Metalbloggens samarbetspartner:

onsdag 30 juli 2014

NP: Velvet Revolver "Contraband"

Den här skivan gillade jag som fanken när den kom.
Velvet Revolver "Contraband", där jag tycker att bandet verkligen lyckas vara ett band.
Dave Kushner och Slash hanterar gitarrerna, Matt Sorum trummorna, Duff McKagan basen och Scott Weiland sången. Kanske beror det på att det man ju i stort sett har kärnan från gamla Guns'N'Roses (förutom Kushner och Weiland) att luta sig mot, men jag tror inte att det är allt.
Jag tror det är lika viktigt att man får just Weiland att inrätta sig i helheten och verkligen vända in och ut på sig själv för låtens bästa, i kombination med att just låtmaterialet är starkt.
Det gör totalt sett att Velvet Revolver på debuten "Contraband" (2004) känns oerhört samspelta, tighta och fokuserade.
Låtar som "Sucker Train Blues", "Illegal I Song" och "Superhuman" svänger lika kraftigt som balladerna ""Fall To Pieces" och "You Got No Right" är självfulla.
Framförallt måste jag säga att Scott Weiland gör - om inte den bästa så en av de bästa - sånginsatserna i karriären på just "Fall To Pieces". Den gamle Stone Temple Pilots-sångaren lyfter den låten till något alldeles extra måste jag säga.
Och just nu spelas plattan här hemma igen.
Det har varit en sån skiva de senaste 10 åren, alltså en sån som legat i vila i ett år eller två för att sedan åka fram och intensivspelas under en period.
Snygg är den också, eller hur?
Jag måste säga att jag gillar looken de har på både omslag och själva skivan.
Passar både titelns på bandet och stilen på musiken.
På efterföljaren så lyckades man med att snickra ihop ett rätt tjusigt omslag också, men... jag tycker att musiken är helt ointressant i jämförelse med "Contraband".
På "Libertad" är magin, samhörigheten och fokuset borta.
Det är en produkt snarare än en skapelse.
Synd, och inte bara för att själva skivan i sig inte håller samma nivå, utan för att Weilands äventyr i drogträsket verkar ha satt resten av bandet i ett läge där man tappar sugen.
Det har väl ryktats om en uppsjö mer eller mindre spännande ersättare som sångare, men det än så länge har det väl runnit ut i sanden, och jag gissar att sagan är över.
Det blir spontana samarbeten istället, där man släpper skivor under eget namn eller med andra konstellationer (inte fel heller ibland, bl a är jag väldigt förtjust i Slash självbetitlade soloplatta från 2010).

Tyvärr.
För Velvet Revolver var en supergrupp som faktiskt kunde kännas som en riktig grupp, och som sådan träffade riktigt rätt med just "Contraband".

Spelas nu. 
Now Playing. 
NP. 
Velvet Revolver "Contraband".
Fint så!

måndag 28 juli 2014

Bästa skivan att vara snorpackad till: "Panopticon"

Det finns inte mycket som är bättre än bra musik när man är sådär riktigt packad.
Alltså, inte sådär lite lullig eller bara roligt onykter, utan rent snorpackad.
Som man så sällan blir numera (jag har ju fyllt 40 så jag överlever inte sådana rus!), men som alla vet hur det känns. 
Och det finns inget bättre än sludge då.
Tycker jag.
Brutala, vackra och högljudda riff.

Bäst av alla kanske den här skivan är.
Isis "Panopticon" är snyggsludge, det är melodiskt och harmoniskt och ändå tufft.
Det är musik man kan börja grina till när alkoholen har brutit ner barriärerna som normalt håller alla känslor i schack.
Det är musik som vid sådana tillfällen kan bli större än livet.
Det är musik som skapt att vara totalt utom-kontroll-snorpackad till.
Den bästa musiken för sånt.

 "Panopticon" är för övrigt bra som fan även annars.
I normaltillstånd.
Och kanske är det därför den gör sig så bra när man är utom normaltillstånd och har tappat kontrollen.
Jag kan längta efter det ibland.
Fast jag vet att det inte är bra eller fungerar i mitt liv så kan jag längta efter det.
Att vara helt själv och sådär bortom-kontroll-full hemma, med Isis på stereon, volymknappen så nära max som öronen. hjärnan och grannarna klarar.
Att få uppgå helt i något större och viktigare än mig själv.

lördag 26 juli 2014

Pretty in pink

Nej.
Jag har inte köpt en mankini som på bilden ovan. Jag tyckte bara att den var uppseendeväckande och kanske får er att haja till (erkänn att det funkade!?).
Dessutom tänkte jag ta en kort uppföljning på förra inlägget om Deafheaven och det bedrägliga rosa och glättiga omslaget till deras "Sunbather".
(detta, alltså)
Rosa, är alltså temat för inlägget.
Eller, till och med rosa som omslagsfärg men där innehållet (musikaliskt) är hårdare än flinta.
Det finns nog inte så vansinnigt många såna alster.
Accept "Metal Heart" har ju lite rosa i kanten på bilden, men jag vet inte jag. Tycker inte riktigt den kvalar in för en sån "pretty in pink"-sammanställning.
Dessutom ska det ju erkännas att jag är en smula färgblind, så det ger ju en extra dimension av felmöjligheter i en sådan sammanställning.
Det jag tycker är rosa kanske egentligen är... ja.. en annan färg?
hur som helst.
Spontant kommer jag på tre stycken skivor som borde kvala in ganska enkelt.



Lord Dying "Summon The Faithless", Morbus Chron "Sleepers Of The Rift" och Death "Leprosy" innebär två av tre ganska nya dessutom. Är det en nyare företeelse, det här med rosa omslag på stenhårda plattor? Rosa är det nya svarta?

Och - har du fler exempel? 

onsdag 23 juli 2014

Missvisande namn. Deafheaven "Sunbather"

Den här skivan luras.
Omslaget skimrar i rosa, med bokstäverna markerade som skuggor mot ljus snarare än tydligt utskrivna.
Titeln antyder att detta är en skiva som badar i sol, som bejakar ett nästan glättigt lyssnande i sällskap av blå himmel.
Det är fel.
Deafheaven "Sunbather" är en riktigt riktigt bra platta, och det som serveras är svidande vacker black metal som kräver din uppmärksamhet och din mentala närvaro.
Det är en skiva som i all sin prakt hamrar fast poängen över 7 långa spår: detta är bra om du klarar av att ge det uppmärksamheten den kräver.
Och det gör jag.

Skivan kom hem ganska tidigt på året, i februari. Jag köpte den efter Metal Bastards Topp 30 för 2013, och där jag provsmakat inledande "Dream House", en låt som passade mig som hand i handsken under vintern. Med tiden har den där förälskelsen hållit i sig, och jag kan inte annat än att instämma i omdömet som just Metalbastarden gav i sin sammanfattning - det finns något delikat och ömtåligt över bandets uttryck.
Sannolikt är det vad som gör att skivan har hållit greppet om mig.
Att det inte "bara" är piskrens eller hyllandet till Hin Håle som gäller, utan istället black metal som uttryck för något skirt. Ömtåligt. Vackert.
Fan.
Skivan kanske inte har så missvisande namn trots allt?

Black metal för soldyrkare? 
Vete fanken egentligen, men en sak jag vet är att jag rätt ofta den sista veckan (dryft) spelat den här i kombination med Alcest "Shelter", och att de tillsammans utgör en ganska fin kombination att möta sommaren med...

söndag 20 juli 2014

1984 - hårdrockshistoriens bästa skivår?

...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre?
Jag vet inte om det.
Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)
 
 

Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...
  • Ratt "Out Of The Cellar"
  • Quiet Riot "Condition Critical"
  • Queensryche "The Warning"
  • Venom "At War With Satan"
  • Europe "Wings Of Tomorrow")
  • Anthrax "Fistful Of Metal"
  • Bathory "S/t"
Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.

Bara att erkänna.
80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!

fredag 18 juli 2014

Recension: "Vilja av Stål: Mina Memoarer" av Yngwie J Malmsteen

När Yngwie Malmsteen släppte sina memoarer tidigare i somras så köpte jag boken på releasedagen. Anledningarna till det - flerfaldiga, och kanske enklast att redovisa i punktform:
1) Jag hade samma dag läst Martin Aagårds okunniga och irrelevanta recension i Aftonbladet, helt uppenbart skriven av någon som faktiskt aldrig lyssnat på mannens musik. Möjligtvis hört den via spontana Spotifyhopp, men aldrig lyssnat och tydligen inte har en bakgrund eller egen historia att relatera till.
2) Att läsa Anders Tengners bok om gitarrvirtuosen innebär att få stora delar av historien - men ofullständigt, eftersom den boken inte är en "officiell" historia och därmed saknar kommentarer från huvudfiguren själv.
3) Jag ville helt enkelt skänka ett ex till min vän och tatuerare Jolly Jonny, och samtidigt plocka upp ett ex själv...
4) Jag anser att den kanske bästa svenska melodiska hårdrocksskiva som någonsin presterats är "Odyssey" (tätt följd av Talismans självbetitlade debut), ett faktum som blir extra paradoxalt då det visar sig att Ynwie själv är relativt missnöjd med skivan, har tagit mer influenser och hjälp utifrån då än någonsin annars (hmm...kanske är det just därför skivan är vad den är, tänker jag?) och dessutom har ett horn i sidan på sångaren Joe Lynn Turner. 

Med det sagt - jag sträckläste boken. Inte för att det är ett litterärt mästerverk (det är det inte!), utan därför att det är oerhört intressant - alldeles speciellt i kontrast och kombination med andra skildringar om legendaren, så som Tengners bok. Minst lika intressant som allt som Yngwie själv berör är allt han utelämnar, och kvar lämnas man med en bild av den numera drygt femtioårige gitarristen som är minst sagt tveeggad. Lika uppfriskande som kar'lns sätt att vägra anpassa sig efter svensk medelmåttighet och blygsamhet är (han lever verkligen efter sitt eget måtto Mer är Bättre lika mycket då som nu är det beklämmande att notera att han inte bemödar sig med att ens namnge sina tidigare hustrur eller många av sina sångare. Arrogansen ligger som ett oljigt filter ovanpå ytan och skimrar, lika delar avskräckande som vackert i rätt ljussättning.
Som litterärt verk betraktat är detta ganska svagt. Språket är många gånger taffligt, men framförallt gapar det hål stora som bombkratrar när det gäller innehållet.
Man får uttömmande veta allt man vill om Yngwies gitarrspel (bakgrund, träning, inspiration, filosofi, inriktning, val och utveckling av teknisk utrustning), men knappt ett ord om hans egna syn på saken när det gäller kontroverser och uppmärksammade händelser framförallt under 80- och 90-talet. Känslan är att man tillåts glida på ytan, se det Yngwie vill framhålla för att ge en bild av sig själv som en bra människa.
Det är måhända en naturlig inställning och lätt hänt, men det ger också känslan av att boken inte riktigt är 100% ärlig. 
Jag funderade ett tag på om det berodde på att många av händelserna är dolda i dimma efter dessa års alkoholmissbruk, men med tanke på hur tydligt att beskrivs - och valet att utelämna så många namn - så tror jag att det är ren taktik.
Och det är lite synd, för det betyder för min del att en del av trovärdigheten tappas, även inom områden där kar'ln alldeles uppenbart har enormt gedigen kunskap och erfarenhet.

Min egen relation till Yngwie Malmsteens skivor och skapelser är byggd på de gamla skivorna. Jag har med åren släppt honom, och anser att det är när han låter gitarrspelet (riff, slingor, solon) underordna sig låten istället för tvärtom som det verkligen lyfter. 
Väl medveten om att han är en envåldshärskare i sitt band (detta bekräftas med tydlighet i boken) så har jag ändå en tydlig känsla för respektive skiva och medlemmar, där jag uppskattar exempelvis Göran Edmans sång på skivor som "Fire & Ice" och "Eclipse", eller bröderna Jens och Anders Johanssons talanger. Kanske är det talande att min personliga favoritskiva "Odyssey" är den skiva som Yngwie verkligen sågar i sin diskografi, och det enbart för att han då tillåtit andra att influera och påverka hur den slutligen blev.
Ja.
Samarbete och att låta andra bidra kan lyfta ett verk, även om det nu kanske inte är vad man förknippar just Yngwie Malmsteen med...
Med det sagt, det finns några närapå obestridliga fakta om Yngwie och hans karriär och avtryck i gitarr- och musikhistorien.
Han spelar gitarr på ett alldeles eget, unikt, banbrytande och otroligt kompetent sätt.
Han skapade sin egen genre.
Han har ett otroligt stort ego - och har själv insett det.
Och han kan  skriva låtar, fantastiska hårdrockslåtar, lika lätt som han kan spela sönder söker i sin iver att testa gränserna för vad han kan göra med gitarren.
Jag rekommenderar trots sina brister den här boken, men jag tycker att du ska göra det i kombination med Anders Tengners "Så Som I Himmelen, Så Ock På Jorden" för att få en mer nyanserad bild av gitarristen och figurerna runt honom. Titeln är givetvis en översättning av Yngwies låt "As Above, So Below", men jag tycker inte att du ska börja där om du vill lyssna på hans verk.
Mitt tips är att du startar med skivan "Trilogy", för att gå framåt i diskografin.
Vill du ha en enskild låt där såväl låten som gitarrspelet är enastående så säger jag "Crystal Ball" från just "Odyssey", byggd på det inledande och enormt känslofyllda gitarrintrot som sedan mynnar ut i ett sådant där exempel där låten får stå i centrum.

"Vilja Av Stål: Mina Memoarer" av Yngwie Malmsteen är inte den starkaste av rock'n'roll-biografier eller memoarer som släppts, men den är intressant och en alldeles utmärkt sommarplåga ur den synpunkten.
Läs den!

onsdag 16 juli 2014

Getingsommar...

zzzzzzzzzz...zz..zzzz Nä.
Ljudet.

Det är, på sätt och vis, en geting - men samtidigt inte.
Det är egentligen en motorsåg, men ljudet är hämtat från introt till låten "Chainsaw Charlie" med bandet W.A.S.P
Det är, för undertecknad, en riktig getingsommar i form av en totalknarkning med just det bandet! Jag vete fasen hur det gick till, men det har spelat Blackie Lawless med mannar till alla möjliga och omöjliga tillfällen den här sommaren.
Grillning?
"The Headless Children" får vara soundtrack.
Städa hemma?
Debuten, den magiska "W.A.S.P"-plattan med urstarka låtar som "I Wanna Be Somebody" och Fuck Like A Beast" gör mig sällskap.
Löpning?
"The Last Command, månne?
Faktum är att jag fullständigt vältrat mig i de köttkastande dårarnas musik - och det känns väldigt passande.
Mest har nog dessa två rullat:

Inte för att jag städat och sprungit särdeles mycket egentligen, men för att jag av någon anledning bara.. fastnat i en sån där nostalgigrej.
Jäkla bra skivor.
Faktum är att de är så bra att jag sådär på en höft är beredd att utnämna den numera helt vansinnigt konservative och politiskt utvecklingsstörde Blackie Lawless till en av vår tids mest underskattade låtskrivare.
För dte är ju det som skiner igenom, när man bortser från image och stil och allt annat. Låtarna. De är helt klockrena.
Egentligen rekommenderar jag att du kör utmärkta "Double Live Assassins" för att få allt uppradat, men du kan nästan börja var fanken som helst i bandets diskografi.
Det finns så många bra låtar att det är rent av löjligt!

Låt det bli en getingsommar i år du med.
Av rätt sort...

måndag 14 juli 2014

Recension: Mastodon "Once More 'Round The Sun"

Ingången och inledningen till den här recensionen med Atlantabandet och överstemeckarna Mastodon är lite annorlunda.
Det börjar nämligen med Californiabördiga slackersbandet Red Hot Chili Peppers, ett band som musikaliskt inte har ett skvatt med just Mastodon att göra.
Märkligt?
Kanske, och än märkligare kanske det är om jag berättar att det inte har att göra med att ju Red Hot Chili Peppers är min guilty pleasure som jag alltid är svag för samtidigt som jag verkligen alltid tycker att Mastodon träffar mig på en lika speciell punkt.
Nej - det hela kommer sig av bandens utveckling. Resan från att initialt vara ett långfinger i röven på etablissemanget och alla konventionella sätt att närma sig musik alldeles oavsett vad folk omkring en tycker...för att sedan, med tiden, plana ut i en betydligt mer lättillgänglig, välfriserad och för gemene man acceptabel kostym.
Och komma undan med det utan att anklagas eller upplevas som fullständiga "sell-outs", något som förmodligen kommer från att de aktuella individerna helt enkelt följer sitt hjärta och sin musikaliska lust lika mycket nu som då, i begynnelsen, och vågar ta en enklare approach helt enkelt för att det känns rätt för dem.
Jag har under de senaste veckorna spelat Mastodons sjätte fullängdare "Once MOre *Round The Sun" på alla möjliga och omöjliga sätt.
Den har utsatts för såväl tester som ensamsällskap i bilen och hörlurar under träningspass som fem sträckvarv med familjen i samband med samkväm i solen.
Den här skivan klarar av prov den utsätts för med bravur - helt enkelt för att herrar Brann Dailor (trummor, och för övrigt med en alldeles enastående insats på den här skivan - kanske han främsta hittills...ett faktum som säger helt vansinnigt mycket och gör honom till en av de allra yppersta inom sitt gebit), Brent Hinds och Bill Kelliher (gitarr) samt Troy Sanders (bas) låter sin kärlek till musik flöda fritt mot lyssnaren.
Den kommer denna gång förpackad i aptitliga enkla bitar, och att starta skivan med trion "Thread Lightly", "The Motherload" och "High Road" är ett sätt att fullständigt locka över alla eventuellt tveksamma rockers, halvrockers och ickerockers i den fest som är Mastodon.
Det är, kort sagt, låtar för att slå igenom på bred front.
Och det fortsätter på den inslagna vägen - faktum är att hela skivan är så väl sammansatt och med låtar så väl ihopsnickrade att det är otroligt svårt att hitta en spricka i rustningen...
...så länge som man accepterar det enklare, mer kommersiella och "hit"-producerande Mastodon.
Den lilla meckighet som återstår är, precis som med Red Hot Chili Peppers funk och uppstudsighet, kontrollerad och inordnad i jämförelse med det raseri och "skit-i-allt"attityden som en gång härjade.
Jag tror att "Once More *Round The Sun" kommer att dela bandets fans i två läger.
De som tar det för vad det är och låter låtarna skölja över dem, och de som tycker att det är för ytligt (men som gissningsvis ändå kommer att nynna med i låtarna när de spelas live och blandas upp med gamla favoriter).
Man kan ana detta på förra given "The Hunter", men det finns en viktig skillnad på föregångaren och denna giv.
Låtmaterialet på "Once More 'Round The Sun" är helt enkelt mycket bättre, och framförallt mer hållbart.
Det spelar ingen roll om det är det annorlunda greppet med barnkörer som kritiserats en del i "Aunt Lisa", den typiska Mastodonska titellåten, den nästan smöriga poprefrängen i "Ember City" eller den närapå perfekta desserten som avslutar skivan i "Diamond In The Witch House" - det passar ihop som ett pussel. Och det är bara Mastodon i hela vida världen som kan göra den här skivan.
Så enkel, lättsmält och talande direkt till hjärtat  - utan att för den skull en enda gång ge avkall på sina egna visioner eller sin intgritet.
Tycket jag då - trots att jag faktiskt fullkomligt avgudar och stundtals kan sakna den gamla goda tiden. Den där bandet drog ut till sjöss och slogs med vita valar eller besteg berg bosatta av märkliga sagovarelser.
Men jag gillar också musik som träffar rätt, och därför kan jag inte värja mig mot denna skiva."Once More *Round The Sun" kommer helt enkelt att bli svår att se förbi när dte är dags att summera årets bästa skivor i mitt tycke, även om jag kan ha förståelse för de som uttrycker en aning besvikelse för att den inte är tillräckligt komplex.
Betyget?
Fem. Detta är snäppet bättre än förra given "The Hunter", men jag vill ändå avsluta med att konstatera att det trots detta INTE är bandets bästa skiva så här långt.
I alla fall inte än.

Du har Mastodon "Once More *Round The Sun" på Spotify så att du kan ge din syn på saken. Dessutom får du chansen att hjälpa mig med vilken låt som är skivans bästa, för det är banne mig undertecknad övermäktigt!

Mastodon "Once More 'Round The Sun" - 5

lördag 12 juli 2014

...hade glömt hur jäkla bra den här plattan är!

Ni vet hur det kan bli ibland.
Man förälskar sig i en skiva, lyssnar intensivt på den och sen - av någon outgrundlig anledning - så hamnar den lite i skymundan. Står i hyllan och vilar sig. Till en dag när man bara hittar den igen och slås med häpnad över jäkla bra den faktiskt var, samtidigt som man tänker att "den här måste jag lyssna mer på".
I detta fall pratar vi om "Isolation Songs" från finska Ghost Brigade, en skiva som verkligen fyller alla dessa kriterier.
Jag har haft föregångaren till skivan "Guided By Fire" som Veckans Tips, och efterföljaren "Until Fear No Longer Defines Us" recenserades senast det begav sig, men egentligen är det inte mycket att snacka om.
Klart bäst i bandets tre skivor långa diskografi är mittenakten, denna svarta pärla som utgör "Isolation Songs".
Såväl de mörka balladerna som de ursinniga protesterna träffar precis i solar plexus, och även om det kanske inte är musik som känns klockren så här i sommartider (snarare ska det väl vara mörkt och lite ruggigt ute) å kan man inte förneka faktum.
En bra skiva är en bra skiva - och just Ghost Brigade "Isolation Songs" har jag återupptäckt nu. Jäkla bra platta!

torsdag 10 juli 2014

Om döden, livet och lyrik

Ibland är det bra med semester.
Hjärnan får lite tid att fundera på mindre vardagliga saker, utan bara följa den tråd som råkar dyka upp medan man slappar.
Den här gången tänkte jag lite på texter. Fundera på vad Maria i Beast sa när vi var på Metallsvenskan förrförra året, att det är jävligt knepigt att skriva texter som passar till musiken, konceptet och personen som ska sjunga dem. De ska sitta bra i såväl munnen som hjärtat.
Och så har jag läst den fantastiska intervjun med Mortuus från Marduk och Funeral Mist, den som finns publicerad på Bara Metal och egentligen kommer från begravningsbranchens tidning Memento. Bilden ovan hämtad därifrån och tagen av K.Forsberg, och där pratar man bland annat om döden som center för lyriken.
Det är fascinerande och väl berättat, och det fick mig att tänka ännu lite mer på det där med texter och lyrik.
Det spelar roll.
Stor roll.
Ta ett exempel som Shining. Där har jag tidigare konstaterat att deras tema, självmord och människans svartaste hål, gör mig så illa till mods att jag inte riktigt klarar av det - trots att musiken är bra av det jag hört. Eller band som Running Wild och Manowar, som förmodligen får många att rata dem redan utan att egentligen lyssna på dem, helt enkelt för att lyrik och tema inte lockar och känns lite nördigt.
Dessutom tänker jag att de skivor som verkligen får fäste hos mig ofta har ett djup i texterna som ger ett extra lager att upptäcka, men där är min utvilade och lite mosiga semesterhjärna lite för slö för att slänga fram massor av exempel.
Men.
Döden.
Det är ett alldeles utmärkt basämne om man vill skriva texter (ja, med mitt undantag från självmordet då)
Det finns dödsmetallens slafsande bland inälvor och gravstenar, odöda och skräck.
Där trängs det ockulta i såväl rock'n'roll som livet bortom döden som ger många av black metalorkestrarna sina svarta eldar.
Man kan också konstatera att själva rädslan inför döden, med dess ångest och frågeställningar också har en given plats.
I alla riktigt intressanta fall tycker jag att det är när döden ställs som kontrast mot livet som det är som mest intressant, som bäst.

Idag - liv, förhoppningar, vardag med alla dess brister, glädjeämnen och utmaningar.
Imorgon - döden, med allt vad det innebär för dig, baserat på din tro och dina övertygelser.

Om jag nu skulle starta ett band (eller kanske ännu troligare, bli som Demonaz är för Immortal och bara medverka med lyrik) så tror jag att det är där jag skulle försöka hålla mig.
Baserat på att musiken passade då.
Och jag inte fick prestationsångest.
Sannolikt att något av det skulle hända - troligare då att jag skulle försöka skriva något skönlitterärt.
Nå, hur som helst - jag vet egentligen inte var jag vill komma med det hela.
Delvis kanske det är en anledning att länka till den där fantastiska intervju, eller för att få höra era tankar om lyrik och texter.
Eller så saknar jag bara bloggandet lite, att sitta vid tangentbordet.
Du får oavsett gärna ge dina tankar på det där med text.
Vad gillar du?
Och har du något som ger dig kalla kårar och får dig att avstå?

tisdag 8 juli 2014

Close-Up Classics: Pantera, Death och Katatonia



...det startade i vintras, det som kan komma att bli världens längsta artikelserie (hey, finns ens Metalbloggen kvar innan serien rullat klart? Det vet man inte!).
Close-Up Magazines klassikergenomgång, med nedräkning från 100 och neråt. Och Metalbloggens "följeserie" där dessa skivor ska granskas och kommenteras utifrån egna tankar och erfarenheter.
Då var det Flotsam And Jetsam och Dismember som fick sin tid i ljuset som nummer 100 och nummer 99.
Den här gången har undertecknat samlat tre stycken, och det tar oss ner till nummer 98, 97, 98.

Och nummer 98 är ju en skiva som inte är direkt obekant.
Pantera "Far Beyond Driven" har snurrat fler än ett varv i undertecknads spelare, kan man lugnt säga, även om jag ska erkänna att jag tycker att bandets bästa stunder är de två skivor som föregår just benhårda "Far Beyond Driven", alltså när man har lite mer groove och sväng inbakad i ilskan - "Cowboys From Hell" och "Vulgar Display Of Power".
Med det sagt så får jag ändå säga att "Far Beyond Driven" har ett ursinne som bandet lyckas kombinera med känsla på ett riktigt bra sätt.
Jag är inte förvånad alls över att skivan dyker upp i en sån här serie, speciellt som den faktiskt rönt så pass stora kommersiella framgångar (etta på Billboard, där den för övrigt knuffade ner Ace Of Base!).
Bäst av allt är ändå läsningen.
Trots att det börjar finnas en gnagande känsla av att det egentligen inte är en objektiv lista (...typ samtliga skivor som hamnar på listan återutges i samband med att de hamnar på listan... eller har tidigare medlemmar som just nu "råkar" släppa nytt med sina nya grupper... det känns inte riktigt som en slump, faktiskt) så är den läsning och den berättelse som Close-Up Magazine bakar ihop är riktigt bra.
Allt täcks.
Omslag, inspelningsprocessen, tankarna, produktionen.
Och skivan är ju som sagt bra som fan!


Nummer #97 är klassiska dödsgruppen Death.
"Leprosy".
För mig är Death som allra bäst på "Human" och "Individual Thought Patterns", men okej.
Låtmaterialet som ligger i mitten av skivan, med spår som "Left To Die", "Pull The Plug" och "Open Casket" är inte att leka med, framförallt inte om man ser det från ett riffande perspektiv.
Det är ett riktigt bra driv och sväng i gitarrspelandet.
Kanske beror min kärlek till senare skivor ändå på att Death faktiskt inte fanns på min radar innan?
Jag har helt enkelt ingen emotionell koppling till en skiva som "Leprosy", och jag tror att det faller lite då - speciellt i jämförelse med sentida alster där jag tycker att bandet tydligt utvecklats.
Oavsett vad man sen tycker om det resonemanget och vilken av skivorna man tycker är bäst så är ju omslaget underbart äckelrosa...!

Skiva nummer 96 var för mig lite av en överraskning.
Katatonias "Last Fair Deal Gone Down" är en sån där platta som visserligen hålls högt, men jag hade nog kanske inte petat in den på en sån här lista.
På sätt och vis kan jag förstå resonemanget (vad är en "klassiker" egentligen?), speciellt med artikeln som medföljer och där Jonas Renkse och Anders "Blackheim" Nyström får breda ut sig och berätta om hur de skapade grunden till vad som är Katatonias egna sound, hur de tog det där slutgiltiga steget.
Personligen tycker jag att skivan visserligen är bra (speciellt sektionen med "Teargas", "I Transpire" och "Tonight's Music" - där den sistnämnda nog är min favvo på skivan), men jag tycker inte att detta är bandets bästa skiva.
I mina ögon är såväl "Viva Emptiness" som framförallt "The Great Cold Distance" bättre, jag tycker framförallt den senare innehåller den perfekta avvägningen i bandets sound och låtskriveri utan att det på något sätt blir komplext.
Och jag hade säkert satt det jag tycker är bästa skivan på listan - vilket ju är charmen med att läsa en sådan här lista som någon annan skrivit.
Kommer till exempel ett band att tillåtas ha mer än en skiva på listan?
Det får vi se.
Vi kan ändå konstatera att det här är en fantastiskt rolig artikelserie att följa, och att det ger upphov att betrakta sin egen relation med ett knippe fantastiska plattor och band.
So far ser alltså listan ut så här:

100: Flotsam And Jetsam "No Place For Disgrace"
99: Dismember "Like An Ever Flowing Stream"
98: Pantera "Far Beyond Driven"
97: Death "Leprosy"
96: Katatonia "Last Fair Deal Gone Down"

Trevlig läsning, eller hur? 

lördag 5 juli 2014

Lördagslyx: Tyskland- hårdrock och öl!

Lördagslyx.
En serie som verkligen legat i träda under lång tid på den här bloggen, men som jag har planer på att återuppliva lite sporadiskt. Grundtanken bakom serien är relativt enkel, och bygger på att undertecknad tar ett valfritt ämne och orerar om under en rätt lång tid.
Detta långa inlägg publiceras en lördagkväll, och med ett passande dryckestips så att du som läsare - om det passar - kan slå dig ned i soffan med ett glas och läsa lite meningslöst svammel sådär på kvällskvisten.
Hur det blir denna gång vet jag inte, det är lördag när detta publiceras men eftersom det är sommar nu så kanske du inte kollar den här bloggen speciellt ofta. Kanske är det måndag eller torsdag när just DU läser det här. I så fall får du köpa det, och istället bara tänka dig lördagskänslan. Lyxen.
Den här gången ska vi prata om Tyskland, hårdrock och öl.
Dryckesförslaget är alltså synnerligen enkelt: malt från Germania.
Det finns förstås en bredd däri, allt från enkla pilsner till veteöl, och du får själv finna din lisa för själen och vad som passar din smak.

Tyskland. Detta land som gjort sånt avtryck i historien. Fotbollsspelande, korvätande, läderbyxeklädda besserwissers med en magisk förmåga för organisation, mekanik, uppfinningsrikedom. Min hustru är född i landet, jag besöker det med jämna mellanrum och trivs där. Språket fungerar, jag förstår det mesta men pratar inte flytande (...stigande självförtroende i samband med en öl innanför västen ger dock rätt bra resultat på det linguistiska planet, och jag har oftast inga problem med att föra samtal med släkten där nere). "Snowroller" tillsammans med skoltyska tar en ganska långt.
Den här lördagen ska vi dock ge oss på vad Tyskland egentligen symboliserar för min del.
Hårdrock.
Öl.
Och vi ska kombinera det på mer eller mindre bisarra sätt.
Jag tänkte ge mig ut på en tunn gren genom att helt enkelt gräva djupt i min egen skivhylla såväl som i olika sorters öl, och stapla jämförelser och amatörmässiga noteringar om än det ena och än det andra. Förhoppningen är att du som läser och som har intresset i såväl hårdrock som öl kan hitta lite roliga kopplingar och/eller ett och annat tips.
Vi börjar dock enkelt. Standardiserat. Välkänt.
Du har sett dem. Du har hört dem och smakat dem.
De klassiska tyska ölsorterna som säljs ganska billigt, smakar helt okej och bygger på den enklaste av tekniker. Malt. Humle. Jäst. Rent vatten. Brygg öl.
Förvånar mig inte ett smack om du har mer eller mindre nostalgiska minnen från fordom när du var ung och drack öl med vännerna fast det kanske inte var helt okej.
Utomhus, på högtider som Valborg. Inomhus på Lucia, inte sällan med resultatet att du blev alldeles för full och inte riktigt kunde kontrollera allt (allt det där har i alla fall hänt mig, och rätt många av mina vänner och bekanta, så jag chansar lite här när jag drar er alla över en kam).
Smaken kanske bäst kan beskrivas som neutral, om man ska prata jämförelser med annan form av öl, och det är öl som faktiskt funkar rätt så okej till nästan vilket tillfälle som helst.
Grilla? Ta en DAB till. Fest? Löwenbrau funkar.
Det är också kopplingen till de skivor - eller, representanter för de grupper vars skivor - du ser på bilden. Jag hade tänkte ta fler, men det blev meckigt att stapla.
Helloween, Gamma Ray, Running Wild.
De flesta av oss rockers har någon form av förhållande till dessa grupper, och inte sällan är det från förr. Det kanske inte är det vanligaste som spelas nu när smaken och utbudet blivit aningen mer raffinerat och varierande, men det är faktiskt aldrig heller fel.
Som ölen på bilden.
Skivorna är "Heading For The Future" med Gamma Ray längst nere till vänster, sen Helloweens svit med "Keeper"-skivorna samt "Walls Of Jericho" innan högra kanten utgörs av Running Wild "Under Jolly Roger" och bandets överlägset bästa giv "Death Or Glory".
Det hade kunnat vara fler skivor här, och ett namn som Blind Guardian kommer förstås att vara nära till hands (fast det visar sig att jag faktiskt inte har något fysiskt ex med just dem, så det faller lite...), men gemensamt är att de liksom var hetare förr, när man (jag) var yngre.
Jag tycker matchningen med öl av den här sorten är alldeles utmärkt.
Som nästa bild också.
Om det i förra bilden fanns musik som ändå har en viss kant som möjligtvis inte tilltalar alla så är det på den här bilden musik som liksom inte går att ogilla. ja, det skulle vara Accept då, eftersom Udos stämma är lite speciell, men ändå. 
Du kan fasen få vem som helst att gilla det här, alldeles oavsett om man gillar hårdrock eller inte, speciellt om man adderar balladgiganterna Scorpions till mixen.
Accept, Scorpions och MSG (som är till höger) skrämmer liksom inte bort någon.
Precis som de två representaterna för lättdrucken tysk öl, Bitburger och Becks.
Det är öl som folk som inte gillar öl dricker.
En varm solig sommardag.
Svalkande.
"Bitte ein Bit", som det heter.
Det slinker ner, det funkar, det är verkligen den tyska motsvarigheten till en amerikansk masstillverkad Budweiser. Typ. Fast lite godare.
Jag dricker faktiskt inte den här typen av öl speciellt ofta. Lyssnar oftare på musiken, men jag gillar kopplingen ändå. Det där att det är lätt att tillgodogöra sig.
Så här långt har väl kanske varken dryckerna eller musiken chockerat dig eller stuckit ut speciellt mycket, men man kan inte ha ett inlägg om tysk öl och tysk musik som inte har med de här grupperna eller öltyperna.
Det blir ofullständigt.
Låt oss istället titta lite djupare ner i faunan!
På den här bilden finns en öl, fyra skivor.
Ölsorten är ett steg mot det mer genuina tyska, med mer fyllighet och smak.
Münchener, hovbryggeriet, levererar öl i en flaska som ser lite speciell ut, som smakar lite speciellt om man jämför med vad vi tittat på tidigare.
Jag gillar det.
Det är enkelt att få tag i (ordinarie sortiment på Systembolaget), men är en lite udda fågel.
Och för mig känns det här väldigt "äkta" tyskt.
Serveras med fördel i ett högt glas, skummande, och ger eftersmak av hur det känns om man är på plats i Tyskland och får en öl på en utomhusservering.
Skivorna är lite mer obskyrt även de.
Till vänster har du Wight med plattan "Wight Weedy Wight" och Voodoo Shock, två skivor som nästan varit Veckans Tips men ännu inte riktigt.
Die Knappen och Exumer har varit det, och jag tycker ändå att gemensamt för samtliga dessa tycker jag ändå är att det är ett steg bort från det mest uppenbara som man utanför Tyskland anser vara tysk musik.
Det är inte okända skivor, men ändå - hand upp alla som hört dem eller ens har koll på dem innan?
Hand upp alla som väljer Münchener när du plockar på dig saker på Systembolaget?
Jag gillar alla fyra skivorna också, precis som med ölen, och tycker det är ett bra steg in i den tyska myllan på något sätt...

Vidare!
Bilden ovan innehåller båda udda och vanliga saker.
Det är nästa steg under ytan om man jämför med de två första bilderna.
Musikaliskt bjuds du på typisk tysk musik som antagligen inte är okänd för dig som läser detta, men som kanske inte är vad gemene man har hört.
Kass bild blev det, men det kan jag inte göra något åt eftersom jag ju druckit upp ölen och inte kan skaffa nya (Veltins och Park Pilsner är gåvor från Stones efter att han turnerat i Tyskland)..
Det är i alla fall, nerifrån vänster och roterande klockvis:
  • Primal Fear
  • Axxis
  • At Vance
  • Masterplan
  • Rage
  • Warlock

Bra skivor alla, men kanske det minst intressanta i bilden.
Den här gången tycker jag att det är själva ölen som är intressantast.
I mitten en Störtebecker, kan köpas nästan var som helst i Sverige (och egentligen inte alls är i min smak, alldeles för söt). Den är flankerad av två stycken pilsner av klassisk tyskt snitt; Veltins och Park Pilsner.
Det är lite av grejen med Tyskland när det gäller öl - det finns liksom ingen hejd på hur många ölsorter det finns. Stort land, många bryggerier, lokala favoriter... men jäklar, vad alla har valt typ samma smak och stil?!
Lättdrucken pilsnertyp som vill vara Bitburger?
Check på det.
De ligger ofta på mellan 4 och 5%, och jag fotade för skoj skull baksidan på etiketterna på de två exemplaren ovan för att ge en typisk bild av dem (framsidan får du väl förstora bilden ovan och zooma för att se).
 
Klassisk "rehetslagarna", och förpackad i flaska.
Man får tacka Stones för gåvan, det var trevligt, och man kan konstatera att det här inlägget blev rikare med dessas bidrag, trots att det smakmässigt inte var sådär vansinnigt spännande.
Det gäller faktiskt lite men inte alls för nästa bild också.
Den alkoholfria.
För det är så här: alkoholfri öl är egentligen inte rolig, och att det finns så mycket sådan i Tyskland känns rätt märkligt (jag förknippar inte det landet och dess innevånare med alkoholfritt intag av just öl, utan tycker snarare att de väljer annan dryck i så fall).
MEN.
Ska du dricka sådan ska du dricka tysk.
Den spöar sånt som Carlsberg och annat med hästlängder, tycker jag.
Mittenburken är en klassisk folköl, Burgenfels, som är riktigt bra. Toppenalternativ till grillen, faktiskt, som svärfar dessutom introducerat till undertecknad.
Till vänster Erdinger som du kan handla i Sverige, till höger en Gründel som du inte kan handla i Sverige eftersom den följde med Stones blandade ölkasse hem från vårt fokusland.


Musiken är dessutom rätt okarakteristiskt tysk, i alla fall är svängig och hårt bluesbaserad rock inte direkt min spontana referenstanke när jag tänker på Tyskland.
Det är dock vad man får, i båda fallen.
De undre skivorna både till höger och vänster är Zodiac, och de övre är Kadavars två plattor. Zodiac har mer häng modell Free, Eagles och liknande i sin rock medan Kadavar uppenbarligen gett Black Sabbath en hel del timmar - men oavsett, samtliga dessa skivor är riktigt riktigt bra.
Men. Som sagt.
Kanske inte vad man spontant tänker när man tänker Tyskland.
Då är det snarare det här som kommer till sinnes...
Weissbier och thrash, eller hur?
Önskar att jag hade tagit en bättre bild, men det går ju nu inte. 
Ölen är uppdrucken, och faktum är att... jag gillar ju inte weissbier speciellt mycket, så jag vill inte göra om det!
Paulaner och Erdinger, rätt stora märken - men det finns ju så sjukt mycket olika veteöl i just Tyskland. Jag dricker dem inte så mycket, som sagt, men förstår att det är stora varumärken med stor spridning.
Lite som thrash.
De stora tre i tyskland är väl Kreator, Sodom och Destruction (Tankard också, kanske..) - jag har plattor med de första två. Gillar dem, framförallt Kreator som jag verkligen kärat ner mig lite i senare i livet, men Tyskland är så mycket mer.
Så väldigt mycket mer när det gäller thrash.
På bilden har du Deathrow nere till vänster, och Protector nere till höger.
Klassisk tysk thrash, och rullar du tillbaka uppåt kan du addera Exumer till den skaran av lite äldre musik i den genren. Deathrow är bättre än Protector (även om de senare ger sköna Slayer-vibbar), och skivan "Satan's Gift" skulle egentligen kunna dyka som såväl Veckans Tips som en nystart på serien Remasters om det någon blir aktuellt).
Det är nog ändå att bara skrapa på ytan.
Sannolikt skulle man kunna skriva en mer eller mindre evighetslång serie om lite mindre känd och internationellt framgångsrik thrash från Tyskland.
Men... jag kan inte så mycket om det.
Är helt övertygad om att det finns väldigt många andra som är bättre lämpade att skriva insiktsfullt om det, framförallt eftersom man i så fall vill veta mer om ursprung, bakgrund och historia.
Istället ska vi gå vidare, och det med något udda.
I Europa i stort är det ju inte så ovanligt med öl som smakar annat än öl.
Belgien har en massa fruktsmakande öl, och man blandar gärna öl med läsk.
Shandy heter det i England.
Det rätta ordet borde vara abomination. Styggelse.
Kolla in detta...

Som en ohelig blandning som vagt minner om julmust finns denna öl/cola, och det smakar precis som du kan tänka dig.
Vedervärdigt.
Veltins är ölsorten, den ligger på 2%, men det finns hur många som helst sådana här i Tyskland, med alla sorters läsk. Tack, Stones, för att du tog hem den här till undertecknad. Verkligen. 
På bilden hittar du som sällskap till denna skapelse en grupp vars alster jag inte riktigt vet hur jag ska klassa.
Rawhead Rexx, som barndomsvännen Nicke introducerade en gång i tiden.
Det är en salig blandning av thrash och power metal som luktar lite Running Wild - men med riktigt bra sång.
Faktum är att det är rätt bra, men det faller liksom utanför det mesta annat. Debutskivan, den självbetitlade, tycker jag är bättre - men uppföljaren "Diary In Black" har ett klassiskt ostigt omslag där plasten är sådär 3D-räfflad att bilden ser lite olika ut beroende på vilket håll man tittar ifrån, och där alla låtar har en titel och dessutom - för säkerhets skull - avslutas med att det är "Chapter I" och så vidare.
Rawhead Rexx ska jag nog också ha som Veckans Tips någon gång på den här bloggen.
Veltins+ ska jag inte ha som tips till någon.
Så elak kan man inte vara...

Förresten - på tal om udda saker.
När jag först hörde The Ocean (senaste given "Pelagial") så hade jag nog aldrig i hela världen kunnat gissa att det var musik från Tyskland.
Det låter verkligen inte tyskt.
Men det låter bra.
Förbannat bra.
Jag har börjat leta mig bakåt i deras diskografi, och här nedan ser du tvillingskivorna "Heliocentric" och "Anthropocentric" (båda släppta 2010) som gör Scheider Weisse Tap 6 sällskap.
Musikaliskt vete fanken hur man ska beskriva det där - progressiv sludge? - men det kliar mig helt rätt. Det kan man förvisso inte säga om ölen, men den har en sak gemensamt med The Ocean: den är svårbeskriven. Färsköl, grumlig, och i mitt tycke inte speciellt god.
Det här är alltså inte den "vanliga" Scheider Weise, den som du kanske sett på Systembolaget och som heter Tap 4.
Såhär ser denna best ut i mer detalj:

Som sagt - ingen favorit.
Påminner faktiskt en hel del om beligisk färsköl i sin känsla, och på så sätt kanske den har än mer med The Ocean att göra, det där att det inte känns typiskt tyskt. I alla fall inte för mina förutfattade meningar.

Så.
Jag inser nu att det är dags att avrunda det här.
Det finns ingen möjlighet att lägga fler taggar på inlägget (för många grupper har behandlats!), och jag har inte så många fler skivor eller flaskor i förrådet.
Det får bli ett uppsamlingsheat, typ!

Såhär ser det ut.
Så. Fortsatt kassa bilder, men det är skivor i form av Living Death, Darkened Nocturn Slaughtercult och Heaven Shall Burn. Riktigt bra och hårt (tack Christofer för tipset om "Necrovision" med just Darkened Nocturn Slaughtercult, det var ett stycke redig black metal det!), och en del av det känns inte helt klockrent tyskt.
Men bra, som sagt.
Ölen är Spaten (klassisk tysk öl från München som jag egentligen tycker är för söt och brödig och sällan/aldrig köper normalt sett, Morberg (klassisk lager som lika gärna skulle kunnat vara med i någon av de första 4 bilderna) samt  Scheider Weise Tap 4 (veteöl som är lättare att hantera än Tap 6 ovan, men ändå inte kan räknas til en favorit...).
Roligast tycker jag är Morberg, eftersom man tänker på Per Morberg, vettvillingen i köket.
Hur som haver - detta är slutet.
Uppsummeringen.
Inlägget har - som du säkert förstår - skrivits under hela våren/försommaren, och jag har så här i efterhand haft rätt lite eftertanke och planering.
Det har ramlat in skivor som Living Death, som kanske borde funnits med i thrash-samlingen, men det är inte mycket att göra något åt.
Dessutom saknas det - förstås - en hel del skivor. 
Och öl.
Det finns verkligen hur mycket öl som helst i det där landet (och faktum är att om allt har gått som det ska så är jag, just nu, i Tyskland på besök...!).

Någon kanske kommenterar att det inte finns någon Oktoberfest-öl. 
Eller någon Rammstein.
Nä. Det är riktigt.
Jag gillar inte Rammstein.
Oktoberfest-öl... kanske. Det kanske blir en uppföljare. Den som lever får se.
Det finns ett par andra Lördagslyx undertecknad ska försöka slutföra också.
En koll på merchandise ("Under The Sign Of The Black Merch", erkänn att det är ett bra namn på ett inlägg!), sammanfattningen av 70- och 80-talets skivförsäljning.

Till dess så rekommenderar jag arkivet för långa artiklar.
Där finns bland annat fler Lördagslyx!