Eh... nej, Rolling Stone. Fel!

Som kanske är bekant så åkte jag tur och retur till Göteborg igår.
Kundevent.
På flygplanet fanns tidningen Fokus, en tidskrift som alltid är intressant att läsa. Denna gång avslutades dessutom det hela med att man hade ett uppslag med anledning av en kommande gitarrmässa i Uppsala (ja, om nu inte detta var ett gammalt nummer, för då kanske mässan redan varit..).
Bland annat fanns en lista på vilka gitarrister tidningen Rolling Stone tycker är bäst i världen.
Ovan fotade historia.
Min kommentar är - mhe? Säger jag något om att Jimi Hendrix eller BB King finns där? Nej.
Den här bloggens läsare har ju röstat fram världens bäste hårdrocksgitarrist, men naturligtvis finns det helt andra kategorier, exempelvis där en sån som Robert Johnsson harvat.
Men - och här kommer mitt riktiga "mhe".
Keith Richards?
Och, just utanför listan - Kurt Cobain och Kirk Hammet?
Vänta nu.
Inte för att förringa dessa herrars insatser, men har man inte missat lite andra namn då...?
Lite samma känsla som när Sweden Rock Magazine publicerade sin lista med de bästa skivorna på 2000-talet, faktiskt.
Antingen har jag dålig smak, eller så är det många andra i världen som har det.
Och egentligen kanske det är bäst att inte gå in mer på vilket som är sant...

Nå, det fanns också en lista över de bästa gitarrsolon som spelats.

Suddig bild, men det står bland annat att "Stairway To Heaven" med Led Zeppelin är först, "Eruption" med Van Halen är två och "Freebird" med Lynyrd Skynyrd är trea. Sen kommer mer eller mindre bra solon på ett pärlband. Många av dem är ju bra, men jag noterar att min favorit inte är med. Vi hade ju denna kategori på Hårdrockskväll 2010, och efter att ha valt bort bland annat "Metal Heart" med Accept så stannade jag vid "Crystal Ball" med Yngwie Malmsteen.

Fantastiskt häng, lyssna på känslan i början!

På tal om "Världens Bäste" så är det ju på gång en serie omröstning om vem som är världens bäste hårdrockstrummis på denna lilla site. Massor av bra förslag och åsikter har trillat in, både som kommentarer och som mejl, och det tackar jag ödmjukast för.

Det gör också att jag nog inte kommer att hinna starta första delen av omröstningen förrän i början av nästa vecka - helt enkelt för att det varit så mycket bra synpunkter och tankar som jag vill ta hänsyn till, och att jag behöver lite mer tid att sortera upp det hela.

Häng kvar dock. Det kommer!

Veckans Tips: The Four Horsemen "Nobody Said It Was Easy"

Recept på grymt svängig skiva:

En gnutta Black Crowes.

Lite handklapp.

En knivsudd AC/DC.

Influeras av Lynyrd Skynyrd och lite blues.

Addera en aning gospelkör, rockabilly, steel- och slideguitar samt attityd som kan försätta världen.

Tillsätt Rick Rubin som producent.

Servera iklädd utsvängda jeans och cowboyhatt, samtidigt som du skiter i om lyssnaren gillar vad de hör eftersom hela klabbet ändå var till för din skull.

Resultat?

The Four Horsemen med plattan "Nobody Said It Was Easy", en av de skivorna som Adde i Hardcore Superstar alltid har med sig i turnébussen!

Bandet i sig klämde först ur sig en EP, och sedan denna debut, men hela karriären verkar ha kantats av problem med droger och fängelsevistelser, och det hela tog ett tragiskt slut efter att sångaren Frank C Starr avlidit efter att ha blivit påkörd av en rattfyllerist (mer om den historien här, ifall du är nyfiken).

Nå, låt oss dock inte dröja vid det och istället kolla in vad som bjuds...

Inledande titelspåret är renrasig rock'n'roll, medan efterföljande "Rockin Is Ma' Business" är ett sånt vanvettigt AC/DC-gung från fornstora dagar att man kan fundera om det inte är en cover.

"Wanted Man" är blues, och "tired Wings" är komplett glädje med handklapp och hela paketet.

Det är, på det hela taget, en bra skiva som alltid gör mig glad!

Skivan "Nobody Said It Was Easy" i sig finns tyvärr inte på Spotify, men det gör faktiskt efterföljaren "Getting Pretty Good..At Barely Getting By", så du kan ändå få lite provsmakning.

Dessutom finns ju bandets hemsida ännu, trots att bandet sedan länge gått i graven.

Mycket nöje!

Veckans Tips: Shinedown "Leave A Whisper"

Om förra Veckans Tips var smutsig musik med skitigt ljud och rå sång så är den här Veckans Tips något av motsatsen.

Amerikanska Shinedowns debutalbum från 2003 sålde en miljon exemplar i Staterna, men för min del var det inte förrän Zappzott tipsade mig som jag fick upp ögonen för skivan.

Musiken som bjuds är generellt rock och hårdrock med sväng och ganska härligt driv, och precis lagomt hårt för att kunna logga massor av speltid på radio.

Och.

Det finns två saker som verkligen står ut över mängden av band.

Det är sången, som hanteras av Brent Smith, som är rent av fenomenalt jäkla bra - och så är det två ballader som kan få vuxna män att gråta.

"Burning Bright" och ".45" är helt enkelt jävligt bra, och i de versioner där just sången tillåts dominera så gör de sig extra väl (plattan innehåller remixar i akustiska versioner).

Du vill helt enkelt inte missa dem - framförallt det som kallas "Burning Bright - Sanford Remix" är ett måste att kolla in.

Skivan i övrigt innehåller också singlarna "Fly From The Inside" och "Simple Man" som är en cover på Lynyrd Skynyrd's gamla örhänge.

Du hittar skivan på Spotify, och det är väl inte mycket att tveka om.

Har du inte koll på Shinedown sen tidigare så är det bara att åtgärda det så fort som möjligt!