Metalbloggens samarbetspartner:

torsdag 31 mars 2011

Recension: Bullet "Highway Pirates"

Växjös stolthet Bullet är framme vid sitt tredje album där de blandar sin rock'n'roll-brygd av ingridienser som blivit över från AC/DC, Judas Priest och Accept. Den svenska kritikerkåren har tiagit emot skivan med ett mer eller mindre unisont jubel:



  • Månadens album, 8 sidors reportage och vinnare i Juryn i Sweden Rock Magazine.

  • "Redan vid en andra lyssning har albumet fastnat som ett utspottat tuggummi under min skosula." - Close-Up (9/10).

  • "Hårt arbetande och ej kompromissvilliga svenska Bullet är värd all framgång som bandet rönt de senaste fem åren." - SvD (4/6).

  • "Highway Pirates är likt föregångarna en väl sammanhållen platta och nu har de dessutom den goda smaken att såväl dra upp tempot som skita ner soundet en aning." - Gaffa (5/6).

  • "Bullet har något som de flesta av dagens hårdrocksband saknar: en fantastisk sångare. " TT Spektra.

  • "Highway Pirates är en skiva där attityden och helhetens engagemang talar högre än de enskilda låtarna. Och det är också där som Bullet träffar mitt i prick." - Aftonbladet.

  • "Highway Pirates är en platta full av jävlar anamma som låter mer självsäkert och kaxigt än något gruppen gjort innan och den kommer definitivt att befästa Bullets ställning som ett av Sveriges just nu största hårdrocksband." - Smålandsposten (4/5).

  • "Det heter ju att man ska smida medan järnet är varmt. Bullet är just nu glödheta och med sitt tredje album är det dags att en gång för alla lägga nationen vid sina fötter." - NWT.

  • "Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte gilla Bullet. De har fått till helt rätt sound, krispigt och inte för mycket dist." - DT (4/5).

  • "En kulkärve pansarbrytande hårdrockslåtar, som tränger in genom skallbenet och inspirerar till syndfullt leverne." - Kristianstadbladet.

Personligen anser jag att detta är komplett galenskap (speciellt partiska Smålandsposten, som hävdar att det är ett av Sveriges just nu största hårdrocksband... njaej.).


Den typ av musik som bandet spelar är sådan som lämpar sig mycket väl för en kryssning eller en öldränkt mindre klubblokal (inget fel i någon av dem), men som tarvar extraordinära kvalitéer för att orka sticka ut i längden. Det tredje albumet är svårt, och här står en klyka i vägen. Den ena grenen bär mot framgång och internationell karriär, den andra mot stagnation och ett liv som medelmåttigt band som ingen egentligen har något emot...men samtidigt inte heller älskar med passion.


"Highway Pirates" slår in Bullet på den senare vägen.


Detta är, i allt väsentligt, bandets svagaste giv, och flera gånger under mina lyssningar finner jag mig uttråkad och hoppar fram till nästa låt. Titellåten är direkt vämjelig, och spår som "Down And Out" och "Heavy Metal Dynamite" gör mig bara trött.


Räddarna heter "Blood Run Hot", "In To The Night" och "Fire And Dynamite". Stabila låtar som håller måttet, och där herr Hofer inte kraxar helt galet...


Generellt är Bullet helt okej i min bok. Musik som funkar att dricka öl till medan man lyssnar med ett halvt öra, men de når inte samma kapacitet som exempelvis Airbourne, och med den här skivan tycker jag tyvärr att bandet stagnerar och fastnar i sin egna image. De försöker så förtvivlat vara tuffa killar som festar, så mitt i allt glömde de själva hjärtat i låtarna, något som blir tydligt om man lyssnar på debuten "Heading For The Top" och jämför.


Du hittar skivan på Spotify så kan du bilda en egen uppfattning!


Bästa Spår: "Blood Run Hot". Fast den borde väl ha hetat "Caravan Woman" va, med tanke på refrängen?


Betyg: Jodu. Alltså, har du inte lyssnat på Bullet tidigare finns ingen som helst anledning att börja nu. Har du lyssnat på Bullet lite halvhjärtat tidigare finns ingen anledning att fortsätta. Är du ett av deras faktiska fans så ska du köpa plattan. Jag gillar musik som fångar mig - det är inte vad som ges här, och det är snubblande nära att detta blir ett bottenbetyg. Det hela räddas av ett fåtal spår som funkar bra.


Bullet "Highway Pirates" - 2

onsdag 30 mars 2011

I Backspegeln: Iron Maiden "Final Frontier"


Med tanke på gårdagens fundering kan det ju vara läge att kolla lite i backspegeln på just det senaste alstret som brittiska veteranerna Iron Maiden släppt. Sommarens "Final Frontier"!

Recensionen från sommaren landade på en trea, men jag lutade då åt ett något högre betyg också.

Såhär, ett par månader i efterhand och med en alldeles färsk lyssning i bagaget så kan jag konstatera följande:

1) När jag lyssnar på skivan så tycker jag att den är rätt bra.

2) Jag lyssnar inte på skivan.

Faktum är att jag alltid väljer annat med bandet när jag är sugen på Iron Maiden, och att jag alltid väljer något annat när jag är sugen på progressiv rock.

Betyget just nu är således snarare åt det lägre hållet. 2:a, kanske en svag 3:a?

Fast det är väl antagligen mig det är fel på. Jag som inte klarar att ta till mig bandets förnyelse och kreativa fas just nu. Som är fast i "Powerslave"...

Ooops...

Fick ju senaste Close-Up Magazine i lådan häromveckan. På grund av annat tjafs har det tagit mig ett tag att ens öppna den. Till igår, faktiskt. Och när jag väl gör det ser jag att det är en specialare med retrorock. Skivan som följer med innehåller bland annat ett spår från Crystal Caravan. JÄVLAR, vilken lucköppning jag just fick vara med om! Alltså, jag har en intervju med det bandet som jag genomfört i december (!) - och sen fullständigt missat att skriva och publicera för Werock! Vad i helvete? Hur kan sånt hända? Alltså, jag vet att det varit mycket förändringar och att den nya tjänsten inneburit att hjärnan gått på högvarv, men vafanken? Skäms, Rebellängeln, skäms. Blir till att skriva ut den så fort som möjligt då... Läs istället recensionen av bandets platta "Against The Rising Tide" så länge, så ska jag jobba med intervjun. Eller så kollar du in vad Aftonbladet har att säga om hårdrock. Här läser du vad Anders Fridén har att säga om nya In Flames-plattan i en spännande intervju, här hittar du informationen om Takidas och Europes kommande tältturné och här har de sammanställt en fin lista på de hetaste hårdrocksspelningarna. Att listan sen saknar det mesta av det bästa är ju en annan femma. Själv ska jag stå lite i skämshörnan. Förlåt, Crystal Caravan...

tisdag 29 mars 2011

Iron Maiden - mon cherie

Märkligt nog har The Haunteds nya skiva - som gått varm den senaste veckan - fått mig att tänka mycket på... Iron Maiden. Inte för att de låter speciellt lika, men för att senste Hauntedgiven "Unseen" är så radikalt olikt det bandet gjort tidigare - och ända samma band. De vägrar att stå still, och söker utveckling. På något sätt, med ett resultat som kan bli både bra och dåligt. De vägrar dock att fastna i gamla hjulspår. Och det har fört mina tankar till Iron Maiden. Det är verkligen ett band som alltid har låtit som just Iron Maiden, men ändå sökt sig sakta framåt i utveckling. Ibland blir det, i mina öron, bra. Ibland blir det mindre bra. Senaste given "The Final Frontier" var mycket omtalad i somras, och det fanns antagligen lika många åsikter som det fanns lyssnare. Min egen recension är ganska ljummen, även om den innehåller en stor portion respekt för bandets vilja att fortsätta resan framåt. Det här är ju ett band som funnits med i bilden... ja, alltid för mig. Sen jag började lyssna på hårdrock. Som släppt fantastiska skivor, som varit samtalsämnet i samband med senaste given, och som rullat i bakgrunden när kompisarna samlats för att spela spel eller bara hänga. Alltid. Iron Maiden har ju varit livselixiret. Och egentligen inser man nog att en av anledningarna till att bandet orkar fortsätta och mata ut skivor och spela live är just att de själva får chansen att fortsätta utvecklas. Som The Haunted väljer att göra nu. Trots att jag - deras average fan - kanske inte alltid är mogen nog att följa med på den resan alla gånger. Att de vill skapa en skiva som är progressiv och utforskande är ju inte lika med att jag dyrkar den, men det får man nog ta om man ser det på det stora hela. Jag har ju mina favoriter ändå. Livealbum, till exempel, en konstart som Iron Maiden tillhör de absolut bästa i branchen på. Så, vad vill jag egentligen säga med det här? Helt enkelt att Iron Maiden är en livslång kärlek, och trots att jag inte älskar varje album de gjort så förstår jag varför de gjort dessa album. Good times, bad times, Maiden times. Ska vi ta en av de bästa livelåtarna bandet har i repertoaren?

måndag 28 mars 2011

Götet. Igen...

För en tid sen var jag i Göteborg. Idag är det dags igen. Mässa med min arbetsgivare. Helt okej dag, och roligast var nog resan ner. Hamnade bredvid en tvättäkta sprätt som gärna berättade för planet att han minsann var med om en bilolycka när han var liten, då pappa hade valt att inte köra Jaguaren utan deras Range Rover 4x4 den dagen. Allt berättat med det där överlägsna "s-ljudet" som bara en långväga överklassmånniska kan få till. Jag pluggade lurarna hårt och förlorade mig i The Haunted senaste släpp istället för att lyssna vidare. På vägen hem blir det nog Graveyard och "Hisingen Blues". Det känns passande...

Veckans Citat: Peter Steel från Type O Negative

Peter Steele var verkligen en egen figur.
Vek ut sig näck, lekte vampyr, sång som en Gud och levererade roliga citat. En och annan magisk platta lyckades han ju knåpa ihop med bandet Type O Negative också...
Det är synd att han inte längre finns med oss, men man får minnas det ljusa.
Såna här saker, till exempel!

"Ju mer öl jag drack på scen desto svårare blev det att tajma in sången mellan raparna."

Peter Steele, Type O Negative

söndag 27 mars 2011

Remasters: Opeth "Blackwater Park"


Okej, låt oss börja med att konstatera ett faktum: Det finns hårdrocksskivor som bör finnas i varje skivhylla, oavsett vilken smak du har för musik. Exempel på sådana är förstås de två svarta skivorna från AC/DC respektive Metallica, eller Bruce Dickinsons debut med Iron Maiden - men det finns mindre andra plattor också. Mindre kända sådana.
Och Opeths epos "Blackwater Park" är en av dem!
I samband med bandets 20-årsjubileum så släppte de en extramatad version av just denna skiva, en version de kallar Legacy Edition, och sällan har en skiva varit bättre att plocka upp i serien om Remastrade plattor som behöver finnas hemma hos dig!
Originalet kom 2001 och var bandets femte platta. Produktionen är rattad av Steven Wilson, och behövs helt enkelt inte fixas till eftersom den är mästerlig från början. Det är inte därför denna utgåva finna. Det är antagligen inte heller för att finansiera Åkerfeldts limosinresor till stormarknaden heller, även om han skriver det i sina liner notes i det utökade och grafiskt omarbetade häftet. Nä, utgåvan finns för att hylla plattan som helhet.
Jag har vid flera tillfällen hävdat att "Ghost Reveries" är Opeths bästa skiva, och för mig är det så. Den är så intimt förknippad med personlig revanch och personligt läkande, men jag kan förstå - och faktiskt på något plan - hålla med dem som tycker att detta är bandets finaste stund.
Det finns, som sångaren själv skriver, "något" med den här plattan.
Utgåvan har sina starka kort i två ben.
Ett, och det uppenbara, är förstås låtmaterialet. "The Lepper Affinity", "Harvest", "Bleak", "The Drapery Falls", "Blackwater Park"... idel klassiker i bandets setlista. Från inledande textfrasen "We enter winter once again..." till avslutande "The Sun sets forever over Blackwater Park" så är detta klockrent. Att sen namnet "Blackwater Park" är stulet från ett tyskt 70-tals band är kanske en annan femma... (se där, lite information man får från texthäftet!).
Den andra kortet är extramaterialet. På skivan har man lagt in en livetagning av "The Leper Affinity" som är riktigt bra (med ett skönt klassiskt citat av frontmannen), och dessutom får du en DVD med dokumentär om tillverkningen av plattan, likväl som en Jens Bogren-mix av skivan i 5.0-ljud. Hela härligheten är dessutom insvept i en riktigt läcker förpackning som liknar en bok.
Vill du ha ännu en vinkel på bandets jubileum så läser du min intervju med trummisen Martin "Axe" Axenroth, men klarar du dig så här kan du lika gärna stänga av datorn och förkovra dig i Opeths mästerverk "Blackwater Park". Oavsett vilken musiksmak du har!

lördag 26 mars 2011

Lördagslyx: 90-talets skivförsäljning

Jag gillar skivor. Jag gillar att kolla in dem, och jag vill ofta veta lite mer om dem, så när jag hittade boken som är avbildad ovan var det inte mycket att tveka om - den måste jag ju förstås ha!

I ärlighetens namn plockade jag hela serien samtidigt. den startar med 70-talet och slutar med 90-talet, och under våren kommer serien Lördagslyx att bränna av dem allihop. Hoppas jag!
Dock, låt oss börja med 90-talet, Hårdrockens svarta decennium.

Nä, inte kvalitetsmässigt, utan försäljningsmässigt.
Efter ett glimrande 80-tal stundade helt enkelt hårdare tider för den musikstil vi älskar.
Dags att kolla hur hårt, förstås.

Slå dig tillrätta. Ladda stereon med en av dina favoriter från den här tiden och ge dig i kast med kvällens Lördagslyx!
Först - låt oss konstatera vad boken ifråga innehåller för fakta. Det är försäljningssiffror från i första hand USA och England, officiella sådana. Det betyder ju att vi kan ha en del avvikelser i Sverige, och att det finns en överrepresentation av exempelvis countryplattor om man jämför med vad vi är vana vid här hemma. I detta fall så spelar det väl mindre roll, men det kan vara bra att känna till.
Först ut - vilka skivor lade rabarber på topp 10? Svaret från en hårdrocksvinkel är skrämmande nog att inte en enda platta från vår älskade genre lyckades tränga sig in bland de placeringarna!
Såhär ser listan ut:
1) Shania Twain "Come On Over", 22 miljoner ex
2) Whitney Houston "The Bodyguard", 19,1 miljoner ex
3) Alanis Morisette "Jagged Little Pill" 19 miljoner ex
4) Hootie & The Blowfish "Cracked Rear View", 16,1 miljoner ex
5) Garth Brooks "No Fences", 16 miljoner ex
6) Garth Brooks "Double Live", 15 miljoner ex
7) Santana "Supernatural", 14,6 miljoner
8) Backstreet Boys "S/t", 14,1 miljoner
9) Garth Brooks "Ropin' The Wind", 14 miljoner
10)Britney Spears "Baby One More Time", 13,9 miljoner
Stackars stackars Garth Brooks, han ryms nog knappt hemma eftersom hela stället lär vara proppfullt med tusenlappar....
Nå, hårdrocken då?
Okej, listan går från 1-100, men för att hålla lite spänning i det så räknar vi väl baklänges, helt enkelt? No peeking!














Plats 97 återfinner vi The Offspring på. Skivan "Smash" sålde i 6 miljoner ex och gavs ut i April 1994. Helt OK skiva tycker jag, speciellt tyckte jag väl det då. Den har inte åldrats på allra bästa sätt, men här finns ändå hits som "Self-Estem", "Bad Habit" och "Come Out And Play". Kul kuriosa är att bandet skrev 12 låtar, alla hamnade på plattan och det gjorde basisten Greg Kriesel så självsäker på att de skulle lyckas att han genast sa upp sig från sitt jobb i kopieringsbranchen!

Därefter händer inte så mycket förrän på plats nummer 91.

Då dyker Creed upp, för första (men inte sista) gången. Creed, ett väldigt amerikanskt band i mina ögon, men Scott Stapp som frontar har en grym pipa. Debutplattan "My Own Prison" släpptes i juni 1997 och såldes i 6 miljoner ex - varav 5 av dem innan 2000-talet kom i intåg. Snabba siffror, minst sagt. Texten handlar till stora delar om sångarens strängt religiösa hemförhållanden, om jag förstår det rätt, men jag är inte helt säker. Har nog aldrig hört skivan!

Nu åker vi till Seattle, och det blir förstås inte sista gången med tanke på vilket årtionde vi befinner oss i. Pearl Jams andra skiva "Vs" når plats 76 (före storheter som Meat Loaf och Janet Jackson) genom att sälja 7,1 miljoner exemplar sen den kom ut i oktober -93. hela skivan är riktigt bra, och den innehåller några rock'n'roll-monster som "Animal", "Daughter" och "Rearviewmirror", men det känns som om den faktiskt kommit lite i skymundan av den mer kända debuten "Ten". hur som helst, kolla in recensionen av bandets senaste livealbum "Live On Ten Legs" för mer känsla av de här låtarna!

Sen passerar vi Eagles, Fugees och Vanilla Ice (!) innan vi landar på plats 69.

Där har man valt att baka samman Guns'N'Roses utgåvor av "use Your Illusion" 1 och 2 till ett paket, och då hamnar man på 7,3 miljoner sålda exemplar sen lanseringen i samband med Terminator 2, september 1991. Det är siffror jag verkligen undrar över, och faktiskt tror att de är högre. Skulle alltså exempelvis de här plattorna "bara" ha sålt i ca 3,6 miljoner exemplar world wide var? Tillåt mig tvivla!
Nåväl, den hamnar här i boken, och där konstaterar man också att det knakade i fogarna i bandet. Matt Sorum kom in på trummor, och Izzy Stradlin lämnade bandet mycket kort efter releasen.
Bra skivor är det i alla fall. Mycket bra!

Härnäst - bandet som gav både Nirvana och Pearl Jam deras första turnéer som förband, Red Hot Chili Peppers, Kaliforniens punkrockare med attityd och sväng. "Blood Sugar Sex Magic" släpptes september -91, och med 7,3 miljoner sålda ex så landar den på bokens 68:e plats. Den här skivan har jag lyssnat larvigt många gånger. Grymt bra platta, och en skiva som förtjänar framgången. Synd bara att det var så mycket drogproblem efter detta - främst för frontmannen Anthony Kiedis - att uppföljaren dröjde och kvalit'en på den var så mycket sämre.

Sen hoppar vi förbi artister som The Cranberries, Oasis, Savage Garden och Ricky martin innan vi har tagit oss till plats 56. Där härskar Stone Temple Pilots med plattan "Core", en skiva som jag då och då har upp på min "topp-10-genom-alla-tider", bara för att sen plocka ned den i glömska igen, Den tycks alltid vara så sjukt bra när jag lyssnar på den, helt enkelt!

Skivan kom i alla fall september -92 och sålde till slut 8,1 miljoner ex. Inte illa pinkat, och han sjunger fortfarande vansinnigt bra när man hör den här skivan. Bra jobbat, herr Weiland!

Med nästa skiva har vi inte bara hoppat in på Topp 50, vi har även klivit en bra bit in. På plats 39 dyker dubbelalbumet "mellon Collie And The Infinite Sadness" upp!

Smashing Pumpkins var vid det här laget frontmannen Billy Corgans kreativa lekplats, och det kan nog tyckas vågat att ge sig på en giv som detta. 28 låtar på två diskar, med en hel del tuggmotstånd på sina håll visade sig tydligen vara på pricken rätt ändå, och jag har för mig att bandet till och med medverkat i The Simpsons. Det är ju som vi alla vet ett gott tecken på storhet... 9,3 miljoner sålda exemplar sen oktober -95. Snyggt!


På plats 35 hittar vi så Creed igen, denna gång med plattan "Human Clay"


Den skivan har jag hört, och jag tycker att den är helt okej. Framförallt låten "Higher" är väl skarp, men även kändisballaden "With Arms Wide Open" duger ju. Bandet släppte i alla fall denna platta i september -99, och den har slangats iväg i ofattbara (för mig) 10 miljoner exemplar!


10,3 miljoner exemplar lyckades Green Day få iväg av sin skiva "Dookie". Det gav dem nummer 33 på den totala säljlistan, och det är ju rätt imponerande för en debut.


Jag gillar den här skivan skarpt, och tycker det är lite av en klassiker som bör finnas i de flesta skivhyllor. Den spelas kanske inte så ofta numera, men låtar som "Basketcase", "When I Come Around" och "Longview" går ju inte av för hackor!

Okej - till en skiva jag aldrig hört men ändå inte undgått. "Tragic Kingdom" med No Doubt är nämligen en sån där platta där i stort sett varenda låt tycks ha blivit singel med mycket radiotid.
31:a plats totalt sett, med 10,3 sålda ex sen oktober -95 byggdes i huvudsak på Gwen Stefanis attityd och sång, samt låtar som "Just A Girl", "Don't Speak" och"Sunday Morning". Det borgade ju för en hygglig solokarriär så småningom också, även om musikstilen ändrades ganska dramatiskt.


Okej, känner du igen den här skivan?
Antagligen. I Sverige var det en brottarhit, och totalt sett står den noterad för 10,6 miljoner ex sen september -91. Nirvanas "Nevermind" var katalysatorn som fick hela grungescenen att explodera här hemma i Norden, och även om jag inte spelar plattan speciellt ofta numera så står den väldigt stark om man kollar låtlistan. "In Bloom", "Come As You Are", ""Breed", "Drain You"... kanske dags att plocka fram den igen?
Men - de nådde inte högst av kompisarna från Seattle.
Det gjorde istället debuten från Pearl Jam. "ten" är ett mästerverk som står sig fantastiskt bra än idag, och kombinationen av lättillgänglighet och vemod gick hem i stugorna även då. Plattan kom i augusti -91 och sålde 12,1 miljoner ex. Det ger den plats 18 över alla skivor från 90-talet, och det är rätt imponerande tycker jag. Plattan hade ingen "number one hit" i Staterna, men det verkar på bokens text som om den sålt bra precis hela tiden och därigenom dragit ihop sina siffror.
Det brukar ju kunna vara så med kvalitet, skulle jag vilja säga.
Det vinner liksom i längden...


Så - vilken hårdrocksplatta sålde då mest?
Inte så svårt att gissa nu kanske, när de flesta andra kandidater räknats bort.
Nä, det är inte Kid Rock - även om han faktiskt når pats 25 med plattan "Devil Without A Cause" som sålde 11 miljoner ex, ett perfekt tecken på att amerikanerna inte har någon som helst smak egentligen.

Det är, förstås, den här skivan.


Metallicas svarta platta kom juli -91 och har sålts i 13,3 miljoner exemplar enligt denna bok. Det ger den placeringen 12 totalt sett, och egentligen är det inte så oväntat. Bandet hade byggt upp en fanskara under lång tid, sen träffade man en guldåder med den produktion och de låtar som plattan innehåller. Mindre elak thrash, mer tung hårdrock - och ett par ballader som nog själva bidrog till en hel hög sålda plattor. Totalt sett malade bandet ut en mängd singlar från den här skivan, och jag undrar hur mycket krut man hade kvar i bössan efter all promotion, turnéer och kraft man gjorde på den här skivan. Inte så mycket, om man dömer efter uppföljarna "Load" och "Reload"?

Hur som helst, en grym platta. kanske världens bästa svarta skiva? Döm själv, det har varit en sån Tvekamp här på bloggen.

Dessutom kanske du vill fortsätta sånt. Här blir det nämligen inget mer denna gång.

Lördagslyxet är slut för idag. Vem vet vad nästa Lördagslyx innehåller, och när det kommer?

fredag 25 mars 2011

90-talet?

Minns du 90-talet?
Det där svåra decenniet för den klassiska hårdrocken, då grunge var fanbäraren av distad musik i media? Massor av fantastiska plattor gjordes, men detta var årtiondet då band som Dio och Motörhead kuskade runt och spelade i Arcushallen (Luleå) och Rännaren (Jörn).

Imorgon får du lite av en chans att återuppleva det. Eller uppleva det för första gången, beroende på hur gammal du är. Då är det nämligen dags för Lördagslyx på bloggen igen, och i fokus ligger skivförsäljningen av 90-talsplattor.

Som vanligt släpps artikeln klockan 19 imorgon kväll, men kan du inte hålla dig till dess så kan du antingen kolla i arkivet för långa artiklar för att hitta de gamla Lördagslyxinläggen, eller spela videon nedan. Den plattan kommer förstås att dyka upp...

Veckans Tips: DAD "Risking It All"


Ja, varför inte stanna kvar ett tag i 90-talet?
Om förra Veckans Tips var en dyster tillställning så är läget det omvända den här veckan. Faktum är att detta kanske är världens gladaste och ta-livet-med-en-klackspark skivor som jag vet.
Hela attityden är verkligen att "äh, vi struntar i det idag, vi gör det imorgon, för i dag ska vi partajja" - och jag älskar det!
Skivan som sådan hade inte jag när det väl begav sig -91. Det var brorsans, och jag tror att han fick den eller köpte den eftersom sista låten är danskarnas monsterhit "Laugh An A Half", men personligen tycker jag verkligen inte att det är den bästa låten på skivan. Den lägger i o f s lite melankoli på slutet, en ganska skön motvikt, men det är resten av plattan jag diggar.
Enkelheten i rock'n'roll när det får vara bara... rock'n'roll.
Spelar man bas med två strängar så blir det kanske inte så extravagant, men det är hela charmen.
Det, och texterna.
"Right now it's raining unpayed bills from an unknown height" - sug ett tag på den textraden, så inser man att det är stor poesi i en enkel förpackning!
Nå, från start till mål så är det här en platta som sätter ett brett flin i fejset på mig. Låtar som "Bad Craziness" (som fått ge namn till ett av mina fotoalbum på Facebook!), "Day Of Wrong Moves", "Making Fun Of Money", "Grow Or Pay"...
Vackert så.
Höj volymen tack. Vi gör det där andra imorgon istället!

torsdag 24 mars 2011

Graveyard i Stockholm

Ikväll kommer Göteborgs stjärnskott Graveyard till stan. De spelar på Kägelbanan, och tar med sig Stones nya favoritband Hong Faux som förband. Spelningen kommer garanterat bli intressant, och detta är ju Led Zeppelininspirerad musik med fullt sväng som man nog antingen inte gillar alls eller blir helt biten av. Jag tillhör de senare...



Med tanke på kvällens begivenhet så blir man ju inte mindre glad av mejl som säger att följande plattor har skickats och kommer ligga och vänta i brevlådan...

WHITESNAKE - Forevermore
AMON AMARTH - Surtur Rising
GRAVEYARD - Hisingen Blues

Som om det inte var nog så vann jag ju en tävling hos Metallbibiotekarierna, och det priset landade i lådan igår. 2 DVD:er med en viss Ronnie James Dio.
Jodå.
Det blir en bra helg den här gången med...!

En ny kärlek!

Gillar du bluesinfluerad hårdrock med kryddning av Whitesnake, Yngwie Malmsteen och Rainbow?
Letar du efter en ny kanonplatta att förälska dig i såhär till våren?
Min senaste förälskelse heter Voodoo Circle, och det är bandets andra platta "Broken Heart Syndrome" som rullar. Kanonskiva för oss med sådana preferenser- Den ska recenseras för Werock till månadsskiftet, men utan att chockera er fullständigt kan man väl säga att det inte blir ett uselt betyg... bandets MySpace här - kolla in!

Gillar du mer ruffig musik så kan du istället kolla in Torture Divisions nya låt, en cover på Mastodons "Iron Tusk". Briljant, men ändå inte så bra som orginalet. Förstås. Tur man inte måste välja antingen eller - man kan få båda!

För övrigt ser jag att Grimgoth passat utmaningen vidare, och att Woodsman Fred tagit upp den. Alltså, den om vilka fem skivor man skulle kunna spendera evigheten i en cell med. Kul! Hoppas det rullar runt länge!

onsdag 23 mars 2011

Ett långt inlägg

Jodå, det är dags för det.
Det finns nämligen en massa saker som behöver beröras, och jag orkar inte vara slagfärdig och hitta på bra rubriker och skriva flera olika inlägg. Allt blir istället sammanbakat i en enda röra. Håll till godo!
Först ut, veckans snackis, i alla fall i bloggvärlden. (I den riktiga världen utanför hårdrocksbloggandet är det väl antagligen det som händer i Japan, får man säga) The Haunted, och deras färska skiva "Unseen". Bandets experimentlusta gör att de inte låter som sig själva längre, och det är en bra bit från thrashmackor som exempelvis "99" och de spår som finns på nya skivan. Jag är fortfarande i inlyssningsfas, så jag ska inte säga så mycket om den ännu. Recension kommer så småningom, men en relektion ska jag börja med.
Tror ni att denna platta hade blivit likadan om inte bröderna Björler hade haft At The Gates att leka med, samt Jensen haft Witchery? Det tror inte jag. Jag inbillar mig nämligen att den där hårdare musiken, drivet, är lite som ett gift i blodet. Det kan man inte skaka av sig bara sådär. Och om det inte funnits en lekplats på sidan av där det giftet fått verka så tror jag att "Unseen" varit en hårdare platta. Kanske lika experimentell, men hårdare.
Nå, skit i det nu. Recension så småningom, men tills vidare får du videon från P3 Guldgalan, "No Ghost", som vevats runt på alla siter i hela världen utom denna. Vill du läsa än mer om The Haunted så kolla in Kims Blogg. Snacka om att vara hemsökt den senaste tiden... hehe..
Den här är till dig R2. Detta borde vara din kopp the...




Okej, det om det. Vidare kan man konstatera att idag släpps Amon Amarth och Graveyard enligt CDON. Och på fredag Whitesnake. Mycket spännande! Jag har en beställning inneliggande, och dessutom återspeglas dessa kommande releaser i "Mest I Spelaren" som du ser.
Har lyssnat en hel del på bandens senaste plattor för att ha en referens att jämföra med.
Graveyeard spelar för övrigt på Kägelbanan i Stockholm imorgon, ifall du vill gå. Det är ett band som jag tippar kommer att gå till superstardom med denna nya platta, och den sopade faktiskt hem 10 av 10 i betyg i senaste Sweden Rock Magazine. Inte illa!

Förresten, senaste numret av Sweden Rock Magazine var osedvanligt bra. Det innehöll en helt okej artikel om just Amon Amarth, men framförallt en fantastisk hyllning/sågning av Gary Moore. Otroligt välskriven, otroligt kärleksfull, bitter och nykter på samma gång. Text som man helt enkelt önskade att man klarade av att skriva själv!

Känner du igen bilden ovan? Antagligen. Det verkar nämligen som om hela världen fattat det där med Sons Of Anarchy. Ja, utom jag och frugan då, som är lite sent ute. Nu dumpade en arbetskollega (och tillika vän) första säsongen hos oss, och mellan alla hockeymatcher (nej, vi pratar inte om hockey idag, min skrockfullhelt funkade tydligen inte igår... skitmatch från start till mål...) så har vi hunnit mangla första avsnitten. Dämn! Helt fast - grym serie hitills, och detta kommer att bli en riktig besatthet känner jag redan nu...!

Annat då?

Bloggen verkar rulla på, konstaterar jag. På något sätt dyker det upp grejer som jag inte kan avhålla mig från att kommentera eller skriva om hela tiden, och som nämnts är det en inspirationskälla för mig när resten av arbetslivet är mer eller mindre skit. Dessutom knäpptes besöksrekordet för någon vecka sen, dryga 300 besökare. Kul! För att fira det har jag lagt till ännu en blogg i listan över mer läsning. Det är förstås Seance som kommer med, en blogg som verkligen hyllar klassisk hårdrock - och bjuder på skön läsning. Keep it up man!

Sist ut i dagens svammel blir en anekdot. Häromdagen kom en kollega fram till mig, en av de som jag normalt inte pratar så mycket med. Han frågade lite försynt om jag lyssnar på "sån där skrikig hårdrock", och svaret var förstås ja. Föäljdfrågan var om jag kunde bränna lite best of-skivor till honom. Absolut, tänker jag. Kul att sprida Ordet. Vaf har han tänkt sig?

Jo.. Iron Maiden, AC/DC och de där.. Aerosmith, tror jag de heter.

Definitionen på skrikig hårdrock är olika, sa Bill.

Definitionen på skrikig hårdrock är olika, sa Bull....

tisdag 22 mars 2011

Skrockfull? Jag?

De senaste matcherna med mitt favorithockeylag har jag nog tagit rekord i skrockfullhet.
Jag har varit tvungen att spela en skiva samtidigt som matchen pågår. Utan ljud.
Watains "Casus Luciferi".
Det startade av en slump, lyssnade på plattan när matchen körde igång och slog bara om förstärkaren så att ljudet kom från TV:n istället.
Laget vann, och det har på något sätt inneburit att jag har varit tvungen att fortsätta med det där.
Jo, jag blir retad av min hustru.
Jo, jag inser ju genom rationellt tänkande att det inte funkar.
Nä, jag kan inte gör nåt åt det.
Det kunde ju dessutom varit värre. jag har inga turkalsonger, inget slutspelsskägg eller något annat ohygieniskt för mig. Jag var skrockfull redan som högst medelmåttig spelare, knöt alltid vänster skridsko först, men nu är det liksom värre.
Galenskapen verkar tillta med åldern.
Man kanske ska vara glad över att det faktiskt är en bra skiva som man spelar?

Och ikväll är det dags igen.
Mot Luleå.
Media kallar det derby, men alla sanna Skeletsupportrar vet ju att det Enda Sanna Derbyt är mot Löven. Luleå är mer än stad som... ja... råkar finnas i närheten!

En överraskning från Stones...


Helgen som gick bjöd på en liten surprice från herr Stones och fru Thetania.
Avbokning av den 24/4 för konsert, och jag vet inte med vilka. Har för mig att Per frågat någon gång om just det datumet, men så fanken att jag minns vilka det var som kommer då...
I den vevan är det dessutom planerat nedsläpp på barn nummer två i det Rebellängelska hemmet, så vi får hoppas att det funkar...
Vilka är det som kommer till Stockholm då? Vet du?

måndag 21 mars 2011

Helvetes Jävla Skit!

I ena ringhörnan - min iPhone.
I andra ringhörnan . min son.

Resultat - klar vinst till grabben.
Förbannat.
Han fick tag i luren i helgen, ich trots att den var ställd i knapplås så lyckades han med bedriften att återställa den till fabriksinställningar!
FÖRBANNAT!

Alla kontakter, bilder, sms, kalendernoteringar, mejl åt skopgen.
Bland annat bilder från båtresan som jag hade tänkt bjuda på i det här inlägget.
Nu blir det inget med det, och min vardag är helt plötsligt helt sinnessjukt okontrollerad...

Veckans Citat: Lemmy, Motörhead

Ibland kan man fundera över hur mycket eftertanke det ligger bakom en del uttalanden.
Denna vecka kommar vi in Lemmy från Motörhead, och ju mer du läser nedanstående citat så tror jag du håller med mig om att det är ganska filosofiskt och djupt i all sin humoristiska enkelhet!

"Sommaren 1971 var fantastisk. Jag minns den inte, men jag kommer heller aldrig att glömma den"

Lemmy, Motörhead

söndag 20 mars 2011

Live!: Whitesnake "Live...In The Heart Of The City"


Det fanns en tid när Sveriges ungdomar fick sin musikaliska information via källor som tidningen Okej eller TV-programmet Baggen (med Kia Berg va, som hade Whale tillsammans med Henrik Schyffert av alla människor, om jag inte minns helt galet?). Det fanns en tid när David Coverdale sjöng bäst i världen, och hans bäbis Whitesnake var en bluesrockande, svängande rockande best. Vi skriver 1980 när den här liveskivan släpps, och nu pratar vi omedelbar klassiker.
Tagningen från "Ain't No Love In The Heart Of The City" är ett sånt där tillfälle som definierar ett band, och enbart den är egentligen värd hela pengen för den här skivan. För säkerhets skull så fyller dock bandet på med "lite" mer valuta för pengarna.
Vad sägs om spår som "Love Hunter" (med ett lååångt jam, den är i denna version hela 11 minuter lång), "Some On", "Sweet Talker", "Ready And Willing", "Trouble" eller "Mistreated"?
Det är, kort sagt, inte många spår från bandets senare del av karriären som behandlas här.
Det här är en helt annan grej.
Det här är en fullständig klassiker för oss som gillar lite mer bluesbaserad hårdrock, helt olik den förra skivan som bandet hade med i serien.
Själv har jag lyxat till det och skaffat plattan i remastrad version dessutom, så ljudet är riktigt bra. Och så har jag ju en riktig sweet spot för herr Coverdale...

lördag 19 mars 2011

I Backspegeln: Ghost "Opus Eponymous"


Få rockers missade antagligen den enorma snackis som bubblade upp under hösten 2010, den om hemliga gruppen Ghost. Bandets debutskiva "Opus Eponymous" rosades i stort sett överallt, och den med påvehatt och liksmink utsmyckade frontmannen syntes i stort sett överallt, tycker jag.
Själv var jag ganska skeptisk i min recension, och delade ut en trea.
Däremot plockade jag med låten "Ritual" som Bästa Black/Death i den senaste upplagan av årets Hårdrockskväll, så uppenbarligen lockas jag av bandets sound på något sätt...
Såhär i efterhand ska jag säga att jag spelar plattan ganska ofta, speciellt i sammanhang där hårdare musik inte rikigt funkar. Det känns bra att bejaka Satan i ett kotorslandskap, till exempel! Jag står fast vid att The Devils Blood är en väsentligt bättre grupp, men jag får ändå erkänna att Ghost har växt till sig. Det här är bra, och idag är skivan värd en fyra!

I Backspegeln: Spritiual Beggars & SAHG

Det är definitivt länge sedan nu, men det finns faktiskt en "fast" avdelning på den här bloggen som heter I Backspegeln. Den är till för att ge en återblick på skivor som recenserats, och se om det i efterhand finns anledning att revidera betyget. Denna gång kör vi en dubbel, där två plattor som kom ungefär samtidigt ska få stå i fokus. De har ett relativt gemensamt sound eftersom de båda bjuder på kvalitativ melodisk hårdrock med rötter i det gamla 70-talet. Dessutom kom faktiskt båda i skymundan av The Swords alster "Warp Riders", eftersom den kom ungefär samtidigt, så det finns fog för en backspegel! Hur har Spiritual Beggars och SAHG stått sig, helt enkelt?

Först ut - Spiritual Beggars, med medlemmar som Mike Amott, Per Wiberg och andra kändisar. Skivan "Return To Zero" fick betyget 7 på Werock, och det är en skiva med vackert organiskt ljud. Ren rock'n'roll - men jag har i ärlighetens namn inte lyssnat på hela skivan speciellt ofta sen den kom. Jag har lyssnat på de vassa låtarna, och den modellen av lyssnande (när jag inte orkar hela paketet utan bara snor höjdpunkterna) är generellt ett varningstecken. Betyget känns således lite högt, faktiskt, och på denna blogg skulle trean ha varit gjuten numera!
Norska Sahg är snäppet hårdare utan att för den skull kliva utanför skrämselramarna. I min recension på Werock av plattan "III" så fastslog jag att den inte är lika bra som föregångarna, men att det fortfarande är bra. Betyget stannade på en 6:a, men i efterhand kan jag konstatera att det nog var ett utslag av att jag var besviken på att skivan inte var ännu bättre. Jag borde ha hållit upp betyget i alla fall ett snäpp, och i världen med min egna lilla blogg så känns det som om plattan balanserar mellan en trea och en fyra...
Båda banden har förresten varit med som Veckans Tips också, ifall du vill ha mer läsning.
Dessutom kommer en till backspegel i eftermiddag, av en hypas release...

fredag 18 mars 2011

Veckans Tips: Cemetary "Sundown"


Ljudet på den här skivan är inte speceiellt bra. Okej, men inte bra.
Mathias Lodmalms sång är inte heller speciellt bra. Okej, men inte bra.
Anders Iwers som spelar gura på plattan spelar här rätt bra, men inte fantastiskt.
Det är, på det hela taget, en skivan där man enkelt kan tänka att det är okej men aldrig fantastiskt.
Cemetarys "Sundown" har dock "det". Det där som gör att skivan håller, växer, lockar, charmar, biter sig fast - trots de rent teoretiska skavankerna.
Lyssna på Spotify medan du läser så förstår du!
Cemetary var från Göteborg, och de släppte en bunt skivor med olika inriktning.
På "Sundown" från -91 är det gothkänsla, men det finns ett inslag av glädje och experimentlusta i det hela som sticker ut (lyssna på handklappet i "Last Transmission", t ex).
Bästa spåret är enligt min mening "The Embrace", men det finns flera bra låtar.
Inledande "Elysia", 2New Dawn Coming"och fullständigt udda "Primal".
Som sagt, jag tycker att den här skivan har "det", och den har under åren snurrat bra många varv hos mig. Har du inte koll på cemetary - eller just denna plattan - så är det dags att du skaffar det nu. Bättre sent än aldrig va?

torsdag 17 mars 2011

Hej Finland!

Idag är det torsdag - och jag ska jobba halvdag. I kalendern ligger istället en enkel resa med fmailjen, rundtur med fyllebåt till Finland och tillbaka! Nedan har du bilden på bytet förra gången (och vill du se mer från den resans frestelser så har du det här)

Precis som vanligt innebär en familjeresa med båt till Finland att det ges goda möjligheter att lyssna på en del fin musik i hörlurar sen resten av familjen dunat in. Och varför inte göra det med lite finsk fägring?
Jag säger att nästa stora export från vårt östra grannland är Ghost Brigade, ett band som verkligen förtjänar uppmärksamhet. Senaste plattan "Isolation Songs" väckte mitt intresse för bandet (recension här), och sen dess har även debuten "Guided By Fire" hunnit med att dyka upp som Veckans Tips.
Passar perfekt som uppladdning för resan, likväl som avrundning senare i natt.
Varsegod - här är "My Heart Is A Tomb". Vi ses imorgon!

onsdag 16 mars 2011

5 skivor att lessna på i en isoleringscell

Inspirerad av SheerFaith på Metalfilm tänkte jag bjuda på en egen lista av skivor som jag just nu skulle ta med mig in i en isoleringscell enbart bestyckad med en stereo. Detta är nog inte de fem plattor jag tycker är bäst i världshistorien - jag fuskar nämligen och plockar med skivor som inte är rena studioalbum - men det är bra nära!
Först ut - Opeth. Förstås. Ett sånt band tröttnar man inte på, och här gör jag en fegis direkt. Istället för att ta ställning till vilken skiva jag ska plocka med (min febless för "Ghost Reveries är ju välkänd, men på senare tid har "Blackwater Park" växt sig starkare... och starkare... och starkare!) så tar jag den senaste given, DVD- och skivpaketet från jubileumsturnén! Okej, vi säger att man inte kan spela film då, men skit samma. Ljudupptagningen duger minst sagt bra, där först hela "Blackwater Park" bjuds från start till mål, och sen en låt från varje skiva som bandet gjort (däribland en helt magisk tagning av "The Moor"!). Skitbra, den här boxen kan jag lätt tillbringa många timmar i en madrasserad cell med!

Nästa skiva är ingen överraskning. Dio finns inte bland oss längre, men hans musik lever för evigt - och aldrig har det varit bättre än på "Last In Line" från 1984. En av de fem bästa skivor som någonsin gjorts, och en skiva som spelas frekvent hemma hos Rebellängeln. Jag tröttnar aldrig på den!
Nästa skiva att följa med mig in i cellen blir förstås Black Sabbaths mästerverk "Sabbath Bloody Sabbath". Den här skivan har allt, och bjuder på både vila för öronen och svängigt ös. Ytterligare en skiva som är helt given bland topp fem genom tiderna, och det är rent av fantastiskt att den står sig så bra. 1975, det är nästan lika gammalt som Rebellängeln, och det får en att önska att jag också stått mig lika bra....!

Härnäst - världens bästa konceptplatta, och möjligtvis världens bästa platta alla kategorier. Magi från start till mål, och den här skivan är inget val att ta med in i en isoleringscell - det är ett måste! Queensryche "Operation: Mindcrime" borde vara lika vanlig i pojkrummen som en fotboll är idag, tycker jag.


...och sista skivan blir då världens bästa liveplatta. Visst, det är kanske lite fegt att inte ta ännu en studioskiva, men den här skivan har verkligen allt en skiva ska ha. Den har spelats så sjukt många gånger, i alla sammanhang. Slayer "Live - Decade Of Agression" är den perfekta skivan att göra mig sällskap när raseriutbrotten faller på, och jag verkligen vill ut ur cellen. Den här skivan kan man spela lufttrummor till big time - jag lovar!

Så, det var mina fem plattor.
Jag tog som sagt passningen från SheerFaith, så låt oss se om vi kan skicka den vidare och starta en kedjereaktion?!
Stones, Fredrik och Grimgoth - känner er "utmanade"!

tisdag 15 mars 2011

Happy Birthday, Mr Rebel Angel!

Idag fyller Rebellängeln år. 37. En kropp som en 60-åring och en hjärna som en 14-åring, så det stämmer nog. Sovmorgon imorse, lite mys med lillkillen och frugan. Och igår tittade världens bästa svägerska förbi med en överraskningstårta. Bra så, övrigt firande får bli genom att jobba som ett skållat troll, och sen följa med till MVC för att lyssna lite på bebisens hjärta i eftermiddag. Sen mat i det lokala centrumet, tror jag. Extravagant, minsann!
Ovan en bild på kvinnan som skapade (?) skönhetsidealet. Nedan en video på den man (?) som blev reaktionen så småningom. Samma namn har de också, det finner jag minsann lite lustigt...




Precis som vanligt spelar herr Manson inte en av sina egna låtar (har han egentligen annat än covers?), men det får duga ändå.
Grattis till mig!

måndag 14 mars 2011

NP: Mercyful Fate

Sjukt bra skiva.
Sjukt före sin tid.
Sjukt snyggt omslag.
Bra laddning inför kvällens ödesmatch i ishockeyn.
Mitt lag kan se det som en passning - jag har lovat livslång kärlek till dem.
Min förväntan är att de verkligen gör sitt yttersta när det väl gäller. Som ikväll.
Don't Break The Oath!

Veckans Citat: Angus Young, AC/DC

Måndag, och en ny vecka.
Dags att starta den med en rockstjärnas allomspännande vishet.
Den här gången kollar vi in en viss Angus Young från AC/DC, som med humor och klipp i orden fäster fingret på varför bandet är så stora!

"Jag hatar när folk säger att gjort elva plattor som låter likadant.
Sanningen är att vi gjort tolv plattor som låter likadant."

Angus Young, AC/DC

söndag 13 mars 2011

Remasters: Mötley Crüe "Shout At The Devil"


Alla rockers som läser den här sidan vet ju föärstås vilka Mötley Crüe är. Kungarna av partaj, sleazerockens förgrundsfigurer har dessutom medverkat tidigare i serien om remastrade skivor som bör ha en bostad i din skivhyllöa, men denna gång är det dags för bandets genombrottsplatta - och fortfarande den finaste stunden i karriären!
"Shout At The Devil" kom 1983, och att bandet klarade av att skruva ihop en så vansinnigt bra platta i så pass tidig ålder är riktigt imponerande.
Här finns ett gäng av de låtar som man fortfarande spelar, så som "Looks That Kill", "Red Hot", "Too Young To Fall In Love", "Shout At The Devil" och covern "Helter Skelter".
Dessutom återfinns ett knippe låtar som alla är bättre än vad man tror men då de ställts bredvid ovan nämnda kavalkad så har de blivit lite bortglömda. Jag är dock övertygad om att låtar som "Bastard", "Knock'Em Dead Kid" och "Ten Seconds To Love" hade fått betydligt mer plats i rampljuset om de exempelvis legat på efterföljaren "Theatre Of Pain".
Men det säger kanske mer om vad du får på den här svarta pärlan (som trots allt inte är en av de två bästa svarta skivor som gjorts, enligt den här Tvekampen).

Extramaterialet är dessutom rejält tilltaget. Demospår av inte mindre än 5 låtar, där en av dem ("I Will Survive") är unreleased medan den bästa insatsen och roligaste låten att lyssna på är "Looks That Kill".

Som kuriosa kan jag också berätta att jag har sett en helt fantastisk feltryckning på en tröja på Hultsfred från den här plattan. Det var med samma pentagramm som på framsidan, det stod Mötley Crüe och sen var texten.... "Shot At The Den". Priceless. Ångrar verkligen att jag inte köpte den...

Har du inte den här skivan?

Dags att åtgärda det. Det här är en klassiker, och ett stycke historia som bör finnas i din hylla!

lördag 12 mars 2011

Angry Again

Mitt liv har tagit en konstig vändning de senaste fyra-fem veckorna.

Jag har blivit arg. Inte hela tiden, inte i privatlivet, men väl mycket oftare i mitt yrkesliv. Jag är så ofattbart pressad hela tiden (i veckan var det en kollega som på fullaste allvar försökte följa med mig in på toaletten för att få fortsätta prata. Vafan är det?), och det har resulterat i att jag verkligen inte är mitt vanliga jag.

Jag är otrevlig, kort i tonen och inte alls på hugget som jag tycker om att vara. Minst två dagar i veckan skiter det sig med min planerade hämtning på dagis, och jag tvingas ringa i panik till min sjukskrivna gravida hustru som får rycka in och hämta. Meningen är ju att hon ska vila upp sig för den stundande förlossningen, och att jag ska få lite egen tid med lillgrabben. Som tur är har jag världens bästa familj, men det är ju helt vansinnigt att något som ett arbete kan få komma så ivägen för det som egentligen är viktigt.

Megadeth får helt enkelt symbolisera det med "Angry Again", en riktigt bra filmlåt från "Last Action Hero". Vill du ha mer avancerad läsning idag så är det Werock som gäller - där hittar du en bra intervju med Barney från Napalm Death!

Just nu är det enda vattenhålen träningen och bloggandet, utan dem skulle jag antagligen explodera. Tack för att ni läser, kommenterar och bryr er!

fredag 11 mars 2011

The Rebel Angel Allstars - Sättning 2

Tidigare i veckan rotade jag lite i hur mitt dream team avseende hårdare metal skulle kunna tänkas se ut. Så här på fredagseftermiddagen kan det ju vara lämpligt att kolla in en mjukare variant, ett band som skulle spela mer rock och hårdrock. Häng på!

Sången är det mest kluriga, tycker jag. Många av mina gamla idoler sjunger helt enkelt inte så bra längre (läs: David Coverdale!), så man får ta nån som sjunger bra nu. Och som kan mycket olika sångstilar. John Bush är en favorit som dessutom gjorde en bra insats i Armored Saint senast, en klart rock variant, eller så gillar jag skarpt Chris Robertson från Black Stone Cherry... men till slut så faller valet på en kille som jag tycker kan sjunga både snyggt och med lite "skit" i rösten. I give you, on vocals... Russel Allen!


Så, dags för gitarr. Och som vanligt vill jag ha två killar. Det är ju ändå det coolaste, förstås. Dubbla gitarrister rules! En cool kille som kan spela rock med känsla, en kille som kan chugga med tyngd och bidra med extra sång. Och närvaro på scen. Kombinationen av Slash och Zakk Wylde känns faktiskt... ja... helt klockren!




Okej, rytmsektion. Basen är det enklaste, tycker jag. här finns i min min värld ingen annan än Flea från Red Hot Chili Peppers. Han regerar. på scen, på skiva, musikaliskt!


Trummor är lurigare. Till slut så faller nog ändå mitt val på svenske Mikkey Dee. Det känns som om han kan spela vad som helst, och det är en trummis som verkar kunna spela det enkla på ett svängigt sätt, och det svåra på ett enkelt sätt. I ärlighetens namn så finns det många trummisar jag gillar skarpt, och en kille som Brann Dailor från Mastodon imponerar storligen varenda gång jag hör honom!
Nå, till slut blev det såhär.
Betydligt mer internationellt än förra gången!