Vi måste prata om... S.O.D "Speak English Or Die"

Skriv kort - bli läst.
Den devisen har jag sett ibland. Jag gissar att tanken är att man ska skala bort allt onödigt och irrelevant och enbart behålla det kärnfulla.
Som ni kanske har märkt är jag inget vidare på det där, texten och tankarna har liksom en förmåga att lägga krokben för sig själv och virra in sig i en oändlig labyrint av sidospår - till slut påminner det lite om att se en ishockeymatch med bara knattar, där det mitt i spelet kan vara lika intressant att upptäcka att man faktiskt kan backa på skridskorna som att följa med i var spelet är på plan - så att det där med kärnfullt och kort inte riktigt funkar.
Den meningen i sig blev ju som ett bevis närapå oläsbar.

Men det är ändå intressant som uttryck.
Skriv kort - bli läst.
Spela kort - bli hörd?

Såklart ska vi idag reflektera lite över det där med låtar som är korta eller långa, och hur de gör avtryck i det musikaliska lyssnandet.
Vi måste prata om S.O.D. Stormtroopers Of Death. "Speak English Or Die".
Den kanske främsta representanten av alla för det där med att hålla det kort...!

Min skiva med bandet är en återutgåva.
Ser ut såhär.

Kunde kanske varit med i Remasters (utan att vara så remastrad...), men den serien är ju som bekant död. Eller i alla fall i träda.
Hur som helst - jag gissar att de flesta av er har hört Stormtroopers Of Death, S.O.D någon gång. De har verkligen gjort en sak av att göra korta låtar, så till den grad att det faktiskt stundtals blir komiskt. Skivan är thrash och har uppkommit helt enkelt för att Anthrax hade lite studiotid över efter att man klarat av inspelningarna till "Spreading The Disease", och Scott Ian och Charlie Benante ringde lite kompisar (Billy Milano och en viss Dan Lilker, vars Nuclear Assault och Brutal Truth väl inte heller drar ut på det i onödan), och det fantastiska med plattan är att den sålt väldigt bra.
På mitt ex står det att det är fler än 1 miljon exemplar sålda. Det är fasen inte illa för ett alster vars uppkomst var en bieffekt av att det blev tid över i studion - och antagligen bättre än huvudprodukten "Spreading The Disease"...
Det finns då alltså kanske en poäng i att hålla det kort.
I vissa fall blir det snudd på komik, "Hey Gordy!" klockar in på 7 sekunder och "The Ballad Of Jimi Hendrix" på 5 sekunder, och för min del säger det sig självt att det faktiskt inte går att framföra en låt på den korta tiden. "Diamonds And Rust (Extended Version)" är 2 sekunder, om man ska ta det ännu längre...

Personligen gillar jag den här skivan - men jag älskar den inte.
Jag kan inte falla så där fullständigt för den på samma sätt som jag kan göra för en skiva som har den andra vinnkeln, dvs att låtarna tillåts ta sin tid.
Veckla ut resonemanget och låtstrukturerna och med tiden avslöja nya djup och detaljer som inte kom fram vid första, andra eller tionde varvet.

Antagligen har det med min personlighet och smak att göra.
För rätt länge sen fick undertecknad en inbjudan från bandet Mäbe att börja Twittra.
Jag har inte, och kommer inte, att ta upp den utmaningen - och jag vill påstå att det nog är lite av samma orsak som jag har den inställningen jag har till musik som blir "för kort" hållen.
S.O.D är ju nästan den musikaliska motsvarigheten till Twitter.
Visst njuter jag av ett slagfärdigt och kärnfullt formulerat budskap som klarar av att säga något viktigt samtidigt som det är fyndigt, men... det är ju inte jag.
Jag är antagligen för virrig för det, mina tankar löper i för mycket kringelkrokar, och på så sätt vill jag uttrycka mig på samma sätt som jag vill ta emot budskap.

Men vad säger ni?
Spelar det någon roll, eller är det kanske så att omväxling förnöjer?

Skriv kort, bli läst. Spela kort, bli hörd.
Blir det slagfärdigt och kärnfullt eller tappar man djupet?

Vi måste prata om Stormtroopers Of Death.
Om S.O.D.
Om "Speak English Or Die". 
Den musikaliska motvarigheten till Twitter. 

A Magic Weekend!

Egentligen hade jag tänkt presentera en recension av Lustre "Wonder" idag, men det får skjutas till i morgon. Anledningen är enkel - detta har varit en så jävla magisk helg att jag istället väljer att dela med mig en del av den.
Vädret har, i Tyresö, varit rent av löjligt bra.
Bilden längst upp är tagen på badplatsen vi har rätt nära. 
Folk badar, alltså. I september. I ett land som ligger... ja, långt upp i snön, mörkret och kylan.
Det är riktigt häftigt!
Nå.
I helgen har det samkvämats med familj och grannar så galet mycket, och vi har kramat det sista ur helgen. Hade möjligheten att få plåtar till Soundgarden av Stones, men istället gick jag som utlovat på just sådant samkväm. Det var lite beroende på väder, och när dte nu blev som det blev så.. ja. Visst verkar man ha missat något, men ändå. Så är det.
Nå - helgen då.
Vi börjar väl med de klassiska sommarbilderna?

 

 

 ...från toppen förstår du vad du ser.
Bad i poolen, en riktigt bra öl (Laguitas Pale Ale), en okej öl (Napa Smith), ett äppeltråd som har gått bananer (hahaha... jodå, så att, humorn är på topp på måndagarna...) och har huuuuur mycket äplen som helst i sig, en äppelpaj blev resultatet - och sist men inte minst hur trött man blir av att vara ute hela dagen.
Lillkillen är fullkomligt väck på soffan strax innan middagen på söndag!
Enormt härligt. faktiskt.
Till det har jag hunnit läsa in mig & lyssnat in mig på dessa alster:

 

 

 Det är alltså mindre än en vecka till Elitserien startar (jo, jag vet, det har officiellt bytt namn till SHL, men det låter så skitnödigt att jag faktiskt vägrar säga det, i alla fall ett tag till), och på lördag är det nedsläpp. Då kommer denna bloggs vanliga "Så slutar Elitserien" att publiceras... bra läsning i alla fall, trots att Hockeysverige besitter betydligt mer kunniga skribenter i ämnet än Expressen.
Nästan läst klart andra delen av Hjort Rosenfeldt-serien också.
Banalt men spännande.
Och lyssnat in mig på Sammy Hagars jubileumsplattan "Sammy Hagar & Friends".
Recension på Werock till mitten av månaden, tänker jag.
Dessutom har jag denna helg etablerat ett nytt samarbete, med The Metal Detector Music Promotions, och därigenom kommer bland att recension av lite mindre etablerade akter som Stone Magnum och Taketh snart på den här siten. 
Dessutom fick jag en inbjudan av Mäbe till Twitter.
Vad betyder det, ni som vet?
Om jag tackar ja, alltså?
Måste man twittra då?
Det vet jag inte om jag orkar...eller kan man automatlänka, lite som med Fäjsbook?
 
....och ska sanningen fram så har jag tjuvlyssnat lite på nya Satyricon den här helgen med, fast jag brukar försöka vänta till dess att jag har skivan i min hand när det är ett släpp jag verkligen väntar på. Kunde inte hålla mig denna gång bara...!

Nå. Det om det - film, härnäst!

 

"Oblivion" var rätt kass, faktiskt, men ändå kunde vi liksom inte sluta kolla på den.
Märkligt.
"The Walking Dead" säsong 3 har däremot startat lika bra som förväntat.
Gillar den serien så jäkla hårt, faktiskt!
Postapokayptiskt, lite läskigt ibland, blod. Fint så!

Allt som allt - en riktigt bra helg. Ätit gott från grillen (laxpaket enda dagen, kossa andra dagen), druckit lagom gott, njutit av solen och hunnit med att läsa & kolla på film.
Verkligen inte alla helger man kan bocka av samtliga dessa saker!

Till sist - ni vet mina försök till musikalisk utbildning av knattarna?
Det verkar som om det börjar bära frukt, i alla fall delvis.
Den äldsta killen kan vara lost cause ur det perspektivet - han går runt och sjunger "Euphoria" - men den yngsta har jag förhoppningar om.
Han envisades med att gå och lägga sig med den här sängkamraten igår kväll:

 

Gitarrhjälte i vardande?

Man kan ju hoppas....