Så kanske man kan beskriva Rob Halfords första platta efter avhoppet från de brittiska legendarerna, och naturligtvis är första låten på plattan ("Into The Pit") ett spår som lika gärna hade kunnat ligga på prästernas bästa album "Painkiller".
Ändå.
Fight och plattan "War Of Words" är inte riktigt samma sak tycker jag. Låtar som "Nailed To The Gun" och "Little Crazy" hade nog aldrig passat in i den mall som Halford var tvungen att hålla sig till innan.
Här finns också ett drag av mer industriellt och, i brist på bättre ord, tidstypisk ljudbild. Skivan är från 1993 och osedvanligt ful.
Jag hade den på kassett, avspelad från någon av vännerna (vi gjorde lite så, en köpte skivan och så spelade alla av den. Vi hade alla ett par grupper som vi följde och förväntades köpa skivan av...), och har faktiskt inte haft skivan i min ägo förrän tidigare detta år.
Ändå har jag alltid gillat den, och tyckt att den var underskattad.
Fight består av Halford, förstås, samt Russ Parrish och Brian Tilse (båda gitarr, keyboard), Jay Jay (bas) och Scott Travis (trummor).
Det är ändå mer eller mindre att betrakta som en soloplatta, tycker jag. Halford har skrivit materialet, producerat och bidrar med sin karakteristiska röst.
Och låtarna är bra! "Life In Black" och "Immortal Sin" ä'r nog de bästa spåren, där man mixar blytyngd med bra melodi, men rent allmänt är det hög nivå på låtarna. Det är också rätt roligt att höra när bandet försöker låta som Prong (typ) i ett spår som "Contortion".
På det hela taget är det ett bra album, och vill du lyssna via Spotify så är det en remixad och remastrad version som serveras!
Inlägg
