Metalbloggens samarbetspartner:

fredag 30 maj 2014

Veckans Tips: The Old Wind "Feast On Your Gone"

...hemligt och hemligt.
Detta Veckans Tips är väl inte speciellt hemligt eftersom jag upptäckte bandet i samband med Låtsnacket 5, serien där Jarno på A Fair Judgement skickar ut anonymiserade filer som man får provlyssna på för att sedan ge ett omdöme.
Jag gav två tummar upp när detta gick av stapeln under hösten 2012, och var egentligen helt maktlös - det var bara att lägga beställning på plattan omedelbums.
The Old Wind härstammar från norra Sverige, Luleåtrakten, och "Feast On Your Gone" innehåller musik som luktar därav.
Kärvt.
Dystert.
Motsträvigt.
Det är sludge med melodi, doom med distortion, och den enkla förpackningen (som enbart består av ett uppslaget kartong-digipack med texterna tryckta på insidan) rymmer 6 spår svärta. Egentligen är väl det här ett sånt där tips som jag brukar vilja spara till hösten och November, men vem vet?
Kanske lider någon av er av en vårdepression och behöver ett bra soundtrack?

Skämt åsido, anledningen till att det kommer nu är förstås att jag antagligen har/hade med detta på Hårdrockskvällen, och som sådant ska det följas upp med ett Veckans Tips under vårsäsongen. 
Det var inledande "In Fields" som Jarno skickade ut, och det tillhör ett av de starkaste spåren - men det klår inte låten som också har namnet "The Old Wind" (där refrängen innehåller textrader som "We are fed, on your dead. Feast on your gone" och annat mysigt) som är riktigt bra, tillsammans med lite långsammare och mer melodiska "Spears Of A Thousands" är det trion jag leker med att involvera när detta skrivs (mitten av november 2012).

The Old Wind har med "Feast On Your Gone" presterat lika vackert som utmanande album, och jag tycker att du ska kolla in det eftersom hela plattan är stark, och topparna riktigt höga. Spotify här!
(och gillar du denna typ av snygg-sludge så ska du väl kolla in Shiftlight också, även det är mer grått än svart så påminner det mig i sitt uttryck om det här)
 
 

torsdag 29 maj 2014

Äntligen!


Igår, efter leveransförseningar landade den äntligen i brevlådan.
High Spirits nya "You Are Here".
Jag har längtat, och de första varven säger att det kan vara en fälla. Att mina extremt högt uppskruvade förväntningar spelar mig ett spratt - skivan känns initialt svagare än sina föregångare.
Vi får se hur tiden (typ helgen, för här ska nötas!) påverkar omdömet.

Och, på tal om äntligen.
Det behövdes ett (1) avsnitt för Jack Bauer och serien 24 för att visa hur man gör en actionserie, och att de andra taffliga försöken som pågått under seriens paus/frånvaro de senaste åren mest varit på skoj.
"The Following takes place between 12:00 pm and 1:00 pm. Events Occur In Real Time..."

Förutom att se andra avsnittet så tänkte jag att helgen skulle innefatta:

  • Löpning
  • Inte gå på Stockholm Fields
  • Förbereda min Record Madness, passningen jag fick av Stones var bokstaven D
  • Läsa min hög av Close-Up Magazine och Sweden Rock Magazine
  • Prata i telefon, såväl jobb som privat
  • Lyssna på High Spirits
Så.
Ska du på Sthlm Fields mottages rapporter tacksamt!

onsdag 28 maj 2014

Stora släpp på g: Opeth, Mastodon, In Flames!

 
Man kan säga vad man vill - de tre släpp som nu är mycket nära förestående från tre giganter inom metalgenren är dels bland de mest intressanta, och bland fansen mest emotsedda för hela året.
Dessutom är det, tycker jag, påfallande tydligt att musiken är olika och att alla tre akterna vill att omslagen ska spegla det musikaliska uttrycket (säger jag, som om jag hört något av dessa nya alster - men det är ändå en kvalificerad gissning att det nya materialet inte är väsensskilt från det gamla, och att det musikaliska uttrycket således går att tänka sig trots att man inte hört just dessa skivor).

Opeth "Pale Communion"
Mastodon "Once More 'Round The Sun"
In Flames "Siren Charms"

Tre helt olika stilar på musik och omslag - men tre tydliga karaktärer.
Och tre mycket spännande fortsättningar på tidigare alster!

Jag säger bara en sak: det känns som om aptitretarna som Crowbar, Vallenfyre och Misery Index är förrätten när det gäller stora släpp (utan att för det säga något om själva kvalitén - det är en annan trio som vet var skåpet ska stå) och att de tre ovan avbildade plattorna är huvudrätten för tillfället.
Det är bara att hala fram lädret.
Förhandsbokningar är möjliga redan nu eller inom mycket kort!

(Och ja - för den som undrar har jag placerat skivorna i snygghetsordning baserat på omslaget, men den snyggaste överst och den klottrigaste nederst...)

tisdag 27 maj 2014

Entombed vs Entombed AD?

Okej.
Nu är det dags - den där kommentaren om Entombed och Entombed AD.
Det blir kanske inte så långt, men det ska ändå friskas upp lite.
Ni vet säkert historien, det där med att bandet helt plötsligt verkade bli ovänner och när Alex Hellid inte längre fanns med när gänget drog till Sydamerika (var det väl?) på turné, samt inte stod nämnd som gitarrist på kommande plattan "Back To The Front".

Undertecknad skrev en enkel kommentar om det i höstas, och ville att dessa legendarer skulle begrava stridsyxan och i alla fall berätta vad som händer. Det är ett av de mest kommenterade inläggen, och det verkar som om personer i bandet eller med mycket bra insyn i bandet har hållit ett öga på det inlägget, eftersom det hela tiden har ramlat in anonyma kommentarer som delat en del information.
Det senaste är att Entombed AD släpper "Back To The Front" 20140804 (antagligen med i alla fall uppdaterad logga på jämfört med nedanstående bild), och det betyder väl i alla fall det ena bandet tar fart på riktigt och bygger vidare sin karriär.
Någon form av överenskommelse lär man ju ha gjort, då det ursprungliga Entombed fortfarande finns, och förvirrande nog också kört spelningar - bland annat när man spelade med Gävle Symfoniorkester (se spelningen här), och då valde att spela hela "Clandestine"... skivan som LG Petrov inte sjunger på.

Nå.
Det är som det är - egentligen är jag inte förvånad eller speciellt ilsken eller besviken över att bandet delar sig och att det i samband med det kan bli lite ont blod.
Sånt händer.
Fan, sånt händer mig i mitt liv, där det finns barndomsvänner som jag var tajt med i tjugo år (typ) men nu inte har hört av på ett decennium. Det är antagligen precis lika mycket bådas fel och kan vara en del av livet.
Det jag egentligen vill konstatera är nästan samma sak som det Danko Jones skrev om i sin krönika i Close-Up Magazine här nyligen - det är ändå en halvskum sits när dte börjar bli flera band med samma namn som är aktiva.
Han hade Queensryche som exempel (som ju förvirrande nog har EXAKT samma namn på båda sina konstellationer än), och i det ljuset är det kanske extra intressant att se vad som händer med Entombed.
Alltså, det som inte har AD som eftermäle.
Kommer det en ny skiva?
Ska man turnera?
Vilka blir de permamenta medlemmarna?
Eller kommer man till och med att bli sams igen och fortsätta under samma flagg så att när vi kollar tillbaka i historien så är Entombed AD mest att likna ett sidoprojekt?

Framtiden kommer förstås att utvisa det, men fortfarande finns mycket som inte sett dagens ljus när det gäller anledningen till stökandet.
I de intervjuer som gjordes för Sweden Rock Magazine och Close-Up Magazine så antydde man att det till stor del finns en tredje part som ställt till en hel del.
En sån sak låter ju minst sagt märklig, men inget är ju omöjligt in the world of rock'n'roll.

En framtida Tvekamp mellan Entombed och Entombed AD?
Rätt självskrivet va...? 

EDIT: Nu ser jag att det är klart med rättigheter för Queensryche. Bandnamnet går till gänget som har Todd La Torre på sång, dvs det med grundarna Michael Wilton, Eddie Jackson och Scott Rockenfield - medan rätten att framföra "Operation: Mindcrime 1&2" i sin helhet har gått till Geoff Tate. Vad de nu ska kalla sig framöver (Kingsryche?).

Dessutom har Entombed AD släppt första teasern på nya skivan. Kolla här!

söndag 25 maj 2014

Citatet: Peter Steele, Type O Negative

Musik.
Det finns inte mycket i livet som kan ge samma pepp eller hjälp.
Tycker jag.
Det är som om det finns musik som passar till precis vad som helst, och vilken sinnesstämning som helst, helt oavsett om du behöver plockas upp i humöret, springa fort eller bara låta tårarna rinna.
Citatet hämtar denna gång kraft från just det, med ett uttalande från Type O Negatives Peter Steele.
Peter finns ju inte med oss längre, och personligen är det där ett sånt där band som jag verkligen tycker blandar briljanta saker med sånt som helt går mig förbi. Halva grejen med bandet är nästan just Peters basröst som lämpar sig väldigt väl för deras goth-stil.

"Jag hatar att städa och fixa bilen.
För att klara det hör jag hardcore när jag städar och gammal hårdrock när jag mekar.
Olika slags musik har väldigt olika slags funktioner för mig."
Peter Steele, Type O Negative 

Så.
Givetvis blir frågan: vilken musik passar egentligen bäst till att städa?

fredag 23 maj 2014

Veckans Tips: October Falls "The Plague Of A Coming Age"

Ibland behöver man inte vara ett musikaliskt geni för att kunna placera ett band och dess ursprung.
I detta fall så hörs det så tydligt att October Falls kommer från Finland att jag knappt ens behöver försäkra mig om saken i konvolutet - bandet smyckar nämligen sin svarta dödsdoom med den mest uppenbara av egenskaper för att vara ett band från vårt östra grannland: ödesmättat vemod.
Det bres dessutom på tjockt...och det är det som gör "The Plague Of A Coming Age" så bra. Krasst så är detta egentligen en skiva för mina höst-tips runt november, men eftersom jag i skrivande stund (också november, men 2013) funderar på att ha med ett av spåren på den stundande Hårdrockskvällen, och därför väljer att lägga skivan i hemliga klubben så hamnar tipset så här, i vårtider i maj.
Vem vet, kanske botar det hösnuva och allmän vårglädje för en och annan av er läsare?

Hur som helst. Skivan är släppt på Debemur Morti (där jag först la märke till bandet, för att sedan få det förstärkt av Metallbibliotekarierna) och är framvärkt av Mikko Lehto (gitarr, sång), Sami Hinkka (bas) och Marko Tarvonen (trummor). Man har gästsång av Amorphis frontman Tomi Joutsen och Ville Metsola på gitarr på två spår, men det är ändå inte de låtarna som är bra.
Det är låtarna som har lite black metal-känsla i sin panikartade svärta, och där bandet blandar känslan av hur Katatonia kan dra en refräng med hur ett band som Winterfylleth  driver på i sin musik.
Spår som "Bloodlines", "The Verge Of Oblivion", "Mouth Of A Harlot's Mouth" och kanske främst "The Weight Of The Fallen" träffar rakt i mellangärdet.
Hopplöst.
Svart.
Och vansinnigt vackert.
Precis som jag gillar min musik.
Omslaget på October Falls "The Plague Of A Coming Age" ser faktiskt ut ganska exakt som musiken låter.

Det behövs inte så mycket mer va?
Klicka igång Spotify, dra igång skivan och sjunk ner i eländet.
Ge det ett par varv bara, för skivan verkar bäst efter ett par varv när du kan hänga med bättre.

torsdag 22 maj 2014

Recension: Pray For Locust "In The Shadow Of The Colossus"

Pray For Locust brakade in i den svenska metalscenen i samband med debutplattan "Swarm", en skiva som bland annat knep förstaplatsen i Werocks läsaromröstning om "Bästa Svenska Debut" 2010, men efter denna lovande start så har bandet försvunnit lite från radarn.
Personligen har jag egentligen inte lyssnat på "Swarm", och inte heller livstecknet och EP'n "Into The Ocean" som kom 2012, utan haft bandet som en sån där ständig "ska ge dem en rejäl chans" utan att det blivit av.
Bra chans nu då, i samband med att fullängdare nummer två brakar loss och dessutom släpps på Discouraged Records. Det är dags för Pray For Locust och "In The Shadow Of The Colossus".
Bandets moderna och hårda metal är enligt egen utsago uppfödd på en diet bestående av band som Pantera och The Haunted (stundtals tycker jag sångaren Tintin Anderssen låter ruggigt lik Peter Dolving runt "rEVOLVEr"-tiden), och som sådan borde detta passa mig som en lottovinst på fredagskvällen, och de smakprov jag fått sedan tidigare (bandet har bland annat representerats på den årliga Hårdrockskvällen) har lovat gott.
Därför är det med lite förvåning som jag kan konstatera att "In The Shadow Of the Colossus" inte riktigt griper tag i mig som förväntat, speciellt som det är alldeles tydligt att bandet har presterat en väl genomarbetad skiva utan egentliga svaga punkter.
Jag har faktiskt inget annat än yppersta respekt för resultatet.
Samtliga låtar, arrangemang och insatser är prickfria, och jag förstår helt klart att bandet stolt proklamerar att man äntligen gjort en skiva utan att kompromissa.
Man har presterat till max, och det man själva kallar "08 Threshmetal" (en ordlek på Bay Area Thrash, antar jag, och Stockholmsbandets egna etikett på sin blandning av metal och hardcore) är riktigt bra.
Men det griper inte riktigt tag i mitt hjärta, i mina känslor.
Det får mig inte vilja slita av mig tröjan eller göra Jesus Kristus-poser för att känslorna blir för episka och intensiva för att rymmas i kroppen.
Närmast och bäst kommer man i spåren "This Blackened Sky" (skivans bästa spår, tycker jag) och "Bad Blood", de träffar mig maggropen.
Bandet har sättningen Tintin Andersen på sång (och för övrigt även ansvarig för skivans omslag), Jerry Engström och Stefan Schyberg på gitarr, Kvasi på bas och Simon Corner på trummor, och man har på plattan arbetat med separerade inspelningstillfällen- och platser. Gitarrer och bas har satts i hemmastudios, trummor i Stockholm (på Play Yard) och sången i Garageland i Umeå, allt för att respektive individ ska få bidra med sin egna färg till den sammanställda skapelsen, och med tanke på detta imponerar slutresultatet än mer.
Det märks att bandet harvat dessa låtar rejält tillsammans innan man ger sig på egna inspelningsutflykter, för ingenstans känns det som om låtstrukturen eller helheten lämnas åt slumpen.
Det är, som nämnts, gediget.
Jag hoppas innerligt att Pray For Locust får riktig fart på skutan i samband med denna giv, och kan bygga vidare på det momentum man har på gång. Det fattar min hjärna att man är värda, även om mitt hjärta bara är delvis med än så länge.

Betyget hamnar med det sagt på en trea, och bästa spåret är för min del ganska enkelt att peka ut till "This Blackened Sky".
Du lyssnar själv på plattan på Spotify för att se om det träffar dig rakt i hjärtat.

Pray For Locust "In The Shadow Of The Colossus" -

tisdag 20 maj 2014

Om löpning, Mastodon-ölen, helgen och så..

Okej - låt oss börja med det som just nu känns bäst.
Gårdagkvällens löprunda.
Ni vet att jag har jagat den där barriären ett tag, att knäcka milen på under 45, och var nära tidigare. Igår knep jag det!
Med High Spirits i lurarna (spelade inte nya, har inte fått hem den än, men väl "Another Night" och första självbetitlade - det är verkligen fantastisk musik om man gillar klassisk enkel melodiös hårdrock som man blir glad av - kolla Spotify!) så fick jag det.
Siffrorna betyder, uppifrån och ner, att det var 10,00 km, att klockan va 19:59 när det fullbordades (men det var egentligen fel, jag tror jag har glömt att ställa om den till sommartid), att tiden för löpturen var 44 minuter, 55 sekunder och 61 hundradelar (yes!), att det brändes 938 kalorier och att snittiden per kilometer var 4:30.
En massa onödig information egentligen, det viktiga - den där mentala spärren är knäckt nu.
Det känns riktigt bra!

Så.
Genast går vi över på Mastodon Black Tongue-ölen som provsmakades i helgen... hehe..
För det första: det här är en öl som får ta sin tid.
Det är inte den du sliter fram när du klippt gräset i solen och tycker att du ska få läska dig lite med - det är en öl som fullständigt bombarderar smaklökarna, och som blir väldigt intensiv.
Första reaktionen från min sida var att den svarta IPA:n knappt skummar i glaset.
Den känns lågt kolsyrad, och det är överlag lite av "jul-öl" i känslan.
För det andra: detta är en rock'n'roll-öl som är något helt annat än vad du hittar i normala fall på Systembolaget, och där man egentligen bara klistrat nya etiketter på en Kaltenberg (typ). Detta är ett samarbete med Mastodon där man åstadkommit en riktig öl.
För det tredje: den är god. Trots 8,3% känns den inte speciellt stark, och överlag tycker jag att man lyckats med konststycket att få balans i explosionen, om man så säger. Rostad smak, med lite kaffe i doften.
Den drar 86 på Ratebeer, och vill man läsa mer om produkten så är det här en bra länk.

Annars var ju helgen vansinnigt solig.
Tror jag brände ögonlocken, som det kändes. Och då blundade jag knappt alls.
Men det var bra. Grilla, klippa gräset, spolade upp vatten i poolen till ungarna.
Spelade Sebastian Bach på stereon på baksidan.
Yvades över hur livet ska gå ihop med alla åtaganden.
Funderade på vilka som ska med på Close-Up Båten när Bolt Thrower spelar.
Konstaterade att jag fortfarande inte skrivit det där inlägget om Entombed och Entombed A.D, och att det nu är klart att de senare kommer med plattan "Back To The Front" den 4/8 via Century Media. Funderade sen på vilka mer band som kan tänkas släppas till Getaway Rock. Drack annan öl än den på bilden ovan. Sprang lite, men saktare än på bilden ovan.
Ni vet.
Livet.
Det rullar på liksom.
Nu med en barriär sprängd.

måndag 19 maj 2014

Werock-recensioner: Sebastian Bach, Three Lions, Whitechapel

 
Måndag - och Werock levererar 3 stycken nya recensioner.
Martin bidrar (som vanligt), denna gång med ett stycke i form av manglarna i Whitechapel vars nya "Our Endless War" får klart modesta vitsord. Undertecknad petade in två.
Sebastian Bach har jag inte lyssnat på sen han härjade med Skid Row i början av 90-talet, och baske mig om inte nya "Give 'Em Hell" är bra mycket bättre än jag trodde.
Känns som en fin sommarplatta.
Three Lions är rätt snäll hårdrock på gränsen till hård rock, och kanske inte riktigt en favorit - även om omslaget är väldigt snyggt.
Nå.
Måndagsläsningen finns på Werock!

söndag 18 maj 2014

Vi måste prata om... Dio "Collection"

I helgen har det alltså gått ännu ett år sen han gick bort, Ronnie.
Det vet vi.
Kanske är det då passande att vi måste prata lite om skivan på bilden ovan, den som går under namnet "The Collection".
Som du ser är bilden tagen i bilen.
Det är, tycker jag, den optimala platsen för den här skivan - och kanske finns det ingen skiva som har en bättre bakgrund, som passar bättre eller som känns mer skapad för att möta efterfrågan på klassisk hårdrock i bilen än just den här.
Låt oss kolla lite på varför, och vi börjar med bilen som sådan.
På bilden är det insidan av min Ford.
Det spelar mindre roll.
Men det viktiga är att det i den modellen finns en CD-spelare, och knappt något annat användbart system för att spela musik. Det finns en 3,5-mm plugg, men det blir dassigt ljud, och saknas kopplingar som på ett bra sätt sammanfogar en smartphone med bilen (bilen är från -09, och eftersom det tar rätt lång tid för produktutvecklingen i en bil så gissar jag att mediasystemet designades ganska många år innan, i en tid när streamingtjänster och smarta telefoner knappt var något man behövde ta hänsyn till).
Ska man lyssna på egen musik är det CD som gäller.
Inte mig emot, det vet ni sedan tidigare, och jag drar gärna de där plattorna mellan bilen och hemmet. Ärligt talat kan jag till och med finna ett nöje i att kvällen innan ställa mig framför skivhyllan för att välja ut morgondagens lyssning, och det enda jag egentligen tycker är synd är att skivorna slits ganska mycket. Speciellt om det är digipack och vinter.
Nu är det inte vinter, och det där med att lämna kvar skivor i bilen över natten innebär inte kyla och fukt på samma sätt, och då uppstår helt plötsligt ett behov hos undertecknad.
I det där utrymmet mellan förarsätena - där man kan lyfta på locket till stödet för armen, det just bakom handbromsen - finns plats för ett par CD-plattor.
Sådana som alltid får följa med, och bo i bilen under sommaren.

Som man kan plocka fram oavsett om det är familjeutflykt eller egen tid på agendan.
De som passar särdeles bra för just bilen, och som alltid funkar.
Och där är det få - om någon - som slår den här skivan.
Dio "The Collection" är egentligen mycket att orda om musikaliskt. 
Ni vet vad som finns. 
Skitbra hårdrock som alltid funkar.
Det är egentligen inte därför den passar så bra (även om det förstås är ett grundkrav).
Det är istället så enkelt att detta är en skiva jag inte saknar annars.
Det skulle, med lätthet, kunna ligga i bilen i ett år utan att jag skulle märka det eller sakna den någon annanstans.
Jag har ju prick alla låtarna på andra skivor.
Och ärligt?
Det är bara i bilen som jag lyssnar på samlingsskivan med denna man, annars föredrar jag hela plattor. (Vilket kanske skulle ha kommenterats när vi pratade om samlingsskivor.)
Alltid.
Och jag tror att det där var en grej som identifierades en gång i tiden.
Den här skivan brukar nämligen finnas i det där ställen med CD-skivor som man ser på bensinstationer ibland.
Ganska billigt.
En sådan plats letar nog inte den normala skivnörden på (även om det kanske är svårt att gå förbi ett sådant ställ om man ser det), och publiken som finns där är de som vill ha musik till just bilen.
Det är helt enkelt en perfekt matchning.

Således ligger den nu i bilen, mer eller mindre permanent för denna sommar, Dio "The Collection".
Världens bästa bilskiva.
Se där ett arv att tala om...!

lördag 17 maj 2014

Veckans Tips: Black Oath "Ov Qliphoth And Darkness"

Det händer i ärlighetens namn inte ofta, men när det händer blir man liksom lika paff som man blir glad.
Varje gång.
Vad?
Att man hittar en skiva där precis alla låtar är helt suveräna, och skulle kunna representera skivan i nästan vilket sammanhang som helst utan att göra bort sig.
No fillers, only killers.
Det här är en sån skiva.
På andra given "Ov Qlipoth And Darkness" bjuder Black Oath på klassisk doom med melodi och känsla, samt precis den knivsudd känsla av goth som gör att man inte vet var riffen tar vägen eller hur låten kommer att spelas ut.
Jag upptäckte plattan på en korsreferens i Close-Up magazine, och efter ett par varv på Spotify insåg jag att detta var guld i metalformat.
Det tog trots det närapå två månader innan skivan var i tryggt förvar hemma hos mig, helt enkelt eftersom det var beställningsvara på Record Heaven - och inte av den enkla sorten.
Nåväl, den som väntar på något gott, och allt det där.
Från oktober var den i min ägo, och eftersom detta skrivs i slutet av samma månad kan jag avslöja att skivan spelats i stort sett dagligen sen den landade i min postlåda.
Att den respresenteras/representerades (ja, du fattar, detta skrivs innan men du läser det efter) Hårdrockskväll 2014 är helt självskrivet, men man kan fundera på vilken låt när nu alla är så bra.
"Sinful Waters", med sitt Candlemass-minnande riffande?
Inledande "..For His Coming" eller avslutande "..My Death", perfekt placerade att rama in skivans övriga spår?
Det mäktiga titelspåret, eller "Drakon, Its Shadow Upon Us" med sina vibbar av Woods Of Ypres och smittande riff?
Lättare sagt än gjort.
Skivan är släppt av Norrköpings I Hate Records, och på samma gång som jag blev glad över att hitta den (förstås, det fattar du ju av att läsa denna text) så blev jag lite sur. 
Den är nämligen släppt 2013.
Och en sen upptäckt av det slaget kvaddar min tänkte årsbästalista, samt ställer saker på sin spets just detta år.
Hålla det hemligt i hemliga projektet, eller ta med på årsbästalistan?
I skrivande stund lutar jag åt det senare men har inte bestämt mig riktigt. Ska bli kul att se hur det slutade..

Till sist - bandet verkar ha lite humor. Man kallar sig "the Black Oath Monks" i bookleten, och sen får man läsa sådant som att det är A. TH som står för "curses and guitars", Paul V som hanterar bas och Chris Z som lirar trummor.

Sånt gillas ju.

Som sammanfattning då... du måste kolla in detta. På Spotify exempelvis, så får vi se när artikeln publiceras hur det slutade med Black Oath och årsbästalistan...!

fredag 16 maj 2014

Ronnie James Dio - 4 års frånvaro

Va, tänker du?
Inget Veckans Tips - det är ju fredag. Vafalls?
Lugn. Det kommer, men det är skjutet till imorgon.
Idag är det nämligen inte vilken dag som helst.
Det är den 16:e maj.
Den dagen Ronnie James Dio lämnade jordelivet. Det var 2010, fyra år sen, och eftersom Ronnie får sägas vara min favoritsångare genom tiderna så har jag skrivit oändliga mängder text om det där.
Krönikan "I Slutet Av Regnbågen - Himmel och Helvete".
Werockredaktionens omedelbara raktioner.
Vännerna och kollegornas citat om Ronnie.
Förra årets konstaterande av att tiden går fort.
Recensionen av den alldeles färska hyllningsplattan.

Det här året tycker jag att det är en markant förändring i mitt egna förhållningssätt till att han är borta. Kanske beskrivs det allra bäst av Alice In Chains albumtitel: Black Gives Way To Blue. Precis så känns det nu, tycker jag.
Saknaden och känslan är inte svart längre.
Den är snarare mörkt blå, och det är med mer värme och glädje jag tittar tillbaka på hans karriär och prestationer.
Sorgen är helt enkelt på väg att dra sig tillbaka.

Därför blir det inte speciellt mycket mer än det traditionella "hail to Ronnie James" idag.
Inga långa krönikor eller utlämnande texter.

Faktum är att "gillar" man Ronnie James Dio på Facebook så känns han mer levande än många andra. Det är en rasande aktivitet, och jag tänker hylla honom genom att lägga en beställning på senaste livegiven.
 
"Live In London" från 1993.
Det blir ett fint sätt att hålla fanan högt ett tag till.

Dessutom kommer ett inlägg på söndag om Dio, och vilken skiva som egentligen är den ultimata plattan att ha liggande i bilen at all times. 
Till dess spelar vi väl valfria skivor med Ronnie?
Det är Dio-dags!

torsdag 15 maj 2014

Mastodon Black Tongue Duoble Black IPA

Fick hem ett par skönheter igår.
Fyra flaskor av Mastodons egna "Black Tongue Double Black IPA", gav en till brorsan som var på besök och radade upp de andra tre för fotosession... innan de fick flytta in i kylskåpet.
Lämplig musik till detta är kanske nya singeln (som Per beskriver som så bra att man svimmar), eller som vanligt "Leviathan", ett av de bästa albumen som släppts i modern tid.
Eller kanske senaste (än så länge, "Once More.." kommer ju snart!) och alldeles underbart rockiga "The Hunter".
Vi får se.
Ska dessutom försöka knäppa någon bild och se om jag nånsin kan få ihop den  där del två av "Malt, humle jäst och distade gitarrer".
Det blir väl hur som helst provsmakning till helgen eller så. Stay tuned!



onsdag 14 maj 2014

Det rätta "kväket": Inquisition!

Dassig bild, jag vet, men det ska föreställa den lite speciella boxen som landade i min brevlåda förra veckan.
Den med Inquisition "Obscure Verses For The Multiverse", ett av 1000 exemplar worldwide och som förutom skivan i läcker svart och guldrelief-digipack också innehåller en nyckelring i läder och ett tygmärke (jaja, jag vet, inte speciellt unika saker - men priset var samma som för den normala skivan ungefär och vem tar inte chansen då??).
Och förutom att Inquisition var en av de grupper som nämndes vid namn i samband med att "Vi måste prata om tvåsamheten" så är det en annan sak som verkligen slår en:
han har det rätta "kväket" när han sjunger, Dagon.
Det som gör att det är nästan omöjligt att inte tänka på Abbath i Immortal.

Dagens läsning är dessutom en lång intervju med just Dagon.
Han har för Decibel Magazine utförligt pratat om anklagelserna om att han skulle vara nazist, och var detta rykte kommer ifrån.
Jag tycker att det är en mycket intressant läsning, och jag tycker inte att svaren är direkt glasklara. Det svamlas en hel del, och utan att ha någon som helst information i övrigt så ger det snarare känslan av att karl'n i alla fall tidigare haft sympatier i den riktningen, även om det med tiden kanske avtagit en del.
Mest intressant dock: man kan reflektera över tankegångarna som berörs lite lätt, dvs att black metal skulle rättfärdiga ett beteende och åsikter som väcker reaktion bara för att.
Givetvis inser jag att många av banden som verkar inom genren har klart extrema åsikter och livsfilosofier - men jag vill tro att det faktiskt beror på att de själva tror just det.
Typ Watain.
I vilket fack placerar man Inquisition?

Nå.
Med det sagt - är skivan bra då? "Obscure Verses For The Multiverse"?
Det tycker jag absolut.
Förutom just "kväket" så har den ett rätt speciellt gitarrljud med lite svaj på riffen, liksom, samt bra låtmaterial. Lyssna på spår som "Darkness Flows Towards Unseen Horizons", "Spiritual Plasma Evocation" eller för den delen titelspåret och håll med om att det är ett bra black metal-sväng!

tisdag 13 maj 2014

Flytet. Om löpning och musik till det.

...söndagens Citat pekade ju på brister i träningsdisciplinen.
På ett behov av uppsnäppning.
Går på det igen nu, och helt plötsligt och oväntat händer det.
Du som brukar springa vet vad jag pratar om.
Flytet.
Det där tillståndet när det stora delar av en runda inte tar emot.
Perfekta förhållanden, vindstilla, inga smärtor eller trötta ben och ett piggt steg.
Jävla märkligt, jag har ju som sagt fuskat en del såväl med träning som med kosthållning, men ändå. Flytet infann sig stundtals.
Så pass att jag kunde knipa ett av mina rekord, det på 5,6-kilometersslingan som är stundtals kuperad och bland annat innehåller en tuff uppförslöpa.
Det förra låg på 24:56, ny tid är 24:41.
Ja, jag fick slita sista kilometern, men ändå.
Den bestående känslan är just att jag hamnade i flytet.
Och musiken stämde bra till det.
Finska Before The Dawn och förra årets alldeles ypperliga giv "Rise Of The Phoenix" (se där en skiva som nästan garanterat kommer bli Veckans Tips någon gång!), en skiva och ett band jag inte haft någon som helst koll på förrän en av våra Magnusar i Hårdrockssamfundet spelade den på Hårdrockskväll 2014.
Riktigt bra (melodisk) döds med just samma sak i musiken som jag fick i löpningen.
Flyt.
Det är helt tydligt att just flytet hjälpte mig att hitta ett bra tempo, ganska jämnt men ändå med driv. Kilometertider på ca 4:20, ner till 4:30 i samband med Uppförsbacken och sen en snabbare sista 7-800 meter med tempo på ungefär 4 blankt.
Bara att tacka och ta emot, och det innebär ju att det bara är att lusläsa bandets diskografi bakåt i tiden.
"Rise Of The Phoenix" är sjunde fullängdsgiven, så man har ju lite att gräva i.
Kan kanske behövas.
Om nu den där milen ska knäckas nån gång...

Göteborgsvarvet går av stapeln nu till helgen.
Vi håller en kollektiv tumme för att Jarno kan springa och inte stoppas av sin skada.
Frågan är bara - vad lyssnar man bäst på när man ska löpa?

måndag 12 maj 2014

...börjar den musikaliska uppfostran sätta sig?

...är det så?
Kan det vara så?

Jag försöker ju - som beskrivet halvt på skämt, halvt på allvar - att indoktrinera mina barn till att bli rockers, metalskallar, och kanske kanske är det på väg att fästa nu.
I helgen fick vi lite egen tid, jag och äldsta killen, och undertecknad hade smak på skivan du ser på bilden. Clutch "Earth Rocker" från förra året.
Plötsligt händer det - killen frågar var det är för musik som spelas.
Jag undrar givetvis varför han undrar, och berättar att det är ett band som heter Clutch (och att det är engelska och betyder "koppling" på svenska).
Han säger då att han tyckte att det var bra.

Jajamen.
Det tar sig!

Antar att det har med det sjuka svänget, Neil Fallons karismatiska röst och låtmaterialet att göra, men.. hey. Jag är inte knusslig. Jag tar det utan att bråka.
Sämre vägar mot en framtid med distortion kan man ju ta...

söndag 11 maj 2014

Citatet: Dave Navarro

Det är då fan.
Det där med tränandet.
Jag är verkligen antingen eller.
Bra på gång hela vintern och våren, och nu, de senaste typ tre veckorna, så har jobb, sjuka barn och motivation satt en del käppar i hjulen.
Jag trycker inte på, utan har varit sådär att det blir något pass då och då - egentligen utan hjärta och mest för att bara... ja. Göra det. Lite sådär alibi för att få slappa.
Och jag är verkligen kass, för när jag inte tränar så är det som om det ändå inte spelar roll.
Då kan man äta mackor och dricka öl och äta chips och bete sig allmänt slappt.
Känns ju jävligt osmart eftersom jag vet att det innebär ett par riktiga grispass och tuffa veckor för att komma igång på rätt sätt igen.
Citatet denna gång är till för att visa mig själv att jag inte är ensam, samt att det kunde vara värre. Det kommer från Dave Navarro...

"Antingen tar jag nio gram kokain om dagen eller så styrketränar jag två timmar i sträck.
Det finns inget mellanläge."
Dave Navarro

fredag 9 maj 2014

Veckans Tips: Carousel "Jeweler's Daughter"

2013 års bästa rock'n'roll-platta.
I skrivande stund (och det är i mitten av oktober, inte samma som läsande stund som alltså - om saker går som planerat - är i mitten av maj) är Carousel "Jewelers Daughter" en intensivt spelad skiva, och jag är helt bombsäker på att den representeras/representerades på Hårdrockskväll 2014.
Jag upptäckte bandet eftersom de medverkade på en sån där gratisskiva som medföljer en tidning, i detta fall ett specialnummer av Classic Rock som fokuserade på amerikanska rock'n'roll-band. Dragplåstren var akter som Scorpion Child, Vista Chino, Clutch med flera. Först på skivan låg dock titelspåret från detta bands debut, och det var verkligen inte mycket att fundera på efter att ha hört låten.
Bara att beställa hem plattan, omedelbart - och se på fasen.
Det här visar sig vara en sån där bekantskap där precis alla låtar är riktigt bra och fyller ett syfte!
Allra bäst - och de jag väljer på som representanter inför Hårdrockskvällen när detta skrivs - är just titelspåret (som inleder också själva plattan) samt "Long Time", "Light Of Day" och avslutande "Penance", men som sagt...hela skivan är bra.
Faktiskt så bra att jag tycker det är den bästa rock'n'roll-given under 2013.
Det är precis lagom polerat för att ge en skön ljudbiold med bra sväng, men ändå så pass ruffigt att det inte känns för snällt. 
Hela ljudbilden liknar bandfotot som finns på insidan av min TeePee Records digipack, lagom ruffigt men inte för stökigt.
Bandet är från Pittsburgh, och vill man veta en del mer om dem och plattan ("de" är i detta fall Chris "Twiz" Tritschler på gitarr, Dave Wheeler på gitarr/sång, Jim Wilson på bas och Jake Leger på trummor) så rekommenderas denna artikel/intervju från Pittsburg Post-Gazette.

Jag tror ändå att det är just det inledande titelspåret som en gång fångade mig som är det första du ska lyssna på. Drivet i den låten är inte att leka med...!
Carousel "Jewelers Daughter" på Spotify, så du kan fastna för bandet du med. 
Du vill ju inte missa vad som var förra årets bästa rock-platta!

onsdag 7 maj 2014

Record Madness: E

Record Madness är en bloggöverskridande serie inlägg där eder Rebellängel och Stones på Tune Of The Day dyker ner i våra skivsamlingar och sedan passar bollen vidare.
Alltså - det startade med att jag dök ner i bokstaven "A", för att sedan, när inlägget avslutades, skicka vidare att Stones skulle starta med bokstaven "L". Han visste inte vilken bokstav det skulle bli, och det betyder att när han väl fått "L" så hade han fria tyglar att skriva sitt inlägg hur och när han ville - så länge han avslutade med att välja en bokstav som han skulle skjuta tillbaka till den ovetande Rebellängeln. 
Och så har vi hållit på.
Det har väl tagit snart 1,5 år nu, och vi har publicerat en 7 bokstäver var så här långt.
Blir liksom så, det hamnar inte överst i listan man gör - och det tar också en hel del tid att pilla ihop ett sånt här inlägg (speciellt för Stones, dels för att han är noggrannare med bilderna än vad jag är, och dels för att han har så sjukt mycket skivor...!).
Du har alla hittills publicerade artiklar i serien i detta arkiv om du är nyfiken, och hela syftet med serien är faktiskt inte att lura Stones att visa alla godsaker han har i sin hylla även om man kan tro det - istället är det att på ett lustfyllt sätt visa på hur en skivhylla kan se ut, i all sin spretiga underbara och konstiga form.
Det samlas ju märkligheter under året, och det upptäcks - i falla för min del - en hel del hål som jag knappt visste eller trodde att jag hade.
Det är helt enkelt kul!
Så.
Dags för min senaste utmaning.
Stones avslutade ju bokstaven "E" med att kasta tillbaka samma bokstav till mig.

RECORD MADNESS: E
Ärligt talat... jag har bävat lite för den här bokstaven. E.
Bokstäverna A-D upptar typ halva skivhyllan som det känns, medan bokstäverna E-H är klart minimalistiska, och av alla dessa så har jag noterat att bokstaven E är underrepresenterad. Det är så enkelt att jag känt lite prestationsångest!
Nåväl, skit i det - det blir en lite annorlunda utmaning.
Vad finns det på E, vad saknas - och varför det?
Låt oss kika, helt enkelt!

Här står de.
Samlade i sin enstaka prakt. Delar hylla med "D", men då har "D" ett hyllplan till...
Kan inte vara mer än ett tjugotal eller så, och jag har faktiskt funderat en del på hur det kan komma sig att det inte är fler?
Slumpen, tror jag, för det finns mycket bra grupper på just "E" - men jag har inte speciellt många skivor av någon enskild artist.
Det är väl de här som har flest representanter..
Just det.
Entombed - med skivan som jag hämtat mitt nickname från längst fram. "Morning Star" som inleds med helt magiska "Chief Rebel Angel"!
Ändå ser ju alla att här finns det hål.
"To Ride, Shot Straight And Speak The Truth", någon? Som exempel?
Nåväl, detta är en del av grejen med Record Madness, det blir liksom en inventering!
Bara att addera lite plattor på den där ruskigt långa listan med "....att köpa..."

Okej.
Vidare.
Och jag tror att vi tar dubbla foton av lite oväntade och udda plattor härnäst.
 
 Överst - det som inte är hårdrock. Rätt lite faktiskt, och riktigt spretigt. E-Type, Eminem, Eagle-Eye Cherry (borde han vara sorterad på "C" egentligen?) och en samling med Elvis.
Underst lite överraskande för att det faktiskt inte finns mer.
ELO har jag bara en samling med, och det finns dessutom enbart en enda giv med Edge Of Sanity. Det är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, men det är kanske den viktigaste Edge Of Sanity-skivan: "Unorthodox". Eller, vad fan vet jag, jag har ju uppenbarligen inte koll, haha! 

Trots att "E" inte har speciellt många skivor i min hylla har bokstaven vaskat fram ett par riktigt bra Veckans Tips, tycker jag.
Dessutom är de nästan färgkodade på ett häftigt sätt, eller hur?
Eldbakgrund och svart olycksbådande front med rök på..
Skivorna där uppe är Ex Deo "Romulus" samt tyska Exumer "Possessed By Fire", medan det undre alstret är Electric Wizard "Black Masses". Tre rätt olika stilar, tre rätt olika alster men jag gillar dem allihop.
Så pass mycket att jag kan reagera på att jag ju faktiskt inte fått tummen ur och dragit på mig fler skivor med dem, framförallt med Electric Wizard som ändå har en ganska diger katalog. Kan ju bli svårt med Exumer, det finns liksom inte lika mycket där... 

Okej. Vad finns det mer då?
 
 
Mycket blandade bilder, detta.
Toppbilden visar Electric Boys, Eclipse och Evilyn Strange i en salig blandning.
Samtliga dessa är sådana där som inte spelar mig så stor roll, liksom.
Jag varken gillar eller ogillar dem.
I mitten ett band som jag först gillade, sen inte (för att det var lite ohäftigt, kanske?), och nu tycker är lite bra igen. Ett band som nog samtliga rockers har någon form av relation till.
Europe.
Du vet.
"The Final Countdown". "Cherokee". "Caaaaaaaaaaaarie".
 De skulle jag egentligen gärna ha fler skivor av (och så dyra kan ju inte de vara numer, eller hur?), men där står enbart en samlingsplatta samt pärlan "Secret Society" som faktiskt är otroligt mycket bättre än du tror.
Vi avslutar denna bildsvit med lite nyare saker.
Extol, som jag inte tycks fatta trots flera varv och ett antal personer som säger mig att detta borde vara precis min grej (varför blir det så ibland?) och Exodus ("Exhibit B: The Human Condition") som ju är rätt bra men jag av någon anledning ändå inte har mer material av (hey, "Bonded By Blood" någon?!?).

Ni ser mönstret va?
Enkelskivoreller fåtalet skivor med typ alla grupper.
Vi ska avsluta med två grupper som det nog ändå är konstigast av allt att jag inte gått bananer på och inhandlat mer av. Två norska band.
Emperor och Enslaved.

Mest konstigt med Enslaved, faktiskt.
Med tanke på att jag gillade "Ruun" starkt, och fullkomligt föll pladask för "Riitiir" samt deras digra utbud av skivor så finner jag det udda.
Det får åtgjärdas.
Helt klart!

Sen är det faktiskt slut på fysiska skivor.
Elektroniskt finns lite att addera, men det är inga mängder. 
Empire "The Raven Ride".
Egonaut "Mount Egonaut"
Elevators To The Grateful Sky "Cloud Eye"
Typ.
Promos som jag spelat rätt mycket ändå, men inte funnit tillräckligt magiska för att köpa den fysiska skivan av, alltså. Inte mycket att orda om.

"E" är avklarat, och det blev ju ganska smidigt när det inte var så många.
Det betyder att det är dags att bolla tillbaka till Stones på Tune Of The Day, och den här gången ska vi ta en bokstav som jag tror det kan finnas en hel del under.
Vi ska kolla på bokstaven "I"där jag tänker mig att Thetanias favoriter In Flames är väl representerade, och där det säkert finns en hel del godsaker i form av samlarföremål och/eller signerade alster...

Mycket nöje! :)