Recension: Ronnie James Dio "This Is Your Life"

Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.

Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.

Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.

Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....

Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4

Vi måste prata om... samlingsskivor

Jag samlar ju en del på skivor.
Inte överdrivet galet (hey, jag är ju inte Stones!), men ändå.
Det blir lite inköp ibland.
Jag gillar att kunna stå och peta lite bland bandens diskografi, kolla sviterna i utgivningstakt och annat nördigt.
Helt klart föredrar jag att köpa flera skivor, de fullskaliga studioalbumen, snarare än att samla ihop allt på en samlingsskiva.
Ibland tror jag till och med att jag i stort sett inte köper eller äger samlingsskiva.

Det är självbedrägeri.
Extra tydligt blev det häromdagen när jag bestämde mig för att se efter hur det egentligen var med den saken.
Jodå.
Det finns en och annan samlingsskiva, kan man säga. Bilden ovan är när jag brett ut dem på soffan bredvid skivhyllan, och tagit ett lite taskigt foto med min iPhön. 
Tar man samma skivor och lägger dem med ryggen utåt i hyllan, samt samma taskiga telefon/fotograf så ser det ut såhär.

Det där är kanske inte en stapel som skrämmer små barn, men det är lik förbaskat en 30-40 stycken.
Det är kanske 20-30 fler än vad jag går runt och inbillar mig att jag äger.

Vi måste prata om samlingsskivor.

Varför finns de?
Varför köper jag (tydligen) dem?

Den första frågan är kanske relativt enkel att besvara.
Samlingsskivan, den klassiska, är förstås en skivbolagsprodukt.
Ett sätt att samla artistens bästa spår och nå ytterligare ett lager publik, de perifera och halvintresserade. De som köper skivan på den lokala macken när man ska på semester, eller tycker att Bob Marley är en skön snubbe men det räcker alldeles utmärkt med lite samlade grejer istället för alla skivor han klämt ur sig.
Inte sällan sammanfaller detta med att artisten ifråga har bytt skivbolag och släpper nytt material, varpå det gamla bolaget vill dra nytta av snackisen, eller att artisten ifråga helt enkelt har lite torka och förpackar om gamla låtar tillsammans med en eller två (förvånansvärt ofta ganska svaga) nya spår i ett försök att verka aktuell.
Jag fattar alltså helt klart varför de finns.
Varför köper jag dem då?
För det första - jag köper oftare, om jag vill provsmaka en artist, en liveskiva. Det är inte exakt samma sak, men påfallande ofta så kan låtmaterialet i en förevigad spelning vara påfallande likt bandets "best of", så man får då ofta såväl en överskådlighet över bandets/artistens hits såväl som hur de ter sig live (...eller, live och live.. dagens "live"-skivor är väl nästan alltid pålagda med massor av grejer i efterhand, så man kan ju diskutera hur mycket man egentligen får höra hur ett band låter på riktigt...).
De skivorna finns inte med på bilderna ovan.

Oftast får jag nog erkänna att det inte är speciellt genomtänkt att det blir en samlingsskiva.
Mer slumpens skördar, helt enkelt.
Bra tillfälligt pris kanske, eller att jag är nyfiken på en artist som jag inte riktigt vet så mycket om, eller inte skattar så högt att jag vill spendera hela klumpen pengar det innebär att sätta sig in i. Rimligtvis torde de köpen ha minskat kraftigt sen internets och streamingtjänsternas intåg, då ju Spotify och liknande tjänster möjliggör just provsmakandet på ett fenomenalt sätt, och det dessutom är så att de artister jag inte finner det värt att köpa flera skivor av kanske inte ens hamnar i hyllan alls utan stannar på just Spotify-nivå.
Dessutom finns ganska många exempel på där det startat med en samlingsskiva och sen växt vidare utifrån det eftersom jag gillade vad jag hörde.

I vissa fall har jag dessutom köpt en samlingsskiva eftersom jag liksom tycker att det borde representation från gruppen i fråga i min hylla. Bra exempel på det: är väl E.L.O och Diamond Head, medan Soundgarden och Dio kanske faller under "jag vill ha dem bara för att, och vill stötta grupperna".
Det finns dock ett fåtal gånger jag dels tycker att en samlingsskiva verkligen är väsentlig, och aktivt jagar den.
Det tangerar det här med hyllningsskiva, men dit räknar jag inte samlingsskivorna.
Nej, det rör sig om de fall där bandet ifråga har en lång karriär med väldigt olika sound.
Två exempel på det är de nedanstående:

I fallet med Rainbow ("Catch The Rainbow - The Anthology") så är det en dubbelskiva där den första tillägnas tiden när man hade Ronnie James Dio på sång, och ett ganska eget sound som sedan helt ändrades. Den andra tiden får sin plats på den andra sidan, där sångare som Graham Bonnet och Joe Lynn Turner får glänsa.
Jag gillar kontrasten, och tycker att det verkligen fyller ett syfte att få ställa en låt som "I Surrender" eller "Since You Been Gone" mot äldre takters "Stargazer" eller "Gates Of Babylon", och jag tar rätt ofta fram just den här samlingsplattan för att sträckspela.

I andra fallet är det Anthrax som bjuder på "The Greater Of Two Evils", och trots att man inte skiftar spår musikaliskt så radikalt så har man bytt sångare och därmed fått ett ganska annorlunda sound. På den här skivan låter man så nya John Bush sjunga de gamla örhängena så att fansen kan jämföra med hur det lät då sången kom från tidigare Joey Belladonna (som nu är tillbaka i bandet, men det är en annan historia).
Jag gillar det, och tycker även här att det fyller ett syfte. Det är ett lite annorlunda grepp som jag förstår inte alltid varit så populärt bland bandets fans.
Som samlingsplatta är den dock väldigt intressant.

Vilket inte kan sägas om alla som tydligen står i min hylla och samlar damm, visar det sig.
Jag som inte trodde att jag hade några.... hade visst en hel del ändå.
Samlingsskivor.
Låt oss prata om dem....

Vi måste prata om... S.O.D "Speak English Or Die"

Skriv kort - bli läst.
Den devisen har jag sett ibland. Jag gissar att tanken är att man ska skala bort allt onödigt och irrelevant och enbart behålla det kärnfulla.
Som ni kanske har märkt är jag inget vidare på det där, texten och tankarna har liksom en förmåga att lägga krokben för sig själv och virra in sig i en oändlig labyrint av sidospår - till slut påminner det lite om att se en ishockeymatch med bara knattar, där det mitt i spelet kan vara lika intressant att upptäcka att man faktiskt kan backa på skridskorna som att följa med i var spelet är på plan - så att det där med kärnfullt och kort inte riktigt funkar.
Den meningen i sig blev ju som ett bevis närapå oläsbar.

Men det är ändå intressant som uttryck.
Skriv kort - bli läst.
Spela kort - bli hörd?

Såklart ska vi idag reflektera lite över det där med låtar som är korta eller långa, och hur de gör avtryck i det musikaliska lyssnandet.
Vi måste prata om S.O.D. Stormtroopers Of Death. "Speak English Or Die".
Den kanske främsta representanten av alla för det där med att hålla det kort...!

Min skiva med bandet är en återutgåva.
Ser ut såhär.

Kunde kanske varit med i Remasters (utan att vara så remastrad...), men den serien är ju som bekant död. Eller i alla fall i träda.
Hur som helst - jag gissar att de flesta av er har hört Stormtroopers Of Death, S.O.D någon gång. De har verkligen gjort en sak av att göra korta låtar, så till den grad att det faktiskt stundtals blir komiskt. Skivan är thrash och har uppkommit helt enkelt för att Anthrax hade lite studiotid över efter att man klarat av inspelningarna till "Spreading The Disease", och Scott Ian och Charlie Benante ringde lite kompisar (Billy Milano och en viss Dan Lilker, vars Nuclear Assault och Brutal Truth väl inte heller drar ut på det i onödan), och det fantastiska med plattan är att den sålt väldigt bra.
På mitt ex står det att det är fler än 1 miljon exemplar sålda. Det är fasen inte illa för ett alster vars uppkomst var en bieffekt av att det blev tid över i studion - och antagligen bättre än huvudprodukten "Spreading The Disease"...
Det finns då alltså kanske en poäng i att hålla det kort.
I vissa fall blir det snudd på komik, "Hey Gordy!" klockar in på 7 sekunder och "The Ballad Of Jimi Hendrix" på 5 sekunder, och för min del säger det sig självt att det faktiskt inte går att framföra en låt på den korta tiden. "Diamonds And Rust (Extended Version)" är 2 sekunder, om man ska ta det ännu längre...

Personligen gillar jag den här skivan - men jag älskar den inte.
Jag kan inte falla så där fullständigt för den på samma sätt som jag kan göra för en skiva som har den andra vinnkeln, dvs att låtarna tillåts ta sin tid.
Veckla ut resonemanget och låtstrukturerna och med tiden avslöja nya djup och detaljer som inte kom fram vid första, andra eller tionde varvet.

Antagligen har det med min personlighet och smak att göra.
För rätt länge sen fick undertecknad en inbjudan från bandet Mäbe att börja Twittra.
Jag har inte, och kommer inte, att ta upp den utmaningen - och jag vill påstå att det nog är lite av samma orsak som jag har den inställningen jag har till musik som blir "för kort" hållen.
S.O.D är ju nästan den musikaliska motsvarigheten till Twitter.
Visst njuter jag av ett slagfärdigt och kärnfullt formulerat budskap som klarar av att säga något viktigt samtidigt som det är fyndigt, men... det är ju inte jag.
Jag är antagligen för virrig för det, mina tankar löper i för mycket kringelkrokar, och på så sätt vill jag uttrycka mig på samma sätt som jag vill ta emot budskap.

Men vad säger ni?
Spelar det någon roll, eller är det kanske så att omväxling förnöjer?

Skriv kort, bli läst. Spela kort, bli hörd.
Blir det slagfärdigt och kärnfullt eller tappar man djupet?

Vi måste prata om Stormtroopers Of Death.
Om S.O.D.
Om "Speak English Or Die". 
Den musikaliska motvarigheten till Twitter. 

Ronnie James Dio. "This Is Your Life"

Kolla in bilden.
Spännande va?
Det är promobilden för hyllningsskivan till Ronnie James Dio (vila i frid) och som verkligen har lockat spännande artister.
Så här ser skivan ut "på riktigt":

Du känner igen en del av de medverkande va?
Lemmy från Motörhead.. Scott Ian från Anthrax... Rob Halford från Judas Priest....
Skivan släpps i början av April, och hela låtlistan ser ut såhär.

 Jag har förbeställt min, och egentligen är det konstigaste av allt kanske att man inte släpper den i alla fall i närheten av den 16/5 som ju är Internationella Dio-dagen.
4 år har gått denna vår, och precis som jag skrev förra året och i krönikan "I slutet av regnbågen - himmel och helvete" så kan jag liksom inte nog understryka hur stor betydelse den lille mannens sång haft på mitt intresse för hårdrock.
Ibland undrar jag på fullt allvar om den här bloggen verkligen funnits idag om det inte var för Ronnie James Dio!

Så.
Förhandsboka skivan du med. Om inte annat för chansen att få höra Corey Taylor sjunga "Rainbow In The Dark"...!

Recension: Amok "Somewhere In The West"

Gillar du thrash?
Saknar du Anthrax, kanske främst från slutet av 80-talet och när man nosar på 90-talet i form av skivor som "Among The Living" (-87), "State Of Euphoria" (-88) och "Persistence Of Time" (-90)?
I så fall ska du spetsa öronen nu, för skotska Amok kommer med andra given "Somewhere In The West" till undsättning.
Namnet känns som en nickning till Kreator och deras "Amok Run" (från "Hordes Of Chaos",2009, och jag har i alla fall svårt att inte stundtals vilja nynna vidare på just den låten) men även om det finns influenser från de tyska thrashveteranerna så är det just Anthrax som känns som ledstjärnan.
Låtstrukturer, melodislingor, sångslingor, riff - rubbet påminner om jänkarnas storhetstid.
Den här skivan kom egentligen förra året, 2013, men jag har fått den precis nyligen i samband med samarbetet med Metal Detector Music Promotion som tidigare också resulterat i Stone Magnum-recensionen, och då tänkte jag att även om det kanske inte är helt superaktuellt längre så är det en typ av platta som kanske kan falla ganska många av bloggens läsare i smaken, så vi kör ändå.
Du får gilla läget!

Bandet består av detta glada gäng:

AMOK
Stephen Matulevicze - Vocals
Calum Henderson - Guitar
Greg Corlett - Guitar
Keith Henderson - Bass
Matt Storry - Drums

  ...och det man kan säga är att det väl är kombinationen som gör det bra.
Ingen av dem sticker ut som briljanta på egen hand, men som ett lag blir det väldigt väl komponerat. Gitarrspelet är habilt, men flätar en fin riffmatta över trumsmattrandet och basgångarna. Sången är - precis som jag tycker gäller för ett band som Anthrax med Belladonna bakom micken - snarare passande än riktigt bra. 
Men det funkar, och det är ju huvudsaken.
Det passar väl till musiken.

Låtmaterialet är genomgående ganska jämnt. Bäst är trion "Make Time To Kill Time", "Cover Your Tracks" och titelspåret "Somewhere In The West".
Då svänger detta riktigt jäkla bra.
På det hela taget kommer antagligen din uppskattning av skivan på hur du håller den här typen av klassisk thrash. Gillar du det så är detta ett riktigt bra tips.

Bästa Spår: Titelspåret. Tror jag. Men det finns som sagt i alla fall 3 riktigt hejiga bitar...

Betygsmässigt så kommer jag lite trist att lägga detta på en klassisk betygstrea. 
Det beror inte på att bandet förtjänar ett medelbetyg (även om 3 i min bok betyder "bra"), utan snarare på att jag ju gillar thrash... men just den här typen, "Anthrax-thrashen", är inte riktigt min favorit av de olika dialekterna som finns.

Amok "Somewhere In The West" - 3  

Veckans Tips: The Damned Things "Ironiclast"

Den här plattan har jag skrivit en del om, och då var det med funderingen om vad som egentligen är en supergrupp. Är The Damned Things en sån?
Jag vet inte.
Jag vet dock att jag inte hade koll på dem alls förrän kompisen Nicke satte en kopia i nävarna på mig (oh, busigt eller hur, en kopia?!), och nu gillar jag det.
Josh Newton & Keith Buckley från Every Time I Die, Scott Ian och Rob Caggiano från Anthrax samt Joe Troeman och Andy Hurley från Fall Out Boy är väl anledningen till att just supergruppdiskussionen kan vara aktuell, men man få ju inte tappa sikte på låtarna.
"Ironiclast" innehåller nämligen en uppsättning livsglädje i form av okomplicerad rock'n'roll med lite hårdare kant.
Låtar som "Bad Blood", "We've Got A Situation Here" och "Friday Night" är rätt enkla i sin tanke och sitt angreppssätt, men det är också hela grejen med plattan.
Det är okomplicerat, enkel, smittsam musik som sätter ett leende på läpparna på lyssnaren.
Sorglöst, är nog ett bra ord för att beskriva det.
Produktionen skulle jag vilja använda det engelska ordet slick för att beskriva. Den är snygg, smidig och modern, vilket samtidigt innebär att den kanske tappar lite personlighet och karisma. Det är dock inte personlighet som är anledningen till att man vill spela plattan, utan det är den där fredagskänslan.
Att bara släppa lös lite, med musik som är bra och med distade gitarrer men ändå snäll nog att spela på kontoret en eftermiddag, typ.
The Damned Things har uppenbarligen haft kul när man gjorde plattan, och det hörs.
Kanske är det ändå det som borde vara definitionen av en supergrupp? Att de samlade musikerna som egentligen har andra åtaganden inte riktigt kan hålla sig borta eftersom sidoprojektet är så jäkla kul och kravlöst?

Lyssna själv. Det är ju ändå fredag, eller hur?

Mmmm... smuts!

Sol.
Vår.
Grill.
Visserligen jobbar undertecknad idag, som ett skållat troll, men igår var jag ledig.
Gjorde just det.
Sol.
Vår.
Grill.

Och till grillandet smakade jag denna lilla trevliga bekantskap. Sigtuna East River Lager.
En liten fin burk med öl som smakade.. ja.. smuts.
Bra för oss som gillar Brooklyn Lager. 
jag kommer garanterat att köpa den igen. Den gick dessutom mycket väl ihop med såväl Anthrax som David Bowie som spelades till...!

Besatt: Metallica "...And Justice For All"

Någon gång i mellanstadiet lärde jag känna en kille som heter Mattias.
Han bodde i byn Gamla Falmark, jag i byn Sjöbotten.
Vi hade flyttat efter att farsan stack, från ett hus i byn till ett annat. Ett riktigt ruckel, det var ett dödsbo efter hon som kallades "Tuppa-Hildur" eftersom hon en gång i forntiden hade haft höns i uthuset.
Huset låg i trekorset i byn (det fanns två korsningar, ett fyrkors och ett trekors...), så alla visste var det var, och varje vår svämmade hela tomten över och dikena runt huset blev meterdjupa.
Gårdsplanen var föremål för långa seriespel i landhockey (min älskade broder och jag utgjorde ensamma alla lag och spelare, Skellefteå AIK vann alltid serien efter magiska och osannolika upphämtningar) likväl som nära-döden-incidenter när min syster var en hårsmån från att drunkna i just ett av de där vårdiken.
Minnen som att vi "gallrade" träden på tomten (dvs sågade ner alla grenar på ena sidan av hela trädet) samt att jag kommer hem med kläderna i trasor och blod i ansiktet efter ett slagsmål på skolan ligger som en varm filt runt hjärtat när jag tänker på det där huset - även om det skulle visa sig att vi inte bodde där så länge. Det blev kanske en två-tre år, men det kändes mycket längre.
Och, det där trekorset där huset stod, det låg ganska nära nästa by.
Gamla Falmark, där Mattias bodde.
Det där är en sån där vänskap som genom åren liknar ett dragspel. Ibland tätt ihop, ibland långt isär. På sista tiden tyvärr långt isär, men den finns ändå där.
Mattias hade en äldre bror och en yngre, och han bodde på världens coolaste plats - han bodde mitt i sin by, granne med både samlingshuset och ishockeyplan.
Det blir inte coolare än så.
En egen ishockeyplan, i princip, och tillgång till hus med pingisbord och innebandyplan precis bredvid. Needless to say ville jag alltid hälsa på honom istället för tvärtom, så jag cyklade rätt gladeligen de där 8-9 kilometrarna med min fula, blårostiga och skrotiga cykel (med limpa istället för sadel, förstås!) som morfar hade svetsat ihop någorlunda.

Mattias hade eget rum, och familjen hade dessutom ett tekniskt under i källaren.
En dator.
Först Commodore 64, sen så småningom 128 och Amiga (med extra minne!).
Magiskt, förstås, att få prova på dataspel. Det var liksom inte en del av min familjs värld, men det är ändå inte det som är det stora med allt.
Det var istället musiken.
Här eskalerade saker i hårdhet, och jag minns fortfarande första gången han spelade Helloween för mig. GÅSHUD! Tillsammans hade brorsorna tuffa skivor som Anthrax "Among The Living" och just Helloween "Keeper Of The Seven Keys Pt II", och det här var något helt annat än den klassiska hårdrock jag sedan tidigare förälskat mig i.
Detta hade en farlig känsla, liksom - men det är ändå inte någon av de skivorna vi egentligen ska prata om.
Vi ska prata om Metallica "...And Justice For All".
Hur farliga jag än tyckte att Helloween och Anthrax lät så vågade jag mig nämligen inte på Metallica. De var ju snäppet värre, och helt utan att lyssna hade jag bestämt mig att jag inte gillade sån där skrikig hårdrock.
Så kom konfirmationslägret. Jag gick väl i åttan, och då åker man till Jäckvik (fjällen, FTW!) på läger om man går i Bureskolan.
Längst bak i bussen satt de häftiga, bland annat Mattias.
Och de spelade "...And Justice For All" på en medhavd kassettspelare (dubbeldäckare, som det hette då). Redan där borde man ju anat att det där med konfirmation inte var i fokus direkt, men den där långhelgen satte spår som aldrig går bort.

Det var där jag bottenfyllde prästens näsa med tandkräm, den tredje natten när han var så utslagen att man kunde rycka honom i ögonlocken utan att han vaknade.
Det var där vi sprang ifrån alla på vägen hem från fjällmarschen för att sedan hälla ut alla tjejers necessesärer (eller toaväska, som vi sa...) på en säng, röra runt och sedan pytsa tillbaka saker lite spontant.
Det var där vi bytte all tvål och allt schampo mot fil.
Bland annat.
Det var också där vi ägnade i stort sett all vaken tid till att dyrka Metallica.
Sedan den dagen har jag inte sett tillbaka. Min väg var utstakad. Låtar som "Blackened", "One", "Harvester Of Sorrow", "The Shortest Straw" är anledningen till att jag håller en speciell plats för denna skiva, även om jag direkt efter att ha lärt mig Metallica givetvis undersökt fler mästerverk.
Fantastiska minnen, alltihop, frammejslade ur en glesbygd och en uppväxt som är så speciell.
Jag, Mattias och en till kille från Gamla Falmark (Anders, han som satte Queensryche i öronen på mig - men det är en annan historia) skulle under högstadieåren komma atu utgöra en fruktad formation på ishockeyplanen, oavsett pm det var på den där obefolkade ytan bredvid Mattias hus eller i regelrätta matcher med lokala laget Bureå IF.
Det skapade en vänskap för livet, i alla fall med Mattias, och jag är rätt säker på att han delar mina känslor om det.
Besattheten med hårdrock och Metallicas "...And Justice For All" tror jag däremot inte att han delar - i alla fall inte av samma anledningar!

Record Madness: A

Det har bubblat ett tag.
Sakta men säkert puttrat på som ett långkok, och nu är vi framme vid lansering.
Vi pratar om ett bloggöverskridande projekt mellan Metalbloggen och Tune Of The Day, ett projekt vi valt att kalla RECORD MADNESS.
I korthet kommer det att gå ut på att vi gör nedslag i skivhyllan, och reglerna är relativt enkla.

Det kommer att bli utmaningar mellan oss. Vi startar med att jag dyker ner i bokstaven "A", och skriver ett inlägg med lite bilder om vad man nu kan tänkas finns i min skivhylla under den bokstaven. När jag är klar avslutas inlägget (detta, alltså) med en utmaning i form av en bokstav som skickas till Stones på Tune Of the Day. Han gör sen samma sak med sin skivhylla (hej vinyler!) men med sin twist och sin vinkling på det innan han skickar tillbaka en bokstav. Sen går det hela så, fram och tillbaka som en pingpongboll.
Möjligheterna till konstiga, vridna och förvirrade grepp är stora.
Riskerna för galna och udda skivor i fokus är uppenbara.
Det kommer antagligen att ta väldigt lång tid att rulla igenom alfabetet, men det var lite av poängen. Varje skribent tar sin uppgift i den takt och tid han orkar - syftet är ju att det ska vara lustfyllt, och verkligen en möjlighet att göra nedslag i skivsamlingen.
Och, som sådan kan det ju vara värt att nämna några ord om just skivsamlingen.

Min vinkling kommer inte att innehålla ett enda gram vinyl. Faktum är att jag nog skänkt de flesta av mina gamla buckliga och vinda vinyler till just Stones, ochistället kan det komma att hända att vissa bokstäver blir mer eller mindre skärmdumpar från iTunes, typ, i kombination med CD-skivor och en del DVD:er.
Tydligt kommer det nog också att bli att Stones är snäppet galnare än undertecknad.
hans skivhylla är av sorten "monumental", medan min är ganska modest.
Nå. Det om detta.
För att starta någonstans så har jag serven, och vi bestämde att vi börjar från toppen. Bilden längst upp kommer vad det lider att bytas till en finare och mer permanent logga också (känn pressen Stones!) (EDIT - nu är bilden bytt. Gillar ni den?), men det är lika bra att dra igång allt nu när inspirationen är varm.

Metalbloggen Record Madness: A
Den samling CD-plattor som finns ihopskrapade för undertecknads del under bokstaven A är en relativt liten mängd med relativt förväntat innehåll. När jag tittar på den med "nyktra" ögon så tycker i alla fall jag att det syns ganska tydligt att den här bokstaven har brandskattats ganska hårt under åren.
Alltså - jag har nog haft fler plattor en gång i tiden, men det kan ha varit på vinyl eller så har de försvunnit längs vägens gång. Tyvärr. Hela samlingen under bokstaven A ryms på 6 sektioner i IKEA-modellen Benno, och det betyder att vi kanske pratar om en 50-60 skivor totalt sett i fysiskt plastformat. 
Spektaklet ser ut såhär om man fotar det med darriga händer, dassigt ljus och en iPhone!

 Såklart är ordningen den enda rätta.
Bokstavsordning först, sen utgivningsordning inom respektive artist. Alla andra sätt är egentligen fel, vill jag tycka (att sedan iTunes sorterar på ett annat sätt är en annan femma och kanske fog för diskussion...).
Det betyder att i toppen finns Abigail Williams, och sist ut är Axxis. Däremellan blandas en del lite mindre väntade saker med en del väldigt väntade saker.
Det är en bokstav som har levererat ganska många skivor till de löpande serierna Remasters, Live! och Veckans Tips, och av någon anledning - kanske för att det är först i bokstavsordningen och därmed inleder såväl den elektroniska som den fysiska skivsamlingen, så finner jag mig ganska ofta tittande på just skivorna som finns här.
Där finns till exempel två hyllor som är mer eller mindre dedikerade till dessa skivor:

 Ja. Det är AC/DC och Accept-högarna, med senaste skivan överst.
Som sig bör.
Två grupper som tuggat på rejält länge, och som är såna där som jag återvänder till lite då och då.
De har figurerat mycket på bloggen genom åren (Arkiv för Remasters här, Live! här och Långa Artiklar för exempelvis Tvekamper här om du vill läsa mer), och är musik som förstås bör finnas i din samling. För egen del kan jag notera att det faktiskt mest (för AC/DC nästan enbart) byggs av skivor som jag köpt på CD i efterhand, och då oftast i remastrade versioner. Gamla vinyler har ersatts, vissa gånger har jag haft skivan i CD-format men bytt den, andra gånger har jag haft skivan men förlorat den under årens gång, och i vissa fall har jag haft en kopia på kassett (För dig som är för ung för att först vad det innebär och hur själva bytet och delandet av musik via kassetter gick till - stackare. Det är ett stycke historia och kultur du inte fick vara med om...). Resultatet är rätt skumt, exempelvis har jag nästan ingen AC/DC-skiva som inte är digipack. Rätt konstigt, men det ser onekligen snyggt ut när de står där på rad, de snygga och smidiga plattorna från Australiens största band.
Och, på tal om skivor jag inte har men har ändå, och skivor som genom åren försvunnit.
Anthrax.
Såhär ser den fysiska skörden ut:

Tre skivor.
Varav en är en samling (det är faktiskt en fantastiskt kul grej måste jag för övrigt säga, att spela in en massa klassiker med sin "nye" sångare och låta fansen få diskutera och dividera om vilken version som egentligen är bättre...enkelt och genialt...) som kom för inte jättelånge sen, och en är den senaste plattan "Worship Music", ett snedköp som jag inte gillar något vidare. Den sista av de tre är utmärkta "Sound Of White Noice" och skulle kunna sparka igång diskussionen om Belladonna/Bush, men det tänkte jag försöka styra bort ifrån och istället ta fram en gammal klassiker.
När har man en skiva?
Mer aktuellt än någonsin när Record Madness sparkats igång, och kanske som mest intensivt när det gäller Anthrax för min del. Jag har kanske bara tre fysiska plattor, men i min iTunes finns nästan hela backkatalogen. Och då kommer frågan som ställdes i somras (läs detta inlägg för mer och längre resonemang)... när har man en skiva? Digitalt, räcker det? Eller behöver man en grej att hålla i?
Och om digitalt räcker, måste man ha köpt den eller räcker en kopia som en vän lämnat...eller en promoskiva som levererats via digitalt media enbart?
Nåväl. Det om detta, det om Anthrax. Det är ändå en grupp jag inte spelar speciellt ofta, i ärlighetens namn, inte som exempelvis de nordiska klassakterna Amon Amarth och Amorphis som delar en hylla. Bra skit som jag återvänder ofta till.

Förstås finns här en massa klassiker som Allen/Lande, Alice In Chains och Annihilator, likväl som mer udda och kanske lite oväntade inslag (The Almighty!) när det gäller hårdare musik, men det finns även en liten del mindre aggressiv musik. Som jag också lyssnar på.

Adams, kan man säga. Ryan Adams och Bryan Adams med varsin bra platta. "Gold" med Ryan är amerikansk lättsmält singersongwriter, och den japanskimporterade liveplattan med kanadensiske rockaren Bryan har jag fantastiskt mycket minnen till. Krocket på gräsmattor, folköl i baksätet på bilar... Dessutom Atomic Swing, med sitt lite galna och halvpsykedeliska anslag, men ändå vansinnigt bra låtar.

Ändå.
Ett nedslag i skivhyllan såhär avslöjar obarmhärtigt att det ju faktiskt är en rocker jag är, och att det är där jag hämtar min kraft. Kanske är det så att den ständiga jakten på ännu ett guldkorn drivs på av bloggen, men jag tror inte det. Jag tror att det skulle vara lika hungrig även utan den, så att säga. Att jag däremot lyssnar på musik lite annorlunda tack vare bloggandet, det tror jag däremot. Jag lyssnar ibland för att njuta och bara lyssna, men ganska ofta med tanken att jag så småningom ska skriva något om skivan ifråga. En recension, Veckans Tips eller något annat.
 Bokstaven A har som sagt fiskats ur en hel del när det gäller Remasters, Live! och Veckans Tips, men lite finns det kvar ändå. Plockade upp de här blivande Veckans Tips för att glänta lite på förlåten!

Armored Saint, Ark och Aeon.
Fina saker, så det är bara att hålla utkik.
Annsr så var faktiskt tanken att jag skulle välja en skiva och lyfta fram lite extra här, i samband med bokstaven A.
Det är inte en av de mer uppenbara. Vi kommer inte att få At The Gates-perspektiv eller så, utan vi ska ta en skiva jag faktiskt inte trodde att jag skulle gilla, och som jag plockade upp av en slöump eftersom det av någon anledning var lite torka i nyhetsfloden och jag befann mig på en skivaffär med lite pengar att bränna (numera nedlagda Rocks i Farsta, vill jag minnas). 
Den här (sorry för bilden, jag trodde jag hade fotat den från hyllan, men det missade jag tydligen... den står där, mot slutet, typ tredje från höger längst ner om du kollar noggrannt på bilderna i början av inlägget):

 Jag gillar inte metal core.
Rent generellt.
Det här är just det, och dessutom med texter som är skrivna ur ett kristet perspektiv.
Alla fel, typ, på papperet, men...gosse, vilket fäste denna skiva ändå har på mig!
Recensionen är lika aktuell idag som när den skrevs för snart ett och ett halvt år sedan.
Det här är riktigt smittsamt riffande, fina breakdowns och bra melodier.
Jag lyssnar på skivan lite då och då, faktiskt, och rätt så ofta i hörlurar i min iPod, liggande i sängen på kvällen - och varje gång är det fram till "Salt & Light" som jag hänförs som mest. Den låten är liksom kulmen på allt som byggs på fram till den, och efter att den klingat ut kan jag somna när jag lyssnar på skivan i sängen.
Oväntat alltså, men den skiva jag vill ge lite extra plats i ramljuset under bokstaven A är August Burns Red! På Spotify här, så du också kan hänföras.

Ska vi säga så, som ett första skott på serien RECORD MADNESS?
Det kommer väl att ta sina former vad det lider, just detta inlägg kanske blir spretigt och svamligt i efterhand visar det sig, men det får ni leva med. Möjligtvis kommer det att bli kopplingar till Spotify (mer än den enda länken ovan), videosnuttar och annat, men det är lite av charmen med den här serien tycker jag. Varken jag eller Stones vet ju hur det kommer att utveckla sig, och vad respektive bokstav för med sig (det blir t ex en stor skilland att beskriva skivorna under bokstaven "M" jämfört med "Q", eftersom enbart mängden skivor innebär ett annat förhållningssätt, och till det ska man lägga personliga favoriter som kanske återfinns på vissa bokstäver...), samt hur lång tid det kommer att ta mellan de olika inläggen.

Just nu är det dags för mig att stänga ner den här mjukstarten av serien, och istället skicka passningen till Stones. Han vet inget om vilken bokstav som blir hans nästa mål, för det väljer jag här och nu (lika lite som jag vet vad han kommer att skicka tillbaka så småningom):

L.
Bokstaven L.
Jag vet nämligen att där återfinns en av grupperna som verkligen är husgudar hos karl'n, och jag är mer än lovligt nyfiken på vad en skivaholic som Stones egentligen besitter med just den gruppen.
Handsken är kastad. Utmaningen startad.
Häng med!

Recension: Testament "Dark Roots Of Earth"

Kvalitet.
Det hörs redan i första anslaget av inledande "Rise Up" att Testament är just kvalitet.
Ljudbilden, leveransen, låtarna - det håller rakt igenom, och trots att vi ju fick vänta länge på bandets tionde fullängdare (rykten gick om utgivning redan förra året, men det har blivit uppskjutet till nu) så visar man ganska snabbt att det varit värt väntan.
Inledningen på "Dark Roots Of Earth" är vansinnigt bra, "Rise Up" känns som en given skråla-med-live-favorit, och eferföljande förstasingeln "Native Blood" är närapå beroendeframkallande (trumspelet som Gene Hoglan bjuder på lyfter låten ännu ett snäpp).
Skivomslaget är rasande snyggt, och med det första intrycket och inledningen så är det lätt att ta till superlativ.
Med tiden visar det sig dock att hela plattan inte är lika fantastisk som just inledningen, och att det gömmer sig svaga partier lite här och där, tycker jag.
Topparna på plattan utgörs av de två nämnda inledningsspåren samt "True American Hate" och "Throne Of Thorns", men titelspåret går lite på halvfart och halvballaden "Cold Embrace" är mest tråkig efter tiotalet lyssningar. Det blir ofta till och med så att jag hoppar över den.
Detta är, med andra ord, inte en av Testaments bästa plattor, men det ska man kanske inte gnälla så mycket om. Har man den backkatalogen som Bay Area-veteranerna har så är det förstås inte lätt att toppa tidigare alster, och man ska ändå ha en eloge för att man gör det så bra.
Det finns inte många andra band som på sin tionde platta, 25 år efter debuten, fortfarande låter så vitala.

Är det Gene Hoglans förtjänst?
Kanske.
Klart är i alla fall att hans trumspel tillför än extra dimension till låtarna. Det är som sagt mest tydligt i "Native Blood", men gäller faktiskt överlag. Chuck Billy sjunger bra som vanligt, Eric Peterson och Alex Skolnick utgör ett fantastisk gitarristpar och Greg Christian på basen gör... ja, vad han ska.
Det är som en enhet bandet känns suget, laddat och piggt ändå, och det är roligt att skriva.
Testament har inte fått vara i sällskapet av "de fyra stora" (Anthrax, Slayer, Megadeth, Metallica) av någon anledning, men förtjänar egentligen minst lika mycket cred och uppmärksamhet som någon av sina vapenbröder. Kanske får man det nu, på "ålderns höst"?
"Dark Roots Of Earth" är i alla fall ett styrkebesked.
Räcker det till en framskjuten placering på årsbästalistan?
Nej. Jag tycker inte det. Skivan är lite för ojämn för det, och oavsett hur bra de bästa spåren är så känner jag mig ganska mätt på skivan som helhet nu när jag befinner mig någonstans mellan femton och tjugo varv på den. Lyssna själv!

Betyget kommer således att hamna på en solid fyra. Jag tycker inte att det går att avvika åt något håll egentligen, även om jag förstås har ågren för att jag missade bandets spelning i Västerås nyligen.

Bästa Spår: Konkurrensen står mellan "Throne Of Thorns" och "Native Blood", men har du läst texten ovan vet du ju var lotten kommer att falla.
Just det. "Native Blood"!

Testament "Dark Roots Of Earth" - 4

The Damned Things - en supergrupp?

Ni känner till uttrycket. Supergrupp. En sammanslagning av musiker som egentligen har en annan huvudsyssla, men som samlas under gemensam flagg med mer eller mindre jämna mellanrum för att spela ihop. De finns i alla dess former, och så sent som i januari använde jag uttrycket i samband med recensionen av svenska Krux senaste alster "III - He Who Sleeps Among The Stars". Jag har också benämnt Bloodbath som en sådan grupp, men ibland måste man fundera på uttrycket.
När det är relevant.
För inte så länge sedan försåg en av vännerna mig med lite musik, däribland en grupp som jag sett benämnd som just "supergrupp".
Ja, vi snackar om The Damned Things och skivan "Ironiclast".
Bandet består av ett ihopplock från tre grupper.
Man har hämtat Scott Ian och Rob Caggiano från Anthrax, Joe Troeman och Andy Hurley från Fall Out Boy samt Josh Newton och Keith Buckley från Every Time I Die.
I alla fall enligt Wikipedia (och, lite extra krydda, den promobild som dominerar om man googlar bandet har fem av dessa sex herrar avbildade...)

Så, nu till mina tankar.

Av de grupper som snubbarna egentligen spelar i så har jag (förstås) en relation till Anthrax, samt mycket vagt till Every Time I Die. Fall Out Boy är ett sånt där namn jag känner igen, men aldrig har hört hur de låter.

Personernas namn säger mig egentligen inte ett smack sånär som på Scott Ian.

De andra är för mig anonyma namn som skulle kunna vara vem som helst, och då infinner sig frågan: är detta verkligen en "supergrupp"?

Jag tycker ju inte det, men kanske baserar det sig på min ringa erfarenhet av mannarna som ingår i sättningen. Musikaliskt har jag inga invändningar, jag tycker till och med att plattan är riktigt skön, men jag har ändå dubier mot uttryck som "supergrupp" - och särskilt om det ska devalveras av att användas för ofta.

The Damned Things. Är det verkligen en supergrupp?

Demorecension: Stoneload "Pre"

Umeåbandet Stoneload har charm.
Deras demo "Pre" kommer levererad i ett vanligt pappersetui, med handskriven text om var man hittar mer info (bandet har "riktiga" promoskivor på gång vad jag förstår, och gillar du dem på facebook så har du chansen att vinna ett eget ex), men det är inte dte som är mest charmigt.
Istället är följebrevet handskrivet, i prydlig modern skrivstil.
Precis som där som man fick lära sig i skolan men nästan har glömt - och framförallt får kramp i handen av att använda i dagens moderna datorvärld.
Sånt ger en härlig känsla i magen, och på det där papperet kan man läsa lite om bandet.
Det består av Andreas Wikström på sång, Nitesh Mistry på bas, Tobias Oja på trummor och Thomas Isaksson på gitarr, och gänget har varit i farten sen 2009.
Man anger själva att det är metal med influenser av old-school thrash, och det stämmer väldigt bra med mina egna tankar. Flera gånger under det att jag lyssnat på den tre spår långa demon "Pre" så har jag tänkt på akter som Anthrax och, faktiskt, Metallica. Växelsången i inledande "Addict" påminner en hel del om de förra, medan groovet och sättet som Andreas sjunger i "Fallen One" ger vibbar av de senare.
"Pre" är tydligt den första delen av vad som skall komma att bli bandets debutplatta, och man är redan i farten med att spela in den andra delen. Huruvida det är smart ska vi återkomma till, men uppenbart är att bandet har en tydligt utstakat väg framåt.
Även det - charm.
Inledningen på demon är också mycket bra. Ljudbilden är pampig och riktigt bra, och de riff som drar in lyssnaren (samt mellanspelet med basen, riktigt fränt) i skivan under den första minuten är fläskigt, tungt och bra. Fram till 3-4 minuter in så är "Addict" bra, men det blir faktiskt lite väl mycket av låten. Den maler liksom på lite för länge, tyvärr, och dess 5:45 (ungefär) är i alla fall en minut för länge. Annars bra!
"Fallen One" är snabbare och funkar väl, "Never Again" likaså. Ingen av dem är extremt bra, men det är väl spelat och med en hög lägstanivå. Hela bandet presterar bra, och framförallt tycker jag att man har ett trumfkort i sångaren Andreas Wikström. Han sjunger både varierat och bra.
Tyvärr kan jag vara rädd att bandet har lite för bråttom att skrapa ihop material till debuten. Risken finns - om utvecklingen fortsätter - att man vill ändra på och stryka de första låtarna till skivan, och det hoppas jag i så fall att man vågar.
Debuten kan bli riktigt bra, men då krävs det också att man vågar vara självkritiska och utmanande mot sitt ego... Bästa exemplet tycker jag är just "Addict". Personligen hade jag sett att man gått mot avslut efter pratsången som kommer runt 3:45 in på låten. En refräng till och sen sy ihop det.

Nåväl, så är det. Du hittar mer om Stoneload på deras hemsida! Du kan också lyssna på själva låtarna. Det gör du här: www.reverbnation.com/stoneload

Om "Worship Music" - och lite pausunderhållning

Anthrax återvände ju 2011 med Joey Belladonna vid micken på alstret "Worship Music". Till slut. Och jag har inte kommenterat den skivan alls på bloggen förr. Köpte den ganska sent förra året, och mest eftersom jag fick ett erbjudande som var larvigt (tror den kostade 39 kr...!).

Jag har ju lite av ett tveeggat förhållande till Anthrax.

Jag gillar dem.

Och ändå inte.

De är bra.

Men inte så bra att de borde räknas till "Big 4". Tycker jag.

Framförallt kanske det är såhär - jag har aldrigt fastnat och lyssnat sådär intensivt på Anthrax, så jag har inte de där "nostalgivibbarna" att få i svallning. Jag tillhör de få som anser att bandet var nog så bra med John Bush på sång, så nya "Worship Music" har inte varit prioriterad.

Och, vid de första lyssningarna så har jag kommenterat (ja, off-line då... i det som kan kallas "real life"..) att jag inte tycker skivan är speciellt bra.

Det där fick jag en liten pik för på Hårdrockskvällen när R2 valde "Fight'em 'Til You Can't" som Bäst Just Nu.

Och den låten är ju rätt bra, det får man ju ge jänkarna (och R2...)

Så, den senaste veckan har jag lyssnat mer på skivan.

Och, okej då, den är stundtals rätt bra. Sektionen med "The Devil You Know", "Fight'em 'Til You Can't" och "I'm Alive" är fin. Jag erkänner det. Bättre än mycket bandet har klämt ur sig förr, faktiskt.

Fortfarande tycker jag att skivan är riktigt ojämn dock. "Earth Is On Hell" är rätt kass (utom sticket när det nästan bara är trummor först, sen trummor och bas, det svänger rätt skönt), och det gäller även "The Giant". En typisk Anthrax-när-Rebellängeln-tycker-att-bandet-är-överskattat-låt.

Nå, snabbkollen säger väl att skivan skulle fått kanske en trea vid en regelrätt recension.

Med en del låtar som sticker ut positivt och en del negativt!

Till sist - imorgon återkommer Veckans Tips. Förstår om ni har längtat, det har faktiskt jag. För närvarande umgås jag med tanken av att i stort sett lägga ner allt utom de fasta avdelningarna på bloggen. Veckans Tips, Remasters, Live, Veckans Citat, Tvekampen. Kanske en eller annan recension, men i övrigt. Vi får se hur det blir med det, men i väntan på morgondagens premiär (ja, och kanske beslut om vad som egentligen händer på den här siten) så bjuder undertecknad på lite pausunderhållning....

Söndagssvepet

Vaddå?
Ingen Liveskiva idag?
Nä. Precis. Det närmar sig helgerna, och det betyder som vanligt att de rullande artikelserierna tar lite ledigt. Serien med live- och Remastersskivor som i vanliga fall turas om att stå i rampljuset på söndagarna vilar lite nu (du får kolla i arkiven om du vill läsa lite sånt ändå, de finns i högermarginalen på denna sida), och istället får du ett litte svep denna söndag.
Som börjar med min yngste son.
Han tar verkligen efter sin far. Kan inte packa alls.
Notera också det oskyldiga utseendet. "nädå, det var inte alls jag".
Säkert, puttefnask.
Jag vet att det var du som stökade till det!

Och, på tal om stökigt. Dessa två skivor är sådana. Rwake "Rest" och Vildhjarta "Måsstaden" är två kolosser som vid första lyssningen avslöjar att här finns oerhörd kvalitet, men att det krävs att du lyssnar dedicerat och under en längre tid. Sjunker in i dem. Rwake är fulsnygg sludge, typ, och Vildhjarta spelar något de kallar djent metal.

Djent metal. Vad fan? Det låter ju prick hur larvigt som helst. Tydligen härstammar det från gitarrljudet som Fredrik Thordendahl fick fram i en av låtarna på "Destroy Erase Improve" (vi pratar Meshuggah nu, om du undrade), och som han beskrev som djent. Det verkar ha utveckltas till en for mav subgenre som låter...ja...som Meshuggah. Typ. Avig thrash som är motsatsen till lättlyssnad. Läs Henriks recension av skivan på Werock, så förstår du mer. Själv ska jag försöka bortse från det töntiga genrenamnet och tränga igenom alla snår och törnen på skivan "Måsstaden". Jag tror det är en riktig skatt som döljer sig för den som orkar lyssna!

Metal Town släppte artister förra veckan också.

Bra sådana. Ett lovande första släpp som innefattar Lamb Of God (förväntningar på kommande plattan är enorma från mitt håll), Marylin Manson (ja, han skiter jag ju i själv, men det drar väl folk), Killswitch Engage (alltid bra live, även om senaste skivan var rätt så jälvla dålig), Within Temptation (ger mig inget), Anthrax (kul bokning), Sabaton (inga favoriter), Trivium (tonårsfavoriter?), Vader (yess!) Devildriver (stabil bokning) och Skeletonwitch (som Stones pratar gott om). Och vid ett senare tillfälle: Slayer! (Whoa!)

På det hela godkänt, och vi gissar väl att Lamb Of God och Marylin Manson headlinar var sin dag?

Det stora problemet för Metal Town är väl ändå platsen.

Jag kommer... inte att åka, känns det som.

Hela charmen med den festivalen var ju att det var mitt i stan, typ, när de var på piren.

Nu är det inte det.

Camping eller busstransport = går bort.

Men så är jag ju en gammal gubbe också.

Till sist - har du köpt Paradise Lost "Draconian Times MMXI" än?

Har man skivan då?

R2 är en kul typ.
För ungefär en månad sen ställde han en fråga till mig - nämligen den om när man "har en skiva".
Alltså, om man har den elektroniskt, räknas det då?
De sanna puristerna säger väl antagligen att om den inte finns på vinyl så finns den inte, men låt oss i alla fall hålla oss till fysiskt exemplar.
Det är en bra fråga, tycker jag.
Jag har massor av skivor som inte finns fysiskt. Promos, kopior och skivor som jag av en eller annan anledning tappat bort - men som lever i min dator.
Anthrax är nog dte bästa exemplet. Där har jag i iTunes följande skivor:

• Big 4 "Live From Sofia"


• "The greater Of Two Evils"


• "Persistance Of Time"


• "Sound Of White Noice"


• "State Of Euphoria"


• "Stomp 442"


• "We've Come For You All"

I skivhyllan står dock enbart "The Greater Of Two Evils" och "Sound Of White Noice".

Okej, låt oss inte fastna vid min tveksamma smak avseende Anthrax, men visst är det enklare med exempelvis "Spreading The Disease". Den har jag ju varken eller, så på frågan om jag har den kan jag lätt svara: NEJ!

När "har man" alltså skivan?

Dessutom frågade R2 en annan sak, lite på samma tem. När slutar man köpa skivor med ett band eller en artist bara för att? UDO var offret denna gång, vars "Rev-Raptor" är okej men inget annat.

För min del hade det nog räckt med att kolla in omslaget.

Fy bubblan vad fult!!!

Prominenta gäster på min bröllopsdag...

Idag har jag och min hustru bröllopsdag. Svårt faktiskt, att fatta att tiden går så fort ibland, men så är det. Dessutom får vi ju minst sagt prominenta gäster som vill hjälpa oss att fira.

Thrashens fyra stora (som mobbar Testament, tycker jag nog...)

Högst upp - Tom Araya.
Givetvis är Slayer det band man ser fram emot mest. Skapare av världens bästa liveskiva och med ett helt klart godkänt senaste album i bagaget så är det ingen tvekan om att ett Slayer på en dålig dag är bra. Ett Slayer på en bra dag är dominanta!
Mer då?
Jo, Anthrax, förstås.

Men utan John Bush. Jag tillhör ju dem som inte har fastnat så himla mycket för just Anthrax, och det jag gillar mest med bandet är oftast med Bush vid micken. Dock, de har uppenbarligen gjort bra spelningar sen förra Sonisphere i Stockholm, och självklart är det en stor akt. Bara minst av de som de mäter sig med för kvällen.

När de går på så passar jag kanske på att äta...

..för jag vill inte missa Metallica.

Jag klagar på dem ibland, jag tycker att de är lite trista ibland, Lars Ulrich kan inte spela bra trumspel längre... men ändå. Vilka låtar. Grundmurat genomförande.
Stabila.
Dessutom hungrigare än på ganska länge, mycket tack vare återkomsten med "Death Magnetic" (visst ser omslaget ut som ett kvinnligt könsorgan?) som nog får tillskrivas producenten Rick Rubins förmåga till hobbypsykologi.
Jag antar att de som vanligt i den här konstellationen kommer att få mycket speltid, så då vill vi höra mycket material från eran "Ride The Lightning", "Master Of Puppets" "..And Justice For All". Det är ju en albumsvit som är redigt svår att bräcka, faktiskt..

Dessutom noterar jag att det finns väldigt lite färdigt läsmaterial om just Metallica på denna blogg. Inga remastrade skivor, inga liveskivor, inga recensioner?
Bot på det snart kanske!

Någon som har figurerat är däremot den här killen.
Megadeth har dykt upp i recension av senaste liveskivan "Rust In Peace Live", samt i remastrade djupdykningar av just "Rust In Peace" samt "Countdown To Extinction".
De båda plattorna har dessutom gått head-to-head i en Tvekamp om vilken som är bäst, så det är ganska lätt att förstå att jag gillar Megadeth.
De ska absolut hamna på "kolla"-kategorin.
För det är ju så.
Hela spektaklet sänds på SVT.
Ömsom i SVT1 och ömsom i SVT2.
Eftersom det nu är min bröllopsdag så kan det ju hända att jag har annat för mig än att sitta klistrad vid burken - men därför ska det spelas in. Hårddisk, kallas det visst.
Bra grejer.
Det blir hur som helst inga fler inlägg idag.
Istället kan du kolla lite på bilder från platsen där jag gifte mig här.
Inga bilder från bröllopet kommer dock upp. De behåller jag för mig själv.

Det räcker väl att vi delar den här dagen med hela världseliten inom thrash?