I våras läste jag ut den här boken. Mick Wall har skrivit den, en insatt och ganska bra skildring av Metallica och deras karriär, inklusive figurerna bakom bandet.
Helt okej läsning, och det är lite av en trend det där.
Att skriva böcker om ett band eller en person, istället för att personen (eller bandet då) själv skriver i biografiform. I vissa fall är det till och med så att boken i fråga inte sanktionerats av huvudfiguren själv, som därmed gör sitt bästa för att lysa med sin frånvaro (bra exempel på det är väl Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen).
Det där tänkte jag kan passa sig för lite sommarfunderingar. I just det fallet visar sig ju en av de mest intressanta sakerna vara funderingen om hur huvudkaraktären själv skulle ha kommenterat boken - eftersom det egentligen inte är en officiell biografi - men om vi glömmer det där med officiell medverkan och istället fokuserar på perspektiv för ett tag.
Vilket är egentligen "rätt"?
För, å ena sidan - det är onekligen så att en skribent som är skicklig och dessutom inte hämmas av att man måste försöka skriva saker ur en rockstjärnas perspektiv verkligen kanvara kritisk när så behövs, och inte presterar en bok som blir någon form av romantiserande förhärligad historia. Eller, behöver inte bli, det kan ju bli så. Beror väl lite på skribenten, förstås, och dennes inställning.
Å andra sidan så innebär det ju att man oftast förlorar just huvudkaraktärens perspektiv.
Knepigt det där.
Ett exempel på rent svammel är den här boken.
Joe Shoomans biografi om Bruce Dickinson är träig, som bäst.
Undvik den.
Ska du istället läsa intressanta och bra biografier så tycks det mig som om ett säkert kort är att gå på de som handlar om en företeelse, genre eller flera olika artister.
Kanske passar formatet som bäst då, där skribenten eller skribenterna kan tillåta sig att väva samman flera olika saker till en stark bild, och därmed också enkelt peka på udda och svaga saker inom ett bredare spektra utan att behöva riskera att komma på kant med sitt enda objekt.
Bra tips?
Dessa!
Riktigt bra saker allihop, och böcker för hängmattan.
Tjocka, insatta, intressanta.
Och alla i biografiform, som berättar historien utifrån.
Ändå är det klart, de gånger huvudfiguren själv har "skrivit" boken (det är väl i stort sett alltid en spökskrivare eller riktig skribent med på tåget, som gör själva boken) så kan det förstås bli bra och dåligt då med. Ett svagt exempel är, med lite tidsperspektiv, den här.
Där skiner det igenom att Tony Iommi berättat sin historia för TJ Lammers och att det skett vid ett flertal, ganska korta tillfällen där man aldrig tillåtit sig att komma ner på djupet utan bara diskuterat enstaka episoder. Händelser.
Och en bok som bara rapar upp saker som hänt blir inte kul.
För min del räddas det en hel del av att jag är sjukligt intresserad av just Iommi, men jag inser att det som bok betraktat är en ganska svag skapelse.
Bäst i klassen får väl Neil Strauss räknas som, han har skapat sig ett namn inom just detta gebit. Jag vet inte om han är så mycket bättre på att skriva eller locka fram det intressanta eller om han bara lyckas ro i land kontrakten med de mest intressanta objekten, men han har ju ett knippe läsvärda och bra böcker på sin meritlista.
Mina personliga favoriter är nog ändå dessa två:
Boken om Lemmy (Motörhead, du vet...) är fantastiskt rolig och bjuder på huvudkaraktären med oslagbar distans. Boken om Anthony Kiedis (Red Hot Chili Peppers, min svaga punkt) är så bra eftersom den är naken. Det döljs prick inget. Ja, åsså gillar jag ju bandet på gränsen till ohälsosamt mycket...
Nå.
Mest av allt vill jag just nu har en bok om Ronnie James Dio, en riktigt bra och insatt biografi (det blir ju, rätt naturligt, otroligt svårt att skriva en självbiografi i det fallet..) samt om King Diamond.
Och där vill jag ha berättelsen ur Kim Bendix Pedersen/King Diamonds perspektiv...
Söndagslistan 2024, vecka 41: Den oväntade Mastodonrifflistan.
12 timmar sedan