Detta år har bjudit på ett flertal fantastiska nya upptäckter. Såna där som man blir genuint glad över att de ramlat in i samlingen, och som spelats mycket. Några av upptäcktsskivorna har redan fått sin stund i glansen som Veckans Tips (kolla in Mythological Cold Towers och Alcest, till exempel), och nu är det dags för en norsk trio att beskådas.
Vi pratar om Nekromantheon, bandets vars andra giv "Rise , Vulcan Spectre" var den skiva som fick mig att upptäcka (och falla för) dem.
Den skivan är ruggigt bra, och bättre än debuten som vi ska titta på nu - men det betyder verkligen inte att debuten "Divinity Of Death" är dålig, och det är helt enkelt ett värdigt sätt att starta Veckans Tips-säsongen för denna höst.
Här är ljudet aningen mer oborstat och mindre polerat än på efterföljaren, men hjärtat i musiken är densamma. Hård thrash med en svag färg av döds, och med förebilder som stavas tidiga Slayer och Sepultura. Trion består av Christian Holm på trummor, Sindre Solem på sång och bas samt Anld M Torp på sång och gitarr, och efter att man tonat in första låten "Gringo Death" i femton-tjugo sekunder så lägger man av ett riktigt grisskrik och trampar gasen i botten.
Svängig, ösig och jävligt bra vecklar sedan hela "Divinity Of Death" ut sig.
Låtar som "The Point Of No Return", "Cry Havoc" och kanske framförallt titelspåret sätter sig som naken hud på solbakade lädersitsar - med ett fräsande och brännande som är svårt att ignorera.
Totalt får man 11 låtar, och alla är bra. Ingen faller ur ramen, inte ens sista låten som döpts till "Alcoholy Terror", spetsfundigt men samtidigt kanske lite på fel sida humorgränsen när bandet i övrigt ger ett så hängivet intryck.
Hur som helst, du har "Divinity Of Death" på Spotify, och har du inte upptäckt Nekromantheon ännu är det bara att kasta sig in. De kommer att ta världen med storm. "Rise, Vulcan Spectre" är kanske snäppet lättare att ta till sig som startpunkt om du aldrig har hört bandet (lite bättre ljud, en del riktigt riktigt bra låtar), men bara en sån sak som att debuten är stämplad med "Kolbotn Thrashers Union" gör ju att du behöver kolla in den med!
fredag 31 augusti 2012
torsdag 30 augusti 2012
Pang på rödbetan!
Sista arbetsdagen på nuvarande arbetsplats idag, och en hel del som ska städas av. Dagens inlägg blir därför koncist, och vi konstaterar att:
...Dead By April tog alltså hem Rockbjörnen för bästa hårdrock.
Herregud. Var är världen på väg?
... Jeremy Iron & The Ratgang Malibus inte bara har följande coola bild på sig om man googlar, utan även ny video på g. Hoppas på ny platta snart då, förra given "Bloom" var ruggigt bra (och jag kan här och nu utlova att den kommer att återkomma som Veckans Tips någon gång under hösten...)
"Point Growth" heter låten, och det låter förstås som om det är just Råttgänget som spelar.
...Graveyard släppte info om kommande "Lights Out" igår.
...Dead By April tog alltså hem Rockbjörnen för bästa hårdrock.
Herregud. Var är världen på väg?
... Jeremy Iron & The Ratgang Malibus inte bara har följande coola bild på sig om man googlar, utan även ny video på g. Hoppas på ny platta snart då, förra given "Bloom" var ruggigt bra (och jag kan här och nu utlova att den kommer att återkomma som Veckans Tips någon gång under hösten...)
"Point Growth" heter låten, och det låter förstås som om det är just Råttgänget som spelar.
...Graveyard släppte info om kommande "Lights Out" igår.
Låtlistan på plattan ser ut som följer:
01. An Industry Of Murder
02. Slow Motion Countdown
03. Seven Seven
04. The Suits, The Law & The Uniform
05. Endless Night
06. Hard Time Lovin’
07. Goliath
08. Fool In The End
09. 20/20 (Tunnel Vision)
Skivan släpps den 26:e oktober, samma dag som min bror fyller år. Undrar vad han ska få i present...?
...imorgon återvänder Veckans Tips. Jag vet att ni har längtat. Jag med. Sen kör vi. Men det är i morgon, tillsvidare måste jag städa ur lite slåp, rensa skrivbord, lämna in papper och reseräkningar och grejer. Och sörja lite för moder Sveas smak. Dead By April?
Etiketter:
Dead By April,
Graveyard,
Jeremy Iron
onsdag 29 augusti 2012
Blogg I Fokus: A Fair Judgement
Är ni beredda?
Det är otroligt länge sen, men nu är det dags att bryta tystnaden avseende serien Blogg I Fokus - och vi gör det med en av de bloggar som håller högst kvalitet och läsvärde av de jag följer.
På A Fair Judgement tycks Jarno blanda läsvärda alster och artikelserier med något jag verkligen beundrar - integritet. Vill man förstå hur pass grubblande och ändå viktigt det där är för herrn i fråga så kan man bland annat läsa kommentarerna på 3 Röster om Opeth "Heritage", eller så fortsätter man läsa nedan...!
A Fair Judgement. Var kommer namnet ifrån, och vad hittar vi läsare på bloggen?
Namnet kommer från den tiden då jag dyrkade allting som Mikael Åkerfeldt gjorde. Min fäbless för Opeth var extrem. När jag någon gång 2005 (tror jag) började blogga så snodde jag namnet "A fair judgement" från Opeths låt med samma namn. Jag tyckte att namnet passade bra för en blogg som skrev om musik (tanken var att jag enbart skulle skriva om skivor). Men jag varnar er, gå inte tillbaka så långt för det är verkligen hemska texter (även om jag, i de allra flesta fall, står får åsikterna).
Som läsare hittar man texter om musik.
Tanken från början var att enbart att skriva om musik men jag känner att jag vill bredda bloggens spektra till att handla om annat som jag gillar. Då skulle det nog även handla om öl och tv-spel. Mest öl.
Vad är det bästa med att driva A Fair Judgement? Och, förstås, finns det någon baksida? Det bästa med AFJ är att jag får skriva och att jag fått en god vän som jag då och då hänger med här i Göteborg. Det sämsta är att jag är för kräsen vilket resulterar i att jag har alldeles för många utkast som jag inte hunnit med att få klart. Jag skulle behöva en redaktör.
Du har några serier som rullat på din blogg, exempelvis "30 låtar" där du pekar på låtar enligt olika teman. Vilken serie är/har varit roligast att skriva? Varför?
Svårast är helt klart "30 låtar" och det gör den helt klart till den roligaste också. Att tänka på musik utifrån annat än bra respektive dåligt är något som jag finner givande och likaså är det när jag skriver. Tanken var att den serien skulle vara klar inom 30 dagar, men så blev det verkligen inte. Att skriva artikelserier är utan tvekande det roligaste eftersom det kräver lite mer av en själv som skribent.
Nyligen dök en recension av KADAVARs självbetitlade skiva upp. Det tillhör inte vanligheterna med recensioner på A Fair Judgement, och vi får inga betyg eller omdömen mer än vad texten anger. Kan du beskriva lite om din hållning och dina tankar om det där?
Det här är den enskilt största del av bloggen som jag funderat kring allra mest genom åren.
Jag gillar att skriva om musik, men hur gör man det utan att det skall bli reklam? Det finns texter där jag grubblar kring detta på min blogg men det är få som kommenterat ämnet. Jag vill att mina texter inte skall vara reklam (även om andra kanske tycker att all text om musik är reklam så vill jag ha ryggen fri). Därför har jag på senare år varit kluven till att skriva recensioner och istället varit sugen på att satsa på andra lite längre artikelliknande texter (främst för att jag själv tycker att de är roligare att skriva, men också för att jag själv gillar att läsa artiklar).
Anledningen till varför jag inte har sifferbetyg beror på att jag tycker att texten hamnar i skymundan om man avslutar texten med en siffra. När Close-Up Magazine gav upp och satte en siffra i slutet av sina recensioner kände jag att det inte var någon som längre brydde sig om det. Måste erkänna att jag själv funderat på att lägga till en siffra på de recensioner jag skriver men jag har inte kuvat mig för trycket ännu. Vad jag kommer att introducera snart (eller till viss del redan gjort) är lite mer information om skivorna i en textruta efter recensionen.
Var hittar du inspiration till dina inlägg och serier? Har du stora planer som vi får ta del av snart, vi som väntar?
Inspiration till mina serier hittar jag från andra bloggar, tidningar eller fanzines. Ibland spånar jag lite med Patrik (som snart skall är tillbaka i landet och då även på bloggen). Jag har nyligen sparkat liv i serien "Livsviktiga låtar" och för den finns det stora planer eftersom det är så förbannat kul att skriva om just enskilda låtar. Sedan planerar jag att starta en ny artikelserie som skall behandla 100 skivor som på något sätt påverkat mig som musikälskare (här kommer det inte att endast handla om hårdrock). Eftersom den kommer att ta en livstid att skriva och att jag efter varje publicerad artikel kommer ångra mig så kommer den att vara fantastiskt kul att skriva.
För att jag inte skall förgås helt så så har jag lite andra artikelserier på lut samt gästskribenter till hjälp men några överraskningar vill jag hålla för mig själv. Men jag skulle vilja göra lite fler intervjuer med band som jag gillar.
Vilka sidor följer du själv på nätet? Finns det några guldkorn du kan dela med dig av?
Jag har en RSS-feed på några hundra sajter. Cirka 25 av dessa är musikbloggar, 30 är personliga bloggar (med inriktning mot konst och kultur så klart), 10 är ölbloggar och resten handlar om design i olika former (webb, inredning och sånt viktigt).
Invisible Oranges. Mellan åren 09-11 var det den enda musikbloggen som jag läste samtliga inlägg som publicerades. Det spelade ingen roll vad det handlade om. Speciellt inte då Cosmo Lee skrev något. Nu har han lämnat skutan och kvalitén är inte lika hög som den var förut, men jag läser ändå fortfarande (dock inte varje inlägg som förr).
Broken Beard. Kommer inte ihåg hur jag hittade den här bloggen men jag är glad att jag gjorde det. Snubben som driver den är lika förtjust i skägg som jag och skriver för det mesta om fantastisk skäggrock (även om det handlar lika mycket om actionrock och punk). Här hittar jag en hel del bra rock.
Doomantia. Trots att man ger varje skiva man recenserar en nia så det här en enorm källa för oss som gillar långsam musik. Tyvärr har Ed, sajtens ägare, nyligen blivit hemlös efter att ha fått en hjärtattack och inte har råd att betala sjukhusnotan eller resten av sin hyra. Så ni som gillar det han gör kan slänga iväg några dollars till honom. Fem är mer än noll.
Detta är väl de tre bästa engelskspråkiga bloggar som jag följer. När det gäller svenskspråkiga bloggar så har jag sämre koll på riktigt bra bloggar. Hatpastorn är trevlig, likaså Doomlobbyn men eftersom han nu hjälper till här nu så behöver jag inte läsa hans blogg lika ofta (men om han ökar sin uppdateringsfrekvens så finns det kanske risk för det). Men den blogg jag vill se uppdateras oftast är Black Coffee. Magnus Tannergren, en snubbe som hängt med länge bland diverse zines och tidningar skriver om kaffe, hårdrock och annat kulturellt. Vill minnas att vi skrev samtidgt för Metalcentral även om vi inte talades vid någon gång. Han är inspirerande i alla fall. Gillar det mest han publicerar.
Även om det inte är en blogg (eller hårdrock) så följer jag ett RSS-flöde som jag hittade på Jan Gradvalls sajt. Varje lördag brukar jag dricka morgonkaffet och läsa Jans senaste krönika.
Under den tiden jag har följt A Fair Judgement så har loggans och designen fått nya ansikten mer än en gång, och det verkar klia din förändringsnerv, det visuella. Berätta! Jag gillar inte fula webbsajter.
För att jag ska hänga på en ful webbsajt så krävs det att innehållet ger mig tillfredsställelse på ett annat plan än det designmässiga. Jag har i många år gillat att pilla med webbdesign. Sedan ett år tillbaka jobbar jag med det och fortbildar mig inom programmering. Alla sätt att jobba med webbdesign är kul, men jag är inte någon grafiker.
När det kommer till A Fair Judgement så har det aldrig funnit något designspråk utan jag har skissat lite när andan fallit på. Men så händer det att jag får inspiration och vill ändra på något. I de flesta fall har det handlat om loggan eftersom jag aldrig varit nöjd med den.
...okej, jag tycker att musikåret 2012 radas upp till att bli mycket spännand. Hur ser ditt lyssnande ut, på vilket sätt tillgodogör du dig musik? Ny, gammal, tips - var kommer de ifrån?
Bloggar och vänner. Tyvärr är proportionen 80/20.
Förr köpte jag varje exemplar av Close-Up Magazine och Sweden Rock Magazine, men det gör jag inte längre. Men så har det varit mer eller mindre hela mitt liv. Under den period som jag skrev för Sweden Rock Magazine så hade jag fantastiska kollegor som försåg mig med mängder av tips. Nu känns det som att jag måste fråga polarna om de har något nytt att komma med. Annars får jag leta själv.
Det senaste året har jag spenderat väldigt mycket tid på både Bandcamp och, sedan jag började betala, Spotify. Det är en hel del små nordamerikanska skivbolag som har börjat lägga upp sina kataloger på Bandcamp och det är ett fantastiskt sätt att provlyssna på musik. Jag skulle vilja ha en app till Android.
Bäst hitills i år då? Och finns det någon speciell skiva du väntar extra mycket på?
Pallbearer "Sorrow And Extinction". Löjligt vacker och sorgsen doom. Ohotad etta på "Listan".
Men en annan skiva i samma genre som jag lyssnat på en del är Balams självbetitlade demo (som jag hittade via Bandcamp). Annars tycker jag att Dawnbringers "In the Lair of the Sung God" är en riktigt bra skiva (trots att låtarna saknar titlar). Annars, väntar inte alla efter Graveyards "Lights Out"? Utöver den vet jag faktiskt inte.
Brukar inte ha så bra koll på vad som släpps årligen utan helt plötsligt finns skivan på Spotify eller så läser jag om den i någon väluppdaterad blogg. Men de skivor som jag blivit väldigt sugen på efter att jag har hört talas om dom är:
Hellsingland Underground - Evil Will Prevail
Witchcraft - Legend
The Darkness - Hot Cakes
Neurosis - Honor Found In Decay
My Dying Bride - A Map of All Our Failures
Om du nu var tvungen att välja, skulle du då lägga ner A Fair Judgement eller lägga ner ditt intresse för singel malt? Och, på ämnet - vilken är favoriten bland malter?
Utan tvekan intresset för single malt. Det är nämligen inte så stort egentligen utan något som jag skrev när jag ville förnya min presentation. Men när jag dricker, dricker jag endast single malt-whisky. Jag tror att det beror på att min far är single malt-elitist. Beviset på att jag inte kan så mycket om whiskey är att min favorit är Cragganmore. Skulle du istället fråga mig om jag skulle få välja mellan A fair judgement och mitt ölsintresse så skulle jag inte kunna ta ett beslut. Det finns inget godare än ett riktigt gott öl (och nu blev jag riktigt öl sugen).
Det godaste öl jag druckit i år är Mikkellers Texas Ranger, en chipotle porter.
Sist men inte minst - varför tycker du att man ska följa A Fair Judgement, och vad kan vi förvänta oss mer av framöver?
Man ska läsa A fair judgement om man tycker om att läsa om musik. Eller att diskutera musik. Som läsare kan man i framtiden förvänta sig en högre publiceringshastighet.
..och nu, mina vänner, följer då den kanske mest spännande frågan av alla.
Kommer Jarno som driver A Fair Judgement att kunna hålla en högre publiceringshastighet, och i den ambitionen bibehålla sin löjligt höga kvalitet på texterna?
Följ med så får vi se!
Det är otroligt länge sen, men nu är det dags att bryta tystnaden avseende serien Blogg I Fokus - och vi gör det med en av de bloggar som håller högst kvalitet och läsvärde av de jag följer.
På A Fair Judgement tycks Jarno blanda läsvärda alster och artikelserier med något jag verkligen beundrar - integritet. Vill man förstå hur pass grubblande och ändå viktigt det där är för herrn i fråga så kan man bland annat läsa kommentarerna på 3 Röster om Opeth "Heritage", eller så fortsätter man läsa nedan...!
A Fair Judgement. Var kommer namnet ifrån, och vad hittar vi läsare på bloggen?
Namnet kommer från den tiden då jag dyrkade allting som Mikael Åkerfeldt gjorde. Min fäbless för Opeth var extrem. När jag någon gång 2005 (tror jag) började blogga så snodde jag namnet "A fair judgement" från Opeths låt med samma namn. Jag tyckte att namnet passade bra för en blogg som skrev om musik (tanken var att jag enbart skulle skriva om skivor). Men jag varnar er, gå inte tillbaka så långt för det är verkligen hemska texter (även om jag, i de allra flesta fall, står får åsikterna).
Som läsare hittar man texter om musik.
Tanken från början var att enbart att skriva om musik men jag känner att jag vill bredda bloggens spektra till att handla om annat som jag gillar. Då skulle det nog även handla om öl och tv-spel. Mest öl.
Vad är det bästa med att driva A Fair Judgement? Och, förstås, finns det någon baksida? Det bästa med AFJ är att jag får skriva och att jag fått en god vän som jag då och då hänger med här i Göteborg. Det sämsta är att jag är för kräsen vilket resulterar i att jag har alldeles för många utkast som jag inte hunnit med att få klart. Jag skulle behöva en redaktör.
Du har några serier som rullat på din blogg, exempelvis "30 låtar" där du pekar på låtar enligt olika teman. Vilken serie är/har varit roligast att skriva? Varför?
Svårast är helt klart "30 låtar" och det gör den helt klart till den roligaste också. Att tänka på musik utifrån annat än bra respektive dåligt är något som jag finner givande och likaså är det när jag skriver. Tanken var att den serien skulle vara klar inom 30 dagar, men så blev det verkligen inte. Att skriva artikelserier är utan tvekande det roligaste eftersom det kräver lite mer av en själv som skribent.
Nyligen dök en recension av KADAVARs självbetitlade skiva upp. Det tillhör inte vanligheterna med recensioner på A Fair Judgement, och vi får inga betyg eller omdömen mer än vad texten anger. Kan du beskriva lite om din hållning och dina tankar om det där?
Det här är den enskilt största del av bloggen som jag funderat kring allra mest genom åren.
Jag gillar att skriva om musik, men hur gör man det utan att det skall bli reklam? Det finns texter där jag grubblar kring detta på min blogg men det är få som kommenterat ämnet. Jag vill att mina texter inte skall vara reklam (även om andra kanske tycker att all text om musik är reklam så vill jag ha ryggen fri). Därför har jag på senare år varit kluven till att skriva recensioner och istället varit sugen på att satsa på andra lite längre artikelliknande texter (främst för att jag själv tycker att de är roligare att skriva, men också för att jag själv gillar att läsa artiklar).
Anledningen till varför jag inte har sifferbetyg beror på att jag tycker att texten hamnar i skymundan om man avslutar texten med en siffra. När Close-Up Magazine gav upp och satte en siffra i slutet av sina recensioner kände jag att det inte var någon som längre brydde sig om det. Måste erkänna att jag själv funderat på att lägga till en siffra på de recensioner jag skriver men jag har inte kuvat mig för trycket ännu. Vad jag kommer att introducera snart (eller till viss del redan gjort) är lite mer information om skivorna i en textruta efter recensionen.
Var hittar du inspiration till dina inlägg och serier? Har du stora planer som vi får ta del av snart, vi som väntar?
Inspiration till mina serier hittar jag från andra bloggar, tidningar eller fanzines. Ibland spånar jag lite med Patrik (som snart skall är tillbaka i landet och då även på bloggen). Jag har nyligen sparkat liv i serien "Livsviktiga låtar" och för den finns det stora planer eftersom det är så förbannat kul att skriva om just enskilda låtar. Sedan planerar jag att starta en ny artikelserie som skall behandla 100 skivor som på något sätt påverkat mig som musikälskare (här kommer det inte att endast handla om hårdrock). Eftersom den kommer att ta en livstid att skriva och att jag efter varje publicerad artikel kommer ångra mig så kommer den att vara fantastiskt kul att skriva.
För att jag inte skall förgås helt så så har jag lite andra artikelserier på lut samt gästskribenter till hjälp men några överraskningar vill jag hålla för mig själv. Men jag skulle vilja göra lite fler intervjuer med band som jag gillar.
Vilka sidor följer du själv på nätet? Finns det några guldkorn du kan dela med dig av?
Jag har en RSS-feed på några hundra sajter. Cirka 25 av dessa är musikbloggar, 30 är personliga bloggar (med inriktning mot konst och kultur så klart), 10 är ölbloggar och resten handlar om design i olika former (webb, inredning och sånt viktigt).
Invisible Oranges. Mellan åren 09-11 var det den enda musikbloggen som jag läste samtliga inlägg som publicerades. Det spelade ingen roll vad det handlade om. Speciellt inte då Cosmo Lee skrev något. Nu har han lämnat skutan och kvalitén är inte lika hög som den var förut, men jag läser ändå fortfarande (dock inte varje inlägg som förr).
Broken Beard. Kommer inte ihåg hur jag hittade den här bloggen men jag är glad att jag gjorde det. Snubben som driver den är lika förtjust i skägg som jag och skriver för det mesta om fantastisk skäggrock (även om det handlar lika mycket om actionrock och punk). Här hittar jag en hel del bra rock.
Doomantia. Trots att man ger varje skiva man recenserar en nia så det här en enorm källa för oss som gillar långsam musik. Tyvärr har Ed, sajtens ägare, nyligen blivit hemlös efter att ha fått en hjärtattack och inte har råd att betala sjukhusnotan eller resten av sin hyra. Så ni som gillar det han gör kan slänga iväg några dollars till honom. Fem är mer än noll.
Detta är väl de tre bästa engelskspråkiga bloggar som jag följer. När det gäller svenskspråkiga bloggar så har jag sämre koll på riktigt bra bloggar. Hatpastorn är trevlig, likaså Doomlobbyn men eftersom han nu hjälper till här nu så behöver jag inte läsa hans blogg lika ofta (men om han ökar sin uppdateringsfrekvens så finns det kanske risk för det). Men den blogg jag vill se uppdateras oftast är Black Coffee. Magnus Tannergren, en snubbe som hängt med länge bland diverse zines och tidningar skriver om kaffe, hårdrock och annat kulturellt. Vill minnas att vi skrev samtidgt för Metalcentral även om vi inte talades vid någon gång. Han är inspirerande i alla fall. Gillar det mest han publicerar.
Även om det inte är en blogg (eller hårdrock) så följer jag ett RSS-flöde som jag hittade på Jan Gradvalls sajt. Varje lördag brukar jag dricka morgonkaffet och läsa Jans senaste krönika.
Under den tiden jag har följt A Fair Judgement så har loggans och designen fått nya ansikten mer än en gång, och det verkar klia din förändringsnerv, det visuella. Berätta! Jag gillar inte fula webbsajter.
För att jag ska hänga på en ful webbsajt så krävs det att innehållet ger mig tillfredsställelse på ett annat plan än det designmässiga. Jag har i många år gillat att pilla med webbdesign. Sedan ett år tillbaka jobbar jag med det och fortbildar mig inom programmering. Alla sätt att jobba med webbdesign är kul, men jag är inte någon grafiker.
När det kommer till A Fair Judgement så har det aldrig funnit något designspråk utan jag har skissat lite när andan fallit på. Men så händer det att jag får inspiration och vill ändra på något. I de flesta fall har det handlat om loggan eftersom jag aldrig varit nöjd med den.
...okej, jag tycker att musikåret 2012 radas upp till att bli mycket spännand. Hur ser ditt lyssnande ut, på vilket sätt tillgodogör du dig musik? Ny, gammal, tips - var kommer de ifrån?
Bloggar och vänner. Tyvärr är proportionen 80/20.
Förr köpte jag varje exemplar av Close-Up Magazine och Sweden Rock Magazine, men det gör jag inte längre. Men så har det varit mer eller mindre hela mitt liv. Under den period som jag skrev för Sweden Rock Magazine så hade jag fantastiska kollegor som försåg mig med mängder av tips. Nu känns det som att jag måste fråga polarna om de har något nytt att komma med. Annars får jag leta själv.
Det senaste året har jag spenderat väldigt mycket tid på både Bandcamp och, sedan jag började betala, Spotify. Det är en hel del små nordamerikanska skivbolag som har börjat lägga upp sina kataloger på Bandcamp och det är ett fantastiskt sätt att provlyssna på musik. Jag skulle vilja ha en app till Android.
Bäst hitills i år då? Och finns det någon speciell skiva du väntar extra mycket på?
Pallbearer "Sorrow And Extinction". Löjligt vacker och sorgsen doom. Ohotad etta på "Listan".
Men en annan skiva i samma genre som jag lyssnat på en del är Balams självbetitlade demo (som jag hittade via Bandcamp). Annars tycker jag att Dawnbringers "In the Lair of the Sung God" är en riktigt bra skiva (trots att låtarna saknar titlar). Annars, väntar inte alla efter Graveyards "Lights Out"? Utöver den vet jag faktiskt inte.
Brukar inte ha så bra koll på vad som släpps årligen utan helt plötsligt finns skivan på Spotify eller så läser jag om den i någon väluppdaterad blogg. Men de skivor som jag blivit väldigt sugen på efter att jag har hört talas om dom är:
Hellsingland Underground - Evil Will Prevail
Witchcraft - Legend
The Darkness - Hot Cakes
Neurosis - Honor Found In Decay
My Dying Bride - A Map of All Our Failures
Om du nu var tvungen att välja, skulle du då lägga ner A Fair Judgement eller lägga ner ditt intresse för singel malt? Och, på ämnet - vilken är favoriten bland malter?
Utan tvekan intresset för single malt. Det är nämligen inte så stort egentligen utan något som jag skrev när jag ville förnya min presentation. Men när jag dricker, dricker jag endast single malt-whisky. Jag tror att det beror på att min far är single malt-elitist. Beviset på att jag inte kan så mycket om whiskey är att min favorit är Cragganmore. Skulle du istället fråga mig om jag skulle få välja mellan A fair judgement och mitt ölsintresse så skulle jag inte kunna ta ett beslut. Det finns inget godare än ett riktigt gott öl (och nu blev jag riktigt öl sugen).
Det godaste öl jag druckit i år är Mikkellers Texas Ranger, en chipotle porter.
Sist men inte minst - varför tycker du att man ska följa A Fair Judgement, och vad kan vi förvänta oss mer av framöver?
Man ska läsa A fair judgement om man tycker om att läsa om musik. Eller att diskutera musik. Som läsare kan man i framtiden förvänta sig en högre publiceringshastighet.
..och nu, mina vänner, följer då den kanske mest spännande frågan av alla.
Kommer Jarno som driver A Fair Judgement att kunna hålla en högre publiceringshastighet, och i den ambitionen bibehålla sin löjligt höga kvalitet på texterna?
Följ med så får vi se!
tisdag 28 augusti 2012
Demorecension: The Wiped Out Generation
Dalmasarna The Wiped Out Generation har sitt säte i Falun & Borlänge, och denna trio har fått vänta rätt länge på att få sin debutdemo bedömd.
Ledsen för det, det har inte varit meningen utan bara... ja.. blivit så.
Hur som helst, nu är det dags.
Den ser ut som ovan, fast egentligen ska ju skallen vara rätt väg. Förstås. Jag får bara inte till just det i datorn.
Alltså gör vi såhär först: du öppnar denna länk och ger dig själv chansen att lyssna på bandet samtidigt som du läser, istället för att kommentera om att jag är rätt klantig när det kommer till elektroniska media. OK?
Bra.
Gänget består av Sebastian Engström på trumpallen, Karl Gelin på bas och sång samt Jonas Axelsson på gitarr och körsång, och bandet spelar rak okomplicerad hårdrock. Fyrtakt, med klassiska trix från hårdrocksvärlden, typ.
Fem låtar finns på demon. ""The Wiped Out Generation" inleder, för att sedan följas av "Last Ride", "Miss Stonecold", "Good Times" och "Lie To LIve".
Bandet låter mer som en kvartett än en trio, även om ljudbilden på demon inte är helt optimal, och det är väl rätt bra - men jag skulle egentligen vilja att gänget tog just steget att bli en kvartett, och anledningen till det är sången. Karl kämpar nog och gör sitt bästa men låter inte bekväm med uppgiften, och jag tycker personligen att sången är gruppens svagaste del.
Hela bandet - och låtarna - skulle lyfta om man frontades av en sångaren med mer.. ja.. stake i sitt uttryck.
Musiken är ju pang-på-rödbetan hårdrock som lever på att man träffar det där svänget som gör att man vill spela luftgitarr, höja näven i refrängen eller misshandla kuddarna i soffan i försök att härma trumspelandet, och då vill det till mer kaxighet och attityd för att man ska ro det hela i land.
Annars är det funkis. Gitarrspelet är bra, även om det ibland kan vara mycket dist på just den här inspelningen. Stundtals träffar man också just rätt, som i refrängen på titelspåret och inledningen av "Miss Stonecold".
Bästa låtsmideriet är nog ändå avslutande "Lie To Live", med fint gitarrplock och rockig refräng i samklang.
Annars är det bara en sak som gäller för The Wiped Out Generation - spela. Spela, spela, spela. I replokalen, på scen, hemma i ensamheten. Spela mer, våga försöka träffa den där punkten när allt stämmer, och ge oss lite mer bredbent jävlar anamma överlag så blir det här bra med lite tid!
Ledsen för det, det har inte varit meningen utan bara... ja.. blivit så.
Hur som helst, nu är det dags.
Den ser ut som ovan, fast egentligen ska ju skallen vara rätt väg. Förstås. Jag får bara inte till just det i datorn.
Alltså gör vi såhär först: du öppnar denna länk och ger dig själv chansen att lyssna på bandet samtidigt som du läser, istället för att kommentera om att jag är rätt klantig när det kommer till elektroniska media. OK?
Bra.
Gänget består av Sebastian Engström på trumpallen, Karl Gelin på bas och sång samt Jonas Axelsson på gitarr och körsång, och bandet spelar rak okomplicerad hårdrock. Fyrtakt, med klassiska trix från hårdrocksvärlden, typ.
Fem låtar finns på demon. ""The Wiped Out Generation" inleder, för att sedan följas av "Last Ride", "Miss Stonecold", "Good Times" och "Lie To LIve".
Bandet låter mer som en kvartett än en trio, även om ljudbilden på demon inte är helt optimal, och det är väl rätt bra - men jag skulle egentligen vilja att gänget tog just steget att bli en kvartett, och anledningen till det är sången. Karl kämpar nog och gör sitt bästa men låter inte bekväm med uppgiften, och jag tycker personligen att sången är gruppens svagaste del.
Hela bandet - och låtarna - skulle lyfta om man frontades av en sångaren med mer.. ja.. stake i sitt uttryck.
Musiken är ju pang-på-rödbetan hårdrock som lever på att man träffar det där svänget som gör att man vill spela luftgitarr, höja näven i refrängen eller misshandla kuddarna i soffan i försök att härma trumspelandet, och då vill det till mer kaxighet och attityd för att man ska ro det hela i land.
Annars är det funkis. Gitarrspelet är bra, även om det ibland kan vara mycket dist på just den här inspelningen. Stundtals träffar man också just rätt, som i refrängen på titelspåret och inledningen av "Miss Stonecold".
Bästa låtsmideriet är nog ändå avslutande "Lie To Live", med fint gitarrplock och rockig refräng i samklang.
Annars är det bara en sak som gäller för The Wiped Out Generation - spela. Spela, spela, spela. I replokalen, på scen, hemma i ensamheten. Spela mer, våga försöka träffa den där punkten när allt stämmer, och ge oss lite mer bredbent jävlar anamma överlag så blir det här bra med lite tid!
Etiketter:
Demorecension,
The Wiped Out Generation
måndag 27 augusti 2012
NP: Rival Sons "Head Down"
Så har jag den äntligen i mina håriga öron då, efterföljaren till "Pressure & Time".
Jajamen, vi snackar om Rival Sons "Head Down", en av rock'n'rolls svåraste skivor att komma med, skulle jag tro.
Förväntningarna runt världen uppskruvade till elva, och det kan inte vara helt enkelt att vara i Jay Buchanan med mannars skor. Hur följer man bäst upp en sådan debut om man nu vill bestå som ett intressant band?
Spännande frågor att besvara, och just nu är jag lycklig nog att få försöka göra det.
Promoversionen hamnade i min spelare eftersom jag helt enkelt var snabbast av skribenterna på Werock att anmäla intresse (tack Kim för det tipset!), så jag kan inget säga om den totala förpackningen med platta och texter och allt, men jag ska säga såhär mycket om själva musiken:
Det är inte lika direkt och enkelt som "Pressure & Time", och det, mina vänner, är hela huvudvärken för undertecknad.
Prylen är den (som jag läst i senaste Sweden Rock Magazine att Yngwie Malmsteen ofta öppnade sina meningar med, i alla fall enligt den bok om gitarrlegenden som en viss Anders Tengnér kommer med snart...) att en av debutens verkligen starka sidor var att den lyckades kombinera BÅDE en omedelbar och uppenbar charm i låtarna SAMT en lång hållbarhet.
Det satt direkt - och har inte tappat i värde över tiden.
Som recensent är det en utmaning med den nya "Head Down".
Deadline ist krieg, och deadline är på onsdag. Lurigt med andra ord att se hur denna platta står sig med tiden, och om den växer eller inte.
Fast. Om det var lätt kunde ju vem som helst göra det, eller hur Rival Sons?
Jajamen, vi snackar om Rival Sons "Head Down", en av rock'n'rolls svåraste skivor att komma med, skulle jag tro.
Förväntningarna runt världen uppskruvade till elva, och det kan inte vara helt enkelt att vara i Jay Buchanan med mannars skor. Hur följer man bäst upp en sådan debut om man nu vill bestå som ett intressant band?
Spännande frågor att besvara, och just nu är jag lycklig nog att få försöka göra det.
Promoversionen hamnade i min spelare eftersom jag helt enkelt var snabbast av skribenterna på Werock att anmäla intresse (tack Kim för det tipset!), så jag kan inget säga om den totala förpackningen med platta och texter och allt, men jag ska säga såhär mycket om själva musiken:
Det är inte lika direkt och enkelt som "Pressure & Time", och det, mina vänner, är hela huvudvärken för undertecknad.
Prylen är den (som jag läst i senaste Sweden Rock Magazine att Yngwie Malmsteen ofta öppnade sina meningar med, i alla fall enligt den bok om gitarrlegenden som en viss Anders Tengnér kommer med snart...) att en av debutens verkligen starka sidor var att den lyckades kombinera BÅDE en omedelbar och uppenbar charm i låtarna SAMT en lång hållbarhet.
Det satt direkt - och har inte tappat i värde över tiden.
Som recensent är det en utmaning med den nya "Head Down".
Deadline ist krieg, och deadline är på onsdag. Lurigt med andra ord att se hur denna platta står sig med tiden, och om den växer eller inte.
Fast. Om det var lätt kunde ju vem som helst göra det, eller hur Rival Sons?
söndag 26 augusti 2012
Tjockt och svepande söndagsvammel
Okej - dags att gå i kyrkan. Det är söndag. We Celebrate Sundays. Eller för att vara mer exakt, hårdrockskyrkan. Det betyder INTE att jag ska tillbe Snickar'n. Det ligger liksom inte för mig.
Kyrkan på bilden är cool dock. Ligger i Reyjkjavik, Island. Brutal arkitektur, vackert land. Dyrt var det också när jag var där, men värt det. I alla fall en gång.
Och visst borde Island kunna levererar väldigt mycket grym black metal med den naturen och kargheten?
Hur som helst, det var inte det detta inlägg skulle handla om (även om jag tycker det är intressant, det där med platsens påverkan på musik, hur myllan som ett land eller en stad består av kan påverka hela det musikaliska uttrycket), utan en hel del annat.
Detta inlägg är nämligen av modellen "svepande svammel" och som sådant har det en tendens att blir långt. Gissar jag, redan innan jag skrivit klart.
Vi börjar i norr.
I Umeå.
Den första Discouraged Fest är nämligen på gång. Discouraged Records ligger bakom, och råkar du ha vägarna förbi eller bor inom en 15 mils radie (läs noga nu, 0910-bor!) så bör du finnas på plats. Schemat är nämligen ruggigt bra. 2 kvällar i September med tillgång till bar och ett helt knippe intressanta band på plats. Khoma på hemmaplan, Plector och Soldier One, Moloken (se där ett givet Veckans Tips om något) samt Terrortory. Bland annat.
Du fattar ju.
Det där måste du kolla in. Är du fortfarande tveksam så kollar du in nedanstående sekvens!
Och - på tal om video.
The Tube Film & Foto har smörat lite för Metalbloggen och kanske framförallt avdelningen demorecensioner.
De gillar't, tydligen, och vill därför att ordet om nedanstående tävling sprids:
Det är väl fint, möjligheten att vinna en video med ditt band?
Visst, det är en tidsgräns som kan vara bökig för många, men hey - vem sa att det skulle vara lätt?
Ja, förutom nya siten Rockis.se då?
Detta är en sajt som gett sig fanken på att samla ihop det som en rocker behöver (eller vill bli av med) på ett ställe enligt följande statement: Sveriges första köp och säljsajt för bara rockers har just nu lanserats. Rockis.se är numera det självklara valet för alla rockers som vill köpa eller sälja nya prylar. Men även för de som är i behov av en ny bandmedlem eller nytt band.
Låter ju bra det, eller hur? Siten finns här och givetvis har man en tjusig logga också.
Annars då?
Tja, det är hyggligt drag på Metalbloggen tycker jag. Sommaren går väl officiellt mot sitt slut (även om det varit en av de sämre ur ett väderprespektiv) och det innebär förstås ishockey.
I år mer osäkert än någonsin, med tanke på stundande NHL-lockout, och det är med bävan jag ser fram emot att snickra ihop det ständigt närvarande tipset inför Elitseriestarten.
Tror att det blir svårare än någonsin att förutspå vilka lag som blir svaga och starka, speciellt om det kommer in tillfälliga stjärnor lite hux flux, och utan tidsgarantier för hur länge de stannar.
Privat så är löpningen igång igen. Måste nog ner i tvåsiffrigt antal kilometer kvar innan kvartalet är slut för att klara målet... (nyårslöftet är alltså att springa 500 kilometer i år) men jag tror att det går. Första veckan i september är bokad till Spanienresa, men sen får man gnugga.
Rätt skönt också, då hinner man lyssna på massa musik under tiden!
Och, på tal om musik och drag på bloggen... Spiring tipsade om att den här plattan (och alla andra Stardogskivor) går att beställa direkt från A West Side Fabrications för ynka 80 pix.
Vaddå Stardog?
Jo, alltså, kolla in detta Veckans Tips så fattar du nog.
Det där är bra skit, för att prata slang som jag tror att slang ska pratas.
Förra veckan var det ju förresten lite av en recensionsbonanza på denna lilla site.
Puh!
Kvar i skivhögen och en platta som rullar på repeat är Gojira, så det kan du se fram emot.
Däremot blir det ingen recension med Vapenlicens, trots att det utlovades.
Anledningen är helt enkelt att det inte alls föll mig i smaken, och eftersom bandet ändå varit så proffsiga och trevliga att ha med att göra så frågade jag dem helt enkelt om de ville ha en recension i alla fall - eller om vi skulle hoppa över det.
De valde att jag skulle spara lite tid och energi och hoppa över det, samt att de slipper läsa en sågning. Okej, det kanske inte är snygg journalistik att styra undan en sån grej.. men... vafan. Jag är ju ingen journalist. Jag är ju för fasen IT-säljare, och knappar lite på den här bloggen på sidan av. Dessutom kan du ju få chansen att bedöma själv. Detta är bandet live från Rockbitch Boat 2011.
Inte min grej, helt enkelt.
Okej.
Ska vi säga så, så länge?
Etiketter:
Barren Earth,
Jess And The Ancient Ones,
Khoma,
Moloken,
Plector,
Soldier One,
Stardog,
Terrortory,
Testament,
This Gift Is A Curse,
Vapenlicens,
WhoCares
lördag 25 augusti 2012
Demorecension: Shrine "Aether"
När jag var ung (här vill man egentligen skriva liten, men det blir ju fel rent tekniskt, jag var nog lika fysiskt stor då som nu... utom kanske runt midjan då, men det kan vi lämna därhän) och gick i högstadiet, gymnasiet nån gång så fanns det ett lokalt band hemma i Skellefteå. De leddes av Ekan, och hetta A Shrine. De var jävulskt bra, (Ekan skulle sedermera gå vidare och bland annat vara inblandad i detta Veckans Tips), och rörde sig i gränslandet och skärningspunkten mellan indiepop och rock. Det ger förstås omedelbara välvilliga tankar när jag sprättar plasten (jo, proffsigt med inplastad platta) på Shrines demo "Aether". Detta är dock inte alls musik i närheten av indiepop - här rör vi oss istället ledigt mellan slömangel, sludge och rätt brötig metal som stundtals bjuder på dubbelkaggar (och då, faktiskt, ger ett eko av black metal).
Bandet består av Gus Ring på sång (skrik) och gitarr, Linus Marron de Marton på gitarr, Marcus Skön på bas och Daniel Eklöw på trummor. Bandet bildades 2012 för att enligt egen utsago "play heavy and intense with sludgy psychedelic overtones", och det får man väl säga har lyckats - i alla fall på denna den andra demon.
"Aether" bjuder förutom på den proffsiga förpackningen även tre spår och en mycket bra ljudbild. För att vara demo är det imponerande och snyggt gjort, och eftersom bandet säger sig arbeta på en fullängdsdebut så får man hoppas att man bibehåller tanken om mixning som man haft på "Aether". Den passar bandets musik väl, tycker jag.
Tre låtar serveras man, den inledande längsta "Delusional Kings" är den bästa och mest karakteristiska. Där lyckas bandet flera gånger träffa helt rätt, framförallt gillar jag när man går från lite slöare tempo till att tillfälligt driva upp tempot via snabbare spel och dubbelkaggar på trummorna. Det ger kontraster som funkar mycket bra.
Även sista spåret "Misfit Opening" innehåller en del av det, samt även ett parti mellan 2:30 och 3:00 som bjuder på finstämt gitarrspel över en lite luftigare bakgrund - även detta en snygg kontrast som släpper in lite ljus.
Mittenspåret "Birthmarks" är relativt kort och bjuder på två och en halv minuts mer sammakokad ilska. På det hela en spännande demo, och helt klart kan man se en intressant fullängdare framför sig.
Både låtskrivarnivån och framförandet är bra, även om jag som sagt anser att det är tydligt att man arbetat mest med (och kanske bränt av de bästa idéerna i?) just "Delusional Kings" som är snäppet bättre än de andra två låtarna. Kan man hålla den nivån en hel skiva igenom så blir det här tipptopp!
Båda gitarristerna gör ett habilt jobb, och jag måste säga att jag gillar sången/skrikningen. Den harmomoniserar bra med musiken. Ryggraden med bas & trummor fungerar också väl, och på det hela känns Shrine samspelta, som ett ganksa sammansvetsat gäng.
Jag förutspår att vi får höra mer av gänget i framtiden, men vill du inte vänta så går det bra redan nu. Då kollar du in bandets hemsida!
Bandet består av Gus Ring på sång (skrik) och gitarr, Linus Marron de Marton på gitarr, Marcus Skön på bas och Daniel Eklöw på trummor. Bandet bildades 2012 för att enligt egen utsago "play heavy and intense with sludgy psychedelic overtones", och det får man väl säga har lyckats - i alla fall på denna den andra demon.
"Aether" bjuder förutom på den proffsiga förpackningen även tre spår och en mycket bra ljudbild. För att vara demo är det imponerande och snyggt gjort, och eftersom bandet säger sig arbeta på en fullängdsdebut så får man hoppas att man bibehåller tanken om mixning som man haft på "Aether". Den passar bandets musik väl, tycker jag.
Tre låtar serveras man, den inledande längsta "Delusional Kings" är den bästa och mest karakteristiska. Där lyckas bandet flera gånger träffa helt rätt, framförallt gillar jag när man går från lite slöare tempo till att tillfälligt driva upp tempot via snabbare spel och dubbelkaggar på trummorna. Det ger kontraster som funkar mycket bra.
Även sista spåret "Misfit Opening" innehåller en del av det, samt även ett parti mellan 2:30 och 3:00 som bjuder på finstämt gitarrspel över en lite luftigare bakgrund - även detta en snygg kontrast som släpper in lite ljus.
Mittenspåret "Birthmarks" är relativt kort och bjuder på två och en halv minuts mer sammakokad ilska. På det hela en spännande demo, och helt klart kan man se en intressant fullängdare framför sig.
Både låtskrivarnivån och framförandet är bra, även om jag som sagt anser att det är tydligt att man arbetat mest med (och kanske bränt av de bästa idéerna i?) just "Delusional Kings" som är snäppet bättre än de andra två låtarna. Kan man hålla den nivån en hel skiva igenom så blir det här tipptopp!
Båda gitarristerna gör ett habilt jobb, och jag måste säga att jag gillar sången/skrikningen. Den harmomoniserar bra med musiken. Ryggraden med bas & trummor fungerar också väl, och på det hela känns Shrine samspelta, som ett ganksa sammansvetsat gäng.
Jag förutspår att vi får höra mer av gänget i framtiden, men vill du inte vänta så går det bra redan nu. Då kollar du in bandets hemsida!
fredag 24 augusti 2012
Leaders Of The Pack 2012
Eder ödmjuke ordbajsare fick en intressant kommentar från Kim igår, till recensionen av Testaments nya "Dark Roots Of Earth", och eftersom min plan med att avsluta sommarens serie med kopplingar mellan öl & hårdrocksskivor idag går i stöpet (min sista tanke och koppling hinner jag inte föreviga på bild och i text av olika orsaker, jag får istället samla ihop allt i ett kommande stort inlägg där serien också avrundas och kompletteras) så passar det väl väl att titta lite på vilka skivor som egentligen ligger där framme och drar, drygt halvvägs in på 2012?
Precis.
Jag orkar helt enkelt inte klikppa in bilder på allt - det blir ju världens längsta inlägg! - men har försökt peta in lite länkar i alla fall. För att inte avslöja allt till kommande årsbästalista så blir det ingen inbördes ranking mer än klumpvis.
Lev med det!
Längst fram
Det finns, tycker jag, ett knippe skivor som har näsan före de andra.
Jag har inte riktigt satt ner foten om hur de ska placeras sinsemellan, men följande skivor anser jag vara där och nosa på tätplaceringarna så här långt:
Alcest "Les Voyages De L’Âme" Fransmännens fina melankoliska shoegazing har helt enkelt tagit ett ruggigt hårt fäste hos undertecknad.
Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre". Knäckande bra dödsthrash från Norge. Kommer till Sthlm för spelning i september!
Soen "Cognitive". Enkelt och svårt på samma gång. Loggar vansinnigt mycket speltid hos mig...
Black Breath "Sentenced To Life". Årets bästa döds. Sen kommer ingenting, sen kommer Asphyx. Typ. Och Dying Fetus.
Ne Obliviscaris "Portal Of I". Episkt, vackert, hårt, mjukt i en enda röra.
Baroness "Yellow & Green". Växer... och växer... och växer!
De rutinerade
Jag tycker det kan vara värt att nämna att det är de gamla rävarna som levererat bra i år också. I kategorin jävligt stabila, bra skivor med oväntat mycket glöd för att ha varit i farten så länge skulle jag villja nämna:
Accept "Stalingrad"
Paradise Lost "Tragic Idol"
Candlemass "Psalms For The Dead"
Marduk "Serpent Sermon"
Kreator "Phantom Antichrist"
Testament "Dark Roots Of Earth"
High On Fire "De Vermis Mysteriis"
Inte mycket att säga om, egentligen, men kul.
Jag gillar när rutinerade akter kommer med bra plattor, inte trötta saker.
Rookiegängen
Såklart finns det några nya som spottat ur sig redigt bra skivor.
En del av dem återfinns ju längst upp, i tätklungan, men dessutom vill jag nog nämna dessa tre:
Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
Kill Devil Hill "S/t"
Jess And The Ancient Ones "S/t"
...och sen ett koppel av spännande akter som Odyssey och Lakei, och...
ja. Det finns ju en hel uppsjö.
Dessutom har jag ovan inte kommenterat Gojira, Royal Thunder eller Katatonia, exempelvis. Och vi väntar på skivor från Tiamat, Rival Sons, Khoma och inte minst Graveyard.
Tha race is on!
Precis.
Jag orkar helt enkelt inte klikppa in bilder på allt - det blir ju världens längsta inlägg! - men har försökt peta in lite länkar i alla fall. För att inte avslöja allt till kommande årsbästalista så blir det ingen inbördes ranking mer än klumpvis.
Lev med det!
Längst fram
Det finns, tycker jag, ett knippe skivor som har näsan före de andra.
Jag har inte riktigt satt ner foten om hur de ska placeras sinsemellan, men följande skivor anser jag vara där och nosa på tätplaceringarna så här långt:
Alcest "Les Voyages De L’Âme" Fransmännens fina melankoliska shoegazing har helt enkelt tagit ett ruggigt hårt fäste hos undertecknad.
Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre". Knäckande bra dödsthrash från Norge. Kommer till Sthlm för spelning i september!
Soen "Cognitive". Enkelt och svårt på samma gång. Loggar vansinnigt mycket speltid hos mig...
Black Breath "Sentenced To Life". Årets bästa döds. Sen kommer ingenting, sen kommer Asphyx. Typ. Och Dying Fetus.
Ne Obliviscaris "Portal Of I". Episkt, vackert, hårt, mjukt i en enda röra.
Baroness "Yellow & Green". Växer... och växer... och växer!
De rutinerade
Jag tycker det kan vara värt att nämna att det är de gamla rävarna som levererat bra i år också. I kategorin jävligt stabila, bra skivor med oväntat mycket glöd för att ha varit i farten så länge skulle jag villja nämna:
Accept "Stalingrad"
Paradise Lost "Tragic Idol"
Candlemass "Psalms For The Dead"
Marduk "Serpent Sermon"
Kreator "Phantom Antichrist"
Testament "Dark Roots Of Earth"
High On Fire "De Vermis Mysteriis"
Inte mycket att säga om, egentligen, men kul.
Jag gillar när rutinerade akter kommer med bra plattor, inte trötta saker.
Rookiegängen
Såklart finns det några nya som spottat ur sig redigt bra skivor.
En del av dem återfinns ju längst upp, i tätklungan, men dessutom vill jag nog nämna dessa tre:
Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
Kill Devil Hill "S/t"
Jess And The Ancient Ones "S/t"
...och sen ett koppel av spännande akter som Odyssey och Lakei, och...
ja. Det finns ju en hel uppsjö.
Dessutom har jag ovan inte kommenterat Gojira, Royal Thunder eller Katatonia, exempelvis. Och vi väntar på skivor från Tiamat, Rival Sons, Khoma och inte minst Graveyard.
Tha race is on!
torsdag 23 augusti 2012
Recension: Testament "Dark Roots Of Earth"
Kvalitet.
Det hörs redan i första anslaget av inledande "Rise Up" att Testament är just kvalitet.
Ljudbilden, leveransen, låtarna - det håller rakt igenom, och trots att vi ju fick vänta länge på bandets tionde fullängdare (rykten gick om utgivning redan förra året, men det har blivit uppskjutet till nu) så visar man ganska snabbt att det varit värt väntan.
Inledningen på "Dark Roots Of Earth" är vansinnigt bra, "Rise Up" känns som en given skråla-med-live-favorit, och eferföljande förstasingeln "Native Blood" är närapå beroendeframkallande (trumspelet som Gene Hoglan bjuder på lyfter låten ännu ett snäpp).
Skivomslaget är rasande snyggt, och med det första intrycket och inledningen så är det lätt att ta till superlativ.
Med tiden visar det sig dock att hela plattan inte är lika fantastisk som just inledningen, och att det gömmer sig svaga partier lite här och där, tycker jag.
Topparna på plattan utgörs av de två nämnda inledningsspåren samt "True American Hate" och "Throne Of Thorns", men titelspåret går lite på halvfart och halvballaden "Cold Embrace" är mest tråkig efter tiotalet lyssningar. Det blir ofta till och med så att jag hoppar över den.
Detta är, med andra ord, inte en av Testaments bästa plattor, men det ska man kanske inte gnälla så mycket om. Har man den backkatalogen som Bay Area-veteranerna har så är det förstås inte lätt att toppa tidigare alster, och man ska ändå ha en eloge för att man gör det så bra.
Det finns inte många andra band som på sin tionde platta, 25 år efter debuten, fortfarande låter så vitala.
Är det Gene Hoglans förtjänst?
Kanske.
Klart är i alla fall att hans trumspel tillför än extra dimension till låtarna. Det är som sagt mest tydligt i "Native Blood", men gäller faktiskt överlag. Chuck Billy sjunger bra som vanligt, Eric Peterson och Alex Skolnick utgör ett fantastisk gitarristpar och Greg Christian på basen gör... ja, vad han ska.
Det är som en enhet bandet känns suget, laddat och piggt ändå, och det är roligt att skriva.
Testament har inte fått vara i sällskapet av "de fyra stora" (Anthrax, Slayer, Megadeth, Metallica) av någon anledning, men förtjänar egentligen minst lika mycket cred och uppmärksamhet som någon av sina vapenbröder. Kanske får man det nu, på "ålderns höst"?
"Dark Roots Of Earth" är i alla fall ett styrkebesked.
Räcker det till en framskjuten placering på årsbästalistan?
Nej. Jag tycker inte det. Skivan är lite för ojämn för det, och oavsett hur bra de bästa spåren är så känner jag mig ganska mätt på skivan som helhet nu när jag befinner mig någonstans mellan femton och tjugo varv på den. Lyssna själv!
Betyget kommer således att hamna på en solid fyra. Jag tycker inte att det går att avvika åt något håll egentligen, även om jag förstås har ågren för att jag missade bandets spelning i Västerås nyligen.
Bästa Spår: Konkurrensen står mellan "Throne Of Thorns" och "Native Blood", men har du läst texten ovan vet du ju var lotten kommer att falla.
Just det. "Native Blood"!
Testament "Dark Roots Of Earth" - 4
Det hörs redan i första anslaget av inledande "Rise Up" att Testament är just kvalitet.
Ljudbilden, leveransen, låtarna - det håller rakt igenom, och trots att vi ju fick vänta länge på bandets tionde fullängdare (rykten gick om utgivning redan förra året, men det har blivit uppskjutet till nu) så visar man ganska snabbt att det varit värt väntan.
Inledningen på "Dark Roots Of Earth" är vansinnigt bra, "Rise Up" känns som en given skråla-med-live-favorit, och eferföljande förstasingeln "Native Blood" är närapå beroendeframkallande (trumspelet som Gene Hoglan bjuder på lyfter låten ännu ett snäpp).
Skivomslaget är rasande snyggt, och med det första intrycket och inledningen så är det lätt att ta till superlativ.
Med tiden visar det sig dock att hela plattan inte är lika fantastisk som just inledningen, och att det gömmer sig svaga partier lite här och där, tycker jag.
Topparna på plattan utgörs av de två nämnda inledningsspåren samt "True American Hate" och "Throne Of Thorns", men titelspåret går lite på halvfart och halvballaden "Cold Embrace" är mest tråkig efter tiotalet lyssningar. Det blir ofta till och med så att jag hoppar över den.
Detta är, med andra ord, inte en av Testaments bästa plattor, men det ska man kanske inte gnälla så mycket om. Har man den backkatalogen som Bay Area-veteranerna har så är det förstås inte lätt att toppa tidigare alster, och man ska ändå ha en eloge för att man gör det så bra.
Det finns inte många andra band som på sin tionde platta, 25 år efter debuten, fortfarande låter så vitala.
Är det Gene Hoglans förtjänst?
Kanske.
Klart är i alla fall att hans trumspel tillför än extra dimension till låtarna. Det är som sagt mest tydligt i "Native Blood", men gäller faktiskt överlag. Chuck Billy sjunger bra som vanligt, Eric Peterson och Alex Skolnick utgör ett fantastisk gitarristpar och Greg Christian på basen gör... ja, vad han ska.
Det är som en enhet bandet känns suget, laddat och piggt ändå, och det är roligt att skriva.
Testament har inte fått vara i sällskapet av "de fyra stora" (Anthrax, Slayer, Megadeth, Metallica) av någon anledning, men förtjänar egentligen minst lika mycket cred och uppmärksamhet som någon av sina vapenbröder. Kanske får man det nu, på "ålderns höst"?
"Dark Roots Of Earth" är i alla fall ett styrkebesked.
Räcker det till en framskjuten placering på årsbästalistan?
Nej. Jag tycker inte det. Skivan är lite för ojämn för det, och oavsett hur bra de bästa spåren är så känner jag mig ganska mätt på skivan som helhet nu när jag befinner mig någonstans mellan femton och tjugo varv på den. Lyssna själv!
Betyget kommer således att hamna på en solid fyra. Jag tycker inte att det går att avvika åt något håll egentligen, även om jag förstås har ågren för att jag missade bandets spelning i Västerås nyligen.
Bästa Spår: Konkurrensen står mellan "Throne Of Thorns" och "Native Blood", men har du läst texten ovan vet du ju var lotten kommer att falla.
Just det. "Native Blood"!
Testament "Dark Roots Of Earth" - 4
onsdag 22 augusti 2012
Recension: Barren Earth "The Devil's Resolve"
Okej, det är ett tag sen finska bandet Barren Earth kom med sitt andra album "The Devil's Resolve", men ibland blir det ju så. Hade tänkt plocka upp plattan när den kom i senvinter/våras, men det tog till i sommar innan det blev så. Förväntningarna på skivan har väl varit rätt stora ändå, speciellt eftersom debuten "Curse Of The Red River" satt som en smäck, och det ju faktiskt aldrig är fel med ett stycke snyggt levererad progressiv dödsmacka.
På denna uppföljare är det mer av samma vara.
Inledande "Passing Of The Crimson Shadows" är en sån där sjuminutershistoria som jag initialt inte riktigt fattade varför man lagt först. Ett lite märkligt val, som ändå tar sig med tiden och växer till sig. Den kan ändå inte mäta sig med de två efterföljande spåren, skivans mest givna höjdpunkt. "The Rains Begin" är både svidande vacker och svängig, medan "Vintage Warlords" bjuder på ett härligt gung.
Skivan igenom är det dock bara där som bandet träffar helt rätt i hela låtar, annars finner jag mig efter flera varv med skivan tycka att det är delar av låtar som är magiska.
Ett bra exempel är spåret "The Dead Exiles", där de försa två och en halv minuterna är relativt slätstruken och trist doom, för att sen vända och piska upp ett sånt sväng att det är hart när omöjligt att sitta still. "Oriental Pyre" är väl den låt som kommer närmast (förutom tidigare nämnda) att hålla hela vägen - men det ska ändå påpekas att det aldrig blir dåligt, inte ens när man vågar sig på att ha med säckpipa i finstämda "As It Is Written".
Det är gänget helt enkelt för stabila för.
Det är en sak som skiner igenom. Hantverksskickligheten. Sången (Mikko Kotamäki) är bra oavsett om det är ren eller growl, gitarrspelet (Janne Pertillä och Sami Yli-Sirniö) läckert utlagt och balanserat, samt med en fin bakgrund av keyboard (Kasper Mårtensson), trummor (Marko Tarvonen) och bas (Olli-Pekka Laine). Skivan är snygg, med grånruna och röda vackra målningar i samma stilo som omslaget, och eftersom skivan mixats och mastrats av en viss Dan Swanö i Unisound så låter det fläckfritt.
Har du inte koll på bandet sen tidigare så är det absolut dags nu - men, i ärlighetens namn... du kan faktiskt hellre börja med debuten.
Det blir nämligen rätt tydligt med tiden tycker jag. "The Devil's Resolve" är bra, men det är inte Barren Earths finaste stund som helhet.
Betyget kommer därför rätt så givet att landa på en stabil trea för uppföljaren, och egentligen blir det kanske mest intressant att se var bandet väljer att gå härifrån? Samma hjulspår framåt, stady as she goes? Eller ny kurs?
Du hittar båda skivorna på Spotify så att du kan jämföra själv. "The Devil's Resolve" finns här, så är det bara att leta sig vidare efter det.
Bästa Spår: Det får bli duon "The Rains Begin" och "Vintage Warlords". Jag kostar på mig att säga två spår denna gången, eftersom de är väldigt olika i sin stil...
Barren Earth "The Devil's Resolve" - 3
På denna uppföljare är det mer av samma vara.
Inledande "Passing Of The Crimson Shadows" är en sån där sjuminutershistoria som jag initialt inte riktigt fattade varför man lagt först. Ett lite märkligt val, som ändå tar sig med tiden och växer till sig. Den kan ändå inte mäta sig med de två efterföljande spåren, skivans mest givna höjdpunkt. "The Rains Begin" är både svidande vacker och svängig, medan "Vintage Warlords" bjuder på ett härligt gung.
Skivan igenom är det dock bara där som bandet träffar helt rätt i hela låtar, annars finner jag mig efter flera varv med skivan tycka att det är delar av låtar som är magiska.
Ett bra exempel är spåret "The Dead Exiles", där de försa två och en halv minuterna är relativt slätstruken och trist doom, för att sen vända och piska upp ett sånt sväng att det är hart när omöjligt att sitta still. "Oriental Pyre" är väl den låt som kommer närmast (förutom tidigare nämnda) att hålla hela vägen - men det ska ändå påpekas att det aldrig blir dåligt, inte ens när man vågar sig på att ha med säckpipa i finstämda "As It Is Written".
Det är gänget helt enkelt för stabila för.
Det är en sak som skiner igenom. Hantverksskickligheten. Sången (Mikko Kotamäki) är bra oavsett om det är ren eller growl, gitarrspelet (Janne Pertillä och Sami Yli-Sirniö) läckert utlagt och balanserat, samt med en fin bakgrund av keyboard (Kasper Mårtensson), trummor (Marko Tarvonen) och bas (Olli-Pekka Laine). Skivan är snygg, med grånruna och röda vackra målningar i samma stilo som omslaget, och eftersom skivan mixats och mastrats av en viss Dan Swanö i Unisound så låter det fläckfritt.
Har du inte koll på bandet sen tidigare så är det absolut dags nu - men, i ärlighetens namn... du kan faktiskt hellre börja med debuten.
Det blir nämligen rätt tydligt med tiden tycker jag. "The Devil's Resolve" är bra, men det är inte Barren Earths finaste stund som helhet.
Betyget kommer därför rätt så givet att landa på en stabil trea för uppföljaren, och egentligen blir det kanske mest intressant att se var bandet väljer att gå härifrån? Samma hjulspår framåt, stady as she goes? Eller ny kurs?
Du hittar båda skivorna på Spotify så att du kan jämföra själv. "The Devil's Resolve" finns här, så är det bara att leta sig vidare efter det.
Bästa Spår: Det får bli duon "The Rains Begin" och "Vintage Warlords". Jag kostar på mig att säga två spår denna gången, eftersom de är väldigt olika i sin stil...
Barren Earth "The Devil's Resolve" - 3
tisdag 21 augusti 2012
Recension: Jess And The Ancient Ones "S/t"
"Sulfur Giants".
Den låten är fan inget annat än 12 minuters ren magi. Rå glädje, underbar refräng, smittande riff och en sån där låt som bara sitter från första gången man hör den. Visst, det börjar med en två minuters stämningsgrej, men sen är det ett enda brett leende hela vägen. Den låten är faktiskt ensam anledning till att den här plattan hamnade i min ägo, jag hade dissat Jess And The Ancient Ones som en finsk The Devil's Blood-wannabee när jag läst om dem till dess att Stones (som vanligt, han är skyldig till många av mina skivinköp...) hade låten som Tune Of The Day.
Dra mig baklänges - jag fastnade direkt, och när jag sprang på plattan hamnade den genast i inköpskorgen.
Totalt sett får man 7 spår av rätt tillbakalutad men ändå episk rock'n'roll. Omslaget, bildspråket och låtarnas namn vill ange ett ockult tema, men det märks inte speciellt mycket i musiken tycker jag, en sak som är av godo.
Det blir nämligen inte en kopia av just The Devil's Blood tycker jag. Här är det mer rock'n'roll kombinerat med en smålustig känsla av jazz och mindre försök att vara täckt i blod, liksom. Ändå heter spåren saker som "Prayer For Death And Fire", "Twilight Witchcraft" och "13 Breath Of The Zodiac".
Skivan öppnar också urstarkt.
De första tre-fyra spåren är en fröjd för örat både med en gång och med fler lyssningar. Så småningom tappar plattan lite av kvalitén, de två sista låtarna "The Devil In G-Minor" och "Come Crimson Death" är förstås inte dåliga... men inte heller av samma svindlande klass som exempelvis "Sulfur Giants". Just giganterna har fått mig att nynna på den refrängen så många gånger sen skivan kom i min ägo att jag inte blir förvånad om familj och grannar kan sjunga med numera. Jag kan liksom inte hjälpa det, den vägrar släppa taget om min skalle!
Det finns ändå en sak som irriterar mig.
Förpackningen.
Jag har den limiterade boxen (den enda som fanns att köpa, så man kan ju undra vilken utgåva som egentligen är limiterad...?), och jag gillar initiativ som utvecklar produkten totalt sett.
Men.
Om man nu ska tänka utanför boxen, så att säga, när det gäller CD-förpackningar så får man fan inte sluta med en box! Svart Records har skapat en kartong helt enkelt, en kartong som är helt fyrkantig. Den är för grund för att ha i hyllan och för hög för standardformatet för en CD-platta. Och det kan jag kanske leva med om man fick något i kartongen - men icket. Här ligger en bit papper so minnehåller själva disken, samt en ihopvikt affisch som föreställer det (iofs snygga) omslaget på ena sidan, samt information om bandet och låttexter på andra sidan.
Snyggt. Och så vansinnigt opraktiskt. Okej, kanske ändrar jag mig med tiden och hyllar detta eftersom jag ideligen plockar ut den felformaterade kartongen ur skivhyllan, men just nu är jag mest irriterad över den. Lite som med Pearl Jams senaste, faktiskt...
Nå, skivan är ändå riktigt bra, och det är just en sån där som växer.
Biter sig fast.
Tyvärr verkar skivna i skrivande stund inte finnas på Spotify, så du som vill lyssna får göra det via länken nästan längst upp i recensionen. Där får du å andra sidan just bästa låten "Sulfur Giants", så du borde inte klaga tycker jag.
Betyget då?
Stark fyra, vill jag påstå.
Detta är helt klart en utmanare till årsbästalistan - speciellt om det fortsätter att växa på det här sättet. Det som håller det hela från toppbetyget är väl att avslutningen är lite svagare, och min hangup med förpackningen...
Jess And The Ancient Ones "S/t" - 4
Den låten är fan inget annat än 12 minuters ren magi. Rå glädje, underbar refräng, smittande riff och en sån där låt som bara sitter från första gången man hör den. Visst, det börjar med en två minuters stämningsgrej, men sen är det ett enda brett leende hela vägen. Den låten är faktiskt ensam anledning till att den här plattan hamnade i min ägo, jag hade dissat Jess And The Ancient Ones som en finsk The Devil's Blood-wannabee när jag läst om dem till dess att Stones (som vanligt, han är skyldig till många av mina skivinköp...) hade låten som Tune Of The Day.
Dra mig baklänges - jag fastnade direkt, och när jag sprang på plattan hamnade den genast i inköpskorgen.
Totalt sett får man 7 spår av rätt tillbakalutad men ändå episk rock'n'roll. Omslaget, bildspråket och låtarnas namn vill ange ett ockult tema, men det märks inte speciellt mycket i musiken tycker jag, en sak som är av godo.
Det blir nämligen inte en kopia av just The Devil's Blood tycker jag. Här är det mer rock'n'roll kombinerat med en smålustig känsla av jazz och mindre försök att vara täckt i blod, liksom. Ändå heter spåren saker som "Prayer For Death And Fire", "Twilight Witchcraft" och "13 Breath Of The Zodiac".
Skivan öppnar också urstarkt.
De första tre-fyra spåren är en fröjd för örat både med en gång och med fler lyssningar. Så småningom tappar plattan lite av kvalitén, de två sista låtarna "The Devil In G-Minor" och "Come Crimson Death" är förstås inte dåliga... men inte heller av samma svindlande klass som exempelvis "Sulfur Giants". Just giganterna har fått mig att nynna på den refrängen så många gånger sen skivan kom i min ägo att jag inte blir förvånad om familj och grannar kan sjunga med numera. Jag kan liksom inte hjälpa det, den vägrar släppa taget om min skalle!
Det finns ändå en sak som irriterar mig.
Förpackningen.
Jag har den limiterade boxen (den enda som fanns att köpa, så man kan ju undra vilken utgåva som egentligen är limiterad...?), och jag gillar initiativ som utvecklar produkten totalt sett.
Men.
Om man nu ska tänka utanför boxen, så att säga, när det gäller CD-förpackningar så får man fan inte sluta med en box! Svart Records har skapat en kartong helt enkelt, en kartong som är helt fyrkantig. Den är för grund för att ha i hyllan och för hög för standardformatet för en CD-platta. Och det kan jag kanske leva med om man fick något i kartongen - men icket. Här ligger en bit papper so minnehåller själva disken, samt en ihopvikt affisch som föreställer det (iofs snygga) omslaget på ena sidan, samt information om bandet och låttexter på andra sidan.
Snyggt. Och så vansinnigt opraktiskt. Okej, kanske ändrar jag mig med tiden och hyllar detta eftersom jag ideligen plockar ut den felformaterade kartongen ur skivhyllan, men just nu är jag mest irriterad över den. Lite som med Pearl Jams senaste, faktiskt...
Nå, skivan är ändå riktigt bra, och det är just en sån där som växer.
Biter sig fast.
Tyvärr verkar skivna i skrivande stund inte finnas på Spotify, så du som vill lyssna får göra det via länken nästan längst upp i recensionen. Där får du å andra sidan just bästa låten "Sulfur Giants", så du borde inte klaga tycker jag.
Betyget då?
Stark fyra, vill jag påstå.
Detta är helt klart en utmanare till årsbästalistan - speciellt om det fortsätter att växa på det här sättet. Det som håller det hela från toppbetyget är väl att avslutningen är lite svagare, och min hangup med förpackningen...
Jess And The Ancient Ones "S/t" - 4
Etiketter:
Jess And The Ancient Ones,
recension,
The Devils Blood
måndag 20 augusti 2012
Recensioner This Gift Is A Curse och WhoCares. Med mera!
Måndagmorgon, och där letar du efter lite bra läsning att vakna till/fördriva tiden och se upptagen ut.
Passar bra det, det kommer nämligen här.
Werock är platsen, och det är inte bara en sak som du bjuds på.
Från undertecknad kommer dubbla recensioner.
This Gift Is A Curse och plattan "I, Guilt Bearer" kan vara det svåraste jag gett mig på, och det är en skiva som ger mig huvudvärk... men som jag lik förbannat inte kan låta bli.
Till det lite sköna mustascher och rock'n'roll-hår i form av Ian Gillan och Tony Iommi med vänner. Det är dubbelgiven "WhoCares" som avses, en skiva som passar finfint in som pusselbit för min del.
Kollegorna har dessutom sågat (!) Testament, delat ut maxpoängen till In Mourning (en riktigt bra platta, det håller jag med om, men... max? Det vet jag inte om det är rätt!) och Martin går i spinn över instrumentala If These Threes Could Talk.
Och, som om det inte var nog - du får också bildspecial från Getaway Rock Festival (signerat sitens antagligen bästa fotograf Kitty), samt möjligheten att både läsa recension av och vinna den här saken:
Inte illa, eller hur?
Själv ska jag jobba lite. Avsluta. Nu startar sista kapitlet i sagan om mitt liv på företaget Cygate, den sista augusti är det finito med det. Sen väntar nästa utmaning, mer om det vad det lider.
Ja, just det ja - jag ska försöka färdigställa min egen Testament-recension också...!
Passar bra det, det kommer nämligen här.
Werock är platsen, och det är inte bara en sak som du bjuds på.
Från undertecknad kommer dubbla recensioner.
This Gift Is A Curse och plattan "I, Guilt Bearer" kan vara det svåraste jag gett mig på, och det är en skiva som ger mig huvudvärk... men som jag lik förbannat inte kan låta bli.
Till det lite sköna mustascher och rock'n'roll-hår i form av Ian Gillan och Tony Iommi med vänner. Det är dubbelgiven "WhoCares" som avses, en skiva som passar finfint in som pusselbit för min del.
Kollegorna har dessutom sågat (!) Testament, delat ut maxpoängen till In Mourning (en riktigt bra platta, det håller jag med om, men... max? Det vet jag inte om det är rätt!) och Martin går i spinn över instrumentala If These Threes Could Talk.
Och, som om det inte var nog - du får också bildspecial från Getaway Rock Festival (signerat sitens antagligen bästa fotograf Kitty), samt möjligheten att både läsa recension av och vinna den här saken:
Inte illa, eller hur?
Själv ska jag jobba lite. Avsluta. Nu startar sista kapitlet i sagan om mitt liv på företaget Cygate, den sista augusti är det finito med det. Sen väntar nästa utmaning, mer om det vad det lider.
Ja, just det ja - jag ska försöka färdigställa min egen Testament-recension också...!
Etiketter:
Alice Cooper,
Ian Gillan,
If These Trees Could Talk,
In Mourning,
Testament,
Tony Iommi,
WhoCares
lördag 18 augusti 2012
Metalbloggen 3 år!
Whoohaa!
Tro't eller ej, idag fyller Metalbloggen 3 år.
Märkligt. Tiden bara rasar på, samtidigt som det ibland känns som om man varit i farten längre än så.
Nåväl.
Tro't eller ej, idag fyller Metalbloggen 3 år.
Märkligt. Tiden bara rasar på, samtidigt som det ibland känns som om man varit i farten längre än så.
Nåväl.
Än så länge har det blivit nästan 2 000 inlägg, närapå 200 000 sidvisningar, 117 Veckans Tips och fler recensioner än jag vågar tänka på. Massor av underbara kommentarer (nästan 4 500 publicerade kommentarer!) från läsare, kontakter med band och en hel skrälldus med plattor som flutit förbi. Vilken som är den absolut bästa skivan som kommit under dessa tre år? Nästan omöjligt att säga... men om jag spontant ska plocka en som sticker ut så får det nog bli den här:
Den har spelats om och om igen, i alla möjliga sammanhang och håller ändå. Graveyard "Hisingen Blues" kommer att stå ut som en klassiker när det ska sammanfattas om tiotalet år (du har väl förresten inte missat att bandet kommer med uppföljaren "Lights Out" i slutet av oktober?).
Men - kandidaterna är många. Det har varit många fantastiska skivor - och det kommer fler, det kan man vara säker på.
Ett tag tänkte jag fira storstilat denna treårsdag. Skriva mycket och ta in gästbloggare men allt det rann ut i sanden. Det gick helt enkelt för fort att ta sig hit, till denna dag, och det är inte utan att jag är lite överrumplad själv. Det enda jag kan göra är att tacka ödmjukast för att ni varit med så långt, och utlova en del läsning framöver också. Till veckan kommer exempelvis recensioner av bland annat nya Testament samt Jess And The Ancient Ones, så det finns all anledning att fortsätta kika in är även framöver!
Etiketter:
Graveyard,
Jess And The Ancient Ones,
Testament
fredag 17 augusti 2012
Three Hearts Stockholm Blodbath
Okej.
Förra veckan hade vi en skiva, flera öl (samma sort på dem, men ändå - flera flaskor).
Denna vecka har vi en öl, två olika skivor - och du undrar förstås vad kopplingen är. Hur i all världen kan man koppla ihop Krönleins Bryggeris (Halmstad) med både Trident och Astral Doors??
Enkelt, sägert jag.
Svaret ligger i titeln, men inte på skivorna. "World Destruction" respektive "Requiem Of Time" (recensioner klurigt gömda bakom respektive namn, utan istället för sina låttittlar.
Båda skivorna har ett spår döpt till "Stockholm Bloodbath", och det ger förstås en given koppling likväl som ett intressant tema. Vilken skiva är, egentligen, den som främst förmedlat tanken och känslan av Stockholms Blodbad?
Själv är jag ganska kluven, men efter det är ett extraspår hos Borlängeborna Astral Doors får jag nog hålla dödsskvadronen högre.
Trident har dessutom hunnit med att både vara Veckans Tips och bli intervjuade för Werock.se).
Ölen är svamlig, vanlig lager.
Bryggeriet försöker med fina ord få oss att tro mer om det hela: En hyllning till vår vackra huvudstad ett ljust helmaltsöl av yppersta kvalitet, naturbryggt till rätt styrka och smak, av speciellt utvalt halländskt kornmalt, en blandning av de finaste humlesorter och vårt kristallklara källvatten.
Vi som smakat ölen vet bättre.
Detta är öl som funkar om det är varmt eller fint att bli redigt berusad till, inte om man söker en fin smakupplevelse... egentligen kanske dess främsta funktion är för dem som vill bli rejält packade.
Skivorna är detta fall betydligt bättre än den öl som erbjuds, och såväl Astral Doors som Trident erbjuder några riktiga höjdpunkter.
Den förstnämnda avslutar egentligen sin skiva med tunga "When Darkness Comes" (om det nu inte var för det extra bonusspåret som ger oss dagens koppling), en låt som är riktigt bra, medan Trident inleder med ursinniga "Jaws Of Satan (Spawn Of Hell)".
Det roligaste kanske är att jag verkligen gillar båda sångarna i dessa band, trots att de är helt väsensskiljda.
Patrik Johansson är den klassiska hårdrocksrösten som ger Astral Doors sin stil, medan Tobias Sidegård gör ett stortartat jobb med growlen i Trident (hans insatser i Necrophobic är förövrigt riktigt bra anser jag, främst "Hrimthursum" är en riktig höjdarplatta).
Nå, denna fredag avslutar vi tydligen i blodbadets tecken. Stockholms blodbad!!
torsdag 16 augusti 2012
Recension: Kreator "Phantom Antichrist"
Tyska Kreator är veteraner inom thrashscenen.
För att sätta senaste alstret, "Phantom Antichrist", i rätt sammanhang avseende denna recension så ska jag börja med att berätta om min absolut första kontakt med bandet.
Då hörde jag dem inte ens.
Det måste ha varit 15-20 år sen (eller liknande, det känns i alla fall länge sen), och gode vännen Niclas frågade mig om jag ville ha en platta med Kreator som han i sin tur hade fått.
Minns inte vilken det var, men - håll i er nu - jag sa nej. Ville inte ha sån där skrikmusik.
Jävligt puckat, och det är en sån där händelse som jag minns och har ångrat sen dess.
Jag har också gett mig på bandet, men mest deras sentida alster. Har förra given "Hordes Of Chaos" i skivhyllan, och gillade skarpt deras spelning på Debaser för snart två år sen, men ändå har jag alltså ingen stark relation till de plattor som räknas till bandets största stunder.
Ja, jag har hört dem, men inte lyssnat på dem. Om ni är med på skillnaden.
Det gör att en recension av skiva nummer 13 i ordningen för Essens hårdaste thrashgubbar med Mille Petrozza i spetsen känns lite knepig att skriva. Knepig, och rolig.
En långvarig relation med en grupp ger trygghet och goda referenser och jämförelser, men samtidigt slipper jag alltför mycket bagage att ta hänsyn.
Oavsett, du som läser detta kan ju ha det i åtanke.
Here we go:
"Phantom Antichrist" har ett omslag som andas furiös död. Det är rätt snyggt, tycker ja, och min första tanke är att detta antagligen går igen i musiken. Aggressiv thrash.
Så är det dock inte, ska det visa sig. I alla fall inte under stora delar av skivan.
Istället slår man många gånger an en mer episk stäng, och en låt som "From Flood Into Fire" får med Petrozzas tyska brytning mig snarast att tänka på när ett band som Running Wild hade sin fornstora dagar. Melodi och allsångsrefräng, utan vansinnestempo. Inte det Kreator jag väntar mig, faktiskt, även om det förstås finns sådana stunder också. Överlag dock, "Phantom Antichrist" känns... intelligent.
Inte lika ursinnig och rasande mot världens orättivsor som ens föregångaren "Hordes Of Chaos" eller ännu mer vad jag hört av bandets unga år, utan med mer tanke.
Kanske är det effekten av att spela in en skiva med Jens Bogren i Fascination Street Studios (medföljande bonusdvd på skivan bjuder bland annat på dokumentären "Conquerors Of The Ice") i ett kallt Sverige som gett effekten, men nästan alla låtar har allsångskaraktär.
Jag gillar det.
Jag gjorde det inte direkt, det tog mig ett tag att acceptera, men jag gillar det.
Det är inte en känsla av att vilja slåss som låtarna fyller mig med, snarare en känsla av att i förbrödring stå med en näve i luften, i en stor klunga, och vråla med.
Låtmaterialet då?
Bra, och jämnt. Titelspåret och "Death To The World" är relativt snabba, "Your Heaven, My Hell", "The Few, The Proud, The Broken" och främst nämnda "From Flood Into Fire" är melodiösa och episka. Låtar som "Civilizations Collapse", "United In Hate" och "Until Our Paths Cross Again" faller absolut inte ur ramen, och som väntat gör samtliga medlemmar ett bra jobb (inklusive, självklart, herr producent som skruvat fram en snygg och stabil ljudbild).
Det är, på det hela, ett stycke kvalitetsplatta som serveras, och allt blir lite extra bra med den tyska brytningen som fortfarande finns hos frontmannen.
Det ger en extra krydda som inte går att bortse ifrån, och egentligen - visst är det väl så att europeisk thrash ska komma från Tyskland? Även om det tydligen tog mig sjukt lång tid att fatta det?
Betyget hamnar på fyra, och detta är en skiva som verkligen jobbat sig upp för min del. Kreator levererar, helt enkelt!
Bästa Spår: Ohh... svårt, faktiskt. Det är ju en av grejerna med skivan, just att den är så jämn och full av allsång. Ändå, den låt som först fastnade får nämnas. "From Flood Into Fire"! Lyssna själv, på Spotify.
Kreator "Phantom Antichrist" - 4
För att sätta senaste alstret, "Phantom Antichrist", i rätt sammanhang avseende denna recension så ska jag börja med att berätta om min absolut första kontakt med bandet.
Då hörde jag dem inte ens.
Det måste ha varit 15-20 år sen (eller liknande, det känns i alla fall länge sen), och gode vännen Niclas frågade mig om jag ville ha en platta med Kreator som han i sin tur hade fått.
Minns inte vilken det var, men - håll i er nu - jag sa nej. Ville inte ha sån där skrikmusik.
Jävligt puckat, och det är en sån där händelse som jag minns och har ångrat sen dess.
Jag har också gett mig på bandet, men mest deras sentida alster. Har förra given "Hordes Of Chaos" i skivhyllan, och gillade skarpt deras spelning på Debaser för snart två år sen, men ändå har jag alltså ingen stark relation till de plattor som räknas till bandets största stunder.
Ja, jag har hört dem, men inte lyssnat på dem. Om ni är med på skillnaden.
Det gör att en recension av skiva nummer 13 i ordningen för Essens hårdaste thrashgubbar med Mille Petrozza i spetsen känns lite knepig att skriva. Knepig, och rolig.
En långvarig relation med en grupp ger trygghet och goda referenser och jämförelser, men samtidigt slipper jag alltför mycket bagage att ta hänsyn.
Oavsett, du som läser detta kan ju ha det i åtanke.
Here we go:
"Phantom Antichrist" har ett omslag som andas furiös död. Det är rätt snyggt, tycker ja, och min första tanke är att detta antagligen går igen i musiken. Aggressiv thrash.
Så är det dock inte, ska det visa sig. I alla fall inte under stora delar av skivan.
Istället slår man många gånger an en mer episk stäng, och en låt som "From Flood Into Fire" får med Petrozzas tyska brytning mig snarast att tänka på när ett band som Running Wild hade sin fornstora dagar. Melodi och allsångsrefräng, utan vansinnestempo. Inte det Kreator jag väntar mig, faktiskt, även om det förstås finns sådana stunder också. Överlag dock, "Phantom Antichrist" känns... intelligent.
Inte lika ursinnig och rasande mot världens orättivsor som ens föregångaren "Hordes Of Chaos" eller ännu mer vad jag hört av bandets unga år, utan med mer tanke.
Kanske är det effekten av att spela in en skiva med Jens Bogren i Fascination Street Studios (medföljande bonusdvd på skivan bjuder bland annat på dokumentären "Conquerors Of The Ice") i ett kallt Sverige som gett effekten, men nästan alla låtar har allsångskaraktär.
Jag gillar det.
Jag gjorde det inte direkt, det tog mig ett tag att acceptera, men jag gillar det.
Det är inte en känsla av att vilja slåss som låtarna fyller mig med, snarare en känsla av att i förbrödring stå med en näve i luften, i en stor klunga, och vråla med.
Låtmaterialet då?
Bra, och jämnt. Titelspåret och "Death To The World" är relativt snabba, "Your Heaven, My Hell", "The Few, The Proud, The Broken" och främst nämnda "From Flood Into Fire" är melodiösa och episka. Låtar som "Civilizations Collapse", "United In Hate" och "Until Our Paths Cross Again" faller absolut inte ur ramen, och som väntat gör samtliga medlemmar ett bra jobb (inklusive, självklart, herr producent som skruvat fram en snygg och stabil ljudbild).
Det är, på det hela, ett stycke kvalitetsplatta som serveras, och allt blir lite extra bra med den tyska brytningen som fortfarande finns hos frontmannen.
Det ger en extra krydda som inte går att bortse ifrån, och egentligen - visst är det väl så att europeisk thrash ska komma från Tyskland? Även om det tydligen tog mig sjukt lång tid att fatta det?
Betyget hamnar på fyra, och detta är en skiva som verkligen jobbat sig upp för min del. Kreator levererar, helt enkelt!
Bästa Spår: Ohh... svårt, faktiskt. Det är ju en av grejerna med skivan, just att den är så jämn och full av allsång. Ändå, den låt som först fastnade får nämnas. "From Flood Into Fire"! Lyssna själv, på Spotify.
Kreator "Phantom Antichrist" - 4
onsdag 15 augusti 2012
Bildspecial: Baroness på Debaser, 4/7
Jag hade ju lovat det för länge sen.
En kavalkad med bilder från en av årets bästa spelningar, sydstatarna Baroness på utmärkta Debaser Slussen.
Det är dags nu, och anledningen till förseningen är enkel.
Jag hade skickat alla bilder till mitt arbete... och... glömt lösenordet under semestern!
Nu är hjärnan påslagen igen, likt datorn, och därför finns det ingen anledning att undanhålla er bilderna mer.
Denna spelning var fantastisk, och jag hoppas att det syns lite av det på dessa bilder. Man kommer ju nära på just Debaser Slussen (alla bilder tagna med iPhone), och det ger en häftig upplevelse. John Dyer Baizley sjöng på pricken som på skiva, bandet levererade med både bra ljud och klockrent spel, jag köpte en vansinnigt läcker t-shirt, och hade sällskap av både Per och Stones (där har du fler bilder, som vanligt i bättre kvalitet).
Extra kul med denna spelning var att det var en sån där kväll där jag fick alla låtar jag ville höra. Ingen saknades i setlistan. Det är faktiskt inte så vanligt.
Fler spår från nya och utmärkta "Yellow & Green" hade väl varit en sån sak, men när denna spelning genomfördes så hade ju inte plattan kommit ut än - och förhoppningsvis innebär den nya skivan kanske att Baroness återkommer snart till Sverige. I så fall är jag där!
En kavalkad med bilder från en av årets bästa spelningar, sydstatarna Baroness på utmärkta Debaser Slussen.
Det är dags nu, och anledningen till förseningen är enkel.
Jag hade skickat alla bilder till mitt arbete... och... glömt lösenordet under semestern!
Nu är hjärnan påslagen igen, likt datorn, och därför finns det ingen anledning att undanhålla er bilderna mer.
Denna spelning var fantastisk, och jag hoppas att det syns lite av det på dessa bilder. Man kommer ju nära på just Debaser Slussen (alla bilder tagna med iPhone), och det ger en häftig upplevelse. John Dyer Baizley sjöng på pricken som på skiva, bandet levererade med både bra ljud och klockrent spel, jag köpte en vansinnigt läcker t-shirt, och hade sällskap av både Per och Stones (där har du fler bilder, som vanligt i bättre kvalitet).
Extra kul med denna spelning var att det var en sån där kväll där jag fick alla låtar jag ville höra. Ingen saknades i setlistan. Det är faktiskt inte så vanligt.
Fler spår från nya och utmärkta "Yellow & Green" hade väl varit en sån sak, men när denna spelning genomfördes så hade ju inte plattan kommit ut än - och förhoppningsvis innebär den nya skivan kanske att Baroness återkommer snart till Sverige. I så fall är jag där!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)