Idag är det sista oktober.
Det betyder att vi - som vanligt - träder in i svarta november imorgon, och att bloggens Veckans Tips kommer att vara musik lämpad som soundtrack till detta.
Det kommer att vara ganska spretigt, och jag kan utlova i alla fall en skiva med "dansbandskänsla" som jag både tror och hoppas kommer att överraska en hel del.
Men inte nog med det.
Jag kommer också att sprida ut mig.
Till Tune Of The Day, där The Rebel Angel Ramblings kommer att få en serie inlägg som sprids över månaden, med samma tema. Premiär idag, faktiskt (så gå dit och tryck uppdatera mest hela tiden!)
Alltid kul att gästinlägga.
Även på A Fair Judgement har ju en del gästinlägg i "Låtsnacket" rullat i slutet av förra veckan, hoppas att du inte missade det. Det var en riktigt rolig omgång denna gång dessutom. Som ju kan lysa upp i höstmörkret.
Dessutom är det ju, det har du inte missat, såväl den svemerikanska högtiden Halloween som den helyllesvenska Allhelgona.
Det betyder en bisarr blandning av vackra ljus som tänds på gravar medan vi saknar de som försvunnit ur våra liv och grannskapets ungar som klär ut sig till allsköns monster och skelett och går runt och tigger godis.
Jäkla märklig grej.
Personligen ska jag försöka hinna med båda.
Alltså ge bort godis och tända ljus. Och lyssna på musik (borde egentligen kolla en skräckis, men jag är ju helt skitkass på det så vi får se om det verkligen blir något av det...).
Tror det blir den här skivan, mest.
Pallbearer "Sorrow And Extinction" passar såväl årstiden som högtiden.
En typisk skiva att avnjuta i hörlurar, på rygg i ett nedsläckt hus.
Till näst sist... du har väl inte missat att polska Behemoth är på gång igen? På riktigt?
Ny skiva ("The Satanist") runt hörnet, och dessutom landar man i Sverige i februari.
En ljusglimt att se fram mot när det känns som vintern kommer bli lång.
Roligast med det är (ja, förutom att det ger chansen att se bandet igen, ett av världens bästa liveband) att In Solitude spelar förband, och av kommentarerna på olika sociala medier att döma så vill många betala för att slippa Cradle Of Filth - medan just Uppsalasvenskarna hyllas.
Sist då, det är väl frågan om vilken musik du anser passar bäst till vad vi kallar svarta november?
Vilka plattor tar du fram som sällskap i det kommande mörkret?
torsdag 31 oktober 2013
onsdag 30 oktober 2013
Recension: The Winery Dogs "S/t"
Gillar du hård rock av samma snitt som finns hos exempelvis Audioslave? Lättlyssnat, med hög kompetens i framförandet utan att man gör avkall på låtarnas kvalitet eller på svänget?
I så fall ska du kolla in debutbandet med massor av erfarenhet - The Winery Dogs. Trion består av Richie Kotzen (med ett förflutet i Mr Big och Poison), Billy Sheehan (som också har ett förflutet i Mr Big, men även lirat med Steve Vai) samt MIke Portnoy (som ju då hamrat skinn i Dream Theater), och med det bagaget kommer förstås snacket om supergrupp som ett brev på posten.
Det tycker jag väl själv att vi kan lämna därhän, och istället fokusera på det som presenteras på The Winery Dogs självbetitlade debutplatta.
Sväng.
Avslappnad spelglädje.
Okomplicerad och rak hård rock som stundtals är hårdrock.
Ljudbilden är finfin, produktionen kristallklar och det är snygg vuxen musik som strömmar ur högtalarna. Sången är stundtals så förvillande lik Chris Cornell att man hajar till, och överlag är det här en skiva som jag personligen tycker passar lika fint i kontorslandskapet som i bilen.
Genom hela skivan löper givetvis hantverksskickligheten som en röd tråd, men som bekant är avancerat spel och hög nivå på det tekniska kunnandet ingen garanti för att gott slutresultat - det är när dessa egenskaper förpackas och levereras i välskrivna och fungerande låtar som vi lyssnare verkligen kan tillgodogöra oss det på ett enkelt sätt.
Låtmaterialet sträcker sig från merrockande och svängiga alster som inledande "Elevate", "Not Hopeless" och "Six Feet Deeper" till snygga rockballader ("I'm No Angel", "Damaged") och mer episk melodisk rock ("We Are One", "One More Time").
Skivans svaga punkt är ändå att det faktiskt är något spår för mycket.
En platta av den här sorten - där man egentligen inte satsar på att det ska bli din nya kärlek, din nya besatthet som du vill gå upp fullständigt i, utan snarare en bra platta som du kan plocka fram vid nästan vilket tillfälle som helst och njuta av utan att i förväg memorera texten eller förbli sittande med fullt fokus och bookleten i handen - vinner faktiskt egentligen inte på att fylla speltiden med mer av samma sak.
Less is more, och även om materialet generellt är väldigt jämnt i sin nivå så tror jag att skivan som helhet hade varit vassare med något färre låtar.
Bästa spåren tycker jag personligen är de som rockar mest, en låt som "Six Feet Deeper" och kanske framförallt svängiga "Not Hopeless" tilltalar mig mer än när bandet drar ner på tempot. I de lugnare låtarnas skara tycker jag att "The Dying" sticker ut på ett bra sätt.
Betyget hamnar egentligen mitt mellan 3 och 4, men eftersom jag är en sucker för lättlyssnad och snygg amerikansk hård rock av den här sorten (och, let's face it, jag gillar när gubbarna som trakterar instrumenten har såväl kompetensen som glädjen i det man gör) så väljer jag snarare att fria än att fälla.
Det högre sifferbetyget, således, och du lyssnar på plattan på Spotify för att avgöra om det blev rätt eller fel.
The Winery Dogs "S/t" - 4
I så fall ska du kolla in debutbandet med massor av erfarenhet - The Winery Dogs. Trion består av Richie Kotzen (med ett förflutet i Mr Big och Poison), Billy Sheehan (som också har ett förflutet i Mr Big, men även lirat med Steve Vai) samt MIke Portnoy (som ju då hamrat skinn i Dream Theater), och med det bagaget kommer förstås snacket om supergrupp som ett brev på posten.
Det tycker jag väl själv att vi kan lämna därhän, och istället fokusera på det som presenteras på The Winery Dogs självbetitlade debutplatta.
Sväng.
Avslappnad spelglädje.
Okomplicerad och rak hård rock som stundtals är hårdrock.
Ljudbilden är finfin, produktionen kristallklar och det är snygg vuxen musik som strömmar ur högtalarna. Sången är stundtals så förvillande lik Chris Cornell att man hajar till, och överlag är det här en skiva som jag personligen tycker passar lika fint i kontorslandskapet som i bilen.
Genom hela skivan löper givetvis hantverksskickligheten som en röd tråd, men som bekant är avancerat spel och hög nivå på det tekniska kunnandet ingen garanti för att gott slutresultat - det är när dessa egenskaper förpackas och levereras i välskrivna och fungerande låtar som vi lyssnare verkligen kan tillgodogöra oss det på ett enkelt sätt.
Låtmaterialet sträcker sig från merrockande och svängiga alster som inledande "Elevate", "Not Hopeless" och "Six Feet Deeper" till snygga rockballader ("I'm No Angel", "Damaged") och mer episk melodisk rock ("We Are One", "One More Time").
Skivans svaga punkt är ändå att det faktiskt är något spår för mycket.
En platta av den här sorten - där man egentligen inte satsar på att det ska bli din nya kärlek, din nya besatthet som du vill gå upp fullständigt i, utan snarare en bra platta som du kan plocka fram vid nästan vilket tillfälle som helst och njuta av utan att i förväg memorera texten eller förbli sittande med fullt fokus och bookleten i handen - vinner faktiskt egentligen inte på att fylla speltiden med mer av samma sak.
Less is more, och även om materialet generellt är väldigt jämnt i sin nivå så tror jag att skivan som helhet hade varit vassare med något färre låtar.
Bästa spåren tycker jag personligen är de som rockar mest, en låt som "Six Feet Deeper" och kanske framförallt svängiga "Not Hopeless" tilltalar mig mer än när bandet drar ner på tempot. I de lugnare låtarnas skara tycker jag att "The Dying" sticker ut på ett bra sätt.
Betyget hamnar egentligen mitt mellan 3 och 4, men eftersom jag är en sucker för lättlyssnad och snygg amerikansk hård rock av den här sorten (och, let's face it, jag gillar när gubbarna som trakterar instrumenten har såväl kompetensen som glädjen i det man gör) så väljer jag snarare att fria än att fälla.
Det högre sifferbetyget, således, och du lyssnar på plattan på Spotify för att avgöra om det blev rätt eller fel.
The Winery Dogs "S/t" - 4
Etiketter:
Chris Cornell,
Dream Theater,
Mr Big,
Poison,
recension,
Steve Vai,
The Winery Dogs
tisdag 29 oktober 2013
Om Metal Allstars och lurendrejeriet
Har ni hört talas om Metal Allstars?
Spektaklet med kringresande superstjärnor som spelar lite blandat material?
Jag fick en pressrelease i förra veckan (Aftonbladet har också trummat ut meddelandet) som såg ut enligt nedan (om det är svårt att läsa på mobilen eller liknande har du mer utförlig info på denna länk):
| ||||
| ||||
| ||||
|
Det verkar bara vara ett problem.
Flera av dessa affischnamn är inte alls med på båten, och vad jag förstår - jag köpte inte plåt själv, men en arbetskollega gjorde det och fick därigenom sedan ett mail dagen efter med information - så har man aldrig varit med på det hela.
Det blir alltså ingen Rob Halford.
Det blir ingen Udo.
Det blir ingen Chronos.
Det blir ingen Tom Araya eller Marty Friedman heller.
En ny pressrelease finns att läsa här, och ingen av arrangörerna verkar vilja ta ansvar för att man påbörjat biljettförsäljningen trots att det - enligt den nya pressreleasen - inte är klart vare sig med lineup eller datum?
Man hänvisar till korrekt kommande information på sin hemsida, som för tillfället är riktigt tom. Verkar som om förhandlingar pågår ännu.
Är det så illa ställt inom hårdrocksvärlden, att man lockar med nedanstående program (hey, vem gillar inte den tanken?) alldeles oavsett om man kan ro det i hamn eller ej...?
Vilket jävla lurendrejeri, även om det nu skulle visa sig att man kommer i mål med alla tilltänkta artister i slutänden. Och vad märkligt att de stora medierna så som Aftonbladet inte plockat upp detta faktum?
söndag 27 oktober 2013
Besatt: Bad Religion "Generator"
Jag vet inte om det är sant egentligen, och kan inte bevisa det på något sätt - men jag vill ändå hävda att alla killar som verkligen gillar hårdrock har haft en "Bad Religion"-fas.
En period i livet när det som spelades i stereon/kassetdäcket/walkman:en var jänkarnas lättsmälta samhällskritiska punkrock. Förmodligen sammanfaller perioden med någon form av tveksamt mode i form av säckiga byxor, bakvända kepsar och skateboards.
Bandet har ju dessutom varit i farten rätt så jäkla skitlänge, så det känns som om man hunnit med att täcka in flera generationer med ungefär samma sorts musik.
För mig var den perioden rätt sent, i alla fall känns det så om man jämför med när jag tor att de flesta har sin BR-era.
Det var efter att jag gått ut gymnasiet, och fick chansen att jobba som Kamratstödjare i Skolan, så kallad KIS.
KIS?
Märkligt namn, men ändå ett begrepp i Skellefteå Kommun, och ett mycket bra initiativ.
Det gick (tror tyvärr inte att det finns längre, och jag är alldeles för lat för att försöka kolla upp det) ut på att man tog fem ungdomar som befann sig mellan att vara barn och att vara vuxen, gav dem lite basal utbildning och handledning och sedan släppte dem på plats i grundskolor runt om i kommunen, i syfte att agera goda förebilder och bygga ett bra klimat bland skolungdomarna (eller skolbarn, som det egentligen är fråga om när det gäller högstadiet). Ersättningen var försvinnande låg, jag har för mig att det var sama ersättning som man skulle fått om man var arbetslös, dvs en del hade samma villkor som om man stämplade, men de allra flesta kom ju direkt från skolan och fick den där KAS-ersättningen med några hundralappar.
Det spelade mindre roll, det där med ersättningen, det var ju erfarenheten som var grejen.
Såhär i efterhand så är det ett av de roligare - och mentalt tuffaste - jobb som jag har haft, och det är i den perioden vi ska göra nedslag i denna veckas Besatt.
Det är en period när kidsen i den skolan jag fanns, Örjansskolan i Skelleftehamn, blandade Ultima Thule med just Bad Religion i sitt sökande efter uppmärksamhet, och där stora delar av dagarna gick ut på att bli testad, prövad och vägd.
Jag har valt "Generator" som representant för just min period av Bad Religion, men egentligen skulle jag väl nästan ha kunnat valt vilken som helst av skivorna innan där. Jag hade nämligen ingen koll på bandet innan jag hamnade i elevrummet där, och där härskade skivor som "Recipe For Hate", "Generator", "No Control" och "Suffer" (tilläggas bör att tidigare nämnda Ultima Thule var förbjudna här, och antagligen var det väl det som bidrog till fascinationen, just att det var FÖRBJUDET och att alla äldre sa att det där får man inte lyssna på - men det är en annan diskussion som jag inte tänker ge mig in i, i alla fall inte här). Det var ett klassiskt elevrum, pojkarna skränade och märktes mest (därav musikvalet, det fanns alltid någon som gick och bytte om tjejerna försökte sig på att spela sin egna musik) medan de tävlade om uppmärksamheten från de tjejer som ansågs näst snyggast. De snyggaste ville träffa killar som gick i gymnasiet och var liksom bortom räckhåll.
Under den här tiden kom jag att älska bandet.
Enkelheten, drivet, melodierna och passionen som finns i musiken är helt enkelt både vacker och lockande, och på "Generator" finns låtar som "Too Much To Ask", "Atomic Garden" och "No Direction", spår som var helt självskrivna när jag skapade mitt egna best of-band som rullade i bilen när jag körde fram och tillbaka till jobbet.
(Fruktansvärda resor, inte långa alls eftersom det är max 1,5 mil mellan Bureå och Skelleftehamn, men det var en svinkall och snöig vinter och jag hade ju inga pengar så min skogsgröna Volvo 242 från -76 hade blankslitna däck och en läckande kylare samt dåliga tändstift som gjorde varje resa till ett lotteri...skulle man komma fram?)
Och den där tiden.
Det är för mig fortfarande omöjligt att lyssna på skivan utan att förflyttas dit i tid.
Vi var fem stycken KIS:ar, alla olika. En vald för att kunna knyta an till de lite mognare tjejerna, en för att funka med de ensamma själarna i korridorerna och så vidare. Varje arketyp fick en matchning. Min var nog de stökiga killarna som ville verka häftiga men var ganska mjuka innerst inne. Idrottskillar ofta, för det mesta helt harmlösa men det fanns förstås undantag. Många gånger härskade flockmentaliteten, och under ytan var många av de här kidsen riktigt fina individer när de väl hade testat klart, provat klart och kunde börja lita på en gammal stofil (jag menar, herregud - jag var ju typ 19 eller så då, det var ju stenålders i deras ögon), och jag kommer ibland på mig själv med att undra hur det har gått för dem i livet. En del har barn hos min mor inom barnomsorgen i kommunen, har jag förstått, och jag vill tro att de flesta har hamnat väl i livet och att man hade en liten flisa i bidrag till det, men det kan ju aldrig gälla alla.
De som verkligen hade det tufft.
På riktigt.
De som texterna på en skiva som "Generator" kanske verkligen borde betyda något för.
Jag tänker på de där stackarna som var förbjudna att komma hem föra klockan 22 på kvällen, och som då givetvis hamnade i trubbel på grund av att de snattade eller bröt sig in någonstans där de var varmt. De som bar kniv och som jag fick avväpna. De som bara slutade att komma till skolan ett par veckor i streck och ingen fick tag i.
De som verkligen levde på samhällets baksida, och där kanske skolan var andningshålet.
Där stod man sig ju, förstås, slätt, och det var väl inte meningen att de barnen och familjerna skulle hamna på lekmäns axlar, men man såg dem ju.
Mer nytta gjorde så klart en sån som jag med dem som tyckte att de var häftiga och ville prova att snusa eller skolka eller röka eller så. De jag kunde sno ciggen från, eller bära till lektionen (minns tydligt en sån episod med en av killarna, jag trodde han skulle vara skitarg när jag till slut ställde in honom i klassrummet men det slutade tvärtom. Han har till och med frågat efter mig när han stöter ihop med min goda mor och var efter den händelsen generellt vänligt inställd till mig) eller helt enkelt visa att det inte var okej att bete sig hur som helst med. Där funkade nog konceptet mycket bra, och jag vill tro att det gjorde skillnad för det allmänna klimatet på skolan.
Som nog idag är betydligt hårdare.
Jag är full av respekt och beundran för de av er som orkar och vill arbeta i skolmiljön. Ni behövs verkligen, alla goda förebilder (och där ingår förstås att vara en rocker, det är ju synonymt med "god förebild" som vi alla vet) och eldsjälar som orkar behövs.
Jag gjorde det bara en kort tid, lumpen kom och tog vid efter bara en termin, men den terminen visade ändå hur tufft det är.
Då behöver man bra kamrater för att klara sig.
Som Bad Religion.
De är goda kamrater tycker jag, fortfarande, även om deras sentida skivor ("New Maps Of Hell", "The Empire Strikes First" och "The Dissent Of Man" är alla fina stycken musik) inte ger mig samma nostalgiska tillbakablickar och minnen.
Det kanske är tur.
Jag vet inte om jag saknar den där tiden (och jag vet att jag framför allt inte saknar de där resorna som man aldrig visste om man skulle komma fram), och misstänker att den är färgad sådär som det kan bli. Att man bara minns det som var bra.
Igen, som Bad Religion.
En bra grupp att vara Besatt av.
En period i livet när det som spelades i stereon/kassetdäcket/walkman:en var jänkarnas lättsmälta samhällskritiska punkrock. Förmodligen sammanfaller perioden med någon form av tveksamt mode i form av säckiga byxor, bakvända kepsar och skateboards.
Bandet har ju dessutom varit i farten rätt så jäkla skitlänge, så det känns som om man hunnit med att täcka in flera generationer med ungefär samma sorts musik.
För mig var den perioden rätt sent, i alla fall känns det så om man jämför med när jag tor att de flesta har sin BR-era.
Det var efter att jag gått ut gymnasiet, och fick chansen att jobba som Kamratstödjare i Skolan, så kallad KIS.
KIS?
Märkligt namn, men ändå ett begrepp i Skellefteå Kommun, och ett mycket bra initiativ.
Det gick (tror tyvärr inte att det finns längre, och jag är alldeles för lat för att försöka kolla upp det) ut på att man tog fem ungdomar som befann sig mellan att vara barn och att vara vuxen, gav dem lite basal utbildning och handledning och sedan släppte dem på plats i grundskolor runt om i kommunen, i syfte att agera goda förebilder och bygga ett bra klimat bland skolungdomarna (eller skolbarn, som det egentligen är fråga om när det gäller högstadiet). Ersättningen var försvinnande låg, jag har för mig att det var sama ersättning som man skulle fått om man var arbetslös, dvs en del hade samma villkor som om man stämplade, men de allra flesta kom ju direkt från skolan och fick den där KAS-ersättningen med några hundralappar.
Det spelade mindre roll, det där med ersättningen, det var ju erfarenheten som var grejen.
Såhär i efterhand så är det ett av de roligare - och mentalt tuffaste - jobb som jag har haft, och det är i den perioden vi ska göra nedslag i denna veckas Besatt.
Det är en period när kidsen i den skolan jag fanns, Örjansskolan i Skelleftehamn, blandade Ultima Thule med just Bad Religion i sitt sökande efter uppmärksamhet, och där stora delar av dagarna gick ut på att bli testad, prövad och vägd.
Jag har valt "Generator" som representant för just min period av Bad Religion, men egentligen skulle jag väl nästan ha kunnat valt vilken som helst av skivorna innan där. Jag hade nämligen ingen koll på bandet innan jag hamnade i elevrummet där, och där härskade skivor som "Recipe For Hate", "Generator", "No Control" och "Suffer" (tilläggas bör att tidigare nämnda Ultima Thule var förbjudna här, och antagligen var det väl det som bidrog till fascinationen, just att det var FÖRBJUDET och att alla äldre sa att det där får man inte lyssna på - men det är en annan diskussion som jag inte tänker ge mig in i, i alla fall inte här). Det var ett klassiskt elevrum, pojkarna skränade och märktes mest (därav musikvalet, det fanns alltid någon som gick och bytte om tjejerna försökte sig på att spela sin egna musik) medan de tävlade om uppmärksamheten från de tjejer som ansågs näst snyggast. De snyggaste ville träffa killar som gick i gymnasiet och var liksom bortom räckhåll.
Under den här tiden kom jag att älska bandet.
Enkelheten, drivet, melodierna och passionen som finns i musiken är helt enkelt både vacker och lockande, och på "Generator" finns låtar som "Too Much To Ask", "Atomic Garden" och "No Direction", spår som var helt självskrivna när jag skapade mitt egna best of-band som rullade i bilen när jag körde fram och tillbaka till jobbet.
(Fruktansvärda resor, inte långa alls eftersom det är max 1,5 mil mellan Bureå och Skelleftehamn, men det var en svinkall och snöig vinter och jag hade ju inga pengar så min skogsgröna Volvo 242 från -76 hade blankslitna däck och en läckande kylare samt dåliga tändstift som gjorde varje resa till ett lotteri...skulle man komma fram?)
Och den där tiden.
Det är för mig fortfarande omöjligt att lyssna på skivan utan att förflyttas dit i tid.
Vi var fem stycken KIS:ar, alla olika. En vald för att kunna knyta an till de lite mognare tjejerna, en för att funka med de ensamma själarna i korridorerna och så vidare. Varje arketyp fick en matchning. Min var nog de stökiga killarna som ville verka häftiga men var ganska mjuka innerst inne. Idrottskillar ofta, för det mesta helt harmlösa men det fanns förstås undantag. Många gånger härskade flockmentaliteten, och under ytan var många av de här kidsen riktigt fina individer när de väl hade testat klart, provat klart och kunde börja lita på en gammal stofil (jag menar, herregud - jag var ju typ 19 eller så då, det var ju stenålders i deras ögon), och jag kommer ibland på mig själv med att undra hur det har gått för dem i livet. En del har barn hos min mor inom barnomsorgen i kommunen, har jag förstått, och jag vill tro att de flesta har hamnat väl i livet och att man hade en liten flisa i bidrag till det, men det kan ju aldrig gälla alla.
De som verkligen hade det tufft.
På riktigt.
De som texterna på en skiva som "Generator" kanske verkligen borde betyda något för.
Jag tänker på de där stackarna som var förbjudna att komma hem föra klockan 22 på kvällen, och som då givetvis hamnade i trubbel på grund av att de snattade eller bröt sig in någonstans där de var varmt. De som bar kniv och som jag fick avväpna. De som bara slutade att komma till skolan ett par veckor i streck och ingen fick tag i.
De som verkligen levde på samhällets baksida, och där kanske skolan var andningshålet.
Där stod man sig ju, förstås, slätt, och det var väl inte meningen att de barnen och familjerna skulle hamna på lekmäns axlar, men man såg dem ju.
Mer nytta gjorde så klart en sån som jag med dem som tyckte att de var häftiga och ville prova att snusa eller skolka eller röka eller så. De jag kunde sno ciggen från, eller bära till lektionen (minns tydligt en sån episod med en av killarna, jag trodde han skulle vara skitarg när jag till slut ställde in honom i klassrummet men det slutade tvärtom. Han har till och med frågat efter mig när han stöter ihop med min goda mor och var efter den händelsen generellt vänligt inställd till mig) eller helt enkelt visa att det inte var okej att bete sig hur som helst med. Där funkade nog konceptet mycket bra, och jag vill tro att det gjorde skillnad för det allmänna klimatet på skolan.
Som nog idag är betydligt hårdare.
Jag är full av respekt och beundran för de av er som orkar och vill arbeta i skolmiljön. Ni behövs verkligen, alla goda förebilder (och där ingår förstås att vara en rocker, det är ju synonymt med "god förebild" som vi alla vet) och eldsjälar som orkar behövs.
Jag gjorde det bara en kort tid, lumpen kom och tog vid efter bara en termin, men den terminen visade ändå hur tufft det är.
Då behöver man bra kamrater för att klara sig.
Som Bad Religion.
De är goda kamrater tycker jag, fortfarande, även om deras sentida skivor ("New Maps Of Hell", "The Empire Strikes First" och "The Dissent Of Man" är alla fina stycken musik) inte ger mig samma nostalgiska tillbakablickar och minnen.
Det kanske är tur.
Jag vet inte om jag saknar den där tiden (och jag vet att jag framför allt inte saknar de där resorna som man aldrig visste om man skulle komma fram), och misstänker att den är färgad sådär som det kan bli. Att man bara minns det som var bra.
Igen, som Bad Religion.
En bra grupp att vara Besatt av.
fredag 25 oktober 2013
Veckans Tips: Mgła "Groza"
Polska Mgła (dimma, betyder det på svenska) spelar klassisk black metal som vilar mer på tyngd och sväng än på snabbt pisk. Med andra ord - precis sånt som eder Rebellängel brukar kunna snöa in på å det grövsta, och det är precis vad som hänt efter att flertalet olika tipsare upplyst undertecknad om förra årets fullängdare "With Hearts Towards None".
Fullständigt fenomenal skiva, och eftersom jag verkligen gillar den så har jag letat lite mer i bandets (eller duons, Mgła består av trummisen Darkside och gitarristen/basisten/sångaren M) diskografi.
Det är inte helt lätt att köpa via traditionella ehandlare, men jag rekommenderar i dessa fall Discogs.com för er som verkligen vill ha fysiska alster. Mitt första köp förutom "With Hearts Towards None" var EP'n "Groza", och jag vill med detta Veckans Tips göra en sån där dubbelkombo.
Alltså tipsa om en skiva längre bak i tiden samtidigt som vi säkerställer att ni verkligen har koll på sentida "With Hearts Towards None".
"Groza" (översätts från polska till svenska med "fruktan") spelades in våren 2007 till vintern 2008 och består av 4 spår, som vanligt med Mgła betitlade med sitt löpnummer på skivan, således heter de denna gång "Groza I" till "Groza IV".
Totalt sett närmar sig speltiden ändå 40 minuter, och trots att det är en EP tycker jag med råge att det lämpar sig som ett Veckans Tips.
Ljudbilden må här vara en aning svagare och lite mindre polerad och producerad än på "With Hearts Towards None" (det "skramlar" mer här, för att sammanfatta intrycken på ett enkelt sätt), men låtmaterialet är faktiskt lika bra.
Det svänger obarmhärtigt, och låtarna är av den där sorten som man tycker att "det här var det bästa jag har hört på länge", oavsett vilken av låtarna som går på stereon för tillfället.
Allra bäst tycker jag nog att avslutande "Groza IV" är, det är sån där svinsnygg black metal att dö för. Dessutom är trumspelet överlag rent fascinerande, förmågan som Darkside besitter att kombinera sväng och smattrande är riktigt läcker).
Alltså.
Kolla in Mgła, och gör det nu. Last FM har en del av bandets musik tillgänglig, och du kan förstås läsa in dig mer via bandets hemsida. För oss som gillar fysiska alster ska också en extra eloge ges till skivbolaget, finska Northern Heritage, som tillsammans med bandet sett till att man får med texterna och den mest rudimentära informationen trots att hela paketet är sparsamt klätt i övrigt. Det är ändå väldigt trevligt och höjer upplevelsen ett extra snäpp.
Veckans Tips: Mgła. Både "With Hearts Towards None" och den avbildade "Groza"!
Fullständigt fenomenal skiva, och eftersom jag verkligen gillar den så har jag letat lite mer i bandets (eller duons, Mgła består av trummisen Darkside och gitarristen/basisten/sångaren M) diskografi.
Det är inte helt lätt att köpa via traditionella ehandlare, men jag rekommenderar i dessa fall Discogs.com för er som verkligen vill ha fysiska alster. Mitt första köp förutom "With Hearts Towards None" var EP'n "Groza", och jag vill med detta Veckans Tips göra en sån där dubbelkombo.
Alltså tipsa om en skiva längre bak i tiden samtidigt som vi säkerställer att ni verkligen har koll på sentida "With Hearts Towards None".
"Groza" (översätts från polska till svenska med "fruktan") spelades in våren 2007 till vintern 2008 och består av 4 spår, som vanligt med Mgła betitlade med sitt löpnummer på skivan, således heter de denna gång "Groza I" till "Groza IV".
Totalt sett närmar sig speltiden ändå 40 minuter, och trots att det är en EP tycker jag med råge att det lämpar sig som ett Veckans Tips.
Ljudbilden må här vara en aning svagare och lite mindre polerad och producerad än på "With Hearts Towards None" (det "skramlar" mer här, för att sammanfatta intrycken på ett enkelt sätt), men låtmaterialet är faktiskt lika bra.
Det svänger obarmhärtigt, och låtarna är av den där sorten som man tycker att "det här var det bästa jag har hört på länge", oavsett vilken av låtarna som går på stereon för tillfället.
Allra bäst tycker jag nog att avslutande "Groza IV" är, det är sån där svinsnygg black metal att dö för. Dessutom är trumspelet överlag rent fascinerande, förmågan som Darkside besitter att kombinera sväng och smattrande är riktigt läcker).
Alltså.
Kolla in Mgła, och gör det nu. Last FM har en del av bandets musik tillgänglig, och du kan förstås läsa in dig mer via bandets hemsida. För oss som gillar fysiska alster ska också en extra eloge ges till skivbolaget, finska Northern Heritage, som tillsammans med bandet sett till att man får med texterna och den mest rudimentära informationen trots att hela paketet är sparsamt klätt i övrigt. Det är ändå väldigt trevligt och höjer upplevelsen ett extra snäpp.
Veckans Tips: Mgła. Både "With Hearts Towards None" och den avbildade "Groza"!
torsdag 24 oktober 2013
NP: Ayreon "Into The Electric Castle"
Tipset kom från Christofer (med en ganska fin text runt, läs den), om konceptskivan "Into The Electric Castle" med Ayreon.
Jag tyckte det lät riktigt spännande, och hittade den billigt på nätet. Den landade i början av veckan, och rullar nu...
...för jag vet egentligen inte vad jag ska göra av det här.
Det är klart udda.
Rymdopera, med en lika delar störande som mysig och förklarande berättarröst mellan spåren. Musikaliskt är det inte speciellt hårt, mer progressivt och storslaget med en kant av... tja.. pop? Det låter nästan som Supertramp "Crime Of The Century" möter Jupiter Society "Terranova", hur konstigt det än låter - men det funkar.
Och sången.
Det är idel superstjärnor som hanterar den, och det märks.
Namn som Fish, Sharon Del Adel, Damian Wilson och huvudfiguren Arjen Anthony Lucassen själv hanterar sånginsatserna, och detta, mina vänner, är en skiva som jag kommer att behöva rulla igenom ett helt knippe varv för att få grepp om.
Och det kommer att göras, för ganska lång (dubbelskiva) och pretentiös som den är vid första anblicken så är det lockande musik.
Ett märkligt tips, en bit utanför min vanliga fåra. Tack, Christofer. Det var kul!
Ayreon "Into The Electric Castle" på Spotify, så kan du vara fundersam med mig...
Jag tyckte det lät riktigt spännande, och hittade den billigt på nätet. Den landade i början av veckan, och rullar nu...
...för jag vet egentligen inte vad jag ska göra av det här.
Det är klart udda.
Rymdopera, med en lika delar störande som mysig och förklarande berättarröst mellan spåren. Musikaliskt är det inte speciellt hårt, mer progressivt och storslaget med en kant av... tja.. pop? Det låter nästan som Supertramp "Crime Of The Century" möter Jupiter Society "Terranova", hur konstigt det än låter - men det funkar.
Och sången.
Det är idel superstjärnor som hanterar den, och det märks.
Namn som Fish, Sharon Del Adel, Damian Wilson och huvudfiguren Arjen Anthony Lucassen själv hanterar sånginsatserna, och detta, mina vänner, är en skiva som jag kommer att behöva rulla igenom ett helt knippe varv för att få grepp om.
Och det kommer att göras, för ganska lång (dubbelskiva) och pretentiös som den är vid första anblicken så är det lockande musik.
Ett märkligt tips, en bit utanför min vanliga fåra. Tack, Christofer. Det var kul!
Ayreon "Into The Electric Castle" på Spotify, så kan du vara fundersam med mig...
tisdag 22 oktober 2013
Recension: Lord Dying "Summoming The Faithless"
Upp som en sol - ner som en pannkaka.
Lite så (fast inte alls) kan man säga att det är att lyssna på jänkarna Lord Dyings debutplatta "Summon The Faithless".
Alltså - de 4 första spåren på den här plattan är verkligen riktigt jäkla bra. Driviga, svängiga, sköna...men de efterföljande 4 låtarna som avslutar skivan är i mina öron mest tjatiga och ett effektivt sätt att ta ner lyssnaren på jorden igen.
Det är förstås att hårddra det en hel del, och kanske lite orättvist. Sanningen består möjligen av mindre extremer, och mer nyanser, men jänkarnas sludge/doom har en svansföring som innebär hög volym och en hel del bröt. Inget fel i det, vill man lira samma sport som förebilderna High On Fire, Kylesa och möjligtvis tidiga Mastodon så bör man förstås ha de elementen i sitt musikaliska uttryck, men när man tappar bra riff, sväng och en viss känsla för melodi så kan just de elementen bli... mest jobbiga.
Och på den här skivan tycks alla låtar som har svänget ha lagts på första halvan.
Nå, det om det, låt oss istället se på själva låtarna då.
Inledande "In A Frightful State Of Gnawed Dismemberment" har inte bara en av årets coolaste låttitlar, utan även ett bra driv. Titelspåret som följer efter är riktigt bra låtsnickeri, och när skivans första halva mynnar ut i "Greed Is Your Horse" och sen underbart svängiga "Descend Into External" (försök att spela den på hög volym utan att vilja spela luftgitarr eller lufttrummor, mina vänner... det är inte enkelt, och har du sett en tunnhårig stolle som sitter i en av Stockholms bilköer den här veckan, vilt hamrande på den vita Fordens inredning är det sannolikt att du bevittnat Rebellängeln i en av de mindre smickrande situationerna som jag bara inte kan hjälpa - spelandes med till just den låten) så tänker jag att det här är riktigt bra.
Spår 5 är då skivans bottennapp, "Dreams Of Mercy" är riktigt svag, och även om man man styr upp det lite mer på "Perverse Osmosis" och "Water Under A Burning Bridge" så tycker jag aldrig att det kommer igång. Kanske räckte bara låtmaterialet till en halv debut?
Bandet är i alla fall skönt tunga, och bassljudet på plattan är stundtals skönt "bluddrigt". man kan nästan tänka sig att det är någon som spelar på världens största läppar istället för att det är basisten Don Capuano som trakterar sitt instrument. Chris Evans lirar gitarr, med sällskap från tillika vokalisten Erik Olsson. Sången delas dessutom med trummisen Jon Reid, och jag vet egentligen inte vem av dem som klarar av det - men en av herrarna låter stundtals väldigt like Matt Pike från just High On Fire (ex Sleep).
Lord Dying spelar inte riktigt i samma liga som sina förebilder. Än. Men potentialen finns där, och även om de just nu känns lite som den smutsiga kusinen så besitter man inekligen förmågan att skriva hits. Spela första halvan av plattan själv så får du se....
Bästa Spåret är väl titelspåret, tillsammans med svängiga "Descend Into External".
Betyget hamnar på en trea, både trots den elakt kitshiga rosa färgen på omslaget och den bländande starten på plattan. Det är bra, men eftersom slutet inte tilltalar mig så falnar kärleken från högre betyg.
Lord Dying "Summon The Faithless" - 3
Lite så (fast inte alls) kan man säga att det är att lyssna på jänkarna Lord Dyings debutplatta "Summon The Faithless".
Alltså - de 4 första spåren på den här plattan är verkligen riktigt jäkla bra. Driviga, svängiga, sköna...men de efterföljande 4 låtarna som avslutar skivan är i mina öron mest tjatiga och ett effektivt sätt att ta ner lyssnaren på jorden igen.
Det är förstås att hårddra det en hel del, och kanske lite orättvist. Sanningen består möjligen av mindre extremer, och mer nyanser, men jänkarnas sludge/doom har en svansföring som innebär hög volym och en hel del bröt. Inget fel i det, vill man lira samma sport som förebilderna High On Fire, Kylesa och möjligtvis tidiga Mastodon så bör man förstås ha de elementen i sitt musikaliska uttryck, men när man tappar bra riff, sväng och en viss känsla för melodi så kan just de elementen bli... mest jobbiga.
Och på den här skivan tycks alla låtar som har svänget ha lagts på första halvan.
Nå, det om det, låt oss istället se på själva låtarna då.
Inledande "In A Frightful State Of Gnawed Dismemberment" har inte bara en av årets coolaste låttitlar, utan även ett bra driv. Titelspåret som följer efter är riktigt bra låtsnickeri, och när skivans första halva mynnar ut i "Greed Is Your Horse" och sen underbart svängiga "Descend Into External" (försök att spela den på hög volym utan att vilja spela luftgitarr eller lufttrummor, mina vänner... det är inte enkelt, och har du sett en tunnhårig stolle som sitter i en av Stockholms bilköer den här veckan, vilt hamrande på den vita Fordens inredning är det sannolikt att du bevittnat Rebellängeln i en av de mindre smickrande situationerna som jag bara inte kan hjälpa - spelandes med till just den låten) så tänker jag att det här är riktigt bra.
Spår 5 är då skivans bottennapp, "Dreams Of Mercy" är riktigt svag, och även om man man styr upp det lite mer på "Perverse Osmosis" och "Water Under A Burning Bridge" så tycker jag aldrig att det kommer igång. Kanske räckte bara låtmaterialet till en halv debut?
Bandet är i alla fall skönt tunga, och bassljudet på plattan är stundtals skönt "bluddrigt". man kan nästan tänka sig att det är någon som spelar på världens största läppar istället för att det är basisten Don Capuano som trakterar sitt instrument. Chris Evans lirar gitarr, med sällskap från tillika vokalisten Erik Olsson. Sången delas dessutom med trummisen Jon Reid, och jag vet egentligen inte vem av dem som klarar av det - men en av herrarna låter stundtals väldigt like Matt Pike från just High On Fire (ex Sleep).
Lord Dying spelar inte riktigt i samma liga som sina förebilder. Än. Men potentialen finns där, och även om de just nu känns lite som den smutsiga kusinen så besitter man inekligen förmågan att skriva hits. Spela första halvan av plattan själv så får du se....
Bästa Spåret är väl titelspåret, tillsammans med svängiga "Descend Into External".
Betyget hamnar på en trea, både trots den elakt kitshiga rosa färgen på omslaget och den bländande starten på plattan. Det är bra, men eftersom slutet inte tilltalar mig så falnar kärleken från högre betyg.
Lord Dying "Summon The Faithless" - 3
Etiketter:
High On Fire,
Kylesa,
Lord Dying,
Mastodon,
recension,
Sleep
söndag 20 oktober 2013
Citatet: Geezer Butler
...snart är det november.
Jo, jag vet att man inte vill tänka på det, men det är sant.
Då kommer mörkret.
Kylan.
Ska man se det positiva så innebär det (som vanligt) att det på bloggen blir ett par Veckans Tips med extra passande soundtrack till årstiden, samt att Black Sabbath kommer på besök till stan.
Visserligen på världens sämsta konsertarena Friends, men ändå.
De kommer en fredag, och jag har permission för att träffa Jolly Jonny och Zappzott.
Bandet släpper ju dessutom ett livepaket också alldeles strax, den 25/11 kommer "Gathered In Their Masses", inspelad i Australien.
Se där, vilken fin julklapp till någon du älskar.
Och som gillar hårdrock... (hint, hint).
Eftersom jag redan peppar för såväl gig som livesläppet så ska vi ha ett enkelt citat från bandets "doldis" Geezer Butler denna gång.
Håll till godo!
"Jag orienterade mig lite i svart magi. Men så hände alla dom här konstiga sakerna - en massa äldre släktingar började dö och jag fick besök av blodiga väsen på nätterna."
Geezer Butler, Black Sabbath
Ehh...jo.
Rätt bra att sluta med det i så fall.
Jag tycker liksom det räcker med att vår katt biter mig i fötterna nattetid - inte att få besök av blodiga väsen...!
Jo, jag vet att man inte vill tänka på det, men det är sant.
Då kommer mörkret.
Kylan.
Ska man se det positiva så innebär det (som vanligt) att det på bloggen blir ett par Veckans Tips med extra passande soundtrack till årstiden, samt att Black Sabbath kommer på besök till stan.
Visserligen på världens sämsta konsertarena Friends, men ändå.
De kommer en fredag, och jag har permission för att träffa Jolly Jonny och Zappzott.
Bandet släpper ju dessutom ett livepaket också alldeles strax, den 25/11 kommer "Gathered In Their Masses", inspelad i Australien.
Se där, vilken fin julklapp till någon du älskar.
Och som gillar hårdrock... (hint, hint).
Eftersom jag redan peppar för såväl gig som livesläppet så ska vi ha ett enkelt citat från bandets "doldis" Geezer Butler denna gång.
Håll till godo!
"Jag orienterade mig lite i svart magi. Men så hände alla dom här konstiga sakerna - en massa äldre släktingar började dö och jag fick besök av blodiga väsen på nätterna."
Geezer Butler, Black Sabbath
Ehh...jo.
Rätt bra att sluta med det i så fall.
Jag tycker liksom det räcker med att vår katt biter mig i fötterna nattetid - inte att få besök av blodiga väsen...!
fredag 18 oktober 2013
Veckans Tips: Noctem "Oblivion" & Noctum "The Seance"
Det händer ibland, att Veckans Tips landar i dubbla skivor.
De får gånger som det har hänt har det varit med skivor som har ett sammanhang, Iommi haar haft en dubbelgenomgång likväl som Nuclear Blasts jubileumsskivor, men det som händer den här veckan är en förstagångsföreteelse - nämligen att två skivor som egentligen inte har ett smack med varandra att göra får dela på uppmärksamheten.
Det kommer sig av en relativ enkel anledning, dte var helt enkelt så att jag rullade runt i skivsamlingen och hittade dessa två alster.
Svenska Noctum spelar hård rock med förkärlek för ett äldre och fuzzigare sound, medan spanska Noctem har ett modernt och aggressivt anslag som mixar döds, black och thrash.
Inte mycket likheter där, förutom namnet då, och det blev helt enkelt så att min lilla hjärna bestämde sig för att plocka båda skivorna bredvid varandra av den anledningen.
Två skivor, helt olika, men nästa samma namn på grupperna!
Noctem då, till att börja med. "The Seance" är utgiven av Transubstans Records, och det är just det fussiga och organiska ljudet som dominerar. Nästan alla låtar börjar med ett ganska enkelt smygande riff för att sedan veckla ut sig till en redig och svängig rockhistoria. Låtar som "Fortune Teller", "Insomnia" och "Lucifers Way" luktar gamla Black Sabbath i sina riff, lika mycket som det finns en underliggande svängigare ådra. Dessutom blandas texter på både engelska och svenska, så man får charmen av att sida vid sida erhålla låtar som "Den Onda Trollpackan" och "Children Of Darkness". Fint så. Framförallt imponerar David Lindelöf som hanterar både sång och gitarr, det är svängigt och framförallt ärligt och själfullt i sin leverans. Han har sällskap av Per Wikström på gitarr också, samt Tobias Rosén på bas och Gustaf Heinemann på trummor, och totalt sett är Noctum ett sånt där band som du bara ska kolla upp om du gillar retrohårdrock med mer fokus på sväng och känsla än driv och fart.
Gillar du snarare modern metal, svärtad döds för att vara mer exakt, så är det den undre av dessa två skivor som passar dig. Jag recenserade plattan för snart ett år sen, och skivan är som helhet en rätt trevlig upptäckt (ja, om man nu gillar svärtad döds, growl och trumsmatter...). Spår som "The Arrival Of The False Gods" och "Abnegation And Brutality" visar på både ett gott hantverksskap och ett bra sväng i renset, men det som kanske är bäst med plattan är, återigen om du läst recensionen, den timing bandet har, samt känslan för när ett riff eller brygga ska levereras.
Det gör skivan till en bra resa hela vägen, det blir inte trist trots att bandet håller sig i en ganska smal fåra hela vägen.. utom sista spåret. Det är fortfarande, så här ett år efteråt, totalt sugigt.
Dubbla Veckans Tips alltså, och i ärlighetens namn kanske det är så att båda skivorna var för sig är på gränsen till vad jag vill lyfta fram i denna serie. De klarar kanske inte att stå på helt egna ben var för sig, men tillsammans blir det en ganska mastig grej tycker jag. Personligen lutar jag nog att det lite ruffigare Noctum är mer min smak än moderna och aggressivare Noctem, men det kanske är mindre väsentligt.
Dubbel lyssning, dubbel glädje?
På Spotify finns Noctum men vad jag kan se inte Noctem.
Kanske, jag har ju haft fel förrut...
Etiketter:
Black Sabbath,
Noctem,
Noctum,
Tony Iommi
torsdag 17 oktober 2013
EP: Ash And Coal "Agnostica"
Titta noggrant på omslaget till Linköpingsbandet Ash And Coal's EP "Agnostica".
Grått.
Disigt.
Nakna, svarta grenar mot en stålgrå himmel.
Det är en direkt visuell avbild av musiken som presenteras.
Grått snarare än svart.
Subtil depression som leder till hopplöshet snarare än rasande svärta.
Med relativt enkla medel - det är avskalat, stämningen byggs lika mycket av piano, harmonier och en övergiven gitarr som av melodin i sig - bygger man ett landskap som ger lyssnaren samma känsla som när man lyssnar till akter som Katatonia eller Agalloch. Dystra utsikter på ett sätt som får en att trivas.
"Agnostica" består av 6 spår (du hittar förresten bilder på den vinyl som landade i min brevlåda här), och det är faktiskt ett av de svagaste korten på skivan.
Den är för kort.
Inledande "Grim Reaper Sway" och "The Crying Game" känns nämligen mest som uppvärmning innan man släpper loss de starkaste korten.
Jag är mycket förtjust i framförallt "Of Mire And Filth" samt avslutande "Let The Warhorses Loose", men det går som sagt för fort att komma dit.
Ash And Coal består i huvudsak av de två kärnfigurerna Viktor Klint (sång, bas, gitarr) och Adrian Hörnqvist (trummor), men har för denna giv förstärkts med gitarristerna Magnus Pettersson och Joakim Kärling.
Man säger på hemsidan att huvudfokus för projektet och dess musik är det enkla riffet och känslan i magen, och det förmedlas bra till lyssnaren.
Du har plattan på såväl Spotify som med möjlighet att ladda ner den direkt från bandets hemsida. Gör det, speciellt om du gillar referenserna (eller, ja, de har ju faktiskt inte speciellt mycket med varandra att göra musikaliskt, men känslan...) samt om du vill ha lite lagomt dyster musik som sällskap nu när hösten faktiskt dragit in på allvar.
Metalbloggen fegar ju nästan alltid med EP's, och det är extremt sällan som de får en fullödig recension med sifferbetyg. Det ska inte heller Ash And Coal få (det är bara att släppa en fullängdare däremot, så är saken klar...), men ett enkelt konstaterande är istället på plats: detta är precis den typ av material som denna blogg gärna presenterar som Veckans Tips, framförallt när det drar ihop sig till kulna och mörka november.
Ta det som ett intyg om kvalitet, så gott som något!
Grått.
Disigt.
Nakna, svarta grenar mot en stålgrå himmel.
Det är en direkt visuell avbild av musiken som presenteras.
Grått snarare än svart.
Subtil depression som leder till hopplöshet snarare än rasande svärta.
Med relativt enkla medel - det är avskalat, stämningen byggs lika mycket av piano, harmonier och en övergiven gitarr som av melodin i sig - bygger man ett landskap som ger lyssnaren samma känsla som när man lyssnar till akter som Katatonia eller Agalloch. Dystra utsikter på ett sätt som får en att trivas.
"Agnostica" består av 6 spår (du hittar förresten bilder på den vinyl som landade i min brevlåda här), och det är faktiskt ett av de svagaste korten på skivan.
Den är för kort.
Inledande "Grim Reaper Sway" och "The Crying Game" känns nämligen mest som uppvärmning innan man släpper loss de starkaste korten.
Jag är mycket förtjust i framförallt "Of Mire And Filth" samt avslutande "Let The Warhorses Loose", men det går som sagt för fort att komma dit.
Ash And Coal består i huvudsak av de två kärnfigurerna Viktor Klint (sång, bas, gitarr) och Adrian Hörnqvist (trummor), men har för denna giv förstärkts med gitarristerna Magnus Pettersson och Joakim Kärling.
Man säger på hemsidan att huvudfokus för projektet och dess musik är det enkla riffet och känslan i magen, och det förmedlas bra till lyssnaren.
Du har plattan på såväl Spotify som med möjlighet att ladda ner den direkt från bandets hemsida. Gör det, speciellt om du gillar referenserna (eller, ja, de har ju faktiskt inte speciellt mycket med varandra att göra musikaliskt, men känslan...) samt om du vill ha lite lagomt dyster musik som sällskap nu när hösten faktiskt dragit in på allvar.
Metalbloggen fegar ju nästan alltid med EP's, och det är extremt sällan som de får en fullödig recension med sifferbetyg. Det ska inte heller Ash And Coal få (det är bara att släppa en fullängdare däremot, så är saken klar...), men ett enkelt konstaterande är istället på plats: detta är precis den typ av material som denna blogg gärna presenterar som Veckans Tips, framförallt när det drar ihop sig till kulna och mörka november.
Ta det som ett intyg om kvalitet, så gott som något!
Etiketter:
Agalloch,
Ash and Coal,
Katatonia,
recension
tisdag 15 oktober 2013
Rekordlångt tisdagsinlägg!
Det har varit helg samt en rivstart på veckan, och tankarna har snurrat en del. På flera saker, så nu tänker jag mig att vi ska sparka igång Metalbloggen-veckan med ett sånt där rätt långt, spretigt och hyfsat svamligt inlägg.
Häll upp en kopp starkt så ska vi avhandla en spretig samling saker.
Från humor (översta bilden är en sån där som blir bättre och bättre ju mer man kollar på den), till blandade iakttagelser och skivtips till självreflektion.
Vi börjar där, tror jag. Självreflektion.
Det är från förra veckans spelning med Marduk, och förbanden Ofermod och Valkyrja.
Som det visade sig blandade jag alltså ihop dem.
Trodde jag kollade på ett band medan det var det andra.
Fan, det känns så här i efterhand lite amatörmässigt, och grämer mig en aning.
Självreflektionen är då denna - att kolla upp lite om banden man ska se i förväg.
Historien i sig är ju enkel.
Hade fått namnet i dörren av Stones, samt frågade efter hålltider. Då fick jag den här skickad:
Fint så. Meningen är inte att skylla ifrån sig, men eftersom de körde med samma backdrop, båda förbanden, så tänkte jag ju då att de följde spelordningen.
Det gjorde man inte.
Och det hade jag ju förstås fattat direkt om jag hade lagt fem minuter på att kolla in banden i förväg.
Anonymt fick jag veta sanningen (vilket i sig är bra, då Valkyrja gjorde ett riktigt bra gig och måste kollas upp!), men det känns ju lite som om man står med rumpan bar.
De är ju inte heller så lika visuellt...
Först - det som alltså sannolikt var Ofermod (nu vågar jag ju inte säga något bestämt längre!), där jag bara såg typ sista låten, därefter det som jag nu vet är Valkyrja.
Nå.
Det om det.
Vi släpper det nu, med konstaterandet att just Valkyrja släpper sin tredje platta i november.
Den heter "The Antagonists Fire" och ser ut som nedan. Ett lika bra sätt som nåt annat att börja kolla in bandet...!
Ska man istället fundera på saker att se fram mot så la In Mourning ut den här bilden på Facebook i helgen:
...med tanke på hur sjukt jäkla bra "The Weight Of Oceans" är så kan man ju inte annat än glädjas över att det är på gång nytt material. I väntan på det får man njuta av musik som finns. Och det finns ju en hel del att försöka ha koll på, minst sagt.
Två bra exempel som ploppat upp senaste veckan och som jag inte behöver försöka hålla hemliga till den kommande Hårdrockskvällen (det ska fasen bli skönt att komma förbi den så att jag slipper hålla på med mitt hemlighetsmakeri, jag börjar så smått ångra det förhållningssättet eftersom jag sitter med så många fantastiska skivor jag egentligen bara vill dela med mig av...) är de på bild nedan.
The Winery Dogs läste jag om i en av Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine, minns inte riktigt vilken, och lyssnade några vändor på Spotify. Riktigt bra musik, och som Jarno på A Fair Judgement skrev: gillar man Audioslave och Chris Cornell så gillar man det här. Bandet som sådant är väl en supergrupp, när sättningen består av gamla rävar som Richie Kotzen (Mr Big och ex Poison), Billy Sheehan (Mr Big och ex Steve Vai) samt en viss Mike Portnoy (ex Dream Theater), men det bästa med plattan är låtmaterialet.
Kolla på Spotify!
Mer klassisk hårdrock står britterna Primitai för. Det är lite "kött-och-potatis" över det, men vad är det för fel på det?
Nä. just det. Inget.
Kött och potatis är ju gott.
Hörde låten "Scream When You See Us" hos Tune Of The Day och det är precis vad doktorn ordinerar när man inte orkar med för komplicerad musik.
Bra sång, rätt skönt driv och en bra byggnad av låten. Fint så. Skivan som sådan har väl inte släppts än, men såväl låten som tidigare alster finns på Spotify om du vill lyssna.
Och just Spotify ska vi prata lite om härnäst.
Eller rättare sagt, deras rekommendationer.
För det första - jag kanske egentligen borde ha en sån därna spellista på Spotify som bara utökas med massor av bra låtar allt eftersom den recenseras, men det har jag inte.
Jag använder det för att länka till hela skivor, och kanske främst för att provlyssna för egen del. Att provsmaka.
Och det ger ju jäkligt märkliga effekter på rekommendationerna ibland.
De är ju ibland inte så träffsäkra som de är, men jag har hittat ett och annat guldkorn därigenom - men herrejävlar vad konstiga saker det kan bli när man provlyssnar på något som man ju då tyckte var dassigt...bara för att sen få rekommendationer på just den dassiga låten!
Varför finns det inte en betygsknapp som man kan trycka på?
Eller finns det och jag har bara inte upptäckt det?
Mycket möjligt.
Så. Nu ska vi avhandla ett helt knippe olika grejer med mer eller mindre ingen koppling alls mellan sig. Först ut... helgens bravader.
Det innefattar:
Nej. Det ena gav inte det andra, men minsta killen är sjuk. Igen. Stackarn. Och det börjar vara tufft nu, det är tredje veckan av fyra som något av barnen är sjuka och det påverkar förstås allt. Jobb, nattsömn.
Däremot hindrar det tydligen inte alls mig från att dricka öl.
Det är gott, öl.
Drack samma som R2 bjöd på vid middagen senast, S:t Eriks oktoberfestöl av Mathias Dahlgren i helgen. Riktigt bra för att vara OKtoberfestöl, som jag annars tycker brukar vara ganska snarlika och lite trista. Det här lutade däremot svettig socka och smakade med rejält bett. God, vill jag säga! Till det åt vi dessutom kycklingklubbor.
Det är nåt speciellt primitivt med att hålla i en bit ben och slita kött med tänderna.
Primitivt.
Gnagande.
Och med tanke på det så spelade jag följande nytillskott i samlingen en del i lurarna på kvällen:
Lord Dying "Summon The Faithless" inleder med den lämpligt gnagarbetitlade låten "In A Frightful State of Gnaged Dismemberment" (årets coolaste titel?), och låter efter första varvet lovande. Musikaliskt är låter det som om bandet kommer från Staterna (de gör man), har lyssnat en hel del på Kylesa (det har man), och har en sångare som vill låta som en viss Matt Pike i High On Fire (och ja, det gör han också). Jag har ännu inte lyssnat in mig så att jag kan säga bu eller bä, men du hittar plattan på Spotify så vi kanske kan gö ra den inlyssningsresan tillsammans?
Först att inkomma med en gästrecension (en riktig sån, med betyg mellan 1-5 och som kan publiceras på denhär siten) vinner ett pris!
Pris borde dock inte Apple vinna.
Efter att som vanligt varit seg med uppgradering av operativsystemet så tryckte jag på dne knappen i söndags.
Fy fan.
Fult jäkla pastell-barn-gränssnitt, och dessutom känns det såhär spontant omständigare?
Nä.
Ibland är det bra att vara en surgubbe som dessutom är en slow-starter. Kanske hinner jag vänja mig lagom till att det är dags att byta igen..
Och på tal om att vänja sig.
Vi har skaffat katt sen ett par veckor tillbaka.
En tjej. Jättesöt, men man är ju inte helt van att bli attackerad och få fötterna och tårna sönderbitna när man sover.
Man kan inte sparka tillbaka heller. Det har man inte råd med.
Hustrun är allergisk, så det blev till slut en raskatt. En sibirisk kisse, som tydligen saknar det där proteinet i huden som är det man egentligen är allergisk mot.
Kostade (håll i er nu) 9 000 spänn.
En eftergift för att jag förlorat vadet om antalet skivor ett par år i rad nu utan att ge vinnaren det tillhörande priset.
Men ändå.
Det är alltså samma summa som min CD-spelare, i stort sett.
Det ser man inte när man kollar på dem. Att de kostar lika mycket, menar jag.
Man får kanske göra som en del band numera.
Starta crowdfunding.
Senast i raden är Terrortory som vill få ut EP'n "City Of Ghosts" som en limiterad vinyl, och vänder sig till fansen. Du hittar all info om det här, och en fin bild på omslaget av EP'n nedan. Jag kanske också skulle börja med det?
Crowdfunding för att slippa jobba? Tror ni det går och samtidigt bibehålla livskvalitén?
Lite tveksam jag.
Man får nog fortsätta jobba.
Speciellt som man upptäcker saker löpande. Som att min Manowar "Kings Of Metal" inte står på sin plats i hyllan. Eller just bredvid.
Det var häromkvällen. Skulle ha den för en enkel fotosession i sviten "Malt, humle, jäst och Distade Gitarrer" (snacka om cliffhanger, du kan ju fundera vilken öl det rör sig om...!), men till min fasa stod den inte där.
Okej, jag har inte scannat igenom hela hyllan än (drack en annan öl), men såhär kan vi inte ha det. Att det försvinner skivor. Då kan man aldrig sluta jobba eftersom man måste täppa till hålen som uppstår. Inte okej!
Så.
Jobba, alltså.
Det är nog dags för det nu.
Ska ägna dagen åt att lyssna på Necrowretch på såg hög volym jag vågar i kontorslandskapet, och generellt bara vara odräglig. Ett och annat kundbesök blir det förstås också, så det är kanske bäst att portionera ut sin odräglighet om det ska bli en framgångsrik dag.
"Putrid Death Sorcery" på er, så länge!
Häll upp en kopp starkt så ska vi avhandla en spretig samling saker.
Från humor (översta bilden är en sån där som blir bättre och bättre ju mer man kollar på den), till blandade iakttagelser och skivtips till självreflektion.
Vi börjar där, tror jag. Självreflektion.
Det är från förra veckans spelning med Marduk, och förbanden Ofermod och Valkyrja.
Som det visade sig blandade jag alltså ihop dem.
Trodde jag kollade på ett band medan det var det andra.
Fan, det känns så här i efterhand lite amatörmässigt, och grämer mig en aning.
Självreflektionen är då denna - att kolla upp lite om banden man ska se i förväg.
Historien i sig är ju enkel.
Hade fått namnet i dörren av Stones, samt frågade efter hålltider. Då fick jag den här skickad:
Fint så. Meningen är inte att skylla ifrån sig, men eftersom de körde med samma backdrop, båda förbanden, så tänkte jag ju då att de följde spelordningen.
Det gjorde man inte.
Och det hade jag ju förstås fattat direkt om jag hade lagt fem minuter på att kolla in banden i förväg.
Anonymt fick jag veta sanningen (vilket i sig är bra, då Valkyrja gjorde ett riktigt bra gig och måste kollas upp!), men det känns ju lite som om man står med rumpan bar.
De är ju inte heller så lika visuellt...
Först - det som alltså sannolikt var Ofermod (nu vågar jag ju inte säga något bestämt längre!), där jag bara såg typ sista låten, därefter det som jag nu vet är Valkyrja.
Nå.
Det om det.
Vi släpper det nu, med konstaterandet att just Valkyrja släpper sin tredje platta i november.
Den heter "The Antagonists Fire" och ser ut som nedan. Ett lika bra sätt som nåt annat att börja kolla in bandet...!
Ska man istället fundera på saker att se fram mot så la In Mourning ut den här bilden på Facebook i helgen:
...med tanke på hur sjukt jäkla bra "The Weight Of Oceans" är så kan man ju inte annat än glädjas över att det är på gång nytt material. I väntan på det får man njuta av musik som finns. Och det finns ju en hel del att försöka ha koll på, minst sagt.
Två bra exempel som ploppat upp senaste veckan och som jag inte behöver försöka hålla hemliga till den kommande Hårdrockskvällen (det ska fasen bli skönt att komma förbi den så att jag slipper hålla på med mitt hemlighetsmakeri, jag börjar så smått ångra det förhållningssättet eftersom jag sitter med så många fantastiska skivor jag egentligen bara vill dela med mig av...) är de på bild nedan.
The Winery Dogs läste jag om i en av Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine, minns inte riktigt vilken, och lyssnade några vändor på Spotify. Riktigt bra musik, och som Jarno på A Fair Judgement skrev: gillar man Audioslave och Chris Cornell så gillar man det här. Bandet som sådant är väl en supergrupp, när sättningen består av gamla rävar som Richie Kotzen (Mr Big och ex Poison), Billy Sheehan (Mr Big och ex Steve Vai) samt en viss Mike Portnoy (ex Dream Theater), men det bästa med plattan är låtmaterialet.
Kolla på Spotify!
Mer klassisk hårdrock står britterna Primitai för. Det är lite "kött-och-potatis" över det, men vad är det för fel på det?
Nä. just det. Inget.
Kött och potatis är ju gott.
Hörde låten "Scream When You See Us" hos Tune Of The Day och det är precis vad doktorn ordinerar när man inte orkar med för komplicerad musik.
Bra sång, rätt skönt driv och en bra byggnad av låten. Fint så. Skivan som sådan har väl inte släppts än, men såväl låten som tidigare alster finns på Spotify om du vill lyssna.
Och just Spotify ska vi prata lite om härnäst.
Eller rättare sagt, deras rekommendationer.
För det första - jag kanske egentligen borde ha en sån därna spellista på Spotify som bara utökas med massor av bra låtar allt eftersom den recenseras, men det har jag inte.
Jag använder det för att länka till hela skivor, och kanske främst för att provlyssna för egen del. Att provsmaka.
Och det ger ju jäkligt märkliga effekter på rekommendationerna ibland.
De är ju ibland inte så träffsäkra som de är, men jag har hittat ett och annat guldkorn därigenom - men herrejävlar vad konstiga saker det kan bli när man provlyssnar på något som man ju då tyckte var dassigt...bara för att sen få rekommendationer på just den dassiga låten!
Varför finns det inte en betygsknapp som man kan trycka på?
Eller finns det och jag har bara inte upptäckt det?
Mycket möjligt.
Så. Nu ska vi avhandla ett helt knippe olika grejer med mer eller mindre ingen koppling alls mellan sig. Först ut... helgens bravader.
Det innefattar:
Nej. Det ena gav inte det andra, men minsta killen är sjuk. Igen. Stackarn. Och det börjar vara tufft nu, det är tredje veckan av fyra som något av barnen är sjuka och det påverkar förstås allt. Jobb, nattsömn.
Däremot hindrar det tydligen inte alls mig från att dricka öl.
Det är gott, öl.
Drack samma som R2 bjöd på vid middagen senast, S:t Eriks oktoberfestöl av Mathias Dahlgren i helgen. Riktigt bra för att vara OKtoberfestöl, som jag annars tycker brukar vara ganska snarlika och lite trista. Det här lutade däremot svettig socka och smakade med rejält bett. God, vill jag säga! Till det åt vi dessutom kycklingklubbor.
Det är nåt speciellt primitivt med att hålla i en bit ben och slita kött med tänderna.
Primitivt.
Gnagande.
Och med tanke på det så spelade jag följande nytillskott i samlingen en del i lurarna på kvällen:
Lord Dying "Summon The Faithless" inleder med den lämpligt gnagarbetitlade låten "In A Frightful State of Gnaged Dismemberment" (årets coolaste titel?), och låter efter första varvet lovande. Musikaliskt är låter det som om bandet kommer från Staterna (de gör man), har lyssnat en hel del på Kylesa (det har man), och har en sångare som vill låta som en viss Matt Pike i High On Fire (och ja, det gör han också). Jag har ännu inte lyssnat in mig så att jag kan säga bu eller bä, men du hittar plattan på Spotify så vi kanske kan gö ra den inlyssningsresan tillsammans?
Först att inkomma med en gästrecension (en riktig sån, med betyg mellan 1-5 och som kan publiceras på denhär siten) vinner ett pris!
Pris borde dock inte Apple vinna.
Efter att som vanligt varit seg med uppgradering av operativsystemet så tryckte jag på dne knappen i söndags.
Fy fan.
Fult jäkla pastell-barn-gränssnitt, och dessutom känns det såhär spontant omständigare?
Nä.
Ibland är det bra att vara en surgubbe som dessutom är en slow-starter. Kanske hinner jag vänja mig lagom till att det är dags att byta igen..
Och på tal om att vänja sig.
Vi har skaffat katt sen ett par veckor tillbaka.
En tjej. Jättesöt, men man är ju inte helt van att bli attackerad och få fötterna och tårna sönderbitna när man sover.
Man kan inte sparka tillbaka heller. Det har man inte råd med.
Hustrun är allergisk, så det blev till slut en raskatt. En sibirisk kisse, som tydligen saknar det där proteinet i huden som är det man egentligen är allergisk mot.
Kostade (håll i er nu) 9 000 spänn.
En eftergift för att jag förlorat vadet om antalet skivor ett par år i rad nu utan att ge vinnaren det tillhörande priset.
Men ändå.
Det är alltså samma summa som min CD-spelare, i stort sett.
Det ser man inte när man kollar på dem. Att de kostar lika mycket, menar jag.
Man får kanske göra som en del band numera.
Starta crowdfunding.
Senast i raden är Terrortory som vill få ut EP'n "City Of Ghosts" som en limiterad vinyl, och vänder sig till fansen. Du hittar all info om det här, och en fin bild på omslaget av EP'n nedan. Jag kanske också skulle börja med det?
Crowdfunding för att slippa jobba? Tror ni det går och samtidigt bibehålla livskvalitén?
Lite tveksam jag.
Man får nog fortsätta jobba.
Speciellt som man upptäcker saker löpande. Som att min Manowar "Kings Of Metal" inte står på sin plats i hyllan. Eller just bredvid.
Det var häromkvällen. Skulle ha den för en enkel fotosession i sviten "Malt, humle, jäst och Distade Gitarrer" (snacka om cliffhanger, du kan ju fundera vilken öl det rör sig om...!), men till min fasa stod den inte där.
Okej, jag har inte scannat igenom hela hyllan än (drack en annan öl), men såhär kan vi inte ha det. Att det försvinner skivor. Då kan man aldrig sluta jobba eftersom man måste täppa till hålen som uppstår. Inte okej!
Så.
Jobba, alltså.
Det är nog dags för det nu.
Ska ägna dagen åt att lyssna på Necrowretch på såg hög volym jag vågar i kontorslandskapet, och generellt bara vara odräglig. Ett och annat kundbesök blir det förstås också, så det är kanske bäst att portionera ut sin odräglighet om det ska bli en framgångsrik dag.
"Putrid Death Sorcery" på er, så länge!
Etiketter:
Audioslave,
Chris Cornell,
Dream Theater,
High On Fire,
In Mourning,
Kylesa,
Lord Dying,
Manowar,
Marduk,
Mr Big,
Necrowretch,
Ofermod,
Poison,
Primitai,
Steve Vai,
Terrortory,
The Whinery Dogs,
Valkyrja
söndag 13 oktober 2013
Besatt: Paradise Lost "Icon"
Jag är bäst i världen på att åka buss.
Eller, kanske inte numera, nu för tiden är jag rätt dålig på
det och åker faktiskt mest bil. Tyvärr. Men en gång i tiden åkte jag så
sinnessjukt mycket buss att det är helt overkligt, och det är vad detta inlägg
kommer att handla om, denna besatthet kommer att handla om.
Paradise Lost är ju
ett av de där bandet som alltid kliat mig rätt, första kontakten var nog med
”Shades Of God” där låtar som ”Mortals Watch The Day”, ”As I Die” och ”Pity The
Sadness” sätter klorna i vilken lyssnare som helst, men det är inte den plattan
som ska vara i fokus nu.
Det är uppföljaren, den mäktiga ”Icon”.
Och det är en
skiva som jag lyssnat på så många gånger i buss att jag tappat räkningen.
Eller, i ärlighetens namn, jag har lyssnat på inledningen på den här skivan så
många gånger att jag tappat räkningen. En av detaljerna med att bli bussåkarproffs
är nämligen att man lär sig somna. Fort. Och hårt. Så pass att även om skivan
man lyssnar på (rent tekniskt och korrekt var det nog en kassett, för på den
här tiden så var det min trogna Panasonic med inbyggt uppladdningsbart batteri
som följde mig överallt, men i alla fall – ni fattar grejen) var fantastisk och
bra så försvann slutet i ett töcken av sömn och dreglande
Min bussåkarkarriär började redan i unga år. Jag bodde i en
by utanför samhället där skolan fanns. Byn heter Sjöbotten, och någonstans här
kan ni ju inse hur stor den är. Det var med andra ord en del i vardagen att åka
skolskjuts, och när vi väl flyttade in till samhället så slapp man bara
skolskjutsen under grundskolans få kvarvarande år. Så fort gymnasiet hägrade var
man ju tvungen att ge sig poå det där igen, och åka in till stan (Skellefteå)
med buss. Det var väl då som jag kom på alla fördelarna med buss, egentligen. I
början använde jag nog tiden till att läsa läxor (30 minuter effektiv studietid
som frigjorde nästan hela kvällen innan), men det gav jag ändå upp sen. Då
läste jag nog inte läxan alls (gör nu inte som jag barn!) och sov på bussen
istället.
Jag satt bredvid Larsa från fotbollslaget, ganska långt bak till
vänster på 07:40-bussen. Och vi sov ikapp, han utan hörlurar, jag med hörlurar
och musik i. Fort som fasen lärde man sig att somna även om Larsa ryckte till
på det där sättet man kan göra om man håller på att somna på ett ställe som
inte är lika bekvämt som i en säng, och så vaknade man till slut helt groggy
när det var dags att stiga av. Då var skivan i stort sett slut.
Senare i livet skulle jag förfina det där med att åka buss
än mer.
Efter gymnasiet väntade en tid som Kamratstödjare för stökiga
högstadieungar (mer om det i ett annat Besattinlägg tror jag, det var en tid då
Bad Religion härjade i såväl trakten som mina högtalare, och det finns ett
knippe episoder att botanisera i...), men sen var det dags för lumpen.
Den
gjorde jag i Umeå, medan jag alltjämt spelade ishockey hemmavid, och gosse vad
jag fick åka buss då! Permis de sista tio minuterna av varje dag för att hinna
med bussen hem, 2 timmars bussresa, snabb middag, träning och sen hem till min
dåvarande flickvän för att sova ett par timmar innan klockan ringde vid fem (!)
för att jag skulle hinna med bussen tillbaka till Umeå. Fy fan, det blev inte
många timmars sömn de veckorna när jag tänker tillbaka på det, speciellt som
jag var uppe i varv efter träningen och inte kunde somna direkt. För att orka
drack jag ett naturtillskott som heter Chisandra (stavning på det? ingen aning...), med bland annat rosenrot i.
Helt livsfarlig grej, jag vaknade med ett pling vid fem, klarvaken och med
förmågan att se i mörkret. Sen klarade jag mig med en fyra timmars sömn per
natt hela veckan (samt små lurar i bussen då...), och så kunde det hålla på så
i två veckor – för att sen krascha fullständigt, och så svimmade man en fredag
för att vakna på lördagkväll igen, typ. Droger, någon? Man kan ju fundera hur
det kan vara lagligt egentligen...
Jaja, det var tider.
Jag lärde könna alla
busschaufförer, förstås, och hade gräddfil så de väntade på mig.
En dag var det
soldatmarschen och jag småsprang de tre milen med full packning för att hinna
hem till en ganska tidig träning. Jag hann, så hem och träna och sen tillbaka
till Umeå med sista bussen (jo, jag fattar.. sjukt många mil i buss för en
träning, det blev ju runt 25 mil bara den dagen..). Eftersom bussen var i stort
sett tom så lade jag mig och sov på de sista sätena. Smart tyckte jag. Inte
smart, tyckte min kropp, för när jag vaknade hade knävecken svullnat upp som tennisbollar
och jag kunde i stort sett inte vika benen. Busschauffören var hygglig med mig
och körde en omväg förbi logementet när alla andra klivit av vid busstationen,
men herregud vad vakten skrattade när jag sen kom gående/hasande/krypande! Det
måste ju ha sett ut som om jag hade bajsat ner mig (försök själv att gå utan
att böja på benen), och det var väl man trodde...
Nå, efter lumpen bodde jag och jobbade ett tag hemma i
schtaan (Skellefteå) innan jag fick jobb i Umeå igen. Men hade hemmet i
Skellefteå. Yes... mera buss.
Då var det ändå okej, för då sov jag aningen mer,
hade slutat med det där Chisandramedlet och kunde ju dessutom planera så att
det gick att äta på bussen på ett annat sätt. Det fanns ju liksom kylskåp att
förvara medhavd mat i under dagarna då, både hemma och på jobbet, en lyx som
inte var tillgänglig under lumpen. Då fick man alltså höra klart på skivorna, och självklart
finns det massor av plattor som jag förälskat mig i under dessa förhållanden.
Sittande på ett bussäte medan långdistansaren glider fram i vintermörkret.
Vaken eller med dreglande koma som tillstånd.
Ingen är dock mer uppenbar för
mig än just denna.
Inledningen av ”Icon” är egentligen bisarrt bra, framförallt
öppningen ”Embers Fire”, men även spår som ”Remembrance” och ”Forging Sympathy”
är ju toppen. Höll man sig vaken bortom dem så fanns sen höjdare som ”Colossal
Rains”, ”True Belief” och ”Weeping Words”.
En av bandets starkaste plattor, vill jag påstå – och ändå
inte tillräckligt bra för att hålla ständigt liv i ett sant bussåkarproffs!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)