Metalbloggens samarbetspartner:

lördag 30 november 2013

Metallbloggen lyssnar på: Deep, Gudars Skymning & Elevators To The Grateful Sky



...ibland kommer skivbolag med promos som inte riktigt fastnar för mig. Beroende på vilka bolag och vad jag normalt brukar tycka om deras releaser så försöker jag ändå ge det en chans, och ett sådant är just Record Heaven och Transubstans Records (du har väl läst min intervju med gänget bakom?)...men stundtals räcker inte ens den intentionen.
Det är så här - ibland orkar man lyssna igenom och skriva en vettig recension i alla fall, nyanserad och med ett knippe varv av skivan bakom sig fast an kanske inte gillade den, medan det andra gånger konkurrerar om uppmärksamhet som gör att man helt enkelt inte kan och orkar ge skivorna den uppmärksamhet jag tycker en recension förtjänar.
Här är tre skivor faller inom den sistnämnda kategorin, och jag tänker därför avhandla dem lite kortare i detta inlägg! 

Deep och Elevators To The Grateful Sky hämtas från Italien, medan Gudars Skymning, med det namnet, förstås har Svea Rike som hemvist.

Från toppen så kan man konstatera att det som vanligt finns en grundläggande kvalitet i de släpp som kommer från Transubstans/Record Heaven.
Det gänget släpper inte ifrån sig alster som är dåliga, och och vare sig Deep eller Elevators To The Grateful Sky är några undantag från den regeln.
Däremot sitter båda med samma svaghet, och det är i mina öron sången.
Den är inte alltid bra, och många gånger använder (främst Deep) ganska mycket dist på den, vilket får en att misstänka att även de egentligen tycker att det kanske inte är den starka sidan.
Musikaliskt så är det en form av doom/stoner/sludge som bjuds, och det finns riktigt många bra partier på båda skivorna, likväl som det finns en hel del sköna riff.
Promomaterialet presenterar de båda Italienarna på detta sätt:


OK, so you hear about a lot of bands fetching inspiration from the 70's / 80's heavy scene.
Now here's a band that does more than fetch inspiration from that era - they ARE that era.

Italian sludge masters DEEP has with their debut album "Vol. 1" successfully turned back the clock 30 years,
combining fast fuzzed-out riffs with doomsday drum beats. This is an utterly retro sounding production with
raw distorted guitars, and a feeling of old satanic sacrifice, taking the best from then and now.
Right up the alley of old PENTAGRAM, old DEATH SS, WITCHFINDER GENERAL, and new comparisments of ORNE,
WINDFALL and LORD VICAR to mention a few.



 

ELEVATORS TO THE GRATEFUL SKY (ETTGS) hails from Palermo, Sicily, a place where scorching heat makes music - and stoner rock, in this case - particularly angry and dazed.
Combining 70's heavy rock riffing with psychedelic flights, doom metal dirges and a whole palette of influences, ELEVATORS TO THE GRATEFUL SKY aren't afraid to
roam across different styles while keeping their fuzzed-out wall of sound intact. This record is embraced by a beautifully drawn artwork - made by Sandro (vocals) - that really
embodies the psychedelic experience and allows you to join the turbulent world of ETTGS.
Don't miss out on this stone-rocker from Transubstans Records!
Recommended for fans of SLEEP, DOZER, KARMA TO BURN, KYUSS



Sist ut är Göteborgs Gudars Skymning - men de har faktiskt också en anslutning till Italien eftersom deras andra platta gavs ut på Italienska Bloodrock Records. Denna tredje giv är rock/blues med svenska texter, och den faller mig inte riktigt på läppen.
Vete fan varför, men det känns nästan alltid som om det är en alkoholromantiserande bard på Söder som sjunger när det är sådan musik på svenska.
Hur som helst, såhär lyder press samt provsmakning:

5 years after Gothenhurg band released their debut "Dansa tillbaka till din grav", the band strikes back with their 3rd effort after the second album, "Mörka vatten", released on Italian Bloodrock Records. Again, the band takes the best out of the old blues, and the old classic hardrock, and delivers a heavy powertrio alike music with outstanding guitar licks. Easily compared with other Swedish veterans such as ABRAMIS BRAMA and MAGNOLIA. Includes a cover of CORNELIS VREESWIJKS "Sluskblues", a move that is dared, but resulting in a very fine outcome ! 


Bra så va?

En fin lördagsblandning!

fredag 29 november 2013

Veckans Tips: October Tide "Tunnel Of No Light"

Ibland är livet riktigt enkelt.
Som när man som medioker hobbyskribent försöker hålla en blogg vid liv, där ett av inslagen är en serie som heter "Veckans Tips", och där det går ut på att skriva lite och tipsa om riktigt bra skivor. 
Som när denna serie har sin årliga "svarta november", där temat för tipsen är att skivorna är motsatsen till glättiga och man får något sånt här i öronen.
October Tide är pusselbiten mellan tidiga Paradise Lost och Katatonia, och "Tunnel Of No Light" är en sån där dunderträff att det är rent av löjligt.
Det är så vackert, svidande episkt och direkt på samma gång, och hela tiden beckmörkt.
Det är, på det hela taget, ett av de enklare tipsen jag sprungit på - men ändå var dte nära att det inte blev av.
Jag recenserade förra given "A Thin Shell" för Werocks räkning, men tyckte att skivan var sådär. Ojämn, framförallt, så när 2013 års platta landade i skivdiskarna lät jag den gå mig förbi.
Till dess att Per sa åt mig att skärpa mig, och att den här given var hästlängder bättre.
Han har rätt.
Den är riktigt bra.
Från första stund till sista är det en njutning att få lyssna på spår som "Of Wounds To Come", "Our Constellation", fantastiska "Watching The Drowners" (vilken titel... vilken låt!) och "In Hopeless Pursuit".
Att det dessutom påminner om just tidiga Katatonia är väl inte så märkligt, nämnas kan att de flesta låtarna (samt gitarrspelet) hanteras av Fredrik Norrman med ett förflutet i den gruppen - men jag tycker inte vi ska prata så mycket om just det förflutna egentligen.
Är det något som October Tide bevisar med "Tunnel Of No Light" så är det att man är aktuella och som bäst just nu. Här och nu.

Ett perfekt Veckans Tips i höstmörkret, kanske det optimala soundtracket till nordisk höst (ja, jag vet, jag säger det om i stort sett alla skivor som får sin kvart av berömmelse i just november månad...), och som sista reflektion kan man konstatera att skivbolaget Pulverized Records som vanligt har fingertoppskänsla när det kommer till svensk extremare musik.
Deras etikett har fasen blivit en form av kvalitetsstämpel, och i stort sett är det bara att köpa på chans när man ser den!

Nå. October Tide "Tunnel Of No LIght" finns på Spotify, så kan vi fälla en tår tillsammans, en sån där tår som kommer sig av att det är vackert och sorgligt på en och samma gång...

torsdag 28 november 2013

Slutsvamlat!

Idag går sista inlägget av fem i en svit gästspel på Tune Of The Day från undertecknad.
Det har var Rebel Angel Ramblings om musik som lämpar sig till Novembermörkret, och passande nog så kommer också morgondagen att betyda denna månads sista Veckans Tips med samma tema på den här bloggen.
Det är dessutom en riktig pärla kan jag utlova, en sån där skiva som borde vara med på listan över "kanske på Topplistan i år". Du får hänga på låset imorgon, Veckans Tips publiceras som vanligt 09:00 på Metalbloggen.
När det gäller musik som varit under lupp på Tune Of The Day så har jag, som vanligt, totalt struntat i att kolla om Stones haft låten tidigare, och ändå tvingats anpassa mig efter vad som faktiskt finns på YouTube.
Kan ju inte fasen tipsa om en låt som sen inte går att spela, liksom.
Nåväl, de som fått en plats i ljuset (om än tillfälligt) har varit..


...och det har, som vanligt, varit riktigt roligt. Det är kul att skriva på engelska som omväxling, även om det denna gång inte blivit lika långa texter som förra gången det begav sig. Nästa gång - om det blir en nästa gång - ska jag försöka ändra på det. Vi får se om det vill sig.

Hur som helst så tycker jag generellt att det är ganska skönt att komma förbi den här månaden. December innebär också att det, personligen, är dags att försöka summera året musikaliskt. Julafton är som vanligt deadline för årsbästalistan till Werock, och jag har gjort min första genomgång av skivhyllans nykomlingar.
Rålistan är på styva 70 skivor.
Det är... rätt många.
Givetvis konkurrerar inte alla på allvar om en plats bland Topp 20, men det är ändå en rätt kul och utmanande uppgift som ligger framför undertecknad när det ska smalnas av.
Dessutom är det inte färdigt än.
Nästa vecka kommer du att få recensioner av Red Fang, In Solitude och Necrophobic.
Skulle jag tro.
Vilket musikår 2013 visar sig vara!

onsdag 27 november 2013

NP: Metal Bastards (Almost) Best Of 2013

...snart (antar jag) kommer ju en av årets absoluta höjdpunkter: Metal Bastards Best of.
Det brukar vara 30 plattor av varierande aggressionsgrad, och för mig är det där en riktig hit.
Årligen hittar jag minst en två-tre skivor som jag missat och som är verkligt fantastiska.

Och i år bjussar kar'ln på  en bonus i väntan på lilla julafton, nämligen "Almost" Best Of.
30 låtar från 30 skivor som är bra men inte riktigt lyckas knipa en plats på den åtråvärda listan.
Du hämtar hem allt här.

Personligen anser jag att av de akter jag inte hade koll på var det Celeste, The Moth Gatherer, Doomriders och, passande nog med tanke på gårdagens inlägg, även Vattnet Viskar. Alla bra, alla med ett eget uttryck.
Dessutom blir man lite peppad på att försöka ge sig på en egen mp3-samling.
Det vore faktiskt rätt kul, som smakprov.
Problemet är egentligen tudelat.

För det första är jag kass på fixande med datorn. Att göra en snygg bild, att lyckas mickla ihop alla låtarna till en snygg fil och packa ihop allt för att sen skaffa ett konto på en fildelarsite som ni kan hämta hem allt från... tja.. det är inte omöjligt, men låt oss säga så här: det kommer kräva en hel del tid från undertecknad.
För det andra är det just tid som är utmaningen.
Det finns inte i överflöd för tillfället. Tyvärr.

Men det vore onekligen ett kul projekt.
Skapa en spellista, kanske? Om nu allt finns på Spotify dock.

Ska fundera lite på det där. Det kanske kommer en "Best Of Rebellängeln 2013", om det finns ett sug. Är ni sugna?

tisdag 26 november 2013

Svarta Tankar - U.S.B.M.

...jag är väl som vanligt sent ute, men jag tänker nu att det är bättre att jag är sen än att missa det.
Svarta Tankar. Eller svartatankar.se, som drivs av Tony Ernst, får stor plats i de senaste numren av Close-Up Magazine och det med rätta.
Såhär ser programförklaringen ut:

Svarta tankar



Vi måste tala om black metal
Den här bloggen tar sitt avstamp i en enkel ansats: jag vill kunna skriva fritt, utan de bojor som redaktörsvinklar och teckenmängdskrav sätter på alla skribenter. Jag vill kunna skriva långt och personligt närhelst jag behagar. Det skulle kunna ha blivit en blogg om, säg, rap, Malmö FF eller Willy Kyrklund. Nu blev det en om black metal.
Jag tycker mycket om den attityd, estetik och rättframma ärlighet som omgärdar black metal. Men texterna här kommer lika mycket – om inte mer – att på ett mer allmängiltigt plan handla om de ämnen som black metal ofta uppehåller sig kring: mänsklig ondska, hat, illvilja, ångest och religionsförtryck.
De blir inte bara black metal, jag kommer då och då också att skriva om andra sorters extreme metal: death, doom, sludge, grind och folk. Det kommer inte att bli några ideliga uppdateringar på den här bloggen; publiceringstakten kommer att vara relativt låg. Dock kommer uppdateringarna att – när de väl kommer – vara långa och genomarbetade. Jag själv föredrar att se på den här bloggen som en nätbaserad black metal-tidskrift med fem sex nummers utgåva per år.
Essensen i Svarta tankar är denna: jag sätter samman en bland-cd utifrån ett tänkt tema, tillhandahåller nerladdningslänk för nämnda cd och publicerar till detta ett blogginlägg där samtliga låtar på cd:n behandlas i essäliknande texter. Det är alltså meningen att man ska lyssna och läsa samtidigt, lite som i de där kassettbokssagorna man hade när man var liten, you dig?
Det är några enkla steg som måste tas för att få full tillgång till och tillfredsställelse av den här bloggen. Först laddar man ner bland-cd:n på nerladdningslänken, sedan printar man ut cd-omslaget; då har man en färdig hemmabränd cd som man kan lyssna på i stereon eller i bilen eller vart man nu vill. Och som man dessutom kan spara, något beständigt att ta fram om nio månader, inte något som finns »i molnet«.
Därefter läser man texterna om respektive låt. Helst medan man lyssnar. Det här är ett kunskapsprojekt. Skulle kunna vara sponsrat av, typ, ABF. Är inte det, men skulle kunna vara.
Allra helst hade jag velat att man kunde tanka ner den här musiken och sen lyssna på den på vinyl eller kassett. Nu går inte det. Men jag vill bort från den könlösa streamingen hos Spotify, bort från det nomadiska kringflyttandet hos YouTube, bort från det torftigt identitetslösa hos iTunes. Då fick det bli hembrända cd:s med printade omslag istället.
Musiken som man laddar hem från den här bloggen och sen bränner på en cd för att lyssna på är avsedd som nån sorts form av smakprov. Det man gillar – och man gillar ju i princip allt – söker man upp och betalar för. Så går det till. Det finns mängder av bra ställen på nätet och ute i verkligheten att köpa black metal på.

 I samband med att Close-Up Magazine publicerade en tvådelad artikel om 13 USBM-låtar du måste höra innan du dör så fick jag på riktigt upp ögonen för denna fantastiska skribent, även om jag hade "Tony Ernst" på min "att kolla"-lista innan (den listan börjar för övrigt bli löjligt lång nu...).
Och tur är väl det, för att få ta del av texterna, initierat och nyanserat framlagda, är en ynnest.
Det får förstås ens egna ordkonst att framstå som en Volvo 240 i jämförelse med en smäcker Ferrari, men sådana petitesser både struntar och bjuder jag på eftersom det som sägs, skrivs, diskuteras behöver och förtjänar spridning.
Ja, jag har snott bilder från den siten för att ge de av er som inte har koll på sidan sen tidigare ett sug efter att besöka den, och ja, det finns en länk här till höger på den här bloggen (under "Mera Läsning", där jag förövrigt plockat ut en del som inte längre verkar vara aktuellt).
Man kan läsa en version av artikeln som publiceras i Close-Up på Svarta Tankar, de heter där "USBM I: Pepsiland" och "USBM II: Krollsprint", och jag rekommenderar verkligen att ni gör det.
Slå upp en redig kopp java först bara, för det är lååånga essäer som avhandlar varje låt.
U.S.B.M.?
United States Black Metal, alltså, och jag tänkte ta detta tillfälle i akt för att prata lite om det.
Eller rättare sagt, var jag befinner mig med det.
För märkligt nog är det inte helt logiskt, mitt ambivalenta (icke)förhållande till just det.

Jag gillar musik. Så mycket vet ni.
Jag gillar ny musik, jag kan fullständigt snöa in på en ny artist eller genre som jag förälskar mig, och inte sällan tar mitt intresse ett uttryck som nog endast kan beskrivas som på fel sida av den där tunna skiljelinjen mellan vad som är sunt och vad som är en aning för mycket.
Min bakgrund gör mig sprungen från en röd politisk mylla, där arbetaren och ord som "vi" och "gemenskap" väger tyngre än "jag" och "individualism". Bördig från Norra Västerbotten så har frikyrkliga värderingar varit en del av min uppväxt och kanske framförallt präglat lärarnas sett att förhålla sig till samhälle, historia och sexualkunskap. Med tiden har jag applicerat mitt egna lager av erfarenheter och åsikter, men det förändrar ju inte min bakgrund.
Det borde borga för att band som skärskådar förhållanden i Kentuckys gruvor ligger precis i skottlinjen för mitt intresse - men jag har aldrig hört Panopticon.
De är inte okända för mig, men jag har inte kommit mig för, skamligt nog.
Och ändå är jag stormförtjust över akter som Agalloch och Wolves In The Throne Room, som också förekommer i Ernsts sammanfattning. Ett band som Vattnet Viskar återfinns på min "att kolla in"-lista, men lik förbannat har just det bandnamnet legat och skvalpat (no phun intended) där en längre tid utan att jag verkar kunna ta tag i det.
Varför?
Beror det på att jag inte föll för Woe eller Krieg?
Eller är det för att jag egentligen inte kan så speciellt mycket om just den Amerikanska grenen av black metal?
Svårt att svara på, men framförallt en aning förvånande. I de fall jag hittar en grupp jag gillar (i detta fall är det väl mest Wolves In The Throne Room, antar jag) så brukar jag dels utforska mer i det aktuella bandets diskografi, samt leta efter besläktade akter.
Så hur kommer det sig att jag aldrig hört ett så etablerat namn som Nactmystium och låter intressanta akter som jag borde kolla upp vänta så länge?

Gissningsvis är det, precis som med mycket annat, en kombination av saker som leder till slutresultatet. 
Jag var rätt sen in i black metal över huvudtaget, och har inte utforskat den första och andra vågens nordiska akter klart.
Jag är också, i ärlighetens namn, ganska traditionsbunden när det kommer till musik. Allt för utflippat experimenterande eller okonventionella sätt att närma sig en låt får oftast (inte alltid) mig att tappa intresset innan jag kan bryta genom barriären och komma på andra sidan, den där man gillar det istället för att störas av det.
Och jag är helt ointresserad av USA som land. Jag har aldrig varit dit (det närmsta jag kommit är grannen norrut, Canada), och reser och utforskar hellre Europa.

Slutsatsen är att jag nog behöver en sugardaddy.
Någon som kan förse mig med de akter och låtar som sannolikt kommer att passa mig, och som hjälper mig "in i smeten" när det gäller U.S.B.M.
För det tror jag är värt det.
Ligger det fler sådana fantastiska akter som Wolves In The Throne Room så vill jag inte missa det.

Därför kommer jag att ladda hem, lyssna och läsa de samlingar som finns på Svarta Tankar, och det kommer att bli jul- och nyårshelgens projekt.
Hur vi förhåller oss till varandra, jag och U.S.B.M, får vi se på den glimrande andra sidan, när 2014 ligger nytt och oförstört framför oss...

söndag 24 november 2013

Besatt: Audioslave "S/t"

Metalbloggens näst sista inlägg i Besattserien (jo, du läste rätt, vi ser slutet på den här ganska mastiga artikelserien, men det kan vi väl låta vara till det allra sista inlägget...) ska handla om kärlek.
Till viss del kärlek till en skiva, men framförallt kärlek mellan människor.
Både befintlig sådan, och önskad sådan.
Det är ett nedslag i lata dagar i solen lika mycket som det en hyllning till en fast punkt under en turbulent tid, och det är en text där jag helt klart riskerar att emotionell - kanske rent av lite gråtmild och melankolisk. 
Vi kanske ska börja med just det.
Den fasta klippan.
Min bror.

Det var faktiskt han som satte den här plattan i nävarna på mig en gång i tiden.
Skivan i sig är visserligen ett kapitel för sig, 17 helt magiska låtar som sparkar stjärt på det allra bästa av sätt, men det kan vi återkomma till.
Jag minns tyvärr inte exakt när han introducerade mig för skivan, men ändå kommer den alldeles för alltid att vara förknippad med just min bror.
Han hade det kanske egentligen inte så lätt.
Hade själv brutit upp från ett längre förhållande, hittat ett nytt arbete som var krävande och stundtals, tror jag, kändes som närapå övermäktigt för honom, och ett boende som kanske inte kan kategoriseras som drömmen.
Det var visserligen relativt nära hans jobb, men ni som är lite bevandrade i Stockholms förorter vet att en adress på Malmvägen i Sollentuna inte direkt klingat högt.
För er som inte vet så mycket om 08-områdets förorter kan berättas att det nog är mest känt för att en viss Christer Pettersson hade sin hemvist där en gång, samt att det är ett a v de områden där det bor flest nationaliteter i samma huskropp.
Nyårsafton på Malmvägen är som att befinna sig mitt i kriget.
Det luktar krutrök, smäller bomber överallt och folk äter lite vad som helst.
För en svennebanan som undertecknad, med lite skyddad uppväxt och ett utseende som tillhört normen för det här landets invånare rätt länge så kan det vara lite av en chock.
Grejen var ju då det - brorsan hade en bostad.
Och ett hjärta av guld.
För trots sina egna svårigheter och utmaningar så tvekade han aldrig (ja, i alla fall inte som jag minns det) när jag var vilse och behövde en livboj.
Mitt äktenskap hade gått i kras.
Min identitet, mitt jag, var utmanat och lite på glid.
Jag visste nog egentligen inte vem jag var, vad som var den sanna och innersta essensen i mitt jag, och mitt i allt detta sökte jag en plats att börja om.
En spillra.

Den där spillran lyckades till slut köpa en lägenhet, men fick det inte att stämma med inflyttningsdatum och utflyttningsdatum, så dryga månaden, en och en halv eller så, så var jag utan bostad samtidigt som sorgeprocessen och läkningsprocessen pågick.
Inte optimalt, kan man säga, och att han gjorde plats för mig då går inte att sätta ett värde på. Jag är evigt tacksam för det och kommer alltid att förknippa den här skivan med den kärlek jag har för brorsan.
Den där klippan som stod så stadigt när det stormade.
Älskar dig brorsan, om du nu läser det här.

Så småningom kom jag ju ur det.
Natten föder dag, och det blev gryning för mig med. Livslusten återkom, jag läkte. 
(det där vet du säkert mer eller mindre allt om, har du följt serien Besatt så har du fått skivor till varenda mer eller mindre hjärtskärande/glädjeskrikande stund).
Och när jag kom ur det så skulle ett lite oväntat ställe bli min oas.
Hagaparken.
Ja, där Vickan och Daniel numera bor. Kronprinsessan, alltså.
Men hon gjorde ju inte det då.
Istället kunde jag springa, promenera och slappa i parken - påfallande ofta med just den här skivan i hörlurarna.
Audioslave hade lyckats åstadkomma en mer eller mindre perfekt platta för det jag behövde, i längd, i livsglädje, i variation mellan bra driv och sväng.
Med bra ljud.
Otaliga är de varv jag har promenerat runt Brunnsviken med Chris Cornells fantastiska sång som sällskap.
Otaliga är också de gånger jag solade i parken med hörlurar på.
Och kollade på tjejer.

Alltså, jag fattade ju egentligen inget. Efter typ 10 år i monogamt förhållande landade jag i en situation som dessutom hade påverkats av sociala medier, dejtingsajter och sms.
Resultatet = ett stycke livrädd och helt nollställd Rebellängel som inte hade den blekaste jämra aning om vad som gäller och hur man beter sig.
Hur och när tar man kontakt med någon som verkar intressant?
Mängden katastrofer är i samband med utforskandet hur detta går till är även de otaliga, och på något sätt är detta dess soundtrack.
En bitterljuv blandning av kärlek till bror, nyfikenhet och total förvirring. 
Det finns episoder som slutar med att jag somnar i solen, liggande på sidan och inte vaknar förrän skivan är slut. Utan solskyddsfaktor, med resultatet att jag blir totalt knallröd på hela vänster sida och likblek på höger.
Eller om när jag så småningom träffar min nuvarande hustru, helt enkelt genom att hon jobbar i receptionen hos det företag jag besöker intensivt genom jobbet, och som därigenom ger mig den perfekta förevändningen för att sippa lista ut hur normerna fungerar när man ska ta kontakt med någon.
Det finns, skulle jag tro, lika många fantastiska historier att gräva ner sig i som det finns fantastiska låtar på den här skivan.
En skiva som doftar kärlek och sommar.

Tack brorsan!

lördag 23 november 2013

Recension: Death Angel "The Dream Calls For Blood"

Korten på bordet: jag gillar Death Angel.
Har alltid gjort, och som resultat har jag haft ett på gränsen till osunt förhållande till "Act III", låtit "The Art Of Dying" vara Veckans Tips och "Sonic German Beatdown" stå i rampljuset som Live!-inspelning.
Att jag fått chansen att intervjua Rob Cavestany har bara förstärkt min känsla av att det är ett knippe rätt ödmjuka och jordnära individer, och jag är speciellt svag för frontmannen Mark Oseguedas sång, speciellt live, och med tanke på bandets historia där man hade allt i sina händer för att sedan drabbas av olycka och närapå försvinna helt innan man på senare år har återvänt från det döda tilltalar mig.
Kort sagt - när Death Angel släpper nytt så kittlar det lite extra. 2013 väljer man att på omslaget jobba vidare med vargarna som prydde föregångaren "Relentless Retribution" (2010), ett album som jag tyckte var det bästa inom thrash som släpptes det året och som till slut knep en av mina Topp 10-placeringar för året.
Trots denna förkärlek så tycker jag inte att "The Dream Calls For Blood" klarar av att göra om den bedriften.

I mina ögon är Death Angel bäst när man träffar den där skärningspunkten mellan melodi och fart, där thrashriffen biter hårt eftersom de träffar hjärtat lika smekande som hårt. Det klarar man stundtals på denna giv också (förstås, bandet är alldeles för rutinerade och självmedvetna om sitt egna sound för att misslyckas med en sådan sak), men inte alltid.
Bäst är spåren "Execution - Don't Save Me" och "Terrotorial Instinct/Bloodlust" där jag tycker man klarar det bäst, men det finns tyvärr exempel på när bandet mest hamrar på utan alltför lyckat resultat, exempelvis i inledande "Left For Dead".
I intervjuer har bandets primära låtskrivare Rob Cavestany beskrivit hur hårt bandet har arbetat och turnerat sedan förra given, och att den här plattan till stora delar är skriven på vägarna. Just "Left For Dead" känns som ett försök att fånga energin från livespelningarna och turnerandet, och att man siktat på att skriva en allsångs-öppnare som kan sparka igång en konsert med moshpit och allt.... och, det blir inte helt bra.
Det känns lite eftersökt, och jämför med hur exempelvis Testament klarar en sån sak så kan man konstatera att just det kanske inte är Death Angels starkaste sida.
Resterande del av skivan är habil, högkvalitativ thrash, och spår som "Fallen", "The Dream Calls For Blood", "Succubus" och Caster Of Shame" står fint på egna ben även om de kanske inte är det vassaste man åstadkommit i karriären.
Avslutningsvis får vi också en rätt skön cover på Black Sabbaths "Heaven And Hell" där framförallt sången är överraskande bra.

Frågan är dock - är det mina uppskruvade förväntningar som spökar, eller borde Death Angel ha sänkt tempot en aning?
Helt klart besitter bandet förmågan att leverera stjärtsparkande låtmaterial, och jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att "The Dream Calls For Blood" kunde varit ännu bättre.
Ändå är den bra, och förtjänar sin plats i min hylla.

Det betyder att vi betygsmässigt landar på en stark 3:a, där topplåtarna "Execution - Don't Save Me" och "Territorial Instincts/Bloodlust" sticker upp rätt högt.
Kolla in "The Dream Calls For Blood" på Spotify och avgör själv.

Death Angel "The Dream Calls For Blood" - 3

fredag 22 november 2013

Veckans Tips: Come Sleep "The Burden Of Ballast"

När jag efterflyste det fysiska exemplaret av den här skivan så hade jag i bakhuvudet att den skulle få medverkasom Veckans Tips. Den har alla ingredienser som önskas - kvalitet, lite obskyrt skimmer och en hypnotisk lockelse.
Att det skulle dröja mer än ett år innan jag kom runt varvet och faktiskt kunde ge skivan sin stund i ljuset... det trodde jag ju aldrig dock.
Det passar ändå ganska bra just nu, såhär i novembermörkret och i det temat.
Det är dags för Come Sleep och "The Burden Of Ballast", en av de bästa skivorna du inte hört.
Jag fick tips om bandet av Per (som så många gånger förr, han är lite av en sugardaddy för undertecknad. I alla fall när det gäller musik...), och efter att ha lyssnat en enda gång (skivan finns på Spotify, så varför dra ut på det? Det är lika bra att du sparkar igång spelningen med en gång!) så visste jag att detta var, och en skiva som jag ville ha. Det som bjuds är nämligen något som enklast kan kallas för lättillgängligt slömangel, men som känns som radiovänlig sludge. På ett bra sätt.
Alltså - låtarna har mer melodi och är enklare att tillgodogöra sig än exempelvis Kongh, men de saknar inte djup och hållbarhet för det.
Det är vackert i sin bullrighet, och även om skivan startar med relativt monotona och lite hypnotiska "Be The End" så släpper man snart handbromsen och går in med full gas i känslomässiga explosioner som "To Unweil The Sky" och "Storm Awaits".
Bandet är svenskar, och består enligt konvolutet av kvartetten Misha, Thomas, Patrik och Anders.Vem som hanterar vilket instrument har jag ingen aning om, i alla fall kan man inte läsa sig till det på konvolutet, men googlar man så hamnar man i alla fall på Tomas Lundströms artikel  på Dagensskiva.com, och där får man en del mer info.
För mig spelar det mindre roll faktiskt.
Skivan kom 2007, och genast önskar jag mig en uppföljare.
Detta är bara bra låtar i rad, och det är inte så mycket att tveka om egentligen.
Öppna Spotify och digga du med, ända till sömnen kommer. Om vi nu ska ta till krystade och rätt svaga ordvitsar. Come Sleep!

torsdag 21 november 2013

Nu peppar vi för Black Sabbath!

Imorgon är det fredag, och legenderna Black Sabbath kommer att vara i stan.
De spelar på Friends Arena, jag har biljett och tanken är att jag tillsammans med Jolly Jonny & Zappzott ska besöka spektaklet.
Peppandet börjar... NU!

Igår släppte man paketet "Gathered In Their Masses", inspelad i Melbourne under två dagar, och man kan konstatera att den samlade setlistan i detta paket är btydligt mer diger än vad bandet verkar klämma av under den pågående turnén. Under Sydamerikavändan i oktober (och vad jag förstår i Helsingfors igår) så hade man följande låtar på repertoaren:
    1. War Pigs
    2. Into the Void
    3. Under the Sun/Every Day Comes and Goes
    4. Snowblind
    5. Age of Reason
    6. Black Sabbath
    7. Behind the Wall of Sleep
    8. N.I.B.
      (Preceded by "Bassically" Geezer Butler bass solo)
    9. End of the Beginning
    10. Fairies Wear Boots
    11. Rat Salad
      (Followed by Tommy Clufetos Drum Solo)
    12. Iron Man
    13. God Is Dead?
    14. Dirty Women
    15. Children of the Grave
    16. Encore:
    17. Paranoid
      (Sabbath Bloody Sabbath Intro)
    18. Zeitgeist
       
       
Rätt mycket från nya plattan "13" ändå, tre spår, och det är ju bra. På trumpallen sitter Tommy Clufeto, men det får ju funka.På det hela blir det nog en jäkla bra kväll, och jag kan utlova att det faktiskt inte blir en enda bild från kvällen, och sannolikt ingen text heller.
Jag ska vara helt civil, så att säga, och enbart njuta av att se och höra bandet samt ha världens bästa sällskap.

Med det sagt - ska vi ta en snabbvända och lista skivorna från Ozzy Osbourne-eran i bandets historia?
Såklart.

Bäst och vackrast: "Sabbath Bloody Sabbath"
Ett av världshistoriens bästa album alla kategorier, topp 5 på min personliga lista över de skivor som är/varit bäst. En fantastisk mix av rock, hårdrock, melodi, personlighet och helt makalös sång av Ozzy. Jag fattar att det inte blir ett enda spår från den skivan, han klarar inte av att sjunga detta numer. Ingen autotune i världen kan hjälpa honom att nå de höjderna. MEN... det förändrar inte faktum: detta är den bästa skiva man har släppt med Ozzy vid mikrofonen, vilket i sig är komiskt då Tony Iommi faktiskt hade en del skrivkramp i samband med att de skulle göra skivan.

Nästan lika bra men absolut inte lika vacker: "Sabotage
Ja. Inte mycket att orda om, det här omslaget är närapå ett skämt - men låtarna, herrejävlar! "Hole In The Sky", "Symptom Of The Universe", "Megalomania", "Im I Going Insane".... sicket pärlband. Det här är en sån där platta som jag alltid vill dansa/sjunga/spela luftgitarr till när jag hör den - till min familjs stora glädje. Delar av familjen vill dansa med, andra delar vill filma och lägga på Facebook.

Mest utnötta: "Paranoid"
...återigen ett skitfult omslag, och återigen ett knippe låtar som är så galet bra.
I detta fall så är jag dock, ska jag tillstå, en aning less på dem. Man kan inte förneka att "Iron Man", "War Pigs", "Paranoid" är dåliga, men eftersom de spelas så ofta när någon låt ska representera Black Sabbath så har jag faktiskt tröttnat lite på dem. Ändå... skivan är ju förstås riktigt bra, och spår som "Planet Caravan", "Rat Salad" och "Electric Funeral" har ju inte gått samma sönderspelade öde till mötes.

Tyngsta: "Master Of  Reality"
...visst, första självbetitlade given är tung den med, men det är med "Master Of Reality" som bandet etablerar låtar som "Sweet Leaf", "After Forever", "Children Of The Grave", "Into The Void" och "Lord Of This World" som man visar var skåpet ska stå när det gäller tyngd. Detta är likaledes ett av de bästa albumen som gruppen åstadkommit, och det finns en T-shirt med samma typsnitt och färskala där skivans titel är utbytt mot "Ruined My Life", en tröja min kompis Robert skulle ge mycket för att lägga rabarber på!


Nyaste och bättre än jag trodde: "13"
 ...jo, jag leker med tanken att ge den här skivan en plats på årets topplista. Jag tycker att den är mycket bra, och har med tiden faktiskt bara blivit stärkt i min åsikt. Fasen vet, jag kan tycka att det kanske är en bättre skiva än den andra som har namn efter en siffra, "Vol 4"!
Det får vara lite osagt, trots allt skiljer det ju smått magiska 41 (!) år mellan dem, så den tid "Vol 4" har haft att nöta sig in i det undermedvetna och erhålla klassikerstatus ska ju verkligen inte underskattas, men jag tycker att de nyare låtarna står sig väldigt bra - och jag är helt övertygad om att det imorgon kväll, när de blandas in i mer klassiskt material, kommer att bli än tydligare att de håller att jämföras med vad som räknas till de stora numren från fordom.

Mest underskattade: "Never Say Die" och "Technical Ecstacy"
 
Jag tycker nog att "Never Say Die" är bättre av dessa två, men frågan om vilket album som är mer underskattat är ju djupare än bara kvalitet då det helt klart väver in förväntningar och dåtidens press, försäljningssiffror och recensioner. Oavsett kan man konstatera att de - med Black Sabbaths mått mätt - är ganska modesta album eftersom de jämförs med giganter i övrigt, men att de faktiskt innehåller så mycket bra låtar och hög kvalitet att det står sig oerhört väl mot andra akter.

Sist men inte minst - där allt började: "Black Sabbath"
Nä. De hade nog inga tankar om hur stort allt skulle bli så småningom när man till slut fick ur sig debuten 1970, men faktum kvarstår ju: Black Sabbath är ett av de absolut viktigaste banden  (kanske det viktigaste) för skapandet av hårdrock som genre. Utan dem hade det inte låtit som det gör nu, och vem hade trott att en gitarrist utan fingertoppar skulle ta hem så prestigefulla och stora utmärkelser som när han blev framröstad som Världens Bäste Hårdrocksgitarrist på den här bloggen? Snacka om framgång!
Ska man vara lite mer seriös så tycker jag att en av de riktigt roliga grejerna är att man fortfarande spelar så pass mycket från debuten, snart 45 år efter att den kom.
Då har man gjort en skiva som håller för tidens tand!

Annars då?
Man skulle kunna kolla in livesläpp ("Reunion" känns ju väldigt aktuell), dyka i medlemmarnas böcker eller sidoprojekt (bland annat får du inte missa Geezer Butlers band G/Z/R) och ge sig i kast med att försöka analysera hur olika bandet Black Sabbath har låtit i sina olika tidsperioder (med Ronnie James Dio, Tony Martin och Glenn Hughes bakom mikrofonen är det ju i stort sett helt olika band om man jämför med hur man låter med Ozzy Osbourne på sång)... men... vi skiter i det nu.
Istället är det dags att vrida upp volymen, ratta in Black Sabbaths äldsta skivor och bara njuta av livet.

Ska du dit, du med?
 

onsdag 20 november 2013

Lika som musikaliska bär: AC/DC och Y&T

 
Titta - två likisar!
Nä, alltså inte på bild - och egentligen inte alls musikaliskt heller, trots titeln på detta inlägg.

MEN.

Som du kanske vet så hade jag ett Y&T-marathon i helgen, och där behövde jag inte spela mer än till låt nummer två på den eminenta samlingen "Earthquake" som avbildas nedan.
Där ligger nämligen spåret "Dirty Girl", och....dra mig baklänges, men är inte riffet i stort sett likadant? Alltså, det riff som bär versen och som är lite smygande?
Lyssna själv och avgör!

 



...resterande del av låten skiljer sig ju - förstås - men just det riffet...
Fråga, alltså: vad finns det fler för lika som musikaliska bär?

tisdag 19 november 2013

Recension: Horisont "Time Warriors"

...det var inledande "Writing On The Wall" från sprillans nya "Time Warriors" som fick mig att kolla noga på min skivhylla och konstatera att det - av någon outgrundlig anledning - inte fanns någon platta alls med Horisont under bokstaven H. Konstigt nog, eftersom framförallt andra given "Second Assault" är riktigt bra och en skiva jag tycker att jag kört rätt mycket (det är uppenbarligen en av få som jag verkar ha bränt via Spotify utan att ha köpt skivan).
Hur som helst, nu är det åtgärdat eftersom jag köpte båda samtidigt i hopp om att denna den tredje given skulle vara lika bra.
Det är den inte.
Alls.
Förstå mig rätt, visst är Horisonts adelsmärke med starka melodier och refränger samt Axel Söderbergs karakteristiska och själfulla sång fortfarande intakta, men låtmaterialet är betydligt svagare överlag, och därtill ganska ojämnt.
Efter inledande duon och höjdpuknterna "Writings On The Wall" samt "Diamonds In Orbit" så eroderar kvalitén över tid, och det är med ett tiotal varv på skivan tyvärr så att jag vill konstatera att det - förstås - är bra, men faktiskt inte så bra som jag hade förväntat och hoppats.
Spår som "Ain't No Turning Back", "Backstreet", "She Cried Wolf" och "Dödsdans" är bra, men med över tio varv med plattan så är de fortfarande anonyma och inte riktigt bra. Närmast kommer "Eyes Of THe Father" och avslutande "All Must Come To An End, Part I & II" som avslutar skivan (förutom inledningen då), men totalt sett så kan jag lite förvånat konstatera att jag faktiskt mest registrerar "Time Warriors" som bakgrundsbrus istället för hårig hårdrock som träffar i hjärtat och får knytnäven att veva i luften.
Märkligt.

I den positiva förpackningsvågskålen ligger förstås ljudbilden, fluffig och precis lagom rå, samt det enkla med effektiva faktumet att man dels namngivit detta album efter en låt på föregångaren, samt att bandfotot med medlemmarna lite i skuggan på baksidan av "Second Assault" motsvaras av omslagsbilden på "Time Warriors", där man låtit grabbarna träda fram i ljuset. Snygg kontinuitet! Den negativa vågskålen avseende förpackning kan man tycka att det är snålt och lite trist att man inte får texterna med i skivan, och egentligen inte ett skit mer än lite bilder i en lövtunn booklet.

Bästa spår är självskrivet till inledande "Writing On The Wall", som jag också har fått för mig är första singeln från skivan, och när det kommer till betyg så hamnar vi, trots mina kanske stundtals negativa teser ovan, på en given 3:a.
Horisont kan ju sin sak, och låtarna och skivan är bra i sig - det är antagligen mina väldigt högt uppskruvade förväntningar som spökar, vilket varken vore första eller sista gången...


Du har bandets katalog på Spotify här, så kan du själv kolla in hur du tycker att plattan står sig, såväl på egna ben som mot bakgrundsfond av bandets övriga plattor.


Horisont "Time Warriors" - 3

måndag 18 november 2013

Werock-recensioner: Avatarium, Sahg, Diabolical, Ulcerate!


Hej måndag - och hej mitten av månaden!
Det betyder nya recensioner på Werock, och för min del är det Avatarium och Sahg som hamnat under lupp.
Avatarium är Leif Edling som springer fritt, och då vet man att det blir doom i mästarklass. Inledande "Moonhorse" från det självbetitlade abumet är ett monster till låt, en av de bästa på hela året i min bok, och du läser mer om plattan här.

Sahg, de norska rockarna, byter i sin tur spår en del såhär på fjärde plattan.
På ett bra sätt rör man sig mot mer progressiva och lite stökigare trakter, och jag tycker att "Delusions Of Grandeur" är ett bra steg för bandet, även om det kanske inte riktigt håller hela vägen när det gäller låtmaterialet. Kolla in recensionen här.

Martin har - som vanligt - också bidragit med recensioner, och han rör sig i hårdare trakter när han dyker ner i ambitiösa Diabolical samt svårtuggade Ulcerate, där den senare får lyriska toppbetyg och utlovas placeringar på årsbästalistor.

Du hittar alla månadens recensioner här!
 

söndag 17 november 2013

Citatet: Doug Pinnick, King's X

 Det är inte speciellt vanligt att du på den här bloggen kan läsa om politiska åsikter eller att jag för någon speciell talan - men lite av det ska du få idag, och det kommer sig märkligt nog av Sverigedemokraterna. Detta rasistiska parti som låtsas att man inte är just det avslöjas gång på gång, och i sin förtvivlade jakt efter att hitta ett sätt att låtsas vara rumsrena så slår man ifrån sig hejvilt. Har du läst lite på nätet så har du säkert sett en del av utfallen gentemot "Inte rasist, men", och just att en kritisk röst ska tystas till alla - mer eller mindre tillåtna - pris är en sådan där detalj som gör att jag anser att detta parti måste motverkas.
Det, om något, är farligt för demokratin.

Och det påminner mig egentligen om andra fundamentalistiska tankar.
Som folk inom en rörelse ibland inte vill låtsas om.
Som delar av det kristna samfundet, ett samfund som väl egentligen borde ha människors lika värde som ledstjärna, alldeles oavsett vilken färg, form eller smak denne har (hur svårt ska det vara, egentligen?).

Ändå finns det starka krafter som inom denna rörelse är uttalat och hårdnackat mot kvinnliga präster eller samkönade äktenskap.
Det är, när man tänker på det, lika sorgligt som patetiskt.

Metalbloggen väljer Doug Pinnick från King's X (kolla in skivan "Dogman", bra platta!) för att åskådliggöra hur djupt rotat detta är, till och med för en som har samma grundtro.

"Vi kunde säkert ha blivit det största kristna bandet, men vi är inga hycklare.
Dom kristna skulle vända oss ryggen samma sekund dom fattade att vi dricker, röker braja och att jag är bög."
Doug Pinnick, King's X

...vi ska sluta där, och inte gräva mer i vare sig Sverigedemokrater eller kristna samfund. 
Detta är en musikblogg, inget annat, men barn.... tänk er för när ni ska besluta vem som styr vårt samhälle.

lördag 16 november 2013

Lite av varje, ett lördagsplock.

Idag är det lördag, och det blir ett riktigt pyttipannainlägg.
Lite av varje (bilden förresten stulen från Eslöv Kommun, som därmed får en skvätt hårdrock i sin vardag - och det vill man ju ha!) i en mer eller mindre blandad oordning.
Och vi börjar med att dyka ner lite i vad man kan utläsa senaste numret av Sweden Rock Magazine, #10 2013. Där finner vi nämligen att...
  • Candlemass ska framföra hela "Ancient Dreams" på Debaser Medis den 28/12. jag är sugen som fan på att undvika julskinan och kolla, dels för att jag gillar bandet (och än mer med Levén på sång), dels för att jag ju har ett mycket speciellt förhållande med just "Ancient Dreams"...
  • Love/Hate ska göra comeback med nytt materiel. "Crucified" heter plattan som kommer i januari, och mest tycker jag det är bra för att det antagligen ger chansen att köpa lite återsläppt gammalt med bandet. Jag gillade dem, men har inget. Mest sugen "Blackout In The Red Room".
  • Lång artikel med Simon Wright, trummis till AC/DC och Dio. Lysande, tror jag, jag har faktiskt inte läst den än men siktar på att låta det bli kvällslitteraturen och jag ser verkligen fram mot det. Herr Wright kan konsten att spela det enkla på ett bra sätt så att det aldrig blir tråkigt!
  • Det här numret känns vid första anblicken lite trist. Inga riktiga stora släpp, lite på tomgång. Kanske är det för att jag väntar på nästa nummer, det med årsbästalistorna, eller så är det för att jag har höjt förväntningarna på tidningen detta år (jag tycker att mna har blivit mer och mer läsvärd, och levererar mer och mer fullmatad bredd), men jag förutom ovanstående så hittar jag inget som får mig att kasta mig  över artikeln.
Så vi släpper det va.
Och kikar vidare - på bandsläpp.
Det börjar ju vara de tiderna nu, och häromveckan kom ju Metallsvenskan i Örebro med sitt första.
Jag är lite sugen, kanske främst för att jag gillar tanken med en kort resa och en ganska kort festival, men även för att ju Kreator bevisligen är jävligt bra live...
Någonstans fick jag för mig att det skulle vara Kvelertak också, men det står ju inte på hemsidan. 
Jag "gillar ju" Metallsvenskan på Facebook, och har för mig att det var där det stod.
Nåväl, de utlovar ju ett par fler smällkarameller,  så jag tror att jag avvaktar lite så får vi se...

Jag har annanrs lite av en Def Leppard-period, helt oväntat.
Kanske beror det på att "Hysteria" är jubilarie och uppmärksammats i Sweden Rock Magazine, kanske beror det på att jag en fredagkväll för inte så länge sen hade druckit en öl eller två och stod framför skivhyllan och rotade.
Och blev lite nostalgisk, som man kan bli.
Jag har skivhyllan på övervåningen, och stereon på undervåningen, och det tillhör vanligheterna att jag liksom bär ner mina offer för att sakta fylla TV-bänken med diverse plattor under helgen innan de får åka upp på sina platser igen under veckan (och sen börjar det om, som en evigt flytande ström).
Så. "On Through The Night", "High'N'Dry", "Pyromania" och "Hysteria" har rullat rätt mycket. Lättlyssnat är det ju, och rätt enkelt att ha på utan att behöva fokusera så öronen blöder.
Nästan motsatsen till mycket av den musik som jag presenterat som Novembermusik både här på bloggen (som Veckans Tips) och på Tune Of The Day (som Rebel Angel Ramblings).
Och det är ju så.
Ombyte förnöjer, man orkar inte bara med svårsint bröt.

Och nu - något helt annat.
Jag fick visa leg på Systembolaget i veckan.
Jag. Soon to be 40.
Hustrun undrade förstås om det var en tjej som ville stöta på mig, men det var en kille. Som hon förstås hävdade ville stöta på mig.
Men jag tror inte det.
Jag tror jag ser väldigt ungdomlig ut.
Inte alls soon to be 40. 
Det där kan man ju leva hela veckan på, och som ett tecken fick jag mejl från en Daiel Strom som designar klockor i Schweiz.
Om man nu ska fylla 40 kanske man ändå ska önska sig något.
Rätt mycket hårdrock över denna svit va? Memento Mori Carpe Diem, som dom kallar det.
 
 
Hyggligt läckert, eller hur?
Sen vet jag inte om man kan vandra runt i IT-världen med detta på armen. Känns kanske lite... makabert.


Sist men absolut inte minst - helgens aktivitet: Y&T-marathon!
 Fick i veckan hem den här fantastiska boxen.
4 CD-skivor som täcker bandets år med 1981-1985, och det genom att klämma ur sig plattorna "Earthshaker", "Black Tiger", "Mean Streak", "In Rock We Trust", "Down For The Count" och "Live On The Friday Rock Show".
Jo, det var högre produktionstakter förr...!

Hur som helst, jag har egentligen inte lyssnat på dem förr så det ska bli kul. Och igen, lite lättsamt som det känns, snarare än brötigt.
Vi hörs!  

fredag 15 november 2013

Veckans Tips: HIM "Dark Light"

"Men... nu har han väl ändå blivit fullständigt knäpp?"
Det går faktiskt nästan att höra att många av er tänker så nu. Svarta november, och så ett Veckans Tips med folkkära hårddansbandet HIM från Finland? Därtill kanske den mest lättillgängliga skivan bandet klämt ur sig? Vad är det frågan om? 
Men det är faktiskt sant.
HIM, med Ville Valo i spetsen, är ett band som jag faktiskt gillar rätt mycket. Tycker att de gjort bra grejor, även om det kanske bär emot att erkänna det ibland. Man vill ju inte gärna bli placerad i samma fack som en kajalmålad ångestladdad tonåring (vilket jag föreställer mig är sinnebilden för deras fans), men personligen tycker jag att de passar väldigt bra in som ett Veckans Tips i november.
Det finns svärta här, och en form av sorgsenhet.
Det finns också kontraster, speciellt ställt mot de övriga skivor som vi nagelfarit.
Visst är det snällare, bra mycket snällare, men det vilar en melankoli över bandets musik, och jag tycker personligen att detta är deras bästa skiva.
Den passar väl vid flera olika tillfällen, och spår som "Behind The Crimson Door" eller "Killing Loneliness" har inte spelats sönder och samman av radiokanalerna heller.
Mjukt. Lättlyssnat. Men med svart botten.
Som Kent fast på finska. Och då ska det vara lättlyssnat.
Mer rock, mindre goth.
Som på "Dark Light", även om jag gissar att fansen främst gillar inledningen med "Vampire Heart" och "Rip Out The Wings Of A Butterfly", spår som är mer traditionella HIM-låtar.
2005 var året den här plattan kom, och jag spelar den faktiskt fortfarande.
Kanske gör det mig till den där ångestfyllda tonåringen, i alla fall mentalt?
Tanken svindlar.
Jag tror inte det, man kan nog gilla skivan ändå. Eller så jag faktiskt blivit knäpp. Vad säger ni?

Inte hört den? Spotify här, så kan du också ge din åsikt!

onsdag 13 november 2013

Början på slutet av 2013 - och förändringar på bloggen.

...vänner, det är ungefär mitten av november och jag har sett att ett flertal av mina bloggande kollegor kört igång sin sammanfattning av året. Genomgångar av vilka skivor som varit bäst, störst och vackrast - listor som är en ren fröjd att ta del av och som dessutom är temat för nästa nummer av de "stora drakarna" Close-Up Magazine och Sweden Rock Magazine.
Motsvarigheten på denna blogg kommer att bli... inget.
Nada.
Om det föregående år varit en hel del sådana genomgångar så blir det i år inget av det, möjligtvis en snabb koll på vilka skivor jag faktiskt vet att jag missat eller inte hunnit med att lyssna in mig på, men annars kommer jul- och nyårspubliceringen att följa ett ganska strikt mönster.
Det blir en Tvekamp på julafton.
Det blir en genomgång av vad som varit bäst detta år i mellandagarna, delat på ett inlägg som avhandlar musiken och ett inlägg som tar hand om resten.
Det blir en publicerad årsbästalista på Nyårsafton.
Precis som vanligt.

Men det blir ingen genomgång över vilka skivor som är heta i racet efter en plats på just den där topplistan.
Som det ser ut blir det däremot en längre topplista, lite av samma tanke som en viss Metal Bastard som kör Topp 30 varje år, ett inlägg som faktiskt innebär en av mina personliga höjdpunkter varje år då det brukar finnas ett helt knippe guldkorn att hitta.
Sannolikt blir det ingen kristallkula heller, det inlägg som brukar ligga i början av året och sammanfatta lite mer eller mindre seriösa förhoppningar för det kommande året... men det får vi se. Det kan bli så att jag är för exalterad över kommande alster (bland annat ska ju Gorgoroth släppa "Instinctus Bestialis" och Behemoth "The Satanist" tidigt nästa år... och dessutom har Opeth aviserat nytt album till våren, som enligt Åkerfeldt kanske inte blir dödsigt men ändå hårdare än "Heritage") och inte kan hålla mig, men tanken som det är just nu är ändå att istället försöka hantera de släppen när de väl kommer.

Dessutom händer andra saker.
Besatt-serien kommer att gå i graven.
Det blir två skivor till, sen kommer serien att försvinna.
Jag leker (som vanligt vid den här tiden på året) också med att låta Citatet gå i graven, men skillnaden mellan dessa två serier är i huvudsak hur krävande de är.
Besatt har varit kul, men tagit såväl tankemöda, tid som en del vånda i anspråk.
Citatet rullar lite av sig själv och är ganska lätt att skriva.
Den ena kommer att försvinna just för att jag inte hålla den vid liv med den stringens jag tycker en serie ska ha, den andra ligger i riskzonen för att det tvärtom är nästan lite för enkelt och kan bli...rutin.
Vad tycker ni om Citatet?
Vill ni ha serien kvar, och i vilket format i så fall?

Kvar blir dock Veckans Tips och Record Madness, så långt är klart.
Kvar blir också recensioner och tips om skivor.
Återkommer gör Lördagslyx, tänker jag. Jag har ett knippe inlägg jag vill göra i den serien (den bärande idén där är att det är ett längre inlägg som publiceras på lördagkväll runt 7-tiden, och som ger er läsare ett lite udda inslag att sjunka ner i på kvällskvisten), bland annat ska vi dyka ner i 70- och 80-talets skivförsäljning, tröjmerch och lite andra "spaningar", men det kommer inte att bli den strukturerade publiceringstakt som andra serier har hållit med nya inlägg varje eller varannan lördag.
Därför undrar jag lite om vad du skulle vilja se och läsa?
Jag leker med tanken att göra en fortsättning på "Metalbloggen lyssnar på..." som publicerades i samband med Iron Maiden-spelningen i somras, eller att göra en genomlyssning av de olika skivbolagen som är verksamma inom genren och deras stall, men jag har inte bestämt mig.
Trenden med gästbloggare är också intressant, som bekant har ju undertecknad härjat runt lite på Tune Of The Day under flaggan The Rebel Angel Ramblings, och lite lockad är jag över att ge andra chansen på den här siten.
Det beror lite på vad och vem, eftersom jag egentligen inte har något koncept eller någon filosofi runt det.
Så.

Kära läsare (ni är ändå en del, under detta år har antalet besökare ökat stadigt och i skrivande stund brukar ni vara en 3-4000 besökare i veckan som kikar in) - frågan är lite öppen här.

Om det är närmar sig slutet av året och det är dags att önska sig julklappar...

...vad vill du helst av allt läsa det kommande året på den här bloggen?