Metalbloggens samarbetspartner:

fredag 28 februari 2014

Veckans Tips: Omnium Gatherum "New World Shadows"

Inledande "Everfields" smyger lite innan den startar på allvar. En ensam ton inleder, men ganska snabbt är finska Omnium Gatherum inne på sina riktiga jaktmarker - melodiös, snyggt levererad döds med lite progressiva tongångar. För mig träffar det precis rätt, det påminner mig om ett band som In Mourning, även om jag inte riktigt törs säga vilket band som egentligen påminner om vilket.
Nerven det slår an är dock snarlik.
Allra enklast att ta till sig är det i andraspåret "Ego" samt titelspåret "New World Shadows", och när detta skrivs (maj 2013) så är det de två spåren som jag främst funderar på att ha med i samband med Hårdrockskväll 2014. 
Bandet, Omnium Gatherum, tror jag generellt att jag lyckats hålla hemligt för mina bekanta - i alla fall i skrivande stund. Namnet på bandet är dessutom rätt kasst, måste jag säga, så när Martin hade en recension från 2013 års "Beyond" för Werocks del var jag först rätt tveksam.
Skulle detta verkligen kunna vara något?
Finland som avsändare ger dessutom i dessa sammanhang nästan garanti på att musiken ska klinga på ett speciellt sätt, med inslag av melankoli, men eftersom Martin pluggade bandet ganska duktigt och faktiskt lyfte fram "New World Order" från 2011 så bestämde jag mig för att lyssna lite på Spotify.
Det tog ett halvt varv på den skivan innan jag beställde mitt ex.

En av skivans styrkor är att den, trots mitt omnämnande av spåren "Ego" och "New World Order" ovan, är väldigt jämn - och alldeles fullproppad med de där smäktande gitarrslingorna som bara kan komma från just Finland - och gärna fäster rätt hårt i sinnet.
Spår som "Soul Journeys" och "An Infinite Mind" hade också kunnat vara kandidater till Hårdrockskvällsspelningen, men till en sådan kväll är det bättre att välja lite uppenbara hits snarare än låtar som behöver lite tid på sig.
I alla fall om man vill locka en del av åhörarna att forska vidare.

Och just detta år är det tanken.
Att alltså dra undan ridån och avslöja ett helt knippe lite hemliga akter med låtar som jag gillar och som jag inte tror att övriga medlemmar i Hårdrockssamfundet har hört.
Dessutom skriver jag som noterat detta långt i förväg, så jag kommer antagligen att ha glömt bort det mesta när texten väl publiceras!
Nå.
Kolla in "New World Shadow" av Omnium Gatherum själv.Spotify!

onsdag 26 februari 2014

Massivt multiinlägg!

Okej, så igår kväll var Behemoth i stan.
Jag borde ha varit där, men ärligt?
Orkade inte. 
Och anledningen, mina vänner, är mest det där med massiva konsertpaket.
jag pallar fan inte fem band på raken en kväll (om det inte är festival), en tisdag i februari. Dessutom får det ju till effekt att bandet jag faktiskt vill se, Behemoth, får dela scentid med andra. Med fler än vad som behövs. Och det kan inte innebära maximal speltid för huvudakten, speciellt inte när man som nu delar "huvudakt-rollen" med ett annat band, Cradle Of Filth (se där ett band jag ger blanka fan i!). Fast nu vet jag ju inte hur det var, jag chansar lite.
Jag var ju inte där, som sagt.
Vilken jag säkert får ångra med tanke på hur vansinnigt bra senaste given "The Satanist" är, men jag får hoppas att de kommer till en festival nära mig, eller på en till sväng. 
Det är ju onekligen ett band som jobbar hårt, så omöjligt är det inte.
Någon som faktiskt kommer är förresten den här killen. Till Gröna Lund, den 25/7!
 Det är hur coolt som helst, tycker jag. King Diamond på Gröna Lund!!
Det är bara det att mina semesterplaner ligger så att det antagligen inte funkar, flygplanet till Bulgarien med familjen lyfter den 24/7.. (en eftergift så att jag ska hinna hem till Getaway..)

Så.
Åter till resten av livet.
Det här kommer att bli ett sånt där multiinlägg som behandlar en massa saker, så du får finna dig i att det skvalpar och skvätter lite här och var, och jag var egentligen inte färdig med första bilden.
Behemoth på framsidan av Close-Up Magazine.
För tillfället är jag inne i en period där jag inte har orkat läsa speciellt mycket i vare sig Close-Up eller Sweden Rock Magazine. Det ligger nog en två-tre tidningar vid sidan av sängen, olästa. Jag har liksom inte kommit mig för att plöja dem.
Det är rätt ovanligt, jag brukar försöka och vilja kasta mig över dem när de ramlar in i brevlådan, men..ja..hårt jobb på dagarna, träning och annat har gjort att det fått vänta.
En sak har jag dock sett.
Att Close-Up startat en ny serie som jag tycker verkar mycket spännande och bra.
Den här:
 
Man avser alltså att gå igenom 100 klassiker, med utgångspunkt för hur skivan var en gång i tiden och hur den är idag.
Ett enormt projekt, men förstås genialt.
Jag önskar att jag hade kommit på det själv!
Nå, först ut är Flotsam And Jetsam med "No Place For Disgrace", och jag ser verkligen fram mot att få följa den här serien. Det blir sen till att köpa alla plattorna jag inte har sedan tidigare, bara för att.
Kul grej, som sagt!

Andra saker som är kul: du vet att Veckans Tips för tillfället är danska Deus Otiosus och skivan "Godless"?
De hörde faktiskt av sig och hade snappat upp det. Det var ju kul. De bekräftade också att det kommer en ny platta till sommaren, "Rise", och att de redan släppt nya låten "Iron Rule" för den som vill lyssna.
Det är trevligt när sånt händer annars, när band hittar till den här lilla bloggen och det som skrivs om dem utan att i alla fall jag tipsar dem.
Sånt får skrivlusten att ticka vidare, liksom trevliga mejl och kommentarer från er läsare.
Det är nog till och med så att man får vara tacksam för spam.
Thank God For The Spam!
Alltså, inte för att det är kul att rensa bort (tror nästan inget slipper igenom i kommentarerna), men för att det antagligen är en av orsakerna till att det varit så pass fina besökssiffror de senaste månaderna eller så.
Antalet besökare ligger stadigt på minst 4 000 i veckan, och det måste ju vara en hel del som kommer från spamrobotar.
Man får ta det goda med det onda...hehe..

På sista tiden har det också ramlat in en hel del blandade roliga besked och bitar av information. Jag är tyvärr inte så bra som jag önskar på att skriva om demos och band som är på gång numer - tiden och energin räcker helt enkelt inte - och därför ska jag försöka samla lite av informationsflödet här.

  • Pray For Locust släpper nya tredje albumet "In The Shadow Of The Colossus" via Discouraged Records. Plattan kommer den 28/4, och det ska bli intressant att se var bandet som en gång vann "Årets Bästa Svenska Debut" på Werock tar vägen nu. Dessutom borgar ju skivbolaget för kvalitet...
  • Boken "Hårdrock...Rundgång, nitar och nackspärr" av Melker Becker och Mattias Lindeblad kommer i pocket nu, och då med extramaterial av... Siewert Öholm! Han kommenterar den ökända "Svar Direkt"-händelsen med Anders Tengner, och bara det lär ju vara värt det för att slanta upp i bokhandeln.
  • Black Creed är ett av banden som medverkat med EP'n "Natural Born Rocker's And Rollers"  i recensionsväg på den här bloggen. Nu har bandet släppt ny video ("The Bitter End" heter låten) , från debuten "Diamond Stone". Alltid kul när band man fått höra i tidigt stadie tar ett steg till!
  • Är du i Malmö mot slutet av mars så ska du få ett jäkla bra tips: Doom Over Scandinavia. Vilken lineup, säger jag! Stonegriff, Void Moon, Nymf... för att nämna några som medverkat på denna lilla blogg.  


Och nu: öl.
Jag saknar det.
Har inte druckit en droppe sen Hårdrockskvällen i början av januari, och det har väl på något sätt med min annalkande 40-årsdag att göra, i kombination med en mer eller mindre jobbig spegelincident (den funkade, och visade upp magen i all sin sladdriga prakt) i december.
Vete fanken om man kan kalla det kris, men jag bestämde mig i alla fall för att köra ett race med stenhård träning och ingen alkohol eller mackor på kvällarna under två månader för att se om det skulle göra någon skillnad.
Det har det gjort.
Har nog tappat en 5-6 kilo och har konstant ont i kroppen av träningsvärk.
Och så saknar jag en riktigt god öl.
Inte alltid, men ibland. På helgen, om det är hockey på TV till exempel.

Jag ska nog försöka skriva mer om det där med en eventuell 40-årskris (jag tycker själv att det är lite intressant, så ni får nog stå ut med lite svammel om det) i annat inlägg, men för tillfället avser jag att frossa i den sista bilden på den senast druckna riktigt fina ölen som jag hittade i telefonen (ni vet ju att Blasphemedia för tillfället lagt bloggen på is för att skriva mer om just öl, och Christofer på Flyg, Aduio & Vision...Slice (var kommer det namnet egentligen ifrån)!)) så jag är inte i helt uselt sällskap när det gäller fascinationen över just denna bryggd), och konstatera att.. jag faktiskt har ganska mycket material sparat för att kanske kunna komma med en "Malt, Humle, Jäst och Distade Gitarrer 2" snart...

Detta var Innis & Gunn Karlssons Choice, en trevlig bekantskap, vill jag minnas...

Okej.
Vänner.
Jag måste jobba, och till detta ska jag spela Moon Coven "Amanitha Kingdom" för kontorslandskapet, ett stycke halvpsykedelisk doom/rock som jag försöker få kläm på i tid för att hinna med deadlines för recensioner på Werock...
Du har den på Spotify om du är sugen (ja, Stones, jag menar dig, detta är din grej tror jag).
Vill du ha mer läsning rekommenderar jag A Fair Judgement, där omgång 6 av Låtsnacket är igång, likväl som en parad av gästinlägg.
Hepp!

tisdag 25 februari 2014

Recension: Grand Magus "Triumph And Power"

Du vet den där känslan som heavy metal kan frambringa, den där musiken träffar som en knytnäve i solar plexus och man älskar det?
Den där allt känns så enkelt, där refränger om svärd och kamp sitter som berget och förenar en hel värld av långhåriga (ja... en del av oss har kanske bara imaginärt lång hår, men ni fattar analogin och symboliken) hårdrockare i ett publikhav av sträckta armar och knutna nävar?
Den finns närvarande på svenska Grand Magus sjunde platta "Triumph And Power", och det är verkligen inget att förakta, som bekant är det riktigt svårt att göra något så att det verkar enkelt.
Och det är precis vad trion "JB" (sång, gitarr), "Fox" (bas) och Ludwig "Ludde" Witt (trummor) lyckas med denna gång.
Där föregångaren "The Hunt" hämtade sin inspiration och kraft från mer klassisk rockfärgad metal med förebilder som Judas Priest så gräver "Triumph And Power" djupt i den episka fåran där akter som tidiga Manowar är stjärnor. Tänk tiden runt "Fighting The World", och sen lägger du ett filter med Grand Magus ovanpå det, där främst två saker står i centrum:
riffet och sången.
JB gör åter ett gott arbete i båda fallen, och resultatet blir musik som gör att man vill dra sitt svärd och ställa sig på en slottsmur och skrika mot fienden.

Låtmaterialet är denna gång framförallt jämnt och starkt.
Ska man jämföra med tidigare alster så ligger nog "Hammer Of The North" närmast till hands. Inledningen med "On Hooves Of Gold", "Steel Versus Steel" och "Fight" är högkvalitativ med sitt lite avvaktande sväng och med refränger som med tyngd sätter sig som berget. Ändå är det på slutet som jag tycker skivan verkligen träffar rätt. "Holmgång", "The Naked And The Dead" samt "The Hammer Will Bite" är dängor som man inte skojar bort i första taget, och eftersom skivan som helhet håller en så pass hög nivå så ska jag redan nu, så här tidigt på året, höja ett varningens finger för den här skivan när det gäller årets årsbästalista.
Det är en sån där typisk platta som kommer logga ofantligt mycket speltid som sällskap på gymmet, i löparspåret, på kontoret och i bilen, och eftersom den kombinerar såväl det enkla (i fokus står låten, starka refränger och bitande riff) med den där känslan som gör att det träffar djupt så är det en typisk skiva som kan komma högt upp när året väl ska sammanfattas.
Betyget är en fyra, men det är banne mig med mersmak.
Fler borde helt enkelt upptäcka och dyrka detta, och jag hoppas verkligen att Grand Magus får chansen att spela live på allt större scener till sommaren.
De har förtjänat det, för trots att detta är sjunde given och man ligger på ett stort bolag som Nuclear Blast så känns det inte som om bandet fått det erkännande man förtjänar.
Dags att ändra på det.
Dra ditt svärd, knyt näven och ställ dig bredvid dina heavy metal-bröder.
Kampen börjar nu!

Grand Magus "Triumph And Power" - 4
 

söndag 23 februari 2014

Vi måste prata om... Candlemass och sångarna

I veckan stod jag - som så ofta förr - och fånstirrade på skivhyllan.
Det händer ju titt som tätt.
Lekte med tanken att skriva något som inriktar sig på 80-talet, någon form av hyllning till de där helt magiska plattorna som kom då och liksom.. definierade hela hårdrocksgenren.
Fingret rusade runt med start på "A", och efter ett par hyllplan kom jag ner till "C".
Där finns en av de där grupperna som jag verkligen följt under hela livet, både mitt och deras.
Candlemass.
De har skivor som absolut kvalar in om man ska skriva en sån där hyllning, men det som verkligen slog mig när jag stod där och petade i deras diskografi var hur vansinnigt olika de låter med olika sångare.
Tycker jag i alla fall.
Den första skivan, med Johan Längqvist, klassiska "Epicus Doomicus Metallicus" är förstås ett stycke hårdrockshistoria (och ett av de läckrare omslagen) men egentligen inte så vansinnigt likt det som nog kommit att betraktas som det "klassiska" Candlemass.
Det med Messiah Marcolin, och framförallt skivorna "Nightfall", "Ancient Dreams" och "Tales Of Creation" (återföreningen med den självbetitlade vita skivan är väl rätt bra, men kan inte räknas i den klassiska sviten).
Jag tror att många anser det vara bandets "hemmaplan".

Sen kom "Chapter VI" med Tomas Vikström. 
Det låter inte alls lika som något av de andra, främst för att sångarens röstomfång och sätt att sjunga tillsammans med produktionen gör det lite mer... glättigt, i brist på bättre ord.
Skivan är verkligen inte dålig, jag gillar den skarpt, men det är inte den jag tänker på spontant om jag ska definiera bandets sound.

Än mindre kan jag säga att "Dactylis Glomerata" och "From The 13th Sun" med Björn Flodqvist ligger rätt i munnen på mig om just bandets egna sound ska beskrivas.
Igen - de är inte dåliga (även om de väl inte tillhör topparna i samlingen), men annorlunda.

"Candlemass sjunger Sigge Fürst" räknas inte. Jäkla plojskiva.

Vilket faktiskt, om man tar bort återföreningen med Messiah, tar oss till modern tid och Robert Lowe. 3 skivor blev det, alla riktigt bra, och igen en lite annan stil.
"King Of The Grey Islands", "Death Magic Doom" och "Psalms For The Dead" är en trio som bandet och sångaren kan vara riktigt stolt över.

Det roligaste av allt är att nästan att man nu deklarerat att det inte blir fler studioalbum, skiljt sig från Lowe och gift sig med Mats Levén för att hantera liveframträdanden, och...
...på köpet fått den sångare som klarar att göra alla åren och alla stilarna rättvisa.
En av mina personliga favoriter, långvarig vän och kompanjon till bandets primus motor Leif Edling och medbrottsling i bland annat Krux - men faktiskt aldrig med på Candlemass skivor.
Ändå snorbra live, och jag måste erkänna att jag verkligen drömmer om en fet, avslutningsbox med livematerial där just Levén står bakom micken. Det vore något.

Att ett band kan lägga tre decennier bakom sig, avverka så många sångare och ha så mycket olika stilar men ändå låta otvivelaktigt som sig själva - det är inte vanligt.
Jag kommer på rak arm nästan bara på en annan akt: Black Sabbath.
Ozzy Osbourne, Ronnie James Dio, Tony Martin, Glenn Hughes och pojkarna låter alla som Black Sabbath och... ändå helt olika i stilen.

Lustigt nog är likheten att bandets starke man, låtskrivare och riffmakare är konstant.
Edling och Iommi.
Det är två herrar som vet vad de vill med sina band, uppenbarligen, och som alltid haft förmågan att skriva bra riff och bra låtar genom alla olika skiftningar i modet och populismen av vad som är "hett" och "rätt".

Kanske kan man räkna in Deep Purple bland de där också, man har ju haft lite olika gubbar bakom mikrofonen, varit verksamma väldigt länge och lyckats med konststycket att låta mycket olika - och ändå behålla identiteten. Kanske.

Men sen smalnar det väl av?

Eller kommer du på fler?

Jag tycker nämligen att det är värt att hyllas, prestationen att klara av att vara verksam så länge, byta skepnad så pass ofta men ändå stanna aktuell och väsentlig och ändå behålla sin identitet.
Sånt man måste prata om.
Candlemass och sångarna.

fredag 21 februari 2014

Veckans Tips: Deus Otiosus "Godless"

Danska Deus Otiosus hamnade under luppen när Jarno på A Fair Judgement tipsade om det, och sedan även Christofer bifallit i sin hyllning. Min provlyssning sträckte sig till ett halvt varv på Spotify på kissig volym, med datorns små högtalare på kontoret innan jag insåg att detta bara är att handla in.
Musiken är egentligen något snällare än omslaget ger sken av, vill jag påstå, men det är ju inte barnprogram vi pratar om för det.
Det är rakt-på-sak döds med smuts under naglarna och en läckert jordig produktion.
"Godless" är Deus Otiosus (som är latin och betyder en lat eller overksam gud) andra fullängdare, och det som gör att jag ruvat på denna platta hela året (nästan, texten du läser nu skrevs egentligen i månadsskiftet april/maj) och funderat på att ha med bandet på Hårdrockskväll 2014 är enkel: låtarna.
De är smittsamt bra.
Inledande "Snakes Of The Low" är fin, men de två riktiga höjdpunkterna - och de som jag har i åtanke för just den där kvällen - återfinns på andra halvan. Blytunga "Surrounded By The Dead" samt högernäven "Cast From Heaven". Framförallt "Cast From Heaven", som har ett riff och en refräng som är ruggigt svår att värja sig mot. Avslutningen "Death Dance" faller också väl ut, liksom i stort sett hela skivan. 
Det är jämnt, det är svänger, och et är kanske bara i "Pest Grave" som jag tycker att refrängen kanske är väl enahanda och banal.

Bandet då.
Man levererar, helt enkelt. Peter och Henrik Engkjær hanterar gitarrspelet, trmmor bankas av Jesper Olsen och bas av Jesper Holst. Growlen som Anders Bo Rasmussen lägger är dessutom riktigt grov och dov, så bara några minuter in på skivan har man skruvat ned sinnesstämningen precis som sig bör med döds som har anti-religiösa förtecken.
På det hela taget - Deus Otiosus är en riktigt bra bekantskap, och jag kan i skrivande stund se mig själv springa otaliga kilometer i träningsspåret med detta som sällskap i hörlurarna!

Spotify här. Öppna, vrid upp volym, njut!

onsdag 19 februari 2014

Werock-recensioner av Red Dragon Cartel, The Isolation Process...med fler!


Det är (typ) mitt i månaden, och Werock är uppdaterat med ytterligare recensioner.
4 stycken, varav jag står för två av dem.
De båda som är avbildade ovan.
Den första, tjusigt röda, är Jake E Lee's återkomst till hårdrocksscenen (ja, den gamle Ozzy Osbourne och Badlands-gitarristen).
Red Dragon Cartel heter projektet, och tyvärr kan du i recensionen konstatera att resultatet inte riktigt är lika bra som man skulle vilja...

Skiva nummer två från min penna är Yngwie Malmsteen-musik men utan Yngwie.
Nä.
Det är precis som du tänker när du läser den meningen.
Det funkar inte riktigt. Ändå har man Mark Boals på sång, så stundtals minner det verkligen om fornstora dagar. lite synd, faktiskt.

De andra två skivorna är två plattor som faktiskt är riktigt intressanta.

Jag har lyssnat en del på The Isolation Process på Spotify, och tycker att det verkar riktigt bra.
Det är samma snubbar som i Come Sleep (i alla fall delvis) om jag förstår det rätt, och det är ju bra. Recensionen lovar också gott, och den här plattan ska jag nog dyka djupare i.

Sist men inte minst - Astrophobos från Stockholm. Den här skivan har jag inte hört, men det jag läst om bandet och musiken (både i recensionen på Werock och i annan media) gör mig nyfiken. Ska försöka kolla in mer, helt enkelt, och det lär funka.
Just nu tycker jag nämligen att jag har rätt bra koll på skivfloden, det är inte en svindlande hög med skivor som ligger icke-genomlyssnade.
Varmast går... Grand Magus. Jäkla dänga de fått till med nya "Triumph & Power"!

tisdag 18 februari 2014

Recension: Primal Fear "Delivering The Black"

Min erfarenhet och relation med tyska Primal Fear är inte sådär vansinnigt stor. I samlingen finns nog bara en platta (inte vilken som helst, i o f s, med tanke på den här bilden och artikeln), och jag har nog alltid betraktat bandet som lite av ett andra klassens Helloween, om än med hela tiden rätt bra material av det jag hört.
Nu har ju Helloween kört helt i diket och är helt makalöst meningslösa, och eftersom just Primal Fear faktiskt har en riktigt bra uppsättning gubbar i bandet så gav jag det ett rejält försök i samband med att promomaterialet på sprillans nya "Delivering The Black" landade i lådan.
Det är faktiskt ganska bra, ska sägas, och det beror nog till stor del på just laguppställningen. Jag menar, kollar man noggrannt så ser man faktiskt enbart riktigt stabila pjäser.
Ralf Scheepers hanterar sång, Alex Beyrodt & Magnus Karlsson gitarrerna, Mat Sinner bas och Randy Black trummor. Det är väl den sistnämnda som kanske är lite okänd, men Beyrodt och Sinner har ju dessutom ett riktigt bra projekt med Voodoo Circle, Magnus Karlsson är kanske en av de mest underskattade gitarristerna och låtskrivarna (kolla in hans historia med Allen/Lande till exempel), och Ralf Scheepers ett aktat namn med förflutet i bland annat Gamma Ray. Personligen kan jag tycka att han sjunger rätt bra, men har begränsningar i sitt omfång och kan bli lite enahanda ibland (märks bland annat i singeln "When Death Comes Knocking", där jag tror att det finns rätt många som skulle sjungit brallorna av honom)
Klart som fanken att med den sättningen så blir det inte dåligt.
Det blir, faktiskt, ganska bra.



Låtmaterialet varierar från snabba spår som inledande "King For A Day", "Rebel Faction" och "Inseminoid" till episka "One Night In December", Judas Priest-rockiga "Alive & On Fire" samt halvballaden "Born With A Broken Heart" (där Ralf Scheepers faktiskt gör rätt bra ifrån sig, får jag erkänna). Det är överlag ganska hög standard på just låtmaterialet, och jag får erkänna att just det lite spretiga anslaget gör att det blir varierat och spännande.
Vill man ha en riktigt bra genomgång och mer insikt i låtarna, med kommentarer om de olika spåren och varför de finns där de finns, så rekommenderas varmt den här artikeln på Rocknytt.se, där Magnus Karlsson ger sin syn på samtliga låtar.

Personligen tycker jag bandet är som bäst när man släpper taget om det traditionella power metal-stuket en aning, och vågar ge sig ut på andra äventyr. Jag gillar skarpt när man adderar en känsla av storvulenhet som i "One Night In December" då den bryter av från mönstret ganska mycket, samt när det är lite avslappnad riff-rock. Känslan i "Alive & On Fire" är riktigt bra, och det är fasen omöjligt att inte tänka på Judas Priest runt "Screaming For Vengeance"-eran. Det är såklart bara bra!

På det hela taget ska det erkännas att den här skivan är bättre än jag hade förväntat mig, och en aning intressantare än jag på förhand trodde. Det känns som om Primal Fear faktiskt manövrerat sig till en riktig topposition bland de tyska klassiska akterna, och blir starkare och starkare med tiden. 
Betyget hamnar på en trea till slut, men det är med mersmak och det ska också bli väldigt spännande att se hur den här plattan står sig med lite tid under bältet. Jag har faktiskt ingen aning om det slutar med att jag spelar den frekvent eller knappt alls.
Det återstår att se!

Primal Fear "Delivering The Black" - 3

måndag 17 februari 2014

Dagens i-landsproblem. Plast

Häromveckan bestämde jag mig för att åtgärda ett av hålen.
I skivsamlingen.
Under bokstaven S så saknas, som tidigare konstaterats, Scorpions till stora delar.
Av någon anledning jag egentligen inte vet själv.
Hur som helst, köpte dessa tre till en spottstyver från Amazon.
"Lovedrive" (fantastiskt omslag!), "Blackout" och "Love At First Sting".
Riktigt bra skivor alla tre, det får man säga, men det är inte det som denna måndagmorgon ska handla om.
Istället ska vi prata om ett riktigt ilandsproblem.
Förpackningen.
Eller, för att vara exakt, svårigheten att komma åt den.

Inplastade skivor allihop. Fint så. Krympplast som gör att man måste ha kniv för att kunna bryta sig in, ingen "flik" att dra i. Irriterande, men det kan jag leva med.
Men sen, när jag - som lydig skivköpare och som inte laddar ner musik - har brutit mig in i plasten så sitter en liten klisterremsa på ena kanten av skivan. Som gör att den inte går att öppna (det står lite streckkoder och titeln och så på kanten, vilket får mig att tro att vissa affärer har enbart den där klisterremsan och ingen plast).
Och den där jävla klisterremsan sitter som berget.
Den är dessutom av så pass usel kvalitet att den inte håller när man drar bort den.
Så där står man.
Beväpnad med kniv, svordomar och närapå blödande händer för att man försöker öppna tre stycken skivor som man köpt.

Orättvist kanske att Scorpions får en stå som modell för detta, speciellt som skivorna är så pass bra, men är inte paranoian lite missriktad?
Visst finns det större hot mot skivindustrin än att någon faktiskt vandrar in i en skivaffär (det finns ju knappt några kvar!) och snor med sig själva skivan ur fodralet?

söndag 16 februari 2014

Citatet: James Hetfield, Metallica

Klassiska tidningen Rolling Stone har låtit sina läsare utse de 10 bästa hårdrocksskivorna i historien.
Det är utgångspunkten för Citatet denna gång, och eftersom bilden ovan och rubriken på inlägget kommer från en av de starke männen från Metallica så förstår du säkert vilket band som kammade hem titeln.
Skivan?
Den här.
"Master Of Puppets", som även undertecknad håller som bandets starkaste stund, kammade hem segern. Jag hittade artikeln på Facebook, och tyckte det kunde vara passande läsning. Övriga alster på Topp 10 genom historien:

1) Metallica "Master Of Puppets"
2) Black Sabbath "Paranoid"
3) Black Sabbath "S/t"
4) Iron Maiden "The Number Of The Beast"
5) Metallica "...And Justice For All"
6) Slayer "Reign In Blood"
7) Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"
8) Metallica "S/t"
9) Led Zeppelin "II"
10) Metallica "Ride The Lightning"

...är detta facit?
Verkligen inte. Inte i min bok i alla fall.
Men man kan konstatera att just Metallica verkar gå hem hos den breda massan, speciellt som man fått in 4 (!) album på topp 10 genom alla tider.
Oavsett vad man tycker om det hela så är det en bragd.

Och det ger en väldigt fin bakgrundsfond till Citate denna gång.

"Vi gör detta för vår egen skull.
Folk gillar det, och det är coolt, 
men jag tror att dom uppskattar att vi gör det för vår egen skull."
James Hetfield, Metallica

Ja.
Detta är sagt innan samarbetet med Lou Reed på "Lulu", men man kan inte påstå att bandet gör en sån sak för något annat än sin egen skull heller.
Även om den ju är rätt långt från Topp 10 genom tiderna...

fredag 14 februari 2014

Veckans Tips: Supermachine "S/t"

Hehehehehe... nu, när jag skriver detta i april 2013, så känner jag mig otroligt busig.
Tanken med dessa Veckans Tips, så här i början av 2014, är ju att presentera en del lite hemliga grupper och plattor som inte yppats så mycket om sedan tidigare, och som kan tänkas ha så starka låtar att de varit med på Hårdrockskväll 2014 (och om det nu blev så vet jag ju alltså inte vid skrivande stund).
Anledningen till att jag känner mig busig är att det förstås finns flera sätt att gömma saker. 
Antingen döljer man det helt - eller så tänker man "nål i höstack"-tanken, och stoppar in det relativt anonymt bland massor av annat.
Så är fallet med den här skivan, amerikanska Supermachines självbetitlade debut.
Den fick sin plats i solen på denna blogg genom det här inlägget, sammanställningen av min rekorduppladdning av recensioner på Werock.
Hand upp alla ni som var med då, och dessutom orkade kolla in recensionen samt sen själva skivan med Supermachine?
Nä.
Just det. Inte så många.
Men pillutta er - då är det dags nu!
Detta är nämligen en alldeles utmärkt skiva att fira Alla Hjärtans Dag med.
Det är en platta med sånt fläskigt driv att det borde vara kriminellt.
Gitarrljudet från Jay Fortin är tjockt och minner nästan om Pantera men med mer groove, och samspelet mellan Paul Jarvis (bas) och Mike McNeil (trummor) är en ren fröjd att höra.
Ovanpå det - David Nebbias sång som passar den här musiken som handen i handsken.
Vad är då "den här musiken"?
Jo, det är en korsning mellan groove metal som har rötterna i modern metal som Lamb Of God och ett mer traditionellt hårdrockssväng som känns hämtat från akter som gamla hederliga The Almighty. Uttrycket hamnar nästan som tidiga Alice In Chains, men det är nog mer min känsla än en likhet med musiken.
Låtarna är också mycket bra.
Redan från start ger bandet full gas med inledande kvartetten "Solution", "Broken", "Transformer" och "MT", men det är slutet som är bäst. "Buffalo", och framförallt de tre sista låtarna som heter "Crutch", "Heavy Bullet" och "Warlord", och det är dessa tre jag funderar på till Hårdrockskvällen.
De skulle sitta som en fläskläpp i fejset på din ärkefiende.

Det roligaste med skivan kanske ändå är att det finns inte en chans att jag hade upptäckt den på egen hand.
Omslaget ser ju lite epigt ut, och med dagens utbud så saknas det ju inte musik att upptäcka direkt. Dessutom har jag inte läst speciellt mycket om Supermachine, vare sig recensioner eller intervjuer, i svensk press.
Den här skivan kom istället i ett promopaket från Small Stones Records.
Utan att jag var beredd på det (de övriga plattorna var DeVille "Hydra" och Gozu "The Rage Of A Patient Man", men de föll mig inte i smaken på samma sätt som denna pärla).
Alltså - en ganska hemlig skiva, trots att den recenserats av undertecknad.
Missa den inte du med, speciellt efter den här hyllningen.
På Spotify. Här!

onsdag 12 februari 2014

Recension: Behemoth "The Satanist"

Milstolpe.
Omedelbar klassiker.
Karriärsdefinierande.
Välj valfritt av dessa, eller alla.
Det är ändå så känslan är såhär pass tätt inpå släppet av polska Behemoths tionde studioalbum "The Satanist", det första sedan 2009 och frontmannen Adam "Nergal" Darski seger över leukemin. 
Kanske är det undertecknad som läser in för stor betydelse i just den kampen, av effekten av att stå öga mot döden och sedan kunna bryta sig ur dess kalla fingrar och gå vidare i livet...men...känslan som vilar över den här skivan är för mig tydlig. Behemoth, och främst huvudskaparen Nergal, har kastat alla ok som förväntningar innebär åt sidan, man har struntat i normer, regler och mallar för vad Behemoth är och har varit.
Istället har man låtit skapelsen bara flöda fram, oförstörd.
Resultatet är förstås Behemoth ändå, ty musikernas skicklighet och sätt att uttrycka sig är inte väsensskilt mot tidigare, men det är ändå tydligt att något har hänt.
Där verktygen tidigare begränsades till en hammare och en slägga (funkade inte första slaget med en hammare så tog man helt enkelt till större doningar och bankade på, resultatet är sådana fantastiska käftsmällar som nu ca 10 år gamla "Demigod") så har bandet en mer komplett verktygslåda att tillgå.
Arsenalen för att framkalla ett ondsint rens som blir en helhet är helt enkelt fler, och vi som lyssnare vinner på det.
I låttitlar innebär det att spår som "O Father, O Satan, O Sun" har ett episkt anslag som klingar av fornnordisk black metal (jag tänker faktiskt osökt på känslan i ett spår som "One Rode To Asa Bay" med Bathory) draget genom polackernas egna filter, där ett spår som "Ora Pro Nobis Lucifer" (ett av skivans absolut starkaste kort) bjuder på ett sväng som är direkt hälsovådligt, och faktiskt påminner om just det gung som svenska Necrophobic har som signum (vilket är lite ironiskt med tanke på den här Tvekampen...). Det betyder att det magnifika titelspåret samt "Amen" och "Ben Sahar" är riktigt starka Behemothspår som inte går på full gas hela tiden och att det egentligen inte ens i relativt höghastighetsrensande "In The Absence Ov Light" bjuds på enbart pisk - här finns även ett lugnt parti insprängt.
Överlag tycker jag att "The Satanist" känns mer black metal än death metal, framförallt i just stämningen. 
Det magnifika och närapå lite överlägset självklara anslaget.
Leken med skuggor, kontraster där långsammare och svängigare partier får sällskap av hårdare passager.
Och det orkestrala. Det är inte ovanligt att bandet låter en matta av dubbelkaggar och sköna riff sträcka ut sig mot framförallt blåsinstrument som horn - kanske mest tydligt i inledande (och i övrigt faktiskt relativt svaga kortet, i alla fall jämfört med övriga spår på skivan) "Blow Your Trumpets Gabriel", där avslutningen är ren och skär black metal-poesi i just den formen.

I min version får man förklarande liner notes till alla spår. Det behövs, men man kan ändå inte läsa texten eftersom den är skriven med så sirlig och slingrig stil. Tur då att Nergal är en av de sångare man faktiskt ofta hör vad han säger, framförallt på den här skivan.
Dessutom har han ju inte vilka lekkamrater som helst.
Det är få förunnat att ha en rytmsektion som "Inferno" på trummor och "Orion" på bas. Mot ett sådant fundament tillåts gitarr och sång klättra mot skyarna, och visst gör både "Nergal" och "Seth" ett storartat jobb på strängarna.
På det hela finns faktiskt inte mycket, knappt något alls att anmärka på.

Werockkollegan BiblioteKarin utdelade sin skribentkarriärs första maxpoäng, 10 av 10, till skivan i sin recension.
Kompisen Per messade och konstaterade att det i stort sett blir omöjligt att peta den här plattan från förstaplatsen i årets sammanfattning.
Det är bara att konstatera - den här skivan behöver bara två-tre varv innan den sitter som berget, och såhär en tjugo-trettio varv senare finns heller inga tendenser till utmattning.
Betyget är en självskriven femma på den här bloggen.

Det blir ju lätt så om man pratar omedelbara klassiker.

Milstolpar.
Karriärdefinierande album.

Jag bugar mig, Behemoth. "The Satanist" är allt jag ville ha, och måhända mer.

Behemoth "The Satanist" -

tisdag 11 februari 2014

Om humor, The Ocean, Moth Gatherer och VABruari

Jaha.
Så var den här, vabruai månad. Just nu spyor hemma, så det är sådär lagom kul.
Då får man trösta sig med lite mer eller mindre meningslös humor, så varför inte braka av ett par med en gång?

Den sista har jag snott från min kusin i England (förresten, kanske den i mitten med, det minns jag inte...), och det roligaste av allt där är att hans tjej (som är native brittiska) har en app som gör att man kan lära sig svenska. När man mästrat uttalet får man gå vidare till nästa nivå.
min kusin, bördig från den finaste av trakter i Norra Västerbotten, anses tydligen inte kunna svenska alls enligt den appen, då hans uttal inte godtas.
Det är också humor, tycker jag!
Sånt kan lätta upp mitt i stökande månaden.

För dig som inte är lika intresserad av humor som av lite seriös musik av hårdare slag tänkte jag istället återkoppla på två av de tre skivor som du bjöds in för att lyssna in dig på.
The Moth Gatherer "A Bright Celestial Light" samt The Ocean "Pelagial".
Den första av dessa två är ganska bra. Det är ett episkt anslag, där jag stundtals tycker att det är riktigt bra. Som bäst kanske när det är lite panik i musiken, när det känns som om det är på liv och död en aning. Det funkar inte riktigt hela skivan för mig, men stora delar.
Klart bra, och verkligen passande under årets mörka månader!
Det är en skiva för dig som gillar lite dyster musik, som gillar när lugnare partier varvas med mer explosiva. Alltid finns dock en melodi i centrum, och på det hela taget är det väldigt sannolikt att du kommer att återfinna "A Bright Celestial Light" från The Moth Gatherer som Veckans Tips vad det lider (ja, om bloggen nu lever så länge, listan av skivor som sannolikt kommer att återfinnas där börjar vara rätt lång...!).
Dessutom får bandets namn mig att vilja kolla på "När Lammen Tystnar". 
bara en sån sak är ju pluspoäng...!

Sen då.
En mycket bra skiva.

Så vansinnigt galen idé, att göra en konceptskiva om de olika nivåerna i havsdjupet, att det är rent av larvigt. Än larvigare är att det funkar, och att resultatet är en smått fantastisk platta?!
Det svänger, det är progressivt, det är så skir och fin rensång som får blandas med riktigt klockren skrik och growl, och det är - framförallt - ett ruggigt bra låtmaterial.
Hade denna skiva klarat sig in på Topp 30 om jag hade haft koll på den?
Absolut.
Därom råder ingen tvekan.

Jag skulle dessutom vilja påstå att det är lite humor att det nu finns två skivor som har havet som arbetsnamn som jag upptäckt året efter att de kom, och som är progressiv (döds) som antagligen kommer att hålla mig sällskap för mången år framöver.
The Ocean "Pelagial" och In Mourning "The Weight Of Oceans".
Fortfarande vill jag påstå att den sistnämnda har företräde, men det kan också bero på att den spelats oändligt antal gånger. "Pelagial" startade visserligen med ett första smakvarv som sedan följdes av en 7 varv lång cirkulärandning när jag satte öronen i verket på riktigt, men den har ändå många varv kvar innan den sitter lika hårt.
Den ska ändå få chansen!

Så.
That's it for now.
Vi ses och hörs när jag är ute ur sjukstugan. Då kanske det är läge för recension av Behemoths nya smocka "The Satanist", så du gör bäst i att inte missa det....!
 

söndag 9 februari 2014

Vi måste prata om... Bear Quartet

Det här inlägget var inte tänkt att bli av.
Eller, kanske så småningom. Det har nog bubblat lite långt bak i det fördolda, men det var verkligen inte tänkt att bli av nu.
Det är söndag när det publiceras, och den senaste tiden har Citatet och "Vi måste prata om..." varvat så att det publicerats varannan vecka.
Denna vecka hade jag nog inte tänkt att publicera alls, jag är inte helt bekväm med att etablera ett så tydligt mönster med just "Vi måste prata om...", och ifall det skulle ha publicerats något så var det i alla fall inte det här.
Möjligtvis skulle jag försökt diskutera det här med att bedöma insatser från folk man känner, och hur det egentligen är att vara en en god vän - allt med skivan Beast "Dead Or Alive".
Det där du ser på bilden är inte Beast.
Det är Bear Quartet.
Rättare sagt skivorna
  • "Penny Century" -92
  • "Cosy Den" - 93
  • "Family Affair" - 93
  • "Revisited EP" - 94
  • "Everybody Else" - 95
  • "Holy Holy" -95
Vansinnig produktionstakt, men det är inte anledningen till att det här inlägget blev av, och att det blev idag.
Istället var det besöket på spelningen med Alcest, Hexvessel och The Faun häromveckan som satte tankarna i brand (ja... eller i alla fall så började det pyra en aning, att det skulle brinna kanske är klart överdrivet...).
Det där med gitarrpop och hur det slår an en sträng för unga vuxna.
Det där med lokalpatriotism som gör att man köper skivor lojalt och hyllar bandet men egentligen, innerst inne, kanske inte riktigt har fastnat totalt för dem.
Det ska vi undersöka närmare.
Vi måste prata om Bear Quartet.

Jag var lokalpatriot då. Är väl det fortfarande till viss del, även om jag inte bor lokalt. Bear Quartet var från Piteå, skivbolaget A West Side Fabrications var från Skellefteå och producerade guldkorn inom just gitarrpop och rock på löpande band (akter som Stardog, Wannadies, This Perfect Day, Carpe Wade, Dynamo Chapel kommer upp i minnet, även om väl alla inte är från rätt tidpunkt. - där är istället kanske Besatt-artikeln om Clawfinger bättre beskrivning även om då bandet inte alls är från trakten).
Alla skivor var föredömligt uppmärkta på ryggen med bandets namn, skivans namn, bolagets löpnummer och årtal. Just årtal på ryggen kan jag sakna när jag tittar på min skivhylla, det gav en extra kontroll på samlingen.
Nåväl.
Bear Quartet hade en kärna av Mattias Alkberg, Jari Haapalainen och Petter Nuottaniemi, och det var ett sånt där band som jag pushade till mina vänner till höger och vänster. 
Bodde i ett studentrum ett tag i Umeå, och där fanns inte bara en som föll som en fura för bandets lättillgängliga men ändå säregna popslingor.
MEN.
Nu kommer tvisten.
Jag har fan inte lyssna en enda sekund på dem sen dess - och knappt då.
Det var flera skivor som jag hade köpt då, och lyssnade på en del men som faktiskt - med eftertänksamhetens kranka sken - inte egentligen fastnade.
Faktum är att jag kan smalna av hela den där högen skivor du ser på bilden till en enda låt jag fortfarande bär med mig, den alldeles fantastiska "Tibet" som ligger på "Holy Holy" och som... nog... egentligen inte ens är ett bra exempel på hur bandet lät sådär i början av sin karriär.

Hur blev det så?
Det kan jag nog inte förstå ens själv, men tanken dök upp när jag såg The Faun på scen där i slutet av januari.
Mitt ungdoms jag hade nog gått bananer och tyckt att det där var "rätt" och "hett".
Mitt nuvarande, inte så ungdomliga, jag tyckte mest att det var rätt trist och lite krystat.

Det hela är närapå som jag känner för Kent. De var rätt bra när jag var ung. Nu är de inte det mer, och jag är rätt säker på att det är jag som ändrat mig.
Inte bandet i fråga.

Jag tror att det var vad som händer med Bear Quartet, med den enda skillnaden att jag i efterhand har förstått att jag nog gillade känslan av lokalpatriotism och mässandet om undergroundbandet som alla borde höra bättre än vad jag gillade själva musiken.
Och då gick det nog fort efter att jag ändrat mig till dess att skivorna började samla damm i hyllan istället för att snurra i spelaren.

Faktum är att jag inte ens i samband med detta inlägg har orkat spela igenom skivorna, och det säger väl en del. Jag har strölyssnat lite sporadiskt bara.

Hur det kan bli. Och vilka märkliga minnen och insikter som kan väckas till liv av ett tredjehandsförband en vanlig onsdag i snögloppets Sverige.
Det är därför vi måste prata om det.
Vi måste prata om band som Bear Quartet, och alla andra konstiga förälskelser vi haft under våra tidiga år och som bara eroderat till ett stort "jasså".
Vilken är din falnade förälskelse? 

fredag 7 februari 2014

Veckans Tips: Sólstafir "Svartir Sandar"

Jo, okej då.
Islänningarna Sólstafir är inte direkt någon enormt okänd akt, en väl förborgad hemlighet som jag lyckats hålla hemlig för hela bekantskapskretsen eller en obskyr akt som ingen hört talas om.
Ur den aspekten kanske det inte är det bästa av val att hålla i hemliga klubben med musik som jag funderar på att ha med i Hårdrockskväll 2014 och hålla i mörkret fram till dess, (och kanske var det därför just den här skivan var närapå hopplös att gömma undan i samband med Record Madness på bokstaven S, jag vet inte hur många gånger jag hade med den, sen tog bort den, hade med den, sen tog bort den...) men...
...bandets black'n'pop är så rasande fin och vacker att det är svårt att inte vilja ha mer av den. Det påminner mig stundtals om Alcest, såväl i det känslomässiga uttrycket som att musiken ligger i en form av korsning av black metal, pop, shoegazing och rock.
Inledningen på dubbelplattan "Svartir Sandar" är magisk. "Ljós I Stormi" (betyder på engelska Lights In A Storm, om man ska tro Wikipedia) startar sådär som en båt som sakta glider fram genom dimman, sakta framträdande när den kommer närmare och börjar få konturer innan den är så nära att den sparkar igång. 
Då träffar det så jäkla rakt i hjärtat.
Sen fortsätter det sådär.
Skivan är helt fantastiskt disponerad, med en perfekt avvägning mellan utbrott och vila, mellan dimma och klarsynthet, mellan ljus och mörker. "Fjara" (Ebb, på engelska), "Þín orð" (Your Words, fortsatt på engelska), "Æra" (Honour, igen på engelska) är alla bra exempel på detta, men egentligen är skivan just en skiva. Ett album, uppdelat på två diskar och med en växtkraft som är nästan skrämmande stark.
Jag fick skivan i mina händer och öron i februari 2013, och redan efter dryga tre veckor skrev jag den här texten. 
Då hade skivan rullat mer eller mindre konstant, vid alla tillfällen jag haft.
Musiken kombinerat med det isländska språket - som är sådär att man nästan tror att man förstår, och att man tycker sig kunna ana vad som sjungs... men aldrig riktigt greppar det till fullo - ger en undflyende produkt som inte är helt lätt att tillgodogöra sig, men ständigt lockar och förför med nya lager av upptäckter för varje varv den snurrar.
Oerhört vackert.
Och bra.

Tidigare skivor i mitt hemliga projekt har varit av karaktären att jag relativt enkelt varit i stånd att peka på en eller kanske två spår som är högaktuella för spelning på Hårdrockskvällen.
Så är inte Sólstafir "Svartir Sandar".
Jag har mycket svårt att peka på något spår som unikt starkt och lämpligt, och om jag nu valde att ta med bandet (detta skrivs alltså nästan ett år i förväg, så när texten publiceras blir det i stort sett lika överraskande för mig som för er som läser) så ska det bli väldigt intressant att se vilket spår som till slut valdes.

Plattan på Spotify här. Ge den tid...

onsdag 5 februari 2014

Recension: Amok "Somewhere In The West"

Gillar du thrash?
Saknar du Anthrax, kanske främst från slutet av 80-talet och när man nosar på 90-talet i form av skivor som "Among The Living" (-87), "State Of Euphoria" (-88) och "Persistence Of Time" (-90)?
I så fall ska du spetsa öronen nu, för skotska Amok kommer med andra given "Somewhere In The West" till undsättning.
Namnet känns som en nickning till Kreator och deras "Amok Run" (från "Hordes Of Chaos",2009, och jag har i alla fall svårt att inte stundtals vilja nynna vidare på just den låten) men även om det finns influenser från de tyska thrashveteranerna så är det just Anthrax som känns som ledstjärnan.
Låtstrukturer, melodislingor, sångslingor, riff - rubbet påminner om jänkarnas storhetstid.
Den här skivan kom egentligen förra året, 2013, men jag har fått den precis nyligen i samband med samarbetet med Metal Detector Music Promotion som tidigare också resulterat i Stone Magnum-recensionen, och då tänkte jag att även om det kanske inte är helt superaktuellt längre så är det en typ av platta som kanske kan falla ganska många av bloggens läsare i smaken, så vi kör ändå.
Du får gilla läget!

Bandet består av detta glada gäng:
AMOK
Stephen Matulevicze - Vocals
Calum Henderson - Guitar
Greg Corlett - Guitar
Keith Henderson - Bass
Matt Storry - Drums
  ...och det man kan säga är att det väl är kombinationen som gör det bra.
Ingen av dem sticker ut som briljanta på egen hand, men som ett lag blir det väldigt väl komponerat. Gitarrspelet är habilt, men flätar en fin riffmatta över trumsmattrandet och basgångarna. Sången är - precis som jag tycker gäller för ett band som Anthrax med Belladonna bakom micken - snarare passande än riktigt bra. 
Men det funkar, och det är ju huvudsaken.
Det passar väl till musiken.

Låtmaterialet är genomgående ganska jämnt. Bäst är trion "Make Time To Kill Time", "Cover Your Tracks" och titelspåret "Somewhere In The West".
Då svänger detta riktigt jäkla bra.
På det hela taget kommer antagligen din uppskattning av skivan på hur du håller den här typen av klassisk thrash. Gillar du det så är detta ett riktigt bra tips.

Bästa Spår: Titelspåret. Tror jag. Men det finns som sagt i alla fall 3 riktigt hejiga bitar...

Betygsmässigt så kommer jag lite trist att lägga detta på en klassisk betygstrea. 
Det beror inte på att bandet förtjänar ett medelbetyg (även om 3 i min bok betyder "bra"), utan snarare på att jag ju gillar thrash... men just den här typen, "Anthrax-thrashen", är inte riktigt min favorit av de olika dialekterna som finns.

Amok "Somewhere In The West" - 3  

tisdag 4 februari 2014

Bildspecial Alcest på Debaser Medis, 29/1 2014

 Onsdagen den 29/1 tillbringade jag med gode vännen Per på Debaser Medis.
På scen fick man åtnjuta The Faun (inte riktigt min grej), Hexvessel (mycket bra, helt säreget och udda men lockande!) samt Alcest (också mycket bra, det blir bra mycket mer klös live än på platta).
Som en form av sammanfattning och "dela med mig" kommer dels lite reflektioner här, samt ett knippe bilder. Bilderna är tagna med telefonen och hårt beskurna, och som ett separat spår kan vi ju diskutera vilken liten, smidig men ändå duglig kamera jag borde införskaffa..?

Nå.
The Faun var inte riktigt min grej alltså. Påminde en hel del om tonårens gitarrpop, men utan den där nerven som jag vill ha. Lyssnade en del, pratade mer med Per. 
Och de spelade länge, kändes det som. Aldrig ett riktigt bra tecken på ett gig, när det känns som om det bara pågår för alltid.
Hexvessel däremot.
Det var andra saker.
Musiken är en form av 70-talsdoom/hårdrock med lika delar folkmusik i mixen. 
Otroligt eget, där dels frontmannen Kvohst röst (om jag förstår saken rätt även sångare i norska Dødheimsgard och Beastmilk) och dels den fiol/keyboard/trumpetspelande Kimmo Helén som är en multiinstrumentalist. Med detta inte sagt att övriga bandet är svaga, framförallt är bassisten Niini Rossi väldigt karismatisk på scen, men det är ändå svårt att inte lyfta fram just de två tidigare nämnda som unika komponenter i bandets sound.
Detta var verkligen en trevlig erfarenhet, och Hexvessel ska kollas in mer!

Dags för huvudakten, franska duon Alcest som på scen är en kvartett.
Först fick man chansen att sura lite med trummisen Winterhalter i samband med köp av en t-shirt innan giget, och det ger ju alltid lite extra nerv till giget.
En annan sak som ger extra nerv är förstås att det blir mer klös i hela paketet med mer instrument och när låtarna framförs live - speciellt bra blir det förstås när bandet stundtals återupplever sina mörkare stunder och vi får lite black metal-minnande skriksång från Neige. Allra bäst var "Là où naissent les couleurs nouvelle", då just svärtan fick lägga ton på framförandet. 
För det ska erkännas.
Fast bandet i fråga är helt outstanding på att vrida fram gitarrslingor som träffar rakt i maggropen, svidande vackra och med underbart emotionella toner så kan det bli lite väl enahanda när det blir för mycket fokus på det finstämda.
Visserligen föll materialet från nya "Shelter" på plats väl i livesammanhang, men det funkade bäst när det blandades ut med tidigare alsters lite dystrare toner.

Nå, jag måste avsluta med att kommentera bandet.
Alltså, samtliga på scen.
En tät enhet, ledd med självklarhet av Neige och framdrivna av Winterhalter på trummor så tycker jag ändå att såväl bassisten som gitarristen och backupsångaren gjorde ett alldeles storartat jobb, och kändes som en naturlig del av bandet.
Kanske dags att övergå till en permanent kvartett?

Hur som, setlistan har du här, och detta inlägg avslutas med ett gäng bilder.
Det var en bra kväll, helt enkelt!