Metalbloggens samarbetspartner:

tisdag 31 januari 2012

Ladda hem "Rock Science Anthem" gratis - och grattis till Deathening!

Minns du intervjun med galningarna bakom brädspelet Rock Science?
Nu tar de nästa steg.
I den limiterade versionen av spelet så medföljer låten "Rock Science Anthem" av Imperial State Electric (som ju, för övrigt, är på gång med nytt material... och du hittar recensionen av debutskivan här). Dock - nu har man bestämt sig för att ge bort låten gratis!
Du hittar nedladdningssiten här, inklusive instruktioner om hur man gör.
Kör hårt. Låten är rätt bra, faktiskt!

Annars får man gratulera Deathening idag. De vann rätt enkelt omröstningen om BÄSTA SVENSKA DEBUT 2011 på Werock. Grymma 3559 röster gav dem hela 45% av röstmängden, och skivan "Open Up And Swallow" recenserades på detta sätt.

Skivan finns förstås på Spotify också, om du vill höra hur den låter.
Klassisk svensk mark, skulle jag vilja säga - även om jag nog personligen skulle lagt min röst på Vildhjarta. Tror jag. Om jag nu röstat, vilket jag inte gjorde. Man vill ju inte påverka resultatet. Ja, som om det spelat någon roll. Imponerande mängd röster de har samlat ihop faktiskt, Deathening...

Till sist - lite humor.




Rolig, tyckte jag. Speciellt för oss som varit med om båda delarna!


Eller, förresten, jag lurades. Det var inte det sista. Det var det näst sista. För dig som undrar vad resultatet blir av förra veckans grubblerier (rättare sagt, de grubblerierna har ju förekommit rätt länge - men i förra veckan fick ni också ta del av dem) så kan jag meddela att frågetecknen börjar räta ut sig. Det kommer mer om det, senare i veckan eller nästa vecka.


Stay tuned!

måndag 30 januari 2012

Veckans Citat: Chris Ross, Wolfmother

Wolfmother, detta australiensiska band, slog verkligen igenom med dunder och brak. Jag minns hur sjukt förälskad jag var i debuten när den kom. Låtar som "White Unicorn", "Mother" och "Joker And The Thief" svänger brutalt mycket, och sparkade igång en så där vansinnig revival av 70-talets rock för min del. Det gör det lite kul att kunna presentera ett klassiskt citat med mycket tanke från det bandet, närmare bestämt från Chris Ross som då hanterade bas och keyboard (numera är väl bandet splittrat och det är bandets frontfigur Andrew Stockdale som kanske kan tänkas återkomma med nytt material och nya medlemmar).

"Om man aldrig chansar får man precis vad man förväntars sig.
Och ingenting mer."

Chris Ross, Wolfmother

...ett citat som känns rätt passande med tanke på den senaste tidens funderingar, faktiskt!

söndag 29 januari 2012

Remasters: Thin Lizzy "Black Rose"

Min relation till Thin Lizzy är av det där halvt avslagna slaget. Varje gång jag hört bandet har jag gillat dem (och, let's face it, med min och bandets ålder i vågskålen så är det lääääänge sen det hände för första gången), men det har aldrig varit den självklara besattheten och självklarheten att detta ska besätta min skivhylla som när jag träffat på band som Iron Maiden, Judas Priest eller AC/DC.
Länge nöjde jag mig med samlingsskivor.
Med tiden har ändå något hänt.
Sakta men säkert har det smugit sig in lite fler "vanliga" plattor med det irländska bandet.
Först ut i remastersserien får den här bli. Bandets kanske mest aktade skiva "Black Rose", ett verk så gott som något för att representera Phil Lynnots musik!
Här finns nämligen precis allt det Thin Lizzy gjort sig ett namn genom. Gitarrharmonierna i "Do Anything You Want To", balladen "Sarah", den irländska kopplingen i "Roisin Dubh (Black Rose) A Rock Legend" och det grymma svänget i "Waiting For An Alibi".
Man förstår att band som Metallica har hämtat mycket av sin inspiration av hur man komponererar och arrangerar låtar från just Thin Lizzy när man hör det här.
Ljudbilden är relativt avskalad men ändå snyggt "rockig", och dessutom rätt klar. Lynnots röst och basspel framhävs precis lagom mycket och väver ett snyggt fundament tillsammans med Brian Downeys trumspel - och, det är klart, besätter man gitarrpositionerna med Scott Gorham och Gary Moore så blir det bra. Både detaljrikt och kompetent.

Snyggt omslag är det också.
Extramaterialet består av ingenting, men det är okej i mitt fall. Är du ett fammalt Lizzy-fan har du förstås skivan sen tidigare, och då är det väl enbart den digitalt remastrade ljudbilden som kan locka. Har du däremot inte skivan så är det ett klockrent köp, och då spelar det mindre roll om du får extra allt eller inte. Det är själva ursprungsplattan du vill åt!

lördag 28 januari 2012

Tvekamp: Alice In Chains "Dirt" vs "Black Gives Way To Blue"



Den här Tvekampen borde aldrig ha ägt rum. Den borde inte finnas. Allt är Jontes fel. Tvekampen är, under normala omständigheter, en artikel och en genomgång av två skivor/grupper/sångare eller liknande som ställs mot varandra, och där jag vid skrivandets start inte vet hur det hela kommer att sluta. Det är lika mycket en artikel för er läsare som för min egen del, ett forskande efter svar på en frågeställning jag när. I vanliga fall alltså. Detta är inte ett vanligt fall. Det är ett ovanligt fall, där Tvekampen har till syfte att ge en mer detaljerad redovisning om varför ”Dirt” är bättre ”Black Gives Way To Blue”, och således vet jag denna gång redan innan jag påbörjar skrivandet hur det kommer att sluta.


Som vanligt går Tvekampen av stapeln enligt vissa ramar. Ett antal olika kategorier avhandlas, och i varje kategori fördelas en poäng mellan 1 och 5. Till slut summeras rubbet för att ge en vinnare. Här är Alice In Chains ”Dirt” vs ”Black Gives Way To Blue”!


Rond 1 – Omslag
Det brukar ju börja så. Med omslaget. Anledningen till att de flesta Tvekamper (så ock denna!) har detta som startpunkt är relativt enkel – jag anser att omslaget är en del av helhetspaketet. Hur stämmer bilden in med musiken, är det genomtänkt och snyggt eller hoprafsat? Dessa två skivor bjuder på ganska olika angreppssätt när det gäller omslaget. ”Dirt” pryds av en halvt smält/begravd kvinna i smutsen, med en fond av berg – rubbet övermålat i en udda orange färg som sticker ut bland hårdrocksomslagen. Det är avigt, unikt och fulsnyggt på ett sätt som passar innehållet rätt bra, och omslaget är av den sorten att man genast känner igen skivan om man ser den.
”Black Gives Way To Blue” pryds av ett ganska fult hjärta. Bilden i sig känns ganska primitiv, men det finns ändå en koppling till hur musiken på skivan låter och hur hela konceptet med skivan är byggd. Det handlar om att hela ett hjärta, att frigöra sig från den nattsvarta natten och gå in i den ljusare gryningen, så hjärtat som symbol känns inte malplacerad. Inte lika klockrent omslag, men ändå inte så jäkla illa!


”Dirt” – 4
”Black Gives Way To Blue” – 3


Rond 2 – Inledningen
”Dirt” börjar sådär så man tappar hakan. Första gången jag skulle spela den här skivan – på den tiden när man inte hade kunnat tjuvlyssna via Spotify eller MySpace eller andra medier – så höll jag fan på skita på mig. Inget intro, ingen förvarning, bara Alice In Chains rakt ut ur högtalarna och omformade till en knytnäve i facet. Att starta skivan med korta och relativt hårda ”Them Bones”, gå över i malande svänget som är ”Dam That River” och komplettera inledningen med den fantastiska sången i ”Rain When I Die” och studsiga ”Sickman” är inget annat än genialt. Det är bara att kapitulera och dela ut full pott, för den här typen av musik blir inte bättre än såhär.


”Black Gives Way To Blue” är generellt en skiva med mer lågmäld ton. Inledande ”All Secrets Known” känns faktiskt mest som ett intro innan plattans hårdaste låt ”Check My Brain” släpps lös. Det kanske är det spår som mest minner om hur bandet lät för två decennier sen, och utgör ett av partierna som ger variation till skivan. Inledningen – skivan har 11 spår så vi räknar de 4 första här – kompletteras av ”Last Of My Kind” och ”Your Decision”, två stycken fina rocklåtar med hög lägstanivå. Totalt sett är det ändå ett mognare Alice In Chains som presenteras, som uppträder mer kontrollerat och med mindre variation och mindre mod, och låtarna har mindre säregna identiteter. Och, inte att förglömma, något lägre kvalitet än sina äldre bröder.

”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 4


Rond 3 – Mittpartiet
”Junkhead”, spår nummer 6 på ”Dirt” har en av de bästa texterna jag vet. Kombinationen av avv Layne Staley vänder ut och in på sig själv för att beskriva sin relation till drogerna lyfter låten till rent av magiska höjder, anser jag. ”Rooster” och titelspåret ”Dirt” bildar tillsammans med ”Smack” mittenpartiet av skivan, och det är förstås fortsatt mycket mycket bra. Ändå inte riktigt lika fantastiskt som inledningen, och det beror väl på att det är lite ojämnare i denna del av plattan. ”Dirt” och ”Smack” är helt enkelt bland de svagare spåren på skivan, så det får bli en fyra för mitten av ”Dirt”.


Även ”Black Gives Way To Blue” landar på en fyra, där man har knippet ”A Looking In View”, ”When The Sun Rose Again”, skivans bästa spår ”Acid Bubble” och ”Lesson Learned” som uppställning. Varför inte högre betyg? Bra fråga, och svaret är nog att det är ”Acid Bubble”, möjligtvis tillsammans med ”A Looking In View” som håller den klassen, medan de andra inte riktigt når så högt. Bra, absolut. Men inte världsklass…


”Dirt” – 4
”Black Gives Way To Blue” – 4


Rond 4 – Avslutningen
Ja, vad ska man säga? Avslutningen på ”Dirt” är förstås legendarisk. Det krävs inte speciellt mycket text för att förklara det egentligem det räcker väl med låttitlarna? ”Hate To Feel”. ”Angry Chair”. ”Down In A Hole”. ”Would?”. Framförallt de två sistnämnda spåren sätter sin prägel på hela skivan, och de andra är bättre än vad du minns. Toppbetyg, förstås.


Jämför det med ”Take Her Out”, ”Private Hell” och ”Black Gives Way To Blue” så inser man att det är klasskillnad, trots att starka ”Private Hell” lyfter denna trio. Det räcker dock inte lika långt, och det blir tydligare och tydligare att det är bra… men inte lika bra.


”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 4


Rond 5 – Balladen
På ”Dirt” är det ganska lätt att peka ut Balladen med stort B. Det är, förstås, ”Down In A Hole” vi pratar om, en låt som jag nog haft med på fler än 20 samlingsband genom åren (oj… man känner sig gammal när man skriver en sån sak, men det är ju sant… för er kids som inte förstår konceptet så kan ni översätta det med ”spellista”, fast utan känslan och möjligheten att ge bort denna skatt som tagit så mycket energi och möda att skapa). Fantastisk låt, och jag älskar känslan i den. Det är inte lika lätt att hitta ”balladen” på ”Black Gives Way To Blue”, men ska man välja en låt som sticker ut så är det väl ”Private Hell”. Låten bjuder på ett härligt gung, och en sval känsla som kombineras med bra sång och snygga slingor. Det är i stort sett en av de bättre låtarna på skivan och även om jag inte har samma fantastiska minnen och känslor som till dess konkurrent så ska det tillstås att låten är mycket mycket bra och även den förtjänar det maximala betyget.


”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 5


Rond 6 – Titelspåret
Konstigt nog så är titellåten på 92 års klassiska ”Dirt” rätt svagt. Det tillhör de sämsta på skivan, om inte det sämsta, och det känns väl lite som om bandet valde det namnet på skivan mest för att det var en tuff och bra titel, inte för att låten motsvarar alla dina önskningar.
Då är det bättre på ”Black Gives Way To Blue”, trots att det är en kort och ganska banal sak. Det fina är dock känslan i den låten. Gästspel av Elton John, och på det hela taget ett fint sätt att sätta punkt för processen med skivan. Svart ger verkligen efter för en nyans av blå istället!


”Dirt” – 3
”Black Gives Way To Blue” – 4


Rond 7 – Singelspåren
Alice In Chains
krämade ut 5 singlar ur ”Dirt”. Det kunde ha varit fler, vilket säger en del om materialet. Först ut var ”Would?”, som sedan följdes av ”Them Bones”, ”Rooster”, ”Angry Chair” och ”Down In A Hole”. Ruggig laguppställning, det där, och man kan förstå att bandet sålde skivor som glass en varm solig sommardag. Vid första anblicken kan det tyckas vara orättvist att jämfa senare skivan ”Black Gives Way To Blue” eftersom den funnits under en kortare tid och annan tid, men de fem angivna singlarna gavs ut under -92 och -93. Numera släpps ju knappt singlar i dess rätta benmärkelse, men duon ”Check My Brain” och ”Your Decision” har fått videor i alla fall, detta sen skivan släpptes september 2009. Beror det på att skivindustrin har ändrat sig sedan dess? Jo, säkert. Men det beror nog också på att det helt enkelt inte finns lika många klockrena singelspår på ”Black Gives Way To Blue” – den skivans styrka ligger inte i att lyfta en låt från dess sammanhang och spela enbart den. Den skivans styrka ligger i helheten, i känslan och processen som förmedlas när man spelar hela skivan från start till mål. Där helheten blir starkare än de lösa delarna var för sig. Sånt gillas ju, i o f s, men det är ändå svårt att slå en skiva som har BÅDE helheten OCH de riktiga kioskvältarna som kan stå på egna ben! (Ja, och förutom det så tycker jag väl att man valt att lyfta fram låtar som kanske traditionellt kan locka Alice-fansen, inte de som är bäst på skivan, men det är ju en annan sak…)


”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 3


Rond 8 – Helheten
En sak står helt klar – att göra ”Black Gives Way To Blue” kan inte ha varit en lätt process. Ny sångare, och ett försök att inte bara gå visare som band utan som människor och individer. Jag tycker också att man har lyckats extremt bra, skivans känns nämligen respektfull mot bandets historia, lågmält reflektiv och ändå med nerv och med kvalitet. Inte heller försöker nya sångaren William DuVall kopiera sin föregångare, utan gör detta till något eget. Det är imponerande som helhet, och ruggigt bra – faktiskt bättre än alla beståndsdelarna löst var för sig!

”Dirt” då? Ja, vad ska man säga? Det är lite som Barcelona inom fotboll, eller ryska superfemman med Krutov-Makarov-Kasatonov-Fetisov-Larionov när det begav sig på CCCP-tiden. Bländande individuella akter som tillsammans också ger en helt fantastisk helhet, helt enkelt för att varje ingående del är så jäkla bra i sig. Det är liksom motsvarigheten till den svenska modellen där laget är styrkan, men det spelar ingen roll, slutresultatet blir fantastiskt ändå.


”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 5


Rond 9 – Bandet
Konstanten är Jerry Cantrell. Det är ju han som är låtskrivaren, gitarristen och stundtals också sångaren. Visst, på trumpallen sitter Sean Kinney på båda våra skivor som är i fokus, men låt oss vara ärliga – när det gäller bandet så är det Jerry Cantrell som är den starka personligheten. Att basen hanteras av Mike Star (R.I.P) på ”Dirt” och av Mike Inez på ”Black Gives Way To Blue” påverkar inte speciellt mycket heller, tycker jag. Det som skiljer banden åt är ju sångaren. William DuVall på den senare skivan, Layne Staley på den förra. Båda gör goda insatser, men låt oss vara brutalt ärliga – det fanns bara en Layne Staley. Fruktansvärt karismatisk röst, proppfull med känsla och personlighet. Det var, i stort sett, hans förmåga att göra Cantrells låtar rättvisa och skänka en helhet till dem som gav Alice In Chains dess framgång och plats i strålkastaren. På ”Dirt” och dess föregångare ”Facelift” sjunger han så fruktansvärt bra att man baxnar.


Jämför man prestationen mellan de två skivorna och försöker bortse från sången så är nog den senare skivan speltekniskt en aning bättre. De två kvarvarande personerna har utvecklats som musiker, och de får sällskap av två nya, duktiga musiker. Känslan är också rätt bra, men istället för hunger och ”nu-tar-vi-över”-inställningen så är det en uppgörelse med alla demoner för att kunna gå vidare. Bra det, men inte riktigt lika bra. Tycker jag.


”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 4


Rond 10 – Känslan
I vanliga fall brukar Tvekampen avslutas med den mycket subjektiva och luddiga ronden ”Känslan”. Där sammanfattar undertecknad sina tankar och den känsla som jag har för skivan överlag. Så blir det inte denna gång dock, och det är ju för att detta inte är en vanlig Tvekamp.

Visst är det så att jag har mer känslor för ”Dirt”, det kan jag inte förneka, men jag anser att båda skivorna är mycket bra – dock väldigt olika i sitt sätt och sin framtoning. Jag anser också att låtarna på ”Dirt” är bättre (det har ju framgått så här lång, antar jag), men det finns ingen anledning att sätta poäng på denna sista rond. Så den får bli en rubrik och en ”icke-rond” denna gång….


Sammanfattning
Japp, jag gick in i denna Tvekamp med en bild av hur det skulle sluta – och nu är vi framme vid den summering som ska visa om det blev så. Låt oss slå ett öga på hur siffrorna landade till slut:


”Dirt” – 42
”Black Gives Way To Blue” –36


Oväntat? Nä. Kort sagt, det är två bra skivor som ställs mot varandra, men där den ena är ”mycket bra” så är den andra ”världsklass”. ”Dirt” är Alice In Chains största stund, och får räknas till en av de stora klassikerna. Det är en skiva som fortfarande – 20 år efter att den släpptes – håller måttet och sätter standarden för hur smutsig grungerock ska spelas. Mer intressant hade faktiskt, för egen del, varit att ställa den skivan mot Soundgardens ”Badmotorfinger” eller ”Superunknown”, eller Pearl Jams ”Ten”. DET kanske blir en riktig Tvekamp så småningom. Till dess… får du hålla tillgodo med de gamla alstren. De finns här!

fredag 27 januari 2012

Veckans Tips: Ginger Trees "Along With The Tide"



Relationen med en del skivor är jäkligt märklig.

Boråstrion Ginger Trees och deras "Along With The Tide" är en sån historia. Den landade i Rebellängelns promoportal i somras, och loggade en hel del speltid medan jag fillifjonkade ute på bakgården. Grillade, drack en öl, klippte lite gräs, målade ungarnas lekstuga.

Och det funkade väl. Rätt bra, stundtals riktigt bra, men ändå bara mest som bakgrundssällskap. Inte den där riktiga nerven.

Recensionen på Werock återspeglar väl det rätt bra, tycker jag.

Sen glömde jag mer eller mindre bort skivan under hösten.

Till dess att Metal Bastard presenterade sin Topplista för 2011, och jag fick se den igen. Den dyker upp på plats nummer 10, och det där fick mig att plocka fram plattan igen. Lyssnade på den med lite andra premisser -fokuserat med hörlurar. Nära musiken. Nära Rasmus säregna och fantastiska röst.

Perkele!

Denna lilla pärla hade mognat fint, och passade helt plötsligt betydligt bättre än som bakgrundsljud till sommarens lättsamma aktiviteter!

Bäst är nog "Ghost Of Another Age", men majestätiska "Poseidon", fantastiskt fina "New Day" och det svängiga titelspåret står inte långt efter.

Det luktar proggressiv rock och pop, med ett sväng som gör skivan till en höjdare om man tillåter sig själv att lyssna - här är det nämligen inte den omedelbara och stundtals burdusa rock'n'roll-känslan som regerar. Det är den lite lågmälda, ständigt växande kvalitén som härskar.

Bandets hemsida finns här, där man bjuds på en hel del fin läsning avseende recensioner och annat.

Såklart ska du kolla in skivan på Spotify också.

Gör bara inte som undertecknad och lyssna lite halvhjärtat för att sen glömma bort skivan.

Då missar du något!

torsdag 26 januari 2012

Recension: Alcest "Les Voyages De L’Âme"

Franska duon Alcest är en ny bekantskap för undertecknad. Per spelade dem på Hårdrockskvällen, och det fastnade direkt.
Lyckligtvis visar det sig att det var dags för release av nya skivan "Les Voyages De L’Âme", vilket väl betyder "Själens Resa", ungefär.
Ett mycket passande namn i så fall, för detta är musik som är både introvert och extrovert på samma gång. Som upmanar till ett inre sökande och att långsamt upptäcka alla lager, men ändå är lättillgänglig och enkel att ta till sig.
Duons starke man och huvudaktör är Niege, som står för allt låtmaterial, all sång - både ren och skrik, även om utvecklingen för bandet, vad jag förstår, allt mer fjärmar sig från den senare varianten och numera mest består av ren och klar sång - och alla stränginstrument.
Till sin hjälp har han Winterhalter som hanterar trummandet.
Skivan presenterar 8 spår, där inledande "Autre Tempes" valts till förstasingel. Det kan lika gärna vara för att det är det enda spåret av hygglig längd ur det perspektivet (5:50 långt) som dessutom är finstämd, men det är inte den bästa låten på skivan.
Det är istället efterföljande "Lá Oú Naissent Les Couleurs Nouvelles", som med sitt riffande, delvis skrikande sång och gitarrdrivna sväng påminner mest om traditionell black metal på skivan. Det betyder inte att det är black metal, men att känslan som dessa 8:50 ger dig är lite av detsamma.
Det är vackert, och mörkt på samma gång.
Titelspåret är låt nummer tre, och det är så skört, så finstämt att håret kan resa sig på armarna om du spelar det vid rätt tillfälle. Ja, och om du har hår på armarna. Jag har det, så jag vet att det kan ske.
Överlag är också skivan mycket jämn, och hållbar. Den har, i stort sett, rullat konstant sen den landade i brevlådan hemma, och det fungerar väl till och med för övriga familjen.
Det ger mig vibbar av ett band som exempelvis Agalloch, men det är väsentligt enklare att ta till sig, och med en snällare och mjukare framtoning - stundtals är det knappt hårdrock utan ett mellanting till rock pop som presenteras.
Hela tiden är det dock bra.
Tre av spåren har engelska titlar ("Beings Of Light", "Havens" och "Summer's Glory"), och initialt trodde jag nog att de låtarna skulle bli mina favoriter - helt enkelt för att jag inte kan franska.
Det har de inte visat sig bli, trots att jag gillar dem också.
Istället är det tidigare nämnda "Lá Oú Naissent Les Couleurs Nouvelles" samt duon "Nous Sommes L'Emeraude" och "Faiseurs De Monde" som fäst sig hårdast hos undertecknad.

Skivåret 2012 börjar starkt, och med tanke på hur väl denna skia passar mitt sinne just nu är det inte omöjligt att vi redan nu fått en av kandidaterna till årsbästalistan. Så bra är den, och givetvis kommer detta för min del att innebära att jag letar mig bakåt i Alcests katalog!
Du hittar skivan på Spotify här och bandets hemsida här, och har du inte lyssnat på dem tidigare så tycker jag att du ska avsätta lite tid för din egna själs resa.
Betyget nedan känns klockrent just nu!

Alcest "Les Voyages De L’Âme" - 4

onsdag 25 januari 2012

Soundtrack to the doubts

Tvekan råder, tyst det är i huset... tyyyyyst iiii huuuuuset.
Nä.
Inte alls, faktiskt. Tvärtom, skulle jag vilja säga - och, det finns väl inget bättre än att dela den typen av soundtrack?
Precis.
Du hittar en spellista på Spotify här.

Den innehåller mer eller mindre frekvent spelad musik just nu, som passar funderingarna.
Just nu rullar framförallt Alcest väldigt intensivt, så den plattan - med sitt sagolikt fina omslag nedan - har fått två låtar på spellistan. Ruggigt bra. Så och den efterföljande Illuminatus, med sitt... ja.. udda omslag. Annars kommer de sen som ett pärlband nedan... bra grejor!











tisdag 24 januari 2012

Om Metalbloggen och framtiden. Del 2!

Igår outade jag tankarna om att lägga ner bloggen, även om jag haft lite sådan dialog i viss form redan innan. Ett rejält gensvar blev resultatet, både ganska mycket kommentarer och framförallt via mejl.
Det tackar jag ödmjukt för, speciellt som samtliga varit fulla av goda råd och peppning.
Jag har svarat på de flesta, och en sak som slagit mig är att jag kanske inte varit riktigt tydligt med vari i min tvekan om fortsättning består.
Därav denna, del två, avseende tankarna om bloggens framtid.

Först ut - det är många av er som påpekat att uppdateringsfrekvensen är extremt hög. Det är riktigt. Anledningen till att det varit så är dels för att jag haft skrivandet som en oas, och att jag mått bra av att skriva lite varje dag. Dessutom har det gett som bieffekt att jag haft ambitionen att presentera något nytt läsbart varje dag, men kanske har detta över tiden förändrats till ett ok? Möjligen. Det är något jag behöver kontemplera. Tvång vill jag inte ha, samtidigt vill jag också vara tydlig med att jag inte har en dämpad skrivlust.
Jag kommer oavsett vad som händer att fortsätta skrivandet för Werock.
Jag kommer också att skriva för egen del, i en eller annan form.
Och det kanske är det jag egentligen ger uttryck för. Tankar om andra former för skrivande.
Som bieffekt är jag nämligen sådan som person att mina tankar flödar ganska mycket runt skrivandet när sådana tillfällen ges. Vid träning, eller i bilen. Det är där alla artiklar/idéer/inlägg föds, och det jag lockas av är lika mycket att låta dessa tankar flöda runt annat bloggen som den står och går.

För övrigt har förslag förts fram avseende en medskribent.
Det tycker jag spontant är en lockande tanke, och eftersom jag sett effekten på andra siter så kittlar den tanken extra fint. Känner du dig manad?
I så fall tar jag gärna emot dina tankar via mejl! (chief-rebel-angel@hotmail.com)

Denna blogg kommer inte heller att tvärdö. Serierna om Veckans Tips, Remasters och Live! är laddade till mars någon gång redan nu, och visst kommer den utlovade Tvekampen om Alice In Chains. Dessa tankar är snarare en del i en process, och för att hitta en lösning på längre sikt.
Jag tror nämligen inte på att fortsätta med något där hjärtat och glädjen inte är med, och som det ser ut just nu så hamnar vi där under våren om inte något förändras.

Metalbloggen 2.0, no fillers - just killers.
Kanske.
Metalbloggen R.I.P.
Kanske.
Metalbloggen 1.0, as it was, as it is, as it will be?
Nej.

måndag 23 januari 2012

Din åsikt efterfrågas!



Du kanske har märkt det.

Den senaste tidens avsaknad av glöd på den här siten.

Lamheten i inläggen.

Har du snappat upp den vibrationen så har du helt rätt.

Jag umgås med tanke av att lägga ner Metalbloggen. Att göra något annat.

Det där har yppats lite i en del mejlkorrespondens med läsare och vänner, och i de allra flesta fall resulterar det i en protest. Det är förstås kul att höra, men på något sätt krävs en nytändning.

En förnyelse, en förändring.

Därför vill jag ha din åsikt.

Vad tycker du?

Sitter du där och trycker på briljanta idéer, eller fantastiska kunskaper om hur man förändrar en blogg som i stort sett rullat i samma hjulspår sedan starten för snart 2,5 år sedan?

Dela dem med mig, via mejl (chief-rebel-angel@hotmail.com) eller kommentarsfältet!

Veckans Citat: Cronos, Venom

Venom. Egentligen är det svårt att förstå att detta gäng skapade en hel genre, mer eller mindre. Att dessa britter, med sitt sinne för oneliners, skulle vara de som många av efterföljarna inom den extrema metallen pekade på som föregångare och inspiratörer.
Eller kanske inte.
Kolla bilden bara (tagen -86, om man kan lita på internet), så inser man att detta är någon som inte går i upptrampade stigar. Det är någon som verkligen går sina egna vägar!

"Det finns två spår på "Black Metal" som vi fick spela in flera gånger eftersom vi spelade rätt hela tiden."

Cronos, Venom

Helt underbart egentligen. Och ja, det följer bandets övriga kommentarer. Givetvis har bandet medverkat i Veckans Citat förr. Mantas, och Cronos.
En perfekt start på den nya veckan, tycker jag. Tror jag ska anamma det själv, och "spela lite fel" på jobbet idag. Jag menar, vem vill inte vara en föregångare?

söndag 22 januari 2012

Live: Deep Purple "Made In Japan"



Det finns väl, egentligen, inget som kan kallas för facit när det gäller musik - men ibland kan man komma nära.

När det gäller hur en liveskiva ska tillverkas och läggas upp så hamnar vi i omstarten av serien p åen sån platta.

En klassiker bland klassiker.

En gammal trotjänare som fått stå som förebild för mängder av andra inspelningar, såväl för andra artister som för bandet själva under efterkommande år.

Deep Purple "Made in Japan".

Inspelad i Osaka och Tokyo under tre datum i augusti 1972. Med en ljudbild som ger full rättvisa och plats för samspelet mellan Richie Blackmoores gitarrspel på ena kanten och Jon Lords klaviaturfärdigheter på den andra. Med beviset på Ian Paices storhet på trumpallen (lyssna på hanteringen av cymbalerna på "Child In Time"!). Med svänget som Roger Glover placerar som fundament via sitt basspel. Med en ung Ian Gillan med spänst i rösten.

Och med låtmaterial modell übertungt.

Inledningen med "Highway Star" i sin grymma version får mig att ha blyfot varenda gång jag kör bil, eller headbanga vilt trots avsaknad av hår om jag befinner utanför bilen.

Sen radas de upp, klassikerna.

"Child In Time"

"Smoke On The Water"

"Strange Kind Of Woman"

"Lazy"

"Space Truckin'"


Mitt exemplar är dessutom remastrat med en extra disk som fått benämningen "The Encores", och då lägger man på låtarna "Black Night", "Speed King" och "Lucille". Bra så!


Deep Purple själva (eller, egentligen Ian Gillan,) berättar i boken "Access All Areas" av Anders Tengner att detta var deras facit avseende liveskivor, och att de för att reta skivbolaget gjorde återföreningsplattan i liveformat, "Nobody's Perfect" som en fars. Bandet var missnöjda med inspelningen, och i det mellansnacket narras man med sina egna låttitlar.

Sånt finns inget av på "Made In Japan", och Ian Gillan menade att det egentligen var en liknande inspelning - fast 15 år senare - man borde ha försökt göra vid återföreningen.

Egentligen inte så konstigt.

Det var ju facit...

lördag 21 januari 2012

Provsmakning: Sweden Rock Wine

Plastflaska. Det är det absolut första man tänker på när man greppar Sweden Rock Festival Edition från Åkesson. Det klingar ju... sådär.
Förväntingarna sänks. Flaskan i sig fick jag dessutom skickad till mig av just Åkessons distributör, och ni vet ju egentligen hur det är med gratis. Det värderas inte riktigt lika högt som det man lagt sina surt förvärvade slantar på.
Därför kan jag med en gång säga - detta vin är mycket bättre än vad man tror!
I flaskan döljer sig en Cabernet Sauvignon från Chile, tappad på 13%, och redan när man häller upp så börjar de lågt satta förväntningarna komma på skam.
Istället för en urvattnad blekröd och till hälften genomskinlig vätska fylls glaset med ett ganska kraftigt och mörkt rött vin. Dofterna är svarta vinbär och lakrits, vilket ska komma att återkomma i smaken, och på det hela taget visar sig vinet vara fullständigt godkänt.
Är detta den bästa butelj jag smakat?
Nej.
Men det är relativt bra, och eftersom hela idén med den begränsade upplaga om 10 000 flaskor var att servera Sveriges rockers ett dugligt och prisvärt vin, lämpligt till världens bästa musik så är det väl anpassat.
Just nu finns enbart en flaska Merlot i denna serie på Systembolaget, men får du chansen att lägga vantarna på även den första, Caberneten, så ska du göra det.
Det är den värd.

Betyget hamnar faktiskt på en stark trea eller fyra, vilket med tanke på den initiala farhågan ska ses som mycket starkt. Hustruns omdöme var "absolut helt OK", och jag håller med.

Mera omdömen? Du hittar lite om Alleanza Nero Di Wongraven här, samt dess exklusivare systerbutelj Unione Nero Di Wongraven här. Generellt är jag ingen stor kännare av vin, men det är lite roligt med dessa buteljer med utpräglad koppling till hårdrock....

fredag 20 januari 2012

Veckans Tips: Electric Wizard "Black Masses"

Det är sjunde given för ockultisterna i Electric Wizard, men mitt första möte med bandet.
Det är, i motsats till förra veckans tips, jävligt icke-glättigt.
"Black Masses" är en blytung ångvält som kvaddar allt motstånd - så även mitt.
Initialt gillade jag nämligen inte detta alls.
Ljudbilden lämnar, minst sagt, mycket att önska. Produktionen är så rå och tung att jag först inte la märke till styrkorna som finns - låtskrivandet, den hypnotiska effekten och just den krossande tyngden.
Som tur är så kom jag på bättre tankar, helt enkelt därför något i detta lockade mig tillbaka om och om igen.
Trots min initiala tvekan.
Lite som att titta på en trafikolycka, typ. Svårt att låta bli, helt enkelt.
Rise Above Records släppte denna skiva 2010, och hela bildspråket skriker film om satanism, tillverkad på 70-talet. Nakna kvinnokroppar, dödskallar och svarta ljus pryder boken, och hela CD-skivan i sig är en bild av en naken kvinna - underifrån, försedd med dödskalle.
Bisarrt, och antagligen precis vad ledstjärnan Justin Oborn (gitarr och sång) är ute efter. Han har sällskap av Elisabeth Buckingham på gitarr, Shaun Rutter på trummor och Tas Danasoglou på necrobas (jo, det står så...).
Låtarna då?
Jo, det finns en anledning till Tom S hade denna skiva som runner-up bland dem som fortfarande håller ett år senare, och för egen del var det mer eller mindre självklart att detta skulle bli skivan som representerade kategorin "Sämsta Produktion" på Hårdrockskväll 2012.
Det är just låtarna.
Jag valde mellan "Night Child" eftersom den börjar så fantastiskt uselt ur ett produktions- och ljudperspektiv (Allvarligt talat, vad ÄR DET DÄR i början av låten? Ska det vara skrämmande? Läskigt? Kul? Går inte att avgöra!), och att när låten brakar igång så fläskar man på så inåt helskotta med bas och dessutom har en lysande refräng och inledande titelspåret.
Annars är skivan ganska jämn, oavsett om det är fängslande riff som i "Black Mass" eller svängigt som fan i "Patterns Of Evil".
Det är helheten som är grejen. Det du ser på omslaget - det är musiken också.
Jävligt bra, för att hitta rätt uttryck!

Spotify här. Ha hög volym, detta behöver kännas och upplevas!

torsdag 19 januari 2012

Om fusk och "fusk". Och Rockshoppen!

Häromdagen skrev jag lite om en del händelser bakom kulisserna i samband med Werocks omröstning avseende Bästa Svenska Debut 2010. Det har kommit en del reaktioner på det där, både av läsare och av Simon från Pray For Locust, så det kanske kan vara på plats att förtydliga en del.
Simon har varit väldigt öppen och lite bestört över hur det hela uppfattades, och är noga med att påpeka att det inte var bandet som skrivit något liknande (han är också en stor supporter av Trident, och anser själv att det hade varit en ära att komma tvåa efter en sån skiva), och detta kräver nog lite mer text.
För det första - det var inte bandet som hade skrivit något, det var en "supporter" som delade med sig av sitt knep på Facebook eller i ett forum (minns faktiskt inte exakt vilket..)
För det andra - är det verkligen fusk? Jag tycker inte det. Det är "fusk", kanske. Men, rent krasst, är man så jäkla fanatisk att man rensar sin cache och sina cookies (och därmed blir av med sin historik och sparade lösenord och inloggningar) så är man nästan värd att få trycka på röstningsknappen två gånger. Det är ju lite samma sak som att rösta från två olika datorer.


Nej, det jag tycker var tråkigast i historien var att jag upptäckte Tridents invändning så sent. Det var nog, i ärlighetens namn, också det som gjorde dem mest uppretade.
Jag vill understryka att jag tycker att både Trident och Pray For Locust har agerat bra, och jag vill verkligen inte smutskasta något av namnen!

Nå, det om det. Är du uppmärksam så märker du för övrigt att det finns en ny logga i högermarginalen. Rockshoppen! Det är samma gäng som ligger bakom Rockmässan i Malmö (kolla intervjun från senast det begav sig), och de har förstås en ny mässa på gång också.
Den kommer att hamna i oktober, och ha lite mer vinkling mot Halloween. Pontus som är huvudfigur har också skvallrat lite om vad man kan vänta sig, och det är väl bara att konstatera... bor du i området så bör du rita in 27-28/10 i kalendern redan nu!

Det finns ännu en nyhet i högermarginalen. Rätt långt ner. Under Arkiven.
Jag har detta år lovat att springa 500 kilometer, och där hittar du aktuell ställning. Lovisa hörde dessutom av sig och tipsade om Löftessnurran, som innebär att för alla som lovar en förändring till det bättre så skänker Danica Pension pengar till organisationer (jo, jag vet... ett pensionsbolag som vill ge pengar till goda saker, det låter som en utopi. Lite som om Watain skulle vinna Grammis...). Det är väl småsummor det rör sig om, men det spelar mindre roll - jag är ute efter pressen. 500 kilometer. Here we go...!

onsdag 18 januari 2012

Runt och runt i spelaren...

Det är januari, och givetvis rullar musik i spelaren. Bra sån.
Den senaste veckan rullas förstås Mastodon, vilket förstås spelningen i lördags var anledningen till. Både i uppladdning och i eftersnack, så att säga.
Briljant band.
Briljant spelning.


Annars då?

Krux senaste, "III - He Who Sleeps Among The Stars" rullar frekvent. Bra skit, faktiskt, och i korta ordalag kan man ju säga att jag egentligen vill vara Fredrik Åkesson. Fan vad han rockar, var han än dyker upp. Att det hela sen baserar sig på sedvanliga monsterriff av herr Edling och att klart underskattade Mats Levén lägger sång som glasyr på kakan gör ju inget... recension på Werock. Så småningom. Där ska även denna platta recenseras.


Franky Lee, från Örebro. Låter som Millencolin. Innehåller medlem från Millencolin. Recension också där så småningom, men rent krasst tycker jag inte det är lika bra som Krux.

Annars är det mesta av den senaste veckans lyssning Jontes fel.

Det är nämligen dessa två skivor:




Felaktigt, förstås.

Och det kommer så småningom en Tvekamp mellan dessa två plattor, och just nu snurrar de friskt för att jag ska vara säker på min sak.... grymma plattor, båda två, men jag har verkligen blivit helt övertygad om att han har fel, den goda Jonte. "Black Gives Way To Blue" är INTE bättre än "Dirt"!

tisdag 17 januari 2012

Recension Mastodon på Annexet - och Årets Svenska Debut!

Det blev inte speciellt många ord, men lite text i alla fall. Och lite nya bilder jämfört med gårdagens bildspecial. Naturligtvis är det Mastodons överkörning på Annexet som avses, och du hittar mitt bidrag på Werock. Förstås. Där ingår både bilden ovan och nedan, samt lite fler actionmoments...

Och, på tal om Werock - just nu har siten släppt kandidaterna som du kan rösta på när det gäller Årets Svenska Debut. Det är en tradition som brukar dra en hel del röster och åsikter, och detta år kan du ge ditt stöd till akter som Gordon Fights, The Embodied, Vildhjarta och Jeremy Irons & The Ratgang Malibus.

Dessutom tänkte jag bjuda på en lite anekdot från förra året. Då stod nämligen den hårdaste striden mellan elaka Trident och lite snällare Pray For Locust. I Trident spelar bland annat Alex, det vill säga Demonias snubbe.



Jag hade lite kontakt med dem avseende kommentarer på Werocks årsbästalista, intervjun med Alex och även recensionen av Tridentplattan (den är faktiskt riktigt jävla bra, har dessutom haft den som Veckans Tips efter allt..), men nu är nog all kommunikation bruten. Tyvärr.

Anledningen är att när bandet upptäckte att de var i ett röstrace med Pray For Locust så började de undersöka lite om vad de andra snubbarna var för några.

Och upptäckte att Pray For Locust uppmanade sina fans - på nätet - att nollställa alla sina webläsare från cookies och rösta flera gånger!

Alex försökte söka kontakt med mig för att dra Trident ur omröstningen. De ville inte medverka om det var "fusk" i görningen - men tyvärr hade min kontakt med honom varit via min e-postadress hos Werock.

En adress jag bara kollar sporadiskt (eller lite oftare om jag väntar på något speciellt...).

Alex (och Tridents) reaktion på mitt uteblivan svar under den helgen var rätt ilsken.

Tyvärr.

Det kan jag bara beklaga.

Om det var fusk eller inte vet jag inte direkt, men helt klart kan man säga att det var jämnt mellan fjolårets vinnare Pray For Locust och Trident!

1531 röster landade Pray For Locust till slut på.


Året innan, 2009, var det The Generals som kammade hem priset.

Thomas Skogsberg har producerat, och det låter inte så lite Entombed om det hela. Och det är ju inte fel.

Vem som vinner i år?

Ingen aning, faktiskt. Det kan som vanligt gå hur som helst, redan nu har artikeln bra många läsningar och jag gissar att det kommer vara en del band som peppar sina fans för att ta titeln. Min egen röst får jag nog fundera lite på. Vildhjarta och Jeremy Irons ligger nog närmast till hands....

måndag 16 januari 2012

Bildspecial: Mastodon på Annexet

2012. Januari. Annexet. På scen - Mastodon, som levererar å det grövsta!
Vilken spelning, fullständig överkörning är det man tänker på.
Kameran fångade en del bilder i alla fall. Varsegod!

Troy Sanders på bas...
...och Bill Kelliher på gitarr.










...Troy Sanders och Brent Hinds rockar järnet...















Mera bilder? Här.

Mer om spelningen? Här!

Veckans Citat: Michael Schenker, MSG


Det är nytt år. Varenda gång får det mig att fundera lite. Vad ska hända. det kommande året? Är detta vad jag ska pyssla med? Därför startar vi Veckans Citat igen med ett filosofiskt uttalande från en veteran i form av Michael Schenker, MSG. Han har en poäng här, den gamle.


"Du måste ha en vision för att komma nånvart här i livet.

Det är visionen som drar in brödfödan.

Utan din egen vision gör du bara samma saker som alla andra.

Du finns liksom bara till"


Michael Schenker, MSG


Okej. Vad är din vision för livet? Eller, ska vi börja enkelt? Vad är din vision för 2012?

söndag 15 januari 2012

Werock-bonanza!

Söker du lite ny läsning såhär på söndagskvällen så är det Werock du ska hänga på. De senaste dagarna har nämligen var en helt galen publiceringsbonanza på siten.
Nya skribenten Kitty presenterar sig med en fläskig rapport från Gothenburg Winter Metal med bland annat Dark Tranquillity på scen, Martin intervjuar italienska Ravenscry och dessutom har man laddat upp nya recension mitt i månaden.

Där sätter Karin tänderna i norska Nekromantheons andra platta "Rise, Vulcan Spectre", en skiva jag har på gång in via beställning. Är otroligt nyfiken på den och vad den kan ge, och inte blev det mindre efter recensionen...


Dessutom även ord om Jungle Rot och The Embodied, men det är inga band jag har någon relation till.

Sämre vibbar om Abigail Williams då.

Förra given var ju riktigt bra, men nu staplar man inte direkt superlativ på rad när Henrik recenserar "Becoming"... även den på väg i posten, men nu blev jag lite orolig att det är ett felköp!
Själv ska jag försöka få ut lite bilder och text om den fantastiska Mastodonspelningen igår.

Stay tuned...!