Purple-minnande känsla när man låter klaviaturen jazza loss lite i mitten. 
Initialt är det en förhärskande tanke i samband med min första kontakt med skivan, den om det ens är möjligt för bandet att hålla den höga nivån skivan igenom. 
Svaret ska tyvärr visa sig vara nej, även om det är lite väntat.
Fjärde spåret "Threshold" drar ner nivån en aning, och plattans mittpunkt innehåller två spår som i mitt tycke faller ur ramen. Det är de två stycken som har text på svenska, "Försummad Och Bortglömd" samt "Asmodeus", och kanske är det för att resten av plattan håller sig till det engelska språket (eller så beror det bara på att undertecknat har en hangup avseende detta) men precis i de spåren så passerar bandet snarare som svenska vismusikanter än som rock'n'roll-hjältar.
Det låter helt enkelt mer alkoholiserad trubadur än jeansjackebeklädd mustaschprydd 70-talsrocker.
Det tar sig igen på slutet ändå. "Beware The Moon", "Fire", Threat From The Underground" och "Your Ghost" fullbordar skivan, och även det kan kännas lite som om främst det sistnämnda spåret är lite utfyllnad så står en sak mycket klar: 
Vidunder kan konsten att skriva låtar.
På ett mycket bra sätt.
Att sångaren Martin Prim dessutom har en sån där röst som man tycker sig känna igen från andra band och sammanhang utan att Malmöpågarna någonsin har ett sound som känns kopierat eller lånat (se där en bedrift i en så pass upplogad fåra som retrorocken är) är bara av godo. Jag gillar det.
Allra bäst, som sagt, i inledningen.
De två första spåren är såna där som inte bara kommer hamna på diverse spellistor, utan sannolikt också som tips i samband med att folk frågar om "man inte har någon bra musik att tipsa om".

Så.
Med alla dessa ord sagda, hur står sig då den här plattan?
Bra, vill jag säga. Ljudbilden är läckert avskalad och ruffig utan att tappa känsla. Bandet levererar med känsla. Låtarna är, på det hela taget, bra, och även om jag gnäller lite om mittpartiet med de svenska texterna så är det inte speciellt mycket atttveka om när dte gäller betyget. Fyran känns naturlig, och gillar du den här typen av musik är det ett givet köp.

Bästa Spår behöver vi inte orda om så mycket mer än att än en gång konstatera att "Summoning The Not Living" och "Into Her Grave" är en inledning som inte går av för hackor. 
På Spotify finns än så länge bara två spår, varav ett inte återfinns på skivan (och det andra är just "Asmodeus" som jag har lite svårt för, men här har du t ex den officiella videon för just "Into Her Grave" på YouTube.

Vidunder "S/t" -

söndag 28 april 2013

Citatet: Ritchie Blackmore


Deep Purple är aktuella med en nya platta, den första på ett helt knippe år - och förstår jag saken rätt så är den mer än lovligt bra. Den finns inte på Spotify så jag har själv inte hört den, men recensioner och uttalanden från de som har koll på plattan låter överraskande bra.
Så, varför inte landa Citatet denna söndag i en gammal klassiker, även om han numera inte tillhör just Deep Purple utan kör sitt egna lilla race i Blackmore's Night?

Den här gången ska vi dessutom starta med Citatet ganska tidigt i inlägget, så att vi utgår från det i vårt fortsatta resonemang. 

"Jag säger inte att jag är lika bra som Jeff Beck, men jag förstår honom när han säger sig hellre jobba på bilsamlingen än spela gitarr."
Ritchie Blackmore

Okej. 
Kolla på bilden. Den är tagen -73, och det där kan få mig att fundera lite över hur gitarrhjältar kan stiga och falla så mycket. Vem som är "hetast".
För egentligen är det ju såhär: Ritchie Blackmore var en gång i tiden den man skulle slå. Den bäste av de bästa.
Den som ingen kunde rå på (och, om jag förstår det rätt med ett ego som matchade den inställningen). Han hade säkert i sin tur sina idoler som han skulle vinna över - det vitnar ju citatet ovan om, inte minst - men är det inte lite lustigt hur det kan ändra sig?
Nu är det väl ingen gitarrist i hela världen som anger Blackmore som sin förebild avseende gitarrspel?

Ska vi ta några fler exempel?

De här två lirarna heter Yngwie Malmsteen och Eddie Van Halen (snygga bilder va, svartvit är ju grejen!). De hetaste av de heta en gång i tiden - men nu?
Inte vad jag förstår.

och nu kommer frågan - vem är, egentligen, den man vill slå om man börjar lira gitarr nu för tiden? Vem är Den Store Gitarristen?
Finns det någon?
Jag är faktiskt lite tveksam till det, min känsla är att det nu finns så galet många fantastiska gitarrister att det istället har blivit lite så att ingen egentligen står ut på samma sätt som förr i tiden.
Eller har jag fel?

lördag 27 april 2013

Spelschema Metallsvenskan

Jäklar vad bra!
Nu är spelschemat uppdaterat och klart avseende kommande Metallsvenskan.
jag ska dit. På lördagen.
Det betyder, för den som kollar nogrannt, att jag får en hel del mumsigt att se.

Det börjar 15:30 med W.E.T, en lagom uppvärming. Sen ska jag försöka kolla Troubled Horse, följt av Primordial (synd att de fått så tidig speltid, men så är det...) innan det blir en naturlig paus ett tag. Hoppas nog över såväl Bullet som Adept.
Sen blir det slutspurt.
Vomitory, Graveyard och King Diamond ska klaras av mellan 20:50 och 00:30!

Jäklar vad kul. Och det är ju faktiskt inte så långt bort heller, bara en månad kvar.
Ska du dit?
Ses vi?

fredag 26 april 2013

Veckans Tips: 38 Special "Bone Against Steel"

Kollar man in omslaget till detta Veckans Tips så kan man tro att det är rätt tuff hårdrock.
Att tidsbestämma det till tidigt 90-tal känns också rätt.
Drar man de slutsatserna så är man 50% fel ute - tiden är korrekt (skivan är släppt -91), men musiken är rätt långt från tuff klassisk hårdrock. Detta är istället snäll, melodiös hårdrock med anstrykning av AOR.
"Bone Against Steel" med jänkarna 38 Special är ett stycke varmhjärtad, fin och hållbar platta som jag dragit fram lite då och då genom åren. Lättlyssnat, kan man säga, och en skiva som jag använder som örontvätt ibland, de dagar när hörselgångarna vill vila från distortion.
Bandet debuterade -77 och det här, den enda platta jag äger och har hört, verkar vara den nionde given.
Bandet består här av Donnie Van Zant på sång (och practical jokes, enligt bookleten), Jeff Carlisi och Danny Chauncey på gitarr, Larry Junstrom på bas, Jack Grondin på trummor och Max Gronenthal (fast han har namnet Max Carl i texten) på keyboard och sång.
Låtarna är bra och svängigamed stundtals ett stänk av country i sig.
"The Sound Of Your Voice", "Rebel To Rebel" och titelspåret är bäst i mina öron, men totalt sett är skivan ganska jämn och gör inte bort sig på någon front.
Bra, enkel hårdrock med kvalitet.
Spotify finns den på också. Här!

torsdag 25 april 2013

NP: Bring Me The Horizon

Britterna Bring Me THe Horizon är aktuella med nya plattan "Sempiternal" (bilden ovan, och som egentligen är ett adjektiv som kan sägas vara "evig"- som i den eviga frågan om vad som kom först, hönan eller ägget)), och förstås är man nyfiken på hur bandet skulle kunna följa upp förra fullträffen "There Is A Hell Believe Me I've Seen It, There Is A Heaven Let's Keep It A Secret".
Min känsla, såhär ett par varv in på skivan, är att det är med ett mer episkt anslag, och att bandet sakata men säkert graderat ner sin ilska från den understa av de avbilderna skivorna, "Suicide Season", för att bli mer lättillgängliga.
Ändå har man inte kompromissat bort mörkret, och fortfarande kan man konsten att bjuda så magiskt feta riffmackor att det är närapå kriminellt.
Kanske är det Per som säger det bäst i sitt sms:
"Trodde nog att Bring Me The Horizon hade lite gjort sitt nu, jag hade fetfel kan man säga! Nu sitter man här med ett fånflin och undrar vad fan det där var som just körde över en! Sicken jävla knogmacka!"

Jodå. Stundtals är det så. "The House Of Wolves" och Antivist", till exempel.
Hur som helst, den här trion skivor är något som faktiskt står ut en hel del.

För det första är det något som jag kanske egentligen inte borde gilla. Metal core, lite uppblandat med nästan techno-ljud ibland, körer... det borde inte funka för min del. Ändå gör det just det.
För det andra - omslagen.
De är lika enkla som effektiva.
Faktiskt är väl senaste "Sempiternal" det fulaste av ovanstående tre.

Och, fortfarande, den överkörning som Bring Me The Horizon levererade live i Göteborg första gången jag såg dem är nog bland det värsta jag varit med om. 
Det levde man inte riktigt upp till senare i Stockholm, men... jag vill ändå se dem igen! 

Så. På Spotify. Nu!

onsdag 24 april 2013

Vilken jävla stänkare! High Spirits "Another Night"

Viktigt meddelande: Missa inte den här plattan.
Det är en sån underbar fantastisk stänkare för oss som gillar klassisk hårdrock med bra melodier och bra sång.
High Spirits "Another Night", med Chris Black (även Dawnbringer) på sång.

Det är dagens soundtrack.
Och kan du dessutom svara på frågan om vilken stad det är som syns på omslaget så ska jag gräva fram ett fint pris till dig som är först med rätt svar.

Spotify då. Här!

tisdag 23 april 2013

Weekend Warrior

Jo.
Jag förstår att ni undrat.
Hur blev det egentligen, det där med maskeraden?
Det slutade som du ser på bilden ovan.
Frugan var hemma med barnen (logistiska bekymmer), medan jag gick som Zorro.
Det var rätt kul, hela baletten, och att se Stålmannen, Jokern, en Avatar, Arthyr Dent, Björn Borg med flera rocka loss samtidigt var... ja.. kanske inte vackert, men speciellt.
Bästa utstyrseln borde ha gått till snubben som kom som King Diamond. Så klart.
Jävligt läckert.
För övrigt kan jag säga at jag plockade upp lite skvaller.
Cain kommer med en EP snart, man håller på spela in en uppföljare till "The Master Clockwork", och eftersom man haft lite förändringar i medlemsskapet så utlovas ett lite rakare sound.
Den som lever får se.

Även Straight Frank håller på med en uppföljare till debuten som, äntligen, kom ut förra året. Och även där pratar vi tydligen om något som Tobbe - frontmannen - är riktigt exalterad över. Blir spännande!

För övrigt då.
Vad bjöd helgen på?
Sol.
Och grillpremiär!

Riktigt härligt, även om jag faktiskt valde ett enkelt alternativ.
Orkade inte fixa något spektakulärt, utan körde lite kött, majs och korv till kidsen.
Behövs liksom inte så mycket så där första gången för året, det sitter rätt fint ändå...

Mindre fint satt ju Stones utmaning i Record Madness.
Förkrossande bra inlägg (som vanligt), och sen slängde han tillbaka bokstaven S.
S.
Jag har egentligen bara en sak att säga om det.
S is a mess.
Visserligen innehåller det rätt mycket skivor, men det är säkert en av de bokstäver med mest konstiga och ologiska hål som finns i min samling. Och som är spretigast vad gäller fysiska/digitala kopior. Det kommer, minst sagt, att bli en utmaning...

Under S borde ju också Stone Sour återfinnas, och jag måste dela med mig av bilden som R2 har skickat, den som visar huset man kan bygga om man har de fysiska exemplaren av både "House Of Gold And Bones Pt 1& 2". Snygg grej, faktiskt, att man får sätta ihop de båda till just ett hus! 
Det där, det är ju att ta förpackningsnivån ett snäpp till...

Nå. Det om det. Nu ska eder weekend warrior, the freedom fighter with the ugly mustache, ägna sig åt vanligt hederligt kneg. Jobb. Vardagskrig.
Och under tiden ska det lyssnas på nya Volbeat, Kadavar, Vidunder och Ghost. Eller Ghost B.C, som de tydligen heter nu. (vad är det med det, hur ska man döpa dem egentligen?) Bland annat. Stay tuned för recensioner...

söndag 21 april 2013

Besatt: Bathory "Hammerheart"

Svenska Bathory räknas väl till de där riktigt influensrika banden.
Som verkligen definierat en genre, eller två. Black Metal och kanske någon form av Viking Metal.
Min första kontakt med bandet var via den här skivan. "Hammerheart".
Jag köpte den utan att ha lyssnat en sekund på bandet med Quorthon i spetsen, och enbart på ren känsla när jag kollade på konvolutet.
Otroligt vacker målning både på denna framsida, samt i uppviket av denna dubbel-vinyl.
Fronten är ett foto av "the masterpiece "A Viking's Last Journey" by Sir Frank Dicksee, mittuppslaget är signerat Jörn Böhmer-Olsen och Ralf Sörensen och heter "Nightfall By The Shore" och skivan i sig är inget annat än en lång episk resa in i ett kargt musikaliskt landskap.
Låtarna är långa och berättande, fyllda med effekter som när vågor slår mot stranden, och det var första gången jag kom i kontakt med en sån här typ av musik.
Låtarna heter saker som "Shores In Flames", "Baptised In Fire And Ice", "Valhalla", "Father To Son" och den avslutande fantastiska toppmarkeringen "One Rode To Asa Bay", 10:25 lång och en sån där låt som jag memorerade texten till.
Fantastisk skiva, och för evigt ihopkopplad med en ganska speciell tid i mitt liv.
Detta var efter att jag hade arbetat som Kamratstödjare med bångstyriga ungdomar, och ryckt in i militärtjänsten. Jag hade, tillsammans med brorsan, flyttat till den första egna lägenheten i Skellefteå, och skulle så småningom mucka från "lumpen" för att börja jobba på Telia i Skellefteå.
(Bolaget hade då precis bytt namn från Televerket till Telia, jag försov mig den allra första dagen med mer än en timme och startade där min karriär som kontorsråtta.)

Det var förstås också en tid där jag försökte lära mig vad det innebar att ha ett hushåll.
Det gick väl.. ja.. sådär.
Brorsan hade ett rum, jag det andra och så var det ett gemensamt kök.
Han är yngre än mig, men har alltid haft lite mer innanför pannbenet, och förstod på ett ett helt annat sätt vad det innebar att bo själv (även om jag i ärlighetens namn minns ett besök från vår kära mor, ett sånt då hon ville ifrågasätta hur vi bodde och levde..).
Jag var mer av den stilen att jag körde så länge de tfanns pengar, och när det inte fanns så improviserade jag. Bjöd över kompisar och hoppas att de skulle ha med läsk i flaskor som gick att panta.
Smet in på den närliggande gymnasieskolan för att sno hårdbröd i samband med lunchen.
Dumheter, helt enkelt.
Och, jag spelade spel.
Warhammer. Figurspel som har ett ben i leken med tennsoldater och den andra i rollspel.
Det där besatte mig och mina vänner, så vi utkämpade stora slag i mitt rum i den där lägenheten.
Man kan tro att vi festade järnet, men det blev inte så.
Jag spelade ishockey och målade tennfigurer. Jävligt revolterande hårdrock, alltså.
Nå, grejen var den då - när man skulle börja spela så gick det ut på att man ställde upp sina figurer på var sin sida av ett bord (låter enkelt, men förstås var bordet flera meter stort och täckt av en grön filt och en massa annat skräp, du får surfa in här för att se lite bilder) utan att man skulle veta var motståndaren ställde sina pjäser.
Som skydd, i mitten, använde vi dubbelskivor som vi ställde upp.
Jag ville alltid ha med den här skivan.
Bathory "Hammerheart" blev liksom min mentala trigger för att "nu, nu blir det krig". Det kom att smitta av sig på annat också, så till slut hade jag den i lurarna när jag skulle spela match också.
Det blev en mental träningsgrej, varenda gång jag hörde plattan (eller bara sista låten, om det var on om tid så var det just "One Rode To Asa Bay" som var valet) så gick min koncentration och mitt "jävlar anamma" upp ett par snäpp.
Mina vänner gillade inte skivan speciellt, det var för dålig sång på den för deras smak, så jag spelade inte den speciellt ofta när de var hemma - av ren hövlighet.
Mest när jag var själv.

Nu för tiden har skivan och låten tappat sin effekt.
Min hjärna är avtrubbad och reagerar inte på den längre.
Jag kom så småningom att flytta till England, Nottingham och arbeta nästan två år för företag Games Workshop som tillverkade spelet och figurerna. De ligger fortfarande någonstans och samlar damm på vinden, men jag tror tyvärr att skivan är förlorad och att vinylen som sett så mycket låtsaskrig runt sig numera ägs av Stones.
Jag har återköpt CD-versionen, men den duger inte mycket till när det gäller konvolut och omslag. Den räcker på sin höjd för att ge dess minnen av en svunnen och enklare tid...

fredag 19 april 2013

Veckans Tips: Skellefteå AIK "17 Släppare i Krysset"

Veckans Tips brukar tipsa om mer eller mindre dolda pärlor.
Grupper, skivor, samlingar som vem som helst kan gilla, den enda preferensen är hur hård du gillar din rock/hårdrock/metal.
Idag är ett undantag.
Sen igår kväll blev det nämligen klart att Skellefteå AIK vann SM-Guld i ishockey för första gången sen -78, och den här bloggen skulle inte vara vad den är om det fanns en skiva att plocka fram för just detta tillfälle.
Den här veckan får ni alltså ha lite överseende med partiskheten och att vi dyker lite i vad som kanske egentligen är lite b att göra.
Blandar sport och musik. 
Ogillar du det så finns alltid tröst, dels i arkivet, dels i att det kommer ett nytt tips om bara en vecka. Bryr du dig mindre så tänkte jag dessutom bjuda på en insikt i mitt förhållande till det här laget och den här sporten, så kanske det blir mer tydligt varför det är helt självklart för undertecknad att stanna upp och göra just det här, just idag.
För så här är det: ishockey har alltid varit en del av mitt liv.
Så är det för de flesta som växer upp eller bor i Skellefteå, stadens hockeylag är en ständigt närvarande sammanhållande kraft som förenar och orsakar diskussion.
För mig är det dessutom intimt sammanknippat med förändringen som skedde när jag var ungefär 7 år.
Då stack min biologiska farsa och lämnade oss andra i familjen i sticket. Och jag har egentligen bara två riktiga minnen av min bilogiska far på den tiden.
Det ena är när han packar väskan i smyg innan han stack den där fredagen, och när jag kommer på honom så säger han att det är vår hemlighet. Fan, så gör man inte.
Det andra är dock mycket ljusare.
Den första hockeymatchen jag fick följa med honom på.
Jag minns fan prick allt. Från resan in, när vi kom genom skogen med bilen och närmade oss stan, passerade Travet och såg alla ljusen. Det var man inte van när man bodde i en by med hundra invånare. Sen parkerandet, på en gata långt från Ladan (som ishallen kallades). Att gå i folkmassan som gick som ett lämmeltåg dit.
Storögt få gå in genom ingången, hyra en sittdyna (på den tiden behövdes det, träsitsarna var mördande obekväma) och sen vara en del av det där.
Klacken. Spelet. Passionen.
Och sen, när familjen skulle läka efter hans frånfälle, när min nya och riktiga pappa kom in i bilden... vad tror ni det var som var den gemensamma faktorn?
Just det.
Ishockey.
Han var aktiv i sin ungdom. Tog på sig en tränarroll i mitt ungdomslag. Var på hockey i stan och kollade AIK vid alla tillfällen som gavs.
Det sattae förstås färg.
Så jag har följt det här laget, i vått och torrt. Mest vått.
Jag har varit i alla sunkiga lador som finns, känns det som. Sett mina hjältar få stryk i Arboga och Nyköping. Sett dem krisa i Kvalserien i flera år, med det där svarta året 2004 som kulmen, när allt som krävdes var en poäng i någon av de två sista matcherna mot avsågade lag - men falla på ansiktet i fullständigt kollaps. 
Sett dem etablera sig i Elitserien igen, men aldrig riktigt vågat tro och känna mig säker. Aldrig vågat slappna av. 
Sett dem förlora två finaler.
Och så nu.
Förkrossande seger i serien. Övertygande spel i hela slutspelet.
Och ändå, den lilla gnagande rösten om att det kommer att skita sig i sista sekunden, det kommer att bli som det alltid har blivit, du kommer att få bära sorgen igen. I år igen. Inför sista perioden, med ledning 3-0 och ett så stabilt grepp om händelserna att det egentligen är löjligt så fick jag en kall kår efter ryggraden och var helt övertygad om att det kommer krisa, Luleå kommer att vända det här. 
Eller så bryts matchen.

Inget av det hände.
SM-Guldet är ett faktum, och med det en ny värld för mig.
Hur ska jag hantera det här?
Efter att ha längtat så länge, vad längtar man nu efter?
Jag gissar att jag befinner mig i ett smärre chocktillstånd, faktiskt.

Alltså. Musik till det.
Skellefteå AIK har flera år i rad släppt en singel som gjorts tillgänglig via iTunes och liknande, men det finns faktiskt en skiva också. Från de där åren när motståndet hette Björklöven, Hammarby och Sundsvall. 
Det spelar jag idag.
Det är en samling med lokala band, givetvis inleds skivan med "My Hometown" av The Wannadies, men här finns också gamla hederliga Veckans Tips som Dynamo Chapel och Stardog, men även andra storheter som This Perfect Day, Hardy Nilsson (bandet, inte personen), Jupither och Mindre Modiga Män.
Sen finns ett gäng låtar som handlar om ishockey och Skellefteå AIK.
Det är ju det som är grejen.
Främst Skumdum featuring North Power (namnet på klacken) som är representerat med låten "Världens Bästa AIK", men även titlar som "Passa Pucken", "Game Night Tonight" och "Ta Pucken Å Gör Mål" ryms på skivan.
Mest rekommenderar jag Skumdum på Spotify.

Så.
Hur firade jag det där då?
Med detta. 

Flaskan fick jag av min syster 2005 eller 2006, och den har bott längst bak i ett skåp fram till nu.
Den smakade både avslaget rävgift och ljuvlig nektar samtidigt. Tungan registrerade att det inte var speciellt fräsch, men hjärnan och hjärtat kompenserade med råge för det.
Skål!

onsdag 17 april 2013

2013. So far.


Överraskning!
Visst, det är typ mitten av april och egentligen ingen logisk tidpunkt för att ta en paus och fundera över året så här långt - men... ja.. det struntar jag faktiskt i. Det passar mig av någon anledning väl. Känner det lite så av någon anledning, som om det är dags att lägga vintern till handlingarna och blicka både framåt och bakåt lite.
Så det blir så.
Det här inlägget börjar med att titta bakåt, sen framåt en del.
Och vi börjar med de två plattorna som jag tycker står ut som bäst i år. Ganska överlägset.
Soilwork "The Living Infinite" är faktiskt en platta som närapå skulle kunna belysas i en serie som Besatt, den har stundtals sen den kom trängt undan i stort sett allt annat, men det tydligaste tecknet på skivans storhet kanske ändå är att efter att jag lagt undan den och plockat fram annan skiva, så har jag ändå gärna sneglat mot den och återvänt dit direkt efter. Det är ett tecken på att skivan har bestående kvalitet, tycker jag.
Den andra plattan är också svensk. Kongh "Sole Creation" är snudd på magisk, faktiskt, och om det hade varit dags att summera året så känns dessa som helt givna kandidater för högsta placeringarna på årsbästalistan.
Under dem finns ett knippe skivor som också är väldigt bra, men kanske inte har samma ruggiga dragkraft riktigt. Ska jag nämna några stycken så är det Vreid "Welcome Farewell", Colossus "Wake" som spontant kommer upp i minnet, samt kanske Kvelertak "Meir" och faktiskt Terrortory med sin EP "City Of Ghosts" som jag spelar rätt frekvent.
Mest speltid under året har dock ingen ny skiva fått.
Det har Whitesnake fått. Den eventuella intervjun (hm, man kan ju undra om det verkligen blir av, det drar ut på tiden och jag har nu frågat om det kanske går att ordna i samband med att bandet kommer hit för spelning på Gröna Lund i juni...). Både den nya liveplattan "Made In Japan", men kanske framförallt de gamla klassikerna.
Mest spelade? 
"Slide It In" och "Lovehunter".
Och vilka omslag!!

...jag vill faktiskt påstå att trots min förkärlek för bandet så har det första kvartalet (drygt) inneburit en fullskalig överdosering av herr Coverdales röst!

Bloggen då.
Den har väl levt upp ganska bra under 2013 så här långt. Serierna Besatt och Record Madness har dels fått mig att få lite ny glädje i skrivandet, men även som så att mitt skivsamlande att gå lite överstyr. Inte så att jag köper massa skivor för att få visa på bild, men på så sätt att jag upptäckt en massa hål, dels efter att jag publicerat ett inlägg (hålet med "Powerage" från AC/DC är till exempel täckt nu...) samt när jag sett alla godbitar från Stones samling. såhär bara knappa fyra månader in på året ser mitt stående vad med hustrun (över eller under 100 nya skivor på året) ut att går rent av åt helsefyr. Dagens siffra säger 44!
Lite sämre går det med mitt nyårslöfte om rekord på alla löpsträckor jag har runt hörnet.
Faktum är att jag lyckats komma ut förvånansvärt lite, knappa 100 kilometer såhär långt, och att det var tunga kilometrar. Jag känner mig tjock när jag springer. Det gör att jag drar mig för att springa, och känner mig ännu sämre när jag springer, och drar mig för att springa... ja, ni fattar. Det blir till att bryta den cirkeln, och det nu.
Ska det bli löprekord så ska det bli senaste i augusti, kanske början av september.
Efter det är det nog mer eller mindre försent.

Annars har jag som ni kanske minns ett lite hemligt projekt som jag pillar med bakom kulisserna. Mina hemliga skivor som kommer att avtäckas under början av 2014 (!)
 Rebellängeln har alltså en del mer eller mindre obskyra hemliga skivor som jag helt klart funderar på att avtäcka på Hårdrockskväll 2014, denna gång ska jag nämligen bara ta rätt udda saker har jag bestämt mig för.
Och, för att göra det lite roligare både för mig och er läsare så har jag valt att lägga dessa som Veckans Tips - i början av året. Som jag skriver nu. 
Det kommer, med andra ord, att bli lite som en lucköppning för mig också, eftersom jag antagligen glömmer en del av det jag tänker nu innan vi är där.
Just nu är 4 sådana tips färdigskrivna och schemalagda, och jag har dessutom 3 skivor till som jag bestämt för att ha med - men inte hunnit skriva om än (...prioriteringen på att skriva ett Veckans Tips som ska publiceras om ett knappt år är väl inte sådär vansinnigt hög...).
Dessutom har jag en tre-fyra plattor som jag inte riktigt bestämt om än.
Som i o f s är hyggliga, men som jag ändå inte vet om jag vill ha med, vare sig på Hårdrockskvällen eller som Veckans Tips.
Vill ju liksom inte devalvera värdet på de skivor som får plats i rampljuset, så vi får se. Kanske samlas de som "nästan" fick en plats i solen i ett längre inlägg i början av året som kommer.
Året som kommer.
Känns långt bort med 2014, så vi kan väl kika lite på vad 2013 har att bjuda.
Och det verkar bli lite mer av mer eller mindre samma på denna blogg.
Jag har jobbat ett drygt halvår på mitt jobb nu, och funnit mig tillrätta.
Var ganska stort steg, så här i efterhand, och det är egentligen först nu det känns riktigt riktigt bra. Så det innebär att jag kommer att försöka skörda lite av de frön jag sått under detta halvår, jobbmässigt.
Bloggen rullar på, men takten kommer antagligen att saktas ner, speciellt över sommaren.
Det blir fokus på de stora blocken.
Veckans Tips.
Recensioner.
Besatt (i alla fall fram till sommaren, vi får se om det orkas med även under hösten)
Record Madness
Dessutom ska jag försöka klämma in lite Tvekamper.
Det finns flera sådana jag ser fram mot.

Och, på tal om att se fram mot.
Skivor.
På lördag är det Record Store Day.
I Stockholm kan du förstås med fördel gå till Sound Pollution, där finns bland annat Kee Marcello, och dessutom har Colossus-grabbarna release på sin platta "Wake", och firar det med att bjussa på kaffe och fika, någonstans på Drottninggatan (förhandsinfo säger att man smartast utgår från just Sound Pollution och sen följer lämmeltåget med människor...).
Skulle mer än gärna skaffa mitt signerade ex och snacka med bandet lite, men det ser inte ut att bli av. Istället väntar ju 40,7-årsfest med maskerad, och innan dess ska barnen skeppas till moster.
Med andra ord lär lördagen ägnas till logistikövningar...

Nåväl.
Skulle jag vara på plats så skulle jag plocka upp nya Kadavar, Ghost, Bring Me The Horizon. Bland annat. Och så kanske täppa till något av hålen med den här killen.
King Diamond.
Han ska till Örebro i slutet av maj.
Det ska jag med.
Biljett till Metallsvenskan säkrad, samt hotell, tåg och resesällskap.
Det, barn, blir något att se fram mot under kommande månader!

tisdag 16 april 2013

Värsta opeppen, Amorphis & Volbeat


...vete fan varför, men två av de banden jag har följt rätt intensivt de senaste åren släpper ju nytt nu - och jag är helt opeppad.
Kan inte bry mig mindre.
Varken finska Amorphis, med sin vemodiga och ursnygga metal eller danska Volbeat med sin unika rock-och-metal-mix lockar mig med sina nya alster.
Ändå har ju exempelvis Amorphis tagit steget att inhämta lyrik utanför finska eposet Kalevala denna gång, och nya "Circle" innehåller så gott som garanterat minst ett par riktigt bra låtar samt en löjligt hög lägstanivå - medan Volbeat har samarbetat med bland annat King Diamond på nya "Outlaw Gentlemen & Shady Ladies".
Förutsättningarna finns med andra ord där, men jag är, likväl, fullständigt opeppad.
Kan inte finna lust att lyssna på dem, och jag misstänker att de kommer att låta lite samma som tidigare förr.
Men visst är det märkligt?
Att det kan bli så?
En grupp som i princip går från att vara efterlängtad till att jag knappt får höjd puls när de släpper nytt... på typ en skiva. Eller, rättare sagt, mellan två skivor.
Man skulle faktiskt kunna lägga in Hardcore Superstar där också, har inte ens hört deras nya "C'Mon Take On Me" fast den funnits ute ett tag.. men där är jag inte riktigt lika överraskad över mina tankar och känslor. 
Med svenskarna har jag haft en sakta falnande känsla ett tag, så att det till slut falnar så mycket att jag prioriterar annat är inte jättemärkligt.
Men Amorphis?
Volbeat?
Fan, det borde finnas i mitt blod...!  

måndag 15 april 2013

Världsrekord i recensioner!

Herreminskapare!
Det kan vara rekord för undertecknad.
Antalet recensioner som just publicerats för Werock, alltså.
9 stycken.
Det blev så eftersom jag missade deadline med en del förra gången, och hade en hel del annat på g, men i alla fall.... 9 stycken?
Galet.
Det betyder alltså att du hittar en hel del massiv läsning på Werock just nu.
De skivor som undertecknad satt öronen i är, i alfabetsordning, dessa:





...delar vi det i två delar så innebär de fyra första alltså:
Burning Rain "Epic Obsession". Klassisk melodiös hårdrock med en viss Doug Aldrich på gitarr. Behöver inte säga så mycket mer, gissar jag...
Death Wolf "II: Black Armoured Death". Morgan Håkansson från Marduk är med i det här gänget, men det är verkligen inga låtar som råkat bli över som presenterats. Riktigt bra!
Deville "Hydra". För dig som saknar Queen Of The Stoneage. Typ.
Egonaut "Mount Egonaut". En riktigt bra skiva, faktiskt, och något för dig som gillar klassisk hårdrock. Förtjänar kanske ett högre betyg än vad jag till slut gav den?

Andra halvlek då...





 Okej.
Saxon "Sacrifice" förvånar kanske ingen med sin stil. Tycker tyvärr att den är lite för "hård" för att vara Saxon när de är som bäst dock.
Supermachine "S/t" är riktigt jävla bra svängig muskelhårdrock. Kolla in!
Syn:drom "Iconoclasm" är ett stycke teknisk dödsmetall som har tagit ett rejält kliv framåt sen debuten (som ändå var tillräckligt bra för att knipa en plats som Veckans Tips...)
Voodoo Circle "More Than One Way Home" är ju fortsättningen på förra plattan, även om den kanske inte är lika fantastisk som just den. Klassisk hårdrock med Whitesnake som mall!
W.E.T "Rise Up". En aning mjukt, kanske, och inte heller lika bra som debuten, men ändå. Jag gillar Jeff Scott Soto, han sjunger ruggigt bra.

Pust!
Räcker det ändå inte så har förstås kollegorna också fyllt på. Flotsam & Jetsam, Amorphis... ja, du bör helt enkelt kolla in hela sidan med recensioner för april. Missa dessutom inte tävlingen om hårdrocksböcker. Kan vara bra inför stundande hängmatta när sommaren väl kommer....!

söndag 14 april 2013

Citatet: Obsidian C, Keep Of Kalessin

Den här veckan ska Citatet bli argt.
Inte så att själva uttalandet är argt, men undertecknad är förgrymmad.
Anledningen är sprickan i Keep Of Kalessin, bandet vars motor heter Obsidian C och avbildas ovan.
Bandet vars senaste tre plattor är helt jävla fantastiska.
Ja, vi pratar om "Armada", vi pratar om "Kolossus" och vi pratar "Reptilian" - som ser ut att bli sista skivan med sångaren Thebon bakom mikrofonen.
Och det är det som vi ska prata om idag.


Varför det då?
Tja, uppenbarligen vill inte Thebon gasta i Keep Of Kalessin mer.
Må vara som det är med det, det är trist men det kan jag leva med.
Vad jag däremot har svårigheter med är den lösning som bandet valt.
Eller rättare sagt, som Obsidian C valt.

Det var på Kim Kahns blogg som jag först läste nedanstående kommentar, det som är Citatet denna gång, och låt oss först se vad som sagts innan vi dissekerar det nogrannare:

"Instead of waiting it out we just had to move on and I started testing the vocals in the studio myself, realizing my vocals were far from bad. I've always been the driving force of the band and I found it to be easier if I just managed to handle the vocals from now on instead of replacing Thebon with someone else."
Obsidian C, Keep Of Kalessin 

Jaha, tänker du. Vad är det med det då?
Jo, utan att ens gå in på allt tjafs parterna emellan ("han har dragit till Sydafrika och går inte att nå" och annat bjäfsande), så är pudelns kärna följande:
Obsidian C kan inte sjunga.
Jojo, han är bättre än mig och kan i studion få till något som kanske är hyggligt, men lyssna på nedanstående insats i videon och betänk sedan att det inte görs live samtidigt som karl'n ska spela gitarr för glatta livet, och utan möjlighet till omtagningar eller hjälp av tekniska medel. Fortfarande är detta högst medelmåttigt, vill jag påstå, och jag har mycket svårt att acceptera att Norge, extremmetallens ledare i världen (typ), inte skulle kunna leverera en bättre lämpad sångare till Keep Of Kalessin
Det är för mig sorgligt, och enbart ett fall som kommer sig av hybris från herr Obsidian.
Kolla på bilden längst upp igen.
Där håller karl'n, med stor kärlek, i en gitarr.
Detta är hans sanna gebit, han har verkligen förmågan att skriva och hyvla riff på ett mycket imponerande sätt, och jag skulle verkligen vilja att han följde den gamla sanningen "skomakare, bliv vid din läst".
Eller vad säger du när du sett videon från kommande plattan?

lördag 13 april 2013

Recension: Kvelertak "Meir"

"Meir" är norska Kvelertaks andra giv, en giv som med tanke på debutens starka lovord och genomslag föregås av rätt stora förväntningar.
Vi ska närma oss den på den här sidan genom att börja med att läsa en annan recension, nämligen den som Jonas (allas vår JonteRoyal!) skrev för Werocks räkning alldeles nyligen.
Den finns här, och när du läst den är du välkommen åter hit.

(konstpaus)

Har du läst?
Bra.
Denna recension har nämligenbåde gemensamma drag och en del andra slutsatser än den som Jonte skrev, och det känns därför viktigt att du har hans recension och ord i bagaget när du läser detta.
Mitt första intryck av "Meir" är nämligen i stort sett identiskt med Jonas.
Besvikelse.
Är detta hur de valt att följa upp den hissnande resans på första plattan? Mer av samma, fast kanske lite sämre?
Med tiden och fler varv tillsammans med skivan har jag dessutom samma känsla, att det framträder en annan bild och man kan skönja en annan bild.
Skillnaderna kommer i våra slutsatser, och var vi till slut (i alla fall så här långt, placerar skivan).
Rent krasst och med ett försök att förhålla sig objektiv så anser jag nämligen att "Meir" i stort sett håller jämna steg med debuten, men att det är nästan omöjligt för oss som varit med från början att ta det till oss. Den här gången saknas nämligen överaskningseffekten.
Den chockverkan det var att kastas in i strömvirveln av rock'n'roll, black metal, sludge-punk som bandet lyckades åstadkomma med debuten kan inte ersättas. Att man dessutom valde att starta skivan med "Mjød" och "Fossegrim" som två av de tre första spåren var inget annat än genialiskt ur den synpunkten, och det har liksom satt färg på hela tanken om Kvelertaks väsen.
Det man letar efter även nu, men likt en alkoholist som ständigt söker ruset så behövs mer hela tiden - och det får man inte på uppföljaren "Meir", ironiskt nog med tanke på namnet.
Det man istället får är Kvelertak som levererar såväl de lättsamma låtarna man kan skråla med i hyggligt (även om jag egentligen inte fattar varför man inte trycker texterna, det skulle förstås underlätta) så som "Spring Fra Livet" och "Bruane Brenn" (vars refräng lätt skulle kunna ordineras som medicin mot depression), som de lite mer egensinniga låtarna som växer på lyssnaren - så som utmärkta "Nekrokosmos".
Efter många varv sitter skivan hårt.
Är det något en jämförelse kan ge så är det möjligtvis att jag tycker att debuten hade ett mer otvunget sväng, det var naturligt att införliva såväl handklapp som pianorock i en låt. Där är "Meir" mer sökt i sina låtstrukturer än spontan.
En sak som inte enbart är av ondo.
Det ger bland annat än väldigt hög nivå, och även de låtar som inte direkt sticker ut håller väldigt hög klass. Utfyllnaden är liksom inte utfyllnad, och här tänker jag på låtar som "Åpenbaring", "Evig Vandrar", "Månelyst", undertro" samt avslutande "Kvelertak".

Även denna debut har John Dyer Baizley (Baroness) som konstnär avseende omslaget, och man får i bookleten små korta exempel på vad låten har för andemening enligt bandet. 
Där står saker som "when the walls of life are closing in, you best run for the hills" om "Spring Fra Livet", eller "burn the bridges, kill the jailer, live life on the run" om "Bruane Brenn". Kul, men ändå snålt att inte ha med hela texten.

Med det sagt då, hur landar Kvelertak med "Meir"?
Betygsmässigt på en 4:a, vill jag säga, men jag är nog inte man nog att säga om det beror på mina förväntningar och den totala förälskelse som debuten innebar, vilket gör att jag har svårt att lägga detta på nivån högre. Det skulle vara intressant att utföra experiment på ett antal personer som hört något av bandet, och sedan låta några lyssna på den självbetitlade debuten medan andra fick stifta sin bekantskap genom "Meir".
Jag undrar om inte resultatet skulle vara att samtliga föredrog sin första kontakt med bandet framför den andra - oavsett vilken den första kontakten var..

Bästa Spår? Blir två stycken, helt olika. Dels är jag vansinnigt svag för refrängen på "Bruane Brenn", och dels gillar jag gitarrspelet i "Nekrokosmos", så det får bli de två...

Kvelertak "Meir" -

fredag 12 april 2013

Veckans Tips: Burst "Origo"

Första låten heter "Were The Wave Broke", och startar med ett smygande innan den släpper loss på riktigt. Den är av modellen "svensk panikfin sludge", alltså melodisk och känsloladdad, snyggt framförd och smittande modern metall med skriksång. Det är inte svårt att tänka sig ett släktskap med Cult Of Luna, för att ta ett mer bekant namn, men i mina öron är Kristinehamnsbandet Burst mer direkt och enklare att ta till sig.
Eller, är och är.... var enklare att ta till sig. Man har nämligen lagt ner verksamheten om jag förstår saken rätt.
Tre album hann det bli, debuten hette "Prey On LIfe" (2003), avslutningen "Lazarus Bird" (2008) och däremellan alltså denna skiva.
"Origo", från 2005.
Den finns att lyssna på både på detta bandcamp samt på Spotify, och kanske är det rätt sätt att närma sig detta Veckans Tips.
Att låta musiken tala.
Jag gillar anslaget i hela skivan, men visst är det svårt att värja sig mot den melankoliska undertonen som driver en låt som "Sever" eller hur "The Immateria" lyckas vara både finstämd och ösig på samma gång. Och det är nog det som är så jäkla bra med plattan.
Att det är en mjuk hårdhet.
Jag är ju begränsad som skribent, så det bästa kanske är om du läser Tomas Lundströms text om skivan, den som han publicerat på Dagens Skiva. Den heter "En smekande knytnäve", och det är väl ungefär vad det handlar om. Han lyfter också fram kanske bästa låten, "Flight's End", (även "Homebound bör nämnas tycker jag...) en låt som känns som ett destillat av "Origo".
Burst är ett fint Veckans Tips, om jag får säga det själv!

onsdag 10 april 2013

Record Madness: U

Jäkla Stones.
Just nu känner jag mig ju fullkomligt pulvriserad.
Han skrev världens längsta (och ett av de bästa, vilka bilder! Vilken samling!) inlägg som resultat av bokstaven B i sin Record Madness-svit, och så följde han upp med att tro att han skulle ge enkel uppgift till mig.
En uppgift som innebär en bokstav med få skivor i, i alla fall relativt.
U.
Det ska visa sig att det var knappast så enkelt som man kan önska sig...

För dig som inte vet vad jag svamlar om kan konceptet kort förklaras som så att vi turas om att publicera inlägg där vi gör en djupdykning i respektive skivhylla. Jag började med bokstaven A, varpå jag sedan passade en bokstav till Stones som svarar när han hinner och orkar. Han passar sedan tillbaka en bokstav till undertecknad, och så håller det på så.
Hos Stones finns bra mycket spretigare och mer material, samt en hel del vinyl.
Här finns oftast lite smalare musik, och CD.
Ta det för vad det är, en kul grej.
Även om jag som sagt tycker att det är lite jobbigt att gå upp med bokstaven U direkt efter Stones publicerat så många godbitar.

RECORD MADNESS: U
Bokstaven U är i ärlighetens namn inte den bokstav som har flest skivor under sig. I alla fall inte i min skivhylla. Det visste jag.
Vad jag däremot inte vissta var att det skulle vara så jäkla tomt som det är när jag började fundera på inlägget!
Det betyder, rent krasst, att denna bokstav levererar en helt annan form av utmaning än de som snarare svämmar över sina breddar med plattor, och där man kanske måste sålla en del.
För jag vill ju inte svara på en utmaning som följer världens längsta inlägg med att lägga upp en random pic på en U2-platta och sen inget mer... Alltså blir det till att tänka annorlunda.
Det blir inte vansinnigt många bilder, eftersom det inte finns så många skivor att ta bilder på, men jag tänkte att vi skulle kika på de skivor som finns på ett lite annorlunda sätt.
Eller, i alla fall en del av dem.
Vi börjar dock med en relativt nyinförskaffad sak, som jag beställde strax innan jag fick denna utmaning (hey, utan den hade det ju varit ännu tommare!).
En klassiker.

Vi pratar om en samlingsbox med Uriah Heep.
5 plattor i en snygg box, där de fem skivorna är "Abimonog", "Demons And Wizards", "Fallen Angel", "Raging Silence" (med det vansinnigt snygga konvolutet som står längst till höger på bilden ovan!) samt "The Magicians Birthday".
209 spänn för hela skiten på Record Heaven, det är ju typ ingenting - och egentligen är dte så att min relation till just Uriah Heep är relativt obefntlig. Jag har traditionellt inte lyssnat på dem, och har egentligen  ingen naturlig koppling till dem - men de anges inte sällan som influenser för flera band och artister som jag lyssnar på, och de har ju en minst sagt diger backkatalog, så i början av året bestämde jag mig för att börja nosa en del runt det här trädet.
Spännande, eller hur?
Tyvärr går det sådär med den saken. Parallellt med detta inläggs skrivande pågår nämligen någon form av rekordförsök i antalet recensioner till Werock, så primärt har jag lyssnat på den musik som behövs för att klara det den sista tiden.
Har faktiskt bara hunnit med två av skivorna i boxen ovan än så länge (verkligen färskt tillskott i hyllan alltså!). Gissar du rätt på vilka två så ska vi se om jag inte kan gräva fram något tjusigt pris till dig, för övrigt...

Okej.
Från Uriah Heep till det här.
Unleashed!
Bara två plattor(och jävlar vad kass bilden blev, ser jag nu...!) i fysiskt format. Senaste "Odalheim" samt "Hammer Battalion Unleashed", denna högerslägga till platta. Har någon mer platta digitalt också, men på det hela är det rätt skralt.
Lite konstigt faktiskt.
Unleashed är nämligen riktigt bra, tycker jag, men är en sån där grupp som jag liksom kommit fram till nu på slutet. 
Det blev aldrig att de hamnade högt på hjälte-listan när det väl begav sig en gång i tiden.
Nå. 
Det om det.
En sentida skiva som jag enbart har digitalt, fick en promo på den nyss, och som jag vill lyfta fram lite är den här lite udda saken.
Detta är jävligt märklig men ändå lockande brittisk rock.
Det luktar ibland lite Madness efter Ulysses väljer att fullkomligt ge fan i alla regler och konventioner, och därmed blanda rak, snygg, svängig och smittande rock'n'roll med helt galna partier. Ska, reggae, you name it.
Ändå funkar det, och det kanske är det som minner mig om Madness litegrann.
Inte för att det är lika, men inställningen.
Som sagt - kolla in plattan tycker jag, om du är ute efter något udda i rockväg.
(Ulysses "Kill You Again" på Spotify.)

Så. Det tar oss fram till slutklämmen, faktiskt.
Och det betyder ett band som jag har lite av en tvehågsen inställning till, märkligt nog.
Vi ska prata om Irlands stolthet, U2. Förstås. 

 
 
Ovan ser du hur U2-samlingen ser ut. Det är en DVD (som kanske i ärlighetens namn ska ses mer som frugans än som min, men den står bland de andra musikfilmerna så jag plockade fram den ändå... dessutom episkt uselt foto på den, man kan nästan se hur eder Rebellängel avtecknar sig i spegelbilden!) som är en livespelning, och sen är det lite plattor. Två samlingsskivor, varav en verkar vara en hembränd kopia som jag ritat omslaget till själv (hey, John Dyer Baizley i Baroness, känn konkurrensen!), samt en udda mix av klassikerna och nyare material. 
Och det är det här vi ska prata om lite.
Såhär ser nämligen de gamla skivorna ut på baksidan.

Ser du?
Inte?
Titta noggrannare då.
Ser du klisterlappen som sitter längst ner, och som jag i efterhand har försökt riva bo rt men som efter år av press mot andra skivor i en skivhylla är helt fusionerade med plasten?
Jag gjorde så en gång i tiden.
Försökte hålla reda på vilka skivor jag hade, och föra bok.
Helt vansinnigt och lönlöst förstås, men så var det. Redan då var skivsamlandet kanske mer en mani än ett samlande, en diskussion jag inte egentligen är helt säker på att jag vill gå in på - resultatet känns sådär lagom lockande att veta. Däremot är det intressant att mitt förhållande till U2 faktiskt var rätt intensivt ett tag.
De var inte riktigt den typ av musik som jag spelade hemma i pojkrummet, men de klarade sig med respekten i behåll, och jag gillade dem.
Framförallt verkar de attrahera tjejer.
Och när jag såhär i efterhand kollar på skivsamlingen så undrar jag om det inte är så att jag över åren mer har dem som en gemensam koppling med min hustru.
Hon gillar U2 hårt, och jag.. har inget emot dem. Även om jag tycker de blivit lite urvattnade så levererar de rätt bra rock. Arenarock. 
Och vissa höjdpunkter har de fortfarande.
Exempelvis "Beatiful Day", den låt som faktiskt spelades på min och hustruns bröllop, när allt var klart och det var dags för stora puss- och kramkalaset när själva ceremon var över (nej, inte i kyrkan, det förstod du nog va?).
Så det gör att jag för alltid har en rätt speciell relation med U2, och kanske främst deras sentida material - som jag egentligen tycker är lite sämre än klassikerna från exempelvis "Under A Blood Red Sky" eller "War" som finns med ovan.
Jävligt konstigt, faktiskt.

Och det får bli sluklämmen på bokstaven U.
En jävligt konstig bokstav.

Den passar med andra ord väldigt bra att passa tillbaka till Stones, så får vi se om hans skivhylla bjuder på mer intressanta saker under U.
Hey.
U there.
Stones.
Let's see what you have under U!