Att skriva eller inte skriva. Det är den officiella frågan.

I våras läste jag ut den här boken. Mick Wall har skrivit den, en insatt och ganska bra skildring av Metallica och deras karriär, inklusive figurerna bakom bandet.
Helt okej läsning, och det är lite av en trend det där.
Att skriva böcker om ett band eller en person, istället för att personen (eller bandet då) själv skriver i biografiform. I vissa fall är det till och med så att boken i fråga inte sanktionerats av huvudfiguren själv, som därmed gör sitt bästa för att lysa med sin frånvaro (bra exempel på det är väl Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen).
Det där tänkte jag kan passa sig för lite sommarfunderingar. I just det fallet visar sig ju en av de mest intressanta sakerna vara funderingen om hur huvudkaraktären själv skulle ha kommenterat boken - eftersom det egentligen inte är en officiell biografi - men om vi glömmer det där med officiell medverkan och istället fokuserar på perspektiv för ett tag.
Vilket är egentligen "rätt"?

För, å ena sidan - det är onekligen så att en skribent som är skicklig och dessutom inte hämmas av att man måste försöka skriva saker ur en rockstjärnas perspektiv verkligen kanvara kritisk när så behövs, och inte presterar en bok som blir någon form av romantiserande förhärligad historia. Eller, behöver inte bli, det kan ju bli så. Beror väl lite på skribenten, förstås, och dennes inställning.
Å andra sidan så innebär det ju att man oftast förlorar just huvudkaraktärens perspektiv.
Knepigt det där.
Ett exempel på rent svammel är den här boken.

Joe Shoomans biografi om Bruce Dickinson är träig, som bäst.
Undvik den.
Ska du istället läsa intressanta och bra biografier så tycks det mig som om ett säkert kort är att gå på de som handlar om en företeelse, genre eller flera olika artister.
Kanske passar formatet som bäst då, där skribenten eller skribenterna kan tillåta sig att väva samman flera olika saker till en stark bild, och därmed också enkelt peka på udda och svaga saker inom ett bredare spektra utan att behöva riskera att komma på kant med sitt enda objekt.
Bra tips?
Dessa!

Riktigt bra saker allihop, och böcker för hängmattan.
Tjocka, insatta, intressanta.
Och alla i biografiform, som berättar historien utifrån.

Ändå är det klart, de gånger huvudfiguren själv har "skrivit" boken (det är väl i stort sett alltid en spökskrivare eller riktig skribent med på tåget, som gör själva boken) så kan det förstås bli bra och dåligt då med. Ett svagt exempel är, med lite tidsperspektiv, den här.

Där skiner det igenom att Tony Iommi berättat sin historia för TJ Lammers och att det skett vid ett flertal, ganska korta tillfällen där man aldrig tillåtit sig att komma ner på djupet utan bara diskuterat enstaka episoder. Händelser.
Och en bok som bara rapar upp saker som hänt blir inte kul.
För min del räddas det en hel del av att jag är sjukligt intresserad av just Iommi, men jag inser att det som bok betraktat är en ganska svag skapelse.
Bäst i klassen får väl Neil Strauss räknas som, han har skapat sig ett namn inom just detta gebit. Jag vet inte om han är så mycket bättre på att skriva eller locka fram det intressanta eller om han bara lyckas ro i land kontrakten med de mest intressanta objekten, men han har ju ett knippe läsvärda och bra böcker på sin meritlista.
Mina personliga favoriter är nog ändå dessa två:

Boken om Lemmy (Motörhead, du vet...) är fantastiskt rolig och bjuder på huvudkaraktären med oslagbar distans. Boken om Anthony Kiedis (Red Hot Chili Peppers, min svaga punkt) är så bra eftersom den är naken. Det döljs prick inget. Ja, åsså gillar jag ju bandet på gränsen till ohälsosamt mycket...

Nå.
Mest av allt vill jag just nu har en bok om Ronnie James Dio, en riktigt bra och insatt biografi (det blir ju, rätt naturligt, otroligt svårt att skriva en självbiografi i det fallet..) samt om King Diamond.
Och där vill jag ha berättelsen ur Kim Bendix Pedersen/King Diamonds perspektiv...

Recension: Black Sabbath "13"

Det är få - om det ens har skett förr - gånger jag närmat mig en skiva med så blandade känslor som med denna, "återföreningen" av legenderna Black Sabbath och deras nya studiogiv "13".
Rädslan av att herrar Tony Iommi, Geezer Butler och Ozzy Osbourne (saknas gör ju Bill Ward vars trumstol istället besitts av Brad Wilk) ska göra ett magplask som ger det gamla arvet en lyster av tragikomik är helt uppenbar, samtidigt som jag innerst inne litar på att en man som just Iommi faktiskt besitter förmågan att skriva riff på ett sätt som vanliga människor skulle döda för, och egentligen inget hellre önskar än att bandet ska återvända för att visa alla unga uppkomlingar var skåpet ska stå.
Som vanligt vid ett skivsläpp som jag sett fram mot länge så har jag undvikit alla singlar och möjligheter till förhandslyssning, och närmar mig skivan i sin helhet, med produkten (och därmed texterna, bildspråket och alla fakta) till hands.
Den version jag har köpt är standardversionen, med 8 spår och inget extramaterial.
Precis som en skiva med Black Sabbath egentligen ska vara, like the good old days.

Först  - låt oss konstatera en sak.
Bandet gör inte bort sig.
"13" håller en sådan nivå att även om det finns en del skavanker (det återkommer vi till) så är det en värdig skiva som på intet sätt kastar skugga över de gamla plattorna som är sådana kära kamrater.
Det är kanske det absolut viktigaste av allt, och känns oerhört skönt att konstatera.

När detta faktum är satt, såväl i min hjärna som i denna text, så kan vi därför titta mer på själva plattan och dess innehåll.

Skivan bjuder på en hel del nickar och referenser till de gamla dagarna, och jag tycker att det hörs tydligt att det är just Black Sabbath som levererar musiken, dvs det är Iommi som skrivit och spelar riffen. Röster har höjts för att detta skulle vara en modern Ozzy-platta, men det tycker inte jag. Sångaren är alltjämt den svaga länken, men med hjälp av autotune så blir insatsen oväntat bra och jämn. Gott så, även om man kan ha farhågor på hur det ska låta live. Geezer Butler är som vanligt stabiliteten själv, och har ett karakteristiskt basspel som slår an mer än bara basens fyra strängar - även nostalgin berörs på ett behagligt sätt.
Störst funderingar har jag över trumspelet.
Det är... inte Bill Ward.
Brad Wilk är en bra trummis, jag gillar hans sätt att spela på i Audioslave och Rage Against The Machine, men trots att han gör sitt bästa så upplever jag att han har mindre sväng i sitt spel än originalmedlemmen. Det blir mer maskinellt och nästan lite för.. perfekt?
Ward har ett lite släpigt sätt att spela, och ett bra exempel på det jag försöker peka på kommer faktiskt redan i första - för övrigt utmärkta - spåret  "End Of The Beginning".
Riffet som sparkar igång låten på riktigt, runt 2:40 in, är svängigt som fan, och här känns det tycker jag. Med Ward (den gamla Ward då, den som lirade på ursprungsskivorna och klarade av det då - hans nuvarande form vet jag tyvärr inget om) så hade det stycket svängt så jävla hårt att Vägverket antagligen sett sig nödgade att befästa skivan med varningsetiketter.
Nu svänger det, men inte lika överjävligt.
Å andra sidan, jag har inte helt enkelt att peka på en ledig trummis som passat så mycket bättre för jobbet, och jag tycker att Wilk gör ett fullgott jobb i låtar som exempelvis sköna "Damaged Soul".

Produktionen är okej, men aningen torr och icke-organisk. Det blir tydligare för varje stort projekt att producenten Rick Rubins riktiga styrka kanske inte är just ljudbilden, utan förmågan att visualisera målet och dra lite knepiga projekt i hamn (som med förra plattan med Metallica). Ändå stör jag mig inte så mycket på produktionen, jag kan leva med den trots att den nog hade varit skönare med mer organisk känsla.

Det som till sist är det viktigaste är förstås låtarna.
Kärnan.
Och här tycker jag att man lyckats ganska bra, framförallt är skivan jämn och jag tycker inte att någon låt egentligen faller ur ramen.
Allra bäst är inledande "End Of The Beginning", "God Is Dead?", "Age OF Reason" samt "Damaged Soul", men det är som sagt en jämn platta överlag.
Så pass jämn och bra att jag tycker den håller för en betygsfyra, även om det snarare är med känning nedåt än uppåt. 
Ändå. Jag tror att när 2013 summeras så kommer detta vara en av de skivor jag har spelat mest, och det säger en del.
Med de farhågor och den oro jag hade när jag gav mig på plattan så är jag mer än nöjd.
Att skivan dessutom poetiskt avslutas med samma ensamma ringande klocka, åska och regn som bandets karriär en gång startade med känns poetiskt.

Black Sabbath "13" - 4

Tyskland: thrash eller power metal?

Okej, jag behöver åka iväg lite nu.
Till Tyskland, för att delta på ett bröllop. Hustruns kusin ska gifta sig.
Ska bli ganska kul, att få vara med på deras lite.... hur ska vi säga, mer uppstyrda, sätt att göra saker.
De har exempelvis inplanerat "poltenabend", alltså något som enklast översätts till typ "krasch-kväll", när man kraschar en massa porslin för lycka i äktenskapet - och som kombineras med svensexa och möhippa.
Allt planerat så att alla vet när det sker, förstås. Inga överraskningar.

Hur som helst, det kommer lite grejor på bloggen medan jag är borta (recension av nya Black Sabbath, månadsskifte på Werock, lite andra funderingar), men mest undrar jag hur jag ska tänka när jag är där.
Det finns nämligen en lite, men ganska trevlig, skivaffär i byn.
Sist jag var där letade jag lite efter gammal thrash, typ Sodom, men hittade inget egentligen.
Ska jag försöka igen?
Eller är Tyskland egentligen power metal?

Med tanke på Martins senaste lovord över Heaven Shall Burn "Veto" kanske man ska släppa sina gamla fördomar helt och lita på nyare hårdare tysk musik, men det känns ju inte helt naturligt för en gammal stöt som jag. Jag håller gärna fast vid mina gamla invanda sätt att tänka, får jag nog erkänna.

Alltså, Tyskland: thrash eller power metal?

Things that make you go "hmmm..."

Du vet.
Ibland serverar världen ett knippe saker som man bara kan notera och för sitt egna stille sinne notera att "jaha, det var fan", alternativt "hmmm...exakt hur tänkte de där?".
I sviterna av förra veckans sjukdom så är detta ett inlägg i den andan.
En samling av saker som får mig att tänka just så. Bra och mindre bra.

The Devil's Blood har kommit med sitt tredje fullängdsalbum. "III: Tabula Rasa Or Death And The Seven Pillars". Det smög sig på, tycker jag.

Jag läste inget i förväg, såg inga promos eller hörde det skvalpas om plattan innan den helt plötsligt landade. Förra skivan "The Thousandfold Epicentre" var en besvikelse för min del, speciellt med bandets extremt starka karriärinledning med både EP'n "Come, Reap" samt den lysande debuten "The Time Of No Time Evermore".
Nya skivan?
Har bara ett enda varv med den ännu, men den verkar ju inte så lite flummig. Tyvärr. 
Inleder exempelvis med 22 minuter långa "I Was Promised A Hunt"...
Kolla in plattan på Spotify själv. Full recension att vänta dock.

Nu: soppan om Queensryche. Saker som får en att verkligen fundera.
Mitt i allt verkar nämligen bandet, det ena Queensryche som finns just nu, det med Todd De La Torre på sång och nästan alla andra som ingick i ursprungsgruppen, ha lyckats släppa en oväntat bra platta.

Jag har dels tagit del av Sweden Rock Magazines recension, men framförallt tjuvläst herr Bensch recension som kommer på Werock till månadsskiftet - och det står klart att han är minst sagt imponerad.
Det är inte alla skribenter jag hyser sån respekt för som för den gode Bensch. Han har en mycket omfattande kunskap och ett brett register som han hämtar sina iakttagelser från, och när han skriver som han skriver så inser man att gubbarna har hittat tillbaka till något som gör mig nyfiken. jag har inte hört skivan ännu, mycket på grund av att jag blir så trött på hela den där soppan och att de drar det fina namnet Queensryche i smutsen, men nu... nu måste man.

Härnäst över saker som får en att fundera: Whitesnake.   

Här släpper man slltså, på samma skivbolag (Frontiers), 2 dubbellive-skivor på samma kvartal. Ett i april, ett i månadsskiftet juni/juli. Med samma band. Och typ samma låtar.
Eh?
Hur tänkte de nu?
Handlar det bara om att bli av med ett antal skivor i ett kontrakt, eller vad fan är det frågan om?

Jag recenserade "Made In Japan" för Werock, och kommer att göra detsamma med "Made In Britain". Har precis tagit hem promomaterialet och inte hunnit lyssna in mig, men man funderar ju på att utsätta sig själv för en blindtest. Är det någon skillnad på dem alls?!?

Nä. Till något roligare!

 Icon. Från USA.
Det här är en sån där sak som jag haft ett extremt vagt minne av, att jag spelade in en låt som hette något med "hammer", och att jag tror att bandet hette Icon. För typ 30 år sen, på en kassett som jag bandade radioprogram på för att sen kunna lyssna på i mitt rum (började alltid inspelningen när ex Per Fontander startade att spela låten, och om den inte var bra eller det var en av de jag redan hade så stoppade jag, spolade tillbaka kassetten för att kunna spela över med nästa låt sen... det tog låång tid att bygga upp ett C90 med bra låtar så, men som alla vet är resan halva målet och det man verkligen kämpar för mer värt än något annat).
Tappade bort dem.
Och så kom nyhetsbrev från Record Heaven, med denna remastrade version (Rock Candy, som även gett oss exempelvis Badlands). 
Kollade på den ett tag, och försökte minnas om det var rätt. Lyssnade lite på Spotify, och visst. Spår 6. "Raise The Hammer", det var låten jag minns. Jag läste bland annat Jules Verne-böcker till den och tyckte den var skitbra.
Då.
Det visar sig att... ja... den är ju inte riktigt så bra som jag minns den.
Nu.
Den går, exempelvis, alldeles åt helskotta mycket saktare än vad jag mindes den.
Och riffet är inte lika giftigt som jag trodde.

Märkligt hur det kan bli, det där med minnet och hur den nakna sanningen avslöjar saker i ett helt annat ljus.
Jag har en till sån där, som jag inte minns namnet på gruppen alls, men som jag nu undrar lite över (med denna erfarenhet i färskt minne). En cover på Beatles "Eleonor Rigby", och jag tror det bör ha varit runt samma tidsperiod. -85, -87 eller nåt sånt.
Vet du vilken det är?
Dela med dig i så fall!

Till sist - en sanning.
"The Drugs Don't Work".

The Verve-skivan "Urban Legends" är rätt bra ändå, tycker jag, men framförallt är deras stora opus sant.

Drogerna funkar inte.
Jag är fortfarande sjuk (men på jobbet, för dte funkar inte annars - och resultatet kommer antagligen bli helt bländande uselt).
Tagit hostmedicin för hostan. Den har som vanlig bieffekt att man fr huvudvärk.
Så då tar man huvudvärkstabletter mot det.
Som gör att magen kraschar.
Som gör att man får ta....

Ja. Ni fattar.
Det går runt och runt och runt.
Värdelöst.
Håller fan på bli knäpp, och undrar om det är dags att uppsöka farbror doktor igen, nu har ju febern och tillhörande skit kommit och gått i snart 10 dagar. Det kan nog inte vara normalt...

Sommarlov!

Idag är det söndag - och inte vilken söndag som helst!
Nej, idag är det den söndagen som gör att följetångerna Citatet och Besatt tar Sommarlov!

För att fira det har jag snott ovanstående bild från SVT och deras fantastiska barnprogram Sommarlov (kolla in det om du har barn, varierat enkelt men ändå kul) för att påtala detta faktum. Och det betyder att det finns uppdaterade arkiv.
Du ska kolla efter dessa symboler:

Det översta är ett bibliotek, det är där jag har gömt arkivet för långa artiklar - och där bor numera även Besatt-inläggen under en egen rubrik (de får trängas lite med Blogg I Fokus, Tvekamper, Krönikor och annat).

Den andra är en pratbubbla, och där finns numera Citatet - samt alla gamla Veckans Citat.
En hel del rätt kul läsning för den som vill och orkar.
Du hittar båda symbolerna nere till höger på bloggen, om du väljer att inte ha mobilsiten igång.

Sommarlov.
Vad kommer det innebära mer då, kan man undra?
Tidigare år har Metallbloggen exempelvis kört sommarspecial med olika böcker, festivalkollar, jämförelse mellan olika skivor och öl, eller bara en djupdykning i olika skivor som på något sätt förknippas extra mycket med just sommar för min del.
Denna sommar blir det.....

...blir det....

....inget.

Ja, alltså, det kommer att komma inlägg, men det kommer inte att bli någon speciell följetång eller artikelserie, och det kommer inte heller att bli så intensivt med inlägg.
Istället ska undertecknad skriva lite av vad som faller på, och tillåta mig att ha friheten att blogga intensivt om och när jag vill, eller att inte göra det om inspirationen tryter.
Närmast ska det dessutom levereras saker till Werock, hade jag tänkt mig. 
Recensioner, av bland annat JORN och Immolation, samt en intervju med Jörn Lande som jag håller på att preppa mig för.
Bloggen får sitt också, i form av recensioner av Black Sabbath, Dark Tranquillity och The Devil's Blood. Bland annat. Så visst kommer det att hända saker.

Men, dagens tema ändå: Sommarlov! 

Veckans Tips: Nile "Annihilation Of The Wicked"

Sista Veckans Tips inför sommaruppehållet är en passande stekhet sak som doftar av ökensand och mumier. Det är en platta som är långt ifrån okänd för de flesta av er läsare, och som innehåller teknisk musikalitet som kan få de flesta hobbymusiker att lägga ner instrumenten och söka sig andra sysslor.
Ja, vi pratar om Nile och "Annihilation Of The Wicked", bandets fjärde fullängdsplatta.
När jag lägger den i bilens CD-spelare så säger displayen komiskt nog att detta är Nile med skivan Jamv2.0, och det tycker jag är extra roligt med tanke på hur sinnessjukt tajt jänkarnas tekniska dödsmetall är. Version 2.0 av att jamma?
Visst! 
Hela plattan har samma tema som vanligt, i stort sett. Det är forntida Egypten som står i centrum för lyriken, och man får en mycket genomarbetad produkt på det hela taget. Bookleten bjuder på förklaringar till varenda spår, som komplement till texterna. Omslaget är riktigt läckert och bandet - Karl Sanders och Dallas Toler-Wade hanterar gitarr och sång, George Kollias spelar trummor så det glöder och Jon Vescano tar hand om bas och sång - levererar på högsta möjliga nivå.
Det som ändå gör att jag vill lyfta fram denna platta är låtarna, och då framförallt avslutningen på skivan. Från spår 7 får man nämligen "Lashed To The Slave Stick", korta instrumentala stämningsspåret "Spawn Of Yamenti" och sen mastodonterna "Annihilation Of THe Wicked" samt Von Unaussprechlichen Kulten" - 2 stycken tiominuterskolosser som ger mig rysningar av välbehag varenda gång de spelas.

Det var Per som introducerade denna giv från 2004, och det är jag redigt glad över.
Resterande del av skivan är också bra, men det är just slutet som får mig att jubla. Så ska en slipsten dras, och jag tycker att det därför är ett värdigt slut på vårsäsongen av Veckans Tips också. Mot sommaren med dubbeltramp och Nile! 

Recension: Ape Skull "S/t"

Italienska powertrion Ape Skull tror stenhårt på den gamla devisen "less is more".
Man bygger på debuten sin musik på ett komp i bakgrunden och en gitarrslinga som hämtar inspiration från Hendrix som får ligga i förgrunden och driva melodin.
Det svänger stundtals riktigt bra med dessa enkla medel, och tyvärr finns bara ett fel: man använder typ samma komp och samma melodislinga till samtliga låtar.
Första gången jag lyssnade igenom skivan och därmed avverkade spår som "Lazy", "So Deep", "Bluesy", "Make Me Free" och "Now I Get You" så tänkte jag att..."rätt sjysst låt, men det är ju samma?" Efter ett par fler varv så är skivan riktigt tråkig eftersom bristen på variation tar kol även på svänget. I slutänden står enbart "I Got No Time" kvar med hedern i behåll, ett funkstökigt spår som minner mig om tidiga Red Hot Chili Peppers mer än något annat.
Och det är lite synd.
Giuliano Padroni som hanterar trummor och sång är en betydligt bättre trumslagare än vad han är sångare, och eftersom hans sång är svag så tror jag att bandet skulle tjäna på att gå från trio till kvartett. Fulvio Cartacci spelar sina gitarrslingor ganska väl, men det blir alldeles för endimensionellt för att hålla intresset över en hel skiva, och Pierpaolo Pastorelli på bas är den som levererar mest sväng och mest intressant insats sett över hela skivan.
Men mest känns det alltså rätt onödigt, mitt samlade intryck, för om man tar en låt som inledande "Lazy"... den är inte dålig.
Eller "Bluesy". Den funkar rätt bra den med.
Men det är för mig uppenbart att Ape Skull (trots ett ganska coolt namn och konvolut) inte är reda för en fullängdare. Än.
Därför kommer betyget att bli lägsta möjliga. 
Bandet kan gott och väl ha mer på gång framöver, och alla börjar vi någonstans.


Bästa Spår: "I Got No Time"

Ape Skull "S/t" - 1

Dubbelfel

En bra sak på sommaren är att de stora blaskorna tycks flöda över av information och stoff som rör hårdrock. Tror det har att göra med alla festivaler, men bryr mig egentligen inte speciellt mycket om varför. Det är ju bara att tacka och ta emot.
Aftonbladet är ett bra exempel, med extra teman om olika spelningar och liknande (ja eller så är det så hela tiden och jag ser det bara nu för att det är sommar, vi ska väl låta det vara lite osagt).
Idag hade de en artikel som egentligen bara kan få mig att uttrycka detta:

FEL.

DUBBELFEL.

Ja, vi pratar förstås om att Sabaton har lyckats uppnå platinastatus på skivan "Carolus Rex", dvs 40 000 sålda ex här i Sverige.
Det är så fel.
Dels att skivindustrin är i så usel form att platina är 40 000 exemplar (hur många besökare är det på Sweden Rock Festival, Metal Town, Getaway tillsammans?), dvs att det krävs mindre än en halv procent av den svenska befolkningen som köper en skiva för att det ändå ska räknas som en platinahit. Som jämförelse fick Sverigedemokraterna 5,7% av rösterna i Riksdagsvalet 2010. Visst, det är inte direkt jämförbart - det bor fler i landet än vad som får rösta - men det är ju ett bevis på att det inte saknas lättlurade suckers i landet direkt.

Vilket för oss till det andra felet.
Det att Sabaton tydligen är första svenska hårdrocksbandet som lyckas med det.
Det är ju inget annat är förskräckligt - med tanke på hur fantastiskt många ruggigt bra band vi har i det här landet så känns det ju mest sorgligt att fanan ska hållas högst av ett knippe pajasar.
Men det kanske har med det där med lättlurade suckers att göra...

Eller så är det bara för att jag fortfarande är sjuk som är trilsk.
Kanske är jag för hård mot schlager-metallarna?

Bäst att gå vidare.

Noterar att Demonia tagit ner skylten. Trist. Hon bjöd på rätt bra material och insights bakom kulisserna. Tack för 5 år!

Själv ska jag försöka tota ihop ett knippe bra frågor för en planerad intervju med Jorn Lande någon gång de närmsta dagarna/veckorna. 
Har du bra tips eller något du vill veta?
Lämna det i så fall som kommentar eller skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com så ska vi se om vi kan ta med dina tankar och frågor.. 

Avslutningsvis - två bilder.

 Den första är uppföljaren på inlägget "lika som bär" häromveckan, med tipset Hexenhaus och Morbid Angel. Tack för det, Kristian och Järnbrallan!

Den andra är promo för Haninge Rock Festival.
Jaha, säger du, det var ju inte speciellt märkvärdigt.
Kanske inte.
Men eftersom jag bor nästgårds i Tyresö så kanske jag rent av får rita in det där i kalendern. Och eftersom en viss Jorn tydligen ska spela så kanske man helt enkelt får skaka tass med karl'n efter intervjun. Det vore ju lite kul.

Nu - painkillers. Inte den version Judas Priest tillhandahåller, utan medicinska.
Måste bli frisk till Midsommar...

Usel helg

...nej då måndag, alla hatar dig inte. Det betyder ju att denna usla helg går till sitt slut!

Okej, man kunde haft det värre (eller hur Frida med familj?), men den här helgen har familjen befunnit sig i ett järngrepp från sjukdom. Det började så svagt förra helgen, då den minsta insjuknade, men i veckan har det eskalerat och till slut åkte vi dit allihop. Samtidigt, typ.
Så istället för 40-kalas hos Nicke, med provning av Highland Parks sortiment 12-40 YO: Handens Närakut. Flera gånger. 
Fy fan. 
Hur illa ställt det varit?

Bildbevis.

 Den översta skivan är nya Black Sabbath. Den kom hem till mig i torsdags. Sen dess har jag lyckats bära den till stereobänken, och lyssna på den två gånger.
Två.
Gånger.
Återkomsten, reunion med Ozzy, en skiva jag undrat över prick hur länge som helst?
Den undre bilden är de andra två skivorna som kom med samma paket.
Dark Tranquillity och Immolation.
De ligger kvar i hyllan och har lyckats samla på sig totalt 0 sekunders speltid.

Visst, ska man vara poetisk så kanske det är en av de bättre stunderna, när skivan ligger där... solen lyser in lite snett, och innehållet - själva musiken - inte ännu är avslöjad. 
Förväntan.
Spänning.

Problemet är bara att jag inte känt något av det på hela helgen.

Ergo: jag är döende (ja, eller förkyld...)

Försökte stappla iväg till vårt lokala Centrum i lördags för att trösthandla grejer åt mig.
Kom hem med två böcker som jag lite käckt placerat i hyllan och inte läst något i.

...dessutom hände något nästan magiskt.
Jag blev sugen på cola. 
Händer inte ofta, men när det händer så... ja, bara att följa den instinkten då.
Gick dit och tog en flaska.
Den hade mitt namn, visade det sig (ni har säkert inte missat deras nya reklamgrej, när de trycker upp en massa namn på flaskorna... smart marknadsföring om jag nånsin såg det..).
Men det riktigt trixiga var att flaskan efter hade min hustrus namn.

Vad är oddsen på det?
För en som i stort sett aldrig köper cola?

Nä - jag vet. Inte stora, och det hade ju varit roligare med lottvinst.. men i alla fall.
Rätt... coolt. Eller coca-coolt, för att hedra Hägerfors.

Idag blir det ingen större förändring av status egentligen. Ungarna har stökat hela natten, så jag är tveksam till att de kan få gå på dagis, samt att hustrun fortfarande har feber. Sånt har till effekt att eder Rebellängel sitter konstiga tider och försöker att jämka ihop sitt arbete och alla deadlines som närmar sig i samband med sommaren, samt att jag beklagar mig för er på detta sätt.
Inlägget ska ändå avslutas i positiv anda. 
Dels har Martin laddat upp en ny recension på Werock (fan, vad sur jag blir, jag trodde att jag kanske skulle hinna med Sabbath till deadline...), och dels hade mina grabbar lite krafter i sig igår kväll i alla fall.
Och lekte robot.

Ibland behövs det inte så mycket....

Besatt: King Diamond "The Puppet Master"

Vänner – vi har kommit till den sista skivan i serien Besatt. Nä, inte totalt sett, utan för våren. Och som sista skiva och nedslag i verkligheten ska vi välja den första skivan som besatt undertecknad under den tiden som Metalbloggen funnits. Visst har det funnits fler, men jag väljer att plocka just den här helt enkelt därför att King Diamond egentligen är en ny kärlek... och ändå inte.

En gång i tiden hörde jag kungen för första gången. Jag kan inte ens minnas när det var, eller var, men i något sammanhang spelades någon av skivorna (säkert med Mercyful Fate, kan jag tänka). 

Jag fastnade då inte för hans rätt speciella sångstil, och ratade under många år hela paketet. Sen var det någon som satte ”Abigail” i öronen på mig, tillsammans med texterna. Jag tror att jag lånade plattan från min morbror, men även här ska jag erkänna att minnet sviker mig en aning. Resultatet svek dock inte, och jag blev helt såld på plattan. Det riktigt konstiga i samband med det är egentligen att jag inte fortsatte min utforskning av King Diamond, utan stannade där. Det är inte likt mig, men kanske kan det bero på någon form av avsaknad av pengar eller input från annan stans? Gissningsvis var detta den enda skivan jag kunde låna kanske, men oavsett anledning så hade jag under många herrans år en riktigt konstig inställning till herr diamant. ”nja, jag gillar inte riktigt hans sång förutom på Abigail som är en suverän platta”.

Som om han skulle sjunga annorlunda på den än på någon annan.

Mitt nästa försök blev med ”Them”, men den fastnade jag inte alls för, och kanske var det en bidragande orsak till mitt stopp i diskografigrävandet. Till dess att liveskivan ”Deadly Lullabyes” hamnade i min väg. 

Med sitt polerade ljud så kan den väl betraktas mer som en samling än som en regelrätt livegiv, och den gjorde mig framförallt sällskap under många svarta nätter med familjen snarkade, framförallt på semester i Spanien. Det kunde med lätthet varit den skivan som klistrats fast i detta inlägg, men istället ledde den mig vidare till ämnet för dagen.

”The Puppet Master”, här avbildad i sin deluxemodell med digipack och extra DVD-platta. 

Det var låtarna ”The Puppet Master” och ”Blood To Walk” som var mest skyldiga, två fantastiska spår som satte ett starkt avtryck från den där liveskivan, men hela skivan är verkligen riktigt bra – och ett alldeles utmärkt exempel på när produkten som helhet lyfter alltihop. Om man ”bara” lyssnade på musiken så var det nog bra, men att samtidigt kunna följa med i illustrationer och lyrik via det lyxiga medföljande häftet gör verkligen att historien får mer tyngd i sig. Den där skivan blev därför en sån som jag släpade runt på. I bilen, i väskan fram och tillbaka till jobbet, i en ständig resa mellan skivhyllan på övervåningen och stereon på undervåningen hemmavid. Jag fick ett nästan febrigt behov av att ständigt ha möjligheten att kolla upp något, och utvecklade under ett par veckor inte bara kärlek till skivan (och, ska sägas, till King Diamond, för i och med denna tid så var det som om jag knäckte koden till hur man ska lyssna på karl’n), utan även en ganska besatthet som nog gränsar till vad som är sunt. Jag kunde liksom inte slå av mitt i en låt, utan fann mig sittandes på parkeringar lite här och var runt om i Stockholms affärsvärld, med bilen avslagen men utan att stiga ur. Jag var tvungen att höra klart på den låt som råkade spelas vid tillfället, helt enkelt. Kapitlet i sagan var tvungen att ta slut.

I samband med detta så var också ett långt kapitel i mitt affärsmässiga liv på väg att ta slut. Som vanligt är det svårt att säga exakt hur och när det startade, men under dessa intensiva veckor under hösten 2011 så föll det på plats för min del. Det var dags för uppbrott, och det  ur ett yrkesmässigt perspektiv.

Det blev totalt nästan 12 år på det IT företag som låtit mig växa från Account Manager till Key Account Manager, vidare till Sales Manager under rätt många år, för att till sist prova på att vara Product Manager samt Business Manager. Jag vantriuvdes i stort sett aldrig, men flamman falnade till att pyra lite grann, och pyrandet blev till glöd – som till sist var slut även den. Under sådana premisser presterar inte jag, speciellt inte som det roligaste som finns är kontakten med kund.. och jag är usel på att fejka. Finns inte hjärtat med så blir dte inte riktigt bra. Det funkar, men det blir inte riktigt bra. I slutänden visade det sig att jag höll arbetet under armarna medan jag hade ett öppet sinne, och hamnade som av en slump vidare i min karriär. Gick inte från, utan till något som lockade.

Den där hösten då, när jag bestämde mig.

Den perioden hade jag en chef som jag helt enkelt inte kunde med. 

Visst har jag haft allehanda chefer, och givetvis en del dispyter med dem också, men aldrig på det här sättet. Möjligtvis var det en anledning till att jag någonstans, djupt nere och undangömt, beslutade mig för att lyssna på andra erbjudanden, och möjligtvis är det en av anledningarna till att jag stoppade näsan så djupt i den här skivan.

Jag vet inte.

Det jag däremot vet är att det känns lite tveeggat varje gång jag håller i just den här skivan. Det ger glada vibbar eftersom jag fann kungen, men dåliga vibbar eftersom en del av de minnen som är kopplade till den är så pass unkna. 

På sätt och vis kanske det passar. 

Tveeggade känslor, menar jag. 

Detta är nämligen den sista skivan i serien Besatt som kommer att skärskådas innan sommaren. 

Jag tror att serien återkommer till hösten – precis på samma sätt som Veckans Tips, och fordom serierna om Live!- och Remasters har gjort efter sina sommaruppehåll – men jag är inte helt säker. Det bygger på att jag hinner skriva, planera och planera lite under sommaren. 

Tveeggat, alltså, för samtidigt som det är uppehåll så är detta en kul serie att skriva. Kul, och lite tuff ibland. Utlämnande.

Nå. Sist men verkligen inte minst: King Diamond ”The Puppet Master”. En bra skiva att bli besatt av!

Veckans Tips: Onslaught "In Search Of Sanity"

Dags för ännu en skiva som kom i kartongen som vännen Magnus Ö skänkte till undertecknad, den som jag har plockat massor av dubbletter ur (alltså de jag redan hade på egen hand) och skickat iväg som Torsdagstravar.
Den här hade jag dock inte, och det tog rätt lång tid innan jag kom runt till att lyssna på den. Det blir lite så, får man ett tillskott på typ 100 skivor på en gång så kan man liksom inte sätta i sig rubb och stubb på en helg. Det tar ett tag.
Hur som helst, Onslaught och deras "In Search For Sanity" startar rätt så jäkla dåligt. Ett intro som är både rätt mediokert och riktigt jävla åt helvete för långt (låten heter "Asylum" och är 5:17 lång utan att nånting alls händer) sänker förväntningarna till rekordlåga nivåer. 
Det gör också resten av skivan till lite av en chock - här har vi nämligen ett gäng som lyssnat på Metallicas glansdagar och försökt snickra ihop sin egna lilla kopia, och eftersom sångaren Steve Grimmett har ett ruggigt klipp i rösten så blir resultatet helt enkelt förbluffande bra!
Mixen av thrashriff, långa svepande låtar och en sångare som klarar av att leverera med ett mer klassiskt ljud innebär att Onslaught hittar något som är eget, även om man osökt vill dra paralleller även till ett band som.. ja.. Overkill. Fast jag tycker nog att Grimmett har bättre sångröst än Bobby "Blitz" Ellsworth.
Nå, "In Search Of Sanity" är bandets tredje giv, och den kom 1989. Det hörs förstås på ljudet, men det klarar sig rätt bra ändå. Låtarna har så pass hög kvalitet att man inte bryr sig om att ljudet låter lite daterat, och kanske är det då jag tänker på ett band som just Metallica. Lyssnar man på "Ride The Lightning" så är det ju låtarna man hör, inte årtalet?
Snabbast sätter sig lååååånga "Welcome To Dying", en låt som känns som om det skulle kunna ha varit en semihit när det väl begav sig, men resterande spår är bra också, och det är ju inte direkt svårlyssnat någon gång.
"Shellshock", titelspåret, "Lightning War" och "Blood Upon The Ice" skäms inte för sig och utgör goda exempel på hur skivan låter. Bra, alltså. Dessutom kan du som alltid undrat hur AC/DC "Let There Be Rock" i en snygg halvthrashversion låter få ditt lystmäte...!

Veckans Tips landade alltså denna gång i en brittisk grupp med en platta från -89, en skiva jag hittade långt ner i en kartong. Det svänger kul i den här serien, tycker jag.
Du hittar Onslaught "In Search Of Sanity" på Spotify, så slipper du söka så länge själv, för att använda en riktigt sunkig ordvits som avslutning på detta Tips...!

Lika som bär: Candlemass & Deluge Grander

Vilken är vilken?

Jag prenumererar på Record Heavens nyhetsbrev.
Det är alltid rolig läsning, massor av skivor man inte hade den blekaste om att de fanns, och dessutom inte så sällan med en personlig touch (ja, du borde också göra det, kolla till vänster på sidan så hittar du länken).
Det blandas mellan begagnade och nya skivor, och det dyker rätt ofta upp rariteter därmed. Och ibland dyker det upp saker som får en att reagera.

Du vet att Candlemass skiva "Ancient Dreams" har en stor betydelse för undertecknad, den har ju till och med haft sin plats i solen i serien Besatt, och därhoppade jag ganska högt när jag såg en av skivorna som nu finns tillgänglig i Record Heavens webshop.
Deluge Grander.
Den undre av de ovan avbildade. 

Ganska likt va?
"August In The Rurals" är utgiven 2006 och beskrivs som symphonic prog (?!), och givetvis finns det inga förbud mot att använda en och samma målning (i detta fall Tomas Cole andra målning i serien "The Voyage Of Life", betitlad "Youth"), men i mitt fall blev resultatet tveeggat.

Visst såg jag och lade märke till Deluge Grander, men samtidigt känner jag en oförklarlig avoghet eftersom det i mitt fall är ett omslag som är så intimt förknippat med en annan skiva.
Hur som helst - min fråga är egentligen... finns det fler?
Som är helt lika (och säg inte ett helt svart album av ex AC/DC eller Metallica nu, utan som faktiskt har ett säreget omslag)?

Ni brukar ju ha bra koll på sånt!