Metalbloggens samarbetspartner:

lördag 31 mars 2012

Lördag, FTW!

Lördag idag. Gabba gabba hey!
Härligt, ska det bli. Heldag i familjens tecken. Dessutom den sista mars, dvs slut på kvartalet. Om det kan man säga följande... det är Nekromantheon och Alcest som imponerat mest på mig musikaliskt under detta 2012. Än så länge. Ja, av de skivor som släppts under året då, jag har ju som vanligt gått på återtåg i tiden en del, men det räknas inte just nu. Dessutom innebär det att vi snart är inne i april. Den månaden står som avsändare för två av de mest emotsedda plattorna 2012:



Accepts "Stalingrad" och Paradise Lost "Tragic Idol". Det ska bli mycket intressant att se hur de kan följa upp sina senaste alster, såväl "Blood Of The Nations" som "Faith Divides Us - Death Unites Us" var ju mycket starka alster...

I väntan på det dock - vad ska du ta dig för denna lördag? Läsa Martins intervju med Cannibal Corpse, eller släcka lampan i Earth Hour?
Båda är bra, även om jag nog personligen tror mer på konstanta små förändringar till det positiva än en stor "nu släcker vi".
Hur som helst, sist ut i dagens inlägg blir ett tips. Ett vintips.


Gnarly Head. Mycket bra vin, och inte så lite rock'n'roll-känsla över det. Av någon anledning.
Och sånt funkar ju en dag som denna. Lördag, FTW!

fredag 30 mars 2012

Veckans Tips: Stardog "Champions"

Titta på den pyttelilla bilden till vänster.

Det är allt jag kunde hitta i bildväg på den här skivan. På hela internet.

Det säger kanske en del om hur spridd den är.

Och det är ju synd.

Denna vecka ska vi nämligen ta en redig tur längs memory lane när vi kollar in Trästocksfestivalens mesta akt, Skellefteås Stardog och deras fullängdsdebut "Champions"!


Bandet bildades -91, och släppte först EP'n "The Godrats" på det lokala skivbolaget A West Side Fabrication. Det var ett bolag som den här tiden täljde guld, då hela Norrlandskusten bestämde sig för att gå bananer när det gäller att producera bra rock och pop, och de fick hjälpa fram akter som exempelvis The Bear Quartet, A Shrine, Hardy Nilsson, The Wannadies, Carpe Wade och This Perfect Day. Om jag förstod medias rapporter från den tiden så sålde det som smör, framförallt i Asien och Japan.


Det gick som det gick i alla fall.

Bolaget hade förstås ingen chans att behålla dessa akter när de slagit igenom, och de seglade iväg till andra större etiketter - inte mer med det. Skivbolaget verkar faktiskt finnas kvar idag också, men givetvis är det helt andra akter som jag inte längre har koll på.


Nå, den här tiden då.

Början av -90.

Det var min gymnasietid. Och Stardog var något/några år äldre än mig, samtidigt som de gjorde hårdrock med själ.

Och var från Skellefteå.


Det räckte långt då, och jag var helt betagen av bandet. Debutskivan "Champions" (snygg nickning till Mother Love Bone, antar jag, som ju har en låt vid namn "Stardog Champion") är fortfarande en platta som jag återvänder till med jämna mellanrum, eftersom den är så pass bra.

Det blev till slut 3 fullängdare, vill jag minnas, och jag har dem allihop hemma i hyllan.

Bra, hela högen, men ändå är det debuten som sticker ut.


Kombinationen av bra låtar och den där brinnande passionen som ibland kan lysa igenom på just debutalbum gör att detta är en skiva du ska plocka upp om du får chansen. Det är inte så lätt att få den jämnt, tror den är slutsåld i stort sett överallt... och inte finns den på Spotify, förstås.

Vill du absolut ha den i alla fall får du släppa ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com så ska vi se vad vi kan göra.

För låtar som "All I Want", "Precious", "Heal Me", "Open", fantastiska "Patience" och "Drift Away"... det är ren och skär njutning.

Undrar du hur bandet utvecklades så finns faktiskt en MySpace-sida. Den innehåller lite musik från senaste (och sista) plattan "In Order To Disorder", som i mina öron är snäppet sämre... men, hey, det är bra ändå.


Även så här pass långt efteråt!

torsdag 29 mars 2012

Ruggigt bra!

...idag är jag redigt trött. Hade tänkt skriva en recension på Shiftlights "Distance" idag - men eftersom matchen igår drog ut på tiden och jag själv ägnade mig åt sportande under gårdagen så orkar jag inte. Jag sparar den. Den som väntar på något gott, och allt det där!

Istället, en kort uppdatering av hur gårdagen förlöpte. Företagsturnering i ishockey... vi vann. Man fick sätta några kassar. Det var svettigt. Alla möten på eftermiddagen däremot... nja... inte så bra. Eftersom jag knappt rört mig på hela mars pga feber och förkylning så var jag grymt slut.
Inte min bästa dag i jobbarskorna, kan man säga.
Kvällen däremot.
Ruggigt bra ishockeymatch. Lång, jämn, spännnade och det hade verkligen kunnat gå hur som helst. Nu är matchsserien kvitterad, och det där kommer att bli en holmgång.

Mera ruggigt bra saker... Vektor. Närmare bestämt "Outer Isolation"! Har haft den liggande ett tag utan att ge mig in i den, men igår var det dags. Har bara rullat den ett varv, men spontant... ruggigt bra. Vilka riff! Den är nog fan bättre än debuten...!

onsdag 28 mars 2012

NP: En hel del...

Det är onsdag idag. Vill det sig väl lyckas jag kombinera lite företagshockey på förmiddagen med besök på Hovet och slutspelshockey på kvällen. I stort sett samma kvalitet på mitt lag om Skellefteå AIK inte lyckas skärpa sig ikväll.
Däremellan - jobb.
Fast, det skiter väl kanske du i. I stort sett.
Däremot är det ju onsdag, och sporadiskt innebär det att det är dags att uppdatera "Mest I Spelaren". Ja, det görs inte varje onsdag. Det görs nog inte ens varannan onsdag.
Skit i det nu.
Just nu spelas nämligen en hel del musik och annat.
Låt oss börja med översta bilden.
Game Of Thrones, säsong 1.
Briljant serie. Naket & våld, what's not to like?
Det enda jag inte gillar är att det blir till att vänta på en fortsättning. Annars är det kvällsnöjet för mig och min kära hustru numera. Eller, ja, de dagar jag inte är besatt av SM-slutspelet.
Hon är bra, min hustru.
Låter mig hållas just nu.

Annars då?
Musikaliskt?
Ja, vi kan ge hedersomnämnande till Moloken med plattan "Rural", Marduk "Dark Endless", Thin Lizzy "Live And Dangerous", banden Amorphis och Ghost Brigade och Misery Index "Traitors". De får bara hedersomnämnande dock, för mest i spelaren är nedan plattor:








Boråsorkestern Shiftlight, jänkarna Job For A Cowboy, skäggiga snubbarna i Red Fang och norska dominanterna Nekromantheon.

Nekromantheon är kanske min bästa upptäckt för året. Senaste given var ju briljant, och deras debut står inte långt efter. Red Fang är fläckvis briljant och jag ångrar att jag missade dem i samband med Mastodons spelning. Shiftlight kommer det en recension på snart, på denna site, medan Job For A Cowboys nya väsen ska recenseras för Werock.

Dubbelt spännande skivor!

tisdag 27 mars 2012

Recension: Abigail Williams "Becoming"

Egentligen skulle man nog kunna sammanfatta den här prestationen med ett enda ord:
Onödigt.
Jänkarna Abigail Williams imponerade på mig med sin förra giv "In The Absence Of Light", en platta som lätt skulle kunna dyka upp som Veckans Tips och som faktiskt kändes som en skiva som la grunden för en kommande storhet. Det var en skiva med variation och med en ramstarkt knippe låtar som levererades med känsla, precision och med ett precis lagom producerat ljud.
Av det finns på uppföljaren "Becoming" nästan intet kvar.
Helt i onödan så tar bandet ett kliv tillbaka i anonymiteten och skuggorna, istället för att fortsätta fram som ett riktigt black metal-hopp.
Produktionen är rent av anskrämlig - det är anpassat för datorhögtalare och datorhögtalare enbart. Resultatet är att det låter ok på rätt billiga och klena produkter, men är i stort sett olyssningsbart i bilen eller på en vanlig stereo. Varenda gång bandet ska smiska upp tempot så låter det torktumlare på denna skiva. Typ.

Den andra orsaken till att detta är en stor besvikelse är att bandet valt att gömma sina låtar i åt helskotta för mycket tjafs. Så kallade "stämningspartier" kan fungera väl, men det får liksom inte bara vara sånt. Det måste också finnas låtar på en skiva, och av de 6 spåren så är det i stort sett inte ett enda som är en vanlig, snyggt levererad låt. Bandet har tagit hjälp av Sarah Chaffee på cello, och det funkar ibland men blir lätt lite för mycket av varan totalt sett.
Och det är ju så synd, för i sina stunder så visar Sorceron (sång, gitarr), Ian Jekelis (gitarr) och Zach Gibson (trummor) att man har den där kvalitén i sig.
Den som skulle lyfta hela klabbet till nästa nivå.
Den som skulle etablera Abigail Williams i elitserien för black metal.
Om man nu bara vågade vara lite enklare och rakare.

Inledande "Ascension Sickness" klockar in på dryga 10 minuter, avslutande episka "Beyond The Veil" är dryga 17, och båda låtarna innehåller delar som är riktigt bra - men blir helt enkelt för långa. Ordet pretentiös ligger alltför nära till hands för att det ska kännas bra.
"Three Days Of Darkness" är en instrumental parantes, och även "Infinite Fields Of Mind" är en sån tiominutershistoria som hade mått bättre av att kortas av.
Det blir, till sist, "Elestial" som räddar dagen för bandet.
Det är det närmaste vi kommer hur bandet lät och betedde sig på förra given, och det mest raka spåret på skivan. I övrigt finns det detaljer som imponerar på hela skivan, men de ligger utspridda överallt och med för långa mellanrum för att detta ska bli en bra helhet.

Synd. Onödigt. Men kanske är BiblioteKarin något på spåren när hon kommenterar sin recension av förra plattan på Werock? Alltså - bandet har förmågan att skriva bra material, men saknar smak. Valet av singelsläpp och öppningslåt på förra plattan kanske tyvärr inte var en tillfällighet?
I så fall kommer Abigail Williams att gå en mycket anonym framtid till mötes.
Tyvärr, istället för att kliva fram.

Nå, du hittar mer info och en välskriven recension även på "Becoming" på Werock, denna gång signerad Henrik, här. Där får du lite mer bakgrundsinfo och mer nyanser av skivan.
Här återkommer vi till ordet onödigt, och hänvisar istället till "det allsmäktiga Spotify" så att du får bilda dig en egen uppfattning.

Bästa Spår: "Elestial".
Betyg då? Mja... jag vacklar mellan en etta och en tvåa. I ärlighetens namn kommer jag knappast att lyssna mycket på den här plattan i framtiden, men bandet beströr ändå skivan med så pass mycket bra passager och detaljer att en fullständig sågning känns fel. Tvåan ska dock ses som blek och synnerligen svag...

Abigail Williams "Becoming" - 2

måndag 26 mars 2012

Veckans Citat: Ronnie James Dio kommenterar SM-slutspelet i ishockey...

Idag är det måndag, och semifinalerna i ishockeys SM-slutspel drar igång.
Det ska bli riktigt kul, och för att sparka igång det hela har jag vänt mig till en legend.
Ronnie James Dio, som från andra sidan graven ändå är den som absolut bäst sätter fingret på vad detta slutspel är för något.
Matcher varannan dag för det lag du håller på, vilket varvats med matcher de andra dagarna för lag du bara är intresserad av. Det kan förstås tära en del på förhållandet hemma - kampen om TV'n är minst sagt intensiv.
Tankarna mellan matcher är nog lika intensiva.
Hur ska det gå? Har skador på nyckelspelare läkt? Vilka kedjor ska man matcha mot varandra?
Det är, helt enkelt, ett beroende för oss hockeyintresserade.
Ett stort steg från serielunken (som jag ju, förresten, tippade helt åt helvete fel detta år...).
Ett steg mot hetta och att verkligen känna sig levande.

Citatet är taget från låten "Bible Black" med Heaven & Hell, från sista studioplattan "The Devil You Know". Det lyder som följer:

"Let me go, I've found addiction
And it makes me feel alive"

Ronnie James Dio, Heaven & Hell

Så sant, min älskade legend. Så sant. Kan dessutom garanterat översättas på alla former av beroenden som inte är direkt skadliga (ja, vem vet, initialt kanske även på de som är skadliga?). Den där typen av besatthet som nästan bara män kan uppvisa.
Fullständig "leva-och-dö" för ett lag, en whiskysort eller en sport.

Och, när vi nu är inne på just semifinalerna så tänkte jag ge mig på att kommentera dem. Ni är några som frågat sådär i bakgrunden, och här kommer det... vi börjar med en viktig bild:


Detta är en parodi på Luleå Hockeys klubbemblem. Luleå finns inte längre kvar i slutspelet, och det är kanske det viktigaste av allt som hände i kvartsfinalerna. Bilden ovan beskriver nämligen lagets anti-hockey på ett mycket talande sätt, och det är viktigt att destruktiv ishockey som enbart går ut på att minimera sina egna misstag och vänta och hoppas att motståndaren gör dem istället inte lyckas. Luleå har inte alltid spelat så, bilden ovan ljuger lite - en gång i tiden var det klubb som visade hjärta, pumpade på och levde på känslor.
Inte nu.
Nu går det ut på att neutralisera allt som är underhållning, känslor, hjärta.
Tvi vale, tur vi slipper dem mer i slutspelet!

Istället är det Skelleftå vs AIK samt Brynäs vs Färjestad som återstår.
Brynäs har varit bättre än vad jag trodde, faktiskt, och duon Järnkrok & Silferberg är rent av fantastiska att se. Jag hoppas att laget lyckas besegra Färjestad - men tror det inte för fem öre.
Färjestad är gubbhårda. De kommer att reta, mygla, fuska och mangla sig förbi Brynäs. Till final. Som vanligt....
Den andra matchen kan gå hur som helst.
Skellefteå har ett gedignare lag med mer kvalitet - men hur alla ungdomar ska kunna hantera trycket och jakten på dem i bortamatcherna undrar jag.
Det blir 7 matcher i den serien. Med förlängningar. Hjärtat tippar AIK från norr, hjärnan är rädd att det södra AIK har momentum i år.

Jag får nog vända mig till Ronnie James och se vad han har att säga om det där. Han kanske vet?

söndag 25 mars 2012

Remasters: Accept "Metal Heart"

Vi fortsätter Remastersserien i Tyskland, och inte med vilken skiva som helst.
Vi fortsätter med Accepts bästa platta "Metal Heart".
Invändningar mot det påståendet är fruktlösa, och envisas man med att inte första detta så rekommenderas Metalbloggens allra första Tvekamp - som egentligen var en Trekamp. Där ställs "Metal Heart" mot "Restless And Wild" och "Balls To The Wall".
Needless to say, det var denna klassiker som vann.
Och den gjorde förstås det eftersom den är jämnare och tätare än sina föregångare.
Där bandet tidigare träffat rätt med enstaka låtar som höjdpunkter på skivorna så lyckas man på detta mästerverk från -85 med konststycket att balansera ut kvalitén på i stort sett alla spår. Givetvis sticker ändå en del saker ut, som det fantastiska solot i titelspåret, svänget i "Screaming For A Love Bite", körerna i "Midnight Mover", fullträffen i refrängen som är "Too High To Get It Right"... men ändå.
Det är helheten som gör denna skiva så jäkla bra.
Inte blir det sämre i den Remastrade versionen heller!
Ljudbilden från 2002 bär förstås fortfarande spår av 80-talet, men har fått en lite fräschare klang, och som extramaterial bjuds lyssnaren på två livespår i form av "Love Child" och "Living For Tonite".
Det är klassiskt.
Det är Accepts bästa skiva.
Det är Udo, Wolf, Jörg, Peter och Stefan i sitt esse.
Det är helt nödvändigt att du har den här skivan i din samling!

lördag 24 mars 2012

Mythological Cold Towers. Vilket jäkla namn!

Brasilianska bandet Mythological Cold Towers har verkligen ett helt jävla rubbat namn. Tänk er att ropa på det bandets extranummer!?
Inte verkar det ha varit enklare namn på skivor heller, eller vad sägs om följande exempel från bandets katalog:

"Sphere Of Nebbadon (The Dawn Of A Dying Tyffereth)"
"Remoti Veridiani Hymni (Towards The Magnificent Realm Of The Sun)"

Phu, tungvrickare. Nu finns det kanske hopp, eftersom senaste skivan heter kort och gott "Immemorial". Bra så, och det är ju tur. Detta låter nämligen riktigt jäkla bra för oss som gillar vibbar av band som Paradise Lost och Pers favoriter My Dying Bride.
Lyssna nedan på låten "Lost Path To Ma Noa", och läs sen denna intervju med bandet. Eller gör båda samtidigt, du kanske kan sånt...




Mythological Cold Towers. Vilket namn en lördag, för tusan!

fredag 23 mars 2012

Veckans Tips: Midnight "Satanic Royalty"

Detta är ännu en skiva i raden som undertecknad får tacka Stones för.
Det var på Hårdrockskvällen som han smög fram den, inte på sin skiva utan i en paus. På en dator.
Det räckte förstås med med några toner via kassa datorhögtalare för att jag visste att jag skulle införskaffa den. Därför, denna gång när dte gäller Veckans Tips så gör vi som så att du börjar med att öppna Spotify och lyssna lite du med. Skivan finns här. Sen surrar vi vidare om Midnight "Satanic Royalty", en skiva som bjuder på smutsig black'n'roll av den sort som får kroppen att börja svänga av sig själv. Sittdansa i soffan, typ.
Låtar som det inledande titelspåret, "You Can't Stop Steel", Lust, Filth And Sleaze", Violence On Violence" och Necromania" angrips med lika delar allvar och spelglädje. Mitt i svarta texter lyser även humor igenom, och resultatet är just en black metal-skiva med så stora doser rock'n'roll i både musik och attityd att det inte kan kallas annat än just "black'n'roll".
Detta går faktiskt igenom på bandets sätt att framställa sig även i presentationen. I bookleten kan man läsa att "Athenar is to blame for all songs, improper use of instruments and shouting loudly".
Ja, bandet och bandet. Det är ju egentligen ett enmansprojekt, om jag förstår saken rätt, av just han Athenar. Live har han med sig lite annat folk, och eftersom min utgåva även innehåller en DVD med "Live Disasters" så kan man där se att bandet består av:
Athenar - chants of vulgarity and rumbling
Lord Vicar - primitive pounding
Northern Intruder - string burning

Ja.. du fattar va?
Kolla omslaget. Känns stuket på låtarnas titlar och strömningen i den här texten.
Lyssna på svänget.
Veckans Tips Midnight "Satanic Royalty" är en svart pärla som tål att poleras och förtjänar att få blänka!

torsdag 22 mars 2012

NP: Helloween "Walls Of Jericho"

Idag är det Cygatedagarna i Stockholm. Alltså, det företag som betalar mig pengar för det så kallade arbete jag utför har kundevenemang som jag behöver närvara på.
Kulturhuset är skådeplatsen, och det blir säkert bra. Dessutom ska jag, om allt går enligt plan, få avsluta med en enkel AW med Zappzott. Fint så.
Uppladdning för detta sker medelst finaste sort.
Helloweens gamla klassiker "Walls Of Jericho"!
Jävlart vad bra den skivan är ändå. Fullt ställ hela vägen, perfekt balans mellan melodi och ruffighet. Visst, inte lika episk och legendarisk som de efterföljande "Keeper...."-skivorna (du har väl inte missat den Tvekampen förresten?), men den har något som efterföljarna saknar.
Den här killen, på sång.

Kai Hansen.
Fullständigt genial!
När han brakar lös och ger oss sina versioner av låtar som "Victim Of Fate" och kanske främst "Ride The Sky" så inser man vilken sjuhelvetes pipa karl'n besitter. Eller, besatt då i alla fall, det börjar ju vara ett par år sen.
Och jag gillar absolut versionerna med Kai bättre än de med Kiske.
Mest av allt gillar jag dock gamla Helloween. Inte som de blivit nu, med senaste skivan som suger så jävla hårt att det är nästan overkligt...
Nä, det ska va som det ska va, så att säga.
"Walls Of Jericho". Dominant!

onsdag 21 mars 2012

Demorecension: Black Barrel Smoke

Värnamo är inte bara gummi och hårt arbetande smaulänningar.
Det är också death'n'roll!
Stan är är rätt charmig i all sin enkelhelt, vill jag minnas från genomfarter i mitt tidigare liv, och nu är det alltså sen ett drygt år tillbaka också hemvist för bandet Black Barrel Smoke.
Medlemmarna har förstås funnits längre än så, men bandet - som är ett resultat av att akterna Age Of Fury och The Warheads kraschat och lämnat efter sig ett antal medlemmar med sug på musik - har ungefär ett år på nacken.
En demo är tillverkad, och det är den som ska skärskådas här.
4 spår med en blandning av Age Of Furys döds och The Warheads punkrock ger resultatet att det ska vara tungt och svängigt enligt bandet själva, och det går rätt fort att konstatera att det stundtalsstämmer riktigt bra.
Det är en seriös och proffsig demo, med snyggt omslag och innerkonvolut som bjuder på texter, och med en ljudbild som är riktigt bra - framförallt har gitarrljudet stundtals precis rätt klös för denna typ av musik.
För, let's face it, spelar man musik som man vill kalla death'n'roll så lär man någon i karriären jämföras med de allsmäktiga Entombed.
Det går liksom inte att undkomma, speciellt med "Wolverine Blues" i minnet.
Och på den nivån är inte bandet, i alla fall inte ännu.
Istället är det endast i en låt som alla delar verkligen faller på plats, avslutande "Dead Men Walking" är demons överlägset bästa spår. Där stämmer både refräng, gitarriff, sånginsats och svänget som det ska, och den lovar mycket gott.
Övriga spår är heller inte dåliga, men där är det snarare detaljer som jag gillar istället för helheten. Inledande "Down" drivs att ett riff som faktiskt känns en aning för meckigt, det flyter inte helt smidigt. "Bleeding" är tvärtom, riff är bra i sin enkelhet och driver låten framåt med ett sväng som är skönt. "Unbreakable" innehåller en bra sånginsats och ett kort men välplacerat och snyggt solo.
På det hela en habil insats, och ett bra första försök med flera lyckosamma delar av låtarna samt en låt som är fullträff hela vägen.

Och det är väl bra.
Bandet i sig då?
Jo, jag gillar Erik Johanssons growl, det funkar väl till musiken. Trumspelet signerat Andreas Wahl är också ganska drivet och framförallt med ett mått av sväng - det är förstås livsviktigt om man ska spela döds med rock (kul va, livsviktigt inom döds... hehe...). Strängbändarna Erik Göransson (bas), Pierre Holmström (gitarr) och Johan Carlsson (gitarr) gör också en stabil insats och levererar precis vad man ska. Ljudet är rätt bra, och som bäst tycker jag att det blir när man inte ger sig på för meckiga grejer utan försöker få det enkla att svänga.
Det märks ändå att killarna spelat ett tag, både i andra konstellationer och tillsammans, för det är ganska tajt och man "hittar varandra" bra.

Förstår jag det rätt så är Black Barrel Smoke på väg att kliva in i studion för att kräma ur sig ett album med 8-10 spår, och det ska bli spännande att se hur man lyckas hålla kvalitét med det.
Klarar man att hålla ihop låtarna på samma sätt som "Dead Men Walking" kan det bli riktigt bra.
Sprider man ut de högkvalitativa idéerna så att varje låt endast innehåller några bra detaljer kan det bli rätt trist med en så lång skiva.

Nåväl, du hittar bandets MySpace här, och hela demon finns faktiskt på Spotify om du vill lyssna!

tisdag 20 mars 2012

Werock-craziness!

Hm, tiden rusar ibland förbi.

Jag hade ju tänkt hinna med en del recensioner till mitt i månaden för Werocks del, men det gick inte. Sjukdom (fan, nu är det två veckor sen jag dukade under och i o f s är jag frisk på så sätt att jag jobbar, men träningen vågar jag mig inte ge mig på än eftersom jag snorar som en dagisunge). Och i allt detta så har förstås siten fortsatt dominera!

Först ut - Kitty, vårt senaste tillskott som skribent - har intervjuat Dragonforce. Det är killarna på bilden ovan, och ett band som ger undertecknad prick ingenting. Kitty gillar dem dock, och det ger hela intervjun en skön vibb. Läs den här!
Annars då?
mitt i månaden... vilka recensioner finns det där att sätta tänderna i?
Främst denna

Barren Earth med andra plattan "The Devil's Resolve". Första given ut, "Curse Of The Red River", har ju figurerat som Veckans Tips, och denna efterföljare är en sån där skiva som jag verkligen ser fram emot. Misstänker redan nu - ohörd - att den ligger bra till för en placering på topplistan när den är dags att summera 2012! Recensionen hittar du här, och visst verkar det lovande?
Dessutom... Cannibal Corpse, Epica, Thåström och BiblioteKarins gott och blandat av orientalisk metal, klart inspirerad av bland annat Melechesh.
Alltså..kvällsläsning denna tisdag?
Werock!

EP: Preach "Path To Solace"

Stockholmsbandet Preach spelar melodisk death enligt egen utsago. Vi kan dock kalla det för Göteborgsdöds, så vet du som läsare på pricken vad du får. EP'n "Path To Solace" är snyggt förpackad och innehåller 5 spår. Bandet består av Carl Lundvall som hanterar sången (som består av både growl och ren sång, ett faktum vi ska återkomma till), gitarristerna Edvin Settervik och Magnus Grönberg samt Jimmy Axelsson på bas och NIklas Eriksson på trummor. Bandet har varit i farten sen 2008 i denna form, och tydligen hunnit med att prångla ut även "Weight Of This" och "Melt To Sand" under de två första åren. "Path To Solace kom 2010, och det är via bandets manager som denna demo landade i undertecknads brevlåda.
Jo, det är seriöst för Preach.
Manager, snyggt förpackad skiva med omslag av rätt hög kvalitet, snygg hemsida och en tjusig MySpace-sida. De fem låtarna på "Path To Solace" är också riktigt snyggt producerade, och ljudbilden är av den sort att hade det varit en demo så hade det varit riktigt bra, men eftersom bandet kallar det för en EP - och är noga med detta faktum - så är det enbart okej. Kraven är förstås högre på en "riktig" produkt, och då kan jag tycka att exempelvis trummorna saknar lite stuns.
Tyvärr faller resten av Preach helt platt för mig, och det är två saker som i huvudsak gör det.
1) Konkurrensen i denna genre är mördande. Hade detta kommit för 20 år sen så hade garanterat skivbolagen och fansen stått i kö, nu fastnar detta tyvärr i bruset och sticker inte ut tillräckligt mycket.
2) Carl Lundvall som hanterar sången låter helt okej i growl, men rensången lämnar tyvärr en hel del att önska.

Låtarna då, vad bjuds?
Jo, generellt ska följande sägas: trum- och basspelet är överlag habilt och stabilt. Det är inte bländande, men det gör vad det ska och ger resten av bandet en bra grund att stå på. Gitarrslingorna och harmonierna fungerar ofta mycket väl dessutom, och det låter för det mesta som om bandet vill vara In Flames. Det är en referensram som heter duga, förstås.
I inledande "Call Me Escaper" samt tredje spåret "Colour Blind" så levereras stabil tvåtaktsgöteborgs, och det är rätt hyggligt. Störande är rensången, och att jag ibland tycker det blir rätt intetsägande.
Det kan man dock inte säga om titelspåret. "Path To Solace" är en riktigt bra låt där jag tycker bandet får ihop alla delar på ett mycket lovande sätt!
"Entropy" passerar vid lyssningarna rätt obemärkt, vilket inte kan sägas om avslutande halvballaden "Satellite To Everything".
Låten i sig är bra, och sången som är ren hela tiden är här mixad med lite "telefonkiosk-känsla". Det både funkar och inte.
Jag gillar det nämligen inte speciellt mycket när jag hör det, men likafullt är det detta spår som sticker ut i efterhand, och jag har kommit på mig själv med att nynna på låten i efterhand. Något finns alltså där som fäster, trots min avoga inställning...

Överlag är det med väldigt kluvna åsikter jag ser på "Path To Solace". Det är verkligen inte en roliga release, men ändå finns här guldkorn och saker som fäster.

Kommer Preach att slå?
Ingen aning, faktiskt.
Jag har inte hört tidigare releaser, så det är svårt att säga hur bandet har utvecklat sig, men den stora frågan är väl om de klarar av att stå ut ur massan av band som finns idag. Att man är så seriösa talar för det, att låtmaterialet är till största delen anonymt talar mot det.
Ska jag tvingas gissa tror jag att det kan bli en "riktig" debutplatta men inget mer, men jag blir gärna överbevisad...!

Du hittar låtarna för lyssning på både MySpace och bandets hemsida, och får gärna själv kommentera vad du tänker om bandet och mina reflektioner!

måndag 19 mars 2012

Testament till Västerås!

Testament är som du kanske vet klara för Skogsröjet i Augusti. nu kommer också nyheten att du kan se bandet kvällen innan - i Västerås!
Såhär lyder pressreleasen:

Det är med stor glädje vi stolt kan presentera amerikanska Testament för en mycket exklusiv konsert hos oss på Sigurdsgatan 25!
Bandet kommer förbi osstorsdagen den 9 augusti, dagen innan de drar till Skogsröjet för enfestivalspelning. Sjukt häftigt! Missa inte detta!

Testament är ett av de mest inflytelserika thrashmetal-banden någonsin.Många anser att de är bandet som skulle varit med på The Big Four-turnénistället för självaste Metallica, men man får nog kanske egentligen placera dem på plats fem efter ”The Big Four”.
Det Kalifornien-baserade bandet bildades 1983 av gitarristen Eric Peterson.Från början gick bandet under namnet The Legacy, men bytte ganska snart tillTestament. Bandets första album kom 1987 under just namnet The Legacy.
Testament möttes av många positiva reaktioner och blev direkt jämförda med"The Big Four", Megadeth, Slayer, Metallica och Anthrax.
Mellan åren 1987 till 1999 hann bandet med att släppa hela 8 album, men på grund av många medlemsbyten dröjde det sedan ända till 2008 innan nästaalbum "The Formation of Damnation" släpptes.
I april släpper bandet ett nytt album igen. Plattan som fått titeln "TheDark Roots Of Earth" når skivdiskarna den 27 april via Nuclear BlastRecords.
Biljetter släpps fredagen den 23 mars via vår hemsida www.sigurdsgatan25.seoch www.tickster.com och kommer att kosta 350 kr.

Fattade du? Det finns alltså möjlighet att åka på en liten roadtrip till Västerås i augusti för att få se legenderna. T o R från Stockholm är det väl en timme, en och en halv kanske. Det är doable.

Peppa upp dig redan nu. Läs om Månadens DVD likväl som Liveskivan "Live In London". Testament. Det är fan kvalitét, och snart släpps alltså plattan "The Dark Roots Of Earth"...!

Veckans Citat: David Lee Roth, Van Halen

Van Halen är aktuella med en ny platta igen. Overkligt nog. Albumet "A Different Kind Of Truth" har ändå fått hygglig kritik, även om det väl inte kan mäta sig med debuten. Antar jag. Jag har inte hört den nya plattan än, men jag kan liksom inte tänka mig att de ska överträffa sina fornstora dagar... Van Halen och "Jump" är förresten just nu äldsta killens favorit. Vi åkte bil igår, jag och han, och skulle hämta söndagspizzan när den kom på radio.
"Pappa, det är här är min favorit. Det är bebisarna som spelar".
Klockrent.
Han har 1) börjat svara på min jävulska plan för musikalisk uppfostran, samt 2) noterat att omslaget på bandets "1984" mycket riktigt innehåller en bild på en bebis.
Bra så, och då kan vi väl låta David Lee Roth hålla låda i Veckans Citat?
Exakt.

"Jag har alltid velat irritera och störa folk i största allmänhet.
Och utgöra ett hot för kvinnor.
Och det här är ett av få yrken där du inte bara får göra det, utan till och med uppmuntras."

David Lee Roth, Van Halen

Ehh... ja... kolla på bilden bara, först. Tigerpyjamas. Ruggigt tajt sån.
Det där med att vara ett hot för kvinnor vete fan, men jag kan första störmomentet när jag kollar på bilden. Dessutom ska jag erkänna en sak...
Jag hade långkalsonger som såg ut nästan sådär när jag var kanske 10-11 bast.
Mamma hade sytt dem av något avlagt tyg.
Det var ju så det var i periferin av Skellefte på den tiden. Funktion var liksom viktigare än snygghetsfaktorn, speciellt på att plagg man hade under.
Kanske var det fel av mig dock.
Med tanke på Lee Roths popularitet kanske jag tänkte hel fel.
Borde nog kört byxless, och låtit dessa långkalsonger skina. Då kanske man varit poppis...

söndag 18 mars 2012

Live!: KISS "MTV Unplugged"

KISS mest kända - och största stund - live är antagligen deras svit med "Alive"-skivorna. Det står nog ställt bortom allt tvivel (även om ingen av dem, faktiskt och av någon anledning, medverkat i den här serien om essentiella liveskivor än!).
Att du däremot behöver den här skivan, med KISS i en unplugged-situation i regi av MTV är kanske mindre väntat... och ack så sant!
Här är det nämligen inte den gamla vanliga skåpmaten avseende låtmaterial och setlista som serveras, utan lite udda historier - i udda tappning.
Setlistan innehåller i o f s större spår som "Beth" och "Rock And Roll All Nite", men då i lågmäldare, svängigare och coolare tappning.
Det är ändå inte den stora grejen.
Det är de där spåren som kanske inte får så mycket uppmärksamhet i vanliga fall.
"Sure Know Something", "A World Without Heroes", "Going Blind" och "I Still Love You".
Paul Stanley sjunger som en jävla rock'n'roll-gud.
Gene Simmons har det där härliga raspet som han ska ha.
Bandet varierar sig med både Eric Singer och Peter Chriss på trummor och sång.
Både Bruce Kulick och Ace Frehley får medverka, och det känns i hela tagningen att detta är en jäkla kul tillställning för bandet. Mick Jagger och Keith Richards gästar, och under de 15 spåren som framförs så rockar och rollar bandet på ett jäkligt tillbakalutat och avskalat sätt som är härligt att höra som kontrast till det i vanliga fall lite bombastiska uttrycket som bandet brukar förmedla.

Själv får jag tacka Seance för detta tips. Det var han som verkligen propagerade för att plattan är bra, och man får vara nöjd att hans tips gick igenom bruset. Skivan spelades in -96, och för denna blogg är det andra gången en tagning i MTV-serien med unpluggedsessioner får stå i fokus. Den första innehåller en del intressant fakta i kommentarsfältet om du nu gillar KISS, faktiskt, trots att skivan är med ett annat band.
Nå, KISS "MTV Unplugged" kanske inte är den uppenbara liveskivan när man tänker på detta gigantiska amerikanska rockband, men det är en udda och grymt bra tagning, med ett låtval som ger de mer anonyma spåren sin chans att faktiskt visa sina goda sidor. Kolla in den!

lördag 17 mars 2012

The Damned Things - en supergrupp?

Ni känner till uttrycket. Supergrupp. En sammanslagning av musiker som egentligen har en annan huvudsyssla, men som samlas under gemensam flagg med mer eller mindre jämna mellanrum för att spela ihop. De finns i alla dess former, och så sent som i januari använde jag uttrycket i samband med recensionen av svenska Krux senaste alster "III - He Who Sleeps Among The Stars". Jag har också benämnt Bloodbath som en sådan grupp, men ibland måste man fundera på uttrycket.
När det är relevant.
För inte så länge sedan försåg en av vännerna mig med lite musik, däribland en grupp som jag sett benämnd som just "supergrupp".
Ja, vi snackar om The Damned Things och skivan "Ironiclast".
Bandet består av ett ihopplock från tre grupper.
Man har hämtat Scott Ian och Rob Caggiano från Anthrax, Joe Troeman och Andy Hurley från Fall Out Boy samt Josh Newton och Keith Buckley från Every Time I Die.
I alla fall enligt Wikipedia (och, lite extra krydda, den promobild som dominerar om man googlar bandet har fem av dessa sex herrar avbildade...)

Så, nu till mina tankar.

Av de grupper som snubbarna egentligen spelar i så har jag (förstås) en relation till Anthrax, samt mycket vagt till Every Time I Die. Fall Out Boy är ett sånt där namn jag känner igen, men aldrig har hört hur de låter.

Personernas namn säger mig egentligen inte ett smack sånär som på Scott Ian.

De andra är för mig anonyma namn som skulle kunna vara vem som helst, och då infinner sig frågan: är detta verkligen en "supergrupp"?


Jag tycker ju inte det, men kanske baserar det sig på min ringa erfarenhet av mannarna som ingår i sättningen. Musikaliskt har jag inga invändningar, jag tycker till och med att plattan är riktigt skön, men jag har ändå dubier mot uttryck som "supergrupp" - och särskilt om det ska devalveras av att användas för ofta.

The Damned Things. Är det verkligen en supergrupp?

fredag 16 mars 2012

.rar och partitioner?

På bilden ovan har jag iklätt mig klänning och uttrycker mina könslor för datorer.
Ungefär.
För jag behöver lite hjälp.
Har fått en del material skickat till mig för lyssning (Pray For Locust senaste EP samt Jontes tips Crater Face), men det visar sig att filerna är i et format som heter .rar
Tror det är en form av komprimering, men kan ingen hjälpa mig och berätta vad i helvete jag behöver för att kunna packa upp grejorna så att det blir möjligt att använda själva innehållet?

Och, sen till det som verkligen gör mig knäpp.
Partitioner i min hemmaburk. PC'n. Den har delat hårddisken i två delar, C: och D:
Inget märkvärdigt med det.
Det är bara det att C är helt fullt och D är helt tomt, och det innebär att om jag vill addera mer musik till biblioteket så säger datorn nu att "det är slut på minne".
Fast det är ju inte det.
Det är bara det att det fiktiva strecket i hårddisken behöver flyttas så att D bli mindre och C större - och det verkar ta mig fan omöjligt?!?
Windows Vista, heter spektaklet till operativsystem, och här behöver jag verkligen hjälp.
Kan man ändra dessa storkekar? Hur gör jag?

Veckans Tips: Illuminatus "Glasnost"

Ibland blir man glad av att upptäcka nya skivor.
Såna där som sitter direkt, som en smäck.
Tidigare detta år har Metalbloggen plockat ett Veckans Tips från Metal Bastards årsbästalista för 2011, och nu är det dags igen.
Där hittade jag nämligen den här skivan (även om mitt exemplar faktiskt säger 2010, men det är väl strunt samma, det vore ju inte första gången i världshistorien som en skiva släpps i slutet av ett år och inte går att få tag på förrän efter ett par månader... faktum är att så var det med bloggens allra första Veckans Tips...)
Skivan vi pratar om, med det klart udda omslaget, är brittiska Illuminatus "Glasnost".
Metal Bastard fick musiken beskriven som sentida Paradise Lost och mitt-erans Anathema möter tidiga Tool.
Ingen aning om det stämmer, själv tycker jag det låter lite som om Manic Street Preachers blivit nedsupna och förförda av Trent Reznor. Eller, ja, det är rätt svårt att beskriva så vi gör så här - öppna Spotify eller glid in på bandets hemsida och kolla lite med en gång.
Personligen gillar jag att skivan är så hårt komprimerad avseende låtarna.
En låt slutar, en annan börjar och det sker inom bråkdelen av en sekund och ger ett bra flyt i lyssningen. Jag gillar att Julio Taylor som står för sång och gitarr har den där nerven och panikslagna känslan i rösten - något som kommer fram fantastiskt bra i låtar som "Cave In" och "Keep Calm And Carry On". Jag gillar att texterna innehåller sköna fraser som "For those of you that are Morally Impaired, the President will be crying in your place" (från "Murdocracy") och jag gillar att bandet lyckas låta både rock, industri, spröd pop och mangel på samma gång. Jon Martin (gitarr), Leo Giovazzani (bas) och Felix Rullhusen (trummor) är en spretig samling namn som verkligen fått ihop alla delar, och vi lär väl få höra mer om Illuminatus.
Detta är nämligen alldeles för bra för att gömmas undan.
En helgjuten skiva som sticker ut, och som extra bonus ska du som gillar det här få ännu ett litet tips - Wolves Like Us från Norge som ger lite av samma vibbar. Recension här!

torsdag 15 mars 2012

38!

Idag fyller jag år.
38.

Det känns ju bra, ung och viril (ja, eller...snarare som en gammal jävla gubbe efter de senaste två veckornas sjukdomar på familj och egen person, men i sinnet är jag ju en barnrumpa så det jämnar väl ut sig!).
Om 2 år träffar jag tydligen big Four O. Tufft. Då ska jag ha fest modell sinnesrubbat extravagant. Innan dess blir det lite mer modest - typ, inget. I helgen funderar vi på att åka in till schtaan och bo på hotell, hela familjen. Frottera oss med finfolket och komma ur förorten.
Det beror lite på status på kidsen, främst den minsta har kvar sviter från influensan.
Inte fan blir det något mer firande heller, hade jag tänkt mig.
Ja, mer än en leverans från Record Heaven som bland annat innehåller Misery Index "Traitors", Heaven & Hell "Neon Nights", Red Fang "Murder On The Mountains" och Nekromantheon "Divinity Of Death"....vilket ju inte är fel.
Dessutom har kontorslandskapet den stora glädjen av att få höra lite födelsedagsmusik just nu.
Hate Eternal "I, Monarch", som är en ruggig käftsmäll och typisk musik för den genomsnittlige 38-årige, tunnhårige hockeyfantasten med en pågående medioker karriär inom IT-sfären.
Så, hurra för mig!

tisdag 13 mars 2012

Demorecension: Stoneload "Pre"

Umeåbandet Stoneload har charm.
Deras demo "Pre" kommer levererad i ett vanligt pappersetui, med handskriven text om var man hittar mer info (bandet har "riktiga" promoskivor på gång vad jag förstår, och gillar du dem på facebook så har du chansen att vinna ett eget ex), men det är inte dte som är mest charmigt.
Istället är följebrevet handskrivet, i prydlig modern skrivstil.
Precis som där som man fick lära sig i skolan men nästan har glömt - och framförallt får kramp i handen av att använda i dagens moderna datorvärld.
Sånt ger en härlig känsla i magen, och på det där papperet kan man läsa lite om bandet.
Det består av Andreas Wikström på sång, Nitesh Mistry på bas, Tobias Oja på trummor och Thomas Isaksson på gitarr, och gänget har varit i farten sen 2009.
Man anger själva att det är metal med influenser av old-school thrash, och det stämmer väldigt bra med mina egna tankar. Flera gånger under det att jag lyssnat på den tre spår långa demon "Pre" så har jag tänkt på akter som Anthrax och, faktiskt, Metallica. Växelsången i inledande "Addict" påminner en hel del om de förra, medan groovet och sättet som Andreas sjunger i "Fallen One" ger vibbar av de senare.
"Pre" är tydligt den första delen av vad som skall komma att bli bandets debutplatta, och man är redan i farten med att spela in den andra delen. Huruvida det är smart ska vi återkomma till, men uppenbart är att bandet har en tydligt utstakat väg framåt.
Även det - charm.
Inledningen på demon är också mycket bra. Ljudbilden är pampig och riktigt bra, och de riff som drar in lyssnaren (samt mellanspelet med basen, riktigt fränt) i skivan under den första minuten är fläskigt, tungt och bra. Fram till 3-4 minuter in så är "Addict" bra, men det blir faktiskt lite väl mycket av låten. Den maler liksom på lite för länge, tyvärr, och dess 5:45 (ungefär) är i alla fall en minut för länge. Annars bra!
"Fallen One" är snabbare och funkar väl, "Never Again" likaså. Ingen av dem är extremt bra, men det är väl spelat och med en hög lägstanivå. Hela bandet presterar bra, och framförallt tycker jag att man har ett trumfkort i sångaren Andreas Wikström. Han sjunger både varierat och bra.
Tyvärr kan jag vara rädd att bandet har lite för bråttom att skrapa ihop material till debuten. Risken finns - om utvecklingen fortsätter - att man vill ändra på och stryka de första låtarna till skivan, och det hoppas jag i så fall att man vågar.
Debuten kan bli riktigt bra, men då krävs det också att man vågar vara självkritiska och utmanande mot sitt ego... Bästa exemplet tycker jag är just "Addict". Personligen hade jag sett att man gått mot avslut efter pratsången som kommer runt 3:45 in på låten. En refräng till och sen sy ihop det.

Nåväl, så är det. Du hittar mer om Stoneloadderas hemsida! Du kan också lyssna på själva låtarna. Det gör du här: www.reverbnation.com/stoneload

måndag 12 mars 2012

Istället för citat: misär.

Varje måndag morgon brukar ju bloggen leverera ett citat. Roligt, dumt eller tankvärt, men alltid av en person inom rockens fantastiska värld. Så blir det inte idag.
Istället ska det bjudas på lite misär, modell light.
Jag ska tycka lite synd om mig själv.
Senaste veckan har nämligen varit så fruktansvärd att det är rent obeskrivligt.
Fullständig sjukstuga hemma, på alla - samtidigt.
Både jag och min hustru har haft hög feber (jo, 39,5 är jävligt högt om man är en i övrigt så cool kille som undertecknad), äldset killen M har pendlat mellan 38-40. Och med en treårings tålamod stundtals åkt flipperkula runt i huset, stundtals bara grinat.
Minsta killen E har bara haft mellan 38-39 graders feber, men för att kompensera denna lilla ynklighet har han haft diarré och spytt dessutom. Oftast i sängen, på natten.
Det är ingen höjdare när man själv är helt väck i feberdimman.
En natt vaknade jag av att mina fötter hade fått feberspasmer och krampade av sig själva. Som om de var en del av Michael Flatley (google, om du inte vet vem det är).
Fy fan.

En vecka, drygt. I sträck. Just nu sitter jag på jobbet igen, men jag är i ärlighetens namn helt slut efter det marathonloppet - och det är ju inte över. Minsta killen verkar vara okej i magen nu, men fast i influensan.
Värdelöst.
Så illa att detta paket låg helt oöppnat hela veckan.



I feberyran såg jag till och med några låtar på Melodifestivalen i lördags, innan jag kapsejsade i sängen. Det vete fan om det gjorde saken bättre.
En pundare gick barfota på scen, dom där jävla död i april kan man ju hoppas följer sitt egna namn och sen LövenLisa.
Urk.
Det intressantaste med det var ju ändå att ingen är en schlagerlåt. Inte ens schlagerfolket vill ha schlager mer, och kallar det för "mello".

Kvartsfinalerna har börjat i ishockeyslutspelet. Hade tänkt skriva mer om det, men jag orkar inte idag. Nöjer mig med att säga som såhär:
Frölunda & Färjestad tar sig vidare, samt Luleå och Skellefteå.

Till sist, en form av citat ändå. Dum gubbe, men alltid retar det nån...

söndag 11 mars 2012

Remasters: Warlock "Triumf And Agony"



Tyska Warlock var väl kanske egentligen mest kända för Doro Pesch som frontade bandet (något hon efter denna skiva slog mynt av och startade en solokarriär). På nåt skumt sätt tyckte man ju att hon var skitsnygg på den tecknade bilden på framsidan på deras största stund "Triumf And Agony", och fast det finns en "riktig" bild på hur hon såg ut så ville man liksom inte riktigt veta av det.

Man ville att hon skulle vara som på framsidan av skivan.

Ändå ingick Tommy Bolan på gura i bandet, och överlag är det inget skitband hon har med sig. Bra var de också, och aldrig bättre än på denna platta som för mig är så smockfull med nostalgi. Det minner mig om långa helgkvällar hemma hos kompisen Nicke, och en svunnen barndom i stort sett utan bekymmer. I alla fall vid den tiden. (Nicke är för övrigt min starka koppling till nostalgiska stunder, det har även konstaterats i detta Veckans Tips).

"Triumf And Agony" var Warlocks fjärde platta, och släpptes original 1987. Remastern är släppt av Metal Mind i en begränsad upplaga om 2000 ex (jag har nr 1614), och ljudbilden är ganska bra på den. Ursprunget är ju från 80-talet och det hörs, men det är ändå godkänt.

Låtarna är lika bra än, och här finns klassiker som "All We Are", "Für Immer", "Three Minute Warning", "East Meets West" och "Kiss Of Death".

Extramaterialet är dessutom i form av en kortare historia om bandet fokuserat på extra låtar. Bonusspåren är en liveversion av "East Meets West", samt studiolåtarna "Angels With Dirty Faces", "Under The Gun" och "Something Wicked This Ways Comes", samtliga rätt bra faktiskt.

Och, som sagt, omslaget är ju lika snyggt nu som då.

Även om det är andra anledningar till att man uppskattar det nu.


Köp den, innan den tar slut. Warlock regerar ju!

fredag 9 mars 2012

Veckans Tips: Funeral Mist "Salvation"

Söker du lättlyssnad black metal som baserar sig på sväng och melodi?
Titta då annorstädes.
Söker du däremot black metal med svindlande mörker, ett grymt rens och bra låtar?
Som bjuder tuggmotstånd och som belönar lyssnaren rikligt för det tålamod som krävs?
Då är Veckans Tips något för dig.
Funeral Mist "Salvation" spelades in 2001 i Necromorbus Studio, och bandet är egentligen Ariochs egna skötebarn och projekt - trots att hans huvudsakliga syssla numera egentligen är att hantera micken i Marduk.
Här finns dock inga restriktioner, och det har gett karl'n fullständig frihet att leva ut det alla rösterna från alla sina inre demoner.
Det resulterar i en skiva som faktiskt låter ungefär som omslaget ser ut.
Inledande "Agnus Dei" kan luras lite då de första tonerna är på låg volym och relativt trevande. Det ändrar sig dock snart, då alla volymreglage trycks uppåt samtidigt som tempot ökar.
Sen kastas lyssnaren in i en malström av snabba, intensiva och svarta låtar.
"Breathing Wounds" kombinerar pisk och sväng, "Sun Of Hope" rensar med härlig frenesi. "Across The Qliphot" (svänget och drivet i bryggorna och introt!), "Perdition's Light" (gitarrslingorna!) och kanske framförallt "Realm Of Plagues" är pur kvailtet - ur ett rensande black metalprespektiv, då.
När jag köpte plattan var jag egentligen ute efter 2009 års "Maranatha", som fått strålande kritik.
Den fanns dock inte, varpå den snälla försäljaren sa att det spelar egentligen ingen roll, den skivan du behöver är "Salvation". Den är bättre.
Kanske tänkte han att han ville bli av med den skivan han hade, kanske inte.
Det spelar mindre roll.
Jag är ändå vansinnigt nöjd, då jag har återvänt till den här skivan med jämna mellanrum sen dess, och tagit till mig bit för bit, elak stavelse för elak stavelse.
Funeral Mist, "Salvation". Kvalité!

tisdag 6 mars 2012

Recension: Terrorizer "Hordes Of Zombies"

Terrorizer har haft en minst sagt krånglig väg framåt. 3 skivor från -87 fram till nu har dock sina anledningar, och det beror förstås på att bandet i sig inte är huvudsysslan för medlemmarna. Dessutom har man under åren bytt medlemmar av olika anledningar, bland annat en viss Jesse Pintados frånfälle.
Det där har Martin beskrivit på ett alldeles ypperligt sätt i sin recension på Werock, och det bästa är kanske om du läser den först så att du får lite mer bakgrundsfakta. Den är dessutom knivskarp i övrigt, så det gör dig bara gott!
Med det sagt så är bandet fortfarande ett kul sammansättning. En herre vid namn Pete Sandoval (Morbid Angel) sitter på trumpallen och leverar så mycket smisk att det är rent av larvigt, och sällskapet han har med sig i rytmsektionen går ju inte heller av för hackor - David Vincent trakterar basen. Mest imponerar dock gitarristen Kat Culture, för gitarrspelet på denna skivan är rent av ruggigt bra. Tajt, tekniskt, känsligt, tungt, ilsket och överlag helt bländande. Det är en av skivans stora behållningar, helt enkelt!
Wolf står för sång och text, och det är texter som passar väl till skivans titel "Hordes Of Zombies".
Låttitlar som "Radiation Syndrome", "A Dying Breed", "Flesh To Dust" och "Forward To Annihilation" ackomponjerar döds/grind-musiken på ett fint sätt, till föredömligt korta och kärnfulla låtar - de flesta spåren ligger mellan 2 och 3 minuter.
Textstrofer som "unless humanity learns from the mistakes of the past - we're doomed there can be no end only death and misery" säger det mesta, tycker jag.
Bästa låtarna är blytunga "Evolving Era", snabba "Flesh To Dust", elaka "State Of Mind" samt titelspåret - men överlag är skivan extremt jämn. Till och med det extraspår som medföljer digipackversionen ("Wretched") är av prick samma klass som övriga låtar....
...och däri ligger lite av begränsningen med skivan.
Det blir lätt lite för mycket av samma sort när man kört den några varv.
Initialt förälskade jag mig i plattan ganska hårt.
Drivet, svänget, ursinnet, gitarrspelet - två tummar upp.
Men med tiden och spelningarna så är det bara att inse. Här saknas en del slitstyrka.
Det varierar för lite.
Visst, Terrorizer spelar dödsgrind. Det ska låta på ett visst sätt, men det kan bli lite enformligt ändå.

Det blir till att plocka ut de bästa låtarna och lägga dem i en spellista istället. Eller ha skivan som träningssällskap. Där fungerar den ypperligt!

Bästa Spår: "Evovling Era". Den har jag till familjens stora glädje nynnat en hel del på den senaste tiden.... lyssna själv, du har hela plattan på Spotify.

Betyget känns ganska klockrent som en trea, och på det hela taget är detta verk (produktion signerad Dan Swanö) musik jag nog återvänder till framöver, med jämna mellanrum. I mindre doser är det till och med mycket bra!

Terrorizer "Hordes Of Zombies" - 3