Metalbloggens samarbetspartner:

lördag 31 augusti 2013

Recension: Nocturnal "S/t"

Linköpingsrockarna Nocturnal släppte sin självbetitlade debut i våras, men det är inte förrän nu i sensommardagarna som undertecknad lagt vantarna på den.
8 spår halvpsychedelisk och bluesinfluerad rock'n'roll står på menyn, och det första som slår en är att detta är en väldigt god debut.
Låtmaterialet håller, produktion är varm, snygg och lagom "fuzzig" samtidigt som bandet levererar goda insatser.
Mycket mer kan man egentligen inte begära, även om jag faktiskt saknar den där riktiga dunderhiten som får en att vilja välta bord och spela luftgitarr helt ohämmat.
Mer om det lite senare, låt oss först titta på vad som faktiskt finns på skivan!

Inledande "Insecure" är ett väldigt gott val av öppningsspår, det är en av skivans snabbare och mer aggressiva spår, och det fungerar bra för att elda upp stämningen (även om vi fortfarande pratar samma sorts musik, det är inte så att låten är väsensskild från resterande material), och därefter ligger - i klassisk disposition - singeln "One Of A Kind".
Rätt okej låt, men personligen tycker jag att det finns starkare låtar på skivans andra hälft.
"Satan's Shuffle", "Feels Like A Lie" och båd adelarna av "Cursing The Mindless" är starka kort - och ganska snart inser man att om jag saknar en riktig kioskvältar-hit så får jag istället en väldigt hög lägstanivå.
Det är, kort sagt, aldrig dåligt.

Musikaliskt, och kanske främst i de lugnare passagerna, så är det svårt att inte påminnas om exempelvis The Doors, men jag tycker att Nocturnal har lyckats hitta en egen musikalisk identitet. Den kommer sig delvis av att man blandar det lite lugnare och mer melankoliska anslaget med ett mer episkt och "over-the-top" riffande i vissa refränger. Ett bra exempel är "Cursing The Mindless Pt1", där versen är riktigt soft och smygande medan refrängen blåser på. I de partier där bandet väljer det senare tycker jag också att sångaren Linus Ekermos röst kommer som mest till sin rätt; när han trycker på så tar han klivet från en ganska ordinär sångare till en speciell sångare som sticker ut och höjer sig från mängden.
Bandet i övrigt (Kalle Svensson på gitarr, Max Monryd på bas (på skivan, efter skivans release har man skiftat till nuvarande medlemmen Martin Ericsson) och Dennis Skoglund på trummor) agerar stabilt och med precis den timing som är viktig för att sån här musik ska träffa i hjärtat istället för i hjärnan.
Det är det som är skillnaden med bluesinfluerad rock'n'roll som doftar av svunna tider - att det träffar i hjärtat. Annars faller det ganska platt.

Betygsmässigt är detta en ganska given fyra, även om jag som nämnts saknar den där givna dunderhiten för att jag ska stå upp och jubla - men som helhet är det en väldigt stark debut, och det ska bli mycket spännande att se var det här tar vägen.
Finns det egentligen en gräns för hur många bluesrockande band med inspiration från 60- och 70-talet av fantastisk kvalitét som Sverige kan få fram?

Nocturnal finns på Spotify eller med mer info och lyssningsmöjligheter via sitt skivbolag Gaphals, så det är bara att kasta sig över plattan.

Nocturnal "S/t" - 4

fredag 30 augusti 2013

Veckans Tips: Napalm Death "The Code Is Red, Long Live The Code"

Jajamen!
Veckans Tips återvänder från sin sommardvala, och det antagligen med lite av en skräll.
Napalm Death är antagligen inte ett obekant namn för någon av er, och gissningsvis är det ett band som ni har tankar om. Ska jag fortsätta gissningsleken såhär i början av höstsäsongen så ger jag mig dessutom på att säga att det är få som anser att den här skivan, "The Code Is red, Long Live The Code" är bandets höjdpunkt (här avbildad i sin extrafina digipack, det egentliga omslaget följer mer av den klassiska Napalm Death-stilen) - men jag säger tvärtom.
Mitt egna förhållande till bandet är av den sorten att jag har respekt för dem och vad de uträttat... men att jag sällan eller aldrig orkar med att tränga igenom törnesnåret av musikalisk kakafoni som omger deras alster. Jag tycker till exempel att den senaste given jag gav en chans, "Time Waits For No Slave", inte är min grej riktigt.
Det här, däremot, innehåller ett mått av melodi och lättillgänglighet som gör att det passar mig som en fläskläpp efter lördagskvällen (Saturday Night's alright for fighting, som ni vet).
För mig betyder det att själva låtarna är bättre här än när bandet bjuder på sin mer traditionella kaskad (eller så är det bara så att jag inte fattat det på andra plattor än denna, risken är ju överhängande att felet faktiskt ligger hos mig som betraktare...), och här får vi toppnoteringar som "Silence Is Deafening", "All Hail The Grey Dawn", "Sold Short", "Right You Are", "Morale" och inte minst kanske det mäktiga titelspåret. 

Ruggigt bra, och visst är väl det ett tips så gott som något att starta höstsäsongen med?
Ska man köra någon form av "Veckans Tips For Dummies" så är det ju att det är full blandning. Det kan vara en relativt känd grupp, något fullständigt ohört eller bara en platta du måste ha, även om genren kanske inte råkar vara din kopp the generellt. 
I detta fall är det nog det förstnämnda. En känd grupp, men just en platta med en twist. Jag är som sagt verkligen ingen expert på Napalm Death, men anser att detta är mycket bra.
Kollar du in den på Spotify får du dessutom se hur originalomslaget ser ut. Bara en sån sak är ju bra, och räcker inte det så.. ja.. nu är vi ju igång. Veckans Tips, höstsäsongen 2013!

torsdag 29 augusti 2013

Summertime is gone...

Imorgon tar sommaren slut.
Alltså - kanske inte vädermässigt. Det har jag ingen aning om, och antagligen ingen annan heller.
Däremot innebär morgondagen att sommarsäsongen på Metalbloggen tar slut.
Imorgon är Veckans Tips tillbaka, och på söndag sparkar Besatt igång höstsäsongen.
Alltså är det, tycker jag, läge att summera sommaren musikaliskt.
Det blir denna gång inte en massa bilder eftersom du ju sett dem redan, utan en lista på vad jag har känslan är mest spelat under sommarmånaderna, samt varför. Listan är långt ifrån vetenskapligt framtagen, utan bygger på en uppskattning.
Håll till godo!

1) Anciients "Heart Of Oak". Den här skivan kom in rätt sent under sommaren, men har spelats så löjligt mycket sen jag upptäckte den att jag har känslan att den kanske rullat flest varv av alla ändå..!
2) In Mourning "The Weight Of Oceans" Överhuvudtaget har jag varit sugen på progressiv musik med smak av döds, och Enslaved "Riitiir", Ne Obliviscaris "Portal Of I", Barren Earth "Curse Of The Red River" samt hela Opeth-katalogen har frekventerats flitigt under sommarmånaderna - men mest av allt har jag spelat Östersundsbornas pärla. Hela resan till Grekland känns det som om jag rullade just "The Weight Of Oceans"..!
3) Deep Purple "Come Taste The Band". Ja. Inte fan hade jag tänkt spela den plattan så jäkla mycket innan sommaren började, men det har liksom blivit så. När jag grillat, när vi åkt bil. Den är ju inte ens en av de bättre som bandet klämt ur sig?
4) Kongh "Sole Creation". Löjligt bra, och detta har liksom blivit den skivan jag har återvänt till när jag är tillfälligt trött på ny musik som ska recenseras eller alltför lätt och glättig musik som passar sig i sällskap med familjen.
5) Black Sabbath "13". Jo. Dels har den legat i bilen och därmed fått en del speltid, men kanske är det framförallt så att jag faktiskt tycker att gubbarna har presterat.

Meh, säger du kanske nu.
Var är alla skivor som recenserats?
Var är alla skivor som är lite hemliga inför kommande Hårdrockskväll och vårsäsongen av Veckans Tips?
Var är Rush som det skulle lyssnas in sig på?

Bra frågor. De hemliga skivorna är ju hemliga (förstås), men när det gäller recensionerna så har de oftast inneburit en kortare högfrekvent spelperiod, eller att jag spelat dem enstaka gånger och sedan kört dem lite då och då.
Visst försöker jag lyssna minst 5, helst fler än 10 gånger på en skiva jag ska skriva om, men det betyder ju inte att jag vill ta upp den på en sån här lista. 
Rush fick ju däremot ett helt eget inlägg häromdagen, och kanske skulle framförallt "Fly By Night" kunnat vara med i uppräkningen ovan - men det kändes lite drygt.
Att ge dem både ett eget inlägg, och en plats på listan.
Jante säger - du ska inte tro att du är något. Typ.

Nå - vi avslutar väl som vanligt sommaren på bästa sätt? På samma sätt som skett förr, och på samma sätt som kommer att ske framöver?
Tiamat "Summertime Is Gone" får klinga ut och förkunna att imorgon sparkar hösten igång på Metalbloggen!





...fantastisk låt, fantastisk skiva!

onsdag 28 augusti 2013

Recension: Tunga Moln "S/t"

"Vi vill vara både November och Nirvana på en gång, med ZZ Top-skägg och wurlitzer".
Kan man annat än gilla ett band med den inställningen?
Nä.
Tunga Moln har i sommar släppt sin självbetitlade debutplatta, och på den lyckas man stundtals med sin ambition, även om man oftare träffar mer åt bluesinspirerade melankoliska influenser i sin proggrock. På skivan spelar Fedja Budimir trummor och vad som verkar vara bandets starke man John Strömshed resten av instrumenten samt hanterar sången, men förstår jag saken rätt har bandet sedan dessa inspelningar kompletterats till att bli en kvartett. Ursprungsmedlemmarna har sitt säte i Luleå, och de tillkommande Edvin Holm (bas) samt Rasmus Bogegård (gitarr) har bopålarna på Gotland - ännu en gång bevis på att kemi är viktigare än närhet i ett band.
Musiken är 70-tals influerad proggrock där Sträömsheds svenska texter går som en röd tråd genom hela skapelsen. Det är, faktiskt, en fröjd att få ta del av de finurliga och poetiska betraktelserna av vardagens baksidor som finns i fokus på varje spår.
Det är kärnfullt, låtarna är korta med en speltid som varierar mellan 1 och 3 minuter (hela skivan med dess 10 spår klockar in på knappa 23 minuter), och inte så sällan melankoliskt.

Hårdast är väl det öppnande titelspåret samt "En Natt I Mars" och "En Ulv I Fårakläder", men en del av skivans charm är variationen. Att man får både ganska raka rock'n'roll-spår som just "Tunga Moln", mer klassisk svensk vispop som "Tomma Glas" och "Brev Från Horisonten" samt att sväng som i "Dåliga Dagar" eller det lite episka anslaget i "Solen I Ögonen".
För dig som gillar proggrock med texter på svenska är det här antagligen ett helt givet köp, och jag blir personligen nyfiken på att se bandet live. Det känns som om detta är specialskrivet för att spelas på en ganska liten, och aningen sjavig, pub. Trägolv. Publik som delvis sitter vid bardisken. After-workande kostymkillar som egentligen borde gå hem. En omisskännlig doft av svett och avslagen öl i luften.

Nå, du hittar plattan på Spotify om du är nyfiken.
Betygsmässigt så hamnar detta på - för min del, jag har ofta svårt att hitta hållbarhet i denna typ av musik efter att den initiala nyfikenheten och känslan av charmig parantes har lagt sig - på höga betyget 3. 
Tunga Moln gör en bra prestation, och jag gillar skivan betydligt mer än vad jag trodde jag skulle göra - speciellt efter så pass många varv när jag i vanliga fall brukar ha tröttnat.

Tunga Moln "S/t" - 3

tisdag 27 augusti 2013

Nu har Rebellängeln svamlat klart - och efterlyser öl!

Igår lades det sista inlägget ut.
Det i min serie av gästinhopp på Tune Of The Day.
I tur och ordning har jag avverkat:

...och som ett led i en eventuell uppföljning (jag vet inte om det blir av, Stones har sagt att jag är välkommen tillbaka och jag tror inte att han gör det bara för att det innebär att han får semester...) undrar jag några enkla saker.
a) har du uppslag på vad du skulle vilja läsa i ett sådant inhopp? En Rebel Angel Rambling?
b) vilken av låtarna är bäst (röstning till höger på bloggen!)

Nu till något helt annat.
Minns du Lördagslyxen "Malt, humle, jäst och distade gitarrer"?
Förra sommaren rullade en liten uppföljning till den, med en ny öl & skiva i fokus varje fredag. Jag funderar nu på att samla ihop dem till ett inlägg så att det blir enklare att läsa, samt kanske skriva del tre.
Del tre blir i så fall med enbart rock'n'roll-öl, skulle jag tro.
Som den här.
Iron Maidens "The Trooper" samt "Piece Of Mind".
Saken är bara den att.... i så fall behöver jag lite hjälp av dig.

Vilka sorter finns det, egentligen, att få tag i nu?
Som man kan köpa på sig för att bygga ett sådant inlägg. Det tar ju ett tag att få en sådan sak klar, jag får liksom samla bilder och intryck under en längre tid för att sedan publicera allt en lördag - men det är lika bra att börja.
Förresten - låt oss inte begränsa oss till hårdrocksöl.
Har du bra tips på en öl (som faktiskt går att få tag i relativt lätt för en som inte orkar flänga runt hela världen) eller två som passar väl när sensommaren så sakta släpper sitt grepp så tar jag gärna emot det med.
Jag är inte knusslig.
Bara svamlig.
Fortfarande... :)

måndag 26 augusti 2013

Rush

...igår sammanfattades sommaren i bilder.
Ingen musik kommenterades alls, och det tänkte jag att det skulle vara läge att fånga den här veckan.
Först hade jag tänkt att göra det till ett enda inlägg, med en lista där jag - på ren känsla och utan något som helst fakta - serverar vad som rullat mest.
Ända till Christofer igår gav en bra kommentar på just sammanfattningen.
Vad hände, egentligen med mitt lyssnande på Rush?

Bra fråga.
Det började ju med att jag bad om en ingång till bandets diskografi, och det inlägget är nog - i all sin enkelhelt - ett av de mest kommenterade på senaste tiden.
Uppenbart berör bandet.

Vad hände då?
Jo, efter att ha sammanfattat alla fantastiska tips så botaniserade jag lite på nätte, och beställde hem 3 st remastrade plattor på ett bräde (priset var väl löjliga 50 spänn stycket eller så). Min resa har alltså startat med de här tre.
 
 
Mestadels har jag lyssnat på de två första, och kanske främst på "Fly By Night".
Jag har spelat dem en del på min portabla spelare utomhus, i bilen, i lurar och min känsla är att jag egentligen bara börjat komma in i det.
Det har inte blivit kärlek direkt.
Det är ändå så att jag vill lyssna mer, så jag är någonstans i mitten. Lite avvaktande, och väntar kanske på den där stora uppenbarelsen, när musiken tränger rakt in i hjärtat och blir mer än bara musik.
Om ni är med på vad jag menar.
Med det sagt, min känsla är att Rush kommer att äta sig in i mitt lyssnande.
Sakta men säkert.
Och dessutom har jag (inser jag nu) av någon anledning inte haft ett enda varv med någon av plattorna på finstereon hemma. Det kan mycket väl vara det tillfälle när nöten knäcks...

söndag 25 augusti 2013

Bildkavalkad från sommaren

Sommaren rullar sakta mot sitt slut, och den kommande veckan ska jag försöka summera en del av de musikaliska intrycken den har inneburit.
Idag - bilder och andra tankar.
Överst eder ängel i avslappnat tillstånd, i poolen på Kreta. 
Jo. Jag vet. Hatten är inte vacker, men en nödvändig kompromiss om man inte har hår på skallen.
Se ful ut eller brinn på hjässan.
Jag valde det första.
Dessutom ser man ju att gaddningarna börjar ta sig. Inte helt klar med min sleeve på vänster, men mer om det en annan dag. Såhär var sommaren på hemmaplan:
 
 

 
 Översätter man det så stavas det - grillande (notera hur gräset har liksom bränts bort under platsen där jag brukar lägga min glödtändare när den har gjort sitt!), musik på den portabla spelaren, en öl (eller fler...) och grillsås. I detta fall ölen Jaipur och Sweet Baby Rays Chipotlesås. 
Sist men inte minst - samkväm med familjen och hustrun.
Riktigt sköna sommarkvällar, och efter att barnen somnat har vi njutit en och annan film.
Bäst var den här. "This Is 40". Snart fyller jag 40. Är det vad som väntar mig? (helsicke, jag är ju delvis där - mannen i familjen spelar ideligen "klassiker" musikmässigt för familjen och försöker förklara att detta är en av de bästa skivor som någonsin gjorts... !!)

Kort resa till Kreta också. Eller, precis lagom lång. Pallar inte mer än en vecka, speciellt som det var all inclusive = minst en trekilosresa...



 
 
Sammanfattar man den här knippen bilder så... tja. Rätt bra men meningslösa semesterböcker. Myhos var överlägset bäst av de avbildade ölsorterna (som tuyr är även den öl som serverades i kranarna på all-inclusive hotellet), poolen var bra både för mig och barnen - och solnedgången över havet är fantastiskt vacker!
....vi behöver inte säga så mycket mer om det egentligen va?

Återstår gör att avsluta sommaren. Ta sig ur ledighetens grymma käftar....
....och blicka framåt. Mot hösten.
Det gör vi väl bäst såhär, tycker jag!
Spelschemat för hösten ser (som vanligt nuförtiden, kan man nästan säga) helt jävla galet ut.
Det finns inte en sportsmössa att allt kommer kunna konsumeras, det handlar om att välja - och välja noggrannt.
Jag har plåtar till spelningarna med Black Sabbath, Satyricon, Amon Amarth/Carcass som start, samt en önskelista som känns lika lång som sammanställningen ovan.

Hösten är snart här.
Veckans Tips... Besatt... mörker och rusk... perfekt väder att avnjuta hårdrock!

lördag 24 augusti 2013

Pearl Jam "Mind Your Manners" - och Watain intar tronen!

Det här inlägget handlar om två fullkomligt olika, men ändock likvärdiga, skivor.
Vi pratar om sprillans nya Watain "The Wild Hunt" och kommande Pearl Jam "Lightning Bolt". Olikheten är relativt enkel att hitta - där den ena fokuserar på det mörkaste vi kan hitta så har den andra mänskligheten i fokus. Svenskarna har sedan starten utforskat det som finns bortom mänsklighetens gränser, medan jäkarna hela tiden var tydliga med sina betraktelser i en konkret form för människan i den lilla verkligheten.

Båda har banden har dock Besatt eder ängel, i Watains fall är det "Sworn To The Dark" från 2007, och i Pearl Jams fall väljer jag att dröja med svaret - helt enkelt för att det finns med i höstsäsongen av Besatt (och den som väntar på något gott... och därmed blir likheten helt enkelt att de är båda humörhöjare för min del!

Med det sagt, några noteringaroch tankar.
Watain intar toppen av skivförsäljningslistan i Sverige samt fyller DN's kulturdel med "The Wild Hunt".
Det är, förstås, anmärkningsvärt, och kanske det konstigaste av allt är att jag inte skaffat plattan själv än. Väntar lite på att Record Heaven ska få in den i lager eftersom deras service är outstanding, men jag vet inte hur länge till jag orkar vänta...

Annars är premiären av nya Pearl Jam en riktig lördagsnyhet. Den heter "Minid Your Own Manners", innefattar bland annat hur sångaren Eddie Vedder oss en värdefull lektion i hur man uppför sig och framförallt att man inte ska reta upp en människa med pistol.åste jag säga...?


Låten i sig är dock inte speciellt märkvärdig, men...


...rätt okej, tycker jag, men som vanligt med just Pearl Jam beror det mycket på hur resten av skivan lirar ihop med denna första singel...

För övrigt - den här lördagen blir väldigt lugn.Ska ätas sådana här idag!
 Brukar vara sådär lagom förtjust, men det få väl gå. Även om jag missar bland annat Jorn på Haninge Rock Fest ikväll...

fredag 23 augusti 2013

Recension: Evilyn Strange "Mourning Phoebe"

Brittiska Evilyn Strange har helt klart humor. Namnet är så fantastiskt dubbelbottnat att i alla fall jag drar på smilbanden innan jag ens hört musiken - man kan välja att läsa dte som ett namn, eller "ond och konstig", likväl som titeln på skivan fortsätter i samma anda. "Mourning Phoebe" kan tolkas som sörjande Phoebe, godmorgon Phoebe eller att man sörjer just Phoebe. 
Fyndigt!
Musikaliskt är det också en tveeggad resa man bjuds på. 
I vissa fall känns det här inspirerat av de stora klassiska hårdrocksakterna från fordom (versriffet i inledande "The Ballad Of Evilyn Strange" luktar av Mötley Crües klassiker "Dr Feelgood", även om den är långt ifrån lika smutsig i känslan, likväl som att inledande gitarrplocket i "the World Needs Someone Like You" är väldigt inspirerat av Guns'N'Roses hit "Civil War"), medan skivan ibland står och stampar i halvballadernas rätt meningslösa land.
Personligen är det en skiva som verkligen gör att jag känner mig tudelad.
Inledningen lovar ganska gott, för att sedan följas av 4 låtar som ger mig vibbar av Takida och direkt kasta mig på knappen för nästa låt (skivans parti från låt två "Eyes Give You Away" till låt nummer 5 "Narcissistic Bar Statistic" ger mig prick ingenting), medan jag gillar när bandet vågar ta ut svängarna mer, och sjunger med när man släpper loss i en refräng som på "Love Finds You" eller "No Mercy".

Känslan av kluvenhet går faktiskt igen även när det kommer till bandets prestation.
Den lysande stjärnan är i mina öron gitarristen och svenska inslaget Mikael Johannesson, som har en riktigt snygg känsla i sitt spel - speciellt när vi pratar om lite mer emotionella slingor och solon. Då är det svårt att inte tänka på en viss Slash, förstås ett överbetyg om något. Bandet som sådant består sedan av basisten Chris Hughes, trummisen Al Strange och frontmannen Phillip Strange - och det är främst med den sistnämndas röst jag inte kommer riktigt överens alltid.
Den är helt okej, men ändå inte spektakulär eller så pass bra att den klarar av att höja en ballad som "Everything" (som jag visserligen förstår är skriven för att bli en radiohit men personligen anser är platt som en pannkaka - bevis, ännu en gång, på att min smak och radioskvalets dominanter inte alltid går som hand i handske).
Summerar man allt så blir de slutliga tankarna alltså - kluvna.
Å ena sidan faller flera delar platt och helt utanför den ram jag gillar.
Å andra sidan ger jag mig gladeligen hän i andra delar av skivan.
Splittrat, sa Bill.
Splittrat, sa Bull.
Och kanske är det så med debuter, det är ofta spretigt.
Huruvida min egen smak stämmer överens med bandets och de kritiker som söker "hits" stämmer, det vet jag dock inte.

Bästa spåren vill jag nog utnämna just "Love Finds You" och "No Mercy" till.
Betyget är vacklande, och till slut är det nog ändå att skivan inte riktigt håller stilen hela vägen som fäller avgörandet till det lägre betyget.
Betygstvåan ligger dock och dallrar uppåt!

Du hittar "Mourning Phoebe" på Spotify så får du bilda dig en egen uppfattning.

Evilyn Strange "Mourning Phoebe" - 2

onsdag 21 augusti 2013

Recension: Alice In Chains "The Devil Put Dinosaurs Here"

Förra given med Seattles storheter Alice In Chains var minst sagt speciell.
Första skivan efter återkomsten, första skivan utan bortgågne Layne Staley och med William DuVall bakom mikrofonen, och "Black Gives Way To Blue" är ett album som skapats i den skuggan.
Det är inkännande, relativt lågmält och mycket fint, där bandets huvudsakliga motor Jerry Cantrell sakta mejslar en väg ut ur den svarta sorgen och in i en mer normal tillvaro.
"The Devil Put Dinosaurs Here" är efterföljaren, och personligen har jag varit väldigt spänd på hur bandet skulle tackla att slippa oket av sin tunga historia, i alla fall en aning.
Svaret är - rätt bra.
Detta är en platta som påminner om äldre tiders Alice In Chains på så sätt att i det är snäppet hårdare än sin föregångare, med fler låtar som drivs av just Cantrells karakteristiska riffande. Det blir dock aldrig lika smutsigt i känslan som det kunde vara när det en gång begav sig. Inte heller tycker jag att det finns lika fantastiskt smittande låtar på samma höga höjd som till exempel skivor som "Facelift" och "Dirt" bjöd på.
Däremot är plattan solid, och av karaktären växare.
För varje varv som den snurrar så stärker den sina aktier, och trots att jag nog helst hade sett den som aningen kortare (12 låtar är lite i längsta laget som det känns) så är det en rätt jämn historia.
Som allra bäst är nutida Alice In Chains när de är aningen avslappnade och låter svänget och rocken stå i centrum snarare än grungesoundet. Individerna är inte längre unga och förbannade utan mer laidback, och då känns musiken som mest äkta, tycker jag.
Som i "Voices", "Low Ceiling" eller "Breath On A Window".
Kanske är ändå titelspåret det bästa exemplet på hur min relation med hela skivan har sett ut sen jag la rabarber på den. "The Devil Put Dinasours Here" startar ganska blygsamt och nästan lite tillbakadraget. Inte märkvärdigt alls - men den växer till en rullande, rockande och ganska mörk best som med tiden sätter sig rejält fast på hjärnan.
Precis som skivan som helhet.
Det är, faktiskt, den skiva som spelats mest de senaste veckorna, och det utan att jag egentligen tänkt så mycket på det. Det är bara det att fingret har stannat på just den här plattan i såväl iPod som i skivhylla.
Av någon anledning.

Nå, saknas nåt då?
Jag gillar visserligen DuValls röst som stundtals låter ganska lik föregångarens, men han har inte samma desperation eller kaos-under-ytan som gav de gamla klassikerna den där extra eggen. Kanske är det därför jag gillar bandet mest i de rockigare partierna nu?
Och även om "Phantom Limb" drivs av ett rent genialiskt enkelt riff så kan man förstås alltid önska att bandet vågade ta ut ytterligheterna än mer. Chansa mer. Utveckla sig mer.

På det hela är jag ändå nöjd.
Skivan är bra, och jag tycker att betygsfyran sitter där den ska.
Alice In Chains har tappat sin tyngd inom scenen och är kanske inte längre innovatörer och ett av de viktigaste banden att hålla koll på, men de vet fortfarande hur en slipsten ska dras - och visar det.

Bästa spår går till titelspåret och "Voices", men även refrängen från "Low Ceiling" är en sån där som jag har en tendens att gå runt och nynna på i efterhand.

Du hittar "The Devil Put Dinosaurs Here" på Spotify, men nöj dig inte med bara ett varv för då missar du nog lite av plattans charm. Den behöver ett knippe vändor för att göra sig rättvisa.

Alice In Chains "The Devil Put Dinosaurs Here" - 4

tisdag 20 augusti 2013

Breaking news - Rebellängeln tar över Tune Of The Day!



Jo.
Du läste rätt.
Det händer grejer, och eder favoritrebellängel tar helt enkelt över Tune Of The Day.

I alla fall ett tag.
Arbetsnamnet går under The Rebel Angel Ramblings, och under dryga veckan kommer det att innebära några saker.
För det första - Stones och thetania kan ta lite semester.
För det andra - det blir hårdrock i fokus på Tune Of The Day. Hävvy Mätal.
För det tredje - det blir fullständigt oordnat och ganska rörigt, och inläggen kommer inte alls att följa sin vana med en koppling till något aktuellt, utan istället rulla med i min smått överbelastade hjärna.

Premiären var igår kväll, det inlägget handlar om hur jag träffade Stones och Thetania i riktiga livet, och som låt för att symbolisera det har jag valt "We Rock" med Dio.
Ja, vadå?
Jag gillar Dio...

Om de inte ändrar sig och stryker planerna så lovar jag något mindre känt redan ikväll.
Häng på låset!

söndag 18 augusti 2013

4-årsjubileum!

Overkligt men sant - denna blogg har nu rullat i prick 4 hela år.
Vi går alltså in i ett femte verksamhetsår framöver, och det var väl något jag aldrig trodde skulle komma att ske när jag startade en gång i tiden.
Hur startade det då, kan man fundera?
Jo, helt enkelt för att jag var hemma och pappaledig med äldsta grabben, och kände mig en aning understimulerad. Behövde uttrycka mig, i skrift.
Han sov en längre sväng mitt på dagen varje dag, så jag passade då på att 1) äta, 2) gå på toaletten i lite lugn och ro, 3) duscha, samt 4) börja blogga.
Att det skulle bli detta...det hade jag nog inte riktigt klart för mig.

Nåväl.
Nu är vi här.
Bland annat närmare 160 Veckans Tips, totalt nästan 2 250 inlägg och fler recensioner än jag orkar räkna. Långa artiklar som Tvekamper, Blogg I Fokus, krönikor och Besatt. Artikelserier som Live!, Citatet och Remasters som rullat flera år.
Intervjuer med vad som skulle kunna bli ett riktigt all-star band (eller vad tror ni om Zakk Wylde och Rob Cavestany (Death Angel) på gitarr, Martin "Axe" Axenroth (Opeth) på trummor, Jörn Lande på sång som fundament? Ska bara få till en intervju med någon riktigt bra basist så är man ju komplett där...
Och en fantastisk kontakt med er läsare.
Mängder av kommentarer och mejl - och när jag ska snabb-summera dessa fyra år så slår mig en sak när det gäller just det.
Ingen av er verkar vara sån här:
Visst förekommer det lite spam ibland (men... jag tror inte att ni drabbats av det, jag har försökt städa dem allt eftersom), men det har i stort sett inte hittat hit ett enda troll.
Rätt skönt, och lite märkligt.
De brukar ju dyka upp lite här och var på internet.
Och eftersom jag tycker att det ska vara så enkelt som möjligt att lämna kommentarer och ha kontakt så glädjer det mig! 

Sämst samvete har det här med demorecensioner utvecklat sig till.
Jag gillar att skriva demorecensioner, och känslan att ibland få följa med från demo till "riktig" fullängdare är fantastisk, men... det har liksom runnit ut i sanden bara, och tyvärr är det flera av banden som tagit kontakt med mig (främst under 2013, känns det som) som antingen fått torftig och trist återkoppling, eller ingen alls.
Vi får se, jag funderar på att ändra det konceptet lite och istället gå till en form av "presentation av fem låtar från fem band", kanske till och med en möjlighet att ladda hem en zip-fil med dessa fem låtar - och bara med fokus på just demos.
Det handlar väl mest om att orka och känna lusten, så vi får se lite av vad som händer där framöver.

Tittar vi framåt lite då (det kan ju vara lämpligt att göra) så är det förstås omstarten av Veckans Tips, Citatet och Besatt som ligger nära till hands. Höstsäsongen sparkar igång till månadsskiftet, och dessutom närmar vi oss ju projekt hemligheter när det gäller Veckans Tips.
Jag har under året samlat på mig en hel del akter och skivor som jag snappat upp info och tips om lite här och var, och som jag redan - långt i förväg - skrivit som Veckans Tips för presentation under våren 2014.
Ja, det låter som galet lång framförhållning, men anledningen är att jag dels vill spara en del av dessa suveräna plattor för att kunna överraska Hårdrockssamfundet med på Hårdrockskväll 2014 (Trettondagsafton. Som vanligt!), och dels att jag vill få en liten överraskning själv när dessa tips väl publiceras. Gissningsvis kommer jag ju att ha glömt allt jag skrev när det gått så lång tid, menar jag!

Nå. 4 år har gått.
Jag tänker fira med kaffe, kanske en löprunda, lattja lite med barnen samt en bra platta på stereon. Förslag på passande musik, ett tillfälle som detta?

lördag 17 augusti 2013

Dagens i-landsproblem...

Jodå.
Du ser det om du tittar nogrannt.

Kolla på korkskruven. 

Resten av den sitter i flaskans kork.
Som sitter i flaskans hals.

In the words of Homer Simpson: Doh!

fredag 16 augusti 2013

Recensioner av Venomous Maximus, Dynamite... och Getaway!

 
Hey ho - let's go!
Idag är det fredag, och jag har just avslutat första arbetsveckan efter semestern.
Det blev raka motsatsen till en mjukstart, och jag är helt slut.

Hade planer på att lägga upp en tjock bildkavalkad med blandat godis från sommaren, samt kommentera en del om den musik som gått mest varm (förutom det som avslöjats under resans gång då, så att säga), men det orkar jag inte med.
Istället får ni tjockt med läsning på Werock för att förgylla veckoslutet.
Från min hjärna kommer två nya recensioner.
Venomous Maximus "Beg Upon The Light" är bra och ruggigt svängig hårdrock, så pass bra att jag trots att jag inte kommer överens med sången riktigt delar ut en sjua med mersmak.
Svenska Dynamite härmar AC/DC. Hårt. Det tog ett tag att komma över, och resultatet är en rätt lång recension med ganska lyckligt slut.

Sist men verkligen inte minst - reportage från Getaway Rock!
Henrik Nygren skriver text och Kitty Rossander fotar - då VET MAN att det blir bra.
Inlägget är massivt dessutom, och innehåller en video där Behemoth avtäcker sprillans nya "Blow Your Trumpet Garbiel" från kommande plattan "The Satanist", så du kan slå upp en kopp svart och bara sjunka in i helgen...!

torsdag 15 augusti 2013

Recension: Anciients "Heart Of Oak"

Vancouverbaserade Anciients är inget annat än en lisa för själen. I alla fall för undertecknad.
I ärlighetens namn så är det stundtals ett faktum att man som (hobby)recensent lyssnar på musik som inte alltid är det bästa man hört - eller vad man känner för just där och då, medan annalkande deadline håller ett grepp somgör att valfriheten är liten.
"Heart Of Oak", Anciients debut, är däremot en sån där skiva som jag sökt mig till.
Längtat efter.
Funnit glädje, ro och njutning i, och därmed spelat varv på varv sedan jag upptäckte den.
Bandet består av Kenneth Paul Cook (gitarr och sång), Chris Dyck (gitarr och sång), Aaron "Boon" Gustafson (bas) samt Mike Hannay (trummor), och även om bandets musik enklast kan beskrivas med referenser till Mastodon, Opeth och Baroness så är resultatet egentligen en effekt av de två gitarristernas samspel.
Chris Dyck har sin bakgrund inom klassisk döds (banden han slänger sig med i intervjun i Sweden Rock Magazine #103 är Cannibal Corpse, tidiga Bolt Thrower och Entombed)och Kenneth sina rötter i klassisk och progressiv rock (Electric Light Orchestra, King Crimson och Thin Lizzy nämns som förebilder),och när dessa olika strömningar möts så uppstår det som är Anciients.
Redan efter första gången jag hörde inledande "Raise The Sun" så visste jag att detta var en platta som skulle komma att falla mig i smaken, och direkt efter fullbordat varv så tryckte jag på repeat.
Spår som "Overthrone", "Falling In Line" och framförallt partiet med "Giants", "Faith And Oath" samt "Flood And Fire" är av det där slaget som både sätter sig snabbt samt visar sig ha dolda sidor som kommer fram ju mer man lyssnar på dem.
Jämnheten och förmågan att både leverera bra låtar samt variera mellan stjärtsparkande ös och finstämd progressiv melodi är skivans verkliga styrka, och kanske är det också en av anledningarna till att man gärna jämför bandet med sådana etablerade akter - det är inte helt vanligt att ett gäng som debuterar rör sig så ledigt och självklart bland så pass starkt och varierat material.
Faktum är att det inte finns en enda svag låt på skivan, och det är mer än vad man kan säga om de flesta plattor!

Bakom releasen står Season Of Mist som ännu en gång visar fingertoppskänsla. Produktionen är riktigt fin, lagom polerad men med tillräckligt med tryck för att aldrig tappa fart, och är det en enda nackdel med produkten som helhet är det förpackningen.
Bookleten är mer än lovligt torftig, endast ett lövtunt blad av låg papperskvalité och utan texter. Tyvärr, det hade höjt upplevelsen än mer.
Dessutom kan jag önska lite mer info, så som att sista instrumentala "For Lisa", ett jazzigt och skönt stycke som är klart annorlunda än resten av materialet, är tillägnad Chris styvmor (och Kennys svärmor, de är svågrar) som gick bort i cancer under skapandet av skivan.
Passande att denna lisa för själen avsllutas med en låt betitlad "For Lisa", på ett sätt.

Anciients "Heart Of Oak" kommer att återfinnas på årets topplista, jag har väldigt svårt att se annat - speciellt med tanke på hur mycket speltid jag gett den. Eftersom den ger tillbaka så gissar jag att det kommer att fortsätta så, dessutom, även om det finns en hel del spännande releaser som väntar till hösten.
Betygsmässigt är detta ett toppbetyg, men det ska erkännas att jag initialt lekte med tanken att hålla mig snäppet under. Dessa funderingar har effektivt raderats med varje varv tillsammans med skivan.

När det gäller bästa spåret så skulle man nästan kunna rabbla upp samtliga (utom möjligen korta och instrumentala mellanspelet "One Foot In The Light") låtar på plattan. Det finns passager i alla spår som får mig att brista ut i lyckorus, men ska jag tvingas skala ner det lite så vill jag nog hålla "Giants" samt "Raise The Sun" som de starkaste.
Du får helt enkelt spela skivan själv, det finns nog ingen annan lösning.
På Spotify, förslagsvis.

Anciients "Heart Of Oak" - 5

onsdag 14 augusti 2013

NP: System Annihilated "Furor"

Jaha, mina vänner.
Så var det klippt igen.
Jag försöker ju hålla en del skivor lite hemliga till nästa års Hårdrockskväll och vårsäsongens Veckans Tips, men efter att ha känt mig tvungen att avslöja allt om Anciients så är dte nu dags att göra samma sak igen.
Den här gången är det som om Lamb Of God stämt träff med Bring Me The Horizon för att leverera en redig käftsmäll.
Resultatet?
30 minuter fantastisk jäkla deathcore vid namn System Annihilated och plattan "Furor".
Den finns på Spotify så att du kan avnjuta hela klabbet, men för att det inte ska vara någon tvekan om att du verkligen behöver kolla in det här så kan vi väl avtäcka sprillans nya videon till "What We Created"?


Bandet är dessutom  klara för Discouraged Fest i Umeå (sin hemstad) i början av september, och är du i närheten ska du förstås gå dit.

Fan. "Furor" är bra, och jag gillar helt klart att skivan är bara 30 minuter.
Effektiva sådana. Intressanta sådana.
Som sagt. Nu spelas System Annihilated "Furor". Varken för första eller sista gången...

tisdag 13 augusti 2013

Recension: Bloodlit "Dead On"

Boråsbaserade Bloodlit begår fullängdsdebut med "Dead On", och för min del är den enda tidigare kontakten med bandet den recension som Werock-kollegan Fredrik presterade tidigare i somras, trots att bandet har såväl en EP som ett knippe liveframträdanden under bältet.
Musiken är svängig hårdrock utan krusiduller, med samma dialekt som akter som Mustasch och Stonewall Noise Orchestra (för att ange ett par svenska namn).
Bandet består av Dennis Carlsson och Tord Ottergren på gitarr, Marcus Rudenvall på trummor, Mladen Milojkovic på sång samt Andréas Larsson på bas, och det är tydligt att gänget har spenderat mer än bara lite tid i replokalen samt att fixa ihop låtarna - detta är nämligen en väl genomtänkt skiva där det inte finns några direkta dikeskörningar, och bandet är såväl fingerfärdiga som tajta.
Materialet består av 11 spår, och är det något som undertecknad kan finna som baksida på skivan så är det kanske att det är just 11 låtar, alla klarar i ärlighetens namn inte att hålla lyssnarens (mitt!) intresse intakt hela vägen, och ett gott exempel är avslutande balladen "Memories".
Den borde egentligen sticka ut eftersom det är en av två låtar (den andra är melankoliska och lite episka "Earth") som verkligen bryter mallen, men... den är alldeles för såsig och svag, och man trycker istället gärna bort den.
Med det sagt - det finns ett helt gäng riktigt starka kort på denna giv.
Inledande "Freedom" samt "Get It Clear" är bra i början, men känns lite sega efter ett 10-tal varv med plattan - men sen håller det riktigt bra. "#69", "God Of Clay" (som luktar väldigt mycket Mustasch, i känslan kanske mer än i själva musiken), tidigare nämnda "Earth", "Life Is Proceeding" samt "Poor People" hamnar på pluskontot, några av dem rejält, och det känns som om bandet verkligen är i sitt esse när man hittar svänget i lite mellantempo.
Då kommer Mladens röst till sin rätt bäst, och man kan som lyssnare verkligen ryckas med i det snygga riffandet.
För det är bra riff i den här plattan, något som kan få mig att tycka att världen är en hård plats.
Ett orättvist ställe.
Bloodlit riskerar nämligen tydligt att hamna i precis samma situation som Egonaut för min del. Alltså - man gör en skiva som är en bra prestation. Bra låtar, bra produktion, tajt spel.
Ändå kommer jag knappast att spela sönder den framöver, helt enkelt eftersom det finns så vansinnigt mycket etablerad och klassisk musik inom detta gebit, och trots mina fina ord om "Dead On" så misstänker jag att pekfingret kommer att vandra förbi den i skivhyllan, för att istället stanna på något annat alster när det är den här typen av musik jag letar efter.
Kanske har jag fel.
Man får liksom hoppas det.
Eller så visar Bloodlit att detta är det första steget, det är ju trots allt en debut vi pratar om (och som sådan en mycket intressant debut), och höjer ribban än mer till nästa giv för att helt enkelt täppa till käften på Rebellängeln. Tvinga pekfingret att stanna på bandets plattor när handen löper över skivhyllan i jakt på dagens kick.

Bästa spår tycker jag är ett mer eller dött lopp mellan "Life Is Proceeding" och "Earth", även om jag ju förstår att den senare är ett spår som kanske inte passar sig för exempelvis singelsläpp.
Betyget landar på en fegistrea, men jag har velat en del fram och tillbaka när det gäller just siffran. Ibland när jag spelar skivan (framförallt i mittpartiet där mina favoriter ligger) tenderar jag att vilja hissa upp ett snäpp, medan andra gånger (avslutningen av skivan, främst, de sista två-tre spåren går lite på tomgång) luta nedåt.
Till slut känns ändå trean rätt. Detta är en bra skiva, helt enkelt.

Bloodlit "Dead On" - 3

söndag 11 augusti 2013

Septekh "Burn It To The Ground"

Imorgon börjar jag jobba.
Ja, eller, det beror ju på när du läser detta, men måndag startar i alla fall allvaret.
Det verkar bli fullt ös direkt efter en bra ledighet, och ett fint besök till schtaan nu i helgen.
Då passar det väl extra bra med lite passande dödsthrash med anknytning?
Exakt.

Blev extra glad då jag kunde plocka upp Septekh och deras EP "Apollonian Eyes" vid senaste besöket på Sound Pollution.
Septekh är från södra delarna av Stockholms län, och jag har haft lite smygkoll på dem då gitarristen David Wikström är nära släkt med typ alla brorsans arbetskamrater.
Har pushat lite för dem förr, men visste inte att det var material på gång.
Att det dessutom ges ut av amerikanska Abyss Records gjorde ju det hela till en dubbelbonus, då kanske det händer grejer för killarna. Hoppas det!

Nå.
Det finns en fantastisk video till låten "Burn It To The Ground" som passar sig extra väl i samband med arbetsstart, tycker jag.
Eldkastaren som du kan se är enligt utsago ett hemmabygge...!

 

Briljant hobbystycke. Att spela både odöd och levande i samma video är genialt, tycker jag.
Hela EP'n på Spotify här.
Lets burn!!

torsdag 8 augusti 2013

Vila I Frid morfar. Tack för allt.

Min morfar är borta.
Efter ett stenhårt liv med enormt mycket slit så har han lämnat oss.
Jag trodde att det skulle ske flera gånger under de senaste åren, sjukdom av flera slag har drabbat honom hårt och till slut var han helt utmärglad.
Smal som en pinne, och även om han alltid höll flaggan i topp så märkte man att det liksom inte var lika kul längre. 
Han lämnade oss på ett fint sätt.
På egna villkor, med alla sina barn runt sig när han släppte taget.
Det gör mig glad.
Mer lättad än sorgsen.

Det betyder också att Getaway stryks för min del (som vanligt, det verkar vara något med mig och den festivalen som inte är riktigt kompatibelt...), såväl som att gårdagens Slayergig på Grönan försvann, samt kvällens Marys Creek-spelning och istället blir det resa upp till Västerbotten för begravning.
(ska vi vara helt ärliga så föll faktiskt Slayer en hel del på att jag var lat och prioriterade familjesamkväm såväl under onsdagens dag som kväll, men det hade jag kanske inte gjort om jag skulle vara hemma till helgen...)
Blir bra det med, och det kan ju få en att fundera lite över hur man själv skulle vilja lämna.

Min hustru har sedan vi träffades varit tydlig med vilken låt som ska spelas på hennes begravning (men det håller jag för mig själv, känns ganska privat), medan jag är undecided.
Vet inte vad som skulle passa, faktiskt.
Eller för den delen vilken sorts begravning.
På kyrkogård antar jag att man måste, även om man nu inte hejar på han i himlen.
Eller kan det här vara nåt?
Tibetansk begravning.
Ser lite seriemördare ut, eller hur?

Jag tror inte det skulle vara okej, även om jag kan gilla symboliken med att återgå till naturen på detta handfasta och konkreta sätt.
Aska får det nog bli.
Minneslund.

Nå, istället för att här försöka hitta mitt sätt och kanske min låt så tänkte jag istället få chansen att säga farväl till morfar.
Han var världens bästa på att göra träsvärd till oss barn.
Och armborst.
Fullständigt livsfarligt förstås, när vi sedan smyg runt på gården och i de små skogsdungarna runt omkring, beväpnade. 
Men så var han.
Han gjorde, och litade på att vi redde ut det vi frågat efter.
Och generös.
Stack till oss pengar när mormor inte såg.
Lät oss vara med så gott vi kunde på vuxensaker.
Dagar i skogen med honom.
Prova att köra traktor.
Slott-anna (alltså när man slår och tar in allt hö).
Ta in vinterpotatisen.
Resultatet blev väl inte alltid så där jäkla bra, men bara att man fick vara med innebär ju att ett extra band knöts. 

Morfar.
Ju yngre man var, desto större hjälte var han.
När jag blev lite äldre så fattade jag till slut att han hade en del problem, med spriten framförallt.

Periodare, kallas det väl, när bruket stundtals gick överstyr ett par veckor i stöten och förvandlades till missbruk.
Så här i efterhand kan jag ändå känna att det är ett av de starkaste dragen han lämnat till mig.
Inte alkoholmissbruk, men att det jag brukar kalla för missbrukargenen finns där.
Oförmågan att göra något halvvägs, allt blir en passion och tar fullkomligt överhanden.
Ni har ju liksom märkt det med skivor och musik, men det är lika sant inom allt.
När jag tränar så är jag fanatisk.
När jag går in för att sätta en affär på jobbet så blir det 100% fokus på det.
Denna egenskap har med andra ord varit med mig - på gott och ont - hela livet, och det är det ena jag har ärvt direkt av min morfar.
Det andra är färgblindhet, men det är kanske inte lika coolt.
Otaliga är de episoder när jag passat pucken till fel lag på ishockeyträningen eftersom ögat inte hunnit uppfatta om tröja var mörkgrön eller mörkblå, så det kan vi liksom lämna därhän.

Mitt tydligaste minne av honom har nog ändå med husvagn att göra.

Det var liksom deras grej, han och mormors, så vi har nu flängt över hela norra Sverige och Finland i följe med dem. 
Jag minns episoder där vi var nära döden i tunnlar i Nordnorge för att morfars syn försvann när vi körde in i tunneln och ljusförhållandena ändrades (mormor hängde över honom och styrde medan hon ropar "gasa du, jag styr" och jag och brorsan i baksätet ser hur vi är i mitten av vägbanan med en lastbil på väg mot oss), eller när vår hyrda husvagn på samma resa höl på att tappa själva huset och fick lagas av morfar med spännband runt (hej familjen tajkon!), samt alla dessa påskar i Malå där skidåkning och boende i deras husvagn var tradition.
Så fort jag ser en lite äldre, inte så fräsch husvagn är det morfar jag ska tänka på.
På alla fina arv han lämnat mig, och alla fina minnen.
Tack för allt morfar.
Vila I Frid.

onsdag 7 augusti 2013

NP: Anciients "Heart Of Oak"

...det här är en sån där skiva som jag först hade tänkt hålla för mig själv och sedan presentera på Hårdrockskvällen och som efterföljande Veckans Tips till nästa vår.
Av det blir det intet.
Det förhåller sig nämligen som så att

1) Anciients debutplatta "Heart Of Oak" är riktigt bra, och ännu ett exempel på att Season Of Mist har fingertoppskänsla (även om jag tycker att bookleten som medföljer är minst sagt torftig, men det är en annan historia).
2) Den här plattan är för bra för att hålla hemlig, och jag har redan skvallrat om den till Per. Den skulle helt klart kunna återfinnas på en topplista i slutet av året, och då faller ju hemlighetsmakeriet på sin egen orimlighet.

Musiken är en smältdegel av akter som Opeth, Mastodon, Kylesa, och trots att plattan faktiskt charmerar redan första gången inledande "Raise The Sun" brakar igång så är det en sån där typisk skiva som jag fattar tycke för. Det blir inte sämre av hur bandet kastar sig in i ett spår som "Giants" eller efterföljande "Faith And Oath" samt "Flood And Fire".
Jag gillar en sån skiva.
En sådan som avslöjar mer om man lyssnar på den mer.

Avslutningen på detta korta inlägg (du får väl säkert en recension vad det lider, antingen här eller på Werock...) blir alltså en enkel sak: en länk till plattan på Spotify.
Varsågod.
En ny sommarflirt.
Anciients "Heart Of Oak"...

tisdag 6 augusti 2013

...också bättre än du tror: Black Sabbath "Never Say Die"

Häromdagen var det ju Chickenfoot som fick lite plats i solen, då för att det var en skiva som man lätt dömer på förhand.
Nu ska en annan somrig skiva få lite utrymme, men av helt andra orsaker.
Black Sabbath "Never Say Die" är nämligen också bättre än du tror.
Bandets åttonde platta från -78, den sista med Ozzy Osbourne på sång, och man kan ju - så här i efterhand, med tanke på den kommande skivan "13" där man åter igen har samme sångare - säga att skivans titel känns närapå profetisk. Man ska aldrig säga aldrig, typ.
Hur som helst - den här skivan är en sån där platta som egentligen aldrig fått det erkännande som den kanske förtjänar.
Bandet knakade i fogarna när den gavs ut, och eftersom det ändå är Black Sabbath vi pratar om, bandet som under hela 70-talet rosat marknaden med odödliga skivor som "Sabotage", "Vol 4", Master Of Reality", "Paranoid", "Sabbath Bloody Sabbath" och den självbetitlade debuten.
Följer man upp det med en skiva som inte är världsklass så kommer den oundvikligen att ses som en plump i protokollet, eller glömmas bort när man ser tillbaka på historien.
Det är lite synd, för detta är betydligt bättre än man minns.
Det är en lite annorlunda platta för att vara Sabbath, med en mer rockig approach än vanligt. Man experimenterar med blås, och har en produktion som är luftigt avslappnad.
Och låtarna är fina.
Hade något band släppt "Never Say Die", "Johnny Blade" eller kanske framförallt underskattade "Junior's Eyes" idag hade jag gillat det hårt.
Nu har det liksom hamnat i skymundan, enligt ovan.
Det är synd och skam, och därför spelar vi idag en til skiva som är bättre än du tror. 
Som passar sig på sommaren.

Fast. Det kan ju i stort sett sägas om den här skivan också:
Den får inte heller riktigt den ära den förtjänar, lite av samma anledningar - trots att jag nog tycker att det är tydligare med "Never Say Die".
Dagens lyssning alltså.
Black Sabbath "Never Say Die"!