Metalbloggens samarbetspartner:

måndag 30 april 2012

Veckans Citat: Red Fang

Veckans Citat. En av bloggens mest uppskattade inslag, och verkligen ett serie inlägg som varierar mellan högt och lågt, långa inlägg och korta enkla humoristiska saker. Idag är det dags för jänkarna Red Fang, och en strof fångad från låten "Wires" på skivan "Murder The Mountains".
Varför det då?

Jo, för att jag vill gräma mig lite. De spelade ju förband till Mastodon i början av året, och det missade jag. Det hade nog inte gått att göra något åt det, feber på barnen hemma gör att jag får vara glad att jag kom iväg den kvällen alls, men det är min inställning till Red Fang som jag grämer mig över. Jag dissade dem, ohörda.
Korkat.
Mycket korkat.
Flytet i denna strof och slinga när den sjungs är nämligen helt fantastisk, och ett otroligt bra sätt att använda rim i en text...

"Mama's not okay, she light's a candle for every day that you're away"
Red Fang

Så, gör nu inte som jag barn. Missa inte denna skiva:

Det är ett festande med riffet som honnörsgäst som du bör lyssna på. Det svänger. Som fan. Du har skivan på Spotify här, och ett bra tips är väl att starta med just "Wires" för att hitta citatet... vill du dessutom ha nåt bra att läsa under och fästa ögonen på under tiden så kanske bildspecialen samt recensionen från just Mastodons spelning i januari kan vara något?

söndag 29 april 2012

Live!: Wolves In The Throne Room "Live At Roadburn"

"We are Wolves In The Throne Room, thank you for having us......can we turn down the lights more?"
Så pass enkelt är hela snacket som bandet bjuder på i denna liveupptagning från Roadburn-festivalen 2008. Förpackningen innehåller både en DVD och en CD från den timmeslånga spelningen, och som vanligt i dessa fall så är det ljudupptagningen som vi fokuserar på i Live!-inlägget...
..MEN: För att sätta rätt bild i huvudet på alla som lyssnar på skivan ska det ändå sägas att scenen är klaustrofobiskt liten och badar i blått ljus.
Till vänster står Nathan Weaver, inträngd i mitten längst bak sitter Aaron Weaver bakom sitt trumset. Ute på vänster kanten lyckas sessionsgitarrister Rick Daheln hitta lite yta och i mitten försöker Will Lindsay inte bara spela bas utan även knycka lite på sitt rakade huvud - det ska nog föreställa att han headbangar. Det går sådär. Platsen finns inte, håret finns inte. Ändå är detta genialt och magiskt från början till slut!
4 spår hinner man med att avverka, och eftersom spelningen görs 2008 så är materialet hämtat från skivorna innan dess. Det finns ingen booklet som man kan läsa mer i, men låtarna "Vastness & Sorrow", "Face In A Nighttime Mirror Pt 1", "Cleansing" och "I Will Lay Down My Bones Among The Rocks And Roots" är alla långa och mixar bandets säregna lugna och nästan eteriska partier med ett smiskande black metal-röj. Det tar till exempel nästan 3,5 minut av den inledande "Vastness & Sorrow" innan det brakar lös på riktigt - men då är det med en intensitet som gör att man som lyssnare nästan ryggar tillbaka.
Bäst är nog ändå "Cleansing".
Känslan man får av att ligga på rygg, med den musiken i lurar. Nära inpå. Gärna i mörkret.
Det är riktigt häftigt!

Som vanlig kan man önska att en liveskiva innehåller mer material. Personligen vill jag hoppas att bandet nu avslutar sin karriär (om det nu blir så, det har man i alla fall aviserat) med en ny liveutgåva där material från senaste "Celestial Lineage" finns med, men skulle det nu inte bli så...ja.. då får man klara sig med det som finns.
Och det är bra.
Wolves In The Throne Room "Live At Roadburn" är nämligen en liveskiva som du bör ha i din hylla!

lördag 28 april 2012

I'm not here

 Hello. You've reached the Metalbloggen. Jag är inte inne, leave a message.
Jag är nämligen på äventyr. I Tyskland, av alla ställen.
Skönt. Jag hoppas det blir lika bra väder som förra svängen (bilen nedan är alltså tagi i november (!), och visar svägerskan till vänster och hustrun till höger... mer bilder från den resan här, om du är nyfiken...), så att man kan få dricka en öl eller två i solen.
Och lyssna på musik.
Det blir väl som vanligt när jag åker dit. Fokus på tysk musik (nya Accept ligger väl bra till när det gäller spelningar), men jag ska också se om jag kan snappa upp något annat kul på plats. Lite sugen på någon gammal Sodom-platta eller så. Om man inte kan få ett för-ex av kommande Kreator, den tror jag blir bra.

Annars har jag finkammat Remaster, Veckans Tips och Live-serierna efter lite tyska inslag. Du hittar die Deutche nedan:

Veckans Tips:
At Vance "Chained"
Axxis "II"
Masterplan "S/t"

Live!
Running Wild "Ready For Boarding"
Accept "Staying A Life"
Scorpions "World Wide Live"

RemastersAccept "Metal Heart"
Running Wild "Death Or Glory"
Accept "Russian Roulette"

Tvekamper
Accept
Helloween

...inte speciellt mycket faktiskt, med tanke på hur långa dessa serier är. Kan bli lite mer Tysklandsfokus under våren. Kanske en fokusvecka?
Det återstår att se. Just nu har jag annat för mig. Vi hörs!

torsdag 26 april 2012

Recension: Vektor "Outer Isolation"

Amerikanska Vektor släppte sin andra platta "Outer Isolation" i slutet av 2011, men för min del tog det ända in i mars 2012 innan jag kunde lägga vantarna på den - och det har tagit sedan dess att formulera tankarna avseende skivan.
Precis som med föregångaren "Black Future" så är det nämligen inte en skiva man strölyssnar på för att sedan kläcka lite fyndiga kommentarer om. Det går liksom inte att ta sig an verket på ett lättvindigt sätt, därtill är innehållet både för mastigt och komplext.
Rifforgien är 8 låtar lång, och det staplas just riff på riff i en aldrig sinande ström. Ljudbilden och anslaget är intensivt precis hela tiden.
Bandets Voivod-inspirerade "galenthrash" (kolla in loggan, det är inte så lite vibbar av just Voivod...) har denna gång blandats upp med passager som mest minner om black metal, och på det hela taget är skivan både mer direkt och mindre uppenbar än sin föregångare.
Konstigt nog.
Låtar som "Echoless Chamber", "Dark Creations, Dead Creators" och "Tetrastructrual Minds" är relativt enkla att ta till sig. De klockar in på mellan tre och sex minuter, och bjuder på en lagom dos riffbyten, rensande och passion - men skivan som helhet är ändå ett snäpp ut i stratosfären för bandet. Inledande "Cosmic Cortex" är kanske bästa exemplet, mer än tio minuters resa i Vektors universum som både är grymt bra och samtidigt komplext så att dte tar massor av tid att sjunka in i.
Mer så än förra skivan, vilket kanske beror på att hela plattan är så intensiv.
Det tar tid att bena ut allt då.
David Disanto som står för gitarr och sång skriker som vanligt, och i vissa delar utgör det bandets svagaste sida, hans sånginsats. I andra funkar det alldeles utmärkt, främst när musiken minner mer om black metal. Hans sätt att sjunga påminner inte så lite om just black metal, tycker jag.
Kompisarna heter Erik Nelson (gitarr), Blake Anderson (trummor) och Frank Chin (bas), och hela insatsen som dessa "gubbar" (obs - ironi, de kan inte vara mer än just över 20 fyllda om man kollar på bandfotot...) gör musikaliskt är klanderfri.
"Outer Isolation" är nog snäppet bättre än första skivan "Black Future", och ger framförallt en mer eftertänksam framtoning utan att ge avkall på passionen och inlevelsen.
Vektor kommer att slå på samma sätt som Opeth om de orkar hålla denna linje.
Inte på det sättet som gör att man spelas på Bandit till förbannelse, utan som ger trogna följeslagare runt om i världen, och kan ge ett respekterat namn inom branchen.
Fast jag vet inte om de bryr sig om det.
Det känns inte riktigt så.
Det känns mer som om bandet bara måste spela denna typ av musik, annars brister något.
Och för oss som gillar den nerven är ju denna skiva omistlig.
Vilket tar oss in på det där med betyg.
Jag har tvekat mycket. Maxpoängen, eller snäppet under?
Enligt min egen definition betyder ju 5 "Fantastisk, Ett måste!" och betygsfyran "Mycket Bra, du behöver detta". Jag hamnar mitt emellan, och anledningen är helt enkelt att skivan är så otroligt mastig och intensiv. Det ger hållbarhet, men också en tveksamhet. Är en så "jobbig" skiva värd det maximala betyget? (för övrigt har du ju en hel krönika på det där med omaket att sätta betyg här)

Låt oss säga såhär - gillar du vad du hör när du öppnar Spotify och tjuvlyssnar lite ytligt så ska du köpa skivan direkt, och ge den massor av tid och kärlek. Du kommer inte att ångra dig.
Själv landar jag nog på en urstark fyra så länge, men hade jag haft skivan i tid till 2011 års topplista så har jag svårt att se hur den skulle ha kunnat hållas utanför...

Bästa Spår: "Tetrastructural Minds". Klockren hit. Och det är svårt att inte nämna även "Cosmic Cortex", förstås.

Vektor "Outer Isolation" - 4

onsdag 25 april 2012

Onsdag - och jag lyssnar på...

...en herrans massa musik den senaste veckan. Mitt kap avseende Dio-plattorna har förstås inneburit att jag lyssnat en hel del på den mannen denna vecka också (faktiskt, "Sacred Heart" har nog spelats mest av de tre i köpet, konstigt och oväntat nog - och helvete vad bra han sjöng då, Ronnie!). Det är han värd. Annars har det varit ganska mycket ny och väldigt mycket spännande musik som kapat till sig speltid. Recensioner på g, både här och på Werock, men låt oss kolla in det lite kort här och nu. Först ut - Soen!

Först tänkte jag att det var knäppt. Andra lyssningen att det var rätt bra. Tredje lyssningen att det är hur genialt som helst, och det ska bli väldigt spännande att se var jag står om en ytterligare 10-20 varv med Martin Lopez (ex Opeth) nya band Soen. Konstigt namn bara, hur uttalar man det? Vete fan. Bra musiker är det i alla fall, en viss Steve DiGiorgio hanterar t ex basen. Jo, han från detta släpp... hur som helst, en udda skiva som du bör upptäcka. Spotify här så du hittar den!

Nästa skiva du bör upptäcka är denna. (ja, vi kör väl Spotify med den med...) Lakei heter bandet, och norrmännens debut Konspirasjoner påminner mig till viss del om Kvelertak - men utan glädje och med en dyster världsbild. Det är black/crust/stoner/doom-gegga när det är som bäst, och perfekt för att mota eventuella vårkänslor med.




Vi fortsätter sen att mota vårkänslor med Odyssey och deras "Abysmal Despair" (som finns på Spotify här). Som du hör på skivans titel och ser på omslaget är det inte glada miner och clowner som avhandlas, men det som avhandlas görs bra. Har man dessutom låttitlar som "Wicked Witch" eller "Wolfspit And Witches Breath" så fattar man ju att det inte är dåligt. Hur bra?

Det får du avvakta recensionen för att se...


Sist och minst avseende speltid den senaste veckan (ja, av de som spelats mest då...så det är ju relativt egentligen) - Accept.



Lite tveksam faktiskt, till "Stalingrad". Kan det vara mina förväntningar som luras?
Det känns sämre än "Blood Of The Nations", och vi får se hur den här landar...

I övrigt kan man konstatera att det fylls på skivor man bara måste ha. Under året väntar vi på släpp från Gojira (sommar), Tiamat (oktober), Candlemass (vår, tidig sommar), Marduk (snart!) och Ex Deo (vår). Jobbigt det för en redan ansträngd plånbok som ska svälja High On Fire, Paradise Lost, Black Breath, Moonspell och Hellish Outcast. Bland annat, bara sådär.
Det är därför man får jobba som ett litet troll ibland, med sitt riktiga jobb.
Så att det kommer in lite kulor.
Därför - se nu till att spela lite fin musik för dina grannar/vänner/bättre hälfter/katter/sämre hälfter/kollegor och motarbetare så hörs vi mer imorgon. Då kommer recension på en av de vassare rifforgierna 2011 hade att bjuda på!

tisdag 24 april 2012

Sexigt. Naket. Whitesnake. Huntress.

Kolla in bilden ovan. Det är David Coverdale anno 1980. Jävligt tuff bild, mitt inne i verkligheten. Live and kickin' on stage. På den tiden när Whitesnake och David Coverdale sjöng låtar med ena benet fast rotat i blues och blandade skamlösa (för den tiden) texter med en sexappeal som var få förunnat.
Det var attraktion by music.
Inte genom naken hud.
Och det är lite av vad detta inlägg kommer att handla om - skillnaden mellan sexigt och naket.
Anledningen är Tom S inlägg om Huntress, och att jag denna morgon lyssnade på nedanstående platta i bilen:
Från den tiden då just Whitesnake hade sväng på ett sätt som inte finns nu. David, du ska faktiskt - lite off topic - få ett gratisråd här och nu: släpp det där med att åka runt och göra bort dig när du försöker nå alla höga toner i sentida klassiker. Gör en turné som är mer avskalad och fokuserar på dina låtar från den här tiden istället. Låt oss höra låtar som "Child Of Babylon", "Lonely Days, Lonely Nights" och "Rock An' Roll Angels" istället, och återuppväck den tiden...
Men okej, det var ju inte det vi skulle prata om.
Istället skillnaden mellan det som Whitesnake gjorde då och vad Huntress gör nu.
Huntress?
Vilka fan är det, tänke du?
Jo, det är ett amerikanskt band som spelar heavy metal. Såhär ser de ut:

De har en framtoning som ganska tydligt visar att det är sångerskan som är ansiktet utåt. Hon heter Jill Janus, och verkar på de flesta bilder man söker fram på Google köra den kvinnliga motsvarigheten till Manowar och deras utstyrsel. Först ser man tuttar, sen ser man mage, och på en och annan bild har hon ett finger i munnen på ett sätt som antagligen ska vara förföriskt.
Det funkar sådär.
Ser faktiskt mest korkat ut, men jag tror att det funkar. De andra heter namn som Blake, Ian och Eric, men det kommer inte gemene hårdrockare att notera. Istället kommer Huntress att slå. Eller, Jill Janus kommer att slå. Och det gör mig lite ledsen att en sångerska som har sånt sjukt tryck i pipan (kolla in nedanstående video och säg emot...) inte kan komma igenom vår inskränkta lilla hårdrocksvärld utan att köra barbarian naked style.



Min fråga är nu - var det likadant för David Coverdale och Whitesnake once upon a time?
Och jag som är så förskräckt och gammal?
Jag tror inte det.
Jag tycker det är skillnad på naket och sexigt.
Och att en låt och ett band kan vara sexig utan att vara naket. Och att naket kan vara jävligt...osexigt.
Och där tycker jag att att Huntress hamnar.
I min värld.
Men inte i världen av heavy metal generellt. Tror jag.

Sist i dagens inlägg - en lite kul bild med ett stänk allvar i sig. Som också angränsar dagens tankar.

Detta är en bild från NFL-matchen mellan Green Bay Packers och Chicago Bears. Två riktiga antagonister, men det syns kanske inte. Bilden är ju fantastisk, och givetvis förföljs den med kommentarer som "fudge Packers" med tanke på namnet. Jag tycker den är är kul, men samtidigt belyser den lite av en sorglig likhet mellan sport och idrott.
Det är inte helt lätt att "komma ut" om man är homosexuel, även om det finns lite undantag.
Och det blir nog inte lättare av att den enklaste vägen till uppmärksamhet inom hårdrocken är att ta en storbystad lättklädd blondin som frontfigur...

måndag 23 april 2012

Veckans Citat: Megadeth

Låt mig presentera, från vänster till höger: Chuck Behler, Dave Mustaine, Jeff Young, David Ellefson. Året är 1986, bandet är Megadeth.
Ilskan över världens tillstånd får bandet att göra en video som innehåller en äldre man som pratar med en tonåring, och säger "What is this garbage you're watching? I want to watch the news.", varpå yngligen svarar "This is the news!", och bandet klämmer ur sig skivan "Peace Sells...But Who's Buying?" med sitt fantastiska omslag.
Veckans Citat hämtas denna gång från titalspåret på den plattan, en låt som innefattar några av de bästa textstroferna galningen/geniet Mustaine har lyckats få ur sig...

"What do you mean I don't belive in God?
Talk to him every day
What do you mean I don't support your system?
I go to court when I have to
What do you mean I can't get to work on time?
Got nothing better to do
What do you mean I don't pay my bills?
Why do you think I'm broke? Huh?

If there's a new way I'll be the first in line
But, it better work this time

What do you mean I hurt your feelings?
I didn't know you had any feelings
What do you mean I'm not kind?
Just not your kind
What do you mean I couldn't be the president of the United States of America?
Tell me something, it's still "We the People", right?

If there's a new way I'll be the first in line
But, It better work this time"
Megadeth, Peace Sells

Briljant. Låten - briljant. Tror fasen det blir soundtracket till denna måndagmorgon!

söndag 22 april 2012

Remasters: Badlands "Voodoo Highway"

Badlands sätter upp skylten som pekar raka vägen ut i träsket. Där ligger den, "Voodoo Highway", enligt omslaget till andra plattan från vad som oftast sägs vara Jake E Lee's band.
Den första självbetitlade skivan har förekommit förr i Remastersserien, och precis som den så är den andra - och, tyvärr, sista - skivan utgiven av Rack Candy i sin remastrade version.
Det är en förpackning som inte bjuder på extramaterial i form av låtar (det var väl slut, helt enkelt), men väl i bilder och text.
Som om det skulle vara anledning att köpa en skiva, egentligen, speciellt om det är en skiva som visserligen är bra - men som man inte är "dödsförälskad-tonårings-kär" i.
Så långt går jag inte i min dyrkan av Badlands.
Däremot anser jag att båda skivorna är måsten i din skivhylla, åtminstonde om man har en förkärlek för klassisk hårdrock som den lät på 80-talet:
högt hår, bra melodier, fantastisk sång och spelkunskap samt en vansinnig mängd spelglädje!
På "Voodoo Highway" är det när stämmer som bäst otroligt bra.
Inledande "The Last Time" svänger bra, avslappnade bluesdoftande "Whiskey Dust" ger härliga vibbar från en flodbåt i den amerikanska Södern, och hela skivans höjdpunkt "Silver Horses" är sån där oförfalskad spelglädje som gör att man får ett brett flin på läpparna varenda gång.
Det låter och känns som om gänget bara vandrat in i studion, pluggat in grejerna och sen kör.
Låter musiken flöda.
Jag gillar det. Den känslan är härlig att få!
Tyvärr finns inte skivan på Spotify i skrivande stund, så det kan bli lurigt att dela just den där känslan med er. Det är, om vi ska vara ärliga, mest er förlust.
Badlands "Voodoo Highway" får en som sagt att se lite ljusare på tillvaron!

lördag 21 april 2012

Record Store Day!

Idag är det Record Store Day! En fest som är värd att uppleva och efterleva så att den får fortsätta. De har de ju inte speciellt lätt, skivnasarna, och därför kan en sån här dag vara det som är skillnad mellan liv och död.
Skivbolagen följer också med. Släpper specialutgåvor på på vinyl. Artister kommer med liveframträdanden. Det är, i stora drag, ett jäkla hoollaballo!
Själv tror jag dte skiter sig pga svägerskans flytt som går av stapeln idag, men om jag hinner så är det två plattor jag kommer att kolla speciellt efter:



Jag lovar att Accepts "Stalingrad" är bra. Ohörd. De verkar vara i en hysterisk formtopp, ett andra liv. Och jag kan inte säga annat än att man blir helt golvad av ett gäng som Black Breath - det där är balsam för själen! Kanske är det ett tydligt tecken på att man är en lite Skivaholic, det där med att man ständigt letar Den Nya Kicken? Gruppen/skivan som ger det lilla lyckoruset. Personligen förlorade jag ju vadet med min hustru förra året, men detta år har det blivit färre plattor.

Så här långt.

Det släpps dock en hel del mumsigt nu under våren, så det kommer säkert att gå över styr i alla fall...


Annars gäller nog detta till kvällen:

Softande.

Snacks. En öl eller två.

Kanske en film. Familjemys, i alla fall ett tag till dess att familjen somnar!

Som sista kommentar nu då - vill du ha fler tips att lägga rabarber på i skivbutiken så hittar du arkivet med Veckans Tips här. Där finns både ett och två guldkorn!

fredag 20 april 2012

Veckans Tips: Nasum "Shift"



Örebro är mer lurigt när det gäller musik. Staden har medverkat massor i Veckans Tips, och ändå har jag i stort sett ingen relation till den. Millencollin, Blowback och Coldworker har alla fått sin vecka i glansen, och de sistnämnda är intim sammankopplade med denna Veckans Tips.

Nasum.

Kungarna av grindcore, superstjärnor to be - ända fram till den där där tragiska julen när flodvågorna sköljde in över bland annat Thailand. En av de omkomna var bandets frontman, gitarristen och sångaren Mieszko Talaczyk, och därmed var sagan om Nasum all.

Projektet dog, och även om man ju gör en tillfällig revival till sommaren så är det inte tal om att återuppta Nasums flagga - snarare om att hylla och hedra Mieszko.Trummisen Anders Jakobsson startade upp Coldworker, och därmed fortsätter den brutala musiken strömma från Örebro, även när Nasum åter läggs att vila efter sommaren.

Plattan "Shift" är en skiva som jag gärna minns dem för. Den är grindcore i världsklass, och alla som följer denna blogg vet att grindcore inte spelas speciellt ofta hos Rebellängeln. För att det ska gå hem krävs att det är något extra.

Och det är verkligen denna platta.

Visst finns här det vansinniga underbara renset ("Twinkle Twinkle Little Scar", "Fear Is Your Weapon", "The Smallest Man" är bevis så goda som något annat på just det), men här blandas ursinnet upp med både melodi, tyngd och ett vansinnigt sväng. Lyssna på "Wrath" eller "Closer To The End" exempelvis.

Stunder som de styckena bjuder på gör att hela skivan blir mer dynamisk och komplex, mer njutbar att lyssna på i längden.

Dessutom finns ännu ett trumfkort i bandets rockärm: spelskickligheten.

Det är uteslutande världsklass på insatserna, och det gör lyssningen till en ren njutning!


Skivan på Spotify - här.

Njutning av Nasum i sitt esse - samma plats!

torsdag 19 april 2012

Value for money!

Kolla in paketet som hamnade hemma i lådan igår!
Deluxeversionerna av Dios första tre plattor.
Feta.
Snygga.
Laddade med extramaterial och slipat ljud.
Och det bästa av allt - tack vare Jarno och hans tips så kunde jag köpa dem enormt prisvärt!
Amazon i UK levererade alla tre plattorna, fraktfritt, på en vecka för drygt 300 bagis. Det är vad jag kallar value for money!

Så... vad får man då?
Låt se. Jag har inte hunnit med att lyssna på någon av dem, men det är klart att det står högt på listan. Tills vidare får vi nöja oss med lite bilder på innehållet:


...först ut i raden är plattan "Holy Diver". Där får man "Evil Eyes" (som var b-sida till titelspåret när den släptes som singel, och som ju återfinns på efterföljande "Last In Line"), samt lite annat godis i form av livematerial. Kul namn på spelningen, "King Biscuit Flower Hour"?
Flummigt... och roligt. Har inte hört någon av dessa livetagningar.
Det gäller även på nedanstående skivas extramaterial.
"Last In Line" behöver dock inget extramaterial. Det är, som bekant, en av världens fem bästa skivor någonsin!






Sämst i paketet är ju förstås "Sacred Heart", även om jag har en alldeles egen och speciell relation till den skivan (läs mer här). Det har man fattat också, och där packar man in hela "Intermission" som extramaterial. Bland annat.


Jo, jag tackar jag. Det där blir fint för helgen!

onsdag 18 april 2012

Last Call For Alcohol?

Jaha, finalserien lever ännu. Osannolikt nog. George "Bud" Holloway III (smaka på det namnet, Svenssons!) har gjort mest poäng av en spelare i ett svensk SM-slutspelm någonsin.
Ny chans på torsdag, då jag tyvärr tror att Brynäs stänger ner detta. Det är deras stora chans, och jag tror de kommer att ha ett vansinnigt fokus på den matchen.
Men men, fortfarande pågår festen. Till min hustrus förtret, det är inte helt lätt att vara gift med en hockeyidiot när det är match varannan dag i en månads tid. Typ.
Nu är det dock på uppehällningen.
Senast lördag är det slut, om det nu mot förmodan skulle blir seger för de goda på torsdag.
Baren har utropat "Last Call For Alcohol", kan man säga.
(grym låt på senaste skivan med Hardcore Superstar, förresten).
Och, på tal om alkohol.

Finfin gåva från R2 häromdagen. Det tackar vi storligen för, och lägger på listan att göra i helgen, tror jag minsann. Slayers vin "Reign In Blood Red" är ju en vansinnigt snygg flaska, så vi får väl se om den är god också. Annars har ju ett knippe viner avhandlats när det gäller koppling till hårdrock.



Satyricon har varit under luppen i samband med Wongravens Alleanza Nero och Unione Nero, likväl som Sweden Rockvinet... men det slår mig att den mest kända flaskan - Motörhead - faktiskt har klarat sig undan att hyllas eller sågas. Det får jag nog också ändra på, men kanske inte till helgen. Som småbarnsförälder kan jag inte peta i mig på Slayer och Motörheadbuteljerna.

Om ni inte mitt lag, mot all förmodan, skulle lyckas gå på vatten och vända hela finalserien.

Då gäller inga regler längre... Last Call For Alcohol!

tisdag 17 april 2012

Blackout. Undantagstillstånd.

I helgen hände en sån där grej som gör att man minns det. I vanliga fall kan livet ha en tendens att vara mest måndagar och fredagar, men detta var en dag att minnas. Lördag. Snö. Riktigt skitväder - och vid halv nio på morgonen så gick strömmen i Tyresö. Överallt.
Jag hade tur (eller, jag har barn så jag var uppe sen länge...) och hade fått i mig frukost (kaffe, FTW!) och var igång, men hela dagen präglades av strömavbrottet.
Vi gick bland annat till vårt lokala centrum, och genast fick allt en extra dimension.
ICA var nedsläckt och mörkt. Alla butiker stängda, men med personal som vaktade ingångarna. I en del mörka hål såg man stearinljus tända. Folk som irrade runt.
Domedagskänsla, litegrann. Apokalyps. Zombiefilm.
Extra mycket när det helt plötsligt började komma varningar i högtalarsystemet. "Viktigt meddelande: brand har utbrytit i byggnaden, lämna genast via den närmsta utgången. Viktigt meddelande: ...."

Så jäkla tufft!
Alla vi som sett ett antal filmer om samhällets undergång måste ju genast ha tänkt på det.
Jag blev till och med inspirerar att skriva en novell om en ockupation och nedsläckning av en halvö som Tyresö. Militär som upprättar blockad. Ingen ström inne i området. Kanske ett virus som härjar. Maten börjar ta slut.
Får se om jag lyckas hitta tiden och inspirationen att fullfölja.
Innan dess plockade jag fram den här plattan:


Fantastisk skiva, Zombiekrig och deras debut "Undantagstillstånd". Kul att bandet själva hittade till denna blogg i samband med att det var Veckans Tips, men det var förstås inte därför jag lyssnade på skivan - det var ju för att det är massa bra musik med inspiration av just det där. Utbrott av virus. Mörka gator. Undantagstillstånd! Hoppas bandet snart kommer med en uppföljare.


Annars då? Målat.



Svägerskan ska flytta, och fick "hjälp" av oss.

Äldsta killen mest. Han hade målarfärg prick överallt.

Och jag hade mamma på besök. Trevligt.

Kollade hockey, och fick se mitt lag rycka upp sig men ändå bara ta en av två segrar, ett faktum som gör att det är 1-3 i matcher och att det nog tar slut ändå, utan guldfest.

Läste ut "Släktet" också, och den boken känns skriven för att bli film eller kanske TV-serie. Rätt bra faktiskt, framförallt spännande trots en del dumheter.

Lyssnade på Dio. Lyssnade på Black Sabbath. Lyssnade på Rainbow. Levde.

Funderade lite på mitt löfte att göra om designen på bloggen. Det har ju gått sådär med det, men det tycks aldrig finna kombinationen av tid och lust.

Vi får se. Eller inte.

Det beror ju på om det finns ström eller ej. Om det är blackout eller ej...

måndag 16 april 2012

Veckans Citat: om Ronnie James Dio, R.I.P

Idag är det två år sedan Ronnie James Dio gick bort. Han var i mitt tycke världens bästa hårdrockssångare, och jag lyssnar intensivt på hans musik än idag. Klickar du på bilden ovan så kommer du till förra årets minneskrönika, och vill du läsa mer om varför just denna man har namngivit webzinet Werock.se så hittar du skribenternas minnestexter här.
Det är dock inte så vi ska minnas Ronnie idag.
Det ska vi istället göra genom en specialversion av Veckans Citat, där vi gör nedslag i flera av hans mer eller mindre kända medmusikers tankar och minnen av mannen.
Samtliga dessa guldkorn är hämtade från Sweden Rock Magazine #89, och gillar du just Dio så är det ett absolut köp. Det numret innehåller allt du behöver, och ger både historien ur ett objektivt och mångfacetterat sätt såväl som varma minnen och tankar.
Okej - då kör vi!

I samband med första Rainbowskivan spelade Craig Gruber bas. Det var skivan som skulle komma att definiera Rainbow, och citatet hämtar vi avseende Craigs minne när det gäller textförfattande och låten "Man On The Silver Mountain".

"Jag frågade Ronnie vad fan han sjöng om och han svarade "Bruce Payne och pengar". Bruce Payne var Ritchies manager som Ronnie inte alls gillade. Han pratade alltid om alla pengar som vi skulle tjäna och texten skildrar honom som en bakslug man på ett silverberg, uppbyggt av våra pengar, som han inte kan komma ner ifrån.
Bruce fattade aldrig piken."

Craig Gruber, Rainbow

...även nästa citat är från tiden med Rainbow. Det är keyboardisten Tony Carey som får äran denna gången, en man som alltås medverkade på en av de absolut bästa plattorna som Dio har sjungit på - "Rising". Även denna gång är det textförfattande vi tittar närmare på, och då i låten "Stargazer", men nu är det inte riiiiiktigt lika fina ord som yttras...

"No Sun In The Shadow Of The Wizard? Alltså, seriöst?
Ronnie hade många talanger, men att skriva texter var inte en av dem.
Det blev bara "Drakar & Demoner" av alltsammans."

Tony Carey, Rainbow

Från mindre kända namn till mycket känt namn. Tony Iommi, och förstås landar vi då i Black Sabbath-eran med skivorna "Heaven and Hell" och "Mob Rules". I detta fall den förstnämnda, och där Tony ska få beskriva känslan de hade avseende samarbetet med Ronnie.

"Ronnie och jag kunde slå oss ned i ett rum, börja skriva och veta att vi skulle komma ut därifrån med en ny låt. Vi var ett suveränt team, helt enkelt."
Tony Iommi, Black Sabbath


Nästa man till rakning är en man som spelade med Ronnie på slutet, trummisen Vinny Appice. Läser man allt han har sagt om Ronnie så är det tydligt att de var nästan som släkt - det finns lika delar kärlek och frustration i uttalandena. De man har närmast är ju också de man kan bli mest upprörd över. Här är det kärleken som lyser, och det berör mannens röst i samband med solodebuten.

"Han sjunger givetvis fenomenalt i alla låtar, men "Holy Diver" var hans baby."
Vinny Appice, Dio

Om föregående citat var kort så är det tvärtom med detta, som vi hämtar från "Last In Line"-tiden och keyboardisten Claude Schnell.

"På det området var Ronnie ett geni. En gång testade jag ljudet av marimba, ett xylofonliknande instrument. Ronnie ville genast veta vad det var, även om jag avfärdade det som ovidkommande. När vi sedan gjorde mittpartiet i "One Night In The City" sa Ronnie till mig "spela den där marimbagrejen över det här". Ensamt lät ljudet idiotiskt, men men på sitt magiska vis uppfattade Ronnie att det skulle passa perfekt just där och det gjorde det ta mig fan.
Det var samma ska med introt till "Egypt (The Chains Are On)".
Ronnie skrev det på min lilla synt. Jag trodde jag skulle få skämmas ihjäl över att spela det partiet. men... ljudet kommer från en barnleksak och ändå passar det in. Mer än så, utan det introt skulle låten ändå vara stark men inte lika stark."
Claude Schnell, Dio

Nu ska vi kolla in en svensk. Det är ju inte speciellt många svenskar som spelat med Ronnie genom åren, men det finns en. Jens Johansson, keyboard. Det var under soloeran, med plattan "Lock Up The Wolves" - en skiva som jag anser är gravt underskattad i katalogen.

"En kväll gick Ronie och jag ut själva.
Jag drack Jägermeister tills jag spydde genom näsan. Vad värre var försökte Ronnie dricka lika mycket, trots att han var mindre.
Han låg i sängen i två dagar efteråt utan att kunna röra sig. Schemat var ganska tajt och vi hade bara tre veckors studiotid för hela plattan.
Jag fick skulden för de där två förspillda dagarna.
Det hjälpte inte att jag sa vadå, det var Ronnie som drog med mig ut"
Jens Johansson, Dio

Vem fasen är snubben ovan då? Bandana, det går ju inte ihop med Dio?
Nä. Det kan man nog säga.
Detta är Tracy Grijalva, gitarrist under de där skivorna som inte riktigt var Dio. "Strange Highways" (som ju faktiskt är jävligt bra egentligen) och floppen "Angry Machines". Citatet kommer från den förstnämnda, och det handlar om det annorlunda sättet som Ronnie sjöng på vid denna tid.

"Att musiken var så arg så tror jag fick honom att ta i ännu hårdare.
Han var lika suverän vad han än sjöng, men själv gillade jag honom allra mest när han pressade sig till låta ännu mer förbannad. Det lät så bra att jag ville klippa till honom."
Tracy Grijalva, Dio

Det sista sista citate vi ska fånga är från killen på bilden ovan. Det är Craig Goldy, en snubbe som faktiskt lirade gitarr på plattorna "Dream Evil", "Magica" och "Master Of The Moon" och ändå räknas som en parantes i Dios gitarristhistoria (i alla fall av undertecknad). Intressant är dock att det var på väg att komma en "Magica II" om man får tro vad han säger, och förutom förstasingeln "Electra" från den så verkar det finnas substans i just detta. Får vi höra nytt eller halvfärdigt material från Ronnie, trots att han inte finns bland oss längre? Vem vet, förutom Wendy Dio....

"Ronnie och jag hann skriva en del innan han dog, före en annan turné som jag hade inbokad. Då hade Ronnie just lämnat sjukhuset med en hoppfull diagnos och när Wendy frågade vad han ville göra sa han "skriva med Craig".
När jag kom hem från turnén var Ronnie på sjukhuset igen och den här gången kom han aldrig tillbaka."
Craig Goldy, Dio

Fan, jag saknar Ronnie rejält, fast jag kan njuta av hans musik varenda dag och jag aldrig kände honom personligen. Märkligt det där. Som en tonåring som förälskar sig en jävla affisch, typ.
Nå, det blir till att hylla honom denna Dio-day.
Konstant spelning av Rainbow, Black Sabbath, Dio.
The world is full of Kings and Queens. Who blind your Eyes and Steal your Dreams.
It's Heaven And Hell!

söndag 15 april 2012

Live!: Heaven & Hell "Neon Nights"

Det finns egentligen tre huvudorsaker till att du behöver den här liveupptagningen från Wacken:
1) Det är en chans att höra liveversioner av låtar från Heaven & Hells sista skiva. Spår som "Fear", "Bible Black" och "Follow The Tears" finns inte representerade på andra liveupptagningar.
2) Legendarerna på scen - Vinny Appice på trummor, Geezer Butler på bas, Tony Iommi på gitarr (av bloggens läsare framröstad som världens bästa hårdrocksgitarrist!) samt sångaren Ronnie James Dio - visar både tajthet och förvånansvärt mycket hunger och spelglädje.
3) Det är frontmannens sista inspelning, och som sådan når den förstås kultstatus.

Låtmaterialet innehåller ett axplock av bandets gemensamma skivor genom historien. Klassiska låtar som "Mob Rules", "Children Of The Sea" "Die Young" och förstås "Heaven And Hell" samt "Neon Knights" varvas med material från mellantiden ("Dehumanizer") och helt nya låtar.
Det hela sitter ihop på ett riktigt fint sätt, och man märker att när övergången sker mellan "Time Machine" (i vilken sångaren förresten får jobba hårt för att klara av sina uppgifter, ett faktum som gäller för allt det hårdare materialet från just "Dehumanizer") till "Fear" så växer det sentida materialet ett snäpp. "Fear" var inte så här bra i sin originalversion, riffet och drivet i den låten är betydligt bättre här.
Gamla örhängen som "Falling Off The Edge Of The World" är förstås aldrig fel heller, och det är väl lite av bandets iutmaning när man väljer att fästa en Wacken-spelning live: hur väljer man låtmaterial med en relativt kort speltid? När man har den låtskatten att välja på?
Oavsett hur man prioriterar så saknas det förstås höjdarlåtar, och egentligen tycker jag att man ska komplettera detta släpp med den tidigare "Live At Radio Music City Hall", då det är en helt fantastisk upptagning som är längre och innehåller fler låtar.
Det var ju dock det där med att detta är det sista materialet med den nu bortgångne Ronnie James. Tyvärr.
Och det ger denna skivan både en extra lyster och ett stänk av melankoli.
Visst är det en bra skiva och bra sätt att sätta punkt, men det går inte att komma ifrån... när man hör Dios stämma i en låt som "Children Of The Sea" så är det ofrånkomligt att inte tänka på att bandet egentligen ville fortsätta.
Nu blir det inte så, och vi får minnas dem via "Neon Nights"!

fredag 13 april 2012

Veckans Tips: Carpe Wade "Evidence"

Stardog var först ut på nostalgiresan hemifrån Skellefteå. Från den där tiden när livet var i stort sett bekymmersfritt och låg utbrett som en tom motorväg i nattljuset en sommar.
Nu är livet fortfarande ganska bekymmersfritt men jag har tvingats till otaliga depåstopp för att proviantera och möta medpassagerare.
Båda har sin charm, men det är ändå en speciell känsla när musik slår an den där strängen inombords. Den som gör att man för ett ögonblick - om än aldrig så kort - förflyttas till samma plats mentalt och emotionellt.
Den där känslan av att allt bara kommer flyta.
Ungdomens odödlighet.
Carpe Wade gör det för mig.
Återigen är det skivbolaget A West Side Fabrication som står som avsändare, och detta är bandets andra platta. Den första är okej, men för stökig och punkig i min smak, medan "Evidence" är riktigt själfylld, bra hårdrock/lättpunk med inte så lite anstrykningar av den då pågående starka Seattle-eran. Det luktar Alice In Chains ibland, det luktar Pearl Jam stundtals (lyssna på "Captain Nemo" så är du nog med på vad jag menar), och det är dessutom tydligt att bandet lyssnat många timmar på akter som Bad Religion och Green Day (den lokala minihiten "Spots Before My Eyes" är väl ett exempel så gott som något). I den smältdegeln av inspirationer har man lyckats klämma ur sig en riktig fullträff till platta. 14 låtar med egen identitet och smittande glädje parad med närmast panikartad önskan av att säga något viktigt, komma någonstans i livet.
Den där känslan som bara en gymnasiebo i en småstad kan identifiera sig med.
Och, tro't eller ej, denna skiva finns faktiskt att lyssna på på Spotify. Det ska du göra.
Samtidigt kan jag berätta att bandet i sig var något äldre än undertecknad, och att sångaren Fredrik var en tuff skejtare. Som hängde i riggen när de spelade live.
Sånt imponerade vansinnigt på en nörd som Rebellängeln, vars liv mest bestod av att spela ishockey och att på avstånd tycka att sådana killar var tuffa.
Det är en del av livet jag inte saknar.
Faktum är... den där motorvägen som låg öppen - den har tagit mig på en fantastisk resa, och jag är ändå glad att det bara är känslan som kommer tillbaka lite kort.
Totalt sett vill jag inte alls återvända.
Men lite Carpe Wade i högtalarna funkar ju fint ändå!

torsdag 12 april 2012

Vinn Torsdagstraven - demospecial!

Det var ju sjukt länge sen, men nu är det dags. Torsdagstraven återkommer, och det är inte vilken torsdagtrave som helst. Det är en trave med 10 demos (nåja, Preach är kanske ingen demo men ändå..) som ligger på kontoret och skräpar!
Skivorna ifråga är alltså följande - med länkar, så vill du läsa mer om dem klickar du helt sonika på själva namnet nedan. Otroligt finurligt, om jag får säga det själv.

Black Barrel Smoke
Stoneload
"Pre"
Headsic "Trials"
Preach "Path To Solace"
Eyes Front North
Dethrone
In Dispute "S.T.A.I.N.S"
Armless Alice "All Gods Children Go To Heaven"
To Dust "Fragments"

Saved By Insanity

Som vanligt då... för att vinna så ska du vara först att kommentera med rätt svar på denna fråga:


Ett av ovanstående band har lyckats knipa en plats i på demoscenen på Metal Town, den som drivs av Close-Up Magazine. Vilket?

onsdag 11 april 2012

Dagens ord: stök

Stökiga ungar i natt. Vaknade hela tiden.
Stökig första SM-final igår. Stryk så det sjöng om det dessutom.
Stökigt att ta sig till jobbet idag.
Stökiga uppgifter att ta sig an.
Dagens ord: stök.

Istället kan du ju fokusera på sammanställningen av vad som spelats mest denna vecka, den som finns till höger.
Ut från förra listan har Game Of Thrones åkt (klar med den serien nu, och undrar lite om det var någon som började kolla på "Alcatraz" i söndags...och om den verkar bra?), tillsammans med Red Fang, Nekromantheon, Shiftlight och Job For A Cowboy.
Nya på listan är Mythological Cold Towers och Van Halen, Vektor och Heaven & Hell. De sistnämnda kommer ju att belysas lite extra till helgen och efteråt - på måndag är det två år sedan Ronnie James Dio gick bort. Det blir lite tema på det, gissar jag, eftersom jag tänker en hel del på det. Är faktiskt fortfarande rätt nöjd med den krönika jag skrev förra året, så den kan du ju läsa så länge. I väntan på det andra.

Sist på listan över vad som spelas är ju SM-slutspelet i ishockey - men med tanke på hur jävla illa mitt lag agerade igår (och bra motståndarna var...) så kanske det är sista veckan.
Surt.
Man får peppa sig med annat då. Som att In Flames klubbturné dragit igång. Här har du Aftonbladets tankar om premiären, tillsammans med setlistan!

tisdag 10 april 2012

Back in the vardag

Påsken är slut. Det är dags för vardag igen. Inte så länge för min del, ska vara ledig på fredag också (besök från modern norrifrån), så det är verkligen en kortvecka. Men ändå. På schemat står kundbesök, offertskrivande, SM-finaler i ishockey och navelpillande. Springa borde jag också, speciellt efter den här påsken.
Godis en masse.
Vin en masse (förresten, visst blir man lite sugen på att köpa in en låda av Slayers nya egna vin?).
Och vad är väl ett bättre sätt att starta vardagen med än att blicka lite tillbaka på ledigheten?

Just det. Inget.
Helgen har i stort sett sett ut som minsta killen E demonstrerar på bilden längst upp.
Eller som min hustru böjde ordet häromdagen: "sov-sovare-sovast".
En riktigt slapp helg för hela familjen.
Äldsta killen fick en skattkarta...


...som ledde till ett godisägg.

Själv har jag som sagt också petat i mig en hel del godis. Och vin. Och öl. Och lite whisky. Och sett semifinalerna i ishockey. Och bitit naglarna. Och sett lite film ("I am number four" = skitfilm, "In Time" = skitfilm, "Thor = riktig skitfilm).

Musik har det spelats också.

Talismans självbetitlade platta (du har väl inte missat den Tvekampen?) bland annat. Och "The Devil You Know" med Heaven & Hell - men mest av allt har denna skiva snurrat:

Fantastisk platta som gjort mig sällskap i flera flera varv i lurarna medan jag har avslutat varje kväll med att läsa i sängen. Och en skiva som dessutom gjort mig sällskap
sent på kvällen när familjen somnat.

Mythological Cold Towers "Immemorial" är döds/doom som påminner mig en hel del om Paradise Lost när det gäller gitarrslingorna, men det är vackrare och mer skirt. På något sätt.

Verkar tyvärr inte finnas på Spotify dock. Synd för alla er som inte har skivan.

För oss som har den spelar det mindre roll...


Annars är jag inne i en läsperiod. Är ju lite av periodare när det gäller böcker, ibland blir det inget alls - ibland sveper jag i mig flera stycken i månaden.
Denna påsk har jag avslutat dessa två historier...


GW Person-boken var udda. Det hände fan inget i 500 sidor, och ändå ville man läsa vidare och vända bladet. Uselt slut dock. Lee Childs böcker om Jack Reacher är ju motsvarigheten till en film med Steven Seagal. Simpla saker utan något som helst djkup och ett våldsförhärligande som heter duga.

Jag läser dem för att slippa tänka. Och de går rätt fort att gnugga igenom. Korta kapitel, inga svåra ord...

Påbörjade denna bok nu. Första delen av tre, vad jag förstår.



Vampyrhistoria. Verkar helt okej efter de första hundra, hundrafemtio sidorna. Jag gillar fiction som ligger i gränslandet mellan verklighet och skräck/fantasy. När vardagen punkteras av det otänkbara, så vi får se var detta tar väghen. Risken finns att det går överstyr och att jag tycker att inledningen är bättre än slutet. Skulle jag förresten skriva en egen bok någon gång så skulle det vara precis så - en blandning av verklighet och skräck.


Det får bli en annan gång i så fall. Just nu ska jag jobba. Skriva offerter. Funkar inte riktigt att blanda verklighet och skräck då, misstänker jag...