Metalbloggens samarbetspartner:

söndag 29 september 2013

Besatt: Pearl Jam "Backspacer"



Den här serien heter Besatt.
Den handlar om skivor som under en tid blivit till min ständiga verklighet, och som fullkomligt kommit att äga mig och min tid. 
Den handlar om händelser, minnen och personer som jag förknippar med denna skiva och denna besatthet, och allt som oftast innebär inläggen ganska långa och målande beskrivningar på mina vandringsturer längs memory lane. Utlämnande, stundtals komiskt och ibland tragiskt, och för mig med en intim koppling till just en viss skiva, en sån där som kommit att bli en del av livet. Den här gången ska vi förstås också titta i backspegeln, men inte så vansinnigt långt bak i tiden. Vi ska titta på en skiva som kanske starkare än alla andra är kopplad till vad som kanske är det mest omvälvande i mitt liv (så här långt i alla fall): faderskap.
Jag har två barn, två grabbar. Båda är underbara skapelser, så pass att man kan fundera om de verkligen har mina gener, men det är ju inte alls det som denna Besatt kommer att handla om. Istället ska det handla om omställningen. Förändringen. Rädslan, lyckan, osäkerheten och glädjen. Livet. Som sig bör.

Innan jag blev förälder så trodde jag nog att jag hade koll på saker och ting. Läget under kontroll, och visste vad hela existensen handlade om. Var mina gränser gick, var mina starka och svaga sidor fanns.
Efter att jag blev pappa har jag gradvis (och, med tanke på att barnen ännu är så pass små så misstänker jag att jag har en lång resa kvar vad det gäller upptäckten av livet, med den enda skillnaden att jag nu förstår hur lite jag egentligen förstår. Om ni förstår...) kommit till insikt om sidor inom mig själv som jag inte alls visste om.
Det är som om alla mätare och reglage inte längre maxar ut vid 10, utan att jag upptäckt att det faktiskt går att vrida till 20. Så starka spontana känslor som barnen utlöst har jag tidigare inte kommit i kontakt med, och det gäller hela skalan. Glädje, sorg, ilska, förtvivlan, kärlek, oro. Hela paketet, och förutom att det verkligen gett möjligheten att träna på ens egna självkontroll så är det ruggigt häftigt att upptäcka att det man ju trodde var den maximala nivån av samhörighet faktiskt bara vara en platå innan en kommande toppbestigning.
Att det fanns ännu mer, dolt i ett eget litet rum som liksom inte var tillgängligt innan.

Så hur i hela friden passar nu det där svamlet ihop med Pearl Jam och just skivan ”Backspacer”?

Den skivan kom under hösten 2009.
Vädret när jag förälskade mig i skivan var en lång radda med helt fantastiskt strålande höstdagar, och jag var pappaledig med äldsta killen. Varje dag fylldes av äventyr oss emellan, där han försökte leta sig fram till nya kunskaper och jag försökte hitta min roll som pappa, och valet var i huvudsak att göra det utomhus. Vi hade picknick på liggunderlag i skogen, åt mjukostmackor och plockade höstlöv och bär och kottar, eller grävde i sandlådor fyllda med varierande mängd vatten och grus medan vi skapade det där bandet som är så fantastiskt. 
Det är ju ändå ett faktum: det finns inget som egentligen heter kvalitetstid med små barn. Det finns bara kvantitet, och det är den som är mest med barnen som blir den barnen tyr sig till och känner sig trygg med (vilket i sin tur öppnar dörren till en obehaglig tanke avseende hur mycket tid man har sina barn på dagis – eller förskola, som det egentligen heter – och vem som barnen kanske har störst trygghet hos... men det är inte ämnet för dagen, så det lämnar vi därhän). Och så var det då. 
Det var han och jag.
Varje dag. 
Utomhus, i ur och skur, och alla de där dagarna som det var skur...de minns jag knappt.
Jag minns bara dessa fantastiska dagar med hög, klar, frisk luft. Och när det var dags för lillkillen att sova så fick han göra det i vagnen medan hans farsa, eder undertecknade, promenerade med sin iPod på ”play” och hörlurar i öronen.
Hörlurar som spelade Pearl Jam ”Backspacer”.

Skivan är relativt kort, full av känslor i sig och för mig för evigt sammankopplad med den lilla bubbla jag levde i då. Under den hösten korsade jag knappt kommungränsen utan hittade mitt nöje och min vardag lokalt, och det är verkligen något jag inte ångrar. 
Tyvärr gavs inte den möjligheten med min yngre kille, trots de bästa av intentioner så fallerade det på praktiska spörsmål. Jag har förstås försökt uppnå samma grundtes ändå, den att det är kvantitet som räknas, och vi har verkligen haft våra stunder på andra sätt, men lika intimt förknippad som min äldsta är med just ”Backspacer” finns det ingen motsvarighet till med min yngsta. Så, med det – tillbaka till skivan i fråga då.

För det första – detta är inte grunge, det ska man ha klart för sig. Det är ren rock’n’roll när den är som mest vital och spretig, med låtar som klockar in runt tre minuter allihop, och bjuder på en fin blandning av stökigare och slätare stunder.

För det andra – det är mycket länge sen Pearl Jam var så här vassa och inspirerade. Visst kunde man ana på den självbetitlade föregångaren att det fanns något i görningen, men ändock kom det här som en fullständigt överväldigande skiva.

Den är som skapt för en promenad med den här skarpa, klara, höga luften som bara en fin höstdag i Sverige kan bjuda på. Vackra löv i fina färger och sprakande nyanser. Och att den då är sammanflätad med mitt eget sökande och finnande av papparollen gör den ju inte sämre direkt, det ger mig en personlig tillfredsställelse och skön trip down memory lane så fort jag hör plattan.

Och det gör jag, rätt ofta. Så kanske det blir när det är en skiva som är sammankopplad med så stora moment i livet...

lördag 28 september 2013

Jag och Queens Of The Stone Age

Lördag, och jag tänkte i det här inlägget utforska mitt förhållande med Queens Of The Stone Age.
Eller, rättare sagt, mitt icke-förhållande med bandet.
För så är det, för att vara en rocker som gillar musik av hög kvalitet och med sväng så är mitt förhållande och mina relationer med just dessa jänkare klart undermåligt.
Jag äger en platta, lite sådär pliktskyldigt. Den här:
"Songs For The Deaf" innehåller en del hits, och jag gissar att det är därför jag en gång i tiden köpte den. Låtar som "No One Knows", "First It Giveth" och "Go With The Flow" är förstås svåra att förneka, men annars känns skivan ojämn i mina öron. Rätt mycket svaga kort, och kanske är det därför jag aldrig blivit eld och lågor över bandet?
Att jag har en känsla av att det kommer en hel del skräp också, förutom de fina låtarna?
Eller så funkar inte stilen med mig bara.
Jag är ju, i ärlighetens namn, inte överförtjust i akter som Fu Manchu, Kyuss eller Vista Chino heller. Ska det vara öken ska det vara "Blind In Texas"-videon med W.A.S.P. eller omslaget till Motörheads "Ace Of Spades".

Om man ska raljera.
Ändå så kan jag ju inte förneka att Queens Of The Stone Age har gjort en hel del bra låtar, och det för oss in på nästa del av mitt resonemang.
Samlingsskivor.
Jag gillar egentligen inte dem.
Skulle helst vilja ha hela diskografin av alla band jag gillar, men i vissa fall så har det blivit samlingsplattor. Antagligen fler än vad jag skulle vilja erkänna, i alla fall om man ska döma av alla jag hittat när jag rotat runt i skivhyllan i samband med serien "Record Madness", men ändå.
ZZ Top är ett sån band.
De lämpar sig utmärkt för att representeras med en samlingsplatta.
Queen ett annat (som dessutom är ganska aktuellt just nu hemma, jag har nämligen tagit till just Queen i min kamp att influera mina barn att gilla rock..ett fegt och ganska lågt knep - vem kan värja sig mot "We Will Rock You"? - men det är sån jag är...).
Och kanske är det för mig så också med Queens Of The Stone Age.
Frågan då, kära läsare, blir följande:
I dagens digitala ålder, vem av er sätter samman den spellistan (för jag inser att jag är en dinosaurie som köper skivor fysiskt) till mig?
Jag kräver enbart att de tre nämnda spåren från "Songs For The Deaf" ska finnas med, i övrigt ser jag fram mot vilka givna låtar ni enas om, och vilka jokrar som passar i spellistan.

För visst kan vi enas om att det är en konstart i sig att sätta samman den perfekta spellistan/samlingsskivan/blandkassetten, och att det ska göras av en insatt person som tar tid på sig för att komponera ihop det på rätt sätt?

fredag 27 september 2013

Veckans Tips: Xentrix "For Whose Advantage?"

Okej.
Du har alltid undrat hur Metallica skulle låta om de var nästan lika bra som de egentligen gör på de gamla plattorna, samtidigt som de har en kopia vokalmässigt av Sacred Reichs Phil Rind som hanterar gastandet.
Svaret är Xentrix (uttal på det? Ingen aning...) från UK, och skivan "For Whose Advantage?" är plattan jag ämnar använda för att leda det hela i bevisning. Skivan är utgiven 1990 på Roadracer Records. 
Bandet består av Paul Mackenzie på bas, Kristian Havard på lead guitar, Chris Astley (släkt med Rick Astley? Antagligen inte, men visst hade väl det varit otroligt kul!) på sång och kompgura, Dennis Gasser på trummor, och bandet serverar intelligent thrash som är både egen och en kopia på samma gång. Jag menar, lyssna på bästa låten "The Bitter End", speciellt i versen, och undvik att tänka på just Metallica i tiden för "...And Justice For All", I dare you! Ren ripoff, skulle jag vilja säga, så det är tur att bandet på en del andra spår hittar sin egen fora.
"False Ideals", "Kept In The Dark" och titelspåret är väl så goda exempel som något, och omslaget ger det hela en extra klatsch. Det kan faktiskt hända att du sett just omslaget i någon Ginzakatalog när det väl begav sig, det har i alla fall jag.
Jag hade däremot inte lyssnat på skivan innan jag fick mitt ex i högen av förbrukade plattor som Magnus Ö donerade. Givetvis var det här en av dem som jag ville kolla in, det ser man ju på omslaget att det är bra!

Tyvärr verkar det inte finnas på Spotify, om min begränsade sökförmåga talar sanning.
Det gör det lite trist, förstås, att tala om en så lysande egen kopia av all annan thrash. Hittar du Xentrix "For Whose Advantage?" på gratisdelning a lá Spotify eller YouTube så får du mer än gärna dela det med dina medläsare!

torsdag 26 september 2013

Recension: Miss Lava "Red Supergiant"

Lissabonbördiga Miss Lava har tagit hemlandet mer eller mindre med storm. Debuten "Blues For The Dangerous Miles" (2009) har gett gruppen omnämningen som en av landets fem bästa akter (i Loud Magazine), och gett dem chansen att dela livescen med stora och etablerade akter som Metallica, Mastodon, Kyuss Lives! och många fler.
Lyssnar man på efterföljaren "Red Supergiant" så är det rätt enkelt att förstå varför. Bandet sjunker här ledigt ner i förarsätet på en cabriolet av amerikansk muskelbilsmodell, drar på sig ett par svinsnygga solbrillor och rullar ut på landsortsvägarna så att däcken knastrar mot gruset. Solen bakar oss på resan, och vi som sitter i det fiktiva baksätet får följa med på en avslappnad resa som varierar från slingrigt sväng där vägarna bär längst ödsliga bergssidor och bland klippor lika ofta som vi kan känna gruset slå mot bilens underrede när bandet ger full gas förbi nedlagda och halvt förfallna bensinstationer i en öde landsbygd av rock'n'roll.
Likt vägen leder mot horisonten styr oss de stabila basgångarna och trumfundamentet felfritt framåt, samtidigt som gitarriffen utgör det passerande sceneriet.
Det är en bra resa.
Behaglig, intressant, avslappnande och uppfriskande - allt på samma gång.
Om vi ska lämna det målande och bli mer konkreta så gör bandet en fin insats. Johnny Lee (sång), K. Raffah (gitarr), S.Rebelo (bas) och J. Garcia (trummor) platsar på en internationell scen och har såväl et bra och rivigt driv i sitt samspel som ett närvarande sväng. Produktionen är bra och lyfter fram såväl riff som bas.
Låtmaterialet håller hög klass.
"Desert Mind", "Lay Down", "Ride" är tre av de fyra första spåren, och de sätter en god kurs för skivan. Det rockas rätt hårt, det svänger än hårdare. Variation finns med spår som lite tillbakalutade "Hole To China" och refrängstarka spåren "Motel Neon" och "Yesterday's Gone" är lätta att sjunga med i. Egentligen är det bara i "Crawl" och möjligtvis i "Catch The Fire" som jag tycker bandet gör det för enkelt för sig och blir lite ointressanta, så när vi till slut rullar in på uppfarten hemma igen så är det lugna titelspåret det perfekta sättet att summera resan.

Miss Lava är en bra bekantskap, och jag håller skivan för en fyra, om än ganska knappt.
Attityden och självklarheten i såväl framförande som låtskrivarkonst gör att jag vill se på "Red Supergiant" med positiva glasögon snarare än negativa.
Och vem vill inte cruisa runt i en amerikanare med skinnsäten, framförd av en portugisisk ökenkrigare med hög coolhetsfaktor?

Kolla in skivan på Spotify så märker du själv. De bästa spåren heter "Lay Down" och "Ride" så vet du var du ska börja.

Miss Lava "Red Supergiant" - 4

onsdag 25 september 2013

NP: Pantera. Gaddämmit!

 
 
 
...vete fan varför, men av någon anledning är jag den senaste tiden helt insnöad på Pantera.
De fyra skivorna du ser ovan.
Vilken jävla svit!
"Cowboys From Hell". "Vulgar Display OF Power". "Far Beyond Driven". "The Great Southern Trendkill".
Ruggig svit, och det är inte många band som klarar av att rapa upp en radda om fyra plattor på raken som står sig gentemot den raden av riff.
Bra skit, och det är ju som vanligt tveeggat.
Kul att lyssna på, men det tar också en del fokus från min lista.
Den med band och skivor att kolla upp.
Jag jobbar lite så.
Skriver på en lista i telefonen när jag springer på en platta som verkar intressant, kollar den sedan vid tillfälle och beslutar därefter om skivan i fråga ska föras över till "att köpa"-listan.
Just nu är den där listan med band att kolla riktigt lång...
...och som ett exempel kan jag säga att jag är lite sur över alla hyllningar som Windhand har dragit ner med sin andra platta "Soma" (fantastiskt omslag by the way).
 
Anledningen?
Jag har haft den självbetitlade debuten som en av de skivorna jag vacklat om ifall de ska ingå i "hemliga projektet" inför Veckans Tips vårsäsongen 2014 eller inte.
Nu ska den inte det.
Windhand är inte hemliga alls längre... (men just den första skivan, den lila och svarta ovan, är ett bra exempel på vad som kan tänkas dyka upp i hemliga listan)

Då kan man tjura över att guldkornen avslöjas med Pantera.
Bra musik att tjura till överlag, faktiskt...!

tisdag 24 september 2013

Recension: Stone Magnum "From Time...To Eternity"

Amerikanska Stone Magnum är först ut av de band som Metallbloggen fått som ett startpaket i samband med etableringen av samarbetet med The Metal Detector Music Promotions och skivbolaget Abyss Records - och det första man kan konstatera när man lånar detta doomband sina öron är att de minsann lyssnat en hel del på Candlemass.
Det råder ingen som helst tvekan om att det är de svenska veteranerna som står som föregångare när man lyssnar på spår som "Lonely God", "The Gallows Of Ohrdruf" eller "By An Omen I Went" - och sämre föresatser och målsättningar kan man ju ha.
Stone Magnum har sitt säte i Michigan, och "From Time... To Eternity" är kvintettens debutalster. Som sådant är det också en väldigt trevlig bekantskap, speciellt med ett par varv under bältet då låtmaterialet vinner i längden snarare än med omedelbar charm (som sig bör med fin doom metal så är det givetvis på sikt man segrar, anslaget har ju mer gemensamt med marathonlopp än med sprint). Det ska dessutom bli extra kul att se hur detta utvecklar sig över tid, för man kan konstatera ett par saker i samband med just debuten:
  • Låtsnickeriet är fint. Speciellt gillar jag "Lonely God" och "By An Omen I Went", men det håller bra standard över hela linjen.
  • Nick Hernandez som står för sången, och han kan kanske inte riktigt mäta sig med de stora namnen inom genren. Han sjunger inte dåligt, men samtidigt är känslan att han inte är riktigt...färdig med sitt vokala uttryck. Jag tror det finns mer utveckling där.
  • Stone Magnum lyckas kanske inte fullt ut att axla Candlemass fallna (?) mantel som nästa kungar på doomtronen, men man startar sin resa på ett fint sätt.
Bandet består i övrigt av Brad Toth (trummor), Ben Elliot (bas), Jim Brooks och Dean Tavernier (gitarr), och herrarna gör ett ganska bra jobb med en ganska bra produktion. Ska man klaga på något så kan man kanske konstatera att tempot i skivan är väldigt lika genom hela resan. På önskelistan är alltså lite mer dynamik och variation till nästa giv.
Nå.
Med allt det sagt så förstår du att Stone Magnum är ett band som du ska kolla in om du har tycke och smak för de referenser och den musiktyp som beskrivs, och att vi alla får följa med på deras kommande resa mot än större uppgifter.

Du hittar hela plattan på bandets bandcamp, och det som är värt att hålla i åtanke är som sagt att den vinner över tid. Du får ge det några varv. 
Bästa spåret är "By An Omen I Went", det är klassisk och snygg doom, men överlag är skivan ganska jämn och saknar riktiga fallgropar, vilket avspeglar sig i betyget.
Det är av sorten att jag skulle vilja ha en annan gradering, då det balanserar mellan "3 - bra, värt tiden och pengarna" och "4 -  Mycket bra, du behöver detta".
Med tiden har skivan vuxit sig starkare och starkare, och även om jag nu väljer att landa på en stark trea i mitt omdöme så är det som debut imponerande - och kanske kommer jag i efterhand att vilja revidera detta uppåt.
Mersmak på betygstrean, alltså!

Stone Magnum "From Time... To Eternity" - 3
 

måndag 23 september 2013

Monday morning pick-me-up

Idag är det måndag.
Brorsan på besök i helgen (topp), sjukt hemma med minsta killen (feber), Skid Row (självbetitlade med bland annat "Youth Gone Wild") i bilen på väg till jobbet i morse, mycket att göra (offerter, möten, kvartalsslut) på jobbet.
Även om Werock verkar vara uppe igen (whihaa!) så behövs en extra "pick-me-up" idag, tycker jag. Den snor vi ohämmat från en av de bästa bloggarna där ute, Hatpastorns Likpredikan. Varning dock.
Det här gör lika delar ont som det är humor...




Som Janice sa (om du inte vet vem Janice är/var är du för ung).
Oh.
My.
God.

Alternate Reality heter bandet. Låten heter "The King That Never Was" och är ett bra exempel på när det ostiga blir så ostigt att det liksom inte är på allvar längre.
Vi tar en till va? Låten "Witch Hunt" ...
 
....

Inte lika fantastiskt dålig, men ändå.
Kan ju få de flesta måndagar att ta sig. Vill du ha ännu mer är det bara att leta. Det finns en "uppföljare" till den första videon som heter "Metal Coma", exempelvis.
Glad måndag!

söndag 22 september 2013

Citatet: Kirk Hammet, Metallica

Den här söndagen ska vi bli rykande aktuella, samtidigt som det inte blir så mycket "lull-lull" runt Citatet.
Det har varit kyrkoval ganska nyss. Metallica släpper en spelfilm snart. Kirk Hammet pratar om den i senaste numret av Close-Up Magazine.
Se där tre saker som vi kan ena i en i Citatet denna gång!

"Jag är inte alls inne på den där satanistiska grejen.
Det är bara något man drar till med om man har dålig fantasi. Att sjunga sin femtioförsta sång om att luncha  med Satan - det är inte min grej.
Det är bara löjligt."
Kirk Hammet, Metallica

Ja.
Exakt så är det Watain eller Marduk uttrycker sig i sina låtar. Att luncha med Satan. 
Fniss... 

fredag 20 september 2013

Veckans Tips: The Damned Things "Ironiclast"

Den här plattan har jag skrivit en del om, och då var det med funderingen om vad som egentligen är en supergrupp. Är The Damned Things en sån?
Jag vet inte.
Jag vet dock att jag inte hade koll på dem alls förrän kompisen Nicke satte en kopia i nävarna på mig (oh, busigt eller hur, en kopia?!), och nu gillar jag det.
Josh Newton & Keith Buckley från Every Time I Die, Scott Ian och Rob Caggiano från Anthrax samt Joe Troeman och Andy Hurley från Fall Out Boy är väl anledningen till att just supergruppdiskussionen kan vara aktuell, men man få ju inte tappa sikte på låtarna.
"Ironiclast" innehåller nämligen en uppsättning livsglädje i form av okomplicerad rock'n'roll med lite hårdare kant.
Låtar som "Bad Blood", "We've Got A Situation Here" och "Friday Night" är rätt enkla i sin tanke och sitt angreppssätt, men det är också hela grejen med plattan.
Det är okomplicerat, enkel, smittsam musik som sätter ett leende på läpparna på lyssnaren.
Sorglöst, är nog ett bra ord för att beskriva det.
Produktionen skulle jag vilja använda det engelska ordet slick för att beskriva. Den är snygg, smidig och modern, vilket samtidigt innebär att den kanske tappar lite personlighet och karisma. Det är dock inte personlighet som är anledningen till att man vill spela plattan, utan det är den där fredagskänslan.
Att bara släppa lös lite, med musik som är bra och med distade gitarrer men ändå snäll nog att spela på kontoret en eftermiddag, typ.
The Damned Things har uppenbarligen haft kul när man gjorde plattan, och det hörs.
Kanske är det ändå det som borde vara definitionen av en supergrupp? Att de samlade musikerna som egentligen har andra åtaganden inte riktigt kan hålla sig borta eftersom sidoprojektet är så jäkla kul och kravlöst?

Lyssna själv. Det är ju ändå fredag, eller hur?

torsdag 19 september 2013

Fläsksmäll!

Jomen.
Helgen runt min hustrus födelsedag blir - om man bor i Stockholm och gillar hård musik - lite av en utmaning. På tre dagar spelar dessa herrar runtom på stans olika etablissemang...

 
 
 
 

Amon Amarth, Carcass (samma spelning iofs, så det funkar ju bra där), Ghost, Amorphis och Dark Tranquillity.
Nä.
Det går nog inte att täcka in alla. Ens om man vill.

Jag har plåt till Amon Amarth & Carcass-spelningen på lördag, men möjligtvis ser det ut som om det inte blir något med det om hustrun ska firas. I så fall blir det en av de andra spelningarna på söndagen, men vilken man ska välja är fanken inte lätt...

Annars är det just nu en annan grej jag peppar för.
Till helgen kommer världens bästa brorsa på besök (om allt går som det ska, man vet ju aldrig - när barn är med i spelet kan det ju alltid bli galopperande scharlakansdigerdöden som ställer planer på kant), och jag tycker det ska bli löjligt kul.
Han har med sig sin yngsta grabb som är jämnårig med min äldsta, så vi har kört ut hustrun på andra äventyr på lördagkväll för att kunna åstadkomma grabbkväll de luxe..
Laguppställningen just nu:
Inte illa, eller hur?
Dessutom lite TV-spel, hårdrock och bromancing.
Blir fint det. Så kan jag förtränga den kommande fläsksmällen ett tag... 

onsdag 18 september 2013

Recension: Satyricon "S/t"

Norska Satyricon är ett av de banden som varit med länge i scenen, och som verkligen transformerat sig. Det tidiga soundet som skapades av duon Satyr (gitarr, sång, bas) och Frost (trummor från helvetet) var klassisk norsk black metal. Råbarkad, snabb.
Med den åttonde och självbetitlade fullängdaren cementerar man dock färdriktningen bort från detta ursprungssound. Kvar står nu vad som snarast kan kallas metal, och där ordet "black" endast ekar i vissa moment medan det i det stora hela inte är närvarande alls.
Och det är helt rätt av Satyricon, för så angelägna, mångfacetterade och långsiktigt intressanta som man är nu - det tycker jag inte att man varit någonsin förr.
Jag älskar plattor som "Nemesis Divina", "Volcano", "Now, Diabolical" och "The Age Of Nero", men många av dem är i eftertänksamhetens ljus en aning enkelspåriga. Bra material, fantastiskt spel, men även om man över tid kan se en glidning mot ett mer lättillgängligt material så är skivorna som helhet ganska pang på rödbetan. 
Precis som omslaget nu skvallrar om så släpper man här in en aning ljus, och åstadkommer en skiva som bågnar av dynamik och små rum att utforska under otaliga varv lyssnande.
Dessutom är "Satyricon" en väldigt jämn historia, där det slutliga intrycket är att skivan som helhet är mer värd än separata låtar var för sig, och det är - i alla fall för mig - en skillnad jämfört med om jag tittar bakåt i diskografin.

Inledande och avslutande instrumentala "Voice Of Shadows" samt "Natt" är de två svagaste korten, men de är ändå så pass starka att de inte påverkar helhetsintrycket negativt där de ramar in resterande del av skivan. Jag brukar annars hoppa över sådana delar, men i detta fall lyssnar jag nästan uteslutande från start till mål, ett betyg så gott som något för dessa två spår.
Däremellan ligger godsakerna tätt. Bäst är svepande, lite episka singeln "Our World, It Rumbles Tonight", snabba "Walker Upon The Wind" med sitt fantastiskt mixade reverb på sången, "Nekrohaven" med den där allsångsrefrängen - och givetvis också "Phoenix".
Den låten tarvar ett speciellt omnämnande, för den besitter sådana kvaliteter att om det inte blir en hit så är något väldigt fel i världen. 
Satyricon har väl sedan tidigare tappat det mesta av sin cred inom black metal-svängen, och struntar dessutom i folks åsikter i övrigt - men greppet att låta Madrigal-sångaren Sivert Høyem stå får sången istället för att ge sig på att förmedla de känslor som krävs på egen hand är ett genidrag av Satyr (....utan att säga bu eller bä så länkar jag hit...), och den låten har en sån långsiktig bärkraft att det är rent av löjligt.
Övriga spår är starka de med, men när jag efter trettiotalet varv med plattan tänker på den så är det inte "Tro Og Kraft", "Nocturnal Flare" eller "Ageless Northern Spirits" som jag tänker på, trots deras kvalitet.

Bandet Satyricon går verkligen sin egen väg, och jag tycker det är rätt att göra skivan självbetitlad. Det markerar, precis som man kunnat läsa i intervjuer, att man lägger om kursen en aning. Visst kan jag sakna lite av ursinnet, men jag tycker på det hela att är av godo - och dessutom älskar jag ljudbilden på skivan.
Det är varmt, mjukt och magiskt utan att bli snällt eller mesigt.
Organiskt, är väl det bästa ord jag kan tänka mig för att beskriva ljudet med lekmannatermer.

Nå - detta är i min bok en betygsfemma.
Du behöver den här skivan.
Om det sedan är årets bästa skiva återstår verkligen att se, men helt klart är att Satyricon klarat att förnya sig och att fansens fem år långa väntan på nytt material varit värt det! 
Du lyssnar enklast via Spotify, så kan du ge en egen uppfattning.

Satyricon "S/t" - 5

tisdag 17 september 2013

Billigt. Dyrt. Bra. Spännande. Dåligt. Trevligt.

En bild säger mer än 1000 ord - därför blir detta inlägg ett knippe bilder och enbart ett fåtal ord...

 
Hälsade på i Farsta i helgen. Billilga skivor på ÖB, så jag utökade mitt förråd av Mustasch-plattor med hälften, och mitt Pro-Pain utbud från 0 till 1. 20 spänn för två skivor. Löjligt.
jag köpte förstås ett extra "paket", så vill du också ha Mustasch och Pro-Pain får du vara först att säga det i kommentarerna.
I Farsta har de också Pang Pangs lokalbryggda öl.
"No It's Not From India, It's From Hökarängen IPA" samt "Puttin' In Hours Pale Ale".
Snygga etiketter, men närmare 40 pix per flaska är ju motsatsen till billigt...
 
 
...var också hos kompisen R2 i helgen, och han påminde om det kommande livesläppet med Testament, "The Dark Roots Of Thrash", som vi också tjuvkikade på via YouTube.
Gosse, det kommer bli något...! Hej köptvång!
Annars fick jag brev från Stonegriff, med kanske den trevligaste lappen på länge fastklistrad.
Molde tackar för demorecensionerna och skickade den samlade debutplattan. Mumsigt - men det väcker också en fråga om hur det ska bli det där med demorecensionerna.
Jag får massor av förslag och band som vill vara med, men orkar inte riktigt driva det där på ett bra sätt. Lekte ett tag med tanken att köra en form av samlingsgrej, typ fem band i taget lite mindre djupgående, och att man kan ladda hem en zipfil med kanske en låt från varje band, men jag vet inte.
Har du något bra förslag?

Mindre kul - Werock är nere.
Det verkar vara något med PHP eller forumet eller nåt, och ingen av oss som pysslar med siten är speciellt hemma på det där med tekniken.
Kan du sånt? Kan du hjälpa oss?

Till sist:
Bra den där plattan. Sällskapade mig igår kväll runt löpspåret.
Det gick... ganska så fort... Med hjälp av Carcass hade jag den första rundan p ålänge som jag inte hade ont eller var tvungen att springa med kompensation i löpsteget för att ett knä har bråkat. Mysigt...!

söndag 15 september 2013

Besatt: Death Angel "Act III"



En gång i tiden var jag en nörd. 
Eller, kanske... jag är fortfarande en nörd, fast på ett annat sätt numera. 

Hur som helst, en gång i tiden bestod stora delar av min tid av att a) träna, helst ishockey... samt b) lyssna på musik och spela in kassettband med blandad musik.

Denna ”Besatt” handlar på sätt och vis om båda de sakerna, samt om skivan ovanför som jag kopplar ihop med dessa saker. Death Angel ”Act III”. Thrash, men anledningen till att jag fastnade för plattan första gången var nog balladen ”Room With A View”. 
Jag hade en grej för mig där ett tag, att jag skulle spela in blandade kassetter med olika typer av musik, och så döpa serien till något. Den serien som innehöll diverse hårdrocksballader hade det ostigaste namnet av alla, jag skrev ”Squeeze” på kassetten och samlade olika mer eller mindre dassiga kramgoda låtar på dem. 
Rätt patetiskt i efterhand, men hey – så var det.
 Antagligen var det viktigt för mig att vara lite omtyckt, och jag har för mig att jag försökte spela lite av de där banden i hockeylagets bandare i samband med träningar och så, i någon form av försök att få folk att gilla hårdrock – men utan att egentligen våga stå för riktig hårdrock. Mellanmjölkens förlovade land, mittfårans trygga famn. 
Så klart stötte det väl ingen, men hallå?
Kan det bli mer blodfattigt och meningslöst egentligen?

Nåväl. 
Resten av skivan är ju kanske den egentliga behållningen, och den här plattan har jag haft både på vinyl och i CD-format. Det var vinylen som besatte mig ett tag, på den tiden då jag hade mitt pojkrum närmare resten av familjen (det blev sedermera ett mer avskiljt tillhåll när farsan ledsnat på att höra låtar som ”Seemingly Endless Time” och ”Veil Of Desception” på lite för hög volym och lite för konstiga tider och till slut spikade upp en skiljevägg i fritidsrummet bakom garaget till vilket jag fick flytta). 
Jag spelade den ta mig fan hela tiden ett tag.
Hade en kassett också så att jag kunde ta med mig ljudet (Walkman, barn, innan iPod och SmartPhones och grejor) när jag var ute på äventyr. 
Och det hände nästan bara vid två tillfällen, i alla fall under vintertid.

Antingen var jag i skolan (högstadiet var det som gällde den här tiden), eller så var jag på idrottsplatsen. 
Ishockeyrinken, med tillhörande omklädningsrum. Det var det enda som gällde, mer eller mindre. Det, och att äta. Och det tar oss in på en episod som faktiskt har samband med både tränandet och ätandet.
Det var nämligen som så, att i kombination med all träning så växte jag en hel del. Inte bara runt magen som nu är fallet, utan både på längden och tvären. På ett år la jag till en decimeter i längd och närapå 20 kilo, ett helt makaber siffra så här i efterhand. Och jävlar, vad jag åt!
En dag startade med frukost bestående av gröt och en fyra-fem mackor. Iväg till skolan, där jag hade tumme med matsalstanterna (som vi kallade dem alla, oavsett ålder) som släppte in mig och sköt till lite mackor på 10-raste, Sen lunch, två portioner. Nytt gullande med mattanterna vid 14-rasten innan skolan slutade och man fick cykla hem för att fika lite. En halv limpa eller så. Därefter middag med famlijen, två portioner, och lite musik på rummet. Sen kom farsan hem från jobbet, så då kunde jag äta middag igen, med honom, innan det var dags för träning. Efter träningen var man ju rätt hungrig, så en omelett på fyra-fem ägg med ost i satt bra till mackorna, och efter det lite musik och sängen. Problemet var bara att jag vaknade 1-3 ggr per natt och var hungrig, och smög upp för att äta. Sinnessjukt egentligen, men så var det. Och det där, det ställde inte bara till det ekonomiskt och logistiskt för min kära mor (hon har berättat att hon bakade 1-2 limpor om dagen den här tiden!), det producerade också en helt makalös mängd disk. 
Smutsig sån, som hamnade i mitt rum efter att jag tagit med mig allt in dit för att äta på kvällen och natten. Där samlades allt, tallrikar med fil, O’boy-glas, tallrikar. Äckligt, eftersom jag ju nu var tonåring och inte greppade att man ju bör bära tillbakla och diska allt. Effekten var ju att det luktade nog lite surt i mitt rum, samt att familjen i övrigt till slut inte hade något porslin. Det där tröttnade min mor på till slut, och eftersom hon talade till döva öron så beslutade hon sig för att göra något istället. 

En dag när jag kom hem från dubbla ispass hade hon helt sonika tagit ALLT LÖST i mitt rum och... bäddat in i sängen. Den var en halvmeter hög med smutstvätt, smutsiga tallrikar, böcker och annan bråte. Jag blev, med tonåringens enkelsidiga syn, heligt förbannad och skrek och härjade. Orättvist!!
Hon var rätt cool om det, vill jag minnas, och till slut fick jag ju bädda rent och städa. Det höll kanske en vecka innan jag började i samma bana igen. Den andra gången jag kom hem till den smutsbäddade sängen sa jag inte ett knyst. Med sammanbitna käkar bar jag ut all smutsig disk, laddade tvättmaskinen och lärde mig en läxa. Det var bara att börja sköta sig så att man kunde fortsätta vara i sitt krypin och sparka igång Death Angel. 

Som sista kuriosa så är det med min forna besatthet i tankarna ganska kul att jag faktiskt, via Werocks försorg, många år senare fick chansen att intervjua Rob Cavestany, gitarristen i bandet.  Du hittar intervjun här, och det blir väl ett lämpligt avslut för inlägget som helhet. 
Nu ska jag gå och plocka undan lite tvätt och grejer, annars vet man ju aldrig var den hamnar...!