Metalbloggens samarbetspartner:

lördag 31 december 2011

Årsbästalistan - och Gott Slut!

NYÅRSAFTON - Gott slut på 2011, kära läsare.
Som vanligt avslutar Metalbloggen med årets topplista, och den har ju till viss del funnits att läsa sedan juldagen, tillsammans med ala skribenters personliga lista.
Här får du den igen, utan svammeltexter (vill du veta mer om varför skivorna på plats 1-10 finns just där så kollar du Werock-artikeln) och med utökade mängder:

1) Graveyard "Hisingen Blues"
2) Primordial "Redemption At The Puritan's Hand"
3) Machine Head "Unto The Locust"
4) Mastodon "The Hunter"
5) Wolves In The Throne Room "Celestial Lineage"
6) Foo Fighters "Wasting Light"
7) The Haunted "Unseen"
8) Red Hot Chili Peppers "I'm With You"
9) Rival Sons "Pressure & Time"
10) In Flames "Sounds OF A Playground Fading"
11) Vreid "V"
12) Amon Amarth "Surtur Rising"
13) Portrait "Crimen Lasae Majestatis Divinae"
14) Saxon "Call For Arms"
15) Terrortory "The Seed Left Behind"/August Burns Red "Leveller"/Demonaz "March Of The Norse"

Totalt sett är väl musikåret 2011 rätt bra, även om jag har en svag känsla av att förra året var aningen bättre? Endera dagen kanske jag orkar med en Tvekamp mellan de åren.
Eller inte.
Nu går vi ju nämligen in i ett nytt år, så man vet inte hur sånt slutar!

GOTT NYTT ÅR!

fredag 30 december 2011

Årets, Del 3(3)

Tjohoo!
Vi är framme vid den sista av tre delar som sammanfattar året.
Alla de som utmärkt sig extra mycket får lite ris och ros, och det finns väl ingen anledningen att vila på hanen?
Vi börjar med en av de roligaste kategorierna att dela ut, och som varit konstant under alla bloggens år, nämligen...
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Blogg: Metallbibliotekarierna

Det makalöst innovativa greppet att vara tre som delar på bloggen var ett friskt grepp, och det har gjort att detta år är det de skånska Metallbibliotekarierna som oftast gett mig läsning, spellistor, skratt och udda inslag. Det spretar sådär jäkla skönt också, nu när de är tre viljor som försöker samsas, och det är vi läsare som vinner på det. Suveränt!
Hela topp-tre-listan ser ut såhär:

1) Metallbiobliotekarierna
2) Film- och Metalbloggen
3) SpinningBlack

Du hittar dem allihop i högermarginalen här, eller så kollar du arkivet för långa artiklar för att få lite Blogg I Fokus med dem. Dessutom ska nätets roligaste blogg nämnas, Hatpastorns Likpredikan.
Kul site, men av någon anledning har det inte blivit att jag läst den lika ofta i år.
My bad, antagligen....
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Mest Vilsna: The Devil's Blood "the Thousandfold Epicentre"


Holländarna kan skriva låtar som svänger och dyrkar djävulen som nästan ingen annan. Jag gillar dem som fasen, men på årets skiva har man tyvärr låtit sin svarta magi gå överstyr. Man går, faktiskt, helt vilse, och som lyssnare får man leta bland de flummiga haschdimmorna för att hitta de solida partierna.
De där bandet faktiskt spelar vanliga låtar (och förstås gör det bra).
Vilse i den ockulta dimman hoppas jag att bandet hittar ut igen!
-----------------------------------------------------------------------
Årets Whitesnake: Voodoo Circle "Broken Heart Syndrome"



Jo, okej, Whitesnake själva släppte en riktigt bra skiva (för att vara i den här fasen av karriären), men de får faktiskt smisk på sin egen hemmaplan. Årets bästa Whitesnakeskiva har släppts av Voodoo Circle, och det låter bra mycket mer Whitesnake än vad originalet gör. Bra, jäkligt bra, förstås!
----------------------------------------------------------------------
Årets Tråkigaste Produktion: Black Stone Cherry "Between The Devil And The Deep Blue Sea"




Vilse bland pengarna. De tidigare två skivorna har bjudit på ruggigt bra rock'n'roll med hårdrock i kanten. Ett sväng frammanat från de inre delarna av hjärtat.
Nu är det borta, i stort sett.
Kvar finns en utblandad, tråkig gegga till producentskapad massmarknadsprodukt.
Klart tråkigaste produktionen i år!
--------------------------------------------------------------------------
Årets Heavy Metal: Battle Beast "Steel"



...länge trodde jag att det skulle bli Saxon som knep denna titel, men i elfte timmen la jag rabarber på finska Battle Beast debutskiva "Steel".
Den är så otroligt hängiven och spelglad att det inte går att värja sig, och i ren eufori måste jag hålla detta som årets bästa heavy metal. Så här låter det när det kommer från hjärtat!
----------------------------------------------------------------------------
Årets Whisky: Glenmorangie Signet




Jaha, så hade man hittat nirvana då.
Detta är, by far, den bästa whisky jag har smakat. Kostsam så in i bomben, men ändå, det här är fantastiskt bra. Snygg flaska också, minst sagt...
-------------------------------------------------------------------
Årets Snyggaste Tee: Throwdown





Den här tjusiga saken fick jag av Per när han besökt Las Vegas. En av kvällarna lirade Throwdown, och givetvis var Per på plats.
Läckert med en tee som inte är svart, och visst förtjänar den sin utmärkelse?
Billig var den också. $10, har jag för mig. Bra kurs det...
-----------------------------------------------------------------------
Årets Liveskiva: Paradise Lost "Draconian Times MMXI"



Ingen överraskning alls för de som följt denna blogg på slutet.
Det går ju liksom inte att misslyckas med denna skiva i botten, och att bandet har den goda smaken att förstå att Nick Holmes numera kanske inte kan nå de högsta tonerna och därför behöver lite hjälp gör bara hela denna upplevelse än bättre.
Runners up får väl vara Volbeat "Live From Beyond Hell/Above Heaven" och Pearl Jam "Live On Ten Legs", två riktigt bra livegivar det med.
---------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Låt: Graveyard "The Siren"
Alltså, det finns förstås så sjukt många kandidater till den här kategorin att det är rent av larvigt. Varenda skiva som är aktuell för Årsbästalistan har ett knippe urstarka låtar, men om jag tvingas välja en enda så får det bli göteborgarnas avslutslåt på "Hisingen Blues".
Oj, vad den har rullat i min spelare i år.
Rösten. Gitarrspelet. Samspelet mellan den lugna versen och svänget i refrängen.
En värdig vinnare!
----------------------------------------------------------------------
Årets Snabbaste Uppföljare: Black Country Communion "2"




Det tog bara nio månader från den första till den andra skivan.
Utan att båda spelades in samtidigt.
Det är ju hur snabbt som helst med dagens mått mätt, och rent krasst hade alltså både den självbetitlade debuten och efterföljaren kunnat komma samma år.
Hur coolt hade inte det varit?
Bra blev det ju också. Tummen upp för den produktionstakten!
----------------------------------------------------------------------
Årets TV-serie: The Walking Dead



Okej, rent krasst kanske den kom före 2011, men för mig blev detta året jag kollade serien. På DVD. Mitt i natten, med en gald ganska nyfödd son i soffan bredvid mig.
Skön kontrast.
Bra serie, och jag väntar nu på att kunna sätta tänderna i andra säsongen...

I övrigt var det ett år när "Sons Of Anarchy" dominerat. Den duger ju också... :)
-------------------------------------------------------------------------------
Årets Sämsta Konsert: Slipknot, Sonisphere


Vad, säger du nu?
Inte den sågade Opethspelningen i december?
Nä.
Faktiskt inte. Och det beror på en enda sak - att JAG MISSADE HELA SPELNINGEN MED SLIPKNOT! Det har aldrig hänt förr, att alkoholen fått Rebellängeln att vika in årorna och missa en spelning jag egentligen vill se - men denna sommar var det dags.
Illa. Extra illa eftersom jag förstod att spelningen varit rätt bra för dem som var där...
--------------------------------------------------------------
Årets Bästa Spelning: Mastodon, Sonisphere


Fantastisk spelning!
När bandet öppnade med "Iron Tusk" trodde jag att de skulle omkull varenda kotte på plats. Vilket ös, vilket sväng, vilken spelglädje. Och låtmaterial. Grymt bra, och jag tror den enda spelningen som kommer i närheten i år för min del är Machine Head på Arenan.
-------------------------------------------------------------------


Det var allt för denna gång.

Nästa år står för dörren. Imorgon är det Nyårsafton, och det kommer att frossas i Årsbästalistor, resultat av min vadslagning med hustrun, kommande Hårdrockskväll 2012.... Gott Slut på 2011!

torsdag 29 december 2011

Årets, Del 2(3)

...mellandagar, och vi fortsätter resan med att summera året.
Detta är del 2 av 3 i genomgången av alla olika akter, skivor och annat som utmärkt sig på ett eller annat sätt...
-----------------------------------------------------------------
Årets Dödsmetall: Amon Amarth "Surtur Rising"
Jo.
De är stabila som fanken, Amon Amarth. Precis som vanligt så var mina initiala tankar om denna skiva att det är lite tröttsamt med vikingatemat, och att dte inte riktigt är lika bra som förra skivor.
Och precis som vanligt så har skivan växt under hela året och slutar med att jag diggar den. Riktigt bra, faktiskt, med snygg produktion, och en väldigt jämn skiva.
Som runner-up skulle jag nog säga Vallenfyre, men generellt känns det som om det varit ett svagare år för döds än exempelvis fjolårets fullständiga dominans.
------------------------------------------------------------
Årets Snacks: Pringles Original





Mycket märkligt, faktiskt.
Den är verkligen inte speciellt god. Man biter, det krasar, det smakar pappersmassa, typ - och ändå har det blivit just detta rör som dominerat vid snacksandet hemma.
Det beror väl egentligen på att äldsta grabben gillar dem (och har lite svårt för de chips eller snacks som smakar mer), men ändå. Det hade jag aldrig någonsin kunnat gissa...
------------------------------------------------------------------------
Årets tuggmotstånd: Vildhjarta "Måsstaden"



Jo, men det här är en koloss som skyddar sitt inre väsen med många törnen och snåriga buskar.
Det är inte lätt att tränga igenom skalet och tillgodogöra sig det söta i mitten.
Årets mest svårsmälta platta, helt klart.
Jag är fortfarande i processen av att bestämma om detta är genialt eller bara nördigt introvert!
-------------------------------------------------------------------------
Årets Snyggaste Omslag: Saxon "Call To Arms"




Konkurrensen är förstås hård. Mastodon, Year Of The Goat är två andra briljanta omslag, men snyggast av dem alla är nog ändå det stilrena och slående omslaget på "Call To Arms".
Det sticker verkligen ut, och Saxon har en fullträff här.
Läckert!
----------------------------------------------------------------------
Årets Fulaste Omslag: Chickenfoot "III"



Det som gör det är färgen.
Färgen, i kombination med att man satt en logga som ska läsas i 3D på fronten.
Det gör att man utan glasögon knappt kan se hur den ska se ut.
En blaffa på bebisblå bakgrund tar priset som årets fulaste omslag, faktiskt. Tur att skivan överträffade mina förväntningar avseende innehåll.
---------------------------------------------------------------------------
Årets Upptäckt: Lucifer Was




Detta norska hårdrocks-prog-flum-flöjt-gitarrgeni-band härjade egentligen för rätt många år sen, men det är först i år de hamnat på min radar. Jocke på Record Heaven tipsade i samband med en intervju om siten och deras skivbolag Transsubstans, och jag fastnade verkligen från första tonen på skivan "In Anadi's Bower".
Fantastiskt band, och helt klart årets roligaste upptäckt.
----------------------------------------------------------------------------
Årets Ishockeyspelare: Oscar Lindberg




Precis som vanligt så är det en spelare från Skellefteå AIK som står i fokus.
Det är laget i mitt hjärta, det är dem jag följer.
Naturligtvis skulle jag kunnat valt Stefan Liv ändå, med tanke på den tragiska olyckan, men han har hedrats på finare och mer värdiga sätt på många håll.
Han är saknad, och vi nöjer oss så.
Oscar får istället denna lilla bloggs utmärkelse för att vara både finessrik och rivig. En egen produkt med lovande karriär framför sig som gjorde ett grymt bra slutspel förra året, och en spelartyp jag gillar.
Dessutom har han ett klassiskt skelleftiskt namn. Hade han hetat Lundmark eller Marklund hade det varit optimalt, men det är ändå tillräckligt svennebanan-anonymt för att passa bra in!
--------------------------------------------------------------------
Årets Black Metal: Wolves In The Throne Room "Celestial Lineage"



Helt fantastisk skiva.
Den svävar ju för bövelen stundtals!
Konkurrensen av det jag hört kommer väl snarast från norska Vreid, men det är ett år när ingen annan skiva står ut som "måste ha" på samma sätt som exempelvis Watain förra året.
Å andra sidan räcker ju Wolves In The Throne Room rätt bra.
"Astral Blood" är en av årets absolut bästa låtar!
----------------------------------------------------------------------------
Årets Genombrott: Rival Sons



Förra året pratades det om Ghost och Kvelertak - detta år känns det som om det är Rival Sons som slagit igenom med dunder och brak.
Debutplattan (jo, jag vet att man också har en egensläppt EP innan, men ändå) sparkar stjärt storligen, och svänger så mycket att det är hälsovådligt.
Kvalitet lyser igenom.
Därför är Rival Sons här för att stanna!
-------------------------------------------------------------------------

Nå... håller du med?
Inte?
Så kan det gå.
Smaken är ju som baken. Rätt hårig.

Fortsättning imorgon, förresten. Då avslutar vi svepet med den tredje och sista delen av alla Årets!

onsdag 28 december 2011

Årets, del 1(3)

Det närmar sig årsbokslut. Den tiden på året när det bara är att summera hur det egentligen varit, vilka skivor, grupper och spelningar som utmärkt sig. Bland annat. Dessutom kommer serien som vanligt att innehålla info om vilken blogg som egentligen varit bäst under året.
Men vi börjar med...
-------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Stabilaste Uppföljare - Machine Head "Unto The Locust"




Förväntningarna efter förra släppet "The Blackening" var inget annat än monumentala. Enorma. Hur följer man upp det, speciellt som bandet tidigare åkt lite berg- och dalbana när de haft förväntningar på starka uppföljare (i alla fall enligt egna ord i intervjuer)? Den som tvivlade behövde inte göra det speciellt länge. "Unto The Locust" är verkligen facit i hur man följer upp en sådan skiva som "The Blackening". Kanske inte prick lika bra (eller?), men med glöd, urstarka låtar och en glädje till musiken som kombinerat med strävan efer perfektion gör "Unto The Locust" given på Årsbästalistan. Högt upp på årsbästalistan...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Metalcore: August Burns Red "Leveler"


Alltså, jag gillar ju inte metalcore. Det står tydligt i min recension av August Burns Red. Ändå ska jag vara ärlig - förra året placerade jag Bring Me The Horizon högt på årsbästalistan. I år är det jänkarnai ABR som charmat mig. Fantastiskt bra skiva!


--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Bok: Blod Eld Död av Ika Johannesen och Jon Jefferson Klingberg

Bra år för böcker. Den bästa är den fantastiska "under skinnet"-skildringen av de starka personligheterna som format svensk (och norsk) extremmetal som Klingberg och Johannessen står för. Blod Eld Död är njutning i nästan varje kapitel (även om de t ex får smisk av Anders Tengner i avsnittet om Heavy Load). På andra plats kommer "Access All Areas" av Tengner, och jag gillade även Kee Marcellos självbiografi. Bra bokår, som sagt!
------------------------------------------------------------------------------
Årets Sämsta Skiva: Queensryche "Dedicated To Chaos"


Jasså, säger du. Inte Metallicas och Lou Reeds haveri "Lulu"?
Njaej, alltså - jhag har ju inte hört den. Efter de provsmakningar som läckte ut har jag medvetet valt att inte alls lyssna på den dyngan, jag vill inte göra öronen illa.
Och av de skivor som jag har hört så går priset absolut helt klart till Queensryche. Det gör mig illa att man släpar det namnet i smutsen, och detta är så vämjeligt att det är patetiskt. Hissmusik, i bästa fall. I sämsta fall... värre. Recensionen innebar bloggens första betygsetta genom tiderna. Det har utvecklat sig till en svag etta. Om det nu går...
-------------------------------------------------------------------------
Årets Mest Lovande: Year Of The Goat

Rasande snygga EP'n "Lucem Ferre" smiskar röven av de flesta ockulta rockbanden i samtiden. Så enkelt, så bra, så lovande att band som Ghost och The Devil's Blood förmodligen är lite rädda för den kommande konkurrensen. För visst kommer det en fullängdare? Roligast av allt kanske ändå är felskrivningen som blir när man importerar EP'n i iTunes. Istället för "Dark Lord" får låten namnet... "Dark Load". Humor, Rebellangel style!


-------------------------------------------------------------------------------


Årets Ostigaste Titel: Megadeth "Th1rt3en"Usch. Megadeths försök att sticka ut kanske lyckas, men det är inte för att det blir bra. Att byta bokstäver mot siffror är illa, men det absolut värsta med denna titel var nog att man lät det påverka skivan för mycket. trettonde skivan, döpt till tretton... klart det ska vara tretton låtar. Gissa om det innebär utfyllnadslåtar???


----------------------------------------------------------------------------


Årets Svenska Etablerade Akters Trend: Förnyelse


In Flames, The Haunted och Opeth. Alla tre strävade efter nytändning för egen del, och samtliga grupper valde 2011 att gå sina egna vägar. In Flames levererade sitt starkaste album på ganska länge, och var kanske den av grupperna som förändrade sig minst, men både The Haunted och Opeth har fått utstå en hel del kritik och verkligen gjort stora förändringar. "Unseen" och "Heritage" delar fansen i två läger, men värt att notera är ändå att de bandet som hållit igång så pass länge, är ungefär lika gamla rent medlemsåldersmässigt alla kände behovet av denna förändring. Vad blir nästa steg? Jag tror att Opeth kommer med en hårdare skiva igen, även om vi kanske inte får se growl, att The Haunted fortsätter på sin inslagna väg än mer och att In Flames.... är... In Flames!-------------------------------------------------------------------------------------------


Årets Bästa Öl: Brooklyn Lager

Rätt lätt, faktiskt. Den här ölen med sin klassiskt skitiga smak har blivit en superfavorit och fungerar oavsett om det är gassande sol eller mörka höstkvällar. Närmast i tur var nog snarast Mariestads 3,5%, som under tiden innan vi tillökning i familjen (ja, och närmast efter den också, förstås...) kom väl till pass, och är riktigt bra för att vara lösplugg.
--------------------------------------------------------------------------------
Årets Förälskelse: King Diamond


I vanliga fall har det funnits minst en eller tre skivor som verkligen blivit besattheter för undertecknads del. Skivor som jag bara måste höra en gång till... och en gång till... och... Detta år är det ingen enskild skiva som står ut som min förälskelse, utan snarare upptäckten av en grupp. Eller, en artist. Kim Bendix Pedersen. King Diamond. Otroliga berättelser, historier som får eget liv i händerna på denna skräckmästare har varit mina följeslagare under nattliga lyssningar, bilturer och i kontorslandskap. Och det finns så mycket att upptäcka för en nyfrälst som jag, så det är väl inte omöjligt att det blir samma förälskelse under 2012...


-------------------------------------------------------------------------------------------------


Årets Gammal Är Äldst: Saxon "Call To Arms"


Okej ungdomar, så här gör man. Typ. Det verkar nästan som om Biff och gubbarna i Saxon bestämt sig för att visa var skåpet ska stå en gång för alla, och med "Call To Arms" sparkar man verkligen stjärt. Big time. Ruggigt bra, och en av de allra bästa heavy metalplattorna under året. Gammal ÄR äldst!


---------------------------------------------------------------------------------------


Årets Bästa Händelse: Utökning i familjen


Såklart. En son kom till världen i maj, och nu har M en lillebror. Vi blev kompletta som familj, det märks liksom. Det var meningen att vi skulle vara fyra. Och att det var en kille innebär ju dessutom att vi nu har numerärt överläge en masse mot mamman i familjen...! Välkommen, E!


-----------------------------------------------------------------------------------------


Årets Bästa Rock: Graveyard "Hisingen Blues"


Sinnessjukt bra rock'n'roll-år detta år. Graveyard stoltserar överst i den kategorin, men det saknas sannerligen inte kandidater. Red Hot Chili Peppers, Rival Sons och Foo Fighters är tre til urstarka släpp, och det är inte utan att man kan börja undra. Hur kan det komma sig att det ibland kommer år som är så fantastiska för döds, ibland är det black metal och nästa gång rock som dominerar?


Är det ens personliga plats man befinner sig på, eller går det liksom i i vågor? Oavsett svaret - Graveyard har med "Hisingen Blues" åtsadkommit en skiva i hästväg, och det ska bli mycket spännande att se var bandet tar vägen ifrån den plats de befinner sig på nu!


------------------------------------------------------------------------------------------------


Årets Roligaste Jubileum: Werock, 5 år


Ja, detta år är det inget band som ska firas (det skulle väl vara Paradise Lost då, med tanke på hur kär jag är i "Draconian Times MMXI", trots att även Katatonia härjar runt med sin jubileumsshow). Nej, det är istället Werock som firade 5 år under november, och som fick skribenterna där att gå bananer av produktion.


Tävlingar, artiklar, listor, recensioner - fullständigt fyrverkeri på siten, och det var en av de roligare (och, låt oss vara ärliga, stundtals jobbigaste) månaderna under året. 10 år nästa? Mycket möjligt!-----------------------------------------------------------------------------------------------


Okej. Nöjd så? Imorgon kör vi igen. Då kommer Årets, del 2. Stay tuned!

tisdag 27 december 2011

Årsbästalistor, Close-up & Sweden Rock

Årsbästalistor. är det bra?
Jo, jag tycker ju det. det är lika spännande varje år. Att kolla hur de sammanlagda rösterna hamnar, och framförallt - att se om det finns några guldkorn man missat under året. Det finns det i stort sett alltid!
Alltså... låt oss se hur Sveriges stora tidningar inom genren fördelar sina röster!

Close-Up Magazine:
1) Graveyard "Hisingen Blues"
2) Mastodon "The Hunter"
3) Opeth "Heritage"
4) The Haunted "Unseen"
5) Machine Head "Unto The Locust"
6) Wolves In The Throne Room "Celestial Lineage"
7) Primordial "Redemption At The Puritan's hand"
8) Morbus Chron "Sleepers In The Rift"
9) Negative Plane "Stained Glass Revelations"
10) In Flames "Sounds Of A Playground Fading"
11) Crowbar "Sever the Wicked Hand"
12) Disma "Towards The Megalith"
13) Anthrax "Worship Music"
14) Vader "Welcome To The Morbid Reich"
15) In Solitude "The World, The Flesh, The Devil"
16) Foo Fighters "Wasting Light"
17) YOB "Atma"
18) Vomitory "Opus Mortis VII"
19) Amon Amarth "Surtur Rising"
20) Autopsy "Macabre Eternal"

Bra så. Sweden Rock är ju den andra storheten, och deras lista ser ut såhär 1) Hell "Human Remains"
2) Mastodon "The Hunter"
3) Opeth "Heritage"
4) In Solitude "The World, The Flesh, The Devil"
5) Graveyard "Hisingen Blues"
6) The Haunted "Unseen"
7) 40 Watt Sun "The Inside Room"
8) In Flames "Sounds Of A Playground Fading"
9) Rival Sons "Pressure & Times"
10) Primordial "Redemption At The Puritan's Hand"
11) Autopsy "macabre Eternal"
12) YES "Fly From Here"
13) Amon Amarth "Surtur Rising"
14) Bullet "Highway Pirates"
15) Burzum "Fallen"
16) Alice Cooper "Welcome 2 My Nightmare"
17) Pain Of Salvation "Road Salt Two"
18) Portrait "Crimen Laesae Majestatis Divinae"
19) Riot "Immortal Soul"
20) The Devil's Blood "The Thousandfold Epicentre"


Ganska lika ändå, några skillnader som man kunde förutse (att t ex Close-Up skulle ha med Wolves In The Throne Room mdan Sweden Rock hade YES känns ganska typiskt.), men ändå lite kul.
Båda magasinen har Mastodon som tvåa och Opeth som trea.
Genrellt tror jag nog att min lista har mer likheter med Close-Up, men du får vänta lite till innan det avslöjas. Nyårsafton, för att vara exakt.
Imorgon kommer dock kavalkaden med alla "Årets..." att börja. Det blir en knippe långa inlägg, som avhandlar allt från Årets Blogg till Årets Bästa Öl och dessutom en massa olika skivor och hårdrocksgrupper som utmärkt sig.
Vill du peppa så läser du förra Årets, del 1 och del 2.

Själv ska jag kolla in lite grejor jag missat. tydligen. Disma, Negative Plane och Morbus Chron, till exempel!

måndag 26 december 2011

Anekdoten om nycklarna och hisschaktet

Vi känner väl varandra ganska bra nu?
Under ett par års tid har vi hängt, sådär lagom nära varandra. Ni har sett bilder på mina barn och hängt med både när jag friat till min dåvarande sambo - nuvarande hustru. Bilolyckor, sjukdomar, skivförälskelser har vi betat av, så det är väl dags för anekdoten om nycklarna nu.
En sann historia som utspelar sig ett knippe år tillbaka i tiden och som därför borde vara preskriberad. Historien som börjar med ett rekordförsök på detta ställe:

Kelly's Bar i Stockholm. Öl 19 kr, shots 19 kr.
Ett klientel som enbart består av rockers.

Bra ställe, och ett ställe där det är ganska lätt hänt att man rullar ut istället för att gå.
Den aktuella sommarkvällen - jag har för mig att det var mot slutet av sommaren, kanske juli eller augusti eller så - hade jag och mina två vänner R och N försökt att slå rekord.
Alltså, hur många rundor kan man knäcka när alla är med på tåget.
Det gällande rekordet var 10+8, och det är en utmaning att försöka besegra.
Just den kvällen misslyckades vi, trots ett kilometerlångt kvitto.
Må så vara.
Den här historien handlar inte om det.
Den handlar om det som hände sen.
Taxi hemåt, och jag delade bulle med R. Släppte av honom halvvägs och åker vidare till min dåvarande lägenhet i Solna. Betalar och stapplar in genom porten.
Står i hissen och inser hur jävla smart jag var som la en Cola i kylen innan jag gick ut för kvällen.
Mmmmmmm... vad det ska bli helt underbart gott.
Hissen stannar.
Jag tar upp nycklarna till dörren och ska kliva ut när hissdörrarna öppnas.
Just då tappar jag nycklarna, och det vill sig inte bättre än att det sker precis i steget... precis framför min fot, så jag sparkar nyckelknippan framåt.
Den glider retfullt sakta över hissgolvet, och... rasslar ner i den lilla springan mellan hissen och våningsplanet.
Gapande hör jag hur det kraschar hela vägen ner i hisschaktet.
Inte bra.

Men, det är väl inte så farligt, tänker jag. Det är sommar, jag är rund under fötterna och beväpnad med mobiltelefon. Här ska ringas! Först ut - min bror, som på den tiden bodde i stan och hade en extranyckel.
Inget svar. SMS skickas, sen ringer jag med den utelåstes tålamod direkt igen.
Fortfarande inget svar.
Det ska så småningom visa sig att brorsan - som varit på dejt med sin blivande sambo - hade mer än 40 missade samtal och 20 SMS från undertecknad, men låt oss ändå ta en sak i taget.
Jag ger mig ju nämligen inte.
Jag kan ju slagga hos R eller N!
Ring.
Riiiiiiing.
Riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing.
Inget svar. Hos någon av dem.Varken på mobiltelefon eller hemnummer.
Rekordförsök på Kelly's är inte bra när det gäller att vakna av en ringande telefon, och R har i efterhand sagt att han undrade lite varför han vaknade med en telefonlur i vardera handen.
Hmm...
Vid det här laget är det inte roligt längre.
Klockan går, alkoholen börjar snabbt tappa sin effekt och mängden alternativ är på väg att ta slut.
Efter någon timme av att inte få svar börjar jag noja mig för att batteriet på telefonen ska ta slut, och beslutar mig för att ringa mina nya bästa vänner - nummerupplysningen.
De hjälper mig med numret till jourhavande låssmeder.
Nu blir det nog bra, tänker jag, och slår numret till den första på listan.
"...hallå, jag har låst mig ute..." säger jag anska högt för att försöka överrösta sorlet som är i bakgrunden när en man svarar. Han gapskrattar i mitt öra och skriker sen "det skiter jag i, jag är på krogen" innan han lägger på.
Inte bra.
Nästa på listan!
Där får jag svar, och han lovar at komma för att hjälpa mig.
Det tar en halvtimme eller så, sen kommer en snubbe på motorcykel. Jag sitter nu ute och väntar, i rabatten. Vid det här laget tycker jag mycket synd om mig själv.
Nå, nu ska ju allt bli bra!
Låssmeden kör ner hissen till bottenplan, tar fram en lampa och ett metspö, typ, med magnet på. Sen försöker han fiska upp nyckelknippan.
Det går sådär.
Eller, rättare sagt, det går inte alls.
En timme senare (tålmodig gubbe!) ger han upp. Det nappar inte.

Nu står vi och kollar på min ytterdörr. Den är en säkerhetsdörr. Av stål. Med dubbla lås.
"Jo... vi kan öppna den här, men inte genom att borra låsen eller så. Vi måste såga (!) ut dem i så fall. Det kommer ta två-tre timmar och låta som helvetet på jorden i det här trapphuset, så det är egentligen inget jag rekommenderar. Eftersom du dessutom blir utan dörr då så är det nog bäst att du försöker klara natten på annat sätt och få tag i en nyckel imorgon".

Säger du det?
Helvetet på jorden?
Jo, men det låter ju inte lockande.
Okej, vid det här laget vet mina stackars hjärnceller inte vad de ska ta sig till. För mycket alkohol, för mycket motgångar på en gång, så den enda tanke jag kan få fram är att... "jo, men jag har dejtat en tjej två gånger, jag kanske kan ringa dit och få sova där".
Skitsmart.
Inte.
Men, av någon anledning svarar hon (ja, folk som inte är packade kanske gör det om det ringer mitt i natten?), och av någon ÄNNU konstigare anledning säger hon att jag kan få komma dit och slagga på hennes soffa. Sjysst, tänker jag, vi känner ju knappt varandra alls!
Låssmeden tycker vid det här laget rätt synd om mig också, och ger mig skjuts på sin motorcykel dit. Rubbad natt, det här - och the worst is yet to come.

Jag vaknar nämligen klockan 8 (efter kanse 3 timmars koma på en för liten soffa) av att denna tjej nu fattat att det inte var så smart att släppa in undertecknad för att snarka på soffan. "Upp, jag måste åka och jobba".


Bara att bege sig ut alltså. Den söndagen ska jag komma att spendera i Solna Centrum, och till saken hör då att eftersom jag ville vara en tuff rocker när jag var på Kelly's så var jag förstås iklädd hårdrockstischa och nitar. Såna här.

Där är jag.
Går runt och får småbarnsföräldrar att gå omvägar, de lokala alkisarna att titta på mig som en utstött och i ständig kamp om sittplatserna.
Som Timbuktu skulle sagt - The Båtten Is Nådd.
Vid femtiden på eftermiddagen har jag upprättat kontakt med min bror och fått tag i nycklarna.
Colan är fortfarande kall.
Sängen är skön.
På måndag morgon har jag genomfört reboot och insett att jag har arbetsnycklarna i hisschaktet.
Nu ringer jag hissbolaget, för det här går ju inte.
Det tar dem 30 minuter att komma på plats, öppna schaktet och plocka ur nycklarna.
Det visar sig också att de har dygnet runt-jour.
Till halva priset mot låssmeden.

Nästa gång mina nycklar försvinner ska jag ringa direkt till dem.
Om jag nu inte varit på rekordförsök på Kelly's. Då vet man aldrig vad som kan hända...

söndag 25 december 2011

Att laga en kycklingfot?

Julefrid?
My ass.
Hemma hos Rebellängeln är det fullt ös medvetslös. För tillfället rockas det (eller, ja... rockas och rockas - det springs i cirklar mest...) till Chickenfoot. Senaste skivan "III" sopade ju hem överraskande bra betyg vid recensionen, och dessutom innehåller digipak-versionen en hel del roligt.
3D-glasögon, t ex. Som äldsta killen M har hittat.
Dessutom typ "actionkort" med alla medlemmarna.
Såna här.

Riktigt roliga faktiskt.
På framsidan är det en bild med 3D-effekter, och baksidan är ett faktakort med totalt nördiga och vansinniga data. Likes och dislikes, personlig musiksmak och en enkel Q & A.
Där man bland annat får veta hur man skulle tillaga kycklingfot.
Äh, det är väl bara att kasta sig in i det.
Julläsningen idag blir alltså meningslösa och roliga fakta om bandet Chickenfoot!

Sammy Hagar
Likes: Sea, salt, sun, sand och sex, 9 times a week. Not necessarily in that order...
Dislikes: Mosquitos in paradise, conflict or violence of any kind, bad food, bad booze, bad drivers, blue balls
Q: If you had to be from another planet, what planet would you be from?
A: The 9th planet from the sun in a distant galaxy... Because the weather's perfect and that's where we're from
Q: When is the World Going to End?
A: When I die.
Q: What song makes your right foot turn to led?
A: "Highway Star" by Deep Purple. It's the greatest song ever written, with a relentless groove.
Q: Favorite Colour?
A: You didn't actually just ask me that...!

Joe Satriani
Likes: Sleeping late, staying up late, driving, swimming, sex, music, potato chips, pizza, old guitars, mountains, forests, fast computers, fast internet, espresso, art, people, Rock and Roll!
Dislikes: Weak coffee, mean dogs, lousy food, any kind of pain, people who will not get out of your face, slow internet, crashing computers, shoes that don't fit, guitars that will not stay in tune, lousy potato chips, schedules, filling out quistionnaires and forms...
Q: What's the longest you've gone without playing guitar?
A: Three weeks. I was on a vacation, driving through northern Italy, ending up in Venice for a week. It felt good to give my fingers some time off.
Q: Whats the saddest of all keys in music?
A: Nigel Tufnel had it right, D minor. "Lick My Love Pump" still makes me cry to this day!
Q: What tastes like chicken, but isn't chicken?
A: Spotted owl makes a wonderful substitute when havig frineds over fpr dinner. So tasty, and oh so controversial!

Chad Smith
Likes: Silence, sun, motorcycles, kids smiles, everything else nice
Dislikes: Drunks, crowded bars, violence, difficult situations
Q: Most distracting thing seen from stage?
A: Breasts and fights, hopefully not at the same time
Q: First public appearance?
A: My first bath
Q: Former occupations before show biz?
A: Dishwasher, paint mixer, caddy, skin flute inspector
Q: Biggest influence in career?
A: Can't think of anything, probably everything
Q: Favorite pet?
A: Pussycats

Michael Anthony
Likes: Fast cars, fast food, or just food in general (anything I can slather hot sauce on!!) My watch collection, and jammin' with my buddies Sammy, Joe and young Chad.
Dislikes: Peaople who sleep in (because I just can't). Being out of my favourite hot sauce. Being away from my cars or my family, and did I mention being out of my favourite hot sauce?
Q: How hot is too hot?
A: At this point, I think my tastebuds are just about shot from spicy food, so too hot would probably be taking a drink of molten lava.
Q: Ho would you cook & eat a chicken...foot?
A: I would take the chicken...foot and drop it in a pot of Mad Anthony XXX hot sauce and let i simmer for about a week. Then I would drink the sauce and throw the foot away.
Q: If you were a rapper, what name would you go by?
A: First off, if I were a rapper the world would probably be coming to an end, and if that were the case, I would call myself Mikey-Mike. It seemed to work for Markey-Mark! Would anyone like to be in my "Funky Bunch"?

Ehh... ja, okej.
Fullständigt normala svar, allihop. Inte.
Typiska intervjuer som ändå får en själv att framstå som hyggligt sansad och balanserad!

lördag 24 december 2011

Tvekamp: Metallica "Master Of Puppets" vs "...And Justice For All"





METALLICA “Master Of Puppets” vs “…And Justice For All”


Den svit skivor som Metallica lyckades klämma ur sig med start i ”Ride The Lightning” och slut i den självbetitlade svarta historien är rent av fenomenalt bra. Svårslagen. Denna gång ska vi dessutom ge oss på en riktigt klurig nöt att knäcka, nämligen vilken av dessa skivor som är bäst. På förhand kanske den hyllade ”Master Of Puppets” har favoritskapet, men skivan med världens kanske mest utskällda produktion, ”…And Justice For All” är verkligen en av mina favoriter, och jag har egentligen ingen aning om hur det kommer att sluta själv. Vi snackar helt enkelt tungviktsmatch nu!
Risig produktion mot risig produktion. Fantastiska låtar mot fantastiska låtar. Metallica i högform mot sig själva. Det smaskar vi i oss så här på julen. Som vanligt sätts skivorna upp mot varandra i ett par ronder med olika kategori, och tilldelas där en poäng mellan 1 och 5, för att i slutet summeras och spotta ut en vinnare. Vi kör väl?


Rond 1 – Omslag
Som vanligt börjar vi med det första intrycket, det av två stycken numera klassiska omslag. ”Master Of Puppets” med sin lite röda färgbakgrund och dockmästaren som styr begravningskorsen är snyggt och ger sköna vibbar. Loggan flyter dessutom snyggt in i föärgmönstret, och även om det inte är riktigt bra som föregångaren ”Ride The Lightning” så är det helt klart en 4:a. Ändå är det snäppet sämre en bandets bästa omslag genom tiderna – ”…And Justice For All”. Vit bakgrund, den fallna och sönderspruckna frihetsgudinnan nedhållen av rep. Prick hur bra som helst, och jag hade den faktiskt på plats nummer tre över de bästa omslagen någonsin!


”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 5


Rond 2 – Inledningen
De båda öppningslåtarna påminner faktiskt lite i stil om varandra. ”Battery” och ”Blackened” känns rätt likartade, förutom att de har titlar som lätt kan blandas samman. Bra är de också, båda två, även om ingen av dem är bäst på sina respektive skivor. Dessutom följer båda våra skivor upp med titelspåret som andra låt, och visst känns det lite beräknat att de ska vara stöpta efter en viss form, viss mall? ”…And Justice For All” kompletterar starten med ”Eye Of The Beholder” medan ”Master Of Puppets” lägger till ”The Thing That Should Not Be”, två låtar som också känns lite lika i sina strukturer. Båda skivorna startar också urstarkt, och det är förstås ingen slump att de räknas som bland det bästa som går att få tag i. Personligen tycker jag att betyget hamnar på maximala fem poäng för båda skivorna, men om det fanns graderingar inom maxbetyget så kanske ”Master Of Puppets” känns något vassare. Den är, låt för låt,, lite lite lite bättre än sin motsvarighet i de första två spåren medan jag tycker att ”Eye Of The Beholder” är mer spännande, dynamisk och bättre än ”The Thing That Should Not Be”. Petitesser, förstås…
”Master Of Puppets” – 5
”…And Justice For All” – 5


Rond 3 – Mittpartiet
”…And Justice For All” har ett mittparti som består av knippet ”One”, ”The Shortest Straw” och ”Harvester Of Sorrow”. Det är skivans starkaste del, och när man ser dessa låtar uppradade på detta vis blir det nästan otäckt tydligt hur bra den här plattan är. ”One” är skivans ballad, och det är en av låtarna som bandet spelat live länge. Det finns en anledning till det, och trots att den är lite sönderspelad så undrar jag om det inte är plattans bästa spår? Kompletterar gör man sedan med två låtar som alltid, varje gång jag hör dem, står ut som fantastiska, och naturligtvis finns inte mer än maximal poäng för denna mittsektion.
”Master Of Puppets” bestämmer sig sedan för att svara med mer eller mindre samma mynt. En halvballad i form av ”Welcome Home (Sanitarium)”, ”Disposable Heroes” och ”Leper Messiah” bjuder förstås på både sväng och känsla. Men är det riktigt lika bra som dess konkurrent? Nej. Jag tycker faktiskt inte det, det är lite svagare och inte riktigt super-tipp-toppklass… Betyget får ändå hamna på en femma, men det är med ett nödrop…
”Master Of Puppets” – 5
”…And Justice For All” – 5


Rond 4 – Avslutningen
”Master Of Puppets” har 8 låtar totalt sett, vilket lämnar oss med 2 åtar i avslutsdelen. Instrumentala ”Orion” (som ju dessutom får en egen genomkörare i rond 6), och relativt korta och direkta ”Damage Inc.” (ja, förutom den första lite sega minuten av låten då, som mer eller mindre är en inledning – men sen går det undan). Bra, båda spåren, även om de faktiskt inte riktigt håller samma svindlande kvalitet som resten av skivan. ”…And Justice For All” avslutar också med en del instrumentalt (”To Live Is To Die”) som får sig en gnuggning i rond 6, samt adderar två spår till i ”The Frayed Ends Of Sanity” och snabba ”Dyers Eve” innan man stänger butiken. Bra spår, på samma nivå som de tidigare på skivan faktiskt – med undantag för det instrumentala stycket. Totalintrycket för skivans avslutning blir mycket bra, men ändå att det är lite svagare än inledningen och mitten!
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 4


Rond 5 – Titellåten
Inledningen på “Master Of Puppets”, titellåten, är briljant. Det stötiga riffet, drivet. Briljansen i enkelheten fram till versen. Klockrent. Det är en av mina favoritlåtar med bandet, och antagligen den bästa låten på skivan. Refrängen är dessutom en perfekt allsångshistoria som gör sig lika bra live som om du sittdansar och spelar luftgitarr hemma i soffan!
”…And Justice For All” är lite krångligare i sitt angrepp. Den tar längre tid på sig att veckla ut sig, och har ett mindre direkt sätt. Där enkelhet är ledstjärnan för hur man leder in i ”Master Of Puppets” så gör man lite tvärtom på detta spår. Sättet att ta sig in i första versen och riffen är nog bland det mest utmanande spel- och taktmässigt som bandet tagit sig för, och det innebär att låten är en sån där smygare som växer på dig. Det är kanske inte den första låten du älskar om du hör Metallica generellt, eller ens denna vita skiva i synnerhet. Med tiden kommer den dock att nöta ned allt motstånd du kan tänkas uppvisa och istället för att skava på dig med sin lite aviga rytm så dansar du snart i samma udda rytm.
”Master Of Puppets” – 5
”…And Justice For All” – 5


Rond 6 – Det instrumentala Spåret
Nästan 8,5 minuter långa “Orion” från “Master Of Puppets” får räknas som bandets bästa instrumental spar någonsin. Det är en fin bit, speciellt med tanke på den hyllning till Cliff Burton den är. Det märks också när den spelas live, att det är något speciellt som kommer från hjärtat. Motsvarande bit på efterföljaren är nästan 10 minuter långa, filosofiskt döpta ”To Live Is To Die”., även om det ju faktiskt kommer lite slöprat mot slutet så får låten gå som instrumental i denna Tvekamp. Halvtempo med fina riff och snygga vändningar, men ändå lite trist i längden. Speciellt om man jämför med känslan som finns i ”Orion”.
Nu ska det ändå delas ut mindre poäng än maximalt. Anledningen är förstås att det knappt finns några instrumentala stycken musik som är värdiga toppbetyget. Det blir fint, vackert, svängigt och bra – men det blir extremt sällan den där fantastiska fullträffen på samma sätt som om det finns sång med. Tycker jag då. Och det är ju faktiskt jag som bestämmer den här gången!
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 3


Rond 7 – Balladen
Låt oss inte gå som katten runt het gröt – Lars Ulrich kan inte längre smattra (ja, eller knappt hålla takten ibland), och det gör att när Metallica spelar en låt som “One” live så kan man tycka att det är sådär. Det förtar dock inte faktum – detta är en av bandets bästa låtar. Någonsin. Det är en av de där balladerna som inte är en ballad, men som innehåller allt. Att dela ut annat än maximalt med poäng för den, så som den framförs på plattan, vore tjänstefel. Det enda man egentligen kunde önska vore väl lite bättre produktion, men det är en annan femma…
På ”Master Of Puppets” är det lite samma sak när det gäller balladen. Det är en sån där ballad som knappt är en ballad, men ändå känns helt naturlig att plocka som representant för denna kategori. ”Welcome Home (Sanitarium)” startar också med plock och känsligt gitarrspel, och slutar också med ganska klösigt spel, och… det är också riktigt bra. Inte prick lika bra, dock. Bara nästan.
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 5


Rond 8 – Produktion
Egentligen är det ganska märkligt. Metallica gick från en ganska okej produktion på ”Master Of Puppets” – nä, den är inte suverän, den är stundtals ganska burkig och inte superb, men det är inget man behöver skämmas för – till att bli fullständigt utskrattade på ”…And Justice For All”. Det beror dessutom bara på en sak: avsaknaden av bas på den senare. Faktum är att jag gillar den övriga delen, gitarrljudet har en skön känsla över sig, men allt överskuggas liksom av att man glömt att lägga med bas. Den enda bas som hörs är Ulrichs bastrummor. Varför det blev så har jag hört massor av olika förklaringar till (allt från att tekniken inte skulle klara både bastrummor och bas – vilket låter sinnessjukt, speciellt med tanke på alla andra samtida skivor – till att bandet inte hade någon basist vid inspelningen, och att det är Flemming Rasmussen (producenten) som spelar bas på minimalt mixad volym), och jag har ingen aning om vad som stämmer.
Spelar mindre roll. Skivan är får en etta i betyg, och är en kandidat till ”sämsta produktion” ever. Att den lyckats få så oerhörd lyskraft genom åren ändå säger ju en hel del om låtarnas kvalitet!
”Master Of Puppets” – 3
”…And Justice For All” – 1


Rond 9 – Bandets Form
Bland många av fansen räknas väl ”Master Of Puppets” som det starkaste flaggskeppet av alla bandets skivor. Anledningen till det är förstås att man här har träffat precis rätt med allt. Låtarna är starka, bandet är hungrigt, musikaliskt spelar de bättre än i tidigare dagar och klarar därför allt de tar sig för (utan att ha tappat sugen och stagnerat), och de vill fortfarande förändra världen med thrash. Den formen, den lyskraften som bandet visar är förstås extraordinär, och det renderar förstås maximalt med poäng.
Efterföljande ”…And Justice For All” är faktiskt en ganska naturlig fortsättning på ”Master Of Puppets”. Bandet är fortsatt ganska hungriga och bättre tekniskt än i början av sin karriär, men kan man inte känna lite att detta är sista thrashplattan på ett tag? Att låtarna är längre, lite meckigare och mer komplicerade, och att den totala övertygelsen om att det är den här musiken som ska ena kidsen runt världen? Jag tycker det. Det är fortfarande fantastiskt bra (förstås!), men där föregångaren känns skriven från hjärtat och för fansen så kommer efterföljaren lite mer från hjärnan och för bandets tillfredsställelse…
”Master Of Puppets” – 5
”…And Justice For All” – 4


Rond 10 – Känslan för skivan
Emotionellt så har jag “…And Justice For All” närmare hjärtat än “Master Of Puppets”. Sköna minnen, en god känsla i magen när musiken strömmar ur högtalarna och enbart fina reflektioner när jag ser omslaget. Det har säkert påverkat mitt omdöme i tidigare roner, och påverkar det i allra högsta grad i denna rond. Jag gillar ”…And Justice For All”!
”Master Of Puppets” är en sån där skiva som SKA TYCKA OM. Det är en skiva jag tycker om. Men inte på samma sätt som min förälskelse till den vita skivan. Mindre personliga kopplingar till den, helt enkelt, och därför hamnar betygssättningen såhär. Du kanske tycker annorlunda. Det är okej.
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 5


Sammanfattning
Okej, ska vi se då? Hur poängen summeras?


”Master Of Puppets” – 43
”…And Justice For All” – 42


Nej, men vad fan? Snortight – det hade jag kunnat förutse, men det slutar alltså med att den skiva som jag (läs rond 10 igen) har mer känsla för och håller lite mer kär är… sämre. Rent objektivt. Enligt mina egna poängsättningar. Det var fanken.
Det är alltså sant som många säger.
Metallicas bästa stund ÄR ”Master Of Puppets”!

fredag 23 december 2011

Förväntningar

Imorgon är det jul. Det blir bra det. Lite ledigt, lite lugnt. God mat, bra sällskap. På bloggen händer också en del, imorgon får du - julafton till ära - en Tvekamp mellan "Master Of Puppets" och "...And Justice For All", och sen rullar det på med blandad läsning. En lite längre artikel under varje dag på julen, tänker jag lyckas med.

Metallica återfinns också som huvudnummer i detta inläggs egentliga innehåll.

Det som handlar om förväntningar.

Nu är det nämligen mindre än två veckor kvar innan en av årets stående höjdpunkter: Hårdrockskväll!

Och det ger förväntningar.

Närmare bestämt på musik jag hoppas få höra, men har valt bort själv.

Såhär går mina tankar!


1) Akt Jag Missat Live - Lamb Of God "Redneck.

Den spelning som gick av stapeln förra vintern var tydligen något alldeles extraordinärt. Nästan alla som var där har sagt att det är en av de absolut bästa spelningarna som de bevistat, och jag hoppas verkligen att någon av mina vänner plockar upp just den här låten i denna kategorin. Det skulle skitta som en fläskläpp, och öppna kvällen på helt rätt sätt. Jag har då, förstås, valt en annan dänga än denna...


2) Bang Your Head - Van Halen "Jump"

Jo, man har hört den förr, men det är oerhört svårt att inte dra på smilbanden när "Jump" drar igång. Luftgitarren åker liksom fram automatiskt. Hoppas jag får höra den här klassikern!


3) Sämsta Produktion - Metallica "Blackened"

Alltså, den är ju legendariskt usel, produktionen från "..And Justice For All". Och detta är ju egentligen inte ens bästa låten, men jag älskar hur den startar ändå. Riktigt bra öppningslåt som jag verkligen hoppas få höra av någon annan!


4) Bästa Ballad - Pantera "Cemetary Gates"

En sån där kategori som det finns en miljon bra alternativ på.

Jag hoppas att någon har valt just denna dock, bra låt med både känsla och klös i. Och han sjunger ju inte direkt dåligt här, den gode Anselmo...


5) Bästa Låttitel - Motörhead "Killed By Death"

Jo.

Detta ÄR den bästa titeln. Rent objektivt. Funderade rätt länge på att ta den själv, men jag är rädd för att det skulle krocka så jag har valt en annan låt. För visst måste någon annan ha med denna?


6) Musik För Ett Mörkt Rum - Gorgoroth "Rebirth"

Den här låten förhäxade mig under lång tid.

Varje kväll avslutades med att jag spelade den i lurar, liggande i sängen medan resten av familjen sov. Besatt snarare än hänförd... men, jag har ändå valt ett annat stycke nu. Det betyder ju dock att jag hoppas någon annan väljer denna fantastiska låt!


7) Honour The Dead - Alice In Chains "Would?"

Otrolig låt. Layne Staley sjunger så huden knottrar sig, och drivet i låten är helt outstanding. Funderade länge på att spela den själv, men precis som med Motörhead tror jag att det skulle krocka och därför har jag valt bort låten.


8) Bäst Just Nu - Graveyard "The Siren"

Årets bästa låt.

En sån där som växer varenda gång man hör den, och kombinationen av text, röst, riff är fan oslagbart. Nästan. Faktum är att jag inte valt bort den här själv helt och hållet ännu!!


Torsdag den 5/1 är det dags.

Svårt att bärga mig. Trots att det är annat på agendan ett tag närmast.


GOD JUL!

torsdag 22 december 2011

Dags att packa ihop.

Jag gör som min son nu.
Kryper ner i påsen. Packar ihop. Går hem till julledighet.
Årsbästalistan är uppladdad till Werock.
Skönt.
För din del som läsare innebär det att du kommer att få lite läsbart varje dag under jul och mellandagarna. I morgon kommer en genomgång av förväntningar inför den kommande Hårdrockskvällen, på julafton stundar en Tvekamp och sen rullar det på.
Till dess rekommenderar jag en koll i arkiven. De är ganska uppdaterade numera, allt utom recensionerna (som jag nog ska pilla lite med på ledigheten). Dessutom har det tillkommit ett nytt arkiv som tar dig till alla bildkavalkader.

Vi ses!

Recension: Battle Beast "Steel"

Stilpoäng för god smak?
Inte direkt.
Finska Battle Beast startar sin karriär med ett av de ostigare omslagen jag sett på länge, och inte blir det mindre av att - precis som Mats skriver i sin recension på Werock - låttitlarna håller samma stil. Olyssnad är det här en skiva som inte duger.
Nu spelar det mindre roll.
Gillar du Accept och Dio så kommer du att gilla det här, för såhär blir det när ett band skiter fullständigt i vad som är "snyggt" och "korrekt" och "trendigt" och bara gör det bandet vill. Följer sin övertygelse och klarar av att leverera efter den.
Den enkla inräkningen på cymbalen innan bandet släpper lös "Enter The Metal World" med full fart är tillsammans med resten av låten helt typisk vad skivan innehåller.
Fullt ställ av klassisk heavy metal!
Sen serveras elva låtar som vilar på gitarrsolodueller, halvdassiga (men charmiga) manliga körsånger i refrängen och en fantastisk sångerska (Nitte Valo) som driver, ylar och trycker hem poängerna.
Det är så otroligt charmigt och edryckande att det är svårt att inte dra på smilbanden mest hela tiden, och det är musik som man knappt behöver ha hört förr - det funkar fint ändå.
Inledningen på skivan är urstark, tidigare nämnda "Enter The Metal World" och efterföljande "Armageddon Clan" lovar lite bättre än vad resten av skivan orkar hålla.
Under resans gång visar det sig nämligen att det är just en debutskiva, och det räcker inte till ett maximalt utslag i betyg-o-metern.
Titellåten är inte fantastisk, likväl som "Cyberspace", och kanske har bandet kännt det på sig eftersom man fördelat de starka spåren över skivan - "Iron Hand", "Show Me How To Die" och i viss mån "The Band Of The Hawk" visar också på den där förmågan att skriva bra låtar.

Och, som sagt, med Nittie Valo på sång verkar inget vara omöjligt.
Vilken pipa!

Kolla in bandet på deras MySpace och få ett nytt favoritband.
Betyget känns ganska klockrent, och baserar sig mycket på den pura glädje som flyter ur högtalarna. En befrielse att lyssna på efter diverse svårmodiga alster!

Bästa Låt: Inledande "Enter The Metal World" är, trots sin titel, ruggigt smittande....

Battle Beast "Steel" - 4

Arkiv: Bildspecial

2012
Ozzy Osbourne & Friends på Stadion
In Flames på sin klubbspelning på Debaser
Behemoth på Münchenbryggeriet
Mastodon på Annexet
Hårdrockskväll 2012

2011
In Flames och Ghost på Hovet
Machine Head på Arenan
Bring Me The Horizon på Arenan
Arch Enemy på Tyrol (inklusive gästrecension)
Watain & The Devil's Blood på Münchenbryggeriet
Meshuggah på Debaser
Black Label Society på Arenan
Bring Me The Horizon & Architects på Arenan

2010
Candlemass jubileumsspelning på Debaser
Telefonbilder på Behemoth, Opeth och Paradise Lost
Kreator och Death Angel på Debaser
Kreator, Exodus och Death Angel på Debaser
Airbourne på Tyrol
Watain på Klubben
AC/DC på Stadion, del 2
AC/DC på Stadion, del 1
Opeth soundcheckar på Cirkus
Meet Opeth backstage på Cirkus
Opeth jubileumsspelning på Cirkus
Oh, Canada 2
Oh, Canada 1

onsdag 21 december 2011

Soundgarden till Sverige!

Jag snodde nyheten från Den Melodiösa Bloggen (som väl snodde den från Sweden Rocks sida, men ändå).
Soundgarden kommer till Svergie i sommar!



Det är prick hur tungt som helst, och nyfikenheten är stor.

Håller Cornells röst?

Kommer de ha nytt material i bagaget?

Synd bara att det verkar vara exklusivt för Sweden Rock, hade gärna sett dem på närmare håll. Vi får se hur det här går...

Nå, såhär skriver i alla fall Sweden Rock på sin hemsida:

Det är inte bara thrash metal som har sina ”The Big Four”. Detsamma gäller det tidiga 90-talets grungescen. Soundgarden, Nirvana, Pearl Jam och Alice In Chains skrev om regelboken för hela rockbranschen och gjorde temporärt Seattle till världens nya rockhuvudstad. Soundgarden bildades 1984 och var först av de fyra att nå ut till en bredare publik med en Grammynominering redan för debuten ”Ultramega OK”. Efter Led Zeppelin-sniffande ”Louder than love” följde kraftigt Black Sabbath-influerade ”Badmotorfinger” (1991) och hitskivan ”Superunknown” (1994), varav de två sistnämnda hör till 90-talets viktigaste och mest framgångsrika hårdrocksverk. Låtar som ”Rusty cage”, ”Black hole sun”, ”Spoonman” och ”Jesus Christ pose” utmärks av idérikedom, udda taktarter och Chris Cornells intensiva sång. Självfallet jublades det då det mytomspunna bandet 2010 förklarades återförenat i sin klassiska sättning: Chris Cornell (sång, gitarr), Kim Thayil (gitarr), Ben Shepherd (bas) och Matt Cameron (trummor). Inte bara är en ny platta under inspelning, 2012 kommer också Soundgarden till Sweden Rock Festival! Bandets första Sverigekonsert sedan 1996 blir också deras enda, exklusiva framträdande i vårt land för denna säsong. Definitivt en av årets stora rockhändelser!