skip to main |
skip to sidebar
För mig står Agalloch för amerikansk black metal där atmosfär är viktigare än ilska, där djup och sväng får styra över direkthet och hasttighet.
Många anser att bandets förra giv "Marrow Of The Spirit" från 2010 är bandets epos (och jag har till och med sett låten "Black Lake Nidstång" från den skivan omnämnas som amerikansk black metals största stund på jorden), men personligen håller jag skivan "Ashes Against The Grain" från 2006 högre. Det kan vara för att den känns mer lättillgänglig, eller helt enkelt för att det var min första kontakt med bandet, men frågan är nu om inte båda skivorna får maka på sig för årets "The Serpent & The Sphere"?
Jag tror faktiskt det.
Detta är en vacker skiva, totalt genomarbetad (från det genombrutna omslaget med den slingriga ormen och bildspråket inne i, till den musikaliska layouten och fördelningen samt lyrikens koncept med den inre resan som sångaren John Haughm beskriver genom att ömsom viska, skrika, sjunga och väsa) och det känns inte som en slump att det tagit bandet fyra år mellan sina senaste tre skivor.
Det märks snarare att det har krävts, och känns lite som motsatsen till fast food.
På "The Serpent & The Sphere" har man lagt ett antal starka låtar över skivan, och brutit upp det hela i block som avgränsas av instrumentala mellanspel.
Det gör att skivan inte är helt enkel att placera, och att det tar lite tid innan den sitter då det är relativt olika typer av infallsvinkel som gäller i de olika segmenten.
Inledande "Birth And Death Of The Pillars Of Creation" tar ganska lång tid innan den vecklar ut sig, och startar nästan smygande. Jag tycker personligen att den kanske inte riktigt kommer igång innan det är dags för första "pausen" genom gitarrplocket i "(serpents caput)".
Därefter rusar skivan mot enorma höjder i blocket som består av "The Astral Dialogue", "Dark Matter Gods" och "Celestial Effigy". Det är så vacker black metal som stundtals snuddar vid en ambient känsla, sådär så att när det är som bäst så ryms liksom inte känslostormen inombords.
Sån där som får mig att vilja stå med armarna utsträckta rakt uppåt och bara skrika rakt ut.
Efter "Cor Serpents (The Sphere)" så är det sedan dags att klinga av lite med sista segmentet, bestående av "Vales Beyond Creation" och helt instrumentala "Plateau Of The Ages" innan vi avslutar med punkten, mer gitarrplock i "8serpents cauda)".
En rejält seriös skiva som ändå, jämfört med bandets förra alster, är ganska lätt att komma in i - framförallt det fantastiska mittsegmentet.
"The Astral Dialogue", "Dark Matter Gods" och "Celestial Effigy".
Där har du vad som kanske är snyggaste trion i rad detta år, och fast det är så enkelt och tilltalande så är det så typiskt för musik med djup.
Man tröttnar inte.
Bandet består av Don Anderson (gitarr), John Haughm (sång, gitarr), Aesop Dekker (trummor) och Jason William Wallton (bas) och alla avbildas i enormt snygga foton mot guldrelief i den medföljande bookleten. Man gör också ett bra jobb på skivan, och det bestående intrycket är just att detta är så genomarbetat och så väl uttänkt att det är ett band som vet på pricken vad man vill och hur man vill framstå.
Bästa låten behöver du (om du orkat läsa så här långt) inte fundera över, kör den där trion bara, och betyget hamnar för min del på en 4:a.
Joakim på gymmet kommenterade det hela med att det "känns som musik man läser en bok till", och det är inte fel uttryckt. Baksidan av det är väl att det också sätter fingret på att precis hela skivan inte är lika intressant. Hade den hållit samma svindlande nivå som topparna så hade årets mest givna fullpoängare delats ut....
Agalloch "The Serpent & The Sphere" återfinns här på Spotify, så du också kan ge din åsikt. Ge det lite tid bara...
Agalloch "The Serpent & The Sphere" - 4
Sista arbetsdagen för undertecknad (i alla fall officiellt, som det känns är det inte osannolikt att det kommer ringa, mejlas och plingas i telefonen ett tag framöver...)!
Det ska bli bra.
Planen är att umgås lite med släkten första tiden, sen ner till Tyskland en kort vända.
Det känns som om sommaren börjar nu, men egentligen har ju Midsommar redan varit och det har hänt en hel del.
Lite bilder kanske, för att sammanfatta sommaren so far?
Överst - Epic Armageddon I.P.A med sin underbara slogan överst: "The Answer To Everything". Jag tyckte det var en lämplig öppningsbild så här i samband med semesterstarten, även om jag ska försöka hålla i träningen den här sommaren.
I alla fall mer än tidigare somrar. Det får bli mindre än det varit under våren, det är verkligen ett halvår som gått i träningens tecken - ca 400 löpta km utomhus och runt 90 pass på gymmet. Måste vila lite i sommar då, och kanske är det öl som är svaret på allt?
Annars då.. blandade bilder från sommaren så här långt!
Från topp till botten... Grönanspelningar. Jag har inte lyckats gå på en enda, och frågan är om/när det blir av. Har lyckats träffa av mer eller mindre alla intressanta kvällar som dubbelbokning - men jag kan inte låta bli att skratta när jag ser att man ställer kungen, King Diamond, bredvid Takida.
Det tycker jag är humor!
Sedan - Katatonia och deras remake av senaste skivan "Dead End Kings".
Den är faktiskt inte så bra. Jag vill att den ska vara det, jag vill att "Dethroned And Uncrowned" ska vara helt magisk, men jag måste nu - efter ett otal lyssningar - erkänna att det blir lite trist istället.
Oväntat.
Ungefär som det där med kattluckan på bilden.
Hur svårt ska det vara att montera en sådan, kan man tänka?
Det visade sig vara en jävla mardröm.
Sågade hålet, och sen...trodde jag att man skruvade fast de båda ramarna i dörren på vardera sida. Det gjorde man inte. Man skulle ha en skruv och en bult som klämde fast ramarna mot dörren- Går ju fint. Om det nu inte var så att en vanlig svensk dörr är för tjock, så att skruvarna som ska dra ihop allt inte var långa nog.
Upptäckte jag en lördagkväll klockan 7.
Med ett hål i dörren.
För att göra en lång historia kort: det blev en provisorisk lagning över natten, och en lång jakt på helt nya skruvar och bultar (ja - just det - kattluckans förborrade hål följde amerikansk standard med tum som mått istället för centimeter, så det var inte helt enkel...) och med två hela dagars arbete istället för en timmes jobb.
Jäkla grej.
Men nu sitter den där. För alltid!
Sista två bilderna där är lite sommarläsning som inte handlar om musik (måste ha omväxling mot detta), och en bild på svågerns True Blood-flaska som står i hans hylla.
Vi har inte smakat den. Det törs man inte. Kan vara bra att ha om det kommer en vampyr på besök, tänker vi.
Annars får man bjuda på något av detta...
Snabbkaffe (dricker bara det på sommaren, typ), Nynäshamns Arketyp (en specialöl bryggd enligt gamla traditioner och som faktiskt är nästan odrickbar eftersom den inte smakar i närheten av öl utan mer som något som råkat jäsa i en gammal burk) och Sweden Rocks whisky "Holy Spirit" (som smakar misstänkt likt Speysides 10-åring).
Dryck som alla försvunnit ner under sommarens första tid, fram till nu.
Musikaliskt då?
Vad har egentligen avhandlats såhär långt?
För det första - jag har täppt lite av luckorna i bokstaven E!
Eyehategod (2 skivor, där senaste självbetitlade recenserats), Enslaved, Entombed och Eucharist. Framförallt Enslaved och Eucharist (hej Veckans Tips vad det lider - tack Johan för det!) imponerar stort.
Rival Sons nya, förstås, och de som nyligen recenserats (Misery Index, Crowbar och Vallenfyre) vet du - men ett riktigt bra tips på en skiva som snurrat flitigt är senaste Agalloch. Säregen och lite poppig episk amerikansk black metal.
Riktigt snyggt förpackad digipack, och jag gillar ju bandet sen tidigare ("Ashes Against The Grain" har bland annat varit Veckans Tips) - men i vissa moment på nya "The Serpent & The Sphere" når man så löjligt högt att det åstadkommer precis det där som bra episk black metal gör, då känslorna liksom inte ryms i kroppen och man bara kan luta huvudet bakåt och låta sig svepas med...
Sammanfattningsvis är det faktiskt nästan uteslutande ny musik som har avhandlats denna sommar. Än så länge. Det brukar ha en tendens att klinga av när jag blir lite ledig och när det ska vara semester. Då åker klassikerna fram...
Semester. Det är kanske egentligen det som är "svaret på allt"?
Detta års första inlägg var en utklippt bild från iTunes, en sammanfattning över vilka låtar som hade mest spelningar. I samband med det inlägget lovade jag att vi skulle återvända för att se om det blivit någon som helst förändring av vilka låtar som egentligen spelats mest.
Det är väl inte riktigt halvårsskifte, men det känns ändå som ett bra tillfälle att göra just det idag.
Så.
Bilden ovan - oj vad liten text! - är tagen nu.
Har det då förändrats något, kan man säga?
Topp 4 är samma, även om de fått några spelningar sen senast.
Vi har fortfarande Opeth i topp, följt av dubbla Queensryche och sen At The Gates.
Sen har vi en liten förändring, där Black Sabbaths "Nightwing" är nummer 5 utan att vara med alls förra gången.
Det tror inte jag på. Alls. Inte fanken har jag spelat "Headless Cross" så mycket, eller den enskilda låten för den delen. Jag tror helt enkelt att det var ett fel i förra listan, och litar inte riktigt på iTunes...
Sen är det nämligen oförändrat ända till plats 13, där Opeths cover av Deep Purples "Soldier Of Fortune" har letat sig in.
I övrigt kan man konstatera att det inte ändrar sig mycket.
Såklart.
Det krävs ju liksom en besatthet utan dess like för att en ganska ny skiva ska kunna leta sig in på listan, förstås, då det ändå krävs 58 spelningar för att få plats.
Det gör man ju inte i en handvändning, sträcklyssnar 60 varv på en platta...
Nå.
Inför sommaren ser det ut som ovan.
Vi får se sådär till årsskiftet om det har ändrat sig. Om vi kommer ihåg det...
En annan iTunes-relaterad fråga dock.
Jag har en iPod. Den har 160 GB disk, och det räcker ännu för att hantera mitt musikbibliotek. Men vad gör jag när det inte riktigt räcker längre, alternativt när den går sönder? Vad jag förstår säljs de inte längre, och jag vill inte hålla på med manuell synkning och ta bort material som inte används (det är lite av ett hästjobb med så mycket musik samlat). Samtidigt vill jag inte tappa sånt som spellistor, statistik och liknande.
Hur gör jag? När det händer?
Min första kontakt med Kalmaritiska Cain blev kanske inte helt lyckad.
Det var en god vän till mig som känner alla i bandet som bad mig tycka till om deras debut-EP "Tethys". Jag kände ingen av dem, och man kan nog minst sagt säga att jag gick överstyr.
Totalt anal genomgång, med kommentarer på sekundnivå på varje låt.
Jo.
Jag vet.
Det där med måtta, takt och finess...
På något sätt skickade de dock inte hyrda torpeder i min riktning, och med tiden kom vi att träffas, i alla fall sångaren Patrik Stomberg och jag, genom denna gemensamma bekanta (hej Zappzott!).
Andra fullängdsgiven "A Master Clockwork" föll mig mycket bättre i smaken, och den har bland annat resulterat i en kortare intervju på den här bloggen. Den har även hittat sin väg in i Rebellängelns iPod och loggar speltid då och då, och vad bandet kanske inte vet är att jag dessutom plockat låtar (bl a "Red Water") därifrån till "blandskivor" som sedan lämnats på det företagsgemensamma gymmet på min förra arbetsgivare.
Med andra ord - den skivan föll mig i smaken mer än vad jag någonsin skulle ha kunnat tro med "Tethys" och dess genomgång som avstamp för vår relation.
Så landade då i dagarna nya "Beyond The Wall", och min första kommentar och tanke i samband med att jag tryckte play var att de måste ha bytt medlemmar.
Där föregångaren hade ordet "progressivt" som ledstjärna så är detta betydligt rakare och "pang på".
Där förr man kunde höra att band som Queensryche var husgudar så luktar det mer klassisk power metal och stundtals inte så lite Iron Maiden (lyssna på plocket som kommer runt tvåminutersstrecket in på titelspåret så är du med på vad jag menar!).
Det visar sig att man faktiskt har bytt medlemmar. Eller, en av medlemmarna.
Gitarristen Pontus Lundin har lämnat bandet och ersatts av "nygamla" Kim Hagström (som faktiskt en gång i tiden var med och startade bandet) - men det har påverkat låtskrivandet mycket.
Och det märks.
Personligen tycker jag att det är rätt bra, fanns det en svaghet med "The Master Clockwork" så var det väl att det ibland kanske blev lite för ambitiöst - alltså, nästan för "stora" tankar och därmed svårt att dra vissa låtar i mål på ett bra sätt.
Så är det inte här, och jag tycker spår som "Lost" (framförallt refrängen), "Ceasar" och titelspåret sätter sig snabbt och bra. Det är också ett bra val av just titelspår, jag tycker nog att det är starkaste låten på skivan (ja, texten berättar historien om The Wall från Game Of Thrones).
Totalt 7 låtar får man, och eftersom det nu är rakare och mindre krångel så innebär det ganska kort speltid.
Jag är fortsatt förtjust i Andreas Grauffmans trumspel för övrigt, jag tycker det utgör en fin grund för bandets övriga prestationer. Musikaliskt och sångmässigt märks det också att medlemmarna har spelat längre och på något sätt har hittat sin nivå - känslan som förmedlas är att man har ganska bra självförtroende.
Dessutom är produktionen bra.
Det knepiga då?
Ja, ska vi vara krassa kommer Cain - i nuvarande form, förmåga och satsning aldrig att bli en världssensation som får åka jorden runt på turné. Därtill räcker det inte, trots att man onekligen besitter charm och låtskrivarförmåga. Konkurrensen är helt enkelt för hård, och bandet sticker inte ut tillräckligt mycket.
Det är lite som när undertecknad faktiskt insåg att jag aldrig skulle bli NHL-proffs, eller ens Elitseriespelare, i ishockey - men att jag älskade sporten ändå, och att det var just den kärleken och glädjen som gjorde det värt allt släpande och kämpande.
Jag är bergsäker på att Cain älskar musiken och bandkänslan, och att det är det som är själva syftet med allt-
Det är den känslan "Beyond The Wall" förmedlar, och visst kommer den att leta sig fram till speltid i min iPod den med.
Du har Cain på Reverbnation, men i skrivande stund ligger inte hela "Beyond The Wall" ute där, enbart en teaser. Du får väl börja där, helt enkelt!
Egentligen har jag ingen tidigare större musikalisk koppling till Marys Creek.
Jag har inte lyssnat mer på dem innan de släppte pinfärska EP'n "Incubic Twin" än sådär sporadiskt och med ganska undermåliga grejer - bärbara resehögtalare kopplade till en iPhone.
Däremot har jag bra koppling till dem i form av ett vänskapsband till Jonas Hallberg, King Diamond-fan tillika gitarrist i Marys Creek. Det är en löjligt trevlig kille, med såväl ett lättsamt sätt på ytan och ett bra djup under ytan. Sånt man gillar, helt enkelt.
Men.
Nu är det ju inte egentligen det som ska avhandlas, utan musiken - men jag tycker det är värt att nämna det där med vänskapsbandet eftersom det, faktiskt, är lite knepigt att tycka till om kompisars alster.
Å ena sidan vill man vara ärlig och ge bra feedback, å andra sidan är det svårt att inte påverkas av att man faktiskt har andra band.
Lyssnar jag lite extra till just lead-gitarrspelet när jag spelar upp "Incubic Twin"?
Säkert. Det får man erkänna.
Eftersom det slumpar sig så att det kommer två stycken sådana släpp på varandra nu så blir det en alldeles egen svit av det, det blir liksom mitt emellan en regelrätt recension och en "Nu Spelas" som vi helt enkelt kan kalla "kompiskollen".
Idag Marys Creek, imorgon Cain.
Så.
Detta är en femspårs-EP, det första som bandet släppt i form av nytt material sen 2007 då debuten "Some Kind Of Hate" såg dagens ljus.
Sen dess har man visserligen giggat runt om i landet om jag förstår saken rätt, men just nytt material har dröjt. Nu får man spåren ""Forever Lost", titelspåret, "Remission Of Sin", Never Walk Alone" och "Black Tie Suicide", och det första som slår en när man trycker "play" är att det är rätt fin ljudbild bandet har pillat ihop.
Det låter ganska påkostat, helt enkelt, i alla fall i mina datorhögtalare.
Låtmaterialet är också jämnt, det som levereras är melodiös hårdrock där låten är det viktiga, och där samtliga individer fogar sig för att uppnå bästa möjliga låtresultat.
Bandet består förutom av herr Hallberg också av strängbändarna Peter Bergqvist på gitarr och Roger Blomberg på bas samt bandets grundare Mats Nilsson på sång samt Stefan Halldin på trummor, och bandet håller fast vid sin formel "heavy rock arragements and catchy melodies with a scandinavian melancholic twist".
Det är ganska bra beskrivet, där jag personligen sätter mest frågetecken vid det "melankoliska". Det tycker jag i så fall är mer närvarande i lyriken än i det musikaliska uttrycket, men det kanske mest är en fråga om perspektiv och övrig musikalisk föda.
Annars är det tydligt att det här är ett gäng individer som till stor del vuxit upp ur myllan med klassiska hårdrocksband.
Jag gissar att man spelat sina gamla Lizzy/KISS/Whitesnake-plattor repiga, helt enkelt, och även om man här klär sig i moderna kläder så är det tidlösheten som kännetecknar sådan musik man verkligen vill åt.
Och det är ju inte fel!
"Incubic Twin" blir lite kort för att verkligen sätta djupa spår hos mig, men de fem låtarna som presenteras är båda varierade och ganska bra. Jag är förtjust i Mats Nilssons sång som jag tycker är både bra och passande - speciellt i halvballadiga "Remission Of Sin" - till musiken. Min personliga favorit är nog lite tyngre "Never Walk Alone".
Svårigheten är förstås att sticka ut, och ska jag vara kritisk så saknas tyvärr en riktig så där "dunderhit" på denna EP. Alla låtar är bra, men ingen av dem får mig att tappa andan.
Var hamnade vi då med gitarrspelet, det jag lyssnade extra på?
Jodå.
Jag tycker att han spelar lite som han är som människa, Jonas. Lättillgängligt och öppet vid första anblicken och med ett djup som träder fram med lite tid.
Du har massor av bra information på bandets hemsida, och givetvis finns Marys Creek "Incubic Twin" på Spotify så att du kan lyssna själv!
Midsommar - och den första veckan utan Veckans Tips som nu har sommarlov.
Men du behöver inte vara ledsen för det - istället ska du få en rejäl skopa läsning i form av en Tvekamp. Det är faktiskt inte första gången som Metalbloggen går från Veckans Tips direkt till en Tvekamp - för två år sen var det Demonaz och I som drabbade samman.
Den här gången är det "infighting" som gäller, eftersom det är två skivor av samma band som ska skärdskådas: Danzigs nummer två "Lucifuge" och nummer tre "How The Gods Kill".
Den sistnämnda är en sån där skiva som jag dessutom vill döpa till "Dirty Black Summer" efter låten som finns med p ådensamma, och det känns ju passande en sån här gång.
Så.
Tvekampen.
Vad är det?
Trots ambitioner om att skriva flera sådana så blir det inte speciellt ofta (förra gången var nog i samband med Julafton 2013, då Behemoth och Necrophobic fick gå en holmgång), så en kort repetition kan nog vara på sin plats.
Alltså.
Kombatanterna som ställs mot varandra kämpar i ett antal ronder (det brukar bli en sådär 8-10 stycken) där de tilldelas poäng från 1 till 5, där 1 är sämst och 5 är bäst. På slutet summeras allt och vi får en vinnare. Det är den enkla och korta beskrivning.
För att göra det lite längre och krångligare så är det också så att undertecknad egentligen inte vet alls hur det hela kommer att sluta när jag börjar skriva, och det innebär dels att man inte vet hur många ronder det blir, vilka ronderna blir samt att det inte tillhör ovanligheterna att jag själv blir förvånad över vem som till slut vinner.
Det är tjusningen med att skriva en Tvekamp - det kan liksom ta vägen lite var och hur som helst.
Beredda?
Nu kör vi!
Rond 1 - Omslag
Jo, detta är en klassiker i Tvekampssammanhang. Att börja med. Även denna gång, vilket till stor del beror på att jag tycker det är logiskt, det är ju konvolutet som är det första man möts av. Båda skivorna är utgivna av American Recordings, så de har den där klassiska ryggen med en amerikansk flagga längst ner (samma som de klassiska Slayer-plattorna), men sen tar likheterna slut.
"Lucifuge" har en närbild på Glenns håriga bringa, med Danzig-korset i nävarna, och på baksidan finns det som nästan känns mer bekant, den mörka bilden med bandets ansikten inklippta på sidan av låtarnas titlar.
Men inte fasen är omslaget speciellt snyggt, det kan man inte säga.
Ostigt, och egentligen helt vansinnigt snarare.
"How The Gods Kill" svara då med en målning av HR Giger.
Bra tänkt, förstås, men det gör sig extremt dåligt i det lilla CD-formatet då bara små detaljer av målningen syns och det nästan bara en grå gegga. Bättre om man vecklar ut allt (eller har vinylen) förstås, och bilden som helhet är bättre.
Ändå är ingen av dessa skivor direkt vackra eller snygga, tycker jag.
Glenn Danzig har inte alltid den bästa av smaker...
"Lucifuge" - 2
"How The Gods Kill" - 3
Rond 2 - Skivtiteln
...i vanliga fall brukar jag försöka kasta mig över musiken med en gång efter ronden om omslag, men jag känner att det denna gång kan vara värt att stanna till lite vid själva titlarna. Att döpa sviten av skivor till "1" och sen ett namn, samt "2" och sen ett namn är - i mina ögon - jäkla snyggt. Jag gillar det. Tydligt, snyggt och ändå inte bara en siffra.
Det Glenn kanske saknar i smak avseende omslag tar han dessutom igen när det gäller att vara finurlig i namn. Jag gillar båda. Smaka på dem.
Lucifuge.
How The Gods Kill.
Det är ju fan genialt om man vill spela hårdrock med ockulta förtecken och släppa ut legender som att man inte vill flyga flygplan för att man hamnar för nära Gud.
Jag tycker att det är vackert i båda fallen, och att det blir liksom en extra krydda med att de heter "II - Lucifuge" respektive "III - How The Gods Kill".
Rent ur ett "hur-man-döper-ett-helt-album" så tycker jag nog att det senare är snäppet vassare ändå. Det känns... episkt.
"Lucifuge" -4
"How The Gods Kill" - 5
Rond 3 - Inledningen
Nu så. Ordningen återställd. Nu kommer vi till musiken.
"Lucifuge" från 1990 har 11 spår, medan 1992 års uppföljare ståtar med 10 stycken.
Ska man då ta "inledningen" så får det väl bli de första tre spåren på respektive skiva, kan jag tänka, och då heter de "Long Way Back From Hell", "Snakes Of Christ" och "Killer Wolf" på vår första utmanare. Tre svängiga spår som gungar, rockar och svänger nåt ruggigt, och jag tycker att det är en ganska klar seger om man jämför med efterföljarens tre öppningslåtar "Godless", "Anything" och "Bodies" som är aningen svårare i sitt anslag.
Inte jättesvåra, men ändå.
De har inte samma omedelbara självklarhet, tycker jag, även om "Anything" är en kanonlåt.
Betygsfrågan kan vara det svåra, men till slut tycker jag att det skiljer en hel del mellan dem, och jämför man till exempel "Long Way Back From Hell" med "Godless" så tycker jag att det är helt tydligt att det är klasskillnad.
Betygsfemman på "Lucifuge" ska ses som svag, men jag tycker att det ska skilja två steg mellan hur man öppnar skivorna!
"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 3
Rond 4 - Mittens rike
Så, eftersom det är mittsektionen så får det bli 4 spår på vardera skivan även om de nu har olika många låtar totalt sett.
"Lucifuge" ställer då upp med skivans bästa spår "Tired Of Being Alive", "I'm The One", "Her Black Wings" och "Devil's Plaything". Jag tycker att det är skivans starkaste segment, det är väl kanske "I'm The One" som inte håller absolut toppklass - i övrigt är detta för mig vad Danzig verkligen handlar om.
Låtarna är skitbra, kort och gott.
Även "How The Gods Kill" har sitt starkaste segment i mitten, och får verkligen upp kvalitén med titelspåret, "Dirty Black Summer"(uh!), "Left Hand Black" och "Heart Of The Devil".
Det går inte att klanka ner på det heller, speciellt duon med titelspåret och singeln om den smutsiga svarta sommaren sätter sig ju i hjärnbarken direkt.
Det blir, rätt enkelt ändå, dubbla femmor.
Tycker jag då.
"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 5
Rond 5 - The End. Slutet. Finito.
Det blir således fyra låtar på "Lucifuge" och tre låtar på "How The Gods Kill" som tar oss till slutet på skivorna. Ingen av dessa skivor har sina starkaste kort på slutet, tycker jag.
Det är "777", "Blood And Tears", "Girl" och "Pain In The World" som ställs mot "Sistinas", "Do You Wear The Mark" och "When The Dying Calls".
Ganska lika. Varsin ballad, varsin halvskum djävulsrockande sak som avslutningslåt.
Lyssnar man på dessa låtar så är de ju verkligen inte dåliga, och ställer man dem mot senare alster i bandets katalog så framstår de som än bättre...men ställer man dem mot resterande del av skivan så är de svagare.
Balladerna "Blood And Tears" och "Sistinas" är båda bra men ska få en egen rond lite senare har jag tänkt mig, och till slut hamnar omdömet på starka 3:or i båda fallen.
Jag tycker de är ganska jämlika, möjligtvis är "Lucifuge" starkare - men inte är det mycket.
"Lucifuge" - 3
"How The Gods Kill" - 3
Rond 6 - Balladen
Äh. Det är väl ingen idé att dra ut på det?
När man nu ändå har spetsat in sig på att köra balladerna så kan vi lika gärna kasta oss över dem med en gång!
Det är alltså "Blood And Tears" vs "Sistinas" som gäller, för trots att en del andra spår har gitarrplock och akustiska inslag så är det dessa två som ur regelrätta ballader through and through.
Och de är bra.
Båda två.
"Sistinas" är lite lite bättre bara.
Kanske beror det på att jag som yngre försökte samla ihop alla hårdrocksballader på ett kassettband och ha som nattligt sällskap - där hade just "Sistinas" en given plats - och därmed har mer nostalgiska känslor för den, men jag tycker att det är en kanonlåt. Mörk, snygg, suggestiv.
"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 5
Rond 7 - Glenn och stönsjungandet
Låt oss göra en sak klar: Danzig är Glenn Danzigs band.
Det är han som är boss, och det är han som bestämmer.
Numera är det väl till och med bara han, men då var de fler inblandade. Övrigas insatser ska kort få synas också, men det går liksom inte att ha en Tvekamp utan att man ger den gode Glenn en liten stund i rampljuset.
Och man kan konstatera att det är ungefär samma sånginsats som presteras, förutom att jag - inbillat eller ej - tycker att man kan skönja tendenser i sången.
Det är mer "sång" på "Lucifuge", och ett försök till mörkare experimentella saker på "How The Gods Kill".
Mera klassiskt och rättframt på föregångaren, och mer...galenskap på efterföljaren. Lyssna på "Godless", till exempel, eller de karakteristiska (om än mycket passande) stönen på "Dirty Black Summer".
Jag vill tro att karl'n började undersöka ett annorlunda sätt att hantera vokalerna här.
Och jag gillar det enklare, klassiska, bättre.
Evil Elvis är som bäst när han inte låter något komma i vägen för själva låten, inklusive den egna insatsen (hey, Yngwie Malmsteen!).
Betygen blir lite som de blir.
Jag anser inte att Glenn Danzig är den bästa sångaren som går i ett brottarlinne, eller att detta är världsklass om man ställer det i jämförelse med några av de stora sångarna - men han har här sin peak.
Jag tycker inte att han nått lika högt vare sig före eller efter, och det är i det ljuset poängfördelningen ska ses.
"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 4
Rond 8 - Bandet. The hangarounds
Ja, okej. Det är lite elakt att kalla dem "hangarounds", när man var i den åldern och skivorna kom så tyckte man ju att det var ett riktigt band, trots mina ord om vem som bestämmer.
Och det är ju samma sättning på skivorna, där herr Glenn får sällskap av Eerie Von på bas, John Christ på gitarr och Chuck Biscuits på trummor (just den sistnämndes namn vill jag minnas att vi hade väldigt roligt åt hemma i pojkrummen, att han hette Chuck Kakor - på ett sånt där sätt som bara tonåringar kan tycka).
Kanske är det därför som de där första skivorna med Danzig, nummer 1-4, har en speciell och därefter oöverträffad känsla i sig. Att de var ett band, som därmed hämmade de värsta galenskaperna?
Hur som helst, under den här tiden, -90 till -92, så verkar man bara ha kört.
Det är kanske inte det mest avancerade och komplicerade låtar och strukturer som presenteras, men det är ju inte heller meningen - och man gör det där enkla så bra.
Det är lite som med Tommy Lee som bankar skinn i Mötley Crüe, meningen är inte att det ska låta svårt utan tight och rätt.
Nu låter det kanske inte alltid supertight i detta fall, men det är passande.
Hela tiden.
Från hur bandet producerats (se där, det smyger sig visst in lite av produktionsutvärderingar här...det var kanske inte tanken, men det är också tjusningen med att skriva Tvekamperna - det tar vägen lite hipp som happ och var det vill!) till hur man framför så är känslan i centrum, och känslan är helt rätt.
Tycker jag.
Det får bli oavgjort!
"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4
Rond 9 - Rebellängelns maggropskänsla
Nu kommer en märklig sak.
Trots att "How The Gods Kill" har medverkat i serien Besatt så är det faktiskt inte den jag scrollar/plockar fram när jag är sugen på Danzig.
Trots att jag har oändligt många fler minnen och anekdoter till "How The Gods Kill" så är den bild jag får framför mig när jag tänker på Danzig faktiskt baksidan på konvolutet till "Lucifuge", alltså den där bandets ansikten syns i samband med låtarnas titlar.
Jag tycker att det är lite märkligt, och att det säger en del om min känsla för skivorna.
Det är "Lucifuge" jag spontant och i verkligheten plockar fram.
Det är "Lucifuge" jag tycker är den bästa skivan.
Så då hamnar vi i den ganska märkliga sitsen att jag nog har mest känslor och minne från den ena skivan, och distinkt övertygelse om att den andra är bättre.
Poängfördelning på det, någon?
Oavgjort?
Låter ungefär rätt.
Det får bli 4 poäng var, utan att jag egentligen precisera varför på ett bättre sätt!
"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4
Sammanfattning
...kanske hade jag tänkt skriva mer och ha fler ronder, men nu är det så enkelt att jag inte orkar eller hinner.
Det får lov att bli ett slut på det här.
This is how the cookie crumbles, för att fortsätta driva med herr Biscuit.
Som vanligt när jag kommer hit har jag fasen ingen aning om hur det hela summeras, inlägget är skrivet i flera omgångar och vid flera tillfällen.
Jag hoppas lite att "Lucifuge" vinner, jag tycker nog att det är en bättre skiva innerst inne - men låt oss se.
Slutresultat:
"Lucifuge" - 36
"How The Gods Kill" - 36
Va?
Men vad fan, oavgjort?
För bövelen.
Det var ju lite märkligt. Och inte kan jag med gott samvete skriva till en rond nu heller, det skulle ju bli uppenbart.
Men då säger vi såhär: "Lucifuge" får en retroaktiv halvpoäng på rond 5, den som handlar om den sista delen av skivan.
Då blir resultatet
"Lucifuge" - 36,5
"How The Gods Kill" - 36
Se där! Det var väl det jag visste, "Lucifuge" är en bättre skiva.
Rent objektivt, alltså.
Tycker du annorlunda så är du välkommen med dina tankar i kommentarsfältet.
Vill du läsa mer Tvekamper så rekommenderas Arkivet för Långa Artiklar.
Vill du bara ha en bra Midsommarhelg rekommenderas Spotify!
Imorgon är det Midsommar, och jag antar att det flesta av er laddar upp picknickfilten med massor av härligt gott. Bilden ovan är tagen tidigare här på försommaren, men jag gillar färgerna. Det ser otroligt läckert ut med jordgubbar och blåbär blandade, samt vattenmelon i den andra tallriken.
Somrigt.
Och - nu är det dags för sommar på Metalbloggen.
Ni vet.
Good times.
Bad times.
Summer times.
Det innebär primärt att Veckans Tips tar paus. Imorgon blir det uppehåll, och serien är åter den 29/8, och det med en klassisk thrashmacka från ett land med höga berg.
Istället kommer sommaren som vanligt att bjuda på lite blandade inlägg beroende på dagsform, ork och tid. Laddat ligger redan nu i alla fall ett inlägg som Rebellängeln arbetat med under hela våren i omgångar, ett Lördagslyx som behandlar tysk öl och tysk hårdrock.
Redan imorgon får du en Tvekamp som sällskap på picknickfilten (ledtråd: det är med ett band som frontas av en kort muskulös man med "ett ego stort som Globen" som får stå i fokus...) , och i övrigt blir det blandat högt och lågt med lite plock.
Ett bra tips är att "gilla" Metalbloggen på Facebook, speciellt under sommaren. Frekvensen på inlägg går ner en aning, och inläggen kommer lite när och hur som helst jämfört med "vardagen" då det hela är mer förutsägbart.
Dessutom vore det trevligt att kliva över 100 "likers", och det saknas väl någon till för det, så bara för den sakens skull tycker jag att det vore trevligt om några av er tryckte in den knappen!
Så. Glad Midsommar på er. Vi ses imorgon!
...eder Rebellängel har precis lämnat in recension på en spännande , svart skiva till Werock.se, och egentligen hade jag tänkt låta bloggen vila helt idag (speciellt efter trippelrecensionerna av Eyehategod, Misery Index och Crowbar de senaste tre dagarna), men så sr jag saker jag liksom inte kan undvika att kommentera.
Som att Watain "chockade USA" med att kasta grisblod över publiken.
Precis det jag saknade när de spelade på Klubben senast (och ändå var det en helt mästerlig spelning!) jag såg dem live.
Jag fattar att det egentligen är förkastligt, men jag kan inte hjälpa att gilla att bandet har ett "mean streak" som gör dem helt oberäkneliga. Ska bli kul att få se dem igen i sommar, på Getaway, även om de väl knappast blir tal om grisblod då...
Snarare är det läge för sånt här:
Close-Up Magazines Facebooksida tipsar om denna praktiska kyl, med inbyggt högtalarsystem.
Och det är ingen liten sak heller.
75 öl samt is, ska den rymma!
Jäkligt häftig sak... bra till Midsommar, måhända?
Så.
Vilken var skivan jag lämnade in recension på?
Du ska få den här ledtråden...
...ser du dessutom felet i stavning?
Vi kan väl säga som så.. jag har ett knippe olika skivor som ligger och skräpar i "ge bort"-högen. Kan du komma på vilken skiva det samt avslöja felstavningen ovan och blir först med det så ska vi rota fram ett spännande pris!
Nu: jobba. Järnet.
Först och kanske mest uppenbart: det är i stort sett omöjligt att inte förälska sig i trumljudet och den svängiga blysvarta stenhårda öppningen på Crowbars "Symmetry In Black", då låten "Walk With Knowledge Wisely" brakar igång.
Herrejösses, det är bara att kapitulera omedelbart!
Det är värt att i samband med detta repetera min mycket korta relation med New Orleans-bandet, den där kompisen Per envisats med att jag nog skulle gilla dem men jag hade fått för mig att det var en helt annan sorts musik, typ hardcore, och dissade bandet. (det slutade med en deal, att jag verkligen gav förra given "Sever The Wicked Hand" en rejäl chans och recension mot att han medverkade i 3 Röster om skivan - och förutom att man kan sakna just 3 Röster så kan man konstatera att det var en win-win eftersom jag verkligen fastnade för bandet).
Men.
Tänk om det första jag hört med dem var just öppningsspåret "Walk With Knowledge Wisely".
Frågan är om jag inte gått helt bananas då...
Nå.
Kirk Windstein (sång, gitarr) leder sina mannar Matthew Brunson (gitarr), Jeff Golden (bas) och Tommy Buckley (trummor) genom mörker och elände i sin doomaktiga hårdrock på resten av skivan också, och under i stort sett hela resan sitter jag med ett brett flin av glädje på läpparna. Anledningen är i huvudsak det fullständigt lysande fundamentet som bas och trumspel utgör. Det är, för att använda ett amerikansk uttryck, rock solid.
Svänger, men med sådan tyngd och självklarhet att det är rent löjligt.
Allra bäst funkar det för mig i låtarna som är av mellantempomodell.
"Teach The Blind To See", "A Wealth Of Empathy" och "The Foreboding", till exempel.
De lite slöare låtarna, där bandet drar ner på tempot, blir stundtals bra (som i "Amaranthine" och det som kanske kan sägas vara titelspåret "Symmetry In White"), men ibland blir det lite väl segt. Och när tempot istället dras upp så tappar de mig.
Det är lite "när myrorna klappar takten, till min lilla kråksång", om man ska dra en barnviseparallell.
Sen slutar liksom de. Barnviseparallellerna.
Som du märker på låttitlarna är det i övrigt rätt seriöst anslag på texter och teman. På Encyclopaedia Metallum anges det som "Lyrics Theme: personal struggles, life hardships".
Stämmer bra det.
Och om det ligger i linje med vad du är ute efter så ska du kolla in skivan, helt klart. Gillar du dessutom bandet sen förr så kan det vara värt att veta att "Symmetry In Black" känns som en tvillingskiva till "Sever The Wicked Hand" - de är egentligen likvärdiga såväl i kvalitet som i snitt, tycker jag.
Denna gång heter de bästa spåren "Teach The Blind To See" och, med tanke på hur den här recensionen är upplagd, givetvis också öppningsspåret "Walk With Knowledge Wisely".
Betyget är dessutom en solid fyra i mina ögon, det är liksom inte mycket att bråka om.
Det knäcker, helt enkelt!
Du har skivan på Spotify så du kan prova.
Ett bra tips: skruva upp volymen. Rejält. Och se till att du inte har en massa lösa föremål runt dig när skivan brakar igång...det kan gå vilt till!
Crowbar "Symmetry In Black" - 4
Nu duggar toppreleaserna tätt.
Igår var det Eyehategod, imorgon ännu en toppskiva - och idag Misery Index.
Jänkarna har med "The Killing Gods" helt enkelt bestämt sig för att kliva fram och visa var skåpet ska stå - maken till riffkalas var det bra länge sen jag hörde. Med Misery Index sträcker sig mitt förhållande två skivor bakåt (bortsett denna giv då), och jag tycker det är en intressant utveckling man kan följa.
På "Traitors" från 1998 är det mer fullt-ös-medvetslöst och nästan primitivt än på efterföljaren "Heirs To Thievery" från 2010 (som för övrigt är den skiva som jag upptäckte bandet med), där mer kontraster är märkbara.
Det tar ett steg till på "The Killing Gods", och på denna nya platta - 4 år efter förra given - finns i stort sett ingen grind.
Det finns däremot högkvalitativ döds som stundtals håller ett bra tempo - samtidigt som exempelvis titelspåret inleds med sakrala kyrkokörer och det inledande eposet "Faust" är indelat i fem olika understycken och bjuder på såväl instrumentala mellanspel som intensivt riffande.
Kort sagt - det är som om Misery Index verkligen bestämt sig för att nu jävlar ska här presteras en fullskalig helhet till skiva.
Man tar steget fram, helt enkelt.
Materialet på den här skivan är stundtals nästan svindlande bra.
Lägg på spår som "The Calling", "Conjuring The Cull", "Gallows Humor" eller "The Weakener" och försök att hålla lemmarna i styr, till exempel. Önskemålet att spela luftgitarr när man hänger med i Mark Kloeppels och Darin Morris strängbändande kommer att vara överhängande - och då har vi inte ens pratat om rytmsektionen i gemen och specifikt trumspelet. Jason Netherton (även sång) spelar väl bas bra, men framförallt är det i kombination med Adam Jarvis insats bakom trumsetet som det lyfter extra mycket.
Herrejösses vilket smiskande!
Tajt, svängigt och drivet.
Dessutom tycker jag att utvecklingen för bandet i sig avspeglar sig i ljudbilden, där den blir hela tiden bättre - och det ger en bra möjlighet att verkligen njuta av alla detaljer på "The Killing Gods".
Det är knappa 44 minuter på den här skivan.
Det är alldeles precis lagom det, du hinner få en jäkla resa och ändå bli skönt smiskad.
Personligen gillar jag kanske när refrängerna är starkast, som sång- och refrängmelodin på "Gallows Humor", men just att det varierar sig så pass över plattan är skönt.
Om Eyehategod från gårdagen har bra möjligheter att klättra sig till en framskjuten placering på årsbästalistan så ligger nog ändå Misery Index snäppet bättre till.
Denna typ av döds, med detta riffande och så pass tydligt vokaliserad growl att man kan följa med i texten tilltalar min reptilhjärna, och betyget måste bli en femma.
Kanske inte stark sådan, men ska jag följa mina egna rekommendationer så är kriteriet "Fantastiskt! Ett måste!".
Precis så är det faktiskt.
Och då behöver du inte ens vara ett fan av extremmusik, bara gilla hårdrock.
Kolla in skivan på Spotify. Du kommer inte att ångra dig. Dessutom kan du få en sån här snygg förpackning för en spottstyver, så varför inte göra något galet och faktiskt köpa skivan?
Misery Index "The Killing Gods" - 5
Så - låt oss börja med det uppenbara som behöver komma ur vägen för att vi ska komma in på på själva skivan "Eyehategod" av New Orleans-veteranerna Eyehategod: ja, det är ett smärre mirakel att skivan ens blev av. Maken till motgångar har man knappt läst om för ett band, inklusive allt från orkaner, fängelser till förlusten av medlemmar som numer inte längre är i livet.
Prestationen framstår mot den bakgrunden som än starkare - men bra så.
Låt oss lägga det på hyllan, och istället prata om musiken.
För min del är det, likt Werockredaktören Martin Bensch, första gången jag verkligen lyssnar på Eyehategod.
Det har liksom fladdrat förbi någon gång, med provsmakande via Spotify, men inte så att jag dykt ner i bandets lite säregna sludge.
Första varvet med denna självbetitlade skiva (den första på 14 år, där kan man snacka om uppehåll!) så var känslan lite sammalunda, faktiskt.
Jaha, liksom.
Det var väl inte så märkvärdigt.
Varv två började det ändras.
Varv tre inser jag att volymen har skruvats upp betänkligt och att jag skakar skalle i takt med svänget som herrar James Bower (gitarr), Gary Wader (bas), Brian Patton (gitarr), Joey LaGaze (trummor, tyvärr inte längre i livet)och Mike IX Williams (sång) piskar fram.
Ett tiotal varv in på skivan så sitter det här som berget, och jag har beställt fler skivor från bandets backkatalog för att gräva vidare.
Bland skivans 11 spår är det de som går lite saktare men levererar just sväng som jag gillar bäst. Ett spår som "Nobody Told Me" låter faktiskt som en skitigare och mer neddrogad version av Rage Against The Machine, och någonstans där kan man väl hitta orsaken till att det tilltalar mig. Andra höjdare på skivan stavas "Trying To Crack The Hard Dollar", "Parish Motell Sickness" och "Quitters's Offensive" - men skivan är översållad med sköna partier och moment.
På det hela taget är det här en skiva som ska spelas på hög volym.
Ju högre, desto bättre.
Om man sedan kan kalla det sludge vete tusan. Ibland, men stundtals tycker jag egentligen inte att det kan liknas vid just något annat - och att det som sagt är musik som existerar i sin alldeles egna genre.
Musiken låter faktiskt väldigt mycket som omslaget, och mest kanske det kommer fram i ett spår som "Flags And Cities Bound", som startar med lite gitarrgnissel och talad text (ni som hängt med på den här bloggen vet att jag hatar pratsång, så att jag inte flippar ur fullständigt är ett tecken på att det görs bra och passande) för att sedan braka lös i ett sånt där svintungt riff som kan försätta berg - och sedan veckla ut sig i alla sin eländighet och smutsighet. Just då är det verkligen sludge, och det är sludge som är elak och svart.
Det skulle kunna vara soundtrack till filmen "Seven" utan svårigheter.
Precis som omslaget ser ut, faktiskt.
Lyssna själv på skivan på Spotify, och se vad du tycker.
Jag anser nog att dagens favoritspår är "Trying To Crack The Hard Dollar" och "Nobody Told Me", men skivan är som helhet stark.
Betyget är en fyra, och fortsätter skivan växa i samma takt som den gjort hittills så är det här en reell kandidat till en hög placering på årsbästalistan.
Eyethategod "S/t" - 4
Nästan i alla fall.
Som du säkert vet fick jag en plåtning av tatuering från mina syskon i 40-årspresent.
Detta är resultatet.
Fotografen heter Björn Abelin, tatueringskonstnären är Jonny Wemmenstedt.
Roligast är kanske för er som sett vänster sleeve växa fram lite då och då, och kanske minns hur det såg ut när den påbörjades. Nu är den klar, det blev såhär!
En kul present, och mycket bisarr upplevelse. Bilden är tagen i Slussen, där SL-bussarna kommer in...mitt på dagen, så det kändes ju en aning vrickat att stå och hålla in magen medan folk och fordon brakade förbi.
Men det blev rätt bra, tycker jag. Och visst är det ett tips att ge till andra av dina vänner, en klart annorlunda present!
Ibland är det märkligt hur en del tips kommer för en. Det verkar gå en våg av amerikansk ny rock/hårdrock där antalet pärlor man kan gräva upp ser ut att vara många (Crobot, Carousel är bara två exempel), och i detta fall var det ett av dessa som ledde mig till SpiralArms (ja, det ska skrivas så, hopskrivet).
Scorpion Child lirade i Västerås, och i pressreleasen som gick ut så stod det en rad eller två om att man hade med sig detta band som förband.
Här får man ändå tacka en tjänst som Spotify, för enkelheten i att provlyssna på en platta man är nyfiken.
För min del gick skivan ett varv, sen la jag en beställning.
Fysiska exemplar regerar, trots Spotify.
Nå.
Detta är en riktigt bra skiva.
Den innehåller allt från ganska pang-på-rödbetan-svängig hårdrock som öppningsspåret "Dropping Like Flies" till fantastiskt skönt häng som ger Eagles-vibbar i "Exit 65".
Dessutom är bandet stundtals blytungt, och påminner i sådana stunder om en akt som Soundgarden. Lyss till "Blackmoon Morning", "Drugs & Alcohol" eller "Dealer" så förstår du nog vad jag menar. Eller den andra delen (efter finplocket) i den avslutande och episka titellåten "Freedom".
Riktigt bra.
Bandet består av sex snubbar med långt hår och utsvängda jeans, och man presenterar sig på traditionellt sätt.
Tim Narducce hanterar "voxals, lead & rythm guitar", Brad Barth hanterar "keyboards", Cornbread (!) spelar "bass", Craig Locicero spelar "lead & rythm guitar", Ron Redeen "drums" och Anthony Traslavina "ryhm guitar".
Korrekt noterat, det är tre gitarrister, och kanske är det därifrån tyngden kommer. När hela bandet kastar sig in groovet och fläskar på så känns varenda en av de där strängarna...Skivan har förstås varit hyperaktuell i samband med mitt hemliga projekt.
Denna text skrivs i början av december 2013, och som läget är i skrivande stund så letar eder Rebellängel efter den sista åttonde pusselbiten.
Det är låtarna "Blackmoon Morning", "Exit 65" och "Drugs & Alcohol" som skulle kunna vara den. Tror inte att "Freedom" är det, eftersom jag bestämt mig för att avsluta min hårdrockskvällsskiva med ett annat spår, och jag anser att "Freedom" verkligen passar bäst som avrundning.
Hur det gick vet vi ju, när du läser det här.
Oavsett kan man konstatera en sak: SpiralArms "Freedom" är en svettigt bra platta, och du bör kolla den omedelbart om du inte redan har koll på dem!
...om jag nu inte får "Metallion - The Slayer Mag Diaries" på mig, får då dör jag väl på kuppen. Maken till tegelsten var det länge sen jag råkade på!
Det var ändå ett stadigt paket som kom hem från Amazon.
Tre böcker, alla med fokus på black metal.
Ska fördjupa mig i lite sånt i sommar, tänkte jag.
Inget säger hårdrock som en snubbe som ligger på stranden och läser om kaos och död i musikalisk form. (ja, det blir väl en och annan lätt skönlitterär sak också, för att vila skallen emellanåt). Ser reda fram mot det faktiskt, ska bara gnugga igenom senaste numret av Sweden Rock Magazine och något backnummer som jag inte riktigt hunnit med och som ligger vid sidan av sängen. Sen så!
Jag har hållit lite koll på Septekh.
Detta är långt från första gången de medverkar på denna blogg, och exempelvis hittar du lite info om gig redan i 2009, samt en jublande glad "Nu spelas" med singeln "Burn It To The Ground" från EP "Apollonian Eyes".
Anledningen är delvis för att brorsan har lite avlägsna kontakter med bandet, men lika mycket för att jag faktiskt svänget och öset i bandets ganska säregna korsning av thrash, döds och lantbruk. Typ. Minns inte om det var i senaste Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine som "hillbilly-döds" användes som uttryck, men det känns inte opassande... fast på ett bra sätt, tycker jag. Det är inte stöpt i den klassiska Stockholmssdödsens eller Göteborgssoundets mallar, och jag gillar det. Att det går sina egna vägar.
"Plan For World Domination" går ut med ganska raka "Into The Void Of My Mind", men redan i efterföljande "Going Down In Style" tycker jag att bandets identitet lyser igenom tydligt. Det liksom...rockar, samtidigt som det growlas, riffas och hamras på en och samma gång.
Sen kommer ett flertal låtar som var och en för sig är bra.
"Saving Graces", fina "Black Shores" och kanske framförallt det avslutande och episka titelspåret är mina favoriter, men i ärlighetens namn så tycker jag inte att skivan som helhet hade tappat på att hålla ner antalet låtar och speltiden en aning.
Det blir helt enkelt nästan lite väl mycket Septekh, faktiskt, och trots att jag gillar både skivan och bandet så får jag stundtals koncentrera mig på att digga med.
Med den här musiken vill jag inte koncentrera mig.
Jag vill få flyta med, och det kanske är den tydligaste skillnaden mellan exempelvis EP'n "Apollonian Eyes" och fullängdaren "Plan For World Domination".
My attentionspan is simply better suited for the EP format...
Hur som helst - det jag gillar med bandet är att man riffar hårt (David Wikström gör sitt absolut bästa för att som ensam gitarrist försöka verka som två), och att sångaren Nils GRZNLS Mezeke blandar vanisnnesskrik, growl och ganska rättfram sång beroende på vad som passar (lyssna "Fuck Dollar", så förstår du vad jag menar...). Staffan Persson (trummor) och Patrik Ström (bas) utgör ryggraden, och det funkar utan att sticka ut.
Meningslöst vetande säger att hästen/skulpturen/galenskapen på bilden har fått namnet "Playmate Of The Year - The Hippocalyptic Messenger" och är signerad Richard Damm, och på sätt och vis är det storligen passande.
Det avspeglar musiken rätt bra, det där smått galna omslaget.
Betyget hamnar för min del på en betygstrea, och det beror till stor del på att skivan som helhet känns en aning lång. De spår som är bra - de är riktigt bra. Allra bäst är väl "Black Shores" som jag är svag för.
Lyssna på skivan på Spotify, och dela gärna med dig av dina tankar om detta egensinnade riffkalas. Jag kan faktiskt inte komma på något annat band i samtiden som låter såhär. Eller ens utom samtiden.
Nu är albumdebuten avklarad, så resan för Septekh kan börja på allvar.
Den blir kul att följa!
Septekh "Plan For World Domination" - 3